Inlägg 1.140: 28 jul 1967

Runtflyttningarna

Pappa kom ut för att titta på vår lånebil. Den skiner på bilden, men den hade dock gått 5.000 kilometer, mest på grusväg, utan någon rengöring, så den måste ha varit rätt dammig. Särskilt i jämförelse med Mustangen, som stod inne i garaget. Nåja, vi skulle allt komma till Köpenhamn i vår bubbla, ren eller smutsig.

Pappa godkänner den rena vindrutan, Skyttegatan, Örebro (1967)

Och sedan kom mamma med kameran i högsta hugg: ”Jag har blivit fotograferad på alla bilder hittills. Nu är det er tur att bli plåtade.”

Och så gick hon till verket.

”Jag vill ta en bild av er på gatan framför huset”, sade hon, och vi gav oss genast iväg ditåt. ”Nej, stopp, jag tar en här först. Stå still nu!” – Klick.

Efter vindruteinspektionen, Skyttegatan, Örebro (1967)

”Ställ er vid porten. Jag låter stjärten på den här Volkswagenbilen komma med – vi kan låtsas att den är er, även om den har fel färg. ” – Klick.

Med Ed och pappa vid entréporten, Skyttegatan, Örebro (1967)

”Nu går vi in i trädgården. Ställ er där och för guds skull försök att se naturliga ut!”. – Klick!

Männen inkommenderade till trädgården, Skyttegatan, Örebro (1967)

Detta hus hade betytt mycket för mina föräldrar! Medan jag själv var glad över att bo i en lägenhet och inte behöva lägga ner allt det arbete som ett hus kräver, så hade de i sitt långa liv tillsammans – 38 år om jag räknade rätt – alltid bott i hyresbostäder ägda av andra. 1: Lägenhet i Svalöv, 2-3: lägenheter i Västerås, 4: villa i Bofors, 5-6: lägenheter i Halmstad, 7-8: lägenhet och hotell i Norrköping, 9: villa i Gusum, 10: möblerad lägenhet i Stockholm, 11-12: lägenhet och villa i Nyköping, 13: lägenhet i Örebro – och nu äntligen 14: lägenhet i eget tvåfamiljshus i Örebro. En lång vandring. Det kändes underbart för dem att till slut få bo i sitt eget hus.

Och de var också stolta över vad de hade åstadkommit med detta gamla nergångna hus. Med små medel och på bara några få år hade de gjort rent det, byggt om och ändrat rumsdispositionen, byggt ett separat garage – plus gjort en förfallen formell park med blomstergångar till en modern fruktträdgård med gräsmatta. Att kunna ha detta som bakgrund på fotografier var naturligt nog en del av belöningen för allt detta slit.

”Nu vill jag ta några bilder av bara dig med Ed ”, kommenderade mamma.

Ed och jag funderade på var vi skulle ställa oss. Klick, sade det innan vi hade ställt oss.

Diskuterar med Ed hur vi skall fotograferas, Skyttegatan, Örebro (1967)

Sedan skulle vi gå bort mot verandan under fruktträden utan att posera. Klick, och så blev det en alldeles för mörk bild.

Inkommenderad med Ed bland äppelträden, Skyttegatan, Örebro (1967)

”Gå ut i Skytteparken nu, så knäpper jag en sista bild!”

Vi korsade gatan och gick på måfå omkring litet i parken. Vad löjligt det kändes att bli fotograferad på anmaning! Klick.

Med Ed utkommenderad till Skytteparken, Örebro (1967)

Det blev inte hennes sista bild. Hon hade en bild kvar på rullen, och den tog hon när vi satt på inneverandan på kvällen och pappa drack sitt kvällskaffe. Klick.

Kvällsstund med pappa och Ed på verandan, Skyttegatan, Örebro (1967)

Inlägg 1.139: 28 jul 1967

Molnighetmörkersutsiktsnedgraderingen

Så mycket om själva tornkonstruktionen, som vi ju inte egentligan var där för att studera. Vi skulle se på utsikten, och vattentornet var ju byggt just för att folk skulle kunna få njuta av det sköna Närkelandskapet – nåja, eftersom tornet ändå stod där så kunde det ju också tjäna till att släcka törsten på något hundratusental människor.

Visst var det en härlig utsikt, och Ed försökte använda den kommersiella kikaren, som förstås inte fungerade – det gör sådana aldrig.

Ed vid kikaren, Vattentornet Svampen, Örebro (1967)

Jag har ingen aning om varför jag höll den svenska flaggan i ett så stadigt grepp. Visst blåste det ordentligt däruppe, men inte så att man måste hålla i sig för att inte flyga bort.

Håller stadigt i svenska flaggan, Vattentornet Svampen, Örebro (1967)

Vi gick in på den lilla kaffeserveringen, som faktiskt inte var mycket att hurra för. Och just när vi var därinne kom det ett stort moln och lade sig rätt över Örebro och öste ur sig vatten. Vi var ju under tak, så vi märkte inte mycket av att det regnade, men det måste ha kommit en ordentlig skur. Kanske inte så mycket uppe där vi var men desto mera därnere.

Titta bara på den här bilden som jag tog när vi kom ut från kaféet. På den kan du se att skolgården – triangeln till höger – är helt våt, eftersom den speglar höghuset bortom den låga skolbyggnaden till höger. Jag tog bilden för att fånga den intressantaste utsikten från Svampen, och så blev det en nattbild mitt på eftermiddagen!

Utsikten över Örebro från vattentornet Svampen, Örebro (1967)

Vad kan du se på nattbilden? Norra vattentornet mitt i, den stora genomfartsgatan Storgatan – Drottninggatan rätt genom staden, och så några byggnadssilhuetter: de två höghusen där varuhuset Krämaren låg, med Olaus Petri kyrktorn till vänster och Nikolai kyrktorn till höger. Det syns att Örebro var lika platt som slätten runt omkring, bortsett från de två höghusen, de två kyrkorna – och så alla vattentornen.

”Å jisses då, jag har ju alldeles glömt bort bilen!”, utbrast jag när vi hade kommit hem från Svampen. Men det var ju inte för sent ännu, så jag gick genast till bilverkstaden, och Ed följde med mig den här gången också. Vår lilla Volkswagenbil var god och glad efter att ha varit hos doktorn och blivit ompysslad. Jag ställde den väl åt sidan på gårdsplanen, så att pappas Mustang kunde komma till och från garaget utan svårighet. Jag tänkte inte ett ögonblick på mammas Amazon som också stod i garaget – den var helt bortglömd, för den var inte röd.

”Nog tycker jag att de kunde ha putsat vindrutan”, sade jag, ”Men hela bilen var väl så smutsig att den inte förtjänade att ha rena fönster.”

Jag klarade mästerligt av situationen själv med en våt trasa.

Tvättar ren vindrutan på bilen, Skyttegatan, Örebero (1967)

Inlägg 1.138: 28 jul 1967

Vattentornöverflödet

På eftermiddagen drog jag iväg ut med Ed igen. Dels kändes det skönt att röra  på kroppen efter två veckors sittande i bilen, och dels brukade vi ju ta långa vandringar tillsammans i Nya York. Den här gången skulle vi gå till vattentornet Svampen, för jag hade fått veta att man kunde åka hiss upp till en takterrass ovanpå tanken.

Vi gick över Slussbron och förbi sjukhuset och sedan förbi mina föräldrars tidigare bostad vid Längbrotorg. Snart därefter gick vi på Mäster Larsgatan rätt emot ett vattentorn som inte alls var Svampen, och eftersom Ed redan hade fotograferat Östra Vattentornet så fick det bli en bild av Norra vattentornet också.

Norra vattentornet sett från Mäster Larsgatan, Örebro (1967)

Jag har just funnit ut att detta torn i dag har rivits – ack, är det inte för sorgligt!

Så snart vi hade passerat det tornet så hade vi det nya stora vattentornet rätt framför oss. Det var något helt annat än de små tornen. Och det hade verkligen en viss skönhet, något som inte är förunnat många vattentorn här i världen.

Vattentornet Svampen sett från Bergslagsgatan, Örebro (1967)

Det låg också fritt på ett gräsfält utan bebyggelse inpå – inte att undra på för resten. Jag skulle inte vilja bo under en vattenbehållare av den storleken. Säkert var den välbyggd, men ändå – allt kan spricka, allt kan falla i bitar, och jag kan allt vara rätt sjåpig.

Vattentornet Svampen. Örebro (1967)

Biljetterna till Svampen var rentav billiga med tanke på att de inte bara var hissbiljetter utan även gällde som entré till en utställning däruppe.

Våra entrébiljetter, Vattentornet Svampen, Örebro (1967)

Där fick man bland annat se hur tornet hade byggts. Själva tanken hade gjutits först, och sedan hade alla byggställningarna runtom avlägsnats. Då stod på marken just den del av vattentornet som utgjorde svamphatten. Man hivade sedan upp hatten några meter och byggde en motsvarande bit av svampstjälken rätt under hattens mittpunkt. Med den färdigställda stjälkbiten som bas hivade man upp hatten ännu några meter, och när den var stabiliserad där fyllde man i med en bit stjälk till. Så fortsatte man ända tills hela stjälken var färdigbyggd och hatten kunde sänkas så att den kom att vila på stjälkens översta del. Och skruvades fast, antar jag.

Byggandet av vattentornet Svampen, Örebro, 1967 (broschyr)

Det låter ohyggligt komplicerat, men man kan ju bygga broar, och det borde väl vara ännu krångligare?

Inlägg 1.137: 28 jul 1967

Dagligvaruinköpen

På fredagsmorgonen klädde vi oss i affärskläder, dels för att vi skulle gå i butiker – och dels för att det var rätt svalt i luften. Jag behövde köpa ett par saker som jag ville ha med mig från Sverige men inte hade brytt mig om att söka efter i Stockholm. Jag visste nämligen precis vart jag skulle gå för att få tag i dem här i Örebro.

Först var det färgfilm, som här kostade bara hälften av i Amerika. För det gick vi till mammas fotoaffär på Engelbrektsgatan, och där köpte jag tio 36 bilders rullar, och de kostade mig totalt 130 kronor. Jag var noga med att få ordentliga kvitteringar på sådant som skulle införas till USA, för vi fick bara ta med inköpta varor för upp till 100 dollar – d v s 518 kronor – utan att betala tull. Det var mycket begärligt att handla så mycket som möjligt i Europa, där det mesta var betydligt billigare än i Amerika.

Räkning på filmrullar, Foto 7-an, Örebro (1967)

Nästa inköp gällde svenska triopärmar i A4-formatet. Det fanns inga obrutna gaffelpärmar i Amerika, så jag måste ta med mig några från Sverige varje gång. Jag är lycklig över att vara född i Sverige och där ha fått lära mig att uppskatta den överlägsna svenska metoden för att förvara dokument. Och när det nu bara är Sverige som använder dem, så är jag stolt också över att det är i Sverige som de tillverkas. Det hade förstås varit bekvämare om de hade funnits att köpa i Nya York, men man kan ju inte få allt där.

På väg till Westlings pappershandel på Storgatan för att köpa dessa pärmar gick vi förbi en nyöppnad Gumpertsbutik på Engelbrektsgatan, och då hoppade vi in där i stället. Jag köpte hela 10 blåa pärmar, för de fylls snabbt. De fanns inte längre i mollskinn, så det fick bli blått tyg i stället. Även om tyg inte var fullt så gediget så var det lika användbart, och det var ju det som var viktigt. Det skulle bli för åbäkigt att ta med pärmarna på planet, så de fick sända dem till Nya York. Det sved litet i portmonnän, men det var det värt.

Min räkning på 10 triopärmar, Gumperts, Örebro (1967)

Jag hade drömt om att ha en liten ryavepa som väggbonad i 351-an, och den hittade vi i varuhuset Krämaren. Det var ju inte något varuhus utan en ‘galleria’, men det ordet fanns inte år 1967. Motivet var en rödtonad kalkon, och den skulle passa riktigt bra in därhemma. Den skulle jag utan vidare få plats med i min resväska.

Ryavepan från Örebro 1967, Palm Springs (2011)

Räkningen för ryavepan, Perssons Garn, Krämaren, Örebro (1967)

Medan vi ändå var i Krämaren tittade vi in i bokhandeln, men jag kände mig utköpt vid det här laget, och Ed hittade ingenting som han ville ha. Så vi gick hem.

Inlägg 1.136: 27 jul 1967

Middagsmålsfotograferingsivern

Till middagsmålet skulle vi ha hallon från trädgården som dessert, så där hjälptes vi åt med att förbereda den. Det var rent otroligt så höga hallonbuskarna var – jag kunde inte minnas att jag någonsin förr hade fått sträcka mig uppåt inför en hallonbuske.

Plockar hallon tillsammans med mamma, Skyttegatan, Örebro (1967)

Det var så gott om bär att den här skålen var avsedd för bara en av oss.

Fyller min skål med hallon, Skyttegatan, Örebro (1967)

Och så satt vi där ute i trädgården och åt middag. Mamma hade gjort i ordning en fiskgratäng, och så hade vi öl och mjölk och vatten att dricka. Ölet var bara för pappa – mamma hade som barn fått ta ricinolja i öl och avskydde öl alltsedan dess. De fyra skålarna med hallon stod vid sidan och väntade. Det var Ed som tog familjeporträttet.

Familjen äter middag på uteterrassen, Skyttegatan, Örebro (1967)

Men så ville mamma ta en bild av oss andra.

De tre männen vid matbordet på uteterrassen, Skyttegatan, Örebro (1967)

Och så ville hon också ta en porträttbild av sonen allena på en bild.

En mammabild av sin son vid matbordet på uteterrassen, Skyttegatan, Örebro (1967)

”Nu ska jag hämta min kamera och ta en bild med den”, sade mamma, ”för det kan ju hända att er kamera inte fungerar, och då får jag åtminstone en bild från ert besök.”

Det lät ju hemskt. Inga bilder från hela den här resan. Hjärtat helt uppe i halsgropen. Det var allt klokt av mamma att ta en säkerhetsbild. Och den blev bäst av dem alla!

De tre männen äter middag på uteterrassen, Skyttegatan, Örebro (1967)

En stund efter middagen tog jag Ed med mig och gick ut till fågelreservatet Oset, en tre kilometers promenad längt Svartån till det ställe där den mynnade ut i Hjälmaren. Det var inte mycket fåglar därute, men det var nog för sent på sommaren – ungarna var säkert kläckta och uppvuxna vid det här laget. Vi hade inga kameror med oss. Men det gjorde ingenting, för här är en internetbild som ser precis likadan ut som den som vi skulle ha tagit. Vi gick upp i det lilla fågelskådartornet mitt på på bilden, precis som jag hade gjort vid tidigare besök i Örebro. Fast där måste man ha kikare för att se någonting alls.

Oset, Örebro (internet)

Det hade varit en dag nästan helt på fötterna, runt i staden, från bilverkstaden, till gässen, till oset. Vi behövde motionen efter allt bilande – detta var mycket mera likt Nya York, där man alltid rörde sig.

Ed drog sig snart tillbaka till sitt konstruktionsrum, och jag satt då och pratade – på svenska – med mamma och pappa till in på sena kvällen. Det fanns mycket att gå igenom, men så småningom hade vi tömt det akuta behovet. Hur nära vi än var släkt, så var vi trots allt främlingar som levde helt åtskilda liv.

Inlägg 1.135: 27 jul 1967

Kanadagåsartbestämningstveksamheten

Nu fick det vara nog av Örebro för den här gången – och jag låtsades inte om att det egentligen inte fanns mycket mera att se i staden. Vi drog oss hemåt, och eftersom vi hade tid på oss före lunch frågade jag pappa vart jag skulle gå för att få oljebyte och rundsmörjning på bilen. Ed ville åka med dit, så vi körde till Rudbecksgatan och lämnade in den. När ville vi ha den färdig? De gick med på nästa dag, och vi gick den korta vägen hem. Sedan var det dags för lunch.

Efter maten ville Ed passa på att ta familjeporträtt utomhus i det vackra vädret. Det blev pappan, det blev mamman, det blev barnet, och det blev pappa-mamma-barn. Och jag själv knäppte ett par bilder mitt ute i äppleskogen – en av dem av mamma och Ed, båda med sina kameror i högsta hugg.

Pappa på uteterrassen, Skyttegatan, Örebro (1967)

Mamma på uteterrassen, Skyttegatan, Örebro (1967)

Sitter på uteterrassen, Skyttegatan, Örebro (1967)

Pappa-mamma-barn på uteterrassen, Skyttegatan, Örebro (1967)

Mamma och pappa bortifrån redskapsboden, Skyttegatan, Örebro (1967)

Ed och mamma med kameror bland fruktträden, Skyttegatan, Örebro (1967)

”Nej, nu går vi och matar gässen”, sade pappa efter all denna fotografering. Nu skulle vi ut och kuta igen. Vi gick alla genom Stadsparken till slottet, och i parken framför det fanns som alltid en klunga kanadagäss, som trumpetande kom oss till mötes när de såg våra påsar.

Kanadagås, Slottsparken, Örebro (1967)

Vi hade nämligen bitar av gammalt bröd med oss, och dessa stora fåglar kunde svälja en hel påse full.

Ed och pappa matar kanadagäss, Slottsparken, Örebro (1967)

Matdags för kanadagäss, Slottsparken, Örebro (1967)

Ed upptäckte att det också fanns annat än kanadagäss där – här fick han med en svan och några änder vid Svartåns kant.

Svan och änder, Slottsparken, Örebro (1967)

Och så var det min tur att bli plåtad när jag gav ett par gäss allt bröd som jag hade kvar. Vi gick hem därifrån tomhänta.

Matar kanadagäss, Slottsparken, Örebro (1967)

Dessa fåglar var på 1940-talet introducerade i Örebro, och även i Västerås, av en ornitolog i Blekinge vid namn Bengt Berg. Han gjorde det för att se om de kunde klara vintern i Mellansverige. De trivdes gott i sina nya städer, där de vistades fritt bland människorna i parkerna. De överlevde vintrarna och fortplantade sig och blev mycket populära. När vi kom till Örebro år 1967 var kanadagässen fortfarande omtyckta, men snart därefter kom det att bli så många av dem att det blev kärlek med en viss reservation. Man fick alltid se sig noga för var man trampade, när man gick på gräsmattorna där de höll till.

Ornitologen Bengt Berg (internet)

Men nu när jag tittar på bilderna undrar jag om det verkligen var kanadagäss som vi matade i Örebro. Kanadagäss av båda könen skall ha svart huvud och hals och vit strupe och bröstparti, medan de som vi matade var brungråa hela vägen. Kanadagåsen skall också vara bra mycket större än dem på våra bilder från år 1967. Därför förefaller gässen i Örebro att i stället för kanadagäss ha varit grågäss. Du får bedöma saken själv.

Kanadagäss (internet)

Grågås (internet)

Inlägg 1.134: 27 jul 1967

Konstfotograferingsiakttagelserädslan

I den lilla Centralparken intill slottet stod Karl Hultströms skulptur ‘Befriaren’ från år 1914, och den måste vi ju fotografera. Den föreställde en naken man som sköt undan en jättestor sten. När jag hade varit i Örebro under tidigare år tittade jag alltid på den i smyg, litet försiktigt och snabbt så att ingen såg mig göra det, för skulpturen hade kuken helt synlig. På andra manliga nakenskulpturer i Sverige – som Milles Poseidon i Göteborg och Orfeus i Stockholm – var den alltid förminskad till nästan ingenting. Den här hade en riktig kuk och den hade fått pryda parken alltsedan år 1914, när folk verkligen var pryda. Jag undrar om det i Amerika ännu i våra dagar finns en enda helt odraperad naken manlig skulptur att vila ögonen på?

Skulpturen befriaren, Örebro (1967)

Men min djärve Ed kände ju inte en själ i hela Sverige så han vågade minsann ta fram kameran och knäppa helt öppet. Inte jag, inte – men när jag tänkte efter så var jag ju lika djärv i mitt beteende när jag fyra år tidigare kom till Nya York, där ingen kände mig. Man utövar nog mera  självkontroll när man är på hemmaplan. Nu när jag var tillbaka här i Sverige så reagerade jag på mitt gamla sätt och kände mig iakttagen precis som förr – tänk om någon såg oss fotografera denna nakna staty, och vad skulle de då tänka? Jag såg mig omkring – men konstigt nog pekade ingen finger åt oss.

Nu såg Ed fästningar överallt. Från Storbron såg han Nerikes Allehandas kontorsbyggnad, som ju såg ut som en fästning, även om den var betydligt nyare. Hmmm, slott, vattentorn, tidningsredaktioner, var allting befäst här?

Nerikes Allehandas redationsbyggnad, Örebro (1967)

Vi gick sedan fram och tillbaka på det centrala ströget, Storgatan norrut och Drottninggatan söderut. Åt norr gick vi förbi Olaus Petrikyrkan, vilken Ed plåtade. Men vi tog ingen bild av Olaus Petristatyn intill kyrkan, så för den får jag här anlita internet.

Olaus Petrikyrkan, Örebro (1967)

Olaus och Laurentius Petri framför Olaus Petrikyrkan, Örebro (internet)

Vid kyrkan vände vi söderut igen, passerade slottet och hamnade på Sveriges vad jag visste enda sluttande torg. Vi tog ingen bild av Nikolaikyrkan där utan chansade på ett vykort. Men på det har Engelbrektsstatyn vänt ryggen mot kameran, kan man tro!

Nikolaikyrkan och Engelbrektsstatyn, Örebro, 1967 (vykort)

Där får internet komma till hjälp med en bild framifrån av skulptören Carl Gustaf Qvarnströms gipsmodell av vad han ämnade skulptera år 1865. Tänk att jag under otaliga besök i Örebro aldrig har lyft blicken högt nog för att studera denna staty ens som flyktigast! Gipsmodellen ger mig nu ett intryck av en verkligt levande figur i motsats till de vanligen pompösa och intetsägande historiska statyerna gjorda på 1800-talet.

Gipsmodell till Engelbrektsstatyn för Örebro (internet)

Inlägg 1.133: 27 jul 1967

Fästningsöverflödet

Efter frukosten tog jag Ed med mig på en liten promenad för att se Örebro, och vi hade tiden på oss fram till lunch klockan 13.00, vilket verkade rätt lagom.

Vi gick först rätt över Skytteparken till Wadköping. Det var en klunga gamla byggnader från olika delar av Örebro som man hade börjat samla ihop till en liten by i ett hörn av Stadsparken. Jag kände inte till många detaljer där, och inga anslag fanns det heller om vad som var vad. Men jag kände till det hus som Cajsa Warg hade vuxit upp i.

Cajsa Wargs barndomshem, Wadköping, Örebro (1967)

Hon levde från år 1703 till 1769 och flyttade tidigt till Stockholm, där hon arbetade som kocka hos förmögna privatfamiljer. Hon gav år 1755 ut en kokbok som har blivit en klassiker: ‘Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimer’.

Tolfte utgåvan av Cajsa Wargs bok, 1829 (internet)

Jag lärde Ed att säga ”Man tager hvad man hafver”, som var det enda jag kände till ur den boken. På samma gång lärde jag honom också att säga ”Tackar som frågar”, vilket ju är ett mera användbart uttryck.

Här är en bild av en stensatt gård i Wadköping.

Stensatt gård, Wadköping, Örebro (1967)

Den bilden tog vi från kanten på Svartån, och Ed fick en idé att fotografera Wadköping från andra sidan vattnet. Vi gick därför bort till Slussbron och korsade ån.

”Där är ju en fästning till, fast den här är mycket mindre”, sade Ed, och så tog han en bild av östra vattentornet. ‘En fästning till’? Jo, hans första fästning var ju slottet kvällen före.

Östra vattentornet, Örebro (1967)

Sedan gick vi så nära Wadköping vi kunde komma för hans bild.

Wadköping på avstånd, Örebro (1967)

Sedan gick vi tillbaka över bron och följde ån till Stadsparken. Den här lilla fridfulla dammen såg Ed i parken och plåtade den.

Damm, Stadsparken, Örebro (1967)

Just där Stadsparken vette ut mot Örebros gator stod en fontän av Arne Jones, och den hade jag alltid tyckt förfärligt illa om. Det ledsna vattnet som ramlar rätt ner ur piparna upptill ger skulpturen för mig ett beklämmande intryck. Vad tycker du? Ed tyckte ingenting, för han ville ju alltid vara så snäll.

Arne Jones skulptur Resonans, Stadsparken, Örebro (1967)

Vi gick över Hamnbron för att nalkas slottet från en sida där vi kunde ta en bättre bild, och den tog Ed med den lilla gamla Kanslibron i förgrunden.

Slottet sett från öster, Örebro (1967)

För Ed var slottet fortfarande en fästning. Han förvånades över att det fanns så stora fästningar kvar i så gott skick någonstans. Hur gammal var den? Jag sade 1300-talet, för jag borde ju ha känt till det, och det fanns säkert ändå inte något exakt byggår. Han ville gå in och bese det, men det trodde jag inte var möjligt, för där bodde landshövdingen. Nu blev Ed imponerad på allvar: ”Menar du att fästningen fortfarande används?”

Vi gick genom porten och kom in på borggården men inte längre – sedan var det stängda dörrar med listor på olika förvaltningskontor som var inrymda där.

Inlägg 1.132: 27 jul 1967

Vardagsklädselsåterkomsten

På sjusovaredagen vaknade jag som man ju borde precis klockan 07.00, och det var alldeles tyst i huset.  Jag gick in till Ed och väckte honom. Vi pratade en stund om hur han nu kände sig. Han var glad att allt hade gått så bra under gårdagskvällen. Det var ju för honom inte bara den vanliga risken att personligheterna inte skulle passa ihop, när man träffade ‘viktiga’ personer, utan också frågan om mina föräldrar skulle acceptera honom som svart, något så uppenbart ovanligt i detta vita land. Han hade inte sett en enda mörkhyad människa bland alla de tusentals som vi hade sett omkring oss i Stockholm, för att inte tala om under resan genom de tre nordiska länderna. Jag själv hade förstås varit säker på att de inte skulle visa några fördomar, men att vara säker är ju inte att veta.

”Vad ska vi ha på oss i dag?”, undrade Ed.

”Våra vanliga resekläder”, sade jag. ”Inte vit skjorta och slips och kavaj – det var bara finklädsel för storstaden.”

”Ja, men din pappa hade ju slips”, hade han lagt märke till.

”Det har han alltid, om han inte är ute på landet. Han tycker om att klä sig så som man gjorde förr”, svarade jag. ”Han klär inte upp sig – det är hans vardagskläder.”

Jag duschade och bäddade dyschan med en gång, för den stod ju mitt i bostaden. Ed bäddade förstås också sin säng.

Innan vi gav oss på frukosten ville Ed absolut ta ett par bilder av oss alla, så dessa bilder tog vi på tom mage. Jag placerade mamma och pappa i mellanrummet och lät Ed ställa sig på knä på min dyscha i hallen och titta in i mellanrummet genom gluggen mellan de två rummen.

Mamma och Ed och pappa, Skyttegatan, Örebro (1967)

Och sedan bytte jag plats med Ed, som tog den andra bilden.

Mellan mamma och pappa, Skyttegatan, Örebro (1967)

Över frukosten berättade jag för Ed att i gamla tider var den 27 juli nästan en helgdag på den svenska landsbygden. På sommaren arbetade drängar och pigor från klockan 04.00 till 20.00 varje dag för att få in skörden i tid, men just i dag fick de lov att sova ända till klockan 07.00 och börja arbetet klockan 08.00. Annars arbetade de varenda dag och hade ledigt bara ett par timmar mitt på söndagarna för att kunna gå i kyrkan.

I dag var det också min farmor Annas födelsedag. Här sitter hon på sin 70-årsdag år 1934 bland blomster, presenter och telegram i matsalen på Brötvägen i Ålsten, där Ed och jag just hade varit.

Farmor Anna på 70-årsdagen, Brötvägen, Ålsten (27 juli 1934)

Jag nämnde att hon var född år 1864.

”Det var under inbördeskriget”, sade Ed med häpen beundran i rösten.

Inlägg 1.131: 26 jul 1967

Svärföräldramötesoroupplösandet

Ed noterade från vägmätaren: ”Vi har kört 268 kilometer i dag, och 4.854 kilometer från Oslo.”

Han gjorde allt för att inte behöva tänka på vad som förestod. Nu skulle han träffa sina svärföräldrar för första gången. Och de visste ju inte ens att han var deras måg. Stackars Ed!

Jag för min del tänkte på att nu efter nära 5.000 kilometer var det hög tid för oljebyte på bilen.

Precis som på motellet i Finland tog vi med oss väskorna och ringde sedan på dörren. Det blev genast stora famnen. Jag vet inte vem som var ivrigast att visa upp sina dyrgripar: jag Ed eller pappa Mustangen. Jag tyckte ju att det var alldeles uppenbart att Ed var min make. Men trots att de inte visste eller ens anade det, så kände jag genast att det skulle bli mycket lättare här med Ed än det hade varit med DaNi år 1965 – av alla möjliga anledningar.

Dels var ju Ed en ny bekantskap för dem, medan de redan hade känt DaNi från sitt besök i Amerika år 1964. Dels var DaNi och jag här på vår skilsmässoresa, och då gällde det ju att dölja både det och att vi var bögar. Med Ed var rasskillnaden en stor fördel – den dominerade deras intryck av honom så överväldigande att det inte lämnade något rum för dem att ha några misstankar om hans läggning. Och dels var Ed så charmig att han kunde få vem som helst att bara tycka om honom och inte misstänka honom för någonting.

Så snart som alla var bekanta med varandra satt vi vid det stora matbordet i vardagsrummet och åt en lätt kvällsvard. Vi fick redogöra för vår resa genom Norge, och jag tyckte att det var bra att Ed gjorde det mesta av det. Mamma klagade alltid på sin dåliga engelska, men hon kom genast igång med språket.

Till slut kunde inte pappa bärga sig längre: ”Nu ska du få se på Mustangen!”

Och med det gick vi ut i det fina nybyggda garaget, och där stod den och sken. Den var mycket blankare än i Nya York, där den ju hade haft transportvax ovanpå de målade ytorna. Vad pappa såg lycklig ut med den bilen! Det var värt allt besvär som jag hade haft med att få hit den.

Pappa insisterade på att vi genast skulle ta en sväng med den. Den fungerade lika fint som när jag körde den på kajen i Brooklyn. Det kvällades litet nu, och när vi såg Svampen upplyst stannade pappa till så att Ed kunde ta en bild av det vackra vattentornet.

Vattentornet Svampen i skymningen (1967)

Ed fick hålla till på dyschan bakom ritborden på konstruktionsrummet bredvid pappas kontor på nedre våningen, medan jag placerades i gästdyschan framför öppna spisen i hallen. Det var skönt för oss båda att dra oss till sängs i tid den här kvällen. Och Ed behövde inte längre oroa sig.

Inlägg 1.130: 26 jul 1967

Födelsestadsgenomsvepandet

Det fanns en liten klosett – just denna kallades så – på övre våningen med en historia förknippad. Därinne fanns det bara rum för en toalettstol med tanken uppe vid taket, och ett diminutivt handfat. Dörren gick förstås utåt – det skulle ändå inte ha gått att öppna den inåt – och den vette mot en smal korridor. Lutande mot väggen framför klosetten förvarades ett hopfällt spelbord.

En förmiddag benyttjade sig faster Lily av klosetten, och därvid hörde och kände hon att spelbordet föll mot klosettdörren och kilades fast ett par decimeter ovanför golvet. Faster var fast. Hela dagen. Jag kunde breda ut texten om hur dagen gick och hur det hela avlöpte, men där låter jag din fantasi spela.

Ed var glad att han blev så varmt välkomnad av faster Lily. Det gjorde honom litet mindre rädd för Örebro.

Efter en timme hos faster Lily lämnade vi Stockholm bakom oss och anträdde den sjunde etappen på vår bilresa, från Stockholm till Göteborg, och här ser du den delen av resan på omslagspapperet.

Vår körning från Stockholm till Göteborg (1967)

Det var litet knepigt att slingra oss norråt till Enköpingsvägen, men med litet lokalsinne och några skyltar här och där klarar man sig alltid. Vi körde genom Västerås vid 18-tiden, och jag nämnde för Ed att det var där jag föddes en gång för länge sedan.

Sover på enmånadsdagen, Solvägen 7, Västerås (21 okt 1934)

Jag hade bott de första åren av mitt liv på Solvägen 7 och aldrig återkommit dit efter det att vi flyttade därifrån. Emellertid har jag funnit en bild som pappa tog år 1931 när de flyttade in i det huset och jag inte ens var påtänkt.

Solvägen 7, Västerås (21 dec 1931)

Jag har till och med funnit en lämplig bild av pappa och mamma från tiden före mig.

Mina föräldrar, Västerås (Okt 1932)

Om vi bodde på övervåning eller nedervåning vet jag inte. Vid riktigt unga år vet man ju inte skillnaden, för man bärs ju eller rullas omkring överallt. Vilket inte alltid är så behagligt som man kan tro, som synes på mitt ansiktsuttryck.

Missnöjd med mitt fordon redan efter åtta månader, Västerås (25 maj 1935)

Vi sökte förstås inte upp Solvägen 7, men stora vägen gick rätt förbi ASEA:s huvudkontor med det karakteristiska tornet – och det var ju på ASEA som pappa arbetade, även om det inte var just där. Här har du en internetbild av ASEA:s hjärta så som det såg ut för länge sedan.

ASEA:s huvudkontor i gamla tider, Västerås (internet)

Alla dessa utvikningar i Västerås sinkade oss inte en enda minut, för det rörde sig ju bara om ord och bilder från gamla tider.

”Vad är det där?” undrade Ed när han i Örebro fick syn på vattentornet Svampen på höger sida.

Vattentornet Svampen, Örebro, 1967 (vykort)

”Vilken fin gammal fästning!” utbrast han några minuter senare när han hade slottet till vänster.

Slottet, Örebro, 1967 (vykort)

Vi stannade utanför Södra Skyttegatan 8 precis klockan 19.30.

Inlägg 1.129: 26 jul 1967

Fastermiljön

Att hitta från Kungsholmen till faster Lilys hus på Brötvägen i Ålsten gick av bara farten – jag hade ju gått hela den vägen till fots en gång redan som nioåring i chocken efter en tandutdragning. Faster var pigg och trevlig och bjöd på kaffe och bullar i sin salong, som var möblerad precis som den var år 1936 när den här bilden togs. Hon hade det enda spillvänliga kaffebord med en nersänkt porslinskiva som jag någonsin har sett. En aning obekvämt, men mycket praktiskt – ingenting kunde falla av bordet och man kunde välta en kopp kaffe där utan att en skvätt gjorde ett skvatt.

Salongen, Brötvägen, Ålsten (1936)

Ed passade på att ta en bild av mig tillsammans med faster Lily ute på den lilla terrassen mot trädgården. Man kan i bakgrunden se hennes lusthus som jag så väl kommer ihåg.

Med faster Lily, Brötvägen, Ålsten (1967)

Och undra på det. Det var ju i ett fönster på det lusthuset som hon och jag fotograferades tillsammans år 1936, alltså för hela 31 år sedan.

Poserar inne i lusthuset med faster Lily, Brötvägen, Ålsten (1936)

Jag hade varit i faster Lilys hem otaliga gånger under åren och kände mig helt hemma där. Entréhallen hade ett fönster av glasmosaik som påminde om ett kyrkfönster, och dessutom låg på ett högt bord framför det en jättestor, tung bibel uppslagen så att en av Gustave Dorés helsidesillustrationer var synlig. Nej, hon och hennes man Klaes var lika litet religiösa som min familj, men hallen gjorde ett mycket värdigt intryck.

Typisk bibelillustration av Gustave Doré (internet)

Därifrån gick det en knarrande trappa upp till andra våningen och en övre hall med stora fåtöljer och framför allt en dyscha i hörnet med massor av tunga filtar och kuddar som luktade Marrakesh – och malmedel – lång väg. Där brukade farbror Klaes alltid lägga sig och läsa tidningen när han kom hem efter sin långa resa från dagens id – han arbetade som skeppsklarerare hos Nordström & Thulin på Skeppsbron, och för att komma hem fick han först gå till Tegelbacken och ta 12:an till Ålstens torg och sedan trava hela vägen uppför Brötvägen till 45:an där faster Lily som en god hustru tog hand om honom.

Hjälper farbror Klaes i den svåra trädgårdstrappan, Brötvägen, Ålsten (1936)

Jag har många år efter hans tid fått höra att han inte kunde skriva för hand. Han skrev på maskin på arbetet hela dagarna, inga problem, och jag tror att han kunde signera sitt namn – men om det gällde sådant som att skriva i en gästbok så tog faster Lily alltid hand om den detaljen för dem båda. Ingen visste om denna ovanliga komplikation, för de dolde den mycket väl.

Inlägg 1.128: 26 jul 1967

Millesgårdsdedikationen

Originalskulpturen ‘Europa och tjuren’ minns jag från min sexårsålder i Halmstad, där den stod i en brunn mitt på det oändligt stora torget, ständigt besprutad av tritoner från alla fyra hörn. Den visar den grekiske guden Zeus som i skepnad av en tjur rövar bort prinsessan Europa – fast jag minns den bara som en tant på ryggen av en ko. Den fanns på Millesgården, men vi fick ingen acceptabel bild av den, så här är en internetbild av den i stället.

Milles Europa och tjuren, Halmstad (internet)

På en stenmur på Millesgården satt det en granittavla med Carl Milles dedikation till Millesgården och sin hustru Olga. Det var lättare att uttyda orden på platsen än på ett litet fotografi, och därför ger jag dig texten nedanför bilden.

Carl Milles dedikation, Millesgården, Lidingö (1967)

”Från fjärran land till Lidingöhemmet,
till sol och blommor,
till fågelsång och ljusa nätter,
till tall och björk, till en och rönn,
till Värtans vågor, till månblank väg,
till sommarens segel och vemodsfullt dragspel,
till Skansen och Djurgårdsmusik av vindarna förd,
till glittrande stjärnor och glittrande snö
med facklor i hand och skridsko på is.

”Till minne av skapande feber,
till lust att försköna med konst åt dig, öde och folk.
Framtid må visa om verket var godt.

”Till Olga, välsignade, älskade,
länge vi levat att ge våra landsmän vad vi kunnat göra.
Ödmjukt vi be Eder vårda det godt
att under världens växlande öden
stå här som konstnärer drömt.”

Så var vår semesterresas kulturella ögonblick förbi, och vi gav oss iväg genom Stockholm. Efter att ha läst Dagens Nyheter innan Millesgården öppnades och funnit så mycket om högertrafikomläggningen i den, bestämde jag mig för att prenumerera på tidningen under övergångstiden. Så när vi körde förbi DN:s kontor i Marieberg på Kungsholmen så gjorde jag det – från mitten på augusti, då vi borde ha kommit i ordning efter resan, och fram till slutet av september, då trafiken antagligen skulle ha kommit i ordning igen. Det blev mycket dyrare än jag hade räknat med, 37,25 kronor – det var flygfrakten som kostade så mycket.

Mitt prenumerationskvitto, Dagens Nyheter, Stockholm (1967)

Det var faktiskt roligt att följa händelsernas gång. Från Nancy Erikssons varningar för ett blodbad till den genast förbättrade trafiksäkerheten efteråt. Jag fick verklig glädje av Dagens Nyheter.

Inlägg 1.127: 26 jul 1967

Tritonmysteriet

Inte vidare lyckad blev vår bild av originalskulpturen ‘Två dansande flickor’ från år 1917. Den var inte vackert placerad, och vi tog nog bilden från fel håll. Tvärslån vilande på pelarna bortom den hjälper inte upp det hela. Kopior av den här skulpturen är ofta placerade i en damm.

Två dansande flickor, Millesgården, Lidingö (1967)

Skulpturen ‘Poseidon’ från år 1931 stod mycket mera fritt, så av den fick vi en bättre bild. Originalet står på Götaplatsen i Göteborg. I mitt tycke är den otroligt vacker på ett visst avstånd, men när man ser ansiktet på nära håll är det inte lika betagande. Men det är säkert så som guden Poseidon såg ut.

Poseidon, Millesgården, Lidingö (1967)

Även om skulpturen ‘Guds hand’ från år 1953 på vår egen bild står mycket vackert mot den molniga himlen över Millesgården, är den inte så tydlig som jag hade önskat. Den symboliserar människans ängslan och villrådighet, trots att guds hand är stadig. Originalet finns i Eskilstuna.

Guds hand, Millesgården, Lidingö (1967)

‘Tritonfontänen’ förbryllar mig mer och mer. Från vad jag förstår från internet byggde Konstinstitutet i Chicago år 1931 om sin innergård så att Carl Milles Tritonfontän skulle passa in där. De fyra figurerna i cirkel är olika versioner av Poseidons son Triton. Men i Metropolitans konstmuseum i Nya York finns det också en Tritonfontän av Carl Milles – Ed och jag kom att se den flera år efter 1967 – och den såg helt annorlunda ut. Den hade fem mycket spinkigare Tritonfigurer, alla vända i samma riktning och  utspridda över en stor bassäng. Versionen på Millesgården verkar vara en delkopia av Nya Yorks fontän. Jag behöver nog skola mig en hel del i konsthistoria.

Milles Tritonfontän, Konstinstitutet, Chicago (internet)

Milles Tritonfontän, Metropolitankonstmuséet, New York (efter 1967)

Tritonfontänen, Millesgården, Lidingö (1967)

Skulpturen ‘Man i bön’ kan jag inte alls hitta på internet, men jag är nöjd med den bild vi tog på Millesgården, och skulpturen gjorde ett mäktigt intryck på mig.

Man i bön, Millesgården, Lidingö (1967)

Men ett ännu starkare intryck fick jag av denna skulptur, som inte ens fanns med i katalogen. Den var inte stor och den var rätt skrämmande, men den förmedlade en sådan känsla av förtvivlan och hopplöshet att jag hade svårt att slita mig ifrån den och gå vidare. Inte förrän vid ett återbesök på Millesgården år 2011 lyckades jag få veta att det var Emanuel Swedenborg som Milles hade allegoriskt avbildat i sin skulptur.

Emanuel Swedenborg, Millesgården, Lidingö (1967)

Skulpturen av vikingakungen ‘Folke Filbyter’ har sitt original i Linköping, och den såg jag där vid genomkörning med bil många gånger som barn. Alla beklagade att både hästen och kungen var så förvridna, trots att de skulle så vara enligt legenden. Vi fick ingen bild av Millesgårdens kopia, och därför denna internetbild från Linköping.

Milles Folke Filbyter, Linköping (internet)

Inlägg 1.126: 26 jul 1967

Pegasusflykten

Och jag skummade vad som hade hänt med de Gaulle i Kanada – det hade varit skönt att komma bort från världen ett tag, men det var inte utan att det nu kändes intressant att träffa den igen. Den hade klarat sig någorlunda på egen hand utan vår hjälp, syntes det. På bordet låg Forestas eget tändstickskuvert i vilket de aderton stod beredda på att bidra till världens upplysning. Här var det allt bra skönt!

Kuvert med reklamtändstickor, Hotell Foresta, Lidingö (1967)

Jag passade på att ringa upp min faster Lily – hennes nummer 25 41 88 i förstaden Ålsten har varit ingraverat i mitt huvud sedan nioårsåldern lika säkert som min familjs eget nummer 51 87 81 på Garvar Lundins gränd inne i Stockholm. Jag ringde för att höra om vi kunde titta in till henne på vår väg till Örebro. Vad Ed hade att genomlida nu efter friheten på de norska vägarna!

När serveringsbordet började dukas av var klockan 11.00, och då skulle Millesgården öppna. Vi betalade notans 16 kronor, och det var ingen serveringsavgift, trots att vi serverade oss själva.

Vår frukosträkning, Hotell Foresta, Lidingö (1967)

Och så gick vi till Konsten nästgårds. För 2,50 kronor var fick vi komma in på Millesgården, och för den slanten fick vi oss flera timmars avnjutande av skön konst.

Våra entrébiljetter, Millesgården, Lidingö (1967)

Precis som på Expo 67 gick vi omkring utan att följa någon inrutad marschordning, blev helfascinerade av de flesta skulpturerna, knäppte många bilder, njöt av den vackra dagen och parkens ro. Och vi gjorde inga anteckningar.

Jag skall inte ens försöka skapa någon ordning av det hela, så som jag gjorde av besöket på Expo 67. Nej, jag tänker bara ge dig dem av våra bilder som blev acceptabla. Och så har jag också från internet tagit med två bilder, som jag hade önskat att vi själva hade tagit, därför att jag så väl kom ihåg dessa två skulpturer från ute i Sverige under mina yngsta år.

När vi betalade vår entré, så fick vi Millesgårdens katalog med skulpturen ‘Människan och Pegasus’ från år 1949 på omslagssidan. Den föreställer Pegasus, en bevingad häst som inte låter sig tyglas av människor och vill flyga till gudarnas boning Olympen. Men en son till guden Poseidon slår följe med Pegasus, och tillsammans blir de till en symbol för tankens och konstens frihet. Originalet står på Linnéplatsen i Malmö på en tio meter hög sockel. Jag tycker själv att det är ett av Milles vackraste verk.

Människan och Pegasus, Millesgården, Lidingö, 1967 (katalogomslag)

Skulpturen ‘Bågskytten’ från år 1919 visar jaktens gud Krotos som spänner sin pilbåge stående på guden Zevs örn. Originalstatyn av brons och granitörnen står på en 12 meter hög pelare nära ingången till Skansen i Stockholm.

Bågskytten, Millesgården, Lidingö (1967)

Inlägg 1.125: 26 jul 1967

Världsnyhetsintrånget

På onsdagen var vi uppe tidigt. Jag hade förberett Ed på att vi skulle köra till en park, fullproppad med utomordentliga skulpturer av av Carl Milles – en stor svensk konstnär som hade gjort statyn Solsångaren som vi hade sett dagen före. Ed var som alltid pigg på vad jag än föreslog, även när det gällde sådant som var nytt för mig – jag hade aldrig varit på Millesgården.

Vi åt ingen frukost, för vi var fortfarande mätta efter brakmiddagen. Så vi packade ner våra nyförvärv i väskorna, och sedan körde vi mitt i morgonrusningen tvärs genom Stockholm och ut till Lidingö. Från bron kunde jag peka ut byggnaderna där Millesgården låg, även om jag inte visste precis vad som var vad därborta. Jag hade många gånger åkt över denna bro och fått Millesgåren utpekad för mig på samma sätt på väg till min kusin Marianne som bodde på Lidingö med sin familj.

Hotell Foresta och Millesgården från Lidingöbron, Lidingö, 1967 (vykort)

Jag hade räknat med att Millesgården skulle vara öppen redan från morgonen, men de hade sena vanor, och nu hade vi en hel timme fram till klockan 11.00 på oss att göra ingenting.

Jag köpte en dagstidning i en Pressbyråkiosk i huset intill för att se vad som hade hänt i världen under de senaste två veckorna och fick så infallet att plåta Ed läsande en svensk tidning. Här står han framför kiosken och läser i Dagens Nyheter att Kanadas premiärminister Lester Pearson hade näpsat Frankrikes president Charles de Gaulle för hans fras ”Leve det fria Québec” i ett tal på måndagen i Montreal. Detta var nu en nyhet för oss – men här i mina skriverier har jag ju redan gått händelserna i förväg och berättat om detta internationella intermezzo i samband med vårt besök på Expo 67 i Montreal (se inlägg 853).

Ed läser Dagens Nyheter, Lidingö (1967)

Tidningen innehöll också en bild från gårdagen av Paul McCartney och Ringo Starr i Itea i Grekland. Vi hade nu varit förskonade i två hela veckor från världspressens dagliga rapporter om var Beatlegruppen befann sig, men nu hann civilisationen upp oss med Pressbyråns hjälp.

Beatlarna Ringo Starr och Paul McCartney, Itea, Grekland, 25 jul 1967 (internet)

”Nu tycker jag att vi går in och äter frukost här på hotellet”, föreslog jag för att få timmen att gå. ”Då står vi oss nog tills vi kommer till Örebro i kväll.”

Stackars Ed – han ryckte till vid ordet ‘Örebro’, för han var så spänd på hur det skulle gå där. Skulle han accepteras av familjen Gymbrat? Men oron vek när vi steg in på hotell Foresta och möttes av en välfylld frukostbyffé i trivsam miljö.

Frukostbyffén, Hotell Foresta, Lidingö (1967)

Vi tog oss ett fönsterbord och hämtade vi vad vi ville ha från serveringsbordet. Sedan satt vi där och njöt av maten och utsikten över Värtasundet och Stockholm därbortom. Vilken härlig utsikt!

En av oss njuter av frukostutsikten, Hotell Foresta, Lidingö (1967)

Inlägg 1.124: 25 jul 1967

Cityklubbverksamheten

Efter några minuter av detta tyckte jag: ”Detta är inte Nya York. Jag har berättat för dig hur det är att vara homosexuell i Sverige – inte alls samma sak. Det här påminner mig om när jag bodde i Göteborg. Man var rädd för sig själv. Nu tycker jag att vi går hem till hotellet. Vad tycker du?”

Ed insåg att jag hade rätt – det här skulle inte bli något.

”Vet du vad vi gör? Vi slår en signal hit när vi kommer ner till tunnelbanan, och då får vi veta om det är nåt på gång här. Det kanske inte ens är öppet mer än på veckosluten”, sade jag beslutsamt.

När vi kom till tunnelbanan vid Sveavägen brydde vi oss inte ens om att ringa. Det var så dött däruppe att även om det hade varit öppet hade vi nog varit de enda killarna där, och vad var då meningen med det hela? Så vi hoppade på tåget och låg i våra sängar redan vid midnatt. Dagen hade varit tillräckligt välfylld även utan City Club.

Vad var det då vi hade missat?

Internet förtäljer att ”City Club var Sveriges första (hemliga) medlemsnattklubb för gäster med homosexuella intressen, ett diskotek på Döbelnsgatan 3 i Stockholm som drevs 1966-1970 av Clanhus AB (Bertil Säfbom och Peter Dunk). Kabaréföreställningar framfördes tidvis för medlemmarna som särskilda evenemang.”

På ett annat internetställe hittar jag en bild av vad som väl utgjorde kabaréföreställningens aktörer.

Ensemblen, City Club, Stockholm, 1966 – 1970 (internet)

Bildtexten lyder som följer:

”Medverkande i föreställningen ‘Missarnas kväll’: från vänster regissören Rune Graffo, Peter Dunk (Gästerfält), Kent, Harry, Steven Coombs, Bjarne Håkansson, Mia Adolphson, Bo Hederström, Björn Åström, ?, Torbjörn Wickström, Lars Jacob, Bjarne E., Dan Gustavsson, Michael, Henry Olsson & Bertil Säfbom, publicerat av fotografen Lars Jacob Prod – Plats: City Club, Döbelnsgatan 3, Stockholm – Datum: 28 november 1968.”

Vi hade uppenbarligen missat en dragshow – om den nu uppträdde den 25 juli 1967 klockan 23.00. Efter att ha levat i ovisshet i alla dessa år vet jag nu att vi alltså handlade rätt när vi åkte hem till hotellet den kvällen. Ed läste av vägmätaren i bilen innan vi gick in, så att han kunde räkna ut att vi hade kört 202 kilometer under dagen och att det totala avståndet mellan Oslo och Stockholmt var 4.586 kilometer – vilket troligen inte var den närmaste vägen mellan huvudstäderna. Vi sov mycket gott.

Inlägg 1.123: 25 jul 1967

Brakmåltidsuppföljningsförsöket

Som det sig bör på en restaurang, som vet att den är förstklassig, var både menyn och notan vederbörligen tredjeklassiga – fast menyomslaget var faktiskt konstnärligt.

Menyns omslag, Cattelin, Stockholm (1967)

Maten var sagolik – och mycken. Vi valde det som ‘råkade’ vara dyrast på matsedeln, provençalsk filé, och det var ett fantastiskt köttstycke med sin arom av vitlök. Ska de va så ska de va. Och så chokladmousse som dessert.

Övre halvan av menyns huvudsida, Cattelin, Stockholm (1967)

Nedre halvan av menyns huvudsida, Cattelin, Stockholm (1967)

Från dagens meny tog vi en halv flaska vino tinto espanol – och en (1) juice. Hmmm? En av oss måste ha varit nykterist vid den tiden – men vem?

Menyn med dagens rätter, Cattelin, Stockholm (1967)

Klockan 22.00 hade vi arbetat oss igenom rätterna och även klarat av notan som facilt gick på 51,25 kronor, i vilket en 12½% betjäningsavgift ingick.

Vår måltidsräkning, Cattelin, Stockholm (1967)

När vi kom ut från Cattelin hade det börjat mörkna, och det var något som vi inte var vana vid. Vi gick över riksbron och sedan längs strömmen förbi Gustav Adolfs torg och operan. Ed stannade till flera gånger för att insupa hur vackert det var. Jag tyckte själv att detta var en verkligt vacker stadsbild.

Vid Nybroplan försökte Ed sig på en nattbild av den upplysta restaurangen Berns salonger. Jag var så lycklig över Eds intresse för Stockholm att jag ville krama om honom där mitt på gatan och ge honom en stor kyss utan att bry mig om vad folk tänkte. Men jag brydde mig allt om vad folk tänkte, så det blev ingenting av med den saken.

Berns Salonger, Stockholm (1967)

”Skall vi gå till den där klubben?” föreslog jag i min gatuupphetsning.

Han tog upp kortet ur fickan. Det stod Döbelnsgatan – jag visste var den låg, inte långt bort: ”Det kan vi lätt göra. Och om det inte ser trevligt ut så åker vi till hotellet.”

Jag var verkligen het på konfekten.

Vi gick uppför Birger Jarlsgatan, Stureplan, Kungsgatan och hittade den mörka trappan upp till Malmskillnadsgatan.

”Det ligger skumt nog, så visst är det ett bögställe”, sade Ed.

Snart nog var vi på Döbelnsgatan och hittade trean. Det såg inte alls ut som ett ‘ställe’ utan var ett ohyggligt ‘vanligt’ hus. Jag var inte säker på om vi borde ge oss på ett sådant hus så här sent på kvällen. Då kom jag att tänka på en sak: ”Vänta ett tag! Stod det inte på kortet att man skulle ringa till dem först?”

Ed tittade på kortet: ”Ja, det står det. Var finns det en telefon?”

Som om jag kunde veta det.

”Nere på Sveavägen”, gissade jag. ”Inte långt bort.”

”Låt oss titta om det kommer några andra. Det verkar alldeles dött”, sade Ed.

Vi gick sakta fram och tillbaka en stund. På andra sidan gatan var det en park, och inte en människa var till synes.

Inlägg 1.122: 25 jul 1967

Vaktpostkonversationen

Från inre borggården kunde man genom norra porthallen se Skandinaviska banken borta vid Gustav Adolfs torg.

Utsikt genom norra portvalvet, Slottet, Stockholm (1967)

Utanför samma port stod en soldat vakt framför sin kur. Min stolthet över att ha varit med om samma sak en gång i tiden fick mig att bete mig som om jag aldrig hade sett en militär förut: jag sade till vakten att jag hade gjort samma sak åtta år tidigare! Han svarade ”Jaså” utan att röra på munnen, och då gick det upp för mig hur jag hade blamerat mig. Man talade ju, i jösse namn, inte med en vakt på post. Och jag hade varit chef för en plutonstyrka i högvakten! Två gånger om! Jag skämdes ögonen ur mig. Sådant minns man i minsta detalj, för alla tider. Precis som Ella Fitzgerald. Och de vita handskarna.

Vaktpost ur högvakten invid norra portvalvet, Slottet, Stockholm (1967)

Efter denna blamage – som Ed lyckligtvis inte alls märkte – gick vi ner på Norrbro och tog en bild av Solsångaren och Grand hotell. Och däremellan syns på min bild den provisoriska Strömbron, som hade byggts år 1946, och nu, hela 21 år senare, fortfarande låg kvar på snedden över Stockholms Ström mellan Kungsträdgårdsgatan och Skeppsbron.

Solsångaren och Grand hotell från Norrbro, Stockholm (1967)

Jag minns så väl striderna om det brobygget, även om jag då bodde i Nyköping och inte själv led pin av denna förfärliga trafikled. Om du vill se en bild av den nybyggda bron år 1946 och höra litet av debatten om den, klicka då här och sedan på ‘Radiofynd: Bråket om brobygget’ mitt på sidan.

Ed och jag begav oss åt andra hållet och gick till stadshuset. På bilden av bron på väg dit ser du den ännu inte ombyggda Tegelbacken med Stockholms värsta trafikröra – med bland annat en plankorsning med järnvägen där bommarna fälldes varannan minut.

Stadshusbron med Tegelbacken bortom, Stockholm, 1963 (internet)

Den här internetbilden påminde mig om att på min tid som nioåring i Stockholm år 1943 fanns det en liten sidopassage som gick under järnvägsspåren – ett alternativ till köandet vid bommarna för personbilar och fotgängare. Jag hade helt glömt bort denna lilla praktiska trafikdetalj.

Stadshuset sett från Tegelbacken, 1937 (internet)

Vi besåg så mycket vi kunde av stadshuset – det var ju redan kväll och allting var stängt för besökare. Vi satt där också en stund och njöt av utsikten över Riddarfjärden och Riddarholmen.

Dags att spisa middag. Vi hade passerat många restauranger i gränderna i Gamla stan, så vi begav oss tillbaka dit. Vi gick på järnvägsbrons gångbana, förbi det ståtliga Riddarhuset och upp i Storkyrkobrinken på vår väg till vad vi hade passerat tidigare. Men rätt där fann vi en jättemysig restaurang som vi inte hade sett förut. Den hette Cattelin, och där fick Ed och jag äntligen vårt första mål lagad mat för dagen. Lika uppskattat som kvällsmaten uppe på Hardangervidda i Norge, men litet schangdoblare.

Inlägg 1.121: 25 jul 1967

Stockholmböglivsexistenshypotesen

Åt andra hållet från Katarinahissen såg vi egentligen bara min gamla kära Kungsholm, som låg därute och väntade på sina passagerare att komma tillbaka med alla sina paket från NK. Elaka bögtungor förtalde att det var fruarna som åkte i land och roade sig med att shoppa på tanters vis, medan männen njöt av lugnet ombord när de var tantfria över dagen.

Kungsholm från Katarinahissen, Stockholm (1967)

Efter hissen gick vi och lodade i Gamla stan, där Ed tog en bild av mig på Stora Nygatan vid foten av Göran Hälsinges gränd, en av de smalaste gatorna i hela Stockholm, och med Storkyrkans torn tronande i bakgrunden.

Står i Göran Hälsinges gränd, Gamla stan, Stockholm (1967)

På den här bilden står jag under ett gatuvalv över Stora Hoparegränd, som går mellan Skeppsbron och Österlånggatan. Ed var lika fascinerad som jag över alla dessa gamla gator – som jag ju hade vuxit upp med under ett helt år. Jag tror att ingen stad i Europa har en stadsdel kvar som andas såpass många år i välbevarat skick. Och Ed såg hur stolt jag var över det, som om jag hade haft någon minsta anledning till det.

Står under gatuvalvet på Stora Hoparegränd, Stockholm (1967)

Vi gick runt i Gamla stan en bra stund och tittade in som hastigast i några butiker. I en cigarraffär blev Ed tillstucken ett reklamkort för något som hette City Club. Han kastade ett öga på det och läste upp den engelska texten för mig: ”Välkommen till City Club. Kontinental miljö, med plats för 400 personer och belägen mitt i Stockholms hjärta. Endast medlemmar . (Ring för att meddela er ankomst.)”

Reklamkort för City Club, Stockholm (1967)

Ed sade att det måste vara en bögklubb.

”Sånt finns inte i Sverige”, sade jag, för jag hade ju växt upp här och visste sådant.

”Vi får väl se”, log Ed och stack kortet i fickan.

Sedan gick vi runt slottet och jag visade Ed var jag hade hållit till där de två gånger när jag gick högvakt. Jag hoppades att han var imponerad, för jag var verkligen stolt över att jag hade gjort det. Jag hade varit plutonchef båda gångerna, så jag hade inte stått vakt i tvåtimmarspass som mitt manskap, men å andra sidan så hade jag marscherat runt till de olika vaktkurerna varannan timme för vaktavlösning.

Och ett par gånger kallades de vaktsoldater som var lediga ut på borggården för inspektion. Då skulle alla rätta till kläderna, ta på sig vad de hade tagit av, inklusive hjälmen, de vita handskarna och kulsprutan. Jag kolladet alla att de var fina och rätt utrustade, innan de sprang ut. Sist sprang jag själv ut och ställde mig framför truppen, gjorde honnör och avlämnade den. Allt perfekt, utom den gången då jag själv hade glömt att ta på mina vita handskar. Ack ja, sådant minns man i minsta detalj för alla tider. Precis som Ella Fitzgerald.

Inlägg 1.120: 25 jul 1967

Stockholmskännedomsinskränkningsbeviset

Vi hade räknat med att äta en liten lunch, men ur led var tiden, så det fick bli vad de hade – bakelser och kaffe. Nåja, men sedan fick det allt lov att bli ett bastant middagsmål.

Att sitta därute under markistaket var ungefär liksom förr, fast jag tror mig minnas att det då låg dukar på borden – och så åt man ju inte från brickor. Men utsikten var densamma, även om byggnadskranarna tvärs över Hamngatan tycktes hålla på med att skapa ett höghus som snart säkert skulle komma i vägen för allt som man nu kunde se från takterrassen.

Sitter på takserveringen på NK, Stockholm (1967)

Jag kunde av en tillfällighet återse min gamla vän M/S Kungsholm på redden utanför Skeppsbron. Den var här på en kryssningsresa – nu, år 1967, hade båttrafiken över Atlanten börjat gå sämre, och de hade därför börjat använda fartygen till kryssningar mera än som transportmedel. Och detta enbart för att jag hade börjat flyga över Atlanten. Mea culpa!

Nu skulle vi utforska Stockholm. Men det kunde vi ju inte göra med alla våra dyrbara och skrymmande paket! Vad göra? Klockan var redan 16.00 nu, men vi gick tillbaka till tunnelbanan, åkte till Kristineberg, lämnade av paketen på rummet och åkte tillbaka ända till Slussen och var där inom mindre än en timme. Och därför på samma biljett i båda riktningarna!

Nu hade jag glädjen att visa Ed en stadsmiljö som han aldrig hade sett: Slussens trafikvirrvarr och båtpassage och Katarinahissens utsiktstorn och hjälp för folk som inte ville gå i trappor. Vi spenderade en tioöring var på att åka upp i Katarinahissen och titta på den vackra staden därifrån.

Katarinahissen, Stockholm (internet)

Åt ena hållet hade vi Slussen nedanför oss och Riddarholmen och stadshuset på avstånd – och dessutom den nya förfärliga bilbron som de nyligen hade byggt. ‘Förfärlig’ naturligtvis bara därför att allt borde bevaras så som det var när jag var barn. Och då fanns det ingen extra bilbro för att undvika att köra genom Slussens härliga klöverblad.

Slussen och Riddarholmen från Katarinahissen, Stockholm (1967)

Här har jag för resten hittat på internet en bild åt i stort sett samma håll, men litet mera neråt. Den är från år 1952 och ger mig frossa vid åsynen av alla spårvagnar och bussar. Men så råkar jag också se några rader av vita pålar i fjärden därbortom. Vad är nu det? Det ser ut som om de höll på att bygga en bro. 1952? När jag letar på internet finner jag att bilbron började byggas från Söder till Gamla stan redan år 1950, det vill säga året före min studentexamen och 13 år innan jag reste till Amerika. Under alla dessa 13 år hade jag alltså varit i Stockholm såpass litet att jag aldrig hade sett denna stora trafikled! Jag var allt en mera inbiten göteborgare än jag hade trott.

Södermalmstorg från Katarinahissen, 1952 (internet)

Inlägg 1.119: 25 jul 1967

Småsaksinköpsorgierna

Enligt kvittot köpte vi också en ‘väggbelysning’ för 32 kronor. Den lampan minns jag inte alls nu så här ett fyrtiotal år senare, men om jag stöter på den framöver så kommer jag att justera dessa rader – man vill ju skyla sin ignorans så mycket som möjligt. I varje fall tog NK:s belysningsavdelning in sammanlagt 204 kronor på oss – men det var ju för sådant som vi hade resecheckar.

Vårt kvitto, Belysningsavdelningen, NK, Stockholm (1967)

En sak till passade jag på med att köpa när vi ändå var på NK: ett skrivunderlägg av plast. De enda underlägg som fanns att få i Amerika – och då hade jag även försökt på Bloomingdales – var tolv stora läskpapper infattade i en ram, alla med en månadskalender i vänstra kanten. Det var ju därmed en förbrukningsartikel, men jag ville ha ett underlägg som kunde användas så länge man ville ha det kvar. Och det hade NK!  Jag minns klart hur jag tvekade när det kostade 13,15 kronor, vilket jag betraktade som ren utpressning. Men så kom jag på att det var nästan vad ett års användande av läskpappersmodellen kostade i Nya York – och då kändes det genast mycket mera överkomligt.

Mitt kvitto på skrivunderlägget, NK, Stockholm (1967)

Slutligen köpte vi en svensk vas av lergods. Jag såg den av en ren händelse när vi gick förbi den, och då vi saknade någonting att ställa lösa blommor i så skulle den vara bra att ha.

Vas från NK 1967, Palm Springs (2011)

Ingen av oss tänkte på hur sällan det var som vi hade lösa blommor hemma, och särskilt jättestora liljor, så den skulle komma att stå tom för det mesta. Den gick på 18,75 kronor, och det var bortkastade pengar, minsann. Men fin var den.

Vårt kvitto på blomstervasen, NK, Stockholm (1967)

Efter allt detta tog vi hissen upp till takterrassen, för jag mindes att de hade en trevlig lunchservering däruppe. Gissa om jag blev förvånad när jag såg att NK, själva NK, hade förvandlat denna vilsamma oas för Stockholms paranta damer till en självservering. En självservering! Nu skulle man själv ta sig en bricka och ställa maträtten på den, och dryckjomet, och gaffel och kniv, och pappersservett – ja, servett av papper  – och sedan betala vid en kassa för det som stod på ens bricka. Detta var ju inte ett dugg bättre än Conditori Pallas i Sundsvall! Det var mest ungdomar däruppe och inte en enda parant dame.

Självserveringsdisken, Takserveringen, NK, Stockholm (1967)

Ja, du känner mig ju tillräckligt väl för att veta att jag inte krävde någon elegans, men övergången från NK:s snobbiga klass på den gamla takterrassen till detta – det var det som överraskade mig.

Inlägg 1.118: 25 jul 1967

Varuhusnostalgiattacken

Jag minns bäst NK från mina unga år, när min familj ibland tog mig med upp till Stockholm. När vi skulle träffa min faster Lily ute på staden så var det alltid på NK som vi ställde träff. Den stora centrala hallen, som då var öppen hela vägen upp till byggnadens tak, hade i fonden ett par marmortrappor upp till andra våningen, byggda symmetriskt en åt vänster och en åt höger. Halvvägs upp hade bägge trapporna en avsats, på vilken det stod ett tiotal skinnklädda fåtöljer i rad, och de av oss som kom dit först satt alltid på avsatsen i vänstertrappan och väntade i all bekvämlighet.

När man satt däruppe hade man en fin utsikt över diskarna nere i centralhallen. I en av gångarna mellan dessa minns jag att jag, som alla andra, vid ett tillfälle på 50-talet fick stiga åt sidan för att lämna rum för Ella Fitzgerald, som med paket dinglande från alla fingrarna helt fyllde allt utrymme där hon svepte fram med sitt entourage iklädd en jättestor brun päls. En diva behöver rum! Sådant minns man för alltid.

Ella Fitzgerald (internet)

I dag har trapporna och skinnstolarna förstås försvunnit – det har man inte råd med, för nu gäller det att använda varje kvadratmeter till försäljningsverksamhet. Jag vet inte ens om bruna pälsar finns kvar.

Jag fick vid entrén till NK en lista stucken i min hand, visande vilka avdelningar man hade att välja mellan och var de låg. Den blev till god nytta, för vi visste vad vi ville passa på att köpa.

Var finns vad, NK, Stockholm (1967)

Först begav vi oss upp till tredje våningen och belysningsavdelningen. Vi ville absolut köpa en snygg bordslampa för att ersätta den hemska elegansen som jag hade fått med mig från Peter Warren, den som DaNi hade haft på sitt piano och som så väl hade passat in hos Kenny Jerome på Femte Avenyn 30 – och som förstås hade tillhört honom och inte DaNi.

Vi hittade en härlig bordslampa från Orrefors – finare kunde det inte vara. Här är den som den ser ut i dag hos mig, fast med en ny skärm som jag skaffade mig i början av 90-talet här i Palm Springs. Den såldes utan skärm, vilket för oss var utmärkt, för det hade blivit mycket mera åbäkigt att transportera den med oss till Amerika.

Orreforslampan från NK 1967, Palm Springs (2011)

Den kom med det här lilla viktiga firmamärket dinglande runt lamphalsen, och det var förstås det som fick upp priset till 172 kronor, vilket kändes i plånboken men inte var dyrt för något som skulle komma att tjäna en hel livstid – och kanske längre om någon skulle vilja ärva den en gång.

Bordslampans firmabevis, NK, Stockholm (1967)

Inlägg 1.117: 25 jul 1967

Storstadsnattkvarteruppsökandet

Ed och jag strövade runt litet i Sigtuna och passerade bland annat S:t Olofs kyrkoruin. När jag talade om för honom att den var tusen år gammal trodde han mig först inte.

S:t Olofs kyrkoruin, Sigtuna (1967)

Och sedan fortsatte vi upp till skolan och tog den sedvanliga bilden av gymnasiebyggnaden, varifrån jag fjorton år tidigare hade hoppat ut som ett nyvärpt studentägg.

Sigtunaskolans gymnasium, Sigtuna (1967)

Vi gick också vederbörligen förbi Tallåsen, mitt elevhem. Allt var tyst och stilla så här mitt i sommaren. Och sedan gällde det att komma ner till bilen vid torget, för nu var det hög tid att köra in till Stockholm. Det gick på nolltid, för det var motorväg från Märsta, och det var vår första motorväg sedan just utanför Oslo. Där gillade jag den inte, för jag ville köra på små krokiga norska vägar, men nu var det annat – nu gällde det att komma in till storstaden och fröjda.

Vi ställde bilen utanför centralstationen – när jag skriver detta häpnar jag faktiskt över att man kunde göra något sådant, men vi fann en plats vid trottoarkanten rätt där på Vasagatan – och gick in till rumsförmedlingen. De gav oss Hotell Kristineberg, för att där fanns det en ordentlig parkeringsplats, som vid ett motell. Jag visste precis var Kristineberg låg på västra Kungsholmen, och väl där var det ingen konst att hitta hotellet. Det var ingenting ståtligt utan bara hopsmäckade envåningsbaracker, vilket passade oss precis. Rummet var fint och snyggt, så det var lyckat.

Hotell Kristineberg, Stockholm (internet)

Precis som på ett motell fick man betala vid ankomsten, och deras bokföringsmaskin var så avancerad att den behövde åtta tryckta rader för att åstadkomma vår räkning. Vi betalade 45 kronor för rummet plus 2,90 kronor för vad det nu kan ha varit. Nu hade vi nattkvarteret ordnat, och eftersom vi fortfarande var anständigt klädda alltsedan Gävle, så var det bara att ge oss av ut i storstadsvimlet.

Vår räkning, Hotell Kristineberg, Stockholm (1967)

Tunnelbanan gick ovan jord rätt utanför hotellet och stationen låg bara en liten bit bort på gatan – mycket bekvämt. Den övre biljetten är klippt för klockan 13.45, så där har du tiden alldeles exakt. Den nedre biljetten gäller hemresan till Kristineberg klockan 23.15. Dessa biljetter kostade en krona styck.

Våra tunnelbanebiljetter, Klockan 13-45 och 23-15, Stockholm (1967)

Vi åkte till Hötorget och gick därifrån till Nordiska Kompaniet (NK), för jag ville visa Ed Stockholms eget Bloomingdales. NK var betydligt mindre än Bloomingdales men var ett bra strå vassare. Jag har aldrig känt så vidare varmt för Bloomingdales, även om jag naturligtvis har handlat en hel del där under åren.

Inlägg 1.116: 25 jul 1967

Studentjubileumspåminnelsen

När vi kom ut från konditoriet var klockan 11.14 – jag minns den exakta tiden med hjälp av klockan på rådhuset bakom Ed på bilden – och det kändes rätt rörande att åter vara här för första gången på fyra år.

Ed framför rådhuset, Sigtuna (1967)

Den senaste gången som jag hade varit här var i maj 1963, två månader före min avresa till Amerika, och tillfället hade varit tioårsdagen av min studentexamen (se inlägg 2). Under åren på skolan var vi tillåtna att själva handla vad vi ville ha i speceriaffären Gaudings på ett av torgets hörn, Skolan hade för var och en satt upp ett personligt konto som gällde för upp till 12 kronor varje månad. Gaudings sålde en sorts engelska salta pinnar, säkert avsedda att serveras tillsammans med drinkar – konstigt nog var de i min smak, och jag köpte mig ett paket då och då och avnjöt dem utan några drinkar. Jag minns än i dag den specifika smaken, trots att jag aldrig sedan dess har träffat på den sortens glädjeämne.

Då i maj 1963 var det en rätt god uppslutning av studentkamrater ur 1953 års kull – ganska olika från mitt 25-års studentjubileum i Sigtuna år 1978, då jag var den ENDE ur min årskull! – och jag har några självtagna bilder att lägga in från det tillfället.

Den första bilden visar Sigtunaskolans gymnasium. De runda fönstren i takvåningen hör till den stora skrivsalen med rundat tak, som du kanske minns från tidigare bilder i samband med min teaterverksamhet under gymnasietiden (se inlägg 176). Bilarna parkerade framför hörde alla till de besökande studenterna vid detta tillfälle – inga skolelever hade bil vid den tiden.

Gymnasiebyggnaden med gymnastiken till vänster, Sigtunaskolan, Sigtuna (1963)

Den andra bilden föreställer Tallåsen, det elevhem där jag bodde under mina 2½ år på skolan. Det rum som jag delade med Ivar Ghazala – han med skrivbordsomflyttningarna (se inlägg 889-890) – hade sitt fönster närmast till höger om balkongen på andra våningen. Under det sista året bodde jag i ett enkelrum, vars fönster är det andra från bildens högra kant på övre våningen. Vildvinet hade verkligen fått bre ut sig under de tio åren efter år 1953!

Elevhemmet Tallåsen, Sigtunaskolan, Sigtuna (1963)

Över till mina tekniskt sett fruktansvärda bilder av närvarande studentkolleger ur 1953 års kull. Först en bild i dagsljus, och på den hittar vi Peter Båge.

Peter Båge, Studentjubileet, Sigtuna (1963)

Sedan kommer tre bilder utomhus på kvällen. Den första av Bengt Wigart.

Bengt Wigart, Studentjubileet, Sigtuna (1963)

Nästa bild är av Ernst Gustaf von Leithner.

Ernst Gustaf von Leithner, Studentjubileet, Sigtuna (1963)

Och den sista, en knappast skönjbar bild av mig själv tillsammans med Bo Palmgren.

Tillsammans med Bo Palmgren, Studentjubileet, Sigtuna (1963)

Alla dessa har varit helt uppslukade av historiens gap sedan år 1953, bortsett från denna verkligt trevliga dag till minne av vår gemensamma milstolpe uppnådd tio år tidigare.

Inlägg 1.115: 25 jul 1967

Ungdomskondisåterupplevelsen

Nu var jag på mammas gata. Jag tog stora vägen mot Stockholm, men vid Vassunda kyrka svängde jag av till höger och körde in till Sigtuna. Jag sade till Ed att vi skulle titta på den lilla stad där jag gick på gymnasiet och tog studenten. Han såg så där måttligt intresserad ut – men hur kan man vara intresserad av någonting när man redan har åkt 150 kilometer och gjort ett omfattande besök i en stor kulturstad, och inte fått en matbit?

På ett ställe längs vägen bad han mig att stanna till, för han ville ta en bild. Det gjorde jag naturligtvis, men samtidigt undrade jag vad i all världen han hade sett – jag hade inte sett någonting alls. Han steg ur bilen och jag satt kvar, och han var strax tillbaka. Nu var jag verkligen nyfiken. Runt om låg det bara vanliga fält, inga djur syntes, och på avstånd skymtade några bostadshus. Vad hade Ed fotograferat?

”Å, det var ingenting särskilt, jag ville bara ha med litet svensk natur”, sade han.

Inte förrän vi var hemma och hade framkallat bilderna fick jag se vad han hade tagit. Där ser man hur olika ögon kan se olika saker. Det var en vanlig svensk sommaräng fylld med högt otrampat gräs, en del rätt oansenliga blommor, något som för en svensk var så alldagligt att han aldrig skulle bry sig om att fotografera det. Men jag är glad att jag har den bilden.

Svensk sommaräng, Utanför Sigtuna (1967)

Just genom att den är så alldaglig är den bilden mera värdefull för mig än många av de verkligt intressanta naturfenomen och byggnadsverk som vi hade fotograferat på vår resa. Denna äng var för Ed ett värdefullt minne av ett land långt bort hemifrån. Och på så sätt är bilden ett värdefullt minne av Ed.

Vi parkerade vid torget och gick direkt till mitt välbekanta Sigtuna konditori för att äta en förstärkt frukost, tillräcklig för att klara oss in till Stockholm. Du vet ju att jag vill ge dig kvittona på allting, och här var det nära ögat att ögonen inte klarade av det – klistret och tiden har gjort det nästan omöjligt. Jag lyckades till slut, men först när jag hade begripit att beloppen arbetar sig nedifrån och upp. På det övre är det 1,50 + 1,65 = 3,15 + 0,45 – 15% serveringsavgift – = 3,60 kronor. Och på det undre är det 1,50 + 0,70 + 0,65 = 2,85 + 0,35 – 15% serveringsavgift – = 3,20 kronor. Kan du se dessa siffror? Det står ‘SIGTUNA KONDITORI’ uppetill och ’25 VII 67′ nertill. Och trots detta detektivarbete är det omöjligt att veta vad vi åt. Skall vi gissa att vi båda hade en kaffe för 1,50 och att sedan en av oss – jag? – åt gröt och den andre åt två smörgåsar? Vi kommer aldrig att få svaret.

Frukost på Sigtuna Konditori, Sigtuna (1967)

Inlägg 1.114: 25 jul 1967

Kyrkoochgravvårdsbesöksstaden

Vi steg upp redan klockan 06 på tisdagsmorgonen och var därför på vår väg klockan 07 – det var ett gediget program vi hade framför oss. Vi tankade vid utfarten, 19,8 liter för 17,80 kronor, och svepte sedan på halvannan timme till Uppsala – vi kunde se domkyrkotornen på långt håll innan vi kom dit.

Domkyrkotornen, Uppsala (1967)

I Gävle hade vi bytt resemundering till kostym och slips, samma som vi hade använt i Oslo. Det hörde liksom till att man var ‘bättre klädd’ i europeisk storstadsmiljö på den tiden, och det medförde att man kände sig mera formell och uppträdde på ett mera värdigt sätt. I Nya York kunde man vara klädd hur som helst, i smoking eller trasor och ingen brydde sig ett skvatt om saken. Men i Europa klädde man fortfarande upp sig.

Vi ställde ifrån oss bilen nära domkyrkan och gick först runt den för att se den från alla håll, precis som vi hade gjort i Härnösand – och precis som man gör när man köper en bil.

Känner mig obetydlig invid domkyrkan, Uppsala (1967)

Att den här domkyrkan var öppen var inte förvånande – i motsats till Härnösand. Här var det inte en vit färgsättning som imponerade, utan det den enorma resningen och känslan av högre makter som överväldigade oss därinne. Jag hade varit inne i Uppsala domkyrka förut men tappar ändå lätt andan när jag stiger in där.

Jag hade berättat för Ed om Gustav Vasa och att han låg begraven inne i domkyrkan, och på den här bilden står jag framför en tavla med honom.

Betraktar målning med Gustav Vasa, Inuti domkyrkan, Uppsala (1967)

Och här är Gustav Vasas gravmonument därinne.

Gustav Vasas gravmonument, Inuti domkyrkan, Uppsala (1967)

Vi var inte länge inne i kyrkan, utan gick ner till Fyrisån rätt bakom domkyrkan, och där var det blomsterkommers på det lilla trekantiga Fyristorget.

Torghandel, Fyristorget, Uppsala (1967)

Jag hade frågat någon inne i domkyrkan var Dag Hammarskjöld låg begraven och då fått veta att det var på Gamla kyrkogården några kvarter därifrån, och dit gick vi sedan. Han hade varit en mycket väl sedd generalsekreterare för Förenta Nationerna fram tills han sex år före vår resa omkom i en flygkrasch i Kongo. Ed var, som alltid, med på noterna att gå dit och finna hans grav.

Dag Hammarskjöld (internet)

Det visade sig att han låg i Hammarskjölds familjegrav, tillsamans med bland andra sin far Hjalmar, statsminister 1914-1917, och sin bror Bo, som var landshövding i Nyköping när jag som barn bodde där.

Hammarskjölds familjegrav, Gamla kyrkogården, Uppsala (1967)

Familjegraven innefattade individuella gravstenar, och Dag Hammarskjölds kan du se här.

Dag Hammarskjölds gravsten, Uppsala (internet)

Vi promenerade runt lite i kvarteren omkring universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, men då jag inte var hemmastadd tillräckligt i Uppsala kunde jag inte komma på andra intressanta saker för oss att bese, så vi gav oss snart iväg.

Carolina Rediviva, Uppsala (internet)

Inlägg 1.113: 24 jul 1967

Norrlandskustkörningsmonotonin

Vi sträckkörde hela biten från Sundsvall till Gävle utan att stanna till en enda gång. Jag satt där vid ratten och undrade vad det var som gjorde att vi bara körde och körde hela denna enorma stäcka söderut från Nordkap, medan vi hade stannat och tittat och upptäckt nytt var tionde minut på uppresan genom Norge. Vad var det för skillnad?

Finland och norra Sverige var då sannerligen inte mera bekant för mig än norra Norge – det var helt outforskat territorium på båda ställena. Var det kanske att vi hade fått nog av upptäckarglädje när vi nogsamt hade arbetat oss upp till nordspetsen och efter det ville komma tillbaka till storstäder igen – Stockholm, Örebro, Göteborg, Köpenhamn? Eller var det, som jag tidigare antydde, att den norska kusten hade varit så ögonbedövande vacker att det platta landskapet i Finland och längs Sverigekusten därför var mera monotont?

Som de flesta sådana funderingar ledde dessa inte fram till någon vettig förklaring. Jag kände hela resan från Russenes till Gävle som en enda transportsträcka, som vi lika väl skulle ha kunnat avverka med biltåg om ett sådant hade varit tillgängligt.

Hur som helt var denna tre dagars transportsträcka fullbordad på måndagskvällen klockan 19, då vi rullade in i Gävle. Då hade vi kört hela 727 kilometer på en enda dag, ett rätt bra avstånd på en tvåfilig väg av för det mesta hygglig kvalitet men med många långsamma lastbilar att passera. Sedan Oslo hade vi nu kört hela 4.384 kilometer – eller ungefär lika långt som från Nya York till Palm Springs. Den körningen skulle jag emellertid inte komma att göra förrän 24 år senare och kunde därför inte göra denna jämförelse när vi nu kom till Gävle.

Undra på att vi tog in på första bästa ställe vi hittade. Och det var GDG-motellet just vid infarten. För den tågtok jag var – och fortfarande är – lät namnet lockande, för GDG var förkortningen av namnet på järnvägen Göteborg-Dalarna-Gävle, vilken emellertid hade övertagits av SJ år 1948. Jag ville gärna tro att det gamla järnvägsbolaget en gång i tiden hade ägt detta motell, så jag frågade inte.

Annons för vårt natthärbärge, GDG-motellet, Gävle (1967)

Medan GDG fortfarande var en privatjärnväg hade bolaget i samband med Gävles 500-årsfirande år 1946 gett en summa på 200.000 kronor för att hugfästa minnet av Sveriges första stora järnväg. Pengarna skulle användas till en springbrunn på Rådhustorget. Den fullbordades år 1956 och fick namnet ‘Gudinna vid hyperboreiskt hav’ eller i dagligt tal ‘Fnasket i plasket’. Detta evenemang kom jag väl ihåg för uppståndelsen den hade väckt när den kom till. Rådhustorget låg bekvämt nära vårt hotell.

Gudinna vid hyperboreiskt hav, Gävle (1967)

Inlägg 1.112: 24 jul 1967

Österrikeslottslikheten

Örnsköldsvik körde vi rakt igenom – efter allt besvär som min käre Ed hade haft med namnet. Om jag hade varit i någon enda av alla dessa norrlandsstäder så skulle jag åtminstone ha haft några personliga minnen eller allmänna sevärdheter att stanna och visa upp för honom. Nu kände jag bara till namnet på dem. Så vi tutade och körde.

Sandöbron hade jag sett från tåget till Sollefteå för många år sedan, men nu var det första gången jag upplevde bron från ovanpå, och det var i sanning en fantastisk utsikt därifrån. Den gripande och rörande balladen om Ångermanälven trängde fram inom mig – och det gör den inom dig också om du klickar här.

Jag gnuggade naturligtvis in i min stackars passagerare att detta var Ångermanälven och att Sollefteå låg en bra bit till höger om oss.

Vi stannade för bilens skull i Älandsbro före Härnösand och tankade 20,3 liter bensin för 18,45 kronor. Den var riktigt tacksam, för den hade fått arbeta rätt länge de senaste dagarna.

Och omkring klockan 14 kom vi till Härnösand. Jag behövde ett avbrott i körningen och kom så väl ihåg hur mycket jag hade tyckt om domkyrkan där från ett tidigare besök. Vi hittade dit utan hjälp och tog en sväng till fots runt den.

Domkyrkan, Härnösand (internet)

”Den ser ut som ett slott i Österrike”, tyckte Ed, och han hade alldeles rätt.

Porten till domkyrkan var oväntat nog öppen så här på en vardagseftermiddag mitt i sommaren. Vi fick, tack och lov, öppna och stänga porten alldeles själva. Jag var van vid att svenska kyrkor var mörka och dystra inuti, med bruna bänkar, men den här vita kyrkan var lika vit inuti som utanpå. Undra på att jag hade tyckt så mycket om den förra gången jag var här.

Inuti domkyrkan, Härnösnad (internet)

Kamerorna hade vi lämnat kvar i bilen, men internet klarar av alla nödsituationer.

En timme senare var vi i Sundsvall. Nu var det hög tid för lunch. Vid själva genomfartsgatan låg det ett konditori, där jag hoppades att vi kunde få något litet stadigare än bakelser. Det hade de, och vi gav kassörskan 7 kronor för vår mat på brickan, eftersom vi fick servera oss själva från en disk.

Vårt måltidskvitto, Conditori Pallas, Sundsvall (1967)

Visst var det gott, men jag jämförde upplevelsen med konditorierna i Nyköping på 40-talet, då man fick servering vid sitt lilla skrangliga kondisbord, och där man gärna dröjde kvar och läste en gammal Hemmets Veckotidning. Men världen höll ju på att förvandlas från det gamla industrisamhället till ett servicesamhälle, och undra då på att den gamla servicen höll på att försvinna. Jag ser nu till min glädje att detta samma Conditori Pallas fortfarande finns kvar och att de erbjuder ett frestande utbud av bakelser och annat syndigt. Jag borde vid tillfälle ta mig dit och smaka på det goda. Och för att se hur det ligger till med servicen.

Inlägg 1.111: 24 jul 1967

Björkstadssläktsförbipasserandet

”Lule-å, Pite-å, Skellefte-å, Ume-å”, rabblade Ed upp. Han hade lärt sig namnen utantill. ”Vad betyder ‘å’? Är det ‘stad’?”

”Nej, det betyder ‘å'”, sade jag.

”Men det är ju namnen på städerna”, protesterade han. ”Har städerna och åarna samma namn?”

”Inte samma, men liknande.”

Jag hade faktiskt aldrig funderat över den saken, för jag var ju född med norrlandsstädenas namn ingraverade i min benstomme: ”Luleå ligger vid Luleälven, Piteå ligger vid Piteälven, och så vidare.”

Jag tyckte själv att detta var egendomligt, nu när jag upptäckte det.

Han mumlade något om brist på fantasi, och önskade att han hade haft en vägbok för Sverige till hands för detta. Jag sade till Ed att jag aldrig förut hade varit norr om Umeå, så allt det som vi nu hade sett av Sverige var för mig lika nytt som för honom.

Han tyckte att det var egendomligt: ”Men Sverige är ju ett så litet land! Med bara 7 miljoner invånare. Bara själva staden Nya York har mer än det.”

Jag medgav att jag nog hade sett mera av Nya York på fyra år än av Sverige på tjugonio: ”Och det är därför jag hittade dig”.

Och så höll vi på tills vi körde in bland Umeås björkar. Jag berättade för Ed att jag hade avlägsna släktingar där, Kalle och Vera, och att det var bara för deras skull som jag hade varit så långt norrut som i Umeå. Jag reste upp till dem en gång när jag var förlagd med militären häruppe i Sollefteå.”

”Jaså, Sollefte-å vid Sollefteälven?”

Han fattade galoppen men hade fel ändå, därför att svenska språket har undantag precis som engelskan: ”Nej, det ligger vid Ångermanälven”, och efter det gav han upp.

Men inne i mitt huvud hörde jag om och om igen denna härliga sång om älven – som du kan klicka här och också få höra.

Vi skulle inte alls besöka dessa avlägsna släktingar, lugnade jag honom, och sedan körde vi runt i Umeå i en halvtimmes tid. Jag hade bara sett Umeå i snö men hört talas om alla björkarna. Och de fanns faktiskt – på varenda gata. Mycket trevligt såg det ut där, rent och snyggt, och björkarnas vita stammar är ju så dekorativa. Här är rådhuset, vilket var den enda bild vi tog. Vi fotograferade rådhuset och fick med mest bara björkar, och inget fel med det.

Rådhuset bakom björkarna, Umeå (1967)

Klockan 11 lämnade vi Umeå, och för att komma till Örnsköldsvik gick det åt halvannan timme. Mesta delen av den tiden gick åt till att få Ed att uttala ‘Örnsköldvik’. ‘Skellefteå’ hade han lärt sig nästan på egen hand, men ‘Örnsköldsvik’ var stört omöjligt. För mig tycktes de två namnen vara jämnsvåra, men så var det då inte alls.