Inlägg 60: 24 jul 1963

Flygminnesåteruppväckandet

DaNi måste ha funderat och planerat hela natten, för på morgonen hade han en hel dagordning färdig för oss.

Så snart bilfirman hade öppnat på morgonen skulle jag ringa upp och höra efter om bilen var klar. I så fall skulle jag hämta den och parkera på gatan i närheten av DaNis bostad.

Men om bilen inte var färdig utan skulle ta längre tid, jo, då hade DaNi stora planer för oss. Jag skulle då ringa till Lisa Volk i Detroit och fråga om ett besök av mig om några dagar skulle passa henne. I så fall skulle jag lova henne att ringa igen senare under dagen med närmare detaljer. Och sedan skulle jag genast ringa DaNi på hans jobb och berätta hur det hade gått.

Då skulle han ringa till sin mamma och styvfar i Chicago och höra med dem, och om det gick bra skulle han köpa biljetter för oss att flyga dit och besöka hans familj i några dagar. Sedan skulle vi fortsätta till Detroit med buss, och efter ett par dagar där hos Lisa Volks familj skulle vi flyga tillbaka till Nya York.

Medan han ringde skulle jag stanna hemma, så att han kunde ringa mig om hur planerna hade gått, och då skulle jag ringa till Lisa Volk igen och tala om för henne när DaNi och jag skulle komma dit.

Han fick gå över planeringen med mig flera gånger, för jag hörde till att börja med bara ordet ’flyga’. DaNi och jag skulle upp i ett plan och flyga! Jag hade bara flugit en gång i mitt liv, och då var jag tolv år gammal och cirklade i femton minuter över Nyköping. Jag minns mest hur välordnat och rent allt såg ut nere på marken när man såg det uppifrån. Efter det hade jag aldrig haft en tanke på att flyga – jag hade ju redan gjort det.

Jag minns inte mycket av denna tidiga flygtur. Det lilla planet hade haft rum för bara några passagerare, och det lyfte i trakten av bron över ån nere vid hamnen. Där fanns det ju ingen landningsbana, så det måste ha varit ett vattenflygplan. Hur jag fick tag i pengar till flygturen så där på en ingivelse kan jag inte ens gissa – jag tror att jag hade 35 öre i veckopeng vid den tiden, så det kunde knappast ha räckt till – men där stod ett plan med propellern snurrade och erbjöd sig. Jag ville flyga med det, och jag kom med, hur det nu än gick till. Och jag var helt på egen hand – det vet jag.

Och nu plötsligt var det frågan om att flyga igen. Men tänk om min bil var färdig? Det här var ett antingen-eller, och nu var jag helt i händerna på ödet. Jag hade inte riktigt klart för mig om jag skulle hoppas på att bilen var färdig – DaNis fantastiska planer lät ju underbara!

Jag undrar om DaNi ens märkte hur överväldigad jag var och att jag samtidigt höll på att slitas i bitar.

Annonser
Published in: on 2009/09/26 at 09:20  Kommentera  

Inlägg 59: 23 jul 1963

Hemmakvällen

DaNi hade inte bara sin vanliga attachéportfölj med sig utan också en jättestor brun påse med matvaror i famnen. Han skulle laga till middag åt oss. Och det gick faktiskt riktigt bra, för hans kök var trots allt större än min kvadratmeter i Biskopsgården. Det enda egendomliga var att man stod där mitt i denna eleganta paradvåning, där allt var till för att se vackert ut – jaja! – och stekte filet mignon och brynte potatis. Fläkt fanns det väl, men jag såg matoset välla ut i rummet, och det störde mitt svenska ordningssinne. Men gott smakade det. Vi satt där, sida vid sida, vid bardisken, och det var något så tryggt att vara två om äventyret att jag minns denna måltid ännu i dag.

DaNi i sitt kök, Femte avenyn 30, New York (1963)

Kvällen tillbragte vi hemma. DaNi lekte på pianot – han var mycket musikalisk och kunde spela det mesta utan hjälp av noter. Vi såg också litet på TV. Apparaten var förstås svart-vit och stod på en specialvagn med hjul på – för att kunna flyttas mellan rummen – och den hade två meterlånga spjut stickande upp i V-form från en lös antennplatta ovanpå. Jag hade ju bara sett TV i Sverige någon gång, så jag var ordentligt imponerad. Men DaNi klagade över att man fick ekoskuggor, när signalen studsade mellan de höga byggnaderna runtom.

DaNi vid sitt piano, New York (1963)

DaNi vid sitt piano, Femte avenyn 30, New York (1963)

Men vi pratade också. Jag berättade om min resa med Kungsholm och mitt trevliga matgäng, som ju inkluderade såväl min hyttkamrat Pelle som Lisa Volk, tanten som hade velat att jag skulle komma och besöka henne och hennes man i Detroit – precis som om man bara tog en buss dit på en eftermiddag. DaNi berättade om sitt arbete på Westinghouse och hur roligt och spännande det var i reklambranschen, en yrkesgren som jag aldrig tidigare hade haft kontakt med. Berättade jag för honom om Volvo och databehandling? Så klart – det var ju mitt livsintresse, lika mycket som reklamen var DaNis.

Nästa dag skulle jag få min bil, och vi var överens om att jag skulle parkera den utanför på gatan någonstans och inte köra iväg mot Kalifornien förrän på torsdag morgon.

Igen kröp vi ihop i den utfällda dubbelsängen och hade underbart skönt tillsammans. Hur kunde jag ha levat utan detta i alla dessa år? Jag skulle kunna ha det så här gott för resten av livet. Jag var medveten om att jag inte arbetade utan bara slog dank hela dagen, så det var klart att detta var ett angenämt liv. Men i alla fall – mitt äventyr hade åtminstone börjat bättre än jag kunde ha drömt om. Trots att jag inte hade haft några konkreta drömmar att uppfylla. Jag bara tog varje dag som den kom, och det hade gått fint. Hittills.

Published in: on 2009/09/23 at 07:49  Kommentera  

Inlägg 58: 23 jul 1963

Brunstenshusen

De flesta husen på smågatorna i Greenwichbyn var smala radhus, i allmänhet med en affär eller liknande nere på gatunivån. De var byggda i brun sandsten och kallades helt enkelt brunstenshus (eng. brownstones). Ovanpå affären hade huset oftast tre eller fyra våningar, vardera med en lägenheter mot gatan och en mot gården. Till dem kom man upp genom en liten port intill affären och sedan uppför en smal trappa. Hela huset var inte bredare än ett vardagsrum, men affären sträckte sig djupt in under hela huset.

Brunstenshusen hade alla en oanvänd, skranglig, svartmålad metallbalkong utanför varje lägenhet och en brant metalltrappa mellan balkongerna. I stället för trappa mellan nedersta balkongen och trottoaren inunder hängde det en järnstege upphakad så att ingen kunde klättra upp nerifrån. Detta var nämligen en brandtrappa. Lagen krävde två skilda vägar ut från varje lägenhet, och i brunstenshusen fanns det bara en inbyggd trappuppgång, så dessa balkonger var lagens tillämpning. Inte vackert, men nödvändigt. Jag hade alltid tänkt mig Nya York som skinande nytt i alla avseenden, men dessa gamla hus gjorde metropolen oändligt mycket mänskligare. O ja, och också fulare.

Brandtrappa, New York (internet)

Brandtrappa, New York (internet)

Denna stadsdel var alltså Eldön i stadsversion, med bögar överallt? Nej, inte riktigt. Det var inte samma doft av sex som därute. Låt mig förklara skillnaden så här: Eldön var till för sex, blandat med en smula vardagssysslor då och då, medan Greenwichbyn var till för vardagssysslor, blandade med en massa sex då och då.

Visst mötte jag många killar som var lika sexiga som dem i Körsbärslunden, men dels hade jag ju därute vant mig vid att bli mer eller mindre handgripligt inföst för närmare bekantskap – så gick det inte till i staden – och dels var jag då ung och grön och ivrig att lära mig bögsex därute, medan jag nu, hela fyra dagar senare, hade inhämtat en gedigen kunskap på området och kunde därför använda min tid mycket bättre.

Så jag traskade runt i stadsdelen med nyfikna ögon. Triumfbågen som jag hade sett från fönstret kallades Washingtontorgbågen (eng. Washington Square Arch), och den hade jag sett avbildad i en underbar likörannons.

Likörannons med Washingtontorgbågen, New York

Likörannons med Washingtontorgbågen, New York

Den stod i en park som otympligt nog hette Washingtontorgparken (eng. Washington Square Park), vilken hade en jättefontän i mitten och sedan massor med betongbord med inlagda, ivrigt använda, schackspelsrutor. Runt parken låg huvudbyggnaderna för Nyayorkuniversitetet (eng. Nya York University). Det skulle i framtiden betyda en del för mig, något som jag naturligtvis inte visste något om denna tisdag.

Klockan 17 väntade jag på DaNi, den här gången uppe i hans lägenhet.

Published in: on 2009/09/23 at 07:14  Kommentera  

Inlägg 57: 23 jul 1963

Greenwichbyflaneringen

Som planerat kom vi upp tidigt på tisdagsmorgonen, tog taxi – chockerande lyx för immigranten och vardagsvara för storstadsmondänen – till Sloanehuset, hämtade mitt bagage – det behövdes fortfarande sex armar – från rummet, och tog så taxi tillbaka ‘hem’. DaNi kom sedan iväg till sitt arbete i vanlig ordning, med taxi förstås, ihop med sina två kvinnor.

Jag hade alltid betraktat taxi som ett nödfallsfordon, och det har suttit i genom åren. Alla har sina svagheter.

Nu hade jag faktiskt hela dagen på mig att göra ingenting. Och det gjorde jag i en timme till att börja med. Jag öppnade sovrumsfönstret och bara glodde på trafiken och njöt av att vara där jag var. Nedför Femte avenyn åt höger sett hade jag en stor triumfbåge – den låg i en park, och det var där avenyn började.

Utsikt till höger mot triumfbågen från DaNis fönster, New York (1963)

Utsikt till höger mot triumfbågen från DaNis fönster, Nya York (1963)

Åt vänster fortsatte avenyn tills den bara försvann i grådiset. Allting i Nya York försvann i grådis, utom några få, välsignade dagar då luften var kristallklar, men sådana dagar hade jag den morgonen ännu inte upplevt.

Utsikt till vänster uppför Femte avenyn från DaNis fönster, New York (1963)

Utsikt till vänster uppför Femte avenyn från DaNis fönster, New York (1963)

När jag hade tröttnat på att göra ingenting gav jag mig ut. Hela tisdagen vandrade jag runt i Greenwichbyn – när man är ensam ser man ju mycket mer, för då kan man stanna till precis var man behagar, och det var mycket som behagade mig. Inte mycket direkta sevärdheter, bara själva gatumiljön. Enbart gamla hus, nästan ingenting nybyggt. Jag antog att Amerika, som ju inte hade någon riktigt antik historia, vårdade sina sådär femtio till sjuttiofem år gamla hus med en vördnad som var helt olikt Europa. I Sverige bara rev man ett sådant hus om det läckte eller var för smått och opraktiskt, och byggde istället ett nytt med alla moderniteter.

Jag kom att ha en liknande reflektion år 1998, om jag får göra en liten avstickare framåt i tiden. Då reste jag runt i östra Tyskland och såg överallt små anspråkslösa enfamiljshus av tegel, som såg precis likadana ut som dem  som jag hade gått förbi i Halmstad på väg till skolan som sjuåring under andra världskriget. En del hade tegeltak och andra hade gräs ovanpå, precis som då. Vartenda hus av den typen hade snart därefter försvunnit i Sverige och ersatts av trevåningslängor – jag tror att de hette HSB-hus – alla likadana och alla enformiga och alla totalt charmlösa. Östtyskland under kommunismen hade inte haft råd att riva och bygga nytt, så där fanns alla de små husen från sekelskiftet kvar, och nu var de bevarade och omhuldade. Jag hade alltså upptäckt att om man ville uppleva gammal halmstadsmiljö så fick man resa till östra Tyskland.

Published in: on 2009/09/23 at 05:54  Kommentera  

Inlägg 56: 22 jul 1963

Stamlokusinmundigandet

Kristoffergatan slutade vid Västergatan (eng. West Street), med en bar för bögar på vardera hörnet. Högt på stolpar ovanpå Västergatan gick det en fyrfilig motorväg för personbilar, ett metallåbäke med klang och dunk från glappande metallsjok som smällde till för varje bil som körde förbi däruppe. När DaNi hade lotsat mig över Västergatan därinunder – jo, det fanns trafikljus där som överallt – så var vi på Hudsonflodens (eng. Hudson River) kajkant. Överbyggda pirer stack ut i floden med jämna mellanrum, och vattnet var mestadels gömt bakom deras höga fasadväggar. På andra sidan floden kunde vi skymta delstaten Nya Jersey (eng. New Jersey), vilken man överhuvudtaget inte nämnde i Nya York, så främmande och underlägsen var den.

På vägen tillbaka ledde mig DaNi till Fedora, en liten, intensivt packad restaurang i en källarlokal på 4:e gatan. Det var hans stamlokus, och han fick snabbt ett bord av Fedora själv, en behaglig kvinna i 40-årsåldern, som behandlade sin bögpublik med otrolig vänlighet och respekt. Var man fyra personer kunde man få ett bord mitt på golvet, men nästan alla där var två. De mindre borden längs väggarna var 40 centimeter breda (jag sitter här och mäter mina uppskattningar med en tumstock för att inte ljuga), och det var absolut inte mera än 15 centimeter mellan borden. Den med ryggen mot väggen satt på en plastvadderad långbänk, och bordspartnern satt på en plastklädd pinnstol mittemot. Om väggästen hade tjocka lår sköt man borden tillräckligt isär för att möjliggöra passage. Trots denna närhet hölls privatlivet i helgd, och man ignorerade andras konversationer och pratade enbart med sin bordspartner. En trång storstad har sin oskrivna lagar.

Neonskylten, Fedoras restaurang, New York (internet)

Neonskylten, Fedoras restaurang, New York (internet)

Interiör, Fedoras restaurang, New York (internet)

Interiör, Fedoras restaurang, New York (internet)

Väggdekoration, Fedoras restaurang, New York (internet)

Väggdekoration, Fedoras restaurang, New York (internet)

Över måltiden föreslog DaNi att jag skulle säga upp rummet på Sloanehuset och flytta mitt bagage till hans våning. Vi kunde göra det tillsammans på tisdagmorgonen innan han gick till arbetet – ifall vi kunde masa oss upp. Med bilen parkerad utanför huset skulle jag ju sedan kunna ge mig av när som helst.

Ge mig av? Hmmm.

Innan jag somnade in i DaNis famn den här kvällen låg jag och tänkte intensivt på min situation. Det här var ju så gott livet kunde vara. Jag var tillsammans, tätt tillsammans, med en underbar och intressant kille, och inte visste jag vad det betydde. Var det kärlek, var det gemenskap, vad var det? Jag hade ju ingen aning om mer än vad jag hade läst i romaner, och där var det ju aldrig två män som det gällde. Och dessutom var jag ju bara på genomresa, på väg till Kalifornien…

Published in: on 2009/09/18 at 09:12  Kommentera  

Inlägg 55: 22 jul 1963

Böghuvudgatugeografin

Han sken upp: ”Då får vi litet tid tillsammans.” – Jag hade faktiskt väntat mig den reaktionen. Själv hade jag ju inte heller tagit det som ett bakslag. Nu skulle jag åka västerut på onsdag istället för på måndag – jag hade ju ingen brådska.

Vi tillbragte kvällen tillsammans ute i Greenwichbyn. Det var bara tre-fyra kvarter att gå till vad jag redan hade förstått vara byns centrum, strax intill Skjulhusaffären. Där låg Kristofferparken (eng. Christopher Park), som var en pytteliten park, inhägnad av ett högt, svart smidesstaket, och med en staty mitt i.

Kristofferparken, New York, 2006 (internet)

Kristofferparken, New York, 2006 (internet)

Framför parken satte vi oss på en bänk – samma bänk som Bob Dylan ett par år senare satte sig på och blev fotograferad, vilket vi inte mig veterligen blev – och tittade på folklivet.

Bob Dylan framför Kristofferparken, New York, 1965 (internet)

Bob Dylan framför Kristofferparken, New York, 1965 (internet)

Med DaNis hjälp lärde jag mig att se att alla män runt omkring oss var bögar, ensamma på väg hem från jobbet eller på jakt efter matvaror, eller tillsammans på kvällspromenad, just som vi själva. En skillnad lade jag märke till: medan folk i gemen på trottoaren rörde sig framåt med ögonen på de mötande för att undvika att stöta ihop, så var bögarna nyfikna på alla män de såg och följde dem med blicken på ett helt annat sätt – det inträffade, på bara dessa minuter, att de kolliderade med folk bara för att de hade stirrat på någon kille och inte sett sig för.

Detta att undvika trottoarkollisioner var faktiskt något som jag lade märke till från det ögonblick då jag steg av båten. Normalt stötte aldrig människor här ihop, hur trångt det än var på trottoaren – skulle den allra minsta puff mot förmodan ske så blev det ett ömsesidigt ursäktande. Det skilde sig enormt mot vad jag var van vid från Sverige, där det var normalt att stöta till folk litet hur som helst utan att någon tog illa upp eller ens lade märke till det.

Vi fortsatte nerför Kristoffergatan (eng. Christopher Street), vilken, som jag lärde mig, var ett världskänt bögstråk. Och det var det minsann. En smal och därför rätt mörk gata med smala trottoarer. Man var tvungen att gå i gåsmarsch mest hela vägen – så fullt med folk var det, och alla eller nästan alla var män. Och den här stadsdelen hade jag marscherat tvärs igenom utan att hitta den för bara några dagar sedan – fast då gick jag ju inte heller på själva Kristoffergatan.

Kristoffergatan, New York, 2006 (internet)

Kristoffergatan, New York, 2006 (internet)

Trottoardetalj, Kristoffergatan, New York, 2007 (internet)

Trottoardetalj, Kristoffergatan, New York, 2007 (internet)

DaNi pekade ut allting värt att se: barer, restauranger, krimskramsbutiker, skinnaffärer, bokhandlar och annat av dagligt intresse. Alla butiker var mycket smala och djupa: en dörr och ett fönster var allt man såg från gatan, men inuti kunde man knappast skönja bakväggen.

Published in: on 2009/09/17 at 06:03  Kommentera  

Inlägg 54: 22 jul 1963

Måndagspliktuppfyllelserna

Tillbaka till Sloanehuset, göra mig ordentligt ren, och så på med den finaste av kostymerna. Borde pressas men fick väl duga. När jag ringde upp IBM i förra veckan hade de barasagt: ”på måndag”, men ingen speciell tid, så det var bäst att kvicka sig. Till IBM i hörnet av 57:e gatan och Madisonavenyn.

Jag kom rätt fort in till herr Noll Junior, en äldre herre som trots sin ålder var lätt i sättet. Det var inte en diskussion tvärs över ett skrivbord, som jag hade räknat med, utan i ett par bekväma fåtöljer, och inte mycket av utfrågning utan mer av honom berättande om företaget och dess historia. Jag gav honom min bunt av betyg från arbetsplatser och skolor, översatta till engelska för dyra pengar och med vackra röda band och sigill dinglande nertill. Han bara bläddrade igenom dem utan att egentligen titta på dem. Och så mera företagshistoria – han rekommenderade mig att ta en titt på deras museum på nedervåningen.

Han tyckte det var förståndigt att jag skulle ta mig tid för en ordentlig rundresa i Amerika innan jag började, och att sedan bestämma mig för var jag ville bo. Han gav mig ett rekommendationsbrev till vilket som helst IBM-kontor jag skulle fastna för. Tack och adjö och lycka till!

IBM:s museum var nog intressant, men mitt huvud var för fullt för att absorbera något.

Jag tänkte på sållningen på Psykotekniska institutet för att komma in på Volvo – här verkade det vara mycket lättare, men det skulle nog bli värre när jag verkligen ville ha mitt jobb en gång.

Precis som DaNi hade förutsagt var det nu lunchtid och min bilförsäljarvän var inte inne. Det tog till nära klockan 14.00 innan han kom tillbaka, och nu var det inget strandprat utan strikt affärer. Bilen var inte färdig, för de hade fått byta ut bakbromsarna och ge mig tre nästan nya däck. Så det blev på onsdag då jag skulle få bilen. Jaha. Nej, detta gjorde de naturligtvis utan kostnad för mig. Så bra. Han gav mig sitt kort med telefonnummer så jag kunde ringa honom på onsdagen och kolla att allt var klart. Så bekvämt.

Kände jag mig besviken? Javisst, men det var ju bara bra att de kollade bilen så noga och rättade till felen. Och så kändes det faktiskt skönt att få litet mera tid här i Nya York. Efter bara några dagar började jag känna mig hemma här, hittade ganska väl, klarade tunnelbanans system – men gud så hett det var därnere i underjorden – och så hade jag en vän att komma tillbaka till efter dagens vedermödor. Jag släpade mig tillbaka till hotellet, bytte till vardagsklädsel och satt i dörrvaktens skinnsoffa när DaNi kom hem.

Published in: on 2009/09/17 at 04:56  Kommentera  

Inlägg 53: 22 jul 1963

Nollbesöksplaneringen

Snart ringde DaNis väckarklocka – det var måndag morgon och en arbetsdag för honom. Jag hade också min dag fylld: jag skulle besöka en viss herr Noll Junior på IBM, jag skulle hämta min nya bil, och jag skulle ge mig iväg mot Kalifornien.

Hur hade jag då fått fatt i herr Noll Juniors namn? Jo, Volvos datautrustning hade varit övervägande tillverkad av IBM, och för att se till att den fungerade väl hade IBM sina egna tekniker fast arbetande på Volvos dataavdelning. Vi, Volvos eget folk, var mycket i kontakt med dessa grabbar, som nästan uteslutande var unga och trevliga att ha att göra med.

Sedan jag hade sagt upp mig och mina vilda planer blivit allmän egendom, så hejade IBM-killarna på mig – det var ju Amerika som var deras företags hemland. Jag minns inte om någon av dem hade varit där, men det skulle jag tro. I varje fall gav de mig bestämda uppmaningar att söka jobb hos IBM, för det var ett bra företag att arbeta för. Jag fick höra hur de tog hand om sitt folk på ett alldeles särskilt sätt, och att om man inte misskötte sig så hade man arbete där för livet. De gav mig namnet på en chefsfigur hos IBM i Nya York, och jag skulle söka upp honom där, även om jag tänkte resa till Kalifornien – hans ord skulle väga tungt som rekommendation överallt inom företaget. Och IBM fanns ju överallt.

Och i dag skulle jag göra vad mina IBM-vänner hos Volvo hade rått mig. Det var mitt första ärende för dagen. Och sedan skulle jag gå till min goda vän från Eldön, bilförsäljaren på Parkavenyn, och hämta min eleganta bil, fylla den med mitt bagage från hotellet och segla iväg västerut. Ytterligare en dag av betydelse på långresan från Sverige till Kalifornien.

DaNi protesterade. Besöket hos herr Noll Junior skulle ta hela förmiddagen, och sedan var det en omständlig historia att få ut bilen – efter det att lunchrasten var över. Jag skulle inte komma iväg förrän sent på eftermiddagen, mitt i rusningstrafiken, och sedan skulle jag få ta in för natten efter bara ett par timmars körning. Mycket bättre att ta det lugnt, parkera bilen för natten och starta pigg och nyter nästa morgon.

Precis. DaNi tänkte förstås rätt. Så skulle jag göra.

Vi gav oss iväg tillsammans och möttes nere i hallen av två kvinnor som DaNi alltid delade en taxi med på väg till jobbet. Det imponerade stort på mig, van som jag var vid att åka på min lilla skoter till mitt arbete i Göteborg. Detta var verkligen Stora Världen.

Vi gick åt vart sitt håll och skulle träffas igen härnere hos dörrvakten klockan 17.00.

Published in: on 2009/09/16 at 22:27  Kommentera  

Inlägg 52: 21 jul 1963

Hopsovningsinsomningen

Det hade redan blivit rätt sent på söndagskvällen, men vi hade mycket att prata om, och jag märkte snart att DaNi var intressant. Han var till en fjärdedel svensk – hans mormor hade kommit från Malmö. Han var också till hälften rysk, precis som jag själv, och hans sista pusselbit var baltisk om det intresserar någon. Jag är egentligen inte alls genealogiskt engagerad. Men man kommer varandra på något sätt närmare genom att gräva förfäder tillsammans.

Men vi satt inte bara och konverserade. Vi var ju i alla fall två unga bögar, ensamma i en lägenhet med en hel natt på oss, för det var aldrig frågan om att jag skulle dra mig tillbaka till mitt hotell.

Ganska snart möttes våra läppar, inte i het åtrå men i den outtalade möjligheten att detta kunde bli till något mera än en natt ihop. Visserligen hade jag snabbt klargjort mina närmaste planer för DaNi – jag var på väg till Kalifornien och väntade bara på att min nyköpta bil skulle bli levererad. Men mina två dygn på Eldön hade startat något för mig som inte kunde – eller ville – stoppas. Jag trängtade efter närhet till den sorts män som inte hade existerat för mig under nära 29 år.

Rent intuitivt så trivdes DaNi och jag med varandra rätt från början. Han arbetade på reklamavdelningen på ett jätteföretag, Westinghouse, och jag hade arbetat på dataavdelningen på ett jätteföretag, Volvo. Dessutom hade jag i fickan namnet till en man på ett ännu större företag som jag ämnade söka upp redan nästa dag. Vi var alltså båda storföretagare. DaNis heminredningssmak skrämde mig till en början, men så fick jag veta att han hyrde våningen av en resande estradör, som nästan aldrig kom hem till Nya York. Bortsett från pianot var inredningen helt dennes. Det var alltså inte alls DaNis smak som speglades i det fantastiska vardagsrummet.

Ytterligare en anledning att kramas litet mer.

Kalifornien låg så långt borta och verkade så oviktigt. Men mina reseplaner tänkte jag inte rucka på – inget ont i att vara tillsammans med en trevlig kille, även om det bara var för en natt före avfärden, eller hur?

Vi blev riktigt goda vänner redan efter ett par timmars samvaro. Jag visste det grövsta om honom och han om mig. Han fällde ut sängen i sovrummet – den blev faktiskt till en lika stor dubbelsäng som dem som jag hade prövat på Eldön – och snart låg vi där tillsammans. Samtalet ebbade ut, och efterhand övergick vi till en mera handgriplig samvaro. När allt var sagt och gjort somnade vi i varandras armar. Jag hade aldrig sovit omslingrad av någon, och jag tyckte mycket om det.

Published in: on 2009/09/16 at 09:17  Kommentera  

Inlägg 51: 21 jul 1963

Omhändertagandeöverlämnandet

I hörnet därintill stod en liten fåtölj klädd med smalrandigt tyg i rosa, ljusgrönt, och guld. I den låg det fyra kuddar, två runda i klarrött och grönt, och två fyrkantiga i svart och lila. Man kunde tycka att de hellre skulle ha legat i soffan, men nu låg de en gång här. Bakom fåtöljen stod det en flytt- och vikbar, två och en halv meter hög, snidad skärm, klädd med gult tyg på alla fyra delarna; den var enbart till för att dölja att rummet hade ett fjärde hörn, något som de flesta redan visste vara en egenhet gemensam för alla rum med fyra väggar.

Efter fåtöljen kom det så ett upprätt piano av mindre format. På det stod det en lampa med cylinderskärm, och från stativet dinglade kransar av kristallprismor. Den runda pianopallen var klädd med mörkgrön sammet och hade en frans hängande ner runt om. På väggen över pianot hängde det tre nycklar, en bunt pappersblommor i en röd hängskål med en röd vattenbehållare över, en liten spegel i guldram, en röd tavla i svart ram, ett träornament i guld – och mycket annat.

Långväggen slutade med en öppning till en liten hall med dörrar till sovrummet och badrummet.  Mellan dörröppningen och pianot hängde det på väggen ett skåp för pianonoter och över det en liten spegel i guldram, något större än skåpet inunder, och högre upp ett ukuleleliknade instrument med pärlemorinläggningar.

För den händelse att du baxnar över min iakttagelseförmåga så skall du veta att jag inte försöker att inbilla dig att jag observerade allt detta så fort jag hade kommit in. Jag fick nämligen tillfälle att senare mäta upp och nogsamt notera allt i detta märkliga genomsnittshem.

Mitt minne av den här sammankomsten mellan oss fyra är ganska vagt. DaNi var, som jag hade föreställt mig, en nära vän till Paris och Steve, och hellre än att avleverera mig till Sloanehuset efter mitt fantastiska veckoslut, så överlät de mig i DaNis goda händer. Vi satt och pratade en stund med DaNi på pianopallen och mig mellan Paris och Steve i soffan. Men så småningom gick de hem efter många varma kramar och tack från min sida. DaNi och jag var lämnade ensamma i detta något ovanliga rum.

Vi besåg resten av lägenheten, och nu är du livrädd att tvingas höra samma detaljer om sovrummet. Räds ej! Sovrummet hade, precis som vardagsrummet, en soffa som kunde konverteras till dubbelsäng på natten, och det får bli allt för dig om inredningen därinne.

Published in: on 2009/09/16 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 50: 21 jul 1963

Långväggsinspektionen

På snedden i hörnet till höger om ingångshallen stod det en brun golvklocka i antik stil. Den följdes på långväggen av en halvannan meter lång, 30 centimeter bred och 30 centimeter hög paraddisk, på vilken tronade först och främst en 80 centimeter hög Venus di Milo staty i gips, och vidare hade man där en pyts med pappersblommor, en mycket hög bordscigarrettändare, en tom miniatyrlikörflaska, en urna med reklamtändsticksaskar, ett fat med ett konstgjort halvt päron och en fruktkniv, en orientalisk kaffekanna, en guldmålad ljusstake, en struts av tyg, en orientalisk dosa som kan ha tjänat som sockerskål, en ask med en madonnabild på locket, en rätt modernistisk och i sammanhanget rätt ful kanna i lergods, två otroligt malätna exemplar av Encyclopedia Britannica – det ena från PRI till STO, det andra från STR till ZWO – och ovanpå dem låg det en tumskruv av trä.

Över denna paraddisk hängde det en spegel i tjock guldram, där själva glaset var en meter högt och 70 centimeter brett.

På golvet bredvid paraddisken följde så ett litet brunt skåp i samma höjd, alltså 30 centimeter, med fyra lådor. På det skåpet stod det en 120 centimeter hög lampa av guldmålat karvat trä med en cylinderskärm av oanade proportioner, ogenomskinlig och klädd med rummets guldtapet med vita fläckar. Litet svagt ljus sipprade ut upptill och nedtill.

Därefter följde det en mörkgrön två meters soffa, komfortabel för fyra personer att sitta i. Den kunde med en enkel knyck fällas ut och förvandlas till en dubbelsäng. Snett över denna soffa hängde det en hög smal tavla i en tunn guldram, föreställande en grekisk staty.

Och slutligen stod det, mellan soffan och det gyllene draperiet, ett lågt bord späckat med gamla tidskrifter, och ovanför det hängde, i en guldkedja från taket, en lampa i målat glas med lång frans.

Mitt på kortväggen framför draperiet, ungefär framför det ständigt osynliga fönstret, stod det en skrikröd byrå med svartmålad översida, försedd med mässingsbeslag. Ovanpå den stod det en mycket sirligt svarvad meterhög träkandelaber med ett 40 centimeter högt ljus, tillsammans med en korg med prunkande, men tyvärr rätt dammiga, astrar och lupiner i plast.

Published in: on 2009/09/16 at 06:03  Kommentera  

Inlägg 49: 21 jul 1963

Kortväggsinspektionen

Fönstren var av den traditionella anglosaxiska modellen, 150 centimeter höga och 70 centimenter breda, och bestod av två rutor ovanför varandra. De kunde öppnas genom att man sköt ramen med den undre rutan uppåt så högt som man ville ha den – och som man orkade, för det var ofta mycket tungt att skjuta upp denna fönsterruta.

Det vänstra fönstret, det som över huvud taget kunde friläggas, var dock förseglat. Det släppte också in litet mindre ljus eftersom det satt en luftkonditioneringsapparat inmonterad i botten av fönsterramen. 40 centimeter av utrymmet för den undre rutan hade därför gått åt, när den fick lyftas upp för att ge plats åt apparaten. Alltihop var tätat med svart tejp och såg inte så värst dekorativt ut. Man nästan förstod vitsen med att gömma fönstret bakom det gyllene draperiet. Men under Nya Yorks heta, fuktiga sommardagar var det ett måste att ha luftkonditionering.

Det högra fönstret kunde öppnas om man krånglade sig in bakom draperiet. Man släppte då in trafikbullret – men inte mycket frisk luft, för det mesta av den fastnade därbakom. Och allt dagsljus fastnade där också.

Vi har redan diskuterat två av rummets stora färgytor: golvet som var orange-rött och bortre kortväggen som var i guld. Taket var helt banalt vitt, medan de tre övriga väggarna hade en guldtapet mönstrad med vita fläckar. Denna tapet reflekterades även i vissa andra av rummets öppna ytor, som till exempel den plana kappan över det gyllene draperiet.

Ingångshallen befann sig i den andra kortväggen. Där hängde det en orientalisk taklampa i svart metall, och den tändes och släcktes genom att man ryckte i en kedja med kläpp som hängde ner från lampan i behaglig ögonhöjd. Dessa lampkedjor fann man för resten i de flesta belysningarna här, något som jag bara hade sett som barn i redan då urgamla svenska hem.

Till vänster om ingångshallen fanns det en vikdörr till köksutrustningen. Köket därbakom var två meter brett och en halv meter djupt och fylldes av ho, kylskåp och spis, allt tillgängligt när man vek upp den normalt stängda vikdörren, som var försedd med fält av rummets guldtapet med vita fläckar. Framför vikdörren stod det en 150 centimeter lång och 30 centimeter bred bardisk och framför den två höga barstolar liknande dem som man sätter spädbarn i vid middagsbordet. Bardisken var grönmålad och hade utkarvade lister i något mönster frampå och användbara kökshyllor bakpå. Ovanpå hade den en  laminatplatta (i Amerika benämnd ‘Formica’ och i Sverige, i varje fall förr i tiden, ‘Perstorpsplatta’). Bredvid disken, fullt synlig, stod slaskhinken, för den fick inte plats bakom vikdörren.

Published in: on 2009/09/16 at 05:47  Kommentera  

Inlägg 48: 21 jul 1963

Genomsnittslägenhetsinträdandet

Efter en liten stund kom en kille i ungefär min ålder ut ur hissen. Det var inte någon nucka – han såg väldigt snygg och kul och glad ut. Vi presenterades för varandra – han hette DaNi – och för att komma undan dörrvakten åkte vi alla genast upp till hans lägenhet.

DaNi (1960)

DaNi (1960)

Nu skulle jag få se hur amerikanerna bor, hur det ser ut inne i deras hem. Visserligen hade jag sett åtskilliga bostäder på Eldön, men de var ju alla sommarstugor trots den enorma skillnaden från de svenska. Redan när jag såg Paris och Steves hus därute så kom det aldrig för mig att betrakta rummen i det som en norm för hur amerikanerna bodde. Husen därute var inte hem i ordets verkliga mening.

Men nu var jag på väg upp till en året-runt lägenhet i Nya York. Naturligtvis inte en genomsnittlig sådan – adressen och dörrvakten sade mig det – men vem längtar efter genomsnittet av någonting? Dock, vad visste jag egentligen? Kanske var det en genomsnittsboning vi var på väg upp till?

Hissen upp tog tid och ingen sade något – det gör man inte i hissar – så alla stod och stirrade fascinerat på resans framskridande ovanför dörren: 5–6–7… Vi var framme på 11, och kom ut i en korridor, med heltäckande matta istället för det svarta marmorgolv jag hade väntat mig.

DaNi gick först och låste upp dörren och vi steg in. Nu kom pratet igång och presentationen av DaNi och mig fortsatte, men nu skall jag ta dig ifrån konversationen en stund och försöka beskriva det första amerikanska hem som jag just hade stigit in i. Håll i dig nu!

Efter en mycket liten ingångshall på någon kvadratmeter stod man i lägenhetens vardagsrum. Det var rektangulärt: 5,65 meter långt och 3,90 meter brett och alltså 22 kvadratmeter i storlek. Golvet täcktes helt av en rätt tjock, omönstrad matta i röd-orange färg. Den bortre kortändan av rummet vette mot Femte avenyn med två fönster, vilka emellertid helt doldes bakom ett mycket tungt draperi i guldfärgad sidendamast, som till yttermera visso var förstärkt med ett lika tjockt foder. Detta draperi täckte hela väggen, från golv till tak, från vägg till vägg, som en effektiv ljudbarriär mot gatan nedanför. Också, naturligtvis, som en lika effektiv ljusbarriär. Och luftbarriär. Man bodde i praktiken här i ett rum utan yttervägg.

Man kunde dock bryta sig igenom denna isolering – draperiet kunde dras undan en liten bit så att det ena fönstret blev synligt. Det kunde ju alltid vara lämpligt att någon gång få in litet luft och ljus och ljud. Sisådär.

Published in: on 2009/09/16 at 05:23  Kommentera  

Inlägg 47: 21 jul 1963

Nuckhopkopplingskomplotten

Under körningen på Långön mot Nya York sade Paris till Steve: ”Hur skulle det vara om vi tog och presenterade Gymbrat för vår ensamma gamla nucka?” – Mina öron spetsades i panik. Vad är det här för en vansinnig idé? – ”Ja, det tycker jag vi gör”, instämde Steve omedelbart. ”De skulle passa bra ihop.”

Trots att Steves svar gjorde förslaget ännu värre, kändes det på något sätt lugnande – detta var alldeles klart en välrepeterad komplott, och som deras gäst hade jag ju ingenting att säga till om.

Konversationen om hur väl jag skulle passa henne – och inte ett ord om hur väl hon skulle passa mig – fortsatte, och jag förstod ganska snart att det inte rörde sig om någon gammal fröken. Vi var på väg till någon bekant kille som var ‘ledig’, och där kunde de deponera mig som en väntjänst till både ‘nuckan’ och mig. Herr Kuba, som just nu utgjorde den underbara avslutningen på min första vecka i det nya landet, skulle kanske inte längre förbli en avslutning – veckan hade ännu en natt kvar innan den var över.

Bilen stannade vid entréporten till ett hus på Femte avenyn. Jag tackar jag – detta var ju Nya Yorks paradgata: ”Är det här?”, sade jag illa dumt. Paris log sitt breda leende.

Femte avenyn 30, New York (internet)

Femte avenyn 30, New York (internet)

Som det höves Femte avenyn var det ett fint hus med en blå baldakin som sträckte sig tvärs över den breda trottoaren. En dörrvakt hade huset minsann, om än inte fullt lika fin som dem i en del andra stora hus längre upp på gatan. Jag hade sett dem under mina vandringar i Nya York, i eleganta guldgalonerade paraduniformer med skärmmössor och vita handskar, pampigare än min fänriksuniform som hängde i malpåse på vinden hos mina föräldrar i Örebro. Den här mannen hade samma funktion men utan prålighet, och det var alls inte illa ändå. Bara tänka sig – här anländer lilla jag för att avlägga ett privatbesök hos en obekant manlig nucka i detta stora hus med dörrvakt på Femte avenyn i Nya York en söndagskväll – och ingen kommer beklagansvärt nog att någonsin tro mig när jag berättar om det.

Medan vi alla gick in i huset, kanske du vill klicka här och på googlekartan bekanta dig med var vi nu befann oss.

Vi gick in i entréhallen, som bredde ut sitt svarta marmorgolv så långt ögat nådde. Den hade skinnsoffor utspridda här och var, omgivna av tidskriftsbord som alla hade en vit alabasterstod med en lampa stickande upp ur huvudknoppen och en guldmönstrad jättecylinder till lampskärm ovanpå. Dörrvakten ringde upp och gav luren till Paris, som sade att han hade någon med sig och undrade om det passade. Det passade. Nuckan skulle komma ner.

Published in: on 2009/09/16 at 04:44  Kommentera  

Inlägg 46: 20 – 21 jul 1963

Söndagströtthetslugnet

Vad jag nu efteråt kunde se framför mig var bara skivstänger och träningsbänkar och madrasser, allt omgivet av några suddiga nakna figurer som jag aldrig hade fått tid till eller intresse för att ens titta på. Och så en konturlös Herr Kuba med en härlig kropp. En våldsam orgasm, och sedan – hur försvann han? Kort sagt, det hela hade varit så kvickt gjort, att när det hela var över hade det inte lämnat några spår efter sig.

Här på Eldön hade jag lagt märke till att jag blundade när jag intensivt njöt av sex, något som jag också tidigare hade iakttagit mig göra när belöningen för en runkomgång började nalkas. Så när jag hade chansen att se Herr Kubas ansikte, då blundade jag! Kanske det var naturens mening att man inte skulle använda den tid, då man hejdlöst njöt av en instundande orgasm, till att studera omgivningen och ägna sig åt sociala observationer?

Vi hade en trevlig lördagskväll hemma i Paris och Steves stuga. Jag fick höra en massa om Eldöns historia och också om naturen därute. Det bodde en hel del rådjur i de små skogsdungarna, och de levde nog rätt gott på matavfallet från våra människoboningar. Ibland kunde man få se rådjur uppe på en spång i samhällenas utkanter.

Rådjur uppe på spång, Eldön (internet)

Rådjur uppe på spång, Eldön (internet)

Söndagen blev till vilodag, vilket ju var avsikten med den. Inte för att det saknades sexiga saker att göra i Körsbärslunden, men jag hade haft nog för den här gången. Ingenting skulle ändå för mig kunna överträffa stunden med Herr Kuba. Jag hjälpte Paris att städa upp och packa för hemresan och gjorde annars ingenting. Steve gick ner på stranden, fast jag hellre ville tro att han hade sex någonstans.

Så småningom åt vi en god middag, som Paris hade lagat till, och sedan begav vi oss till båtbryggan för återfärden. Solen stod ganska lågt, och det kändes rätt gott att vara på väg hem. Medan vi väntade på färjan ute på bryggan underhölls vi av allsång runt ett piano i en pyttebar med öppna fönster en trappa upp i ett litet affärshus alldeles invid. Jag fick veta att det alltid var på det viset vid avfärdsdags och undrade litet när de som sjöng däruppe tänkte åka hem. Men de var alla gråhåriga och gamla, så de stannade nog ute på Eldön hela sommaren.

Väntan på färjan tillbaka, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Väntan på färjan tillbaka, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Ångbåten lade till och alla steg ombord. En helt annan stämning än på vägen ut. Inte mycket prat – allt hade ju redan sagts. Inte vemod – man skulle ju komma tillbaka om fem dagar. Bara lugn tillfredsställelse – nu var det roliga över för den här gången och storstadsplikterna kallade.

Aj då, jag hade bestämt några plikter själv också.

Published in: on 2009/09/15 at 11:35  Kommentera  

Inlägg 45: 20 jul 1963

Sexualbrådskan

Jag har senare lärt mig att ett av målen för de avancerade kroppsbyggarna är att just bli föremål för den sortens kroppsdyrkan som jag intuitivt hade gett Herr Kuba. Varför han valde ut mig vet jag då inte alls, men det var kanske en blandning av min typ och min attityd som tilltalade honom och fick honom att chansa på mig. Eller kanske bara att jag var ny här.

Efter denna sexomgång med Herr Kuba utan att själv ‘bjuda upp’ så blev det bara så att jag, för resten av mitt liv, nästan aldrig själv gav mig på ett tilltänkt offer, utan i stället lät offret ta första steget. Visst kunde jag visa att jag var intresserad, men jag kom att alltid låta den andre kontakta mig. På det viset kunde jag sedan när som helst säga stopp och nej och behövde aldrig känna den moraliska skyldigheten  att fullfölja något som jag hade satt igång. Tack, Herr Kuba, var du nu än är!

Kvicksex är lika kort som ett kärleksförhållande är långt. Om jag hade tittat efter på klockan – vilket jag verkligen inte gjorde – så var jag nog in i och ut ur muskelgården på 20 röda minuter, ja, ge mig en halvtimme så att jag inte ljuger. När jag hade läst bögnovellerna i Eos, så hade dessa underbara möten varat i timmar, de hade legat nakna mellan lakan, smålekande med varandra, och först efter en oändlig massa av den sorten började de arbeta så sakteliga för att få ut den pockande säden på önskat sätt.

Var detta bara romantiserat dravel? Hittills hade jag mest erfarit hastighetssvindel på mitt känsloregister vid man-till-man sex. Bill, köttkrokarna, allt smålekandet på lördagseftermiddagen, Herr Kuba – allt var så fort så fort .. nästa! – Skulle det alltid vara så bråttom? Var alla så rädda att något oförutsett skulle inträffa mitt i alltihop så att man inte skulle nå sin orgasm?

Varför tänkte jag på detta just nu? När jag lämnade muskelscenen så tänkte jag tillbaka på Herr Kuba. Jag var övertygad om att jag aldrig mera i livet skulle komma att välsignas med en lika underbar sexpartner, och nu ville jag avsiktligt hårdpränta in stunden med honom i mitt minne, så att jag för evigt skulle kunna återavnjuta den i minsta detalj. Men jag upptäckte redan då att jag inte kunde minnas några detaljer! Fem minuter efter det att jag hade lämnat muskelgården kunde jag inte komma ihåg hur Herr Kuba såg ut i ansiktet. Jo, jag mindes hans muskler, jag hade smekt dem med mina egna fingrar – dem kom jag ihåg mycket väl. Men ansiktet? Och vad hette han? Vi hade aldrig ens gett varandra våra namn! Vi hade haft så bråttom med alltsammas, trots att jag efteråt låg och vilade ovanpå hans kropp en god stund med slutna ögon.

Published in: on 2009/09/15 at 11:24  Kommentera  

Inlägg 44: 20 jul 1963

Stormuskeltitelhållaresamvaron

En av männen där hade vunnit muskeltiteln Herr Kuba (eng. Mr Cuba) några år tidigare. Han bar ju ingen skylt om den saken, så det fick jag inte veta förrän på väg ut därifrån, när någon talade om det för mig. Det var nämligen med honom som jag just hade rullat runt på en av madrasserna.

När jag bodde i Göteborg hade jag prenumererat på tidskriften Muskelkraft (eng. Muscle Power) direkt från Amerika och hade i den fått se enorma byggarkroppar i närbild. Men aldrig för ett ögonblick hade jag tänkt på dem som sexobjekt – de tjänade i stället som det ouppnåeliga målet för mitt eget gymslit: att få se ut som dem, inte att ha sex med dem. Denne Herr Kuba såg precis ut som killarna på bilderna, fast han poserade ju inte utan var behagligt avslappnad.

Hur i all världen hade jag fått den äran? Inte var det för att jag stegat rätt fram till den största av muskelgrabbarna på bakgårdsgymmet och sagt att jag ville ha sex med honom. Nej, så snart jag hade kommit ut på bakgården – efter att ha klätt av mig helt naken i ett sovrum under uppsikt av killen som hade bjudit in mig till huset – så råkade en riktig muskelknutte befinna sig så alldeles nära inpå mig att mina händer helt klart inbjöds att glida över hans underbara, välrakade kropp. Han spände ögonen i mig: ”Vill du träna litet?” och petade mig på låret med sin halvhårda stake. Han ledde mig direkt till en av madrasserna därute – det blev ingen viktträning av som jag hade trott, för han såg säkert att det var sexträning jag bäst behövde.

Allt gick till därute som på ett riktigt gym, trots att vissa tränade sex i stället för bröst och vader. Det var alltså inte en eftermiddagkopia av köttkrokarna med klungor av killar där något intressant var på gång. Nej, jag lämnades helt i fred på madrassen med Herr Kuba. Mina händer vandrade över hans vackra, solbrända kropp, och jag beundrade hans spända muskelverk och märkte hur mycket han uppskattade vad jag gjorde. Han besvarade mina tungkyssar och lät mig använda honom precis som jag ville, leka med hans väldiga muskler och mjukt slicka hans mera känsliga kroppsdelar. Någon gång bytte vi roller: han blev den som smekte mig och på så sätt visade mig hur han själv ville bli behandlad.

När det var dags grep han tag i min kuk och runkade mig tillsammans med sig själv tills jag sköt en våldsam vit stråle rätt över honom och ut i rymden. Jag kollapsade rätt över honom och fick vila en lång stund ovanpå detta underbara muskelberg.

Published in: on 2009/09/15 at 07:11  Kommentera  

Inlägg 43: 20 jul 1963

Körsbärslundshusbesöken

Det blev åtskilliga husbesök för mig. Inte till någon ensam sexlustande kille som Bill, utan antingen två killar eller ett sällskap medelålders män runt ett bord med ett glas vin. Det var inte många som satt utomhus, för det blåste rätt bra, även om det inte alls var kallt. Men på något sätt var det alltid någon ute vid spången som fick tag i mig när jag passerade förbi. Jag fick mig en kom-hit-vinkning, ett glatt hallå eller rent av en öppen famn ute på spången. Och så kom jag med in.

På flera håll blev jag igenkänd, och det förvånade mig till en början, men så förstod jag att djungeltelegrafen hade gått varm i byn. Jag fick nämligen frågor, sådana som om jag ”verkligen” var helt ny på bögsex. Vem hade vetat det? Det kunde ha varit mina värdar som inte hade hållit tätt – jag var ju i alla fall deras privategendom härute – men det kunde också ha varit Bill som hade lättat litet på tungan. Inte för att det betydde något – man vet ju att även en dålig recension är bättre för en artist än ingen recension alls – och det var bara kul att få vara världsberömd här i byn under ett veckoslut.

Det blev, som du kanske redan har gissat, en del sex i vissa hus. Men för mig var det nu bara litet lek – ingenting så allvarligt och vetenskapligt som med Bill och inte heller så cirkusartat som i köttkrokarna. Jag tror inte att denna lättare attityd från min sida berodde på min nu enorma erfarenhet av bögsex utan mera på att eftermiddagens kom-och-gå-artade könssprattel mera var underhållning än djupt känsloengagemang. Nej, jag hade ingen kamera med mig och internetbilden av huvudsysselsättningen i Körsbärslunden är bara här för att den passar in så väl.

Huvudsysselsättningen, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Huvudsysselsättningen, Körsbärslunden, Eldön (internet)

I ett hus satt det en grupp uppklädda män runt ett matbord och drack kaffe. Samtalet flöt lugnt om politik eller vad det nu var, samtidigt som det var en knä- och fotflört utan like på gång under skivan. Det var en viss konst att helt oberört berätta allt jag visste om den svenska kungafamiljen – jo, du minns ju att jag var färskt kött här, så jag fick hålla svadan igång – samtidigt som grannen till vänster borrade in sitt knä under mitt lår och den mittemot petade på min dinglande fot.

Ett annat hus hade en plankskyddad bakgård som var packad med gymutrustning och madrasser. Där var man inte inomhus alls – ett halvdussin unga, helnakna muskelknuttar höll på med hårdträning och samtidigt sex. Jag hade faktiskt fantiserat om något sådant redan i Sverige innan jag ens visste att jag var bög, men jag hade då aldrig trott att något sådant verkligen existerade. Och här fanns det, mitt på ljusa dagen, precis som i en dröm. Jag tände direkt på den scenen.

Published in: on 2009/09/15 at 01:55  Kommentera  

Inlägg 42: 20 – 21 jul 1963

Världslitenhetsbeviset

Det blev inte något strandliv alls under dessa dagar, därför att det blåste för mycket. Jag doppade mig som hastigast medan Steve bevakade mig, färdig att hoppa ut och rädda mig ifall att. Havet var rätt upprört och vågorna som slog i sanden var mäktiga, precis som på den här internetbilden som var tagen just i Körsbärslunden. Det kunde ha varit jag, men detta vatten var alldeles för kallt för mig.

Vågspel, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Vågspel, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Uppe på stranden blev man sandpiskad rätt ordentligt som av nålar, och alla mina följande strandbesök gjorde jag i mycket påklätt tillstånd. Under en av dessa promenader, på söndagen, blev jag totalt perplex.

”Hej, Gymbrat!”, hojtade ett par okända killar en bit bort. Hur i all världens namn visste de mitt namn? Några steg närmare såg jag vem det var – det var bilförsäljaren och försäkringsagenten tillsammans! Att råka på dem så här helt apropå ute på Eldön bara några dagar efter att ha gjort separata affärer med dem båda långt därborta i storstaden på Parkavenyn gjorde mig helt överrumplad.

Inte hade jag anat att det var annat än kundomsorg som hade fått försäljaren att rekommendera en viss bilförsäkringsagent! Nu förstod jag strax att omsorgen gällde deras gemensamma familjeekonomi – inte för att det var något galet med det. Och inte hade jag ens tänkt mig att någondera av dem kunde vara en bög – jag hade tagit deras hjälpsamhet och vänlighet enbart som gott kundbemötande. Men när jag fick veta att de hade levat tillsammans i många år, så var det klart att jag hade hade fått mer än bara god kundbehandling.

Det blev inte bara handskakningar och utrop av förvåning därute i den yrande sanden – det blev både kramar och kindpussar och flörtig konversation en bra stund. De hade ett hus här i Körsbärslunden. De hade bägge trott att jag var en bög när jag köpte bilen, men eftersom jag var så utländsk till sättet så hade de inte varit säkra på saken.

De hade som princip att inte blanda ihop affärer och sex, så det blev inte någon inbjudan hem till dem. Det tyckte jag var förståndigt. Så vi skakade hand och skildes efter några minuter. Och paff var jag. Liten värld man lever i.

Den tredje och sista punkten på min dagorder var att ytterligare förkovra mig i sex. Mötet med mina två affärsvänner kanske skulle ha kunnat ta hand om den punkten med ett slag, men så blev det ju nu inte. Så efter en stunds vila därhemma gav jag mig ut på sexjakt på spängerna.

Published in: on 2009/09/14 at 07:58  Kommentera  

Inlägg 41: 20 jul 1963

Nakenbadsönskemålsolämpligheten

De vassbevuxna dynerna var avstängda med flyttbara spjälstaket så att folk inte tog död på det lilla som växte där – dynerna var viktiga att ha kvar för att förhindra stormvågor från att skölja över hela Eldön. Därför kunde man bara komma ner på stranden på ett par spänger.

Genom inhägnade dyner ner mot havet, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Genom inhägnade dyner ner mot havet, Körsbärslunden, Eldön (internet)

De flesta sandstränder som jag hade badat på tidigare hade slutat, åt båda håll, med i en utskjutande klippudde, och jag hade alltid hellre badat från sten än från sand. Somrarna 1955 till 1957 hade jag arbetat i Tylösand, och stranden där hade ett ordentligt klipparti i södra änden – där trivdes jag! Det stod en vit metallskylt där med texten ‘NAKENBAD’. Både stolpen och skylten var genomrostade, och då nedre kanten var uppenbart frasig av brun rost kunde man, om man så ville, föreställa sig att vad man såg var övre halvan av en större skylt, med något ord som, till exempel, ‘FÖRBJUDET’ på den nedre, nu försvunna halvan. Självklart hade jag valt att inte föreställa mig någonting, utan jag tog skylten som den var: ett påbud, vilket jag, som laglydig medborgare, noggrant följde och spelade näck där somrarna igenom.

När jag nu såg denna fantastiska, milslånga sandstrand rätt under näsan på två fullpackade bögsamhällen fyllde jag den genast med hundratals unga, muskulösa – och helnakna – killar, som här hade frihet att bära sig åt som de ville utan en tanke på pryda skolfröknar och barska konstaplar. Men så var det emellertid inte alls. I stället såg man några enstaka killar här och där, och ingen hade mindre beklädnad än knälånga shorts, även när de gick ut i vattnet. Detta måste jag få förklarat, och: ”Nej då”, kom Steves djupt chockade svar. ”Inte får man bada naken ute på öppna stranden mitt på dan, inte.”

Det gick ju inte an i Sverige heller för den delen – utom bakom en lämpligt nedrostad skylt, förstås – men Sverige hade ju inte heller någon exklusiv bögbadstrand. Åtminstone inte vad jag visste.

När vi senare gick ner på stranden tillsammans, så hade jag på mig mina svenska badbyxor, som var så små att Steve var tvingad att sedesamt spärra upp ögonen och säga något vad det nu var, och jag svarade något vad det nu var och så var den saken ur världen. Jag bar utan minsta konkurrens Eldöns minimalaste badbyxor, men en toksvensk hade ju ingenting att frukta.

Min mamma använde ofta en fras av visdom: ”Det finns inget dåligt väder – det finns bara felklädda människor.” – Det var alltså klokt av mig att ha badbyxor på, för havet var riktigt kallt. Mycket kallare än i Tylösand.

Published in: on 2009/09/14 at 06:47  Kommentera  

Inlägg 40: 20 jul 1963

Bögbadortsjämförelsen

Det tog väl en kvart innan vi nådde fram till Eldötallarnas bebyggelse, och sedan traskade vi tvärs igenom hela samhället ända till slutet. Det var en rätt ordentlig promenad, för det var frågan om en dubbelt så stor badort som Körsbärslunden. Eldötallarna hade likadana spänger, men en spikrak, bred sandväg delade samhället i två halvor, och på den vägen såg vi flera parkerade jeepar – i Körsbärslunden var det tyst utan bilmotorljud. Jag tyckte att denna grusväg fullständigt krossade samhällets intimitet.

Inte heller var där mycket som var direkt sevärt – det enda var kanske hamnen med en massa förankrade motorbåtar och segelbåtar. Bebyggelsen i Eldötallarna hade inte alls samma ett-rum-i-taget-tillbyggda stil som härskade i Körsbärslunden, som till exempel dessa två hus.

Hus byggt direkt intill kanten av bukten, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Hus byggt direkt intill kanten av bukten, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Dyntoppspensionatet, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Dyntoppspensionatet, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Nej, Eldötallarnas tomter var mycket större, husen ofta moderna och alltid större – och pengarna alltså mycket större. De flesta husen hade dessutom en stor simbassäng – Atlanten var inte tillräckligt stor.

På återvägen tog vi en sväng ner på Eldötallarnas del av Eldöns oändliga badstrand. Den var nästan tom, men så var det också rätt blåsigt väder. Vi lämnade denna pösiga ort, som jag hade tyckt vara rätt ointressant – mitt hjärta valde Körsbärslunden alla gånger.

Badstranden, Eldötallarna, Eldön (internet)

Badstranden, Eldötallarna, Eldön (internet)

Vid vår återkomst till Körsbärslunden hade mitt värdfolk några ärenden att ta hand om nära färjebryggan, och där var det riktigt mysigt, särskilt efter att ha sett Eldötallarna. Det fanns ett litet affärscentrum med små butiker och restauranger och postkontor och sådant. Och nu hade folk börjat vakna, så det var inte längre helt tomt, så som jag upplevt byn tidigare på morgonen. De flesta som jag såg hörde uppenbart till den fasta befolkningen – det var inte många turister, sådana som jag. Men – om inte en själ bodde kvar här under vintern, var då inte alla litet grann turister, handen på hjärtat?

Affärscentrum, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Affärscentrum, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Första punkten på dagordningen var avverkad, och nu var det dags för punkt två, badlivet och badstranden. Paris och Steve gick hemåt och jag fortsatte på egen hand.

Stranden var absolut oändlig. Av sandstränder var jag mest van vid Tylösand, men jag hade också kvar minnen av Östra stranden i Halmstad. Dit cyklade vi, för man kunde inte köra bil då under kriget. Det var för långt att cykla till Tylösand, så det fick vänta till senare år. Bägge dessa sandstränder hade jag bevarat i minnet som absolut paradisiska. Men den oändliga stranden på Eldön låg i en helt annan klass, helt  för sig själv.

Published in: on 2009/09/14 at 03:40  Kommentera  

Inlägg 39: 20 jul 1963

Dragarkitektursdragkraften

Allt som jag hittills har förtäljt om min tid på Eldön hade ägt rum inom loppet av tio timmar, och hela lördagen och det mesta av söndagen återstod. Men ingenting kunde naturligtvis överträffa fredagskvällen. Jag kunde ha legat kvar i min säng och njutit av att bara minnas kvällen före, men se, det fick jag inte lov att göra för Paris och Steve.

Jag vaknade ur min dvala av en doft av kaffe.

Över den stadiga frukosten, som Paris hade lagat ihop medan jag sov, diskuterade vi utkomsten av mina lärdomar från gårdagen. Vi kom överens om att jag hade gjort stora landvinningar och att jag skulle fortsätta  i samma riktning under lördagen. Vi enades om att jag hade tre utbildningsmål för dagen:

  • Utforska mera av Körsbärslunden och även besöka grannorten Eldötallarna för jämförelse.
  • Bekanta mig med havet och badlivet.
  • Fortsätta att förkovra mig i konsten att ha sex med bögar.

Körsbärslunden utforskade jag på egen hand. Det var bara frågan om att följa ett antal spänger kors och tvärs och betitta diverse privathus – de flesta, som vanligt är, oanmärkningsvärda, och några rätt intressanta. Det som gjorde dem intressanta var att de var byggda i en stil som kallas ‘dragarkitektur’, en drift med pråliga lyxbyggnader. En bild av Huntington Hartfords konstgalleri i Nya York – vilket inte kom att fullbordas förrän år 1964 – kanske förklarar saken för dig. Namnet på dragarkitekturstilen har att göra med begreppet ‘dragdrottning’, en drift med glittrade kvinnor – utförd av män.

Dragarkitektur: Huntington Hartfords konstgalleri, New York (internet)

Dragarkitektur: Huntington Hartfords konstgalleri, New York, och i förgrunden en dragdrottning (internet)

Här kommer ett exempel på dragarkitektur, fast nu i miniatyr, i Körsbärslunden. Detta och några andra palats var uppenbart byggda av gips fastsatt på enkla  träplankor. Bögarna ville gärna bo i hus som uttryckte samma ringaktning för ståtliga boningar som de själva uttryckte för eleganta kvinnor genom att klä ut sig till dragdrottningar.

Dragarkitektur: Belvedereslottet, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Dragarkitektur: Belvedereslottet, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Dragarkitektur: Belvedereslottet, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Dragarkitektur: Belvedereslottet, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Promenaden var snabbt avklarad under denna öde förmiddagstid, då hela byn låg och sov efter gårdagskvällens övningar. Det var väl några hundratals hus allt som allt, ordnade i nätta rader mellan bukten och oceanstranden.

Eldötallarna gick vi till alla tre, och för att komma dit gick vi rakt igenom de nu helt öde köttkrokarna, där Steve ville veta exakt var jag hade hållit till. Egendomligt nog kände jag precis igen var jag hade varit trots det totala mörkret under nattens hålligång.

Published in: on 2009/09/13 at 04:36  Kommentera  

Inlägg 38: 20 jul 1963

Dagsbetydelsesammanfattningen

Så detta var alltså köttkrokarna. En härlig upplevelse, i likhet med det mesta som är nytt. Som färskt kött hade jag varit ett mål för en folkmassas vilda begär – man tar då till vill jag säga! – och upplevt något i linje med vad filmstjärnor och slikt folk har att leva med varje dag. Intressant för dem kanhända, men inte i min smak. Underbart roligt att ha varit med om en gång, men ingenting som jag fann vara ett sexuellt äventyr av större intresse för framtiden.

Jag överlämnade så småningom folkmassan till sig själv och försvann i nattmörkret.

Ögonen var nu så invanda vid bristen på ljus att jag lätt undvek att kollidera med andra mörka skepnader på väg dit. Trappan upp till spången och så hem. Dörren var öppen, sängen fanns kvar, en dag var till ända.

Detta hade varit en av de innehållsrikaste dagarna i mitt liv. Den dag då mitt sexualliv expanderade från själv till tillsammans. Den dag då jag, på egen hand men med andras hjälp, lärde mig väsentliga delar av mitt fortsatta liv som bög.

Jag kände inom mig att jag hade kommit till världens friaste homosexuella plats, med all den frihet som erbjöds år 1963. Och jag hade med en viss förvåning funnit att denna frihet i mångt och mycket var kringskuren. En del av lagar och förordningar, och en del, vilket jag inte hade räknat med, av bögfolkets egna, självpålagda restriktioner. Vilket naturligtvis är hur alla kulturer fungerar.

Det var en dag då jag hade gått från ignorant och nyfiken till vis och tillfreds. Min nya visdom var inte byggd på mycken nyerövrad kunskap, utan i stället på en liten bräcklig plattform som tillät mig att överblicka det enorma fält av kunskaper och erfarenheter detta nya, expanderade liv skulle komma att såväl kräva som erbjuda. Jag behövde inte vandra vidare i totalt mörker – från min plattform skulle jag nog nu medvetet kunna undvika en del faror och felsteg – och samtidigt var jag nu medveten om att många oväntade, mindre behagliga ting lurade därute, vilka jag alltid måste vara beredd på att snubbla över. Jag var tillfreds med detta sakernas tillstånd. Ofta i livet får man erfarenhet genom att drabbas av elände – Eldökvällen hade gett mig erfarenhet på bästa tänkbara sätt: genom en mjuk, intim sexscen följd av en vild, totalmörk sexcirkus, två vitt skilda manifestationer av ett och samma sexualliv. Jag var nu färdig att fortsätta framåt.

Utan att i min trötthet vara medveten om hur hopskrynklat detta mitt funderande hade varit, somnade jag in med ett förnöjt leende på läpparna.

Published in: on 2009/09/12 at 05:42  Kommentera  

Inlägg 37: 20 jul 1963

Cirkussexbenämningsdopet

Hela denna kokande folkmassa arbetade frenetiskt i total tystnad. Då och då hörde jag en del små stönanden, som jag förstod var ljud av utlösning och toppnjutning. Det var ljud som jag aldrig hade gett ifrån mig och bara hört en enda gång förut i hela mitt liv: min telefonissa i Stockholm. Hon hade stönat just på det viset, och det var därför jag kände igen det. Men nu var det män som stönade, och det var mycket upphetsande, så just där i Köttkrokarna bestämde jag mig för att lägga mig till med den vanan själv. Vilket jag också gjorde så småningom.

Händerna på stjärten ville gärna sticka in fingrar i rövhålet, men se, det ville jag inte vara med om, så jag klämde till och stoppade den idén vid varje försök. Vilket visar att jag var fullt medveten om allt som hände och i full kontroll av min kropp. Jag hade faktiskt funderat på den saken tidigare och bestämt mig för att helt enkelt sluta upp med vad jag höll på med och gå min väg, ifall jag skulle råka i extas – hur extas nu en gång kändes. Men det behövdes inte alls. För hur spännande det här än var, så inte var det då extas!

Detta var i stället cirkussex, som jag döpte det till i mitt sinne. Det var viktigt, förstås, att inte göra ner det – det här var ju efter allt första gången för mig. Men just nu kände jag det mera som ett folknöje än något som lockade och tillfredsställde min könsdrift – det gav mig å andra sidan en viss känsla av stolthet över att lilla jag kunde få en hel hop bögar att gå fullkomligt gaga över vad jag hade att komma med. Jag hade just lärt mig att för att känna sexuell njutning behövde jag en enda man (i taget) som jag kunde koncentrera mig på, och inte en grupp män som koncentrerade sig på mig.

Det var också intressant att uppleva sex i totalt mörker – utan stimulansen av att se kropparna och kukarna blev hela upplevelsen på något sätt abstrakt och overklig. Idén att jag ville se vad jag gjorde hade jag nog fått från Eos, där allt jag upplevde ju var drömmar som emanerade från vad mina ögon upplevde i bilder av nakna killar.

Jag undrade så amått om den här scenen skulle ha varit annorlunda för mig om det hade varit månsken? Då hade man ju sett männen omkring sig ganska väl. Jag bestämde mig för att komma tillbaka till Eldöns köttkrokar någon gång vid fullmåne och pröva på. Men det fick inte bli till en livsuppgift – ibland mår man bara gott av att inte ha prövat på allt. Och så blev det – ödet ville att jag aldrig skulle komma tillbaka till köttkrokarna nattetid, vare sig i månsken eller ej.

Published in: on 2009/09/12 at 04:44  Kommentera  

Inlägg 36: 20 jul 1963

Köttkroksträngselupplevelsen

Jag kände att han hade en tunn tröja på, och genom den märkte jag att han var välbyggd, mycket mera så än Bill. Våra händer vandrade, och snart var gylfarna uppknäppta och villebråden infångade. Hans var tjockt med ett stort huvud, och hade han inte fångat upp min mun med en djupkyss så hade jag dykt ner och sugit på hans lockande stake. I stället var det min kuk som blev avsugen – men av någon annan där nere. Jag förstod att jag hade kommit fram till kapitlet ’Flera på en gång’ i en mycket mera avancerad lärobok än van der Veldes. Där hade det stått lika litet om sex med flera personer som om sex mellan män, alltså inte ett enda ord. Eos hade haft en hel del att berätta i novellform om dessa egendomligheter, men jag hade varit så koncentrerad på mitt umgänge med bildpojkarna att textläsningen oftast fick stå över till en annan gång.

Om jag tänker tillbaka på hur lätt jag anpassade mig till det som nu försiggick i Köttkrokarna, så blir jag faktiskt förvånad. Jag tog detta salutorg som den naturligaste sak i världen utan att ha förberett mig på det med mera material än min egen fantasi. Jag var ju färskt kött härute på Eldön, och det blev jag snabbt medveten om trots mörkret. Alla bögarna härute omkring mig hade redan haft sex med varandra till döds, och här fann de plötsligt någon helt ny rätt ibland dem, så nu gällde det minsann att hålla sig framme.

Från två, den muskulöse mannen och den sugande munnen, blev det snabbt många som alla skulle ha en bit av mig. Mina byxor och kalsonger åkte ner på smalbenen utan min hjälp, och det var händer överallt, och min stackars kuk vandrade ur mun i mun. Ja, det var händer som smekte mig överallt på kroppen, sög och småbet mig på nipplarna, och det var tungor som slickade mig på ryggen och minsann rätt på stjärten också. Jag själv gjorde ingenting alls, stod bara och njöt av uppmärksamheten – men i detta sammelsurium överväldigade den på något sätt min känsla av sexualitet. Jag minns faktiskt att jag tänkte på hur smart jag hade varit som inte hade lagt något i byxfickorna – inte ens en ficklampa.

Under allt detta hade jag hela tiden hållit kvar mitt grepp om den förste killens tjocka stake, och när jag hade tröttnat på det allmänna kladdandet så åkte jag ner på knäna och fyllde munnen med detta stora huvud. Jag arbetade på det, nu helt utan rädsla för att eventuellt få munnen fylld med sperma – se hur snabbt man lär sig!

Troligen var jag den ende som vågade vara skjortlös. Jag tackade mitt öde att jag var en tokfrämling utan känsla för propra seder och bruk.

Published in: on 2009/09/12 at 04:06  Kommentera  

Inlägg 35: 19 – 20 jul 1963

Nattmörkeräventyrligheterna

Steve puffade på mig för att få mig ut på dansgolvet – och göra mig löjlig – men Paris bara skrattade åt hans fåfänga försök. Han hade ju sett mig smyga in i Skjulhuset och förstod från det att jag inte skulle kunna övertalas till att raddansa. Ännu i alla fall. Ingen av oss tre gjorde det. Om man tittade noga var det en viss typ av bögar som bensprattlade, och ingen av oss verkade vara av den sorten. Så vi begav oss hemåt ganska snart.

Det var otroligt vad det var mörkt ute efter det väl upplysta hotellet. Det var samma sorts svarta mörker som på en svensk augustinatt ute på landet i kräfttiderna, fast utan den melankoli som hör till Sveriges farväl till sommaren.

Paris hade en ficklampa som hjälpte oss att se spångkanterna. Det var en del trafik fram och tillbaka, och ett möte minns jag väl. En kille, också i en grupp, grep tag i Steve och gav honom en ljudlig puss rakt på munnen utan att någon av de båda saktade ner farten. Ögonen hade redan vant sig vid mörkret, och man kunde klart se tjuvpussandet. Jag hade inte sett en enda puss på hela tiden borta på hotellet.

Väl hemma var det litet TV och så småningom var det sovdags. Skulle jag gå och utforska Köttkrokarna? Det var fortfarande någon timme kvar till midnatt, så jag bestämde mig för att lägga mig och gå dit senare. Jag var sömnig efter dagens strapatser, och om jag sov över alltihop så hade jag ju lördagsnatten kvar.

Men en kvart över två vaknade jag till och beslöt mig att försöka gå ut. Som djärv svensk chansade jag på att gå dit utan ficklampa – och dessutom skjortlös. Det var kanske olagligt, med det skulle ju inte finnas poliser i Köttkrokarna. Det var kanske litet svalt, kanske 20 grader, men det fick duga.

Nu, van vid mörkret, kunde jag se spången rätt väl och kom ner på marken och bort till småskogen som Steve hade pekat ut. Man märkte att det inte var tomt där, men det verkade inte finnas några ‘män till salu’ uppställda i en lång rad, som jag hade föreställt mig. Det var spöklikt tyst. En del trädstammar var faktiskt mänskliga och svajade trots att det inte blåste. Jag ställde mig och blev till ett träd. Ingenting hände.

Efter en liten stund, när jag hade övervägt att gå vidare, kom det plötsligt en hand bakifrån på bröstet och sökte sig till ena nippeln. Aha – det här gick då fint! Handen följdes av en kille, som genast gav sig på min mun precis som jag hade lärt mig åtta timmar tidigare. Det ena gav det andra – och tredje och fjärde – och jag hade ingen aning i mörkret om hur han såg ut.

Published in: on 2009/09/12 at 03:09  Kommentera  

Inlägg 34: 19 jul 1963

Dansfängelseriskerna

Över oväsendet hojtade jag till Paris och Steve om vad jag hade upptäckt, och de hojtade tillbaka att jag hade rätt – det var så här som dansen gick till, den sort där karlar kunde dansa utan fruntimmer. Ingen ledde och ingen följde. Inte ett skvatt romantiskt naturligtvis, men män var ju mera intresserade av sex än av romantik. Det var kvinnor som ville ha romantik, och därför gav män dem romantik för att få sex. Detta hade inte stämt in på mig, när jag en gång i tiden hade gett Gunilla romantik utan en tanke på sex, och om vi dansade så minns jag det inte alls. Nåja, allt detta med Gunilla hade ju varit helt fel för mig, och det var naturligtvis därför som det hela så småningom hade flutit ut i sanden.

Steve talade om att detta kallades för raddans (eng. line dancing) – sicken en självklar och oinspirerad benämning! Det var den enda form av dans som var lagligt tillåten för män. Jag visste inte om han menade i Körsbärslunden eller i hela Amerika, men det spelade mig ingen större roll, för jag hade andra karriärplaner än raddans i sikte. Den här bilden föreställer visserligen palestinier i en traditionell dans, men det var ungefär så som raddansen gick till i Körsbärslunden.

Så här gick raddansen till (internet)

Men jag ville alltid veta allt om allting, så: ”Men vad skulle hända om ett par av oss – jomän, efter dagens banbrytande upplevelse var jag nu en av ’oss’ – skulle gå upp och dansa tillsammans som man normalt gör?” – Steve slog ifrån sig den möjligheten med bägge händerna: ”Nej, det går inte. Det är förbjudet.” – ”Ja, men om vi gör det ändå?” – ”Då får vi med polisen att göra”, svarade Steve allvarligt. ”Akta dig för det.”

Det kunde väl ändå inte vara sant? För att två killar dansar tillsammans? Så kunde det minsann inte vara i Sverige! Olagligt. Polis. Domstol. Fängelse. Aldrig i livet! Men, å andra sidan hade jag aldrig drömt om att män kunde vilja dansa med varandra – utom på skoj, förstås. Kanske man rentav inte fick göra det i Sverige heller? Nu visste jag varken ut eller in.

”Men Steve, var skulle polisen komma ifrån för att ingripa?” – ”Det finns alltid polis här på kvällarna”, sade han och tittade sig runt i salen. ”Jag ser ingen just nu, men de är alltid här. Ibland är de civilklädda. Man får passa sig.” – Om och om igen kom polisen på tapeten härute. Och att vara rädd för polisen var något alldeles nytt för mig. Nytt, precis som raddansen.

Madame Tobias hade aldrig lärt ut raddans, minsann. Min gissning var att hon inte hade haft ett nys om att den dansformen existerade. Men det gjorde den nog inte då, femton år tidigare. Då fanns det ju inga bögar heller, åtminstone inte vad jag visste.

Published in: on 2009/09/11 at 08:00  Kommentera  

Inlägg 33: 19 jul 1963

Hotelldansuppträdandet

Vi gav oss iväg till hotellet vid 21-tiden. Jag hade blivit rådd att byta till långärmat för det kunde bli svalt och att också lägga av slipsen för att bli mindre formell. Hotellet låg nära bryggan där färjan hade lagt till, och det var en gråvit U-formad träbyggnad som inramade en stor simbassäng. För oss såg det förstås inte ut som på den här internetbilden, som var tagen i dagsljus. Men nu var allt väl upplyst, och vi såg massor av killar röra sig omkring hotellet, på väg både in och ut.

Hotellet, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Hotellet, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Ett levande band hördes inifrån, för alla fönster och dörrar till danslokalen stod vidöppna, och vi steg in. Det var ett uppträdande på gång på dansgolvet, och ett tiotal grabbar utförde, i takt med orkestern, rytmiskt bensprattel med armarna över varandras axlar i en enda lång rad. Några kunde få upp benen ganska högt, men de flesta verkade på mig inte så vidare professionella.

Musiken var rätt snabb – jag letade i minnet efter vilken sorts dans den lämpade sig för enligt Madame Tobias kurser, men den passade inte till någonting jag kom ihåg. Den verkade vara mera lämpad för musikteater än för dans, men jag visste ju ingenting om sådant. Och de dansande killarna uppträdde vilt tjoande och skrattande i formering som en lång orm.

Det stod snart klart för mig att de inte direkt uppträdde. Men vad var det då på gång? Paris och Steve klappade i händerna i takt med musiken och det hela var väldigt uppåt. Åskådarna runt väggarna svajade i takt, dansklackarna slog i taket, många runt ikring stod med armarna om varandra, och de dansande tröttnade aldrig. Detta var riktig fest, och det utan en enda kvinnlig varelse i sikte.

Samma könsfördelning alltså som i pappas rotaryklubb, endast män. Mina tankar snuddade vid om deras lunchmöten kunde likna detta, nej, tankarna snuddade inte – de hisnade. Detta var allt annorlunda än Rotary!

Plötsligt, mitt i uppträdandet, kopplade sig de två yttersta till vänster i raden från resten av dansarna och hoppade fram och bildade en ny, kort rad, och fortsatte där med sitt bensprattel utan att ens tappa rytmen, och med ens klev några av åskådarna fram och förenade sig med dem. Nu var det två rader av killar som alla uppträdde. Det slog mig plötsligt: det var inte frågan om ‘uppträdande’ och ‘åskådare’ – det var alltihop en samling av glada bögar, människor som helt enkelt trivdes med vad de gjorde.

Published in: on 2009/09/11 at 07:39  Kommentera  

Inlägg 32: 19 jul 1963

Wienervalsfixeringen

Ibland fick man dansa med Madame Tobias själv, och då var det bättre. Hon hade alltid en klänning i chiffonsiden, ett fast material, och med stadiga gördlar eller vad det var inunder, så man inte höll i dallrande fläsk, och så visste hon ju också vad man skulle göra med fötterna. Det var som att vara under befäl av en officer. Jag minns hur gott det kändes.

”När du vilar i min famn och viskar ömt mitt namn, i rosenrött jag drömmer.” – Det var Madame Tobias foxtrotmusik, La Vie en Rose, och jag minns särskilt hur det var att dansa till den med armen om hennes chiffonmidja. Det var underbart, jag kände mig fotsäker, och jag svärmade säkert för Madame Tobias…

Och så hade vi valsen. Det var den dans jag kände mig riktigt säker på, och som musik för den använde Madame Tobias alltid en wienervals. Den kunde jag dansa med vem som helst, lärarinna eller elev, det spelade ingen roll. Jag glömde totalt vem jag dansade med, fötterna flög och jag tog i så att flickan fick flyga i virvelvinden.

När tiden för studentfesterna kom var det wienervalser för mig för hela slanten. Veckor av wienervals, i min hyrda smoking och med vida krinolinklänningar ofta av chiffon, i balsalar, på hotell och på herrgårdar runt omkring Nyköping. Det var en sagolik tid, och trots att jag inte alls var sexuell då var jag otroligt hetero under dessa dagar. Wienervals var och förblev min dans för livet, trots att jag inte kan minnas att jag egentligen har dansat alls efter den tiden.

Men nu kunde det tydligen bli dans av. Fast jag kom att undra, vem man skulle dansa wienervals med i Körsbärslunden, där det bara fanns killar? Eftersom jag inte dansade alls numera hade jag aldrig tänkt på vad bögar gjorde i den avdelningen. Och nu var det plötsligt dans på dagordningen. Intressant.

Vi satt och slappade ett tag på verandan tills det började mörkna. Så kom Steve på att han skulle visa mig hur man går för att komma till Köttkrokarna, om jag ville hitta dit senare själv. Det var en kort promenad. Efter några minuter slutade spången med ett par trappsteg och så var man nere i sanden. Det var packad mark, inte djup strandsand som jag hade trott. Inga problem. – ”Köttkrokarna börjar där borta, ett hundratal meter rätt fram till vänster”, pekade Steve ut.

Köttkrokarna, Eldön (internet)

Fredagkvällen var utstakad för nykomlingen: hotelldanstittning följd av köttkrokstittning.

Published in: on 2009/09/11 at 07:12  Kommentera  

Inlägg 31: 19 jul 1963

Fredagkvällsnöjesplaneringen

”Jag vet inte om jag vågar mig in i allt det där. Men jag skulle vilja titta på hur det går till”, sade jag. Inte för att jag var så värst kåt just nu, tvärtom, men jag var ordentligt nyfiken och måste helt enkelt se detta med killar i rad med kuken för alla att se och ta på. Helt uppenbart i avsikten att ha sex med främlingar! Jag flämtade av upphetsning.

Men Steve skakade på huvudet: ”Nej, det är inte mycket att titta på. Ingenting händer förrän sent, efter midnatt, och det är nymåne just nu, så det är becksvart ute. Och går du bara tvärs igenom märker du ingenting. Det är ju många som är på väg hem efter en fest och bara passerar genom Köttkrokarna sådär på natten.”

Jag kastade en blick ut. Det var fortfarande ljust. Jag levde kvar i det konstiga svenska systemet med ljusa sommarnätter, då det var lika otänkbart att hänga ut könsorgan till påseende på natten som på dagen. De skulle ju kunna ses på hundra meters håll vid vilken tid som helst på dygnet. Men jag förstod ju att Körsbärslunden var nermörkt vid midnatt. Nya Yorks ljusa sommarnätter var ju helt skapade av elektricitet.

De kunde se på mig att jag trodde att jag hade kattögon och ville gå dit ändå. De trodde absolut rätt.

”Du tar med dig en ficklampa”, sade Steve och pekade på några som låg i bokhyllan. ”Du kan inte gå nånstans utan att ha en – då trillar du av spången eller går vilse. Bara kom ihåg att i Köttkrokarna har du inte ljuset på, i varje fall inte mer än rätt ner på stigen när du går. Det är en oskriven lag här.”

Jag förstod vad han menade.

”Du kan ju gå dit senare, men nu i kväll ska vi väl först gå upp till hotellet och ta en titt på dansen”, föreslog Paris, och jag protesterade inte, fast jag tänkte då minsann inte dansa. Kanske om de dansade ordentlig wienervals, men det gjorde nog ingen. Inte heller i Sverige mer än möjligen på Liseberg, och även där var vals inte riktig wienervals. Så det var nog bara frågan om vanlig golvhasning.

Sådant hade jag tvingats lära mig som 14-åring på Stora Hotellet i Nyköpng på Madame Tobias danskurser. Foxtrot och slowfox, där jag alltid glömde det där idiotiska halvsteget när jag inte koncentrerade mig. Och så rumba och samba. Samban var litet roligare, för där lärde vi oss, var det 36 olika steg? Så där fick hjärnan arbeta litet. Och tango, där man plötsligt sprang tvärs över balsalsgolver och böjde sig djupt framåt utan att tappa den stackars flickan i golvet.

Published in: on 2009/09/10 at 06:33  Kommentera  

Inlägg 30: 19 jul 1963

Köttkroksorienteringen

Naturligtvis slaktades det inte kor på Eldön, så vad talade Steve om?

”Grannsamhället här heter Eldötallarna (eng. Fire Island Pines), och det är också en bögby, litet mer pisselegant om du förstår vad jag menar.” – Jo, jag förstod, och pisselegans var inte alls min stil. Det var inte för att jag tyvärr inte hade pengar för det – nej, pisselegans betydde tillgjord elegans. Och jag gjorde mig inte till. Det var det tillgjorda som inte var min stil.

”Om man ska dit tar spängerna slut och man får gå på sanden en bit genom en skog av kryptallar innan man kommer till Eldötallarnas gångvägar. Det är den biten däremellan som kallas Köttkrokarna.” – Det var ju bara inledningen till en förklaring, så Steve tittade på mig för att jag skulle fråga honom varför den stigen kallades så. Vilket jag lydigt gjorde.

”Där står bögarna i rad med byxorna nerdragna, och man väljer ut vilken snopp man vill ha att leka med. Om det inte är fullmåne ser man ju ingenting, så då får man känna efter med fingrarna. Och när man hittar en snopp som man gillar så tar man tag i den och leder den in bakom träden.”

”Så som man leder en ko?” försökte jag som möjlig förklaring till namnet Köttkrokarna.

”Eller också ger man sig på kuken rätt där man är. Det finns ingen polis där.”

Polis. Där var det igen. Så Eldön var kontrollerad av polis, och jag som hade trott att det här var Den Stora Friheten! Det var därför Bill hade frågat mig om jag var polis! Verkade inte klokt.

”Ja, men killen du väljer ut vill väl se vad du har att bjuda på först för att veta om han vill vara med?” tyckte den svenska jämlikhetsivraren.

”Du vet, de som står där är så heta på gröten, att de för det mesta inte är så noga. Men det är klart, jag brukar .. man brukar ibland knäppa upp och låta den sticka ut så de kan kolla den också.”

Var det månne en oavsiktlig antydan att Steve inte var helt främmande för Köttkrokarnas behagligheter? Det måste följas upp: ”Har du varit där själv?” – ”Ja, det är klart. Alla i Körsbärslunden går dit. Det är vår allmänna samlingslokal”, skrattade han.

Jag tänkte på alla männen från färjan. De var så trevliga och frigjorda i sättet, men nu försökte jag tänka mig hur de skulle se ut om de stod med byxorna nerhasade och familjejuvelerna dinglande i en lång rad för alla att se.

Det var då det gick upp för mig varför platsen kallades Köttkrokarna. Men att inbilla mig hur det såg ut gick inte alls – det måste upplevas. Jag måste själv till Köttkrokarna!

Published in: on 2009/09/10 at 05:50  Kommentera  

Inlägg 29: 19 jul 1963

Trängintendenturutbildningen

Steve hade en härlig, hårig bringa som passade hans skäggbottensansikte väl. Han var egentligen en ganska ung kille, även om han var en bit äldre än jag. Tänk om han hade varit tillgänglig … Nej, fy på sig Gymbrat, vad tänker du egentligen? Steve är ju din värd, och det passar sig verkligen inte att ens tänka så påfluget. Och du skall inte tro att du redan är så där förfärligt bra på det du just har lärt dig!

När han gick in i deras sovrum såg jag att de hade en dubbelsäng. Precis som jag hade väntat. Ludvig XIV halvlåg ju i sin säng när han hade levée och tog emot ministrar och ambassadörer, och det var då i en jättestor säng – jag hade sett alltihop på bild. Fast jag hade aldrig tänkt mig att vanliga människor också skulle ha sådana sängar. Men bögar måste ju ha ordentligt med plats i sängen för alla sina övningar. Det måste jag komma ihåg när jag en gång framöver skulle komma att sätta bo.

Tänk, att jag hade kommit hit till Amerika för bara några dagar sedan och redan köpt bil och nu funderade på på vilken sorts säng jag skulle komma att köpa! Det rörde minsann på sig.

Vi åt Paris middag som säkert var härlig men som jag inte alls minns. De ville veta vad jag hade haft för mig, och jag berättade valda delar av mina förehavanden. Men jag sade ingenting exakt om vad jag hade gjort och inte heller ett knäpp om att det hade varit första gången för mig. Jag tänkte tillbaka på när jag första gången steg in i deras butik – då hade jag minsann inte verkat så vidare kaxig. Paris hade nog anat att jag var nybörjare, men det var hans sak. Jag lät honom tänka vad han ville.

Så nämnde Steve köttkrokarna (eng. meat rack) för mig och sade att det nog skulle vara intressant för mig att gå dit.

Dit? Till köttkrokarna? – ”Ja, du vet, krokar i en rad som de hänger upp köttstycken på när de slaktar kor.”

Jag visste inte att det var köttkrokar de kallades, men nog visste jag vad de var. Jag var ju utbildad i slakt från trängutbildningen på T1. När vi var ute på övning i skogen en gång ställdes vi alla upp på linje och såg på när specialmilitärer – sådana som många av oss i trängen skulle bli om det verkligen drog ihop sig – ledde in en kossa, som de sköt med ett skott rätt i huvudet så den föll med en duns i marken. Sedan hivade de upp den med ett rep som de hade fäst i en stång mellan två träd. När den hängde där flådde de den, och sedan styckade de den och tog ut inälvorna, och en del av mina kompisar blev illamående men inte jag, för jag var för upptagen av att ta bilder av alltihop. Och på mina bilder syns det faktiskt en hel del köttkrokar.

Fältslakt på T1 - Kossan leds in (1959)

Fältslakt på T1 – Kossan leds in (1959)

Fältslakt på T1 - Den döda kossan och massor med köttkrokar (1959)

Fältslakt på T1 – Den döda kossan och massor med köttkrokar (1959)

Fältslakt på T1 - Kossan förbereds för upphängning (1959)

Fältslakt på T1 – Kossan förbereds för upphängning (1959)

Fältslakt på T1 - Kossan har hissats upp (1959)

Fältslakt på T1 – Kossan har hissats upp (1959)

Fältslakt på T1 - Kossans huvud hänger i en köttkrok (1959)

Fältslakt på T1 – Kossans huvud hänger i en köttkrok (1959)

Fältslakt på T1 - Kossans kropp hänger i köttkrokar (1959)

Fältslakt på T1 – Kossans kropp hänger i köttkrokar (1959)

Fältslakt på T1 - Kossans inälvor tas ut (1959)

Fältslakt på T1 – Kossans inälvor tas ut (1959)

Fältslakt på T1 - Den tömda kossan hänger i köttkrokar (1959)

Fältslakt på T1 – Den tömda kossan hänger i köttkrokar (1959)

Fältslakt på T1 - Kossans lever och hjärta (1959)

Fältslakt på T1 – Kossans lever och hjärta (1959)

Published in: on 2009/09/09 at 08:15  Kommentera  

Inlägg 28: 19 jul 1963

Veckoslutsbosättningsinspektionen

När jag steg in i mina vänners hus kände jag mig inte bara som en buffel – jag kände mig också skamsen över att komma tillbaka för sent. Men nej, jag kom då rakt inte för sent. Hade jag bara kastat en blick på armbandsklockan så hade jag sett att jag hade varit borta i mindre än en halvtimme allt som allt. Upplevt allt detta på en halvtimme? Omöjligt! Stört omöjligt!!

Paris höll på i köket. – ”Jag ska visa dig ditt rum. Din väska är redan därinne. Såg du dig omkring?”

Huset var finare inne än det hade verkat från utsidan. Ingen elegant inredning, men det skulle ha sett för tokigt ut så här på ett sommarställe. Några sittfåtöljer, ett matbord för fyra, några nästan tomma bokhyllor, en skänk, en filtkista, en liten TV-apparat, en del småpynt, och det var allt. Jag var van vid svenska sommarstugor, med avlagda möbler och udda porslin. Det trivs jag med. Detta var ändå inte helt olikt en bättre svensk sommarstuga.

”Ja, jag träffade en kille. Han var riktigt trevlig.” – ”Vad hette han?” – ”Bill, sa han.” – ”Bill, nää… Bor han härute?” – ”Ja, i ett hus strax intill.” – ”Hmm, kan inte tänka på nån Bill…”, sade Paris. ”Folk kommer och går.” Och fortsatte med maten.

Mitt rum hade, gudskelov skulle jag säga, ingen dubbelsäng. I stället hade det två sängar ovanpå varandra, som jag var van vid från T1. De skulle vara mindre användbara för annat än att sova i. Men jag hade inga tankar på att dra in några vilt främmande killar hit och ha sex med dem. Inte ännu i alla fall. Fast man visste ju aldrig – jag var nu en världserfaren man, jämfört med vad jag hade varit för bara en halvtimme sedan.

Jag hittade toaletten – och det var inget torrdass ute på gården. När jag såg att det också fanns en dusch rev jag av kläderna och hoppade in och tvättade av allt avslöjande bevismaterial. Jag bytte så till en kortärmad skjorta och en fin slips för middagen, men jag hade inte tagit med några finbyxor att byta till.

Så bullrade det till på verandan – det var Steve som kom hem. Klädd i bara badshorts och en vit handduk över axlarna. Det var uppenbart att han hade doppat sig i havet. ”Det är fortfarande kallt i vattnet. Och det är snart i slutet av juli. Hur gillar du Eldön?”

”Det är underbart här”, sade jag utan att tala om hurpass litet jag hade sett av Eldön.

Published in: on 2009/09/09 at 06:38  Kommentera  

Inlägg 27: 19 jul 1963

Felbeteendesjälvanalyseringen

Det går fort att klä sig när garderoben hänger på smalbenen. Bills byxor låg slängda på golvet i en hög. Skjortan låg på en stol ute i stora rummet.

”Jag vill träffas igen”, sa jag. Med det menade jag: ‘Jag är kär i dig, Bill. Jag vill leva mitt liv tillsammans med dig. Jag älskar dig!’

”Vi får väl se.” – Bill verkade inte fullt lika kär i mig. Konstigt.

Vi skakade artigt hand ute på verandan. Så lunkade jag iväg, bärande på min nya erfarenhet.

Ja, vi hade just haft sex tillsammans, min nye vän Bill och jag. För två minuter sedan hade jag skjutit min laddning rätt in i hans mun – tänka sig bara det! – och han hade svalt alltihop. Som en klunk mjölk.

Och han hade gjort det frivilligt, utan att jag hade bett honom göra det. Så vad hade jag gjort fel?

När vi klädde på oss hade jag inte sagt något, men det hade han heller inte gjort. Kanske han väntade att jag skulle ha öppnat munnen, tackat eller berättat hur det känts för mig? Han visste ju att det var min första gång. Ja, det var det det var! Jag skulle ha frågat: ‘Vill du höra hur det var för mig att skjuta satsen i en mun för första gången?’ Ja, han väntade sig nog att få höra det, för han kom naturligtvis inte ihåg hur det hade varit för honom själv en gång – han hade ju varit i svängen så många år. Men han fick inte höra det. Det var därför han blev så besviken.

När vi skildes var det som om jag just hade levererat dagens post. ‘Tack och adjö’. Inte en kram. Inte ens en leende nick. Man måste tydligen kunna protokollet riktigt väl för att inte göra folk ledsna.

Fast, herregud då, jag hade ju berättat för honom att jag inte hade varit i Amerika mer än några dagar och aldrig haft sex med en man förr – hur kom det sig att han krävde att jag skulle veta precis hur man skulle bete sig i en alldeles ny situation? Va? Det är ju inte vettigt att bli sur så där.

Jag borde allt fråga Paris om det här. Jag ville inte vara en idiot som skulle göra alla besvikna på det här sättet. Om jag hade sex med dem så skulle vi väl i alla fall vara vänner efteråt – vi hade ju träffat varandra mycket närmare än om vi bara hade druckit kaffe ihop, i all världen namn. Om vi hade skjutit sperma tillsammans var vi väl till och med riktigt goda vänner, eller hur?

Tillsammans. Ja, tillsammans. Men det hade vi ju inte gjort. Det gick ju för mig, men inte för honom. Han hade sett till mina behov och jag hade struntat i hans. Det var det som var felet! Jag var nöjd och glad, tra-la-la, och han hade velat skjuta sin laddning också – men den hade blivit kvar i pistolen. Gymbrat, du är en genuin buffel!

Published in: on 2009/09/08 at 22:15  Kommentera  

Inlägg 26: 19 jul 1963

Satsbehandlingsdiskussionen

Och sedan kunde man bara ligga här och inte bry sig om någonting, slappna av och inte tänka på att kladda ner med satsen. Ja, oj då, satsen – den hade jag ju skjutit in i munnen på stackars Bill, och hans mun var kvar på min kuk – eller det lilla som var kvar av den nu. Som jag hade ställt till det! Men det hade skett så kvickt och känts så underbart. En tanke på Moder Natur löpte genom mitt huvud, att om hon hade gjort det så skönt att skjuta satsen in i munnen på en kille, så var det väl hennes avsikt att det skulle gå till så här. Jag beslöt att bara ligga stilla tills Bill gjorde någonting åt saken.

Men han gjorde ingenting. Han bara låg där med huvudet på min mage och med kuken i munnen. Jag kände hans tunga röra sig litet, så han levde i alla fall. Bra.

Nu började jag förstå idén med dubbelsängen. Som vi låg där utsträckta, bildade vi ett T med bara mina vader hängande utanför kanten. Så här kunde vi ju inte ha haft det i en vanlig säng – så det var därför de hade sådana här dubbelsängar ute på Eldön. De höll ju på med sex jämt. Det fanns nog dubbelsängar i alla husen här. Och jag låg i en av dem.

”Bill”, petade jag honom på axeln. ”Jag kom i munnen på dig.” – Upplysningsvis.

Han kopplade sig ifrån min kuk. – ”Visst. Det var härligt.” – I stället för min drypande sats kom det ord ur hans mun. Mystiskt.

”Svalde du det?”, viskade jag, beredd på det värsta. – ”Javisst!” – ”Är det inte farligt?” kom det ur mig, och det lät ännu dummare än som jag hade tänkt det. – ”Nej, varför skulle det vara det? Det är ju bara protein. Det är nyttigt.”

Jag visste så väl att protein är nyttigt. En del på gymmet tog protein – det var bara det att det var så ohyggligt dyrt. Och jag hade aldrig vetat att det var protein man sprutade ut. Vilket slöseri!

”Ja, ska vi ta på oss igen?” föreslog Bill och log litet.

Uppriktigt sagt så var jag lättad över att han inte sade någonting om att skjuta sin egen sats också, vilket jag hade trott stod på tapeten. Jag kände mig liksom litet lealös och ville helst vila mig ett tag. Jag brukade inte alls känna mig så här efteråt när jag hade runkat. Så det var nog psykologiskt, för jag hade minsann inte ansträngt mig alls nu med Bill. Nej, jag hade arbetat mycket hårdare med Claire, och jag mindes inte alls att jag hade varit så slapp efteråt med henne. Men man kanske glömmer det man vill glömma …

Published in: on 2009/09/08 at 21:53  Kommentera  

Inlägg 25: 19 jul 1963

Friskyttepremiären

”Jag har så svårt att tänka mig att du aldrig sugit kuk förr. Det går bara inte ihop. Hur gammal är du?”

Jag lät mig falla baklänges tvärs över dubbelsängen: ”Tjuåtta”.

Redan vid denna späda ålder var jag medveten om min snabbt annalkande ålderdom, så jag var 28 och ämnade så förbli ända till dagen före min nästa födelsedag. Men inte längre – sanning och personlig integritet var oj, så viktigt.

”Jesus! Vad har du gjort hittills?” – Han kröp upp i sängen, och innan jag hade svarat hade han attackerat mig rätt på tvären och hade min halvintresserade kuk i munnen. Den blev snabbt återigen fullt intresserad, medan jag försvann på ett moln. Och mitt svar .. svar på vad då?

Bill kom riktigt långt ner på kuken, särskilt innan jag hade blivit riktigt hård. Han var tydligen inte alls rädd att jag skulle skada honom därbak i strupen, vilket jag hade tänkt intensivt på när han stack in sin i munnen på mig. Kanske det inte var så farligt. Nej, det var det inte – han höll ju på och juckade munnen fram och tillbaka, in och ut, precis som när man knullar, och han slog i bakväggen därinne mot mitt kukhuvud allt vad han kunde. Hårt, om och om igen. För mig själv gjorde det då inte alls ont.

Tvärtom kom jag på mig med att lyfta upp kuken mot honom i takt med hans mun utan att ens veta om det. Det var ju inte snällt, men det måste ha varit ren instinkt. Och Bill fortsatte sitt arbete, så han tyckte uppenbarligen inte illa vara.

Vi höll på i en evighet, och jag bestämde mig för att det här skulle bli min musik så ofta jag kunde i framtiden, för det kändes avgjort bättre än att runka med mina Eos-pojkar. Tillsammans med dem var det alltid så skönt, och det blev bättre för varje minut tills slutligen den där underbara stunden kom då det gick för mig och jag automatiskt drog upp förhuden och knep till och fyllde den med den vita satsen och sedan satt där och slappnade av tills jag gick på WC och släppte ut alltihop.

Tanken på det fick mig att plötsligt känna att det var på gång nu, på riktigt, jo just nu, och satsen skulle strax hamna i killens mun, hjälp – så här får det ju inte gå till…

”Bill! Bill! Det går för mig, pass på, släpp, dra ut mig!” – Han drog inte ut mig alls utan fortsatte att pumpa, bara fortare. Ja, skyll dig själv då – jag lät det hända, och herregud vad det kändes gott att låta satsen bara skjuta ut fritt och inte nogsamt fånga upp den i förhuden just i rättan tid. Så avslappnande, så skönt! Mycket bättre. Så här skulle jag alltid ha det…

Published in: on 2009/09/08 at 21:20  Kommentera  

Inlägg 24: 19 jul 1963

Huvudinmundigandet

”Här”, sade Bill. Jag hade märkt att konversation i intima situationer tycktes föras i staccato.

Det kom högt uppifrån. När jag öppnade ögonen såg jag bara en jättestor kuk, rak som en pinne, precis över ansiktet. Bill var också naken – hur hade det gått till? Han hade ju haft byxorna på, precis som jag.

”Smaka på’n .. om du vill.”

Om jag ville! Det var precis vad jag hade varit så nära att göra med mina vänner i ‘Eos’, men eftersom de hade varit gjorda av papper så hade det ju inte gått. Jag hade så gärna velat stoppa de där mjuka, stora kukarna i munnen, för det hade jag klart för mig att man ofta gjorde, trots att det verkade så snuskigt – tänk om det kom piss i munnen när man gjorde det! Jag hade dreglat med tungan ute rätt över bilderna – dock tack och lov inte tillräckligt för att fläcka ner dem.

Men det här var ju ingen mjuk och skön kuk – den var ju stenhård, och den kunde jag ju inte få in i munnen. Jag ville gärna smaka på huvudet, men om han då sköt in alltihop skulle jag ju kvävas och dö, och det ville jag absolut inte vara med om. – ”Kan jag pröva på bara tippen?” försökte jag.

Han svarade inte, så jag tog försiktigt i kuken med två fingrar och stack in huvudet i munnen och slöt samman läpparna om det. Vad spännande det var att låta tungan utforska vad jag så länge hade fantiserat om!

Det var obekvämt att vila på armbågen, så jag kravlade mig upp till att sitta på sängkanten, medan jag behöll kukhuvudet i munnen hela tiden. Nu var det bättre, och jag kunde tänka på vad jag gjorde.

Ja, vad var det jag gjorde egentligen? Jag satt med kuken på en total främling i munnen i sovrummet i hans hem i ett obekant land, som om det vore den naturligaste sak i världen. Mina drömmar om detta, suddiga som de hade varit, hade inte haft med rummet och sängen och killen att göra – det hade varit bara en stor mjuk kuk i min mun och så min egen fräskuk som jag samtidigt runkade. Javisst ja, den också – och, jo minsann, hade jag inte full mast själv nu .. och gud vad gott att dra av litet medan jag sög mig fast med munnen. Livet på en pinne!

Precis som i mina drömmar fanns där nu ingen man, bara en kuk i munnen, och jag blev med ens medveten om vad jag gjorde – jag hade alldeles glömt bort var jag var och att Bill var där, och det hela var så jäkla själviskt av mig, och tanklöst och styggt mot honom och …

Jag backade iväg från kukhuvudet och tittade upp på Bill. Han tittade ner – men han bara sken som en sol.

Published in: on 2009/09/08 at 21:03  Kommentera  

Inlägg 23: 19 jul 1963

Avdragningsassistansen

”Visst vill jag! Men jag sa det bara så du skulle veta att jag inte vet vad du ..”. Jag trasslade in mig totalt. Jag var inte säker på att jag ens förstod vad jag hade velat säga.

Men Bill förstod nog, för handen fortsatte sin sakta vandring, rörde stilla vid allting av värde, och jag låg med slutna ögon och tänkte intensivt på ingenting. Och mitt i ingenting så hände det – handen hoppade rätt på min kuk och lade sig till vila. Fingrarna grep runt pungen och jag var otroligt medveten om alla tyger som var med om detta: byxor, två lager om lott, kalsonger, dubbelt lager i Y-fronten. Hur kunde jag känna något alls genom allt det där krafset? Så enkelt, det var själva tanken att en kille var intresserad av att hålla mina bollar i handen, det var det jag kände och som kändes så gott. Jag kände fingrarna lyfta, jag kände tummen puffa på skaftet ..

”Hur känns det?” – Jag öppnade ögonen och där var hans ögon rätt i mina och ett stort leende med många tänder. – ”Tack, Bill!” Det var ju inte rätt svar, men det fick duga.

”Känns det bra?” – Punggreppet hårdnade en aning. Han ville verkligen veta. Eller kanske inte, för han böjde sig ner och kysste mig djupt så jag inte kunde svara. Nu gav jag honom min tunga också, ordentligt och hårt, djupt. Han – å herregud – knäppte upp min livrem, och så gylfknapparna, alltihop med en hand. Han måste ha gjort det många gånger förr, ofta, van, erfaren, kunnig – alla dessa begrepp dansade runt i mitt medvetande och slogs vilt med begrepp som spännande, nytt, undran, och äntligen.

Så var han uppe på knä och drog ner hela textilbutiken med bägge händerna, allt på en gång. Jag behövde inte ens lyfta upp stjärten – det gick ändå. Jag var naken med allt korvat runt skorna därnere. Kuken låg där rakt upp på magen för alla att se – alla, det var Bill det – och den kändes just lagom svullen, inte hård och arbetsam. Kändes gott. Kändes det genant också?

Jag hade alltid trott att det skulle kännas genant. Inte för att det var genant att klä om sig i gymmets omklädningsrum – det räknades inte som att vara naken, fast man fick ju alltid passa sig där så man inte fick en plötslig ståfräs utan märkbar anledning. Men så här när man var tillsammans med någon – nej, nu med Bill kände jag mig alls inte generad. Jag ville att han skulle se mig. Överallt. Och röra mig. Överallt. Nu.

Published in: on 2009/09/08 at 20:51  Kommentera  

Inlägg 22: 19 jul 1963

Oskuldstillståndssituationen

”Bill”, sade jag. ”Jag måste tala om nånting för dig.”

Han arbetade sig neråt på mig. Nu grep han tag i högra bröstmuskeln, klämde ihop den, och så var tungan rätt på nippeln – du får förlåta mig, men jag vill helt enkelt inte tillåta ordet ‘bröstvårta’ i mitt språk, för det låter som en obehaglighet som man går till apoteket för att få bort. Jag glömde totalt vad jag tvunget måste berätta för honom. Jag bara föll tillbaka och flämtade. I alla dessa år hade jag varit berövad detta.

Varför? – Jag hade helt enkelt inte vetat vad jag hade gått miste om, dag efter dag, år efter år. Och nu .. Jag drog plötsligt Bill intill mig, hårt, och gned kuken mot hans bara mage. Jag ville ta av byxorna och ta av hans byxor och vi skulle .. vi skulle ..

”Bill, hör på mig!” – Han tittade på mig frågande. Nej, sluta inte! Jo, sluta, för jag måste få säga … Jag kände mig plötsligt illamående. Varför var det här så krångligt?

”Bill, du är den enda som har gjort sånt här med mig – nånsin.” – Det var sagt. Han lutade sig på armbågen och bara tittade. – ”Jag har aldrig varit tillsammans med en kille förr. Jag har aldrig varit här förut. Jag kom just till Amerika. Det här är alldeles underbart. Nej, du är underbar. Jag vill göra det här med dig. Men jag har aldrig gjort det förr. Jag vet inte vad man skall göra.” Alla mina rädslor och alla mina hämningar bara forsade ut. Jag kände mig dum som bara fan, men det gjorde mig ingenting.

Jag låg och flåsade. Det tog energi att pumpa ut så många ord, för de kom allihop så djupt inifrån. Nu kände jag mig med ens sömnig. Ögonen föll ihop. Jag kände en hand varsamt glida över mitt bara bröst. Den följde konturerna där som jag var så bekant med, fram och tillbaka, lugnande, rogivande.

”Jag glömde vad du heter?” frågade Bill. Som om det var så viktigt: ”Gymbrat” – Det blev tyst ett ögonblick. Handen stannade. Jag ville inte ha det så – det kändes hotande. ”Det är ett svenskt namn”, lade jag till. Tystnadsfördrivande konversation.

”Gymbrat, jag tror aldrig jag har haft sex med en oskuld förr. Är du säker på att du aldrig vart med en kille?” – Medan jag svarade ”Mhmm” tänkte jag på Midsommarkransen – där hade jag ju knullat ‘på riktigt’, så jag kunde ju inte vara en oskuld. Men jag var ju en oskuld vad beträffar pojkar. Ja, det var jag. Finns det ett ord som pojkoskuld?

Det gör inget, då uppfinner jag det. Pojkoskuld, det var jag det.

”Vi behöver inte göra nånting”, sade Bill mjukt. ”Men du är kåt, så du vill nog…”

Published in: on 2009/09/08 at 20:37  Kommentera  

Inlägg 21: 19 jul 1963

Dubbelsängspauluninträdandet

Claire hade, som gäst på lyxhotellet i Tylösand, enleverat mig rätt ur portierlogen och placerat mig vid ett fönsterbord med utsikt över Nissan en sommarkväll 1957, och där satt den väl över 40-åriga stockholmstelefonissan tillsammans med det hälften så gamla sommarlovsportiersbiträdet och åt räkor och sparris som förförelseförberedelse. Med starka flaskor i hand kom vi sedan till mitt lilla rum för att fullborda kvällen, men aktionen kom totalt av sig när hon fick erfara att det här gällde en total oskuld i alla avseenden.

Claire Elfström på stranden, Tylösand (1957)

Claire Elfström på mitt rum, Tylösand (1957)

Emellertid stack hon till mig adress och telefonnummer, och därför hade på något vis min skoter en kväll senare på förhösten hamnat ute i Midsommarkransen i Stockholm och jag i hennes våning, där hon hade legat naken på sin säng och jag hade legat naken ovanpå henne och min stake hade varit inne i henne precis så som jag sett det tecknat i van der Veldes sexualupplysningsbok – vilken jag som tonåring hade sänt efter i smyg. Och hon hade skrikit och haft sig och när det hela var över och jag kunde ta min skoter och åka iväg, suddade jag ut alla detaljer av detta äventyr i vetskapen om att denna form av förnöjelse var för mig mäkta överreklamerad. Den upprepades därför aldrig.

Men detta nya .. låt det fortsätta .. käre gud …

Vi kramade varandra hårt och smekte ryggarna vi höll om och han var inte alls smal och spinkig, han var just rätt, och detta var underbart och …

Bill kopplade loss. – ”Kom”, sade han och tog mig i handen.

Sovrummet var inte stort, men sängen var desto större. Jag hade aldrig sett en sådan säng förut! Man skulle kunna sova på tvären i den. Det var nog en sådan där dubbelsäng som var avsedd för två att sova i tillsammans bredvid varandra. – ”Jag har aldrig sett en sån säng”, sade jag, för min mun hade fallit öppen och kunde inte stängas. – ”Vad menar du?” sa han och skrattade. – ”Nej, det är sant.” – ”Du är så rar”, och så kom hans tunga farande och det blev lika gott igen. Vi föll ner på dubbelsängen, tätt hopslingrade.

Detta var totalt okänt territorium. Jag visste inte vad som nu komma skulle. Jag låg där bara och njöt av stunden. Bill flyttade en hand försiktigt ner till mina byxor, rätt på stjärten, och jag gjorde samma sak på hans bak. Så gled han ner litet och slickade mig försiktigt på halsen, och det kändes också skönt. Men jag kunde ju inte nå ner för att återgälda, så vad skulle jag göra nu?

Det här gick inte. Jag måste tala om för Bill att detta var något helt nytt för mig. Tillbaka till skjutmattan: Sergeant, jag har aldrig gjort det här förr …

Published in: on 2009/09/08 at 07:04  Kommentera  

Inlägg 20: 19 jul 1963

Tungborrningsolikheterna

Han var några år äldre än jag, med vågigt mörkblont hår och mycket tänder. Han var slank och var klart inte tränad. Det flesta bögar i min bekantskapskrets, det vill säga i ‘Eos’, hade varit betydligt mera välbyggda och muskulösa, och det hade blivit min norm. Jag hade såpass länge funnit lyckan hos dem att det satt i. Kunde jag säga att Bill inte var min typ, baserat på fantasier som helt vilade på svart-vita bilder? Naturligtvis inte, fast det tänkte jag ändå.

Men så sade han: ”Oaaa”, och stirrade rakt på min bara överkropp, ”Du är då nånting!”. Han blev med ens min typ. Mina Eos-vänner falnade i skuggan av Bill.

Jag var rätt stolt över vad jag hade åstadkommit genom mitt slit under de senaste åren, men inte någon hade tidigare sagt något till mig om hur jag såg ut, inte på det här sättet i alla fall. På gymmet var det alltid många som var mycket bättre än jag, och det man sade till dem var ”Du ser större ut i dag” eller ”Jag ser att du kör armarna ordentligt”, vilket ju var komplimanger, men väl inlindade i neutralt sportlingo och alltid i en förbigående ton. Nu var det rakt på sak, och hans ord gick rätt ner i kuken på mig.

Vi omfamnade varandra plötsligt, och herregud vad det kändes skönt!

Jag märkte att jag andades tungt. Men jag märkte också att dörren stod vidöppen. – ”De kan se oss rakt in utifrån!” – ”Javisst”, sa han. Och så kysste han mig! Rätt på munnen, med huvudet lite på sned, och så kom tungan och borrade sig in, och det var precis som det hade varit med Gunilla, fast då hade det varit jag som borrade. Kvinnor borrar inte.

Men det här var tusen gånger bättre. Och helt annorlunda. Med Gunilla hade det inte känts något alls – bara att man gjorde vad man skulle. Om Gunilla blev nöjd, så kunde ryktet spridas om vilken bra kille jag var – det var så jag hade fantiserat. Men jag hade alltid låtit tanken stoppa där, för den kunde inte fortsätta. Det fanns ju ingen fortsättning. Vad var meningen med allt detta kyssandet? Att låta det leda till sängkammaren och nakna bröst och fitta och samlag och sådant? Bevare sig då – med Gunilla var jag så långt från sådana tankar att de inte existerade. Och inte heller hade Claire Elfström, telefonissan från Tylösand, fått mig att bli intresserad av den repertoaren – och efter henne behövde jag inte längre gissa.

Published in: on 2009/09/08 at 05:46  Kommentera  

Inlägg 19: 19 jul 1963

Polisförsäkringen

Till höger eller till vänster? Jag kände mig som Alice i Underlandet, som frågade cheshirekatten i vilken riktning hon skulle gå. När katten sade att det berodde mycket på vart hon var på väg, och hon svarade att hon egentligen inte brydde sig om varthän, då sade katten att i så fall spelade det ingen roll vilken väg hon tog. Så Alice valde en spång på måfå.

”Hej där!” – Det kom från en kille på en husveranda till vänster. Jag hade knappt tagit några steg. – ”Hej!”, sa jag tillbaka. – ”Du är ny här – jag har inte sett dig förr”, sa killen, och jag svängde in på hans infartsspång. Han reste sig upp och räckte fram handen. – ”Jag heter Bill”.

Han kanske hette Bill men lika gärna något annat. Nu efter alla dessa år minns jag inga namn från Eldön, så jag använder min licencia poetica till att ge ett ur luften gripet namn till människor som jag berättar om men i dag inte vet namnet på. Den regeln kommer jag för övrigt att tillämpa här allt framgent.

”Och jag heter Gymbrat”, log jag tillbaka. Det namnet är i alla fall riktigt – eller är det det egentligen?

”Var kommer du ifrån?”

Ack ja, jag öppnar munnen och då är jag alltid någonstans ifrån, även i dag efter decennier i Amerika. Det gör mig ingenting, särskilt inte sedan ett våp en gång i tiden hade fått veta att jag var från Sverige och då hade sagt: ”Det är trevligt att vara svensk.” – Tänker man igenom vad detta kan innebära, så kommer man fram till att det nog stämmer rätt bra. Och ändå hade våpet haft fel, för hon hade inte haft en aning om vad hon menade med vad hon sade.

”Från Sverige.” – Killens ögon rullade uppåt, något som antingen betydde att att han spejade in Sverige på en världskarta eller helt enkelt att han tittade efter i hjärnan ifall han kunde hitta någonting.

”Är det därför du har en långärmad skjorta på dig?” – Så det var kartan han hade tittat på. – ”Nej, jag steg just av båten.” – Mitt svar passade in vare sig jag avsåg Kungsholm eller färjan.

”Det ser svettigt ut”, tyckte han. ”Kliv in och ta av dig skjortan och känn dig bekväm.” – Han pekade på dörren och började dra av sig sin egen tröja. – ”Du är inte en polis?”

En vadå? Polis? Vad hade det med någonting att göra? Jag tittade på honom. Jo, hans ansikte ville veta. – ”Nej, jag är ingen polis”, försäkrade jag honom.

Vi steg in i huset, slängde skjortorna på en stol, och var redan såta vänner.

Published in: on 2009/09/08 at 05:28  Kommentera  

Inlägg 18: 19 jul 1963

Körsbärslundbögrikesintåget

Jag planterade en stor ljudlig puss på Paris öra när vi alla reste oss för att stiga av. Steve fick en också. Ja, jag vet nu att det inte skulle ha varit på örat utan på kinden nära örat, men jag bara gjorde vad våra medpassagerare hade börjat göra så snart båten hade lagt ut. Och det hade sett ut som om det var på öronen.

Jag hade aldrig sett män göra det på varandra. Kvinnor gjorde det jämt, men jag hade faktiskt inte tittat efter så noga vad de gjorde. Jag hade inte studerat hur de pudrade näsan heller – jag hade inte varit tillräckligt nyfiken på kvinnor, trots att jag hade gått stadigt med Gunilla Josefson i månader under mina studentår. Men nu var det annorlunda. Dessa män omkring oss var alla bögar, och jag ville vara en riktig bög så jag hade mycket att se och lära.

Gunilla Josefson (1956)

Tillsammans med mina pussar viskade jag någonting om hur tacksam jag var för vad de gjorde för mig, och jag menade det verkligen. Jag hade varit besluten att träffa homosexuella män i Amerika, men aldrig i mina vildaste drömmar hade jag väntat att bli inpackad på en liten båt tillsammans med hundra bögar redan på femte dagen i det nya landet. När jag steg av Kungsholm var jag själv den ende bög jag hade sett i hela mitt liv – och jag var ju inte ens säker på om jag var en sådan själv heller.

Vilken underbar plats – även bortsett från alla mina medpassagerare! Och jag ville inte bortse från dem alls. De var alla så glada och lättlynta, inga bekymrade miner någonstans. Undra på att Paris och Steve hade sitt hus härute. Gud, vad roligt de måste ha vartenda veckoslut. Och nu var jag på väg till deras hus, och de ledde vägen.

Vi gick på en spång högt över sanden inunder. Det var ett helt nätverk av spänger, precis som ett gatunät. Det fanns bara inga bilar här. Jag hade varit någon annanstans, i Sverige eller England, utan trafik, men jag kunde inte komma på var det var. De hade i alla fall inte haft några spänger att gå på, var det nu var.

Öde spång, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Öde spång, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Använd spång, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Använd spång, Körsbärslunden, Eldön (internet)

Så fort vi kom till huset, en enkel trävilla med trevliga möbler och en stor veranda, sade Paris att han skulle greja till middag om en timme. ”Om du vill kan du ta dig en promenad och se dig omkring nu. Packa upp kan du göra senare. Kanske du träffar någon, men försök vara tillbaka vid sju.”

Nu eller aldrig! Vart skulle jag gå, i vilken riktning?

Published in: on 2009/09/07 at 05:52  Kommentera  

Inlägg 17: 19 jul 1963

Eldöfärjeöverfarten

Färjan till Eldön var egentligen en liten ångbåt och tog ombord bara folk, inga bilar. Som jag hade väntat var den nästan tom – bara fyra personer steg av, varav en kvinna. Så det fanns inte bara män på Eldön! Kvick hjärna drar slutsatser.

Och så gick vi ombord. Vi var väl ett hundratal och vi fick gott om plats, vilket jag inte hade trott. Båten rörde sig mycket sakta så länge vi var i hamnområdet för att undvika svallvågor, men så fort vi var ur hamnen blev det sprätt på propellern. Vi hade bråttom till vårt mål, Eldöorten Körsbärslunden (eng. Cherry Grove). Var det inte ett vackert namn på ett fritidsmecca för bögar?

Nu under överfarten ska jag passa på att introducera Eldön för dig.

Det var inte en ö alls, utan en naturlig 70 kilometer lång sandbank, parallell med och fem kilometer ut från Långöns sydkust, tills de löpte samman i östra änden. Varje samhälle på Eldön kändes som en ö för sig, för det fanns ingen väg dem emellan, ofta inte ens en stig. De hade alla en gemensam sandstrand på havssidan, en härlig, nästan öde jättestrand så nära naturen man kunde komma. Bredden på Eldön växlade men var 250 meter vid Körsbärslunden, inklusive stranden. Det hela reste sig bara några meter över havsytan, och bebyggandet var totalt kontrollerat. Inga nya hus fick byggas, och man fick inte förbättra eller förstora sitt hus. Meningen var att Eldön på lång sikt skulle återgå till ren natur.

Du har troligen Googlekartorna (eng. Google Maps) på din dator. Jag uppmanar dig att klicka här för att få se en satellitbild av Eldön med Körsbärslunden precis i mitten. Zooma ut så du också ser sydkusten av Långön och får ett begrepp om hur Eldön ligger, och zooma sedan in och titta på vartenda hus i närbild. ‘Gatorna’ bestod av meterbreda spänger av tvärlagda bräder på en halv meters höjd öven sanden, just breda nog för små röda transportvagnar på gummihjul att mötas, för dessa användes för alla behov: resgods, matvaror, strandattiraljer, även nödhemtransport av alltför nattglada vänner.

Den flämtande värmen på land byttes snart ut mot en sval bris när vi korsade vattnet innanför Eldön. Alla satt och fortsatte det animerade pratet från kajen – de hade inte sett varandra på fem dagar och det hade ju hänt så mycket – men jag satt som en god natursvensk och bara njöt av överfarten. Och snart lade vi till vid Körsbärslundens brygga. Jag var äntligen där.

Published in: on 2009/09/07 at 03:44  Kommentera  

Inlägg 16: 19 jul 1963

Färskköttsförädlingen

Vi körde i tunnel under Österån (eng. East River), som inte är någon å utan en del av Atlanten, och de trodde att det skulle imponera på en oerfaren svensk. Jag hade åkt genom Merseytunneln vid Liverpool hela tolv år tidigare, men, alltid konfliktundvikande, lät jag mig pliktskyldigast imponeras. Efter en timme genom förstäder och åkerfält på Långön kom vi till Sayville, ett litet hamn- och stationssamhälle. Jag fick veta att de flesta bögar åkte tåg till Sayville och där tog taxi till färjeläget – vi körde förstås direkt dit. Här var porten till himmelriket, som låg därborta på andra sidan bukten, och jag anade att redan båten ingick som en del av detta himmelrike.

Det var en massa män och inte en enda kvinna samlade på kajen för att gå ombord. Alla typer, men inte många yngre än jag. Jo, några stycken verkade vara tonåringar, men det fanns inga barn alls. Det var rätt lustigt att jag tyckte att detta var en helt normal blandning av passagerare, men det berodde på att jag hade föreställt mig att det var precis så som Eldöfolket skulle se ut. Paris och Steve hade, säkert med avsikt, inte förberett mig ett dugg på vad som komma skulle, och fast jag var nyfiken hade jag inte frågat för att inte verka för dum.

Männen stod i små grupper och alla pratade vilt, med armarna när det behövdes. De flesta var definitivt fritidsklädda, fast en del hade kostym och slips, och jag förstod att de hade kommit direkt från arbetet. Men det var någonting annat som jag lade märke till: de stod mycket närmare varandra än folk i allmänhet gör när de småpratar sisåhär. Ibland lade en armen på bröders vis över axlarna på den som stod bredvid. Jag såg till och med en hand ibland daska till en stjärt också. Det hade jag aldrig sett, varken i Sverige eller i Nya York.

Jag tyckte om vad jag såg, men det låter som om jag bara stod och tittade. Inte alls! Paris och Steve kände många killar och hälsade på dem och tog i hand och föreställde mig. Jag var alltid ”en kille från Sverige som aldrig har varit på Eldön”, och det tände deras ögon och så kom alluderingarna på synden i Sverige som på beställning. Jag andades ut av välbehag – det här var roligt, jag hade hittat hem, jag var på rätt plats. För bara fyra dagar sedan hade jag lastats av kreaturstransporten från det gamla landet. Det här kreaturet hade nu bearbetats och förädlats till, vad jag senare lärde mig, ‘färskt kött’ (eng. fresh meat)!

Published in: on 2009/09/06 at 05:49  Kommentera  

Inlägg 15: 19 jul 1963

Svensksynduppgiftskonfliktundvikandet

Med väskan i hand gick jag ner till Skjulhuset. Jag kunde ha tagit tunnelbanan en del av vägen, men dels var det så mycket kul man såg på gatan och dels var 78 öre pengar på den tiden. Så jag gav mig iväg i god tid klockan 14.00 och var framme redan en kvart före avtalad tid.

Pojkvännen Steve Burger var där och en annan grabb också. Denne såg inte heller så pjåkig ut, men Steve var mycket snygg. Han var inte alls lika gammal som Paris, inte mycket äldre än jag själv. En tanke slog mig: var han en av killarna på Eldön som Paris hade talat om? Och en annan tanke: kanske Paris själv var en av dem? Men de idéerna slog jag bort med en gång: de var ju partners, så de hade varandra.

Den andre grabben skulle ta hand om butiken, så han skulle stanna i staden. Därför snappade jag inte ens upp hans namn – det är ett fel jag har och alltid har haft: jag kan inte för mitt liv komma ihåg namn på folk som jag inte har intresse för på det ena eller andra sättet.

Det var en massa hojtande och frågor och bråttom bråttom bråttom en stund. Det kom inte in en enda kund innan vi kom iväg, vilket jag tyckte var konstigt – det var ju fredag, behövde folk inte något av det de sålde inför helgen? Försäljning var ju en del av min utbildning…

Paris körde och jag satt där bak. Det var prat i ett kör, ibland berättade de ett och annat för mig, men de hade massor att säga varann – jag förstod att bara en av dem hade varit i affären under dagen, så det var mycket att rapportera. Steve var nyfiken på vem jag var, varför jag hade kommit till Amerika, och hur är synden i Sverige? Jag fick efterhand höra från många håll att i Sverige ligger man med varann överallt, inte bara inomhus utan på stränder och i parker och till och med på gatorna och att det är hur naturligt som helst, särskilt i midnattssolen på sommaren. Men de hade också läst att så småningom fick alla svenskar samvetskval över detta och begick självmord, vilket kunde visas statistiskt: Sverige hade den högsta självmordsfrekvensen i hela världen.

Jag har på äldre dagar läst i en vetenskaplig bok att den mest framträdande egenskapen hos svenskarna är konfliktundvikandet. Det har alltid stämt in på mig, både i Sverige och i utlandet. Så när någon var säker på sin sak beträffande den svenska synden sade jag alltid att han kanske hade rätt men att jag hade undgått att stöta på den. Och det gick alltid hem. Den mest framträdande egenskapen hos amerikanarna var vänligheten.

Published in: on 2009/09/06 at 05:32  Kommentera  

Inlägg 14: 16 – 19 jul 1963

Eldöförberedelserna

Så blev det fredag och jag hade sett allt som fanns att se i Nya York. Det enda som återstod var Eldön, och på det måste jag vänta hela dagen. Ända till klockan 15.00. Du kan tänka dig att sitta strandad en hel dag i en främmande storstad, där jag redan hade sett allting och där det var hett och rörigt och ett helvetes väsen överallt. Jag såg fram emot Eldön nu, för jag hade gått ner i KFUM’s gym i källaren under mellandagarna och gjort mig oemotståndlig.

Det var rörigt där, precis som allting i Nys York, med stänger och skivor liggande huller om buller på golvet. Man lade upp en stång och hittade, säg, tre 45-or – 45 pund var så nära 20 kilo som Amerikas tumbaserade svarvar kunde komma – men sedan fick man springa runt och söka den fjärde plattan någon annanstans. Och två likadana hantlar var det nästan lögn att skrapa ihop.

Jag hade tränat inte bara med elegant förnicklad utrustning i Göteborg – jag hade faktiskt trivts bättre när jag tog färjan över till Hisingssidan och höll igång med tyngdlyftarna i deras klubb där. Den var gammalmodig minsann, utrustningen var nästan rostig, men allt fanns och allt lades tillbaka på sin plats när man hade använt det. Inte för att följa regler utan för att man var vänner som hjälpte varann. De tränade för helt olika mål än jag, men vi respekterade varandra och trivdes ihop.

Jo, jag trivdes också med dem för att de var verkligen snygga, kanske litet tjocka om man ska vara petig, men de hade ju mer muskler än jag kunde drömma om. På KFUM var det inga som såg ut som Hisingskillarna. De såg ut som medelålders kontorister, bleka och intetsägande, så som jag hade trott att alla bögar såg ut fast jag nu visste bättre. Och de respekterade varandra inte för fem öre – slängde redskapen och bara gick därifrån.

Men man klarar sig, och mitt behov var ju bara att kunna se hygglig ut på Eldön.

Jag packade ett lämpligt urval av kläder i en av mina väskor. Man skulle väl inte behöva så mycket så här i sommarvärmen, men ute på Eldön var det kanske kallt på kvällen, så det var bäst att ta med litet tjockt också. Och jag hade plats för mycket. Man emigrerar ju inte med veckoslutsväskor, så hur mycket jag än lade ner så täckte det bara bottnen. Det såg larvigt ut men jag hade inget val. De där killarna skulle väl inte titta i mina väskor, för helvete. Så mycket visste jag.

Jag var färdig för äventyret.

Published in: on 2009/09/06 at 05:12  Kommentera  

Inlägg 13: 16 – 18 jul 1963

Böggruppssammanträffandeskräcken

Plötsligt var allting annorlunda. Nu var jag en bögturist i storstaden, skulle se mig omkring i lugn och ro, och på fredag skulle jag ut och slå runt på bögars vis. Bögar slog säkerligen runt på veckosluten. Och nu när jag hade sett en bögkollega visste jag ju hur de såg ut. Jag såg många män på gatan som jag nu visste var bögar: de var alla omkring 50 och såg mer eller mindre ut som Paris Eager. Och han såg bra ut – inte som dem på mina fotografier förstås, för de var mycket yngre och var naturligtvis utvalda fotomodeller, men han såg inte alls så där blek och tanig ut som homosexuella sades vara. Han var uppenbarligen inte vikttränad, men när man var såpass gammal kunde man ju inte ha samma muskler längre.

Jag var glad att jag hade tränat i fem år nu. Det skulle komma mig väl till pass på fredag. Jag såg för mig alla de killar ute på Eldön som Paris hade talat om. Tänk om de alla var muskelknuttar, stora monster som jag inte kunde mäta mig med. Kanske jag skulle bara bli sittande utan att någon brydde sig om mig. Vad skulle Paris säga då? Han skulle bli besviken och jag skulle skämma ut honom.

Så malde tankarna under mina besök på stadens sevärdheter fram till fredagen. Jag såg salar på Förenta Nationerna (eng. United Nations), fresker på Rockefellercentret, sjöar i Centralparken (eng. Central Park), utsikter från Imperiedelstatsbyggnaden (eng. Empire State Building) och sicken en röra det var på börsen, men mest såg jag fram emot mitt stundande möte med alla dessa halvgudar på fredag, något helt nytt för mig.

Likheten med en tidigare situation slog mig: när jag låg på en skjutmatta med min kulsprutepistol riktad och skulle skjuta mitt livs första skott. Jag räckte då upp handen och sade vettskrämd: ”Sergeant, jag har aldrig gjort det här förr”. Det blev ett bevingat ord på luckan, men jag lyckades med att göra det till en lustighet att skrattas bort.

Jag hade aldrig träffat en hel grupp muskulösa bögar förr, och jag var återigen vettskrämd. Nej, nu fick jag verkligen ta itu med mig själv på skarpen. – ”Gymbrat, det här går inte. Du kan inte bete dig som en liten skrämd råtta. Det passar dig inte. Du är civilekonom, du är fänrik i trängens reserv…” – ”Det betyder ingenting här i Amerika”, protesterade jag irriterat. – ”Du är vältränad och du har 15.000 kronor på dig.” – ”Nåja, det är ju kanske värt något”, medgav jag. – ”Nå, så upp med hakan då!” – Jag hade rätt igen, som alltid. Jag sträckte på mig.

Published in: on 2009/09/06 at 04:55  Kommentera  

Inlägg 12: 16 jul 1963

Skjulhusinnehavarhjälpsamheten

Affären hette Skjulhuset (eng. Shed House). Det slog mig att det engelska namnet lät nästan likadant som Skithuset (eng. Shit House) – hade de inte tänkt sig för när de hittade på namnet? Jag tog mod till mig och steg in. De fick slänga ut mig om de ville.

Det var en liten trång butik med klädesvaror överallt, ganska mörkt och på något sätt gammaldags. På nya amerikanska filmer hade man sett Doris Day i stora, moderna, ljusa affärer med breda gångar och glas och marmor och bakgrundsmusik, och detta var absoluta motsatsen. Det var nog för att det var en bögbutik. En leende äldre man – han var nog nära 50 – frågade vad han kunde hjälpa mig med. Jag köpte någonting som jag omöjligen kunde undvara och lämnade butiken med en liten påse i handen. Det hade inte precis gått som jag hade tänkt mig, men jag hade ju inte ens vetat vad jag skulle tänka mig att det skulle gå som, så vad hade jag att klaga över?

Återigen blev jag stående och kom i en ilsken konversation med mig själv. – ”Jäkla idiot! Du ser en snäll kille som vill hjälpa dig och istället köper du nåt krafs och springer ut!” – ”Lätt för dig att säga! Jag vet ju inte ens vad jag skall fråga om!” – ”Du är ju här för att träffa män. Fråga honom om var du kan träffa män, för hundra hakar!”

Jag hade rätt som alltid. Jag skulle gå tillbaka till Skjulhuset och fråga killen om det. Jag vände om och steg djävt in. – ”Kan jag fråga er om något? Säg, vet ni var man kan träffa män här?”

Han tog ett steg tillbaka och välte nästan ett trähuvud med peruk bakom sig: ”Överallt häromkring”, sa han med en handgest som svepte så gott den kunde i den lilla affären. Jag svarade med att göra min kropp till ett frågetecken, som han begrundade ett ögonblick och sedan besvarade: ”Vänta här ett litet slag – jag tror jag har en idé.”

Han försvann in i ett rum bakom skinnkläderna, och jag hörde honom mumla i telefon. – ”Känner ni till Eldön (eng. Fire Island)?” – Han var tillbaka utan att jag hade märkt det. – ”Nej, jag steg av båten från Sverige i går”, svarade jag och tillade för extra effekt: ”Som immigrant.” – Han sken upp och räckte mig handen. – ”Jag heter Paris Eager och min partner heter Steve Burger. Vi har ett hus på Eldön, och om du vill kan vi ta dig med dit ut på fredag. Där får du träffa så många killar du vill – och de får träffa dig.”

Jag kände att jag var inte ensam längre.

Published in: on 2009/09/06 at 04:40  Kommentera  

Inlägg 11: 16 jul 1963

Greenwichbyobefintligheten

Jag hade nu köpt mig mitt livs första automobil, i ett främmande land, med främmande pengar, och klockan var inte ens tolv. Jag hade trott att sådant skulle ta en hel dag, minst. Och att jag skulle känna mig skakig. Men nej, jag var full av självförtroende och upptäckarglädje – det här gick ju så fint. Nu gällde det att hitta bögarna innan jag körde iväg från Nya York i min nya bil.

På kartan såg jag var Greenwichbyn (eng. Greenwich Village) låg, sådär ungefär mitt på Manhattan. Inga gränser för den var inprickade, men Sjunde avenyn gick rätt igenom byn, så den gatan valde jag för att komma dit. Jag skulle ju märka när alla dessa jättebyggnader ersattes av mera byliknande småhus med täppor och äppelträd, och det var där som alla staden bögar bodde. Jag slickade mig om munnen och började traska – kartan fick ligga i fickan, för nu ville jag inte se ut som en jäkla turist.

Och jag gick och gick, kvarter efter kvarter, och allt började bli ganska likadant. Men jag höll igång, för snart skulle Greenwichbyn komma. Efter en dryg timme började jag undra och drog upp kartan för att rekognoscera mig. Jag hade inte brytt mig om att observera de tråkiga gatunamnen: 22:a gatan, 21:a gatan, 20:e gatan, men nu stod jag vid Vårgatan (eng. Spring Street). Jag måste ha passerat 0:e gatan och kommit utanför Manhattan? När jag hittade Vårgatan på kartan så låg den långt söder om Greenwichbyn. Men jag hade inte gått igenom någon by! Jag vände om och gick tillbaka, nu med kartan uppvikt.

Snart var jag rätt under h-et i ‘Greenwich’ på kartan. Så detta var ‘byn’. Det var ju stora hus här som överallt annars, kanske inte lika höga som nära hotellet men absolut inte små byhus. Det här kunde ha varit var som helst – var detta världens homosexuella centrum? Kanske på smågatorna? Jag svängde in på 4:e gatan.

Strax hade jag ett skyltfönster till höger om mig som bevisade att jag äntligen hade hittat rätt. Det var sprängfullt med små bikinikalsonger och badbyxor och sådant, framlagt precis så som damunderkläder visades i Sverige. Och detta var alltihop för män. Inte en behå i sikte. Jag fortsatte, för jag behövde inga kalsonger. Men snart stannade jag och undrade vart jag egentligen var på väg. Den där butiken lockade och drog, så jag gick tillbaka dit. Jag var nyfiken men samtidigt rädd för vad expediten skulle tänka.

Published in: on 2009/09/06 at 04:24  Kommentera  

Inlägg 10: 16 jul 1966

Biltransaktionstillmötesgåendena

Jojomän, han hade en 1959 års Rambler och ville bara ha 2.850 kronor för den. Den var välhållen och välputsad, och han garanterade den personligen för mig – vad det nu betydde. Jag kanske borde ha ställt honom några djupgående tekniska frågor om bilen, men kunde inte tänka på en enda. Jag visste allt om lastbilsförgasare och skoterbromsar, men ingening alls om personbilar. Ville jag provköra? Ånej, inte i den här trafiken, det fick vara. Jag slog till och bilen var min.

Han skickade mig till en försäkringsagent som han kände och som skulle ge mig en extra förmånlig bilförsäkring, bara jag hälsade från honom. Agenturen låg högt upp i en äldre skyskrapa som konstigt nog låg mitt i Parkavenyn – på bilden den mindre, mörkare silhuetten i fonden – bara några kvarter söderut. Den byggnaden ägdes av järnvägsbolaget ‘Nya York Central’, och namnet på byggnaden, NEW YORK CENTRAL BUILDING, var ingraverat i manshöga guldbokstäver på fasaden. Ett antal år senare sålde järnvägsbolaget sin byggnad till ett företag vid namn ‘General Tire and Rubber’. Den nye ägaren gav då byggnaden namnet NEW YORK GENERAL BUILDING. På det viset reducerade de behovet av stenknackning och guld till nästan ingenting – de behövde bara förlänga C-et till ett G, och, med litet mera besvär, ändra T-et till ett E.

Parkavenyn med New-York-Central-byggnaden, New York (1963)

Parkavenyn med New-York-Central-byggnaden, New York (1963)

Försäkringsagenten var helt översvallande vänlig. Han väntade mig och hade redan fått alla uppgifter om bilen och mig själv och behövde egentligen bara min namnteckning och litet pengar. Han nästan kramade om mig av tacksamhet. – ”Hälsa försäljaren och tacka från mig.” – Det var en rar kille minsann! Tänk vad amerikanarna var trevliga.

Jag gick tillbaka till affären. Min försäljare höll på att förhandla med en annan kund, som köpte ett av de nya vrålåken ute på golvet. Kunde jag vänta en liten stund? Det gick ju bra, och jag fick tid att titta litet på de utställda bilarna – de skulle alla ha kostat mig ungefär hela min förmögenhet. Sedan gick jag ut på gatan för att värma mig litet – det var faktiskt kyligt därinne.

Efter en halvtimme var han klar med sin kund och kom ut och kallade in mig: ”Varför i all världen står ni därute i värmen? Det är ju 36 grader i dag.” – Han tyckte att jag var tokig, men det sade han inte, för han var en god försäljare och dessutom ett riktigt charmtroll – och så var han ung och snygg ovanpå allt det. När ville jag ha min bil? Den skulle registreras och han skulle själv ta hand om det hela för att, som han sa, jag var en så ovanligt god kund. Passade det mig att få bilen nästa måndag?

Published in: on 2009/09/06 at 03:18  Kommentera  

Inlägg 9: 16 jul 1966

Kalifornienbilinköpsavsikterna

Hittills har jag bara talat om att Amerika hade varit mitt resmål, men redan när jag lämnade Sverige hade jag haft mitt sikte satt på delstaten Kalifornien (eng. California). När man ändå skulle åka till världens ände, så kunde man ju lika så gott bestämma sig för vilket klimat man ville ha och bosätta sig därefter. Vilhelm Mobergs utvandrare valde en miljö och ett klimat som var så likt Sveriges som möjligt, men de visste ju egentligen inte att de hade något val, och dessutom existerade Kalifornien knappast vid den tiden. På något sätt hade jag fått kontakt med en helt obekant svensk man som bodde med sin familj i Palo Alto, söder om San Francisco, och han hade lovat mig litet stöd och hjälp i det stora landet om det skulle behövas. Jag var inte den ende som var på väg till Kalifornien – folk strömmade dit från alla håll.

Sedan jag hade tumlat in på KFUM-hotellet i Nya York, så var min första uppgift att köpa mig en bil som kunde ta mig till Kalifornien. Jag hade aldrig ägt en bil. Man hade inte bilar till höger och vänster då för tiden i Sverige, och jag hade använt min skoter till att åka runt med. Så det var spännande att köpa en bil i detta främmande land, skall jag säga.

Inte för att motorfordon var något obekant för mig. Jag hade lumpat i trängen i Linköping och hade där haft mig tilldelad en lastbil med tio – jo, 10 – växellägen, som jag lärde mig sköta med élan. Men nu gällde det en personbil, och det var något helt nytt för mig.

När jag på tisdagens morgon åt min frukost på hotellet råkade jag där i samspråk med en man och nämnde för honom att jag skulle köpa mig en liten andrahandsbil. Han klottrade ner något på en bit papper och gav mig. Det var namnet på en god vän till honom, en bilförsäljare som skulle ge mig en bra bil till ett bra pris om jag bara visade honom lappen. – ”Så dum jag är”, tog han tillbaka lappen och skrev ner sitt eget namn också: ”Han måste ju få veta vem det är som har skickat dig till honom.”

Jag anade ugglor i mossen, men varför inte försöka – jag hade ju ändå ingen aning om vart jag skulle gå. Min karta ledde mig till ett elegant bilemporium på östra sidan av den uppenbara statusgatan Parkavenyn, där de senaste vrålåken bjöds ut. Jag hade ju sagt ‘andrahandsbil’, tänkte jag, men steg in ändå. Där kände jag mig som en katt bland hermelinerna.

Försäljaren som tog emot mig var just den vars namn stod på min lapp, så hittills hade det gått som smort. Hur mycket ville jag betala? Jag ägde ju bara litet över 15.000 kronor, så jag hade min absoluta begränsning och klämde till med 3.000 kronor helt på måfå.

Published in: on 2009/09/06 at 02:28  Kommentera  

Inlägg 8: 15 jul 1963

Hotellgästbeteendeobservationerna

Mitt hotellrum var mindre än ett enkelrum på SAS hotell på Arlanda i dag, om du kan tänka dig något så smått. Jag kunde klämma in alla mina sex gepäck bara om jag hade skrivmaskinen ovanpå mig i sängen. Skrivmaskinen??? Jo, jag hade känt mig tvingad att ta med mig mina å, ä och ö – sådana uttryck för civilisation fanns ju inte i det nya landet.

Under just den maskinen hade jag suttit som liten unge på golvet framför pappa, där han hade den i knät, och följt valsvagnen med ögonen där den gick fram och tillbaka. Jag har maskinen fortfarande kvar, men denna skildring skrivs inte på den.

Äntligen vid mina drömmars mål! Nu gällde det att hitta de där bögarna från Eos någonstans. Nog fanns det män här, det hade jag sett trots att jag hade varit så upptagen med bagaget. Alla bärarna var svarta, och det var mumsigt minsann, för det fanns inga svarta män att se i Sverige, där alla såg ut som jag själv. Visst hade jag sett några negrer i London, men där var de ju bara en del av sceneriet, liksom kineser och indier och annat udda folk. När jag nu skulle bosätta mig här så blev jag plötsligt medveten om att det var just bland alla dessa olika män jag skulle finna mina drömpojkar. Det var bara att sätta igång och ta för sig. Men hur gör man? Och vilka? De där svarta, muskulösa bärarna vore allt smaskens. Jag tänkte på mina bilder i Eos – där fanns det några negrer. Tänk om bärarna såg ut som dem när de var nakna?

Sloanehuset med sina 1400 rum var det största av KFUM- (eng. YMCA-)-hotellen i Nya York. Jag hade trott att man måste vara religiös för att bo där, men så verkade det inte alls vara. Snart nog blev jag medveten om att det nästan var ett krav där på att vara homosexuell, men det hade jag ju inte haft en aning om.

I de stora duschrummen stod det ofta många killar som med tiden blev otroligt rena – men att de skulle vara där för andra ändamål gick inte upp för mig. I korridorerna stod många rumsdörrar på glänt, och när jag passerade dem kunde jag se en helt naken kille ligga på sängen. De behövde nog släppa in litet frisk luft, trodde jag, men jag tänkte också: ”Oj, den där skulle vara roligt att …” – vad då? Att KFUM-hotellen tjänade som den tidens diskreta bastuklubbar visste en stackars invandarbög intet om. Och att en byggnadsarbetare, en indian, en cowboy, en motorcyklist, en polis och en militär femton år senare skulle mer eller mindre öppet sjunga om böglivet på just detta ‘YMCA’-hotell var helt otänkbart 1963. Klicka här.

Published in: on 2009/09/05 at 04:20  Kommentera  

Inlägg 7: 15 jul 1963

Sexreseffektförflyttningssvårigheterna

Innan jag ger mig på att förtälja mina öden i dollarlandet måste du få veta att jag alltid kommer att uttrycka penningbelopp i svenska kronor, inte i dollar eller francs eller pund. Från 1963 och i många år framöver var växlingskurserna fasta, så just nu är saken enkel: en dollar var lika med 5,17 kronor. Jag kommer inte ens att nämna det utländska valutabeloppet, såvida det inte är av vikt för handlingen.

Svensk femkronesedel, 1948 (internet)

Amerikansk dollarsedel, 2003 (internet)

Nuförtiden är det ju ingenting märkvärdigt med att dimpa ner på flygplatser som Phuket och Palermo och Ushuaia: man har troligen redan tidigare varit där och känner till allting. Visserligen reste somliga en del även år 1963, men det var dyrt och komplicerat och ovanligt, så när jag tog mitt liv ur leken och placerade det på en ny kontinent, då hade flyttresan inte föregåtts av en rekognosceringsresa: allt var totalt nytt för mig. Och inte hade jag sett Amerika på TV heller – trots att Sverige hade haft sändningar alltsedan 1957, så hade jag inte haft någon apparat och ingen jag kände hade haft någon heller.

Därför var det gott att jag hade min destination klar i förväg – ett rum bokat på Sloanehuset (eng.Sloane House) på 34:e gatan. Det skulle kosta 14,25 kronor per natt, ett som jag tyckte facilt pris. Med mina sex reseffeker hoppade jag in i en taxi med en viss bävan – är den riktig? – för den var gul, vilket inte alls verkade förtroendeingivande.

Checker taxibil, New York (internet)

Checker taxibil, Nya York (internet)

Det hade inte varit lätt att komma till taxin med bagaget. Det fanns inga bagagevagnar utan enbart bärare, och det var inte att tänka på för en fattig invandrare – jag klarade det själv. Eftersom jag inte hade sex händer, bara tre, kunde jag inte bära allt på en gång, så jag tog tre väskor och gick 25 meter, satte ner dem, gick tillbaka och hämtade de tre andra, bar dem 50 meter, förbi dem som jag redan hade flyttat fram, sedan tillbaka för att hämta dem som jag just hade passerat, och så vidare. I dag vore detta helt otänkbart – om man inte håller sig inom räckhåll för allt sitt gepäck, så försvinner det ju eller exploderar.

Väl framme vid hotellet skulle jag betala taxin, fem kronor eller så, men jag hade bara fina och nystrukna hundradollarsedlar från Handelsbanken, så det gick inte alls. – ”Gå in och växla”, sa chauffören, som ju hade mina sex reseffekter i pant och mycket väl kunde ha utnyttjat tillfället och kört iväg med dem. Men detta var år 1963, så han väntade snällt, och jag kunde sedan bära bagaget in på hotellet på samma sätt som på ankomstpiren. De hittade min beställning, för 19,50 kronor. Men jag hade ju erbjudits 14,25 kronor? Jo, men rummet hade luftkonditionering och det kostade 19,50 kronor. Men jag behövde inte luftkonditionering. De hade bara luftkonditionerade rum. Jaha.

Sloanehuset KFUM, New York (internet)

Sloanehuset KFUM, Nya York (internet)

Jag hade aldrig ägnat luftkonditionering en tanke. Ingen i Sverige hade gjort det. Men ingen i Sverige hade heller upplevt en NyaYorksommar med 35 eller 40 drypfuktiga grader. Å, vad jag kom att njuta av den goda luftkonditioneringen! För 19,50 kronor natten.

Published in: on 2009/09/05 at 03:41  Kommentera  

Inlägg 6: 15 jul 1963

Faromomentspasserandet

Jag hade aldrig sett en sådan tidskrift förr. Män med kukar på varje sida, inte hårda förstås, men vad gjorde det? Den tidskriften blev ordentligt läst under lång tid, om och om igen, tillsammans med andra utgåvor av ‘Eos’, för jag blev stamkund i min lilla kiosk. Denna form av litteratur gav mig runkmaterial med njutning jag aldrig förr erfarit, i en helt annan klass än vad mitt experiment med kvinnan hade bjudit på. Det var ‘Eos’ som fick mig att tro att liknande upplevelser väntade mig i Amerika, trots att bilderna faktiskt var franska, i en tidskrift från Danmark, till salu i Sverige. För mig var detta resonemang inte det minsta virrigt.

Virrigt var det dock att inte släppa taget on ‘Eos’ när jag packade för Amerika. Dessa bilder var mitt sexliv. Varenda bild stimulerade mig inte lika mycket, så jag valde och vrakade bland dem när jag satt i min lilla kammare och klippte ut de bästa sidorna och lade dem i ett brunt affärskuvert och slickade igen noga. Kuvertet åkte in på ett ‘ofinnbart’ ställe någonstans i mina sex resegepäck. I dag minns jag inte exakt var.

Detta kuvert kunde med lätthet ha förvandlas till min egen Ellisötrappa, ledande till nästa båt tillbaka utan möjlighet att någonsin komma till Amerika igen. Jag hade ingen plausibel förklaring att ge ifall kuvertet fiskades upp ur min väska, utan det skulle omedelbart stämpla mig som en homosexuell galning, som inte bara var sjuk i denna onämnbara pest utan också hade begått mened mot Den Amerikanska Staten genom att fördölja sitt hemska sjukdomstillstånd.

Denna trista möjlighet hade inte registrerats i min hjärna, antagligen för att jag var så besatt av vad dessa bilder betydde för mig. Jag skulle tro att det är samma besatthet som tvingar män att söka sex med barn, tvärt emot vad deras sunda förnuft dikterar. Min sjukdom var inte homosexualitet utan min bindning till dessa bilder. O ve över mig!

Du förstår ju att ingen upptäckte kuvertet, för annars hade denna skildring inte blivit till. Tullaren kände något nere i en väska: ”Vad är det här? Det känns som en tub med nånting.”

Mina darrande fingrar, som inte kom ihåg någon tub, drog upp en svensk badtermometer med celsiusgrader. Jag hade tänkt på allt.

Kuvertet följde mig runt i många år men öppnades aldrig. Riktiga män är bättre än bilder av män.

Published in: on 2009/09/04 at 16:34  Kommentera  

Inlägg 5: 15 jul 1963

Inresedetaljbetraktandena

”Är ni homosexuell?”

Det var ju lätt. Jag hade haft sex med en kvinna en gång i mitt liv och aldrig med en man; hur skulle jag då kunna vara homosexuell? För – de frågade väl i all fridens namn inte om mina drömmar? Nog hade jag väl rätt att hålla dem hemliga mellan mig och Jon Blund? Så jag svarade NEJ, och det stod jag för med rent samvete. Jon Blund tjallar inte.

”Har ni för avsikt att störta den amerikanska regeringen?”

Ja si, det var litet svårare, för jag hade aldrig tänkt på den saken. Jag visste inte mycket om den amerikanska regeringen vid den tiden. Den svenska regeringen visste jag ju allt om, och den hade jag inte bara haft för avsikt att störta – jag hade faktiskt försökt göra det flera gånger, vart fjärde år i september för att vara exakt, men jag hade aldrig lyckats i mitt uppsåt. Så jag var en klåpare i den avdelningen och borde ha lagt av för länge sedan. Att bara tänka på att försöka ge mig på den amerikanska regeringen nu vore väl bara dumdristigt, särskilt som den var så mycket större än den svenska. Så jag svarade NEJ här också, fast de hade väckt upp mina tankar med sin fråga: kanske jag skulle försöka här också, någon gång…

Och som bekant fick jag mitt visum. Men det var då det. Nu var det tullen jag skulle tänka på. För jag hade med mig något som det inte skulle vara nådigt att bli ertappad med.

På södra sidan av Friggagatan i Göteborg låg det en liten kiosk undanstucken mellan några hus, och den kiosken skyltade, på kioskers vis, med diverse tidskrifter. Varför jag så ofta hade mina vägar förbi vet jag rakt inte, men jag misstänker att det hade att göra med vad de skyltade med i kiosken. Det var särskilt en dansk tidskrift som hette ‘Eos’ jag såg där som det brände i mina fingrar att få bläddra i. Jag gissar att killen på omslaget måste ha varit helt naken – bara ett vackert ansikte skulle nog inte ha fått mig att trängta så. Och en djärv dag rusade jag fram till luckan, gömde mitt ansikte, pekade på tidskriften, gav dem min peng, och snodde iväg. Detta inköp var ju helt klart mindre farligt för mig än vad jag då inbillade mig. Men snart skulle det leda till något oändligt mycket farligare än vad jag hade tänkt mig.

Published in: on 2009/09/04 at 16:18  Kommentera  

Inlägg 4: 14 – 15 jul 1963

Nyayorkredden

Den 14 juli passerade vi stället där m/s Stockholm hade kolliderat med m/s Andrea Doria sju år tidigare, och senare på kvällen kunde vi se ljus från hus och fordon på Långön (eng. Long Island) utanför Nya York (eng. New York). En Ny Värld och Ett Nytt Liv för lilla mig!

Kungsholm gled in på redden i Nya York på kvällskvisten tyst och stilla med sin dyrbara last – jag – och lade sig för ankar. Det är rätt, hon hade tuffat tvärs över Atlanten för full rulle och kommit för tidigt fram. Amerikas gyllene dörr var stängd, så vi fick vänta över natten. I sällskap med frihetsgudinnan (eng. Statue of Liberty).

Trots att hon var vackert upplyst i sommarnatten var hon något av en överraskning. Jag hade ju sett bilder av statyn och väntat att den skulle vara jättelik, pompös, förtroendeingivande och mäktig som på bilderna. Det lilla vi såg genom porthålet i vår kabin var så ynkligt litet och dessutom var det – grönt. Jo, visst hade hon kanske sett grön ut på bilderna, men det som jag nu såg var, som Strindberg sade i Ett Drömspel, inte samma gröna färg som jag hade tänkt mig.

Frihetsgudinnan – inklusive sockeln – var faktiskt i det närmaste lika hög som stadshustornet i Stockholm, och det är ju tillräckligt högt vare sig man står invid det eller på Riddarholmen. Men Kungsholm låg för ankar långt ute på redden, så vad vi såg var som att se stadhustornet från Waldemarsudde. Och därifrån skulle det bara vara en liten pinne, inte sant? Allting i livet är relativt.

På morgonen fortsatte resan, litet närmare statyn – jo, nu såg hon något ut – och näst intill låg Ellisön (eng. Ellis Island), med sina historska minnen just för sådana som mig. Dit gick i gamla tider immigrationsskeppen och gjorde sig av med sin passagerarlast för invandringskontroll – utom första-klassarna, naturligtvis, som fick fortsätta direkt till ankomstpiren. Inne i byggnaden – som i dag är renoverad som historiskt minnesmärke – fick alla immigranter helt oanande gå uppför en brant salongstrappa, iakttagna av inspektörer på en balkong ovanför. Orkade man inte med trappan eller såg allmänt bräcklig ut, så placerades man på nästa båt tillbaka. Darwins naturliga urval i praktiken.

Immigranter inspekteras på Ellisön (internet)

Immigranter inspekteras på Ellisön (internet)

Vid 09-tiden på måndagen lade vi till vid Svenska Amerikalinjens pir vid foten av 57:e gatan på västsidan av Manhattan, ön på vilken Nya Yorks centrum ligger. Att jag var accepterad i landet hade jag bevis på i passet. Det var redan vid visumansökan man hade fått visa upp sitt rätta jag på en mångsidig blankett, där frågor som ‘Är ni homosexuell?’ och ‘Har ni för avsikt att störta den amerikanska regeringen?’ effektivt rensade ut patrask som man inte ville ha in. Jag är alltid snäll och rar, så jag hade naturligtvis svarat helt sant och uppriktigt.

Published in: on 2009/09/04 at 15:59  Kommentera  

Inlägg 3: 6 – 14 jul 1963

Kungsholmsöverfarten

Dittills i mitt liv hade jag åkt båt bara över Öresund och över Nordsjön några gånger, så det var en pirrande upplevelse att nu vara ombord på Kungsholm, Amerikabåten som jag under många år trånande hade sett lägga ut från kajen i Göteborg.

Kungsholm (vykort)

Kungsholm (vykort)

Naturligtvis reste jag i turistklass. Enda orsaken till att jag inte valde tredje klass var att det inte fanns någon sådan. Jag vet ingenting om hur mycket finare det var i första klass, men turistklass var lyxigt värre. Min biljett kostade 1.060 kronor. Mycket pengar – men inte dyrt. Jag hade tre hyttkamrater men minns bara Pelle, en tonåring, som satt vid samma matbord som jag. Det förundras mig att jag undrade om han var homosexuell, trots både hans unga år och det faktum att jag ju inte ens visste om jag själv var bög. Men jag minns mina funderingar då. Konstigt! De andra två minns jag inte alls.

Båten gick oväntat till Köpenhamn (dan. København) första kvällen, och sedan bar det av över Nordsjön och ut i vida världen. Alla runt om mitt matbord var svenskar, så var kom han ifrån, den gamle – han måste ha varit 40 år gammal! – amerikanen med den lilla svarta mustaschen, som insisterade på att sitta på min rygg när jag gjorde framåtlutande vadsträckningar nere på skeppsgymmet? Flera gånger. Såg honom aldrig någon annanstans. Men när jag än tränade dök han upp. Han var nog homosexuell? Usch! Är det sådan jag kommer att bli? OK, så hoppa upp då!

Två år efter min överresa såldes Kungsholm till Norddeutscher Lloyd i Bremen, som döpte om fartyget till M/S Europa. 1981 såldes fartyget till Costa Armatori SpA i Genua (ita. Genova), och blev igen omdöpt, nu till Columbus C. Den 29 juli 1984 kolliderade hon så kraftigt mot piren i Cadiz att hon sprang läck. Fartyget var nu så svårt skadat att det bedömdes som skrot och bogserades 1985 till Barcelona för upphuggning. Klicka här för att se bilder av Kungsholm i olika skepnader.

Men nu var Kungsholm vid god hälsa. Hon gick genom mulet väder nästan hela tiden men vi hade trevligt inombords. Av matgänget höll jag mest ihop med Pelle och så Lisa Volk, en svenska som var gift i Detroit sedan 30 år tillbaka – och pockade på att jag skulle titta in när det begav sig.

Med bordsgranne i matsalen, Kungsholm (1963)

Med bordsgranne i matsalen, Kungsholm (1963)

Lisa Volk och vår servitör, Kungsholm (1963)

Pelle och Lisa Volk i matsalen, Kungsholm (1963)

Med LisaVolk i salongen, Kungsholm (1963)

Längst fram i fören på Kungsholm låg biograflokalen, med filmduken på den avsmalnande framväggen. På den visades ‘Bye bye, Birdie’ med Ann-Margret, en film som inte hade haft premiär i Sverige ännu. Klicka här för att se Ann-Margret sjunga titelsången.

Vad jag i dag mest kommer ihåg av föreställningen är sjöhävningen såpass långt fram i fartyget – man hängde och darrade uppe på en vågtopp och så plötsligt föll man många meter rätt ner i en vågdal och började sedan sugande häva sig igen upp på nästa våg. Jag tror mig minnas att jag till slut gav upp.

Published in: on 2009/09/03 at 20:52  Kommentera  

Inlägg 2: 2 maj – 6 jul 1963

Barndomshemsbandavbrytningen

Efter två år av alltmer fascinerande arbetsuppgifter på Volvo, den sista ett nytt datoriserat planeringssystem för inköp av bildelar från underleverantörerna, ja då var det inte lätt att bara ge sig av. Det kändes som att bedra Volvo som var en så fin arbetsplats. Men jag tog mig alltså samman och följde mina mångåriga vilda planer.

Att få nödiga papper var – intressant. Man var tvungen att ha invandringsvisum med sig för att komma in i Amerika på allvar, och för att få det måste man ha bevis på att man inte skulle ligga samhället till last. Detta kunde vara en sponsor i Amerika – vilket jag inte hade – eller tillstånd från Riksbanken att få utföra 15.000 kronor – vilka jag hade. Riksbanken utfärdade detta utförseltillstånd utan vidare om man kunde uppvisa svenskt tillstånd för utvandring till Amerika. Man fick detta utvandringstillstånd så snart man visade upp ett amerikanskt invandringsvisum.

Javisst – begreppet Moment-22 (eng. Catch-22) hade just beskrivits i en bok av Frank Heller, och för mig att få mina papper var en paradtillämpning av det begreppet.

Joseph Hellers bok ‘Catch-22’ (internet)

Någon av de inblandade myndigheterna gav till slut med sig, men vilken? Det minns jag faktiskt inte, men efter en hel del spring och tjat fick jag emellertid mina papper. Trägen vinner ibland.

Så jag sålde min lilla lya. Det var inte någon insatslägenhet, men jag överlät välvilligt min hyresrätt helt gratis till min granne Margaretha Zeldeby samtidigt som hon köpte mina små futtiga möbler för en hutlös massa pengar.

Min granne Margaretha Zeldeby, Biskopsgården, Göteborg (1962)

Detta kallades svarta börsen. Det var precis på samma sätt jag hade fått lägenheten när jag flyttade in. Jag sålde också min trogna skoter som vispat min stjärt runt landet och staden i hela nio år.

Mitt i röran tog jag mig tid att resa upp från Göteborg till Sigtuna för att fira 10-årsjubileet av min studentexamen. Det var faktiskt riktigt kul att få ses igen, och vi hade inte åldrats mycket på de tio åren.

Den 28 juni slutade mina dagar på Volvo, och mina arbetskamrater hade samlat ihop till en 300 sidors pampig volym om Nordamerikas Naturunder (eng. The Natural Wonders of North America) med alla deras 42 namnteckningar prydligt inskrivna. När jag en gång får tid skall jag ägna mig åt den boken.

Boken från Volvokamraterna (1963)

Boken från Volvokamraterna (1963)

Vänstra halvan av Volvokamraternas signaturer (1963)

Vänstra halvan av Volvokamraternas signaturer (1963)

Högra halvan av Volvokamraternas signaturer (1963)

Högra halvan av Volvokamraternas signaturer (1963)

Efter några sista dagar hemma i Örebro stuvade vi den 5 juli mitt bagage in i familjebilen och bodde på hotell Örgryte i Göteborg över natten. På morgonen den 6 juli körde mina vemodiga föräldrar mig till kajen. De skulle förlora mig till det stora landet i väster, och de skulle aldrig – eller, som det blev, inte förrän nästa år – få återse mig. Men jag hade lovat att höra av mig minst en gång i veckan – och det löftet höll jag i 42 år, tills mamma dog.

Med mamma före avfarten, Örebro (1963)

Med mamma före avfarten, Örebro (1963)

Står på kajen före Kungsholm, Göteborg (1963)

Står på kajen före Kungsholm, Göteborg (1963)

Med mamma på kajen före Kungsholm, Göteborg (1963)

Med mamma på kajen före Kungsholm, Göteborg (1963)

Så steg jag ombord och stod plötsligt på m/s Kungsholms däck med handen uppe i luften vinkande farväl, medan Sverige stod kvar på Betongskjulets tak, en del viftande med jättestora vita handdukar. Så lade fartyget ut från kajen och stävade västerut. Jag hade valt skeppet över ett aeroplan med tanken att det var en mera känslofylld överfart, och jag hade baske mig gjort rätt.

Stiger ombord på Kungsholm, Göteborg (1963)

Stiger ombord på Kungsholm, Göteborg (1963)

Vinkar farväl från däcket på Kungsholm, Göteborg (1963)

Vinkar farväl från däcket på Kungsholm, Göteborg (1963)

Fartyget har just lämnat forsterjorden, Göteborg (1963)

Fartyget har just lämnat forsterjorden, Göteborg (1963)

Kungsholm var nu på väg ut i stora världen, och i nio dagar skulle vi följa i stort sett samma rutt som Titanic 51 år tidigare.

Sista bilden från Sverige, Kungsholm (1963)

Published in: on 2009/09/01 at 23:05  Comments (4)  

Inlägg 1: 30 apr 1963

Volvofinalen

Strax före klockan 17 på valborgsmässoaftonen knackade jag på dörren till Karl-Henrik Hübinette, min chef på Volvo i Göteborg. Han hade inte tid, var på väg ut till landet, kom igen efter helgen. Nej, det är viktigt, och det tar bara en minut. OK? Han fortsatte att packa sin portfölj, stående vid skrivbordet.

Volvo varumärke (internet)

Jag stängde dörren. ”Jag skall flytta till Amerika och båten går den 6 juli, så jag måste säga upp mig idag, för jag har två månaders uppsägning”, sammanfattade den noggranne programmeraren sitt ärende. Karl-Henrik satte sig ner och lade huvudet i händerna. Han suckade djupt och det hela var mycket dramatiskt. Vi pratades nog vid i fem hela minuter.

”Är det Jay O’Briens idé?” – Jay var en kille i arbetsgruppen, han var amerikan och hade kommit till Sverige och Volvo för bara något år sedan. Naturligtvis hade jag pratat Amerika med honom, men jag hade drömt om Amerika ända sedan jag slog Nya Zeeland ur hågen, och det var inte långt efter studenten. Unga människor har alltid drömmar. De flesta drömmer om fru och barn – jag drömde om Amerika.

Så var det avklarat. En vältajmad detalj utförd. Ett steg närmare.

Före Volvo hade jag arbetat på kostbokföringen på SKF. Jag visste att de hade skaffat en stor, fin datamaskin däruppe och att den klarade av all bokföring för en hel vecka i taget. Men varje lördag – jo, sex dagar hade veckan då för tiden – sprangs det i trapporna och hojtades och tjoades: ”Sa du tre miljoner?” – ”Ja, men sen hade Gustafson fyra miljoner, och en gick till Fredrikson.” – Saken var den att maskinen kunde bara hålla reda på åtta siffror, så miljonerna måste skötas för hand – med gåspenna.

SKF, Göteborg, 2006 (internet)

Detta verkade vara intressant. Och det var det. Vi hade inte fått höra något om datamaskiner på Handelshögskolan, inte ett ord. Men nu, tack vare min nyfikenhet, så blev jag med om ‘automatisk databehandling’ från nära begynnelsen och ända tills yrket började förvandlas till en gäspning.

Jag beställde en korrespondenskurs i ämnet från Hermods. Sju brev som jag avklarade på fem dagar. Jag har dem kvar ännu i inbunden form i min bokhylla. På en av bilderna ser du just den IBM-datamaskin som SKF hade skaffat, och den kunde lagra 50 miljoner siffror – datorn som du har i din portfölj i dag kan lagra minst fem tusen gånger mer.

Bokomslaget, Hermodskursen (1959)

Datamaskinen som SKF hade, Hermodskursen (1959)

Efter det sökte jag till Volvo som programmerare, och efter två dagars noggrann testning på Psykotekniska institutet blev jag antagen. Jag fick ett underbart arbete. Men drömmen om Amerika levde kvar: där skulle man säkert kunna ha sex med män, vilket var något som jag misstänkte att jag trängtade efter. I varje fall ville jag inte längre bo kvar i min 29 kvadratmeters etta – hälften av den syns på bilden – högst upp i ett punkthus i Biskopsgården och vara så in i döden ensam. Jag ville leva.

Min etta i Biskopsgården, Göteborg (1963)

Min etta i Biskopsgården, Göteborg (1963)

Published in: on 2009/09/01 at 22:32  Comments (4)  
Tags: , , , , ,