Inlägg 148: 25 dec 1963

Juldagsfamiljetillställningen

De hade alldeles säkert en god känsla för kulturarvet i den svenska kyrkan i Nya York, för de serverade mycket mera psalmgodis där än man någonsin fick på julottorna i Sverige. Det var alldeles underbart att känna rysningarna längs ryggraden från alla associationer som de gamla, välkända melodierna gav.

Det mesta av det här var ju alldeles fritt från gamla minnen för DaNi och dessutom var allting på utrikiska, så han kunde ju inte begripa någonting och slumrade till då och då, särskilt under julpredikan. Det var honom väl unnat – var det inte rart av honom att komma med till denna vilda, främmande ritual?

När vi kom ut därifrån precis klockan 07.00 höll det på så smått att dagas och det var litet ovant – jag hade dittills aldrig sett solen gå upp i Amerika. Nåja, det gjorde jag ju inte nu heller när vi traskade tillbaka hem, men det var dock halvt dagsljus. Och sedan sov vi gott.

Men klockan 14.30 väckte DaNi mig, för nu skulle vi ut och festa igen. Vi skulle ge oss iväg till Nya Jersey, till Linda Ryans svärföräldrar i Jersey City. Med kassar fyllda med tidigare inslagna julklappar i händerna tog vi ett tunnelbanetåg under Hudsonfloden, och efter tio minuters resa möttes vi på Lundgatans (eng. Grove Street) station av Don Ryans pappa, som fraktade oss med bil till sitt hus.

Jersey City må ligga alldeles intill Nya Yorks skyskrapor, men det var en ren kåkstad i jämförelse. Vi anlände till ett enfamiljshus som låg tätt packat mellan andra liknande hus med bara ett par meter emellan, alla av trä, höga och smala och gamla.

Bordet var uppdukat och dignade med mat, och rummen kryllade med folk. Djupt inne var jag vad som kallas för blyg – inte rädd för folk men ointresserad av okända människor. Därför hade jag alltid ett visst problem med att jättetrivas med ett dussin vilt främmande människor. Men det var också något så gammaldags hemtrevligt med en samlad storfamilj att jag kände mig rätt väl till mods ändå. Och jag hade ju DaNi och det gamla paret som stöd, så jag var inte alldeles ensam bland främlingar.

Vi hade inbjudits dit redan när vi var i Washington. Föräldrarna hade då sagt att vi alla skulle samlas hos dem på juldagen. Men så blev juldagen en arbetsdag för Don – samma historia som på tacksägelsedagen – så det blev bara DaNi och jag. Plus Dons tre bröder med var sin fru. En av dem hade en tvååring och en halvåring, så det blev som alltid fullt med beundrande ahhh och åhhh över hur duktiga ungarna var – alla satt i en vid cirkel och smålog och applåderade när ungarna krumbuktade sig i mitten.

Annonser
Published in: on 2009/11/11 at 08:32  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: