Inlägg 240: 13 – 20 jul 1964

Dubbelåterresorna

Efter detta äventyr gick det direkt till Nya York. Planet kom till Kennedyflygplatsen på kvällskvisten. Jag tog en stadsbuss till en tunnelstation, och tunnelbanan fraktade mig nästan fram till Peter Warrens dörr.

Det var himmelskt skönt att kunna koppla av. Det är en enorm skillnad mellan att vara ensam – eller tillsammans med andra likasinnade bögar – och att vara tillsammans med Annat Folk. Även om det kan vara underbart roligt, så är det inte avkopplande. Skillnaden ligger i att man Måste Vakta Varje Ord. Ens konversation måste vara välkammad hela tiden – och det är så skönt att få vara rufsig.

Hemma med DaNi kunde jag koppla av och vara mig själv helt och hållet. Det var gott att vara tillbaka i hans famn. Och detta trots att vi båda vid det här laget förstod att vi inte var permanent menade för varandra. På min resa hade jag inte direkt saknat honom, men jag hade saknat hans sällskap oerhört mycket. Visst hade det varit spännande att vara reseledare och chaufför för min mamma, men i det långa loppet var det ju arbetsverksamhet – DaNi var mitt fritidsnöje.

Och nästa morgon var jag tillbaka på mitt yrkesarbete, pigg och nyter. Tio hela arbetsdagar hade jag missat medan jag var borta för att undersöka världen. Det kändes som en evighet men hade ändå bara resulterat i en fyra centimeter tjock packe brev i min postlåda, ingenting annat. Andra hade tagit hand om mina nödvändiga uppgifter medan jag var borta. Nu hade jag använt upp min totala semesterrätt för det första arbetsåret i Amerika, och jag kände mig inte alls besvärad av det. Det arbete jag hade var ju faktiskt ett av mina nöjen.

Mamma hade nu gott om tid att vara tillsammans med sina gamla vänner i Monterey. Jag minns inte exakt när hon kom tillbaka till Nya York, men det var ungefär en vecka senare. I motsats till mig så flög hon på natten och kom därför med röda ögon till Nya York tidigt på morgonen – det var därför som folkmunnen kallade nattflygningen från västkusten för ‘rödögonspecialen’ (eng. Red Eye Special). Jag är säker på att hon inte behövde halvt skrämmas ihjäl av någon oväntad mellanlandning. Hon flög med American Airlines den här gången och fick därför inte njuta av Eero Saarinens skapelse igen.

Hon tog själv flygbussen in till flygterminalen på Manhattan och därifrån taxi till Peter Warren. Allt var förberett för hennes återkomst. Dörrvakten släppte in henne i lägenheten, frukostbordet var dukat för henne, och hon visste hur man satte på televisionen.

Published in: on 2009/12/27 at 22:26  Kommentera  

Inlägg 239: 12 – 13 jul 1964

Flygpanikungen

En månad senare skulle Kopalatset – som aldrig hade varit en byggnad för kommers med nötkreatur – komma att användas till något helt annat än ett republikanskt valkonvent: den brittiska rockmusikgruppen Beatles kom då dit och gav sin första Sanfranciscokonsert. Det gjorde de alltså ett halvår efter sin debut i Nya York i februari, vilket du kanske minns att jag då berättade om (se inlägg 168). Om du nu klickar här, så får du se och höra Beatlesgruppen i Kopalatset i augusti 1964. Litet andra takter än Barry Goldwater … och andra än Tony Bennett också för den delen …

På måndagsmorgonen fick stackars Valerie stiga upp så tidigt att det just hade börjat dagas för att köra mig till San Franciscos flygplats. Detta var den sista av mina tio semesterdagar. Mamma tyckte att det var hennes moderliga plikt att följa med till flygplatsen, men det lyckades jag avstyra – vi hade faktiskt varit tillsammans en hel del på sistone.

På planet fick jag en fönsterplats på vänster sida. Vi lyfte och flög över San Franciscofjärden (eng. San Francisco Bay), och rätt bredvid mig, på samma höjd över vattnet som  planet, hade jag den långa bron över till fastlandet. Det var lustigt att se bilarna rätt från sidan – det verkade som om planet flög ett par hundra meter från dem, fast det var nog i verkligheten en kilometer eller två. Men varför steg inte planet? Kunde vi inte få luft under vingarna? Antagligen inte, för när bron tog slut hade vi strax fast mark under hjulen igen, lyckligtvis på en landningsbana som råkade ligga där väl till hands.

Under mina första flygår var jag vettskrämd av att flyga – om människan var avsedd att flyga så hade hon haft vingar – och det som nu hände hjälpte mig inte alls att bli modigare. Om jag nu synbarligen hade lyckats överleva detta, hur skulle det gå nästa gång jag flög?

Emellertid har det, efter hundratals trägna försök, aldrig blivit mitt öde att ihugkommas som en hjälte som modigt hamnat i vraket av en flygkrasch. Den här nödlandningen var helt planerad, och jag borde ha vetat om den, för den stod i tidtabellen som ett mellanstopp i Ekland (eng. Oakland), San Franciscos hamnstad. Avsikten med det planerade stoppet var att (1) plocka upp passagerare och (2) skrämma vettet ur mig. Medan jag i alla tider hade dyrkat tågtidtabeller så hade jag aldrig ens försökt förstå tjusningen med flygtidtabeller, något som jag nu insåg och ångrade. Men trots denna flygpanikunge så bevarade jag i alla fall min kärlek till tåget.

Published in: on 2009/12/27 at 22:22  Kommentera  

Inlägg 238: 12 jul 1964

Rabiatkonservativhelomvändningen

Hos republikanerna var det däremot fullt krig mellan den liberale Nyayorkguvernören Nelson Rockefeller och den konservative senatorn Barry Goldwater från Arizona. Vem skulle bli republikanernas kandidat? Det skulle avgöras nu vid valkonventet i Kopalatset (eng. Cow Palace) i San Francisco. Och det var dagen före detta som Barry Goldwater steg ut på gatan så att jag kunde ta en bild av honom.

Kopalatset, San Francisco (internet)

Fyra dagar senare hade han vunnit kampen i Kopalatset. Han höll då sitt tal som republikanernas valkandidat, och i det levererade han sitt livs mest citerade fras: ”Jag vill påminna er om att extremism i försvar av frihet inte är någon synd! Och låt mig också påminna er om att moderation i sökandet efter rättvisa inte är någon dygd!”

Barry Goldwater, 1964 (internet)

Är det inte intressant hur ofta politikerna kastas omkring här i livet i de mest oväntade riktningar? När någonting händer dem i deras officiella eller privata liv så kan de svänga om på en femöring och gå i motsatt riktning. Det hade skett för Lyndon Johnson år 1963, när han plötsligt blev president, och långt senare även för Barry Goldwater, när han år 1994 i sin egen nära släkt fann två personer, som tillhörde en av honom tidigare avskydd människotyp.

Barry Goldwater, som samlade och enade de konservativa krafterna i landet till att efterhand välja Nixon och Reagan och Bush, brukade kallas Herr Konservativ (eng. Mr Conservative) för att visa hans ledande ställning inom rörelsen. Men på 90-talet kom han, utan att på något vis själv antyda att han hade gjort en helomvändning, på gamla dagar att bli en förkämpe för homosexuella! Han blev en förespråkare för bögar att få bli militärer, något som aldrig hade gått för sig i Amerika. ”Det viktiga är att få det här landet, precis som alla andra länder i världen med få undantag, att sluta med diskriminering av folk just för att vara homosexuell. … Varför skulle de inte få vara soldater? De är amerikanska medborgare. Så länge de inte skadar andra människor … Så jag har gått över på deras sida. … Jag har ett barnbarn och han är homosexuell. Och min bror Bob har ett barnbarn och hon är homosexuell.”

Inte många hade anat att Barry Goldwater, Herr Konservativ, kunde förvandlas till en liberal, men ibland kan omständigheter skapa underverk.

Published in: on 2009/12/27 at 10:31  Kommentera  

Inlägg 237: 12 jul 1964

Motsatsförvandlingssammanhangen

Det fanns flera liberaler än konservativa i det demokratiska partiet, och flera konservativa än liberaler i det republikanska partiet. Men det var mycket konstigare än så. Vilka som var vilka berodde nämligen i mycket på var i landet man befann sig.

Det hörs ju på namnet att de konservativa ville behålla saker och ting så som det hade varit, och det gällde naturligtvis också negrernas ställning i samhället. Dessa hade ju kommit till Amerika som slavar, och även om de numera lagenligt hade samma plikter och rättigheter som alla andra, så var de i praktiken en förtryckt minoritet. De konservativa tyckte att detta fungerade bra, medan liberalerna ville få en snabb ändring på denna situation.

I den amerikanska södern dominerades politiken sedan urminnes dagar av det demokratiska partiet, och det bestod av nästan bara konservativa, eftersom det enbart var vita som röstade där. Det hade man tidigare åstadkommit genom att hänga uppstudsiga negrer i närmaste träd, men numera var man snällare och sprutade i stället vatten på dem med vattenkanon om de försökte rösta. Det republikanska partiet bestod i södern mest av liberala, och det var därför det parti som stod på negrernas sida.

Lynchning, 1930 (internet)

Vattenkanoner (internet)

I resten av landet var det precis tvärtom. Negrernas sak stöddes i stort sett av det övervägande liberala demokratiska partiet, medan de flesta i det övervägande konservativa republikanska partiet gjorde allt för att motverka dem – fast utan vattenkanoner. Denna egendomliga situation gjorde det helt omöjligt för mig att ens försöka förstå mig på amerikansk politik. Man visste ju vad man tyckte, men när de två partierna hade radikalt ombytta roller beroende på landsdel, vem i all världen skulle man då hålla på? Och hur kunde det hela fungera?

Inför presidentvalet åe 1964 stod president Lyndon Johnson oemotsagd som demokraternas kandidat. Han var en demokrat från Texas och därför i grunden konservativ, och när den liberale Kennedy sökte bli president år 1960 hade han utsett Johnson till sin vicepresidentkandidat helt i avsikt att fånga röster i den konservativa södern. Omedelbart när Johnson efterträdde Kennedy den där ödesdigra dagen i Dallas år 1963, så bytte han skinn, för han visste varifrån vinden blåste i landet, och han ville kunna bli omvald år 1964. Den konservative vicepresidenten blev alltså genast en hyperliberal president.

Published in: on 2009/12/27 at 10:26  Kommentera  

Inlägg 236: 12 jul 1964

Politikmärkvärdigheterna

Söndagsbesöket i San Francisco begränsades inte till tårtfrossning och fjärdbetittning. Vi vallades omkring av vårt värdfolk upp och ner för alla de otroligt branta gatorna för att få se allting. Men vi råkade också ut för något helt oplanerat, och det var Barry Goldwater. Jag visste med nöd och näppe vem det var, men jag kände ändå igen honom, när han steg ut ur en hotellentré mitt i staden.

Det republikanska partiet hade lagt sitt valkonvent inför 1964 års presidentval just i San Francisco och bokat in det till att börja nästa dag, alltså samma dag som jag skulle flyga tillbaka till Nya York. Man kan undra varför partiet hade bestämt sig för att vara där samtidigt med mig – för inte hade jag då ägnat politiken en enda tanke. Jag hade följt det amerikanska politiska skeendet här på i stort sett samma sätt som jag hade följt det svenska i Sverige, det vill säga varit ganska ointresserad fram till en månad eller så före valet. Då brukade det ju i Sverige bli fart på allt, med valmöten och affischer och radiodebatter – jag hade ju ingen TV – och så valvakan.

Men så var det inte i Amerika. Där höll man på i nästan ett helt år med primärval och smutskastning och TV-reklam, så jag hade helt kopplat bort det hela och alltid passat på att länsa kylskåpet under valreklamen i TV-programsavbrotten. Det var därför som jag inte hade haft en aning om det här valkonventet. Men det stod en mindre klunga människor samlade omkring entrén till S:t Francishotellet (eng. Saint Francis Hotel) vid det centrala Föreningstorget (eng. Union Square) när vi kom förbi.

S:t Francishotellet, San Francisco (internet)

Namnet ‘Barry Goldwater’ hördes i luften, och jag spetsade öronen – det var en känd politiker, han ville bli president vid valet i år och slå ut president Johnson bara ett år efter det att denne plötsligt hade efterträtt Kennedy den där hemska dagen i november. Jag gick ditbort och klick! så fick jag en bild av landets kanske näste president när han steg ut från hotellet.

Barry Goldwater vid S:t Francishotellet, San Francisco (1964)

Vid den tiden var det mycket svårt för en europé att begripa sig på den amerikanska politiken, och jag hade aldrig riktigt ens försökt. Det fanns två stora partier, precis som i England, och de andra partierna spelade absolut ingen roll. Vad som var anmärkningsvärt var att bägge partierna, både republikanerna och demokraterna, var, eller åtminstone verkade vara, rätt så lika varandra. De bestod båda två av en högerfalang och en vänsterfalang, där vänsterfalangens folk sades vara liberala och högerfalangens konservativa.

Demokraternas åsna och republikanernas elefant (internet)

Published in: on 2009/12/27 at 10:24  Kommentera  

Inlägg 235: 9 – 12 jul 1964

Hjärtkvarlämningsplatsupplevelsen

Så snart som vår bil hade anlänt till familjen Gavrilov, så förvandlades jag, precis som väntat, till en liten unge. Nu var det mamma och Valerie och Margaret som räknades, och deras tjugonåntingårige son och lilla jag hänvisades om inte till barnkammaren så till barnhörnan för att ses men inte höras. Ja, fullt så illa var det väl inte, men det kändes precis så. På sitt sätt tyckte jag att det var skönt att nu ett slag inte vara ansvarig för allting. Jag tror att det är därför som jag inte kommer ihåg alls hur de följande dagarna disponerades. Det var som att åka bil som passagerare – då lägger man inte vägen på minnet tillnärmelsevis lika väl som bilens förare gör.

Men visst minns jag Fiskebryggan (eng. Fisherman’s Wharf) i Monterey, en träpir rätt ut i havet med båtar och restauranger och lukt av tjära och saltvatten, en doft av Bohuslän men mycket mera alltomfattande. Därute åt vi en fiskmiddag som var en absolut dröm – i tvär motsats till vad jag senare fann vara fallet med Fiskebryggan i San Francisco, som var större och kändare och bråkigare och dyrare och inte ens kunde jämföras med den i Monterey.

Fiskebryggan, Monterey (internet)

Fiskebryggan, Monterey (internet)

Jag lämnade tillbaka vår bil i Monterey innan tvåveckorskontraktet löpte ut på fredagen och var sedan bilpassagerare precis som mamma hade varit hela tiden. Vi fraktades runt i familjebilen – utom sonen som mest höll sig för sig själv – och visades allting. Till exempel Carmel, en liten stad som vägrade att använda husnummer: ”Vi bor på Storgatan i det tredje bruna huset bortom apoteket”. – Sådana  behövs ju heller inte om alla går och själva hämtar sin post. I den lilla staden var varje hus pyttigare och sötare än alla de andra, och, alldeles riktigt, det kostade också dubbelt så mycket som alla de andra.

Carmel (internet)

Ibland blev det litet mycket bilåkande i hettan, men man gjorde ju vad värdfolket ville. Här på bilden pustar Valerie och Margaret ut tillsammans med mig i skuggan av ett träd någonstans.

Med Valerie och Margaret på utflykt, Monterey (1964)

På söndagen gjorde vi en dagstripp till San Francisco, och det jag nu minns av den resan är främst vår frukostlunch på toppen – 19:e våningen – av i Mark Hopkinshotellet, som redan i sig låg högt uppe på en av stadens kullar. Frosseriet i vispgrädde och glass och bakelser minns jag nästan lika väl som restaurangens grandiosa utsikt över staden nedanför, den blåa fjärden med sina vita båtar, broarna åt alla håll, och det vackra man kunde urskilja därbortom. Underbart och makalöst! Jag tänkte på min introduktion till San Francisco, som jag hade fått i Västra Revet året före, och fann nu att jag höll med Tony Bennett – samma sak hände nämligen med mitt hjärta som med hans (se inlägg 84).

Toppen på Mark Hopkinshotellet, San Francisco (internet)

Utsikten från toppen på Mark Hopkinshotellet, San Francisco (internet)

Published in: on 2009/12/25 at 03:28  Kommentera  

Inlägg 234: 8 – 9 jul 1964

Steinbecklitteraturspåminnelsen

Vi åt vår middag på hotellet för att få det undanstökat – nåja, det var inte många restauranger att välja på ändå. Jag hade nämligen funnit att det skulle bli lägerbål i närheten av hotellet klockan 21.00, och det hade vi ju båda uppskattat i Gröna Platåns nationalpark några dagar tidigare.

Det var ett  riktigt nattmörker nu mitt i sommaren i början på juli, inte svensk skymningsnatt – som jag välsignar – missförstå mig nu rätt. Därför fanns det små lanternor placerade längs vägen till elden så att man kunde hitta den, bara 200 meter därifrån.

Det bjöds på varm korv som man själv värmde upp genom att grilla dem på en pinne rätt över elden. Och så berättades det om Yosemite och försöktes med allsång – fast den kom alldeles av sig för det fanns inga musikinstrument och inga röster heller. Men kul var det.

På torsdagens förmiddag körde vi runt och tittade på de olika vattenfallen och utsiktspunkterna, och det var vackert under den första timmen och sedan blev det rätt enahanda trots att det var lika vackert då. Om det inte är alltför knäppigt att titta på fallande vatten, så rekommenderar jag dig att klicka här och se en professionell video helt utan folk och hus och bilar. Alltså en välredigerad naturfilm från Yosemite med mycket vatten.

Vattenfall, Yosemite (internet)

Sedan bar det iväg rätt västerut till Monterey ute vid själva kusten. Vi korsade samma stora, platta dal som vi hade följt hela onsdagen, men nu var det bara frågan om några timmar. Vi kom överens om att vi hade sett så mycket berg i nära två veckor nu, att det egentligen var skönt med litet enahanda vyer. Strax före Monterey körde vi igenom staden Salinas, vars namn jag genast kände igen från Steinbecks bok ‘Öster om Eden’ (eng. East of Eden) och filmen med James Dean. Litteraturhistorska trakter minsann! Klicka gärna här för en scen ur filmen.

Filmen Öster om Eden med James Dean (internet)

Vi hittade lätt till mammas väninna Margaret Gavrilova i tid för middagsmålet. Hon var en barndomsvän till mamma från gamla Ryssland, och både hon och hennes man Valerie var ryssar i förskingringen. De bodde i sin villa i Monterey tillsammans med en tjugonåntingårig son. Valerie undervisade i ryska vid försvarets språkskola i Monterey – där smarta soldater lärde sig främmande språk för att kunna användas som tolkar i krig.

Published in: on 2009/12/24 at 08:34  Kommentera  

Inlägg 233: 8 jul 1964

Nationalparkupplevelseåterupplivningen

”När kom du tillbaka?” – ”Jag vet inte precis. Inte så sent.” – Så sant som det var sagt – tack vare farmor. – ”Men du ser trött ut.” – Det är ett mamma-uttryck som betyder ‘Jag älskar dig’, så det var ingenting mera med det. Och naturligtvis inte ett ord om läxan för livet som jag just hade lärt mig, och hur, medan hon sov.

Mamma upptäckte i en broschyr från motellreceptionen att det fanns bussturer som tog turister förbi filmstjärnornas villor i Beverly Hills, och dem ville hon se. Det var så olikt henne att vilja göra något sådant, men jag var omedelbart med på det – jag sonade fortfarande mitt egenmäktiga förfarande kvällen före.

När det sedan visade sig vara precis så förfärligt som jag hade misstänkt från början, så var det naturligtvis mitt fel. – ”Du skulle ha sagt att det skulle bli så här!” – ”Men jag visste det inte”, ljög jag. Hon trodde mig inte, och så blev det dåligt humör en stund. Alltihop som straff för min misslyckade exkursion. – ”Låt oss åka vidare från den här förfärliga stan!” – Det finns många anledningar att finna Los Angeles förfärligt, men hennes var nog rätt ovanlig. Fast det passade mig bra att ge oss av, för det skulle vi ändå göra enligt planerna.

Vi korsade en bergsrygg just norr om Los Angeles och kom sedan ner på en oändlig slätt som tog hela dagen i anspråk. Lyckligtvis var det rätt molnigt mesta vägen – annars hade det gått åt mängder av sherbet. Många timmar senare, inte långt före skymningen, kom vi till Yosemite nationalpark. Den var nästan lika känd som Grand Canyon, och jag ville gärna se dem bägge. Mamma var som alla svenskar naturintresserad, så det ville hon också göra.

Infarten till Yosemite (internet)

I dag skulle det vara helt otänkbart att bara köra till en nationalpark och ta in på ett hotell där. I en välkänd nationalpark är allting fullbokat månader i förväg, och så här i början av juli bokas rummen från ett år till nästa. Men då, på 60-talet, var det något lyxigt, på gränsen till snobberi, att besöka, för att inte tala om att bo över i, en nationalpark. Det var därför också möjligt att komma fram på vägarna dit – inga husvagnar och mycket få bilar var där, särskilt i mitten på veckan. Vi kom fram till ett stort hotell i liggande timmer och fick genast ett rum, med härlig utsikt till och med.

Published in: on 2009/12/24 at 08:20  Kommentera  

Inlägg 232: 7 jul 1964

Förväntansupplösningsintigheten

Och det gjorde jag. Det tillfredsställde mig i en minut eller så, men sedan blev det enformigt. När man har sex vill man ju röra på sig, flytta på varandra, pröva på nytt, men vad gör man med en säng där man bara har huvudändan tillgänglig och man själv sitter på den. Jo, man kan ju byta plats. Jag reste mig upp och pekade åt honom att sätta sig där i stället. Sängen gnällde litet grann då, men vi lyckades med konststycket att få honom att suga av mig i två hela minuter innan vi tröttnade på det. Jag hade inte haft den minsta känsla av något skjut på väg.

Hade jag varit det minsta analorienterad så hade vi kanske kunnat göra något av situationen med oss bägge stående upp, och därför var jag både förvånad och lättad över att han inte hade försökt få mig med på den idén. Men det var tydligen inte vad han var intresserad av heller, tack och lov. Det kunde ha lett till en livlig argumentering för och emot analsex, och det hade varit mindre lämpligt i detta lilla rum med en sovande farmor näst intill.

”Det här går inte”, viskade killen till slut. ”Och jag som trodde att vi skulle ha det skönt här.” – Han hade tydligen aldrig förr försökt detta med någon.

”Du måste skaffa en ny säng”, viskade jag tillbaka, och han fnissade. ”Med skumgummi i stället för stålfjädrar”, lade jag till för att han skulle veta vad han behövde. Ännu mera fniss, nästan ett gurglande skratt. Det här var då för dumt – skulle jag möblera om hos folk bara för att kunna ha sex hos dem?

Vi började ta på oss kläderna igen. Mina praktiska råd hade förvandlat brunsttragedin till en komedi om heminredning. Det blev faktiskt lättare så.

På vägen tillbaka frågade jag hur det hade gått med andra i det där rummet. Som jag hade anat hade han aldrig förut släpat någon med sig dithem, och nu visste han bättre. Jag var glad att han stod vid sitt löfte att skjutsa mig tillbaka, hela vägen till motellet i Hollywood, men det var med en känsla av lättnad som jag steg ut ur hans bil och ut ur hans liv.

Tankarna på vad som kunde ha hänt mig under den här eskapaden – och konsekvenserna för min stackars mamma, mol allena i ett främmande motellrum i ett främmande land – återkom ofta efter detta och gjorde mig mycket mera förtänksam, när det gällde risktagande av alla slag. Det gäller att belöningen alltid måste överstiga risken. Det var uppenbart att så inte hade varit fallet den här gången.

Mamma sov djupt när jag kom upp på rummet. Kläderna åkte av i en hög, och min säng skrek inte när jag lade mig. Inte det minsta gnissel. Tänk att sängar kan vara så olika!

Published in: on 2009/12/23 at 07:16  Kommentera  

Inlägg 231: 7 jul 1964

Riskbedömningslärdomen

Han drog i taklampskedjan och en naken glödlampa tändes. Vi tog av oss skorna för att undvika buller – han pekade på en sidodörr med ett finger på läpparna. Jag förstod att farmor sov därbakom.

Kläderna åkte av i varsin hög, och jag njöt av att stå tryckt mot honom – han hade verkligen en härlig kropp. En komplett främling som man inte visste det minsta om – bara kroppen betydde något, själen ingenting. Eller Körsbärslunden – tänk att jag hade varit med om detta så många gånger! Men aldrig helt ensam med en anonym kille, så anonym att jag inte ens visste vad han hette. Det var fruktansvärt eggande, detta att man inte alls visste vem han var och vad som skulle komma att  hända.

Han var litet kortare än jag – men det var ju nästan alla. Inte överdrivet muskulös, bara välskapt överallt. Vi passade bra ihop, allt kändes skönt hela vägen, och kukarna slogs om utrymmet därnere, vilket de ju var till för. Jag pressade honom mot mig genom att trycka honom på stjärten, och då pekade han på sängen, satte sig ner på den försiktigt och sträckte ut sig så att han låg på rygg. Han såg härlig ut där han låg, och jag stod där och runkade litet så smått när jag kände saven stiga inom mig.

Jag gick ner på knä på sängen och då skrek fjädrarna till, gällt och vredgat. ”Schhh!”, hyschade han och överröstade sängen. Jag reste mig genast upp igen och då skrek sängen på nytt. ”Det här går inte”, viskade han och kravlade sig upp, till sängens högljudda protester.

Vi stod blickstilla ett slag med armarna om varandra men hörde ingenting från det andra rummet. Då satte jag mig på sängen fast vid huvudändan, och där höll den tyst. Den här positionen dög tydligen vad sängen belangade, och det var ju alltid något. Med killen stående mitt i rummet framför mig blev jag kvickt het på gröten igen och vinkade honom till mig. Hans kuk hade slaknat totalt under  uppståndelsen. Den var mörk och härlig och blodfylld, men den var inte road av händelseförloppet. Det var en orolig kuk, som ville gömma sig undan farorna. Min hade inte skrämts upp fullt så mycket, men det var ju inte heller min farmor som sov därinne.

Jag har alltid tyckt om att leka med en slak balle. Den får ju rum i munnen – för det mesta – och så får man uppleva hur den börjar växa därinne tills den absolut inte får plats där längre. Det upplever jag som ett bevis på min manliga makt, att min tunga kan åstadkomma ett gott resultat. Snart satt jag där med en fullfräst kuk pekande rätt mot min öppna mun. Det var bara att ta för sig.

Published in: on 2009/12/23 at 07:14  Kommentera  

Inlägg 230: 7 jul 1964

Färdmålsovisshetsobehagligheten

På kvällen sade jag till mamma att nu går jag ut och tittar mig omkring litet grann här i Hollywood – och det var precis vad jag tänkte göra. Titta mig omkring på gatorna och kanske i det varma kvällsmörkret få se den där Graumans kinesiska teater, där oscarspriserna delades ut varje år.

Men hur det var så blev det ingenting kinesiskt. Snart nog var det en snygg kille som mumlade något till mig, och fastän jag aldrig hade gett mig ut på gatorna för att jaga sex så visste jag genast vad det var frågan om. Jag visste att allt man behövde göra var att ställa sig och intresserat studera någonting i ett skyltfönster, och snart nog skulle man få sällskap där. Men jag hade aldrig gett mig på något sådant eller ens känt behov av att pröva det.

Men nu hände det utan hjälp av ett skyltfönster, och det brände till. Oj, vad det brände till! Han såg så läcker ut att jag genast blev blodfylld och färdig på stubinen. Så när han frågade var jag bodde och jag svarade som det var, så satt vi strax i hans bil på väg hem till honom.

Och han bodde inte i Hollywood.

Los Angeles har långa gator. Jag har läst någonstans att den längsta gatan är 42 kilometer lång, och det måste ha varit på den som vi körde, från ena änden till den andra. Jag började bli orolig över avståndet, men han försäkrade mig att han skulle köra mig tillbaka till mitt motell efteråt. Jag hade inte tänkt ge mig av såpass långt bort, jag tänkte på mamma som låg och sov på motellrummet alldeles ensam – vad skulle hon tänka om hon vaknade klockan tre och jag inte var där? Eller klockan sju. Eller inte alls. Vad skulle hon ta sig till då? Jo, min hjärna sysslade med allt det som skulle hända med henne om jag förblev borta. Kanske jag också ägnade en liten tanke åt orsaken till att jag inte skulle ha kommit tillbaka: bunden till armar och ben i en mörk källare, sönderslagen på ett sjukhus, i säkert förvar i något häkte, eller – död? Nej, klarade jag mig ur det här så skulle jag då aldrig göra om det.

Jag fick hålla vad som kallas god min i elakt spel. Jag var panikskrämd och kåt på samma gång. Hans varma hand på mitt byxben fick det hela genast att kännas bättre. Det skulle nog gå bra – fast var i fridens namn bodde han? Hade han kört hela den här vägen bara för att ragga upp – mig?

Till slut stannade han bilen vid en liten vit villa med några buskar framför. Nu fick vi inte prata högt, för hans farmor låg och sov därinne. Vi smög oss in genom en sidodörr och kom in i ett litet pytterum med plats precis för en obäddad säng och en stol, och där var så rörigt som det möjligen kan vara på bara fyra kvadratmeter.

Published in: on 2009/12/23 at 07:12  Kommentera  

Inlägg 229: 7 jul 1964

Arvegodstillförskansningsmetodiken

Liksom alla andra människor hade Jim vänskaper som sträckte sig långt tillbaka i tiden. Även om jag var väl bekant med en del av hans vänner från alla våra kortspelskvällar så stod vi varandra inte såpass nära att vi rapporterade allting sinsemellan. Därför tog det sin rundliga tid, innan jag fick höra från en av hans livstidsvänner vad som verkligen hade hänt.

Jims syster var väl medveten om hans goda finanser och även om att Sunny stod som huvudarvinge. När Jims hälsa blev problematisk var det hon som fick Sunny att försvinna ur bilden – jag fick aldrig klart för mig hur det gick till – och på så sätt tillskansa sig huvuddelen av Jims kvarlåtenskap. Själv såg jag ingenting av detta – hon återlämnade samvetsgrant en rollator som jag hade lånat Jim för att kunna ta sig fram med i huset – men det fanns ingen anledning för Jim livstidsvän att ljuga ihop detta för mig.

Från allt detta drar man onekligen slutsatsen att det är farligt att bli gammal och förlora kontrollen över vad som händer. Det är också farligt att ha mycket pengar på äldre dagar, kanske farligare än att inte ha mycket pengar. Vad som är säkert är att det är farligt att bli gammal.

Nej, nu är det dags att med gott humör återvända till min rundresa med mamma år 1964.

På tisdagsmorgonen åkte vi till Los Angeles. Det går en mindre väg helt utmed kusten, men den tog vi inte. Jag vet det med bestämdhet därför att jag aldrig någonsin har kört där utmed kusten – kanske den vägen inte ens fanns till då. Vi måste därför ha valt motorvägen och den tog oss rakt till Disneyland. Som de två ungar vi var – 59 och 29 år gamla – hade vi en rolig dag där, åkte med allting som rörde sig och åt massor med glass. Själv var jag naturligtvis mest fascinerad av enkelrälsjärnvägen inom nöjesparken – tillverkad av ALWEG, svensken Axel Wenner-Grens tyska företag.

Slottet, Disneyland, Los Angeles (internet)

Lokomotiv, Disneyland, Los Angeles (internet)

Enkelspårståg, Disneyland, Los Angeles (internet)

Enkelspårsstation, Disneyland, Los Angeles (internet)

Efter åtskilliga timmar där hade vi fått nog och tog oss till Hollywood, där vi hittade oss ett motell. Mitt på den välkända Solnedgångsboulevarden (eng. Sunset Boulevard) låg ett nybyggt motell i 60-talsstil både på utsidan och insidan. Under vår vistelse på det motellet lärde jag mig en sak för livet – något som händer mig esomoftast.

Townehousemotellet, Hollywood, 1964 (vykort)

Vårt rum på Townehousemotellet, Hollywood, 1964 (vykort)

Du har säkert själv säkert gjort något som gick bra men kunde ha gått illa, riktigt illa, något som du efteråt har kallsvettats över vid bara tanken på hur riskabelt du hade betett dig. Det är av sådant man lär sig för livet. Kör du bil så vet du precis vad jag talar om. Omkörningen där du just precis lyckades slinka förbi utan att kollidera med den mötande bilen. Aj!!! Hjärtat i halsgropen, fy-fy! – aldrig mera göra sådant!

Published in: on 2009/12/23 at 02:56  Kommentera  

Inlägg 228: 6 jul 1964

Hjärteangelägenheterna

Jim hade varit veterinär i Los Angeles och helt klart skött sina pengar väl. Han ägde fortfarande sin tidigare bostadsvilla där ute vid havet och hyrde ut den, och han levde nu gott i sin villa i Katedralstaden (eng. Cathedral City), Palm Springs grannstad.

Han var över 70 år gammal och ingen man i hans släkt hade någonsin upplevt sin 50-årsdag – de hade alla haft medfött hjärtfel och skördats tidigt. Jim hade samma problem och dessutom diabetes och hängde fortfarande med, fast med perioder då han var inlagd på sjukhus, ibland flera gånger i månaden. Men han hade trots det ett oförbrännerligt gott humör. Sunny arbetade som luftkonditioneringsexpert men arbetade också hårt med att sköta om och hjälpa Jim, som tidvis behövde tas hand om rätt intensivt. Jag jämförde ofta mitt eget lätta liv mot Sunnys och beundrade honom som klarade av sin tunga arbetsbörda med ett leende.

En dag försvann Sunny – han bara gav sig iväg. Min beundran för honom byttes ut mot förakt. Att vid en tid som denna överge sin partner, då han behövde ens kärlek och hjälp mera än någonsin, var för mig en ohygglig handling, totalt oförlåtlig. Jim var djupt sårad och besviken, men han försvarade Sunny med att det var dennes far som hade övertalat honom att lämna Jim och flytta hem till sig. Jim levde på hoppet att Sunny skulle komma tillbaka – han skulle inte tveka ett ögonblick att ta emot honom: ”Han är en bra grabb.”

För att klara sig engagerade Jim nu en hjälpservice – sådant som kommunen bjuder på i Sverige – för fyra timmar per dag, och dessutom kom hans syster och bodde hos honom på veckosluten. Sunny kom inte tillbaka, och Jim resignerade till slut, gav upp hoppet – och tog bort Sunny som arvinge till sin betydande förmögenhet till förmån för sin syster.

Snart därefter började Jim att lida av sitt tillstånd så mycket att han övervägde att ge upp, att övergå från aktiv sjukvård till smärtstillande vård och därmed så småningom dö ifrån alltihop. Jag gjorde vad jag kunde för att övertala honom att fortsätta att kämpa vidare, men jag är säker på att Sunnys försvinnande hade tagit livslusten ur honom. Och på våren 2005, några veckor innan min mamma tog sina sömntabletter, som hon ‘hotat’ med i många år, och somnade in i en coma, så slutade Jim White att medicinera. Jag kysste honom adjö på pannan, där han satt i sin fåtölj och halvsov, och reste till Örebro. En månad senare hade jag förlorat två personer av stor betydelse för mig. Men beträffande Jim kom det fram saker som ordentligt rörde om i det som jag just har berättat.

Published in: on 2009/12/22 at 11:07  Kommentera  

Inlägg 227: 5 – 6 jul 1964

Zoologiintressevänskapslänkningen

Några ytterligare exempel från La Jollas trädgårdar. Strunta i att använda bänken om det växer för mycket vackert runt den.

Överprunkad trädgårdsbänk, La Jolla (internet)

Ta ett fotdopp mellan trädgårdens nödvändiga arbetspass.

Litet svalkande fotbad för trädgårdsbruk, La Jolla (internet)

Koppla gärna av med en picknicklunch i en avskild, skyddad hörna.

Stilla hörna för trädgårdspicknicken, La Jolla (internet)

Ta gärna in trädgården till matbordet – blomstren är vackrare än gästerna.

Se blomstren och inte de andra gästerna, La Jolla (internet)

Nog med trädgårdar. Klimatet tillåter det mesta man kan önska av sin trädgård, och det syns. Linda visade oss också havet med en av de små badstränderna, där vattnet nästan alltid var för kallt för att bada i, och där det ofta var alldeles för mycket vågor för vanliga människor. Men vackert och mäktigt är det alltid.

Vacker badstrand och svinkallt hav, La Jolla (internet)

Olämpligt badväder, La Jolla (internet)

Sedan körde vi Linda hem till sig, och vi fann ett rum någonstans som jag totalt har glömt bort. Jag vet bara att vi nästa dag besökte San Diegos zoo, som hade ryktet att höra till de bästa i världen. Emellertid minns jag klart hur besviken jag blev. Men så hade jag ju som 20-åring besett Hagenbecks djurpark i Hamburg på min skoterfärd från England 1954 och funnit den vara en fantastisk anläggning. Det enda jag egentligen nu minns från besöket på San Diegos zoo är ett tåg, där vi placerades i öppna vagnar på bänkar vända mot tågets högra sida. Tåget  gick sakta i en stor cirkel runt en öppen afrikansk savann, fylld med olika sorters djur, både rovdjur och gräsätare. Naturligtvis var dessa djur skilda åt på något sätt, för ingenstans såg vi dem äta upp varandra.

Fastän jag under åren har besökt San Diego otaliga gånger, så har jag aldrig återbesökt dess zoo. Men det leder osökt mina tankar till min gamle vän Jim White, pensionerad veterinär, som talade om för mig att han hade testamenterat en miljon dollar – vid den tiden motsvarande sju miljoner kronor – till San Diegos zoo.  Jag skall nu berätta litet om det tragiska slutet för Jim White.

På 90-talet, tidigt under min tid i Palm Springs, gick jag och Leon, min partner vid den tiden, med i en klubb som hette ‘Palm Springsfolk i sin bästa ålder’ (eng. ‘Prime Timers of Palm Springs’), avsedd för ‘äldre bögar och deras beundrare’ att träffas, mestadels över en middagsmåltid. Där hamnade vi en gång vid ett bord tillsammans med en äldre man, Jim White, och hans sydkoreanske unge partner Sunny. Vi kom att umgås, ofta rätt flitigt, alltid hemma hos dem och mest tillsammans med några andra av deras vänner för middag och någon form av kortspel.

Published in: on 2009/12/22 at 11:04  Kommentera  

Inlägg 226: 5 jul 1964

Lajollaförstadsuppvisningen

Vi fortsatte med expressfart – motorvägar är nog praktiska men oj! så intetsägande – till San Diego, nära den mexikanska gränsen. Många säger att den staden har Amerikas bästa klimat att bo i, och det är kanske sant. Havet ger den samma sorts saltsjöfläkt som finns i Göteborg, men samtidigt bjuder havet på något som kallas marinskikt (eng. marine layer), nämligen morgondimma som väller in från det kalla havet – man kan med näppe bada i Kaliforniens isvatten även så långt söderut – på morgnarna när det vill sig, och först fram på dagen bränns dimman då bort av solen. Samma sak gäller utmed hela kalifornienkusten och då särskilt mycket i San Francisco.

I San Diego hälsade vi på DaNis syster Linda och hennes man Don. Han hade nyligen fullgjort sin obligatoriska – och därför lågavlönade och obekväma – interntjänst på ett sjukhus i Washington, och de hade just flyttat till Kalifornien för att pröva på den mångomsjungna livsstilen härute. Han hade fått ett praktikarbete här i San Diego, men tills han hade avlagt sin kaliforniska läkarexamen – varje delstat krävde sin egen licens – var han inte tillåten att arbeta på egen hand utan fick fortsätta med att fylla i för andra läkare på de sämsta tiderna. Som i dag.

Och de fick fortfarande se noga på slantarna. Därför hyrde de en liten tvårummare på ett då mycket kaliforniskt vis: i en tvåvåningslänga som var byggd i rektangel runt en liten gård med en pyttebassäng mitt i. Allt smått och nätt. Hela komplexet inrymde väl ett dussin lägenheter allt som allt.

Linda och mamma kom så väl överens. Mamma som alltid brukade säga att hon inte kunde tala någon engelska glömde bort sitt handikap och pratade på vilt, och allt som hon sade var helt förståeligt. Linda berättade att de använde sin lediga tid tillsammans med att undersöka var i San Diego de ville bo, när Don en gång hade startat sin egen praktik och de hade fått råd att köpa sig en egen villa. Den bästa platsen de hade funnit var La Jolla, en förstad norrut invid havet, och de hade varit där många gånger och sett sig omkring. Hon ville gärna visa oss La Jolla, men de hade bara en bil, och den hade Don.

Detta hinder var ju lätt avklarat, och snart satt vi alla tre i hyrbilen och snart var vi i La Jolla. Vi promenerade på några gator omgivna av villor med de mest blomsterprunkande trädgårdar man kan tänka sig. Jag måste igen beklaga att nästan alla bilder från den här resan har försvunnit, så du får nöja dig med ett litet urval av trädgårdsdetaljer från La Jolla, funna på internet.

Villatak och dess trädgård, La Jolla (internet)

Vilt trädgårdshörn med havsutsikt, La Jolla (internet)

Intressant träd och välansat gräs, La Jolla (internet)

Published in: on 2009/12/22 at 10:53  Kommentera  

Inlägg 225: 5 jul 1964

Zzyzx

Vägen från Las Vegas söderut såg ut som en motorväg med dubbla körbanor nästan rakt igenom trots att egentligen inte vara det. Här och där fanns det vanliga avtagsvägar och om man ville titta på något kunde man mycket väl stanna på vägkanten och göra det. Det var också nästan ingen trafik, vilket man lätt kunde förklara med att det var söndagsmorgon efter en helgdag. Helgledighet fungerar olika i Amerika och i Sverige. Om en helgdag hamnar på en lördag så blir fredagen en extra ledighetsdag, och om den hamnar på en söndag, så blir det inget arbete på måndagen – detta gäller naturligtvis dem som har en normal arbetsvecka. På så vis är det ingen tragedi när jul och nyår råkar falla på en söndag – man får fritt lika många dagar ändå. Och tack vare den lediga fredagen före nationaldagen kunde jag komma tillbaka till arbetet på tisdagsmorgonen efter den här resan och ändå bara ha använt mina tio semesterdagar.

Så nu hade folk varit lediga i tre dagar: fredagen, nationaldagen, och så söndagen. Mycket mera folk hade bilat iväg än på ett vanligt veckoslut, men de hade trängts på torsdagskvällen och skulle igen trängas på söndagskvällen. På söndagsmorgonen ägde jag motorvägen.

Naturen var oändligt trist. Bara sand och små torra buskar så långt ögat nådde. Är detta det underbara Kalifornien? Jag hade varit beredd på svajande palmer i villaträdgårdar med utsikt över den blåa oceanen. Inte detta.

Vägen genom ökenlandskapet (internet)

Och så hettan. Fast lustigt nog så bekom mig värmen inte alls. I dag när jag är bosatt i just denna ökenmiljö som jag var så besviken på år 1964 – låt vara att jag nu har svajande palmer i villaträdgården med utsikt över den blåa bassängen – så kör jag min bil utan att sätta på luftkonditioneringen även mitt i sommaren då det kan vara 45 grader varmt, och det gör jag därför att jag trivs med det – inte för att det drar mindre bensin.

Vägen korsade en mindre bergsrygg och där fanns det litet mera växtlighet. Vi körde genom en ‘skog’ av träd som vi var tvungna att stanna och ta en titt på. Vi kunde inte bestämma oss för om det var palmer eller kaktusar och fick först senare lära oss att det var liljor. Mormonerna hade gett dem ett bibliskt namn, joshuaträd, och det har anammats som deras officiella namn. För att fortplanta sig måste de ha en frostattack under vintern – annars blir det inga frön det året, och det var därför de bara växte på litet högre mark. Ingen kan säga att de är vackra, men de är dekorativa på sitt eget vis.

Joshuaträd (internet)

Bortsett från joshuaträden var det bara en intressant sak att se på denna tråkiga väg och det var avtagsvägen till Zzyzx.

Avtagsvägen till Zzyzx (internet)

Published in: on 2009/12/21 at 10:44  Kommentera  

Inlägg 224: 5 jul 1964

Skyskrapedemoleringen

Spännande som det än hade varit att uppleva Las Vegas efter en vecka i naturens stillhet, så kändes det rätt skönt när det var dags att ge oss av igen. På söndagsmorgonen körde vi söderut, på gatan som kallades Strippen (eng. the Strip) och på vilken man körde förbi alla de nya kasinohotellen som hade byggts några kilometer söder om Las Vegas. Naturligtvis också det enorma hotell Castaways, där Nancy och Kenny uppträdde om kvällarna i sin musikkomedi ‘Botten upp’.

Castaways finns inte kvar i dag. Allting här i världen har sitt slut. Bara 40 korta år efter det att mamma och jag passerade det i vår bil gick det i konkurs och stängdes för gott, och sedan skulle något nytt byggas i dess plats. Det gamla Castaways revs i januari 2006 med dynamit – det var en uppmärksammad händelse, och den visades över hela landet i TV-nyheterna. Du kan själv följa demoleringen genom att klicka här och sedan klicka på ‘Slideshow of the implosion’. Därefter klickar du på ‘Next’ upprepade gånger och får då se en förnämlig bildsvit av hur det forna Castaways blev till en grushög.

Nu skulle vi på allvar få uppleva den bakugn som vägen mellan Las Vegas och södra Kalifornien är på sommaren. Bilen hade ju ingen luftkonditionering – jag vet inte om någon sådan lyx ens var uppfunnen då – så vi hade fyllt några stora glasflaskor med vatten för att svalka huden med. Inte hade vi tänkt på att det vattnet skulle bli varmare än vi själva när vi ville använda det.

Bättre nytta gjorde en liten pappbehållare med ‘sherbet’ som vi hade satt bland vårt motells isbitar i min lilla grön- och vitrandiga isoleringsväska. Denna hade varit ett av de sex gepäck jag släpade med mig ett år tidigare från Sverige för filmrullarna, som jag ville skydda mot onödig värme. Burken med ‘sherbet’ lyckades över förväntan, och när vi körde med vidöppna fönster och svettades i ökenvärmen så satt mamma med en liten glöggsked och lät sig svalkas av sin ‘sherbet’ som sakta smälte i munnen.

Vad är då ‘sherbet’? Det är inte sorbet om någon trodde det – sorbet består av vatten, sockerlag och hårdvispad äggvita, smaksatt med önskad fruktmassa. ‘Sherbet’ däremot är vanlig gräddglass, fast med bara en till två procent mjölkfett – ett annat namn för ‘sherbet’ kunde vara ‘lättglass’. ‘Sherbet’ förhåller sig alltså till glass som lättmjölk förhåller sig till mjölk. Den smakar lika gott som glass och svalkar faktiskt bättre – och så blir man inte lika lätt tjock av den.

Published in: on 2009/12/21 at 07:59  Kommentera  

Inlägg 223: 3 – 4 jul 1964

Lasvegasförströelserna

Det första jag gjorde när vi hade kommit in på vårt rum på Safarimotellet var att ringa upp Kenny Jerome och Nancy Austin.

?????

Jo, DaNi hade gett mig telefonnumret till dem i Las Vegas, där deras show ‘Botten upp’ hade engagemang för tillfället. Jag hade inte velat kontakta dem i förväg, för jag visste ju inte exakt när vi skulle nå Las Vegas och inte heller om jag egentligen ville träffa dem när jag kom dit. Men nu prövade jag min lycka – Nancy svarade och fattade till och med vem jag var. Mamma drog sig ur det hela – egentligen klokt gjort, för det hade inte roat henne.

Jag uppskattade att det bara blev en blixtvisit i en hall i deras bostadshus. Vi kände ju inte varandra alls, så det blev bara litet småprat i en halvtimme. De gav mig en broschyr, för deras show var totalt fullsatt – det var Amerikas nationaldag och staden var packad med turister.

Framsidan av bottenuppbroschyren, Las Vegas, 1964 (broschyr)

Baksidan av bottenuppbroschyren, Las Vegas, 1964 (broschyr)

Med sig där i hallen hade de producenten för ‘Botten upp’, och jag kände naturligtvis inte till hans namn då. Och inte under de närmaste 44 åren därefter heller – inte förrän jag nyligen tittade på mina bilder och undrade vem det var. Jag kollade då min bild mot ansiktsgalleriet i broschyren för ‘Botten upp’, och såg då att jag hade Breck Wall på min bild. Breck Wall? Det lät bekant på något sätt. Jo, minsann, det var ju den man i deras ensemble som hade varit affärsvän med Jack Ruby och förhörts  av Arlen Specter i samband med Kennedymordet (se inlägg 151). Jag hade litet tidigare läst förhörsprotokollet på internet och då föreställt mig Breck Wall som en värdig affärsmanstyp, så det var rätt komiskt att nu byta ut detta gissade utseende mot den fladdrande lilla fjäril som nu satt i soffan på bilden bredvid den imposanta La Austin.

Med Nancy Austin och Kenny Jerome, Las Vegas (1964)

Nancy Auston och Kenny Jerome, Las Vegas (1964)

Breck Wall, Nancy Austin, Kenny Jerome, Las Vegas (1964)

Det var mycket varmt i Las Vegas, omkring 40 grader. En sådan temperatur kunde det någon gång vara i Nya York också, och då var det ohyggligt där med den fuktiga luften. Det hjälpte bara litet att man använde bomullskostym sommartid för att stå ut. Men luften i Las Vegas var ökentorr och kändes helt annorlunda. Strålarna brände precis likadant, men man blev inte alls svettig av värmen. Jag trivdes medan mamma klagade högt. Hon var alldeles för svensk.

På kvällen var vi på Alan Kings monolog, och han var verkligen kul. Sedan åt vi en brakmiddag på någon buffé och spelade förstås bort våra  spelpolletter från hotellet och likaså 100 kronor i 25-öringar, vilket jag hade satt som gräns. Det gick väl åt en timme att göra det.

Published in: on 2009/12/21 at 04:31  Kommentera  

Inlägg 222: 3 jul 1964

Lasvegasuppochnerochuppgången

Under tiden fram till år 1970 var det bara hasardspel som Las Vegas tjänade pengar på. Hotell, restauranger, varietéuppträdanden, allt det som i dag tar in mycket mer pengar än vad kasinospelandet gör, var då kostnader som var nödvändiga för att dra folk till spelborden och de enarmade banditerna. Därför var allting i Las Vegas då billigt och samtidigt mycket påkostat. Byfféerna var otroliga i kvalité och tog nästan ingenting betalt. Våra kupongfrukostar med kaffe och bulle och skinka och ägg och potatis och sallad och bakverk och tårta, hade varit nästan gratis även utan kupong. Föreställningen med Alan King, en då rätt ung fast välkänd komiker med trettio års succé framför sig, kostade ingenting alls för oss med kupong från hotellet och hade annars betalats för med en liten extra post på drinkräkningen.

Andra artister, stora och små, var det samma sak för. Judy Garland, Nat King Cole, Frank Sinatra, Dean Martin, Jerry Lewis, Sammy Davis, Lena Horne, Ronald Reagan, Elvis Presley och Ann-Margret – henne som jag hade lärt känna i biografsalongen ombord på Kungsholm (se inlägg 3)  – alla kom de till Las Vegas som ingénuer och fick sina genombrott där, och alla kunde man få avnjuta från scenen för nästan ingenting. Om du klickar här kan du få se Elvis i ‘Viva Las Vegas’, en film som han gjorde tillsammans med Ann-Margret.

Allt detta för att få människor att spela bort sina pengar. Och allt ägt och styrt av maffiafamiljerna på östkusten. På spelborden tjänade de in dessa utgifter många gånger om – men de som inte var intresserade av hasardspel kunde få en härlig tid i Las Vegas för nästan ingenting.

Med åren sjönk kvalitén på underhållningen, precis som allt annat som är ‘gratis’. På 70-talet fick Las Vegasturisterna nöja sig med artister på väg utför, sådana som redan hade varit på toppen eller aldrig skulle komma att nå dit. Men för Elvis Presley blev Las Vegas faktiskt annorlunda.

Han kom tillbaka dit 1969 på vingarna av en förmögen hotellbyggare, som chansade på honom med dyrbar utrustning, stor orkester, och sitt nya, stora hotell att uppträda i. Han kunde då ta betalt, ordentligt betalt, och det var första gången som Las Vegas direkt hade tjänat pengar på ett varietéprogram.

Elvis Presley (internet)

Sedan kom Folies Bergère och många andra dragplåster, såsom Siegfried och Roy med sina tigrar – tiden för gratisunderhållning var då förbi. Och maten gick upp och rummen gick upp – och maffian försvann och ersattes av aktiebolag som ägare till alltihop. Nu är Las Vegas något helt annat än på 60-talet – om det är bättre för besökarna i dag får vara osagt.

Published in: on 2009/12/21 at 03:10  Kommentera  

Inlägg 221: 3 jul 1964

Lasvegasgåvoöverösningen

Las Vegas var år 1964 bara en tiondedel av Las Vegas av i dag. När mamma och jag kom dit gick stora vägen från Hooverdammen rätt in mot centrum, som bestod av allt det som ett stadscentrum normalt har – plus en hop stora kasinohotell, skyskrapor på ända upp till tio eller femton våningar, försedda med vansinniga neondekorationer i alla färger. Ute på landet några kilometer söderut från centrum hade det också börjat byggas nya stora kasinohotell, men vi tänkte stanna i centrum.

Jag visste att man inte alls behövde bo på något jättehotell utan kunde med fördel ge sig på ett litet vanligt motell för bara en tiondedel av vad hotellrummen betingade. Vi körde på Fremontgatan in mot centrum med ögonen öppna och såg snart ‘Dubbelrum lediga: 41 kronor’ blinka i neon från ett litet motell, som hette Safari. Visserligen låg det ett par tre kilometer från skyskraporna där framme, men det här erbjudandet kunde man ju inte köra förbi, särskilt inte på en helgdagsafton som i dag.

Safari Motell, Las Vegas, 1964 (vykort)

Rummet var propert och välhållet om inte direkt vackert. På grund av helgen kostade det 52 kronor och vi bosatte oss där för två nätter. För dessa pengar fick man också en massa annat på köpet. Vi fick en hel drös med papper att studera, och där hittade vi till exempel fyra kuponger för frukost på en viss restaurang i närheten. Vi fick också två kuponger till ett uppträdande på ett hotell av någon komediant som hette Alan King, som sades ha varit gäst på Ed Sullivans TV-program många gånger.

Alan King (internet)

Vi hittade också 20 kronor i kasinopolletter, och de var giltiga att förlora på ett visst kasino – nu märkte du säkert min uppfattning om chansen att bli rik i Las Vegas. Och mycket mera fanns det i papperen, men vi hade inte tid och lust att ens tänka på mer.

Allt detta gavs till alla gäster, därför att Las Vegas vid den tiden behövde snärja folk i sitt garn, folk som skulle återkomma år efter år, och sådana träffade vi faktiskt. Till mammas oerhörda förvåning – jag var lika förvånad men dolde det skickligt – kunde våra frukostar intas när som helst dygnet runt, så vi avnjöt vår första frukost klockan 23.00 samma kväll som vi hade kommit dit. Där kom vi att prata med ett par, som under 50 veckor av året hade arbetat hårt, bägge två, levt sparsamt och enkelt, och sedan rest till Las Vegas på två veckor. Här höll de nu på med att göra av med alla pengar som de hade sparat ihop under året. Efter det skulle de resa hem och starta det hela om igen från början. Så hade de levt sitt liv i över tjugo år och hade inga tankar på att sluta.

Published in: on 2009/12/21 at 01:22  Kommentera  

Inlägg 220: 3 jul 1964

Kraftförsörjningsartdecostilutförandet

Jack Kerouac hörde till den typ av folk som alltid har papper och penna till hands och som ständigt skriver och noterar. Hans stil är impressionistisk, utan klar organisation, med idéer huller om buller, precis så som de hade råkat hamna i hans anteckningsblock alltefterhand. Han reste överallt, och hans mest kända bok heter ‘On the Road’ (eng. På vägen).

Jack Kerouac (internet)

Mamma och jag fick ta oss fram på väg 66 utan Kerouac eller King Cole – faktum är att jag då inte visste ett skvatt mer om väg  66 än att det var vår väg mot det hägrande Las Vegas. Och landsväg var landsväg för mig, även om denna väg redan då var en hel del mer än en landsväg för många människor.

Den gick på sina ställen så nära rasbranten ner mot Koloradofloden att man säkert kunde ha stannat för att njuta av utsikterna över ravinen, men när vi just hade varit på det allra bästa stället för det, så var det ju inget nytt. Så fram mot vidare mål!

Vilket var samma flod igen. Även om jag redan kände till Hooverdammen (eng. Hoover dam) så blev jag faktiskt överraskad när vi kom till denna välkända damm här i floden, med ett stort kraftverk inbyggt i den. Avtagsvägen från väg 66 in till Las Vegas korsade Koloradofloden rätt ovanpå den halvcirkelbyggda Hooverdammen, så man passerade inte denna sevärdhet utan att lägga märke till den. Allting är i art-deco-stil precis som all byggnation från 30-talet.

Trafiken över Hooverdammen (internet)

Staten stod för fiolerna, och detta blev till ett arbetsprojekt under depressionsåren, med så många byggare att alltihop blev helt färdigt 1936 efter bara fem års arbete. Långt över hundra arbetare förolyckades under byggnationen. Kraftstationen kan leverera över 2 gigawatt av elektricitet, och dammen är en bit över 200 meter hög. Man skapade då världens största kraftstation och världens största betongkonstruktion på samma gång. Då Koloradofloden dämdes upp bildades en 175 km lång sjö, Meadsjön (eng. Lake Mead), och den används flitigt för rekreation med bad och båtar.

Hooverdammen (internet)

Kraftstationen visades för allmänheten, och eftersom mamma var gift med en kraftverkskonstruktör var hon lika ivrig som jag att få se detta mästerverk. I den stora maskinhallen, dit man åkte ned i hiss, fanns det 17 jättestora, horisontella generatorer – det var rent och fint och förvånansvärt tyst därinne.

Halva maskinhallen inuti Hooverdammen (internet)

Om du klickar här får du se en liten trevlig video om Hooverdammen. Den kan få dig att ha varit med oss där innan vi fortsätter resan.

Bara en halvtimme därefter var vi i Las Vegas.

Published in: on 2009/12/20 at 14:05  Kommentera  

Inlägg 219: 3 jul 1964

Väg66reseexistentialistkulturen

Väg 66 existerade som ett riktigt vägnummer från 1926, då landets huvudvägar först getts individuella nummer, och fram till 1985, då det fanns så få och små bitar kvar av den ursprungliga väg 66 att numret helt enkelt togs ur bruk. Då hade väg 66 redan i många år varit en nostalgisk upplevelse för många som med avsikt letade sig till det som fanns kvar av den gamla vägen. Kanske du själv skulle pröva på hur det känns att köra på väg 66 mellan Västerås och Ludvika?

Här kommer Nat King Cole sjungande ‘I Get My Kicks on Route 66’. Jag har aldrig förr hört honom sjunga den sången, och han låter väldigt ung. Medan du njuter av framförandet får du se bilder av gamla hus och vägkanter mjukt passera revy – det undras mig om du endast ser fallfärdiga byggnader och allehanda bedagat bråte, eller om du som jag känner historiens vingslag från en förgången tid, då resan i sig ofta betydde mer än målet. Klicka här för den underbara videon.

Det var ju en gång en tid då man gav sig iväg hemifrån utan att veta mycket om vad man skulle få se och uppleva. Man hade inte matats med TV-bilder av allting, och ingen hade berättat för en precis vad man skulle få uppleva. Man reste långsamt och stannade ofta till, antingen för att smälta allt nytt man hade sett, eller för att man var tvungen att tjäna ihop en hacka för att ha råd att fortsätta resan. Varje dag började på någon plats man aldrig hade hört talas om förut och den slutade likaså på ett annat helt obekant ställe. Jag tänker nu på en speciell resekultur som sträckte sig långt bortom själva transporten. Det var folk som samlades på kvällarna varhelst de hade hamnat – någon hade alltid en gitarr eller banjo eller något annat instrument, och det blev folksång och småprat om resans äventyr, och det fick kvällen att gå. Ibland kom man i djup diskussion med någon, och då kunde man hålla igång hur länge som helst. Det gjorde ingenting om det blev sent, för nästa dag var ju ändå helt oplanerad.

I denna subkultur kunde man hitta författaren Jack Kerouac. Han hörde till den så kallade ‘Beat Generation’, en generation av unga män som gjorde revolt mot vad de såg som samhällets outhärdliga kontroll av deras fria sinnen. När de hade rest sig mot övermakten, så hade de funnit att de inte kunde vinna. Istället ägnade de sig åt yrken där de kunde leva ut sina idéer som de ville. Dit hörde folk som James Dean, Allen Ginsberg, Bob Dylan, Simon & Garfunkel, och även en svensk artist vid namnet Ulf Lundell, som jag faktiskt aldrig förr hade hört talas om.

James Dean (internet)

Allen Ginsburg (internet)

Bob Dylan (internet)

Simon & Garfunkel (internet)

Ulf Lundell (internet)

Published in: on 2009/12/20 at 12:52  Kommentera  

Inlägg 218: 3 jul 1964

Bilkörningsintrycken

Från denna lilla exkursion fram i tiden återvänder vi nu till år 1964, då mamma och jag slet oss iväg från det sagolika naturfenomenet och fortsatte vår upptäcktsfärd. Precis som alla andra hittills var denna dag solig och varm, väl över 30 grader men inte tryckande, för luften var så torr, inte alls samma sak som 30 grader i Nya York eller Göteborg. Bilen gick så fint, inga mankemang alls, och för det mesta satt vi med alla fönstren halvöppna och lät brisen svalka oss.

Så gott som överallt var landsvägarna tvåfiliga, men det var såpass lätt trafik att man nästan aldrig hamnade bakom någon krypkörare som man inte lätt kunde köra om. Naturligtvis fanns det långtradarlastbilar, men de höll i allmänhet hög fart, så dem blev man av med så fort man hade släppt dem förbi.

Tvåfilig väg (internet)

Bensinen kostade mellan 45 och 50 öre litern, och det var alla utgifter vi hade under resan för den hyrda bilen.

Bensin för 45 öre litern (internet)

Fast det fanns ju reparationsverkstäder överallt om det hade behövts.

Gott om reparationsverkstäder (internet)

Motellrummen gick på omkring 50 kronor per natt, ibland litet mera men ibland också mindre, och man kunde oftast se på en skylt vid vägen hur mycket de ville ha för rummen. De flesta hade simbassäng, vilket var skönt efter en dags körning, och som kvällsnöje fanns det i allmänhet en TV-apparat, antingen på rummet eller vid en sittgrupp vid incheckningsdisken.

Motellrum för 50 kronor natten (internet)

Hygglig mat kunde man få på småplatser längs vägen i så kallade ‘diners’, vilket var enkla restauranger, ofta med en bardisk att sitta och äta vid.

Diner för enklare mat längs vägen (internet)

En timme söder om Grand Canyon svängde vi västerut in på väg 66, som tidigare hade tagit oss till den förstenade skogens nationalpark och meteorkratern. Det var helt enkelt stora vägen från Chicago till Los Angeles – men det var också en väg som i mångas ögon hade en överjordisk aura. Det var vägen som kunde ta en bort från det alldagliga livet i Mellanamerika till den goda drömmen i Kalifornien. Och trots att väg 66 i dag helt har ersatts av motorvägar och bara finns kvar som småvägsstumpar här och där, så är den väl bevarad i väghimlen.

Inte bara är de kvarvarande vägstumparna gärna märkta med ’Historisk väg 66’ för folk som vill återuppleva sina tidigare äventyr på den vägen …

Skyltar på den historiska väg 66 (internet)

men det finns också grammofonskivor …

Grammofonskivor med väg 66 (internet)

och kläder …

Kläder med väg 66 (internet)

och popmusik …

Popmusik med väg 66 (internet)

och televisionsserier …

Televisionsserier med väg 66

och klockor …

Klockor med väg 66 (internet)

och presentaffärer …

Presentaffärer med väg 66 (internet)

och så naturligtvis massor med reklam för bilar och motorcyklar …

Bilreklam med väg 66 (internet)

Bilreklam med väg 66 (internet)

Bilreklam med väg 66 (internet)

Motorcykelreklam med väg 66 (internet)

allt i en salig blandning …

Allt i en salig blandning vid väg 66 (internet)

som allt byggde på en mycket anspråkslös begynnelse.

Väg 66 i begynnelsen (internet)

Published in: on 2009/12/18 at 23:34  Kommentera  

Inlägg 217: 2 jul 1964

Strålandeängelsstigsvandringsupprepningarna

Nu skall jag ta mig friheten att ta en liten promenad fram i tiden. Jag har besökt Grand Canyon några gånger till i mitt liv, och en gång råkade vara just på min 47-årsdag. Min partner– inga detaljer, för jag vill ju inte stjäla dundret från min kronologiska framställning – och jag kom dit kvällen före och hade inte haft några tankar på att göra annat än att titta ner från kanten, som alla gör. Men så fick vi idén att gå ner en bit, och det fanns en stig, strålande ängelns stig (eng. Bright Angel Trail), direkt från samhället på toppen ner till Koloradofloden i botten. Totala höjdskillnaden var 1.360 meter och stigens längd var 12,4 kilometer – alltså 25 kilometer totalt ner och upp.

”Det går inte på en dag”, svarade en parkvakt. Hade vi vandrat mycket i berg? – Neej, dessa manhattanbor hade inte ens gått mycket i trappor utan i allmänhet använt hiss. – ”Då går det inte alls – ni klarar inte av det.”

Varpå vi gjorde det. Vi satte igång nerför klockan 07.00 den 21 september och tre timmar senare satt vi med fötterna i Koloradoflodens iskalla vatten. Inte alls trötta, men det var skönt för fossingarna att svalkas.

Upp tog det åtta timmar – mot slutet var takten två minuters gång och fem minuters vila. Rent förolämpande var det när vår vila stördes av män på väg uppför – springande! Efter det hela åt vi på en kafeteria som serverade precis vad kroppen behövde, salt kålsoppa och stora bägare lemonad. Sedan sov vi i tolv timmar.

Nästa gång jag kände en inre trängtan efter strålande ängelns stig hade 12 år gått till ända. På min 59-årsdag drog jag min partner – inga detaljer om honom nu heller – med mig.

”Finns det en restaurang därnere?” undrade han.

När vi kom till Grand Canyon den gången fanns det inga rum lediga, så vi fick köra 90 kilometer söderut till en grannstad för logi och så köra till och från strålande ängeln. Allt går. Vi startade klockan 08.00, och efter en 300 meters vertikalskillnad hade partnern fått nog och drog sig tillbaka upp för att invänta mig. Jag kom ner till botten och vattnet, och sedan var jag uppe igen redan efter åtta timmar sammanlagt. Alltså tre timmar fortare än förra gången! Det var roligare att vara två, men uppenbarligen var det mera effektivt att göra vandringen ensam. Är man två så blir det nog den för ögonblicket långsammaste som avgör takten och inte tvärtom, vilket man kanske kunde ha gissat.

Published in: on 2009/12/18 at 10:15  Kommentera  

Inlägg 216: 2 jul 1964

Dödshoppet

Det var inget som helt problem att hitta ett rum i Flagstaff – det tursamma var att vi inte hade fortsatt till Grand Canyon i stället och kommit dit på kvällskvisten, för det var vid den tiden på dagen som rummen tog slut så här vid en nationalhelg.

Vi startade tidigt  på torsdagsmorgonen och var alltså vid Grand Canyon redan vid 10-tiden. Vi fick ett rum – nåja, de fick söka litet efter det i sina liggare – och efter det lät vi det komma hur många helgfirare som helst. Vi var pigga och energiska och hade tid och kraft att gå och åka omkring och titta på allting i lugn och ro. Vid både solnedgång och soluppgång satt vi vid kanten och njöt av färgspelet – och nu skall jag inte bli lyrisk, för om det finns någon natursevärdhet i världen som alla känner till utan och innan så är det Grand Canyon.

Återigen, nästan alla våra fina bilder från den här resan är försvunna, så jag får använda till illustration vad jag kan hitta på internet. Och jag hittade något som fick mig att sitta på stolskanten och bita naglarna av spänning. Bara fyra bilder och jag stjäl dem utan förbarmelse. Jag använder till och med fotografens egen text.

‘Jag blev helt stum när jag såg den här killen stå uppepå det fristående klippblocket ute i själva ravinen. Djupet ner till botten just här var 900 meter. Klippan till höger var själva ravinkanten och helt säker.

Fotografen (bild 1), Grand Canyon (internet)

‘När jag såg denne kille i sina flätsandaler, med kamera och stativ, så ställde jag mig själv tre frågor:

  1. Hur hade han klättrat upp på klippblocket?
  2. Varför tog han inte solnedgången från klippan till höger som var fullkomligt säker?
  3. Hur skulle han komma tillbaka därifrån?

‘Efter det att solen hade försvunnit nedanför horisonten packade han ihop sina saker och förberedde sig på att hoppa därifrån. Detta tog honom omkring två minuter. Han hade då kamera, stativ och också en plastpåse, alltihop på axeln eller i sin vänstra hand.

‘Nu fanns det ingen återvändo – han lutade sig framåt för att hoppa. Och så hoppade han i sina flätsandaler.

Fotografen (bild 2), Grand Canyon (internet)

‘Här kan du se att eftersom ravinkanten var högre än klippblocket, så siktade han på att landa lägre ner på kanten, där den redan var ganska brant, och försökte gripa tag i klippan med sin lediga hand.

Fotografen (bild 3), Grand Canyon (internet)

‘Han hade bara högra handen fri för att gripa tag i klippan, och vikten av alla grejorna var säkert ett problem. Han landade litet för lågt i sina sandaler och den högra foten slant. Det var just då som den här bilden togs.

Fotografen (bild 4), Grand Canyon (internet)

‘Sedan tryckte han kroppen mot klippan och vilade ett par sekunder. Så slängde upp sina grejor på klippkanten, klättrade själv upp och försvann.’

Published in: on 2009/12/18 at 09:52  Kommentera  

Inlägg 215: 1 jul 1964

Meteorkraterintresseförseningen

Man hade kommit fram till att hålet rätt efter nedslaget hade varit mer än 200 meter djupare – det hade alltså fyllts med 200 meter av sand och annat jox under de 50.000 åren fram till 1964. Det skulle alltså betyda att om ytterligare 40.000 år så skulle de återstående 170 meterna vara helt igenfyllda, muséet på kanten stängt i avsaknad av turister, och markområdet sålt till den högstbjudande. Endast en skylt på platsen skulle komma att utvisa att det en gång hade dumpit ner en meteor just här.

I muséet fick vi veta att det i alla tider hade debatterats om vad hålet var för något, och de flesta vetenskapsmännen hade med bestämdhet vetat att det var en gammal, utbränd vulkan, även om den var formad mycket annorlunda än de flesta andra. Men en viss herr Barrington hade känt på sig att det var ett meteornedslag som låg bakom det, och han hade varit så säker på sin sak att han hade köpt hela kratern och trakten runt omkring – det hade varit billigt, för det rörde sig ju om komplett oanvändbar ökenmark – och behållit det i släkten som en offentlig sevärdhet alltsedan dess. Alldeles före vårt besök hade det bevisats genom mineralanalyser att han hade haft rätt hela tiden – men skylten om meteorkratern ute vid huvudvägen hade då redan stått där i många år!

Nog tyckte jag att detta fenomenala, naturliga hål var intressant nog för att kvalificera det för att kallas nationalpark – eller åtminstone nationalmonument – men si, det gick inte alls för sig. I så fall måste det vara statsägt, och familjen var inte alls intresserad av att sälja sin klenod. Och det undrar jag inte på. Inte bara för äran av att ha gissat rätt långt före den officiella vetenskapen, men också för de stadiga inkomsterna. Alla besökare fick betala en slant, och Hollywood hade också spelat in vilda-västern-filmer där, naturligtvis mot en god avgift.

Vi dröjde oss kvar så länge vid meteorkratern att det snart började bli dags att natta. Jag hade planerat att köra till Grand Canyon och bo över där, men det skulle nu bli för långt. Så vi körde till nästa stad, Flaggstången (eng. Flagstaff) och fann ett motell där. Det visade sig ha varit klokt gjort, även om det bara var ödet i form av en meteorkrater som fick oss att göra det. Jag hade inte ett ögonblick tänkt på att det stundade till nationaldag, den 4 juli, och även om jag hade gjort det så hade jag aldrig tänkt mig att en nationaldag skulle få horder av folk att resa till en avlägsen nationalpark för den saken. Jag hade då aldrig rest till någon svensk nationalpark på svenska flaggans dag – men här fyllde man minsann upp alla hotell.

Published in: on 2009/12/18 at 06:11  Kommentera  

Inlägg 214: 1 jul 1964

Vattenbetydelsen

”Äsch”, sade mamma. ”Det här är väl ingenting.” Hon var varm och uttråkad och sömnig och såg ingen krater av någon sort. ”Tror du att de har nåt vatten därinne?”

Jag höll just på med att stanna bilen på den sandiga plätten som utgjorde parkering för meteorkratern. Det låg ett litet hus på kullen framför oss.

”Kan du hämta litet vatten åt mig?” bad hon och tittade på trappan upp dit. Det var säkert tjugo trappsteg upp till huset. Eller femtio – allting verkade ju så nära här i öknen. Jag hade märkt att när vi körde på stora vägen så tog det flera minuter att komma fram till en stolpe som verkade stå alldeles nära.

”Men vi har ju vatten här i bilen”, sade jag och sträckte mig efter det.

”Nej, inte det, det är ju så varmt. Kan du inte anstränga dig litet för mig och gå upp och se om de har vatten därinne?”

Hur vi nu diskuterade så tog hon sig en nödklunk av det varma vattnet, jag tog med flaskan för att fylla den med kallt vatten – som de naturligtvis skulle ha däruppe i huset – och stapplade henne fram till trappan.

”Kratern ligger säkert däruppe”, vågade jag mig på.

”Jag förstår mig inte på varför jag är så urlakad”, sade mamma och började klättringen. När jag hade kommit till femtio steg så var vi bara halvvägs upp, och längre än så hade jag inte lärt mig att räkna.

Däruppe fanns det vatten och kaffe och bullar och allt, och det fanns ett helt museum med bilder. Men mamma ville nu varken ha vatten eller bullar eller museum – nu skulle hon då minsann ha lön för sin möda, och om det inte fanns något verkligt sevärt häruppe så skulle hon ha ett ord eller två med den stackars servitrisen.

Kratern låg där, precis som jag hade räknat med, bakom huset. Fast så kan man ju inte säga det. Rättare vore att huset låg framför kratern. Jag hade väntat mig att vi skulle få gå eller åka en bit bort därifrån. Icke så. Huset låg på själva kanten av kratern. – Oj!

Det var ett runt hål i marken, skapat av en meteor som kom flygande för 50.000 år sedan. Hålet var ungefär 1.200 meter stort i diameter, och i mitten var det 170 meter djupt. Vid nedslaget hade en 45 meter hög kant pressats upp runtom hålet, så man kunde inte se någonting förrän man hade klättrat upp till huset uppe på kanten – men eftersom man då var helt oförberedd, så blev det hela desto mer imponerande.

Meteorkratern, Arizona (internet)

”Det här skulle pappa ha sett”, utbrast hon. Det betydde: ‘Det här tycker jag är mycket intressant’.

Inuti meteorkratern, Arizona (internet)

Published in: on 2009/12/18 at 05:50  Kommentera  

Inlägg 213: 1 jul 1964

Rattsömnighetsrisksavstyrandet

För onsdagen hade jag planerat in två sevärdheter, som båda visade sig vara just ingenting. Den förstenade skogens (eng. Petrified Forest) nationalpark visade sig bestå av en del förstenade bitar av trädstammar liggande på marken här och där, och den målade öknen (eng. Painted Desert) var öde natur av röd sandsten, vars skönhet endast framträdde när den matchade min svenska pigmentering.

Den förstenade skogens nationalpark (internet)

Står vid den målade öknen, Arizona (1964)

Efter dessa två besvikelser hade vi bara delstaten Arizonas oändliga, platta, ökenartade natur att titta på.

Landsvägen genom Arizona (internet)

”Nu längtar du väl tillbaka till Bergensfjord, för havet gav dig säkert mera omväxling än detta?” föreslog jag för mamma i ett anfall av medömkan. Hon svarade inte för hon hade somnat.

Som tur är har jag aldrig känt mig sömnig vid ratten. Inte en enda gång – bortsett från en enda gång.

Det var i militärtjänsten, vi hade varit ute på fältövning, och jag hade min egen tanktjänstlastbil som jag körde och var ansvarig för. Vi hade övat att sätta upp en tankplats i skogen, och jag hade övat backning med lastbilen i sicksack mellan träden hundra gånger – det mesta i nattmörker – så bara det hade gjort mig totalt snurrig. De flesta av oss, inklusive mig, hade varit helt vakna alltsedan klockan 03.00 under gårdagen, och nu skulle vi köra hem till kasernen i Linköping. Bland annat på stora riksvägen. Träden runt omkring mig gungade upp och ner, och huvudet föll ner på bröstet så snart jag inte tänkte på att hålla det uppe.

Då steg jag fram till befälet, ställde mig i enskild ställning, gjorde honnör, och anhöll att få ställa en fråga. Min ansökan beviljades och frågan ställdes. Jag inledde med att jag vid krigstillstånd inte skulle ha ställt min fråga, men att det nu var en fredlig övning. Jag ansåg mig inte vara god nog i mitt sömniga tillstånd att köra min lastbil på allmän landsväg med civiltrafik runt om. Därför anhöll jag om att få dispens från körningen hem och att någon som haft tillfälle att sova under natten skulle utses att köra min bil.

Sitter i min lastbil, T1, Linköping (1959)

Efter en hel del konsternation kom befälet tillbaka och beviljade mig min ansökan. Jag föll ihop i en hög och vaknade inte förrän jag låg på min säng på kasernen.

Jag fortsatte körningen med min sovande mor västerut genom den oändliga öknen, tills något helt oplanerat dök upp: en skylt om en meteorkrater (eng. Meteor Crater). Dit svängde jag in helt oförberedd, fick mamma att öppna ögonen, och si, det var sannerligen en sevärdhet vi hade kommit till!

MeteorkraternSeddRättOvanifrån, Arizone (internet)

Published in: on 2009/12/17 at 10:37  Kommentera  

Inlägg 212: 30 jun – 1 jul 1964

Mexikoklimatsplötsligheten

Om jag hade känt till att den fanns, skulle jag ha tagit med mamma på en tripp på den här vägen i närheten av Ouray, för där skulle hon ha fått uppleva i verkligheten det som hon hade sett kvällen före i form av skioptikonbilder.

Mindre väg nära Ouray (internet)

Men det var väl bestämt av ödet att det inte skulle bli av. I stället tog vi stora vägen söderut upp till 3.400 meters höjd över havet, och efter det blev det med ens rena Mexiko. De djupa granskogarna byttes ut mot torr, dammig barmark, och när vi kom till Durango – som vi så väl kände till från föredraget kvällen före – var det tak och markiser över trottoarerna som skydd mot solen. Man såg till och med en och annan mexikanare sittande i siestaslummer, hopkrupen på marken med armarna runt knäna och med sin stora sombrero till skydd. Mycket pittoreskt. Inte lockande.

Huvudgatan, Durango (internet)

Efter ett lunchmål i Durango kom vi efter en timmes färd till en nationalpark, som kallades Gröna Platån (spa. Mesa Verde), och där fick man uppleva bosättningsplatser för gamla tiders indianer. Där hade skifferstenen i berget på sina ställen skapat naturliga överhäng som gav skydd mot sol och nederbörd lika effektivt som riktiga bergsgrottor. På dessa täckta ställen hade indianerna byggt små stadsliknande byar med tegelstenshus, och dessa hade bevarats i 800 år genom att de befann sig under tak. Om du klickar här får du följa med på en vandring bland dessa minnesmärken, precis som mamma och jag gjorde år 1964.

Ruin av indiansamhälle i Gröna Platåns nationalpark (internet)

När vi tog av vägen för att köra in i den lilla nationalparken hade vi räknat med att vara där i två timmar och sedan fortsätta en bit till innan vi tog in för natten på något motell. Men när vi fann att de hyrde ut stugor mitt i nationalparken att bo i över natten så bestämde vi oss för det. Det var en verkligt bra idé, för på kvällen var det lägerbrasa i månskenet med allsång och med föredrag och diskussion om indianlivet där i Gröna Platån. Jag vet att mamma tyckte att allt det var fantastiskt väl organiserat – jag tyckte väl likadant, men eftersom jag ju var bosatt i det här landet så var ju min roll att ta åt mig äran av hennes beundran.

Lägereld i månsken i Gröna Platåns nationalpark (internet)

Det hade varit 33 grader på dagen, och i vår stuga var det fortfarande 30 grader varmt när vi kom tillbaka dit. Vi öppnade därför fönstren på vid gavel, för det var en bit svalare ute nu på kvällen. Det låg jättetjocka vaddtäcken på sängarna, och det tyckte vi var rent komiskt så här mitt i heta sommaren. Vi lade oss naturligtvis bredvid våra respektive vaddtäcken.

Nästa morgon var det en enda liten plusgrad i stugan, och vi vaknade båda under vart sitt vaddtäcke utan att minnas hur vi hade kommit dit.

Published in: on 2009/12/17 at 08:04  Kommentera  

Inlägg 211: 29 jun 1964

Skioptikonföredragskvällen

Detta att se riktig film i en samlingslokal skulle annars inte alls ha varit något nytt för mig. Som liten åttaårig unge bodde jag ett tag i byn Gusum i Östergötland, och där användes då samlingslokalen som biograf varje onsdag och lördag kväll. Jag skulle uppskatta antalet stolar – av typen rakryggade matsalsstolar – till högst 100 – kanske tolv rader av stolar, med fyra till vänster och fyra till höger om den breda mittgången – och de var i allmänhet välfyllda. Den åbäkiga filmprojektorn stod i mittgången någonstans rätt långt bak och blockerade därför gången så effektivt att alla gick till sina sittplaset från utsidorna.

Filmduken bestod av två lakan så noggrant hopsydda att man inte ens kunde se sömmen på filmen, och rep i de fyra hörnen höll duken väl sträckt. En långfilm bestod i allmänhet av två rullar film, så när den första timmen hade gått till ända var det paus medan filmen rullades tillbaka till utgångsläget och fortsättningsrullen kunde sättas upp. Dessa tio minuter gav åskådarna goda tillfällen att  diskutera inte bara den del av filmen som man hade sett, utan även att framlägga åsikter om hur den skulle fortsätta, eller kanske borde fortsätta. De som inte gillade filmen men hade en känsla för vad som passade sig hade ett gott tillfälle att diskret avlägsna sig i pausen.

Efter vårt middagsmål i Ouray fann vi vår väg till lokalen ifråga, och de hade en massa bilder att visa med skioptikonapparat – med en sådan presenterade man på den tiden genomlysningsbilder för publik. Föredragshållaren hade en pekpinne som han stötte i golvet som signal till sin medhjälpare att växla bild i apparaten som stod på en piedestal mitt i salongen, mycket påminnande om Gusum.

Visning av ljusbilder med skioptikonapparat (internet)

Järnvägen hade byggts 1882, så den hade alltså varit i bruk i 82 år, inte så länge som de svenska järnvägarna men i avsevärt vildare natur. Vi fick se en hel del bilder från byggandet av järnvägen –  kanske litet väl mycket – som fortfarande användes, fast nu enbart som museijärnväg – med ånglok – för entusiaster som jag. Emellertid skulle tågresan ta fyra timmar i var riktning, och det tillät inte våra reseplaner. Men du kan göra trippen nu, på fem minuter, med en härlig video, om du bara klickar här.

Durango & Silverton Smalspårsjärnvägståg (internet)

Det var kallt när vi gick hem till hotellet, inte kyligt utan rent hutterkallt. Vi var på 2.700 meters höjd över havet, och det märktes minsann. Men väl inne på hotellet var det varmt och gott.

Published in: on 2009/12/16 at 21:10  Kommentera  

Inlägg 210: 29 jun 1964

Smalspårsångtågsföredragsfrestelsen

När vi hade hämtat oss från chocken och vågade oss ut på den alltjämt kulbelagda vägbanan, så körde vi söderut längs Gunnisonån, och snart var det dags för Gunnisonnationalmonumentet (eng. Gunnison National Monument). Nej, ingen staty i faggorna – nu visste vi bättre än så – men det bjöds på en smal och mycket djup ravin med ån långt därnere. Vi tittade andäktigt ner i rännan i sedbörliga fem minuter och fortsatte sedan resan.

Gunnisonnationalmonumentet (internet)

Efter någon timme till var det lagom att ta in för natten. Det råkade bli Ouray, en liten charmig bergsby, och vi tog in på Ouray Hotell, ett hemtrevligt viktorianskt hus från 1893 med gammaldags inredning.

Ouray Hotell, Ouray (internet)

Hotellet hade god klass utan att vara lyxigt. Rummen hade inte den vanliga heltäckande mattan – annars sista skriket på 60-talet – utan ett vältrampat trägolv som knakade litet på det där hemmavanda sättet. Omväxling förnöjer. Medan man som bilist kan stanna på ett litet motell ute på vischan och vara helt nöjd med ett mål mat och en sovbar säng, så är det gott att ibland komma till ett samhälle med en doft av kultur och historia och att där få tillfälle att Göra Något Intressant.

Ouray (internet)

Huvudgatan, Ouray (internet)

Det hade Ouray. Vi hade kommit dit rätt tidigt på eftermiddagen och fann att det skulle bli ett föredrag om Durango & Silverton smalspårsjärnväg (eng. Durango & Silverton Narrow Gauge Railroad) samma kväll i någon samlingslokal i byn. Det gällde alltså en historisk järnväg där i trakten, och som du kanske minns, var tåg ett av mina intressen. Jag blev med en gång eld och lågor för detta evenemang.

Durango & Silverton Smalspårsjärnväg Logo (internet)

Någon kanske undrar varför hotellet inte lånade oss en DVD eller ett VHS-band om järnvägen så att vi inte skulle behöva gå på lokal för att få upplysningar om den här järnvägen. Då får jag påminna om att detta var 1964, DVD var inte ens påtänkt, VHS-bandet skulle fortfarande sitta och vänta i tio år till på att bli uppfunnet, och Ouray Hotell var av den gammaldags sort som inte ville ge sig på nymodigheter som TV-apparater på sina rum.

Nej, mamma och jag skulle minsann gå till den där samlingssalen och avnjuta vad som erbjöds, och hade de färgbilder på en filmduk så mycket bättre. Det var vad jag hoppades på – om de hade film så skulle det förstås bli en liten flimrande svart-vit projektion som man inte kunde njuta mycket av. Det var bara Hollywood som kunde producera eleganta färgfilmer, de var inte intresserade av att göra filmer om historiska järnvägar, och deras filmer erfordrade också en ordenlig biograf. En samlingslokal dög inte för riktig film nu för tiden.

Published in: on 2009/12/16 at 10:46  Kommentera  

Inlägg 209: 29 jun 1964

Modernaturgolfspelet

Från ett naturfenomen till ett annat: en hagelskur som tvingade oss att köra bilen av vägen och stanna. När det hela var över steg vi ur bilen och beskådade resultatet. Drivorna var ett par decimeter höga och hagelkulorna var centimeterstora. Ingen av oss hade någonsin varit med om något liknande.

Vi var båda helt överväldigade av detta uttryck av Moder Naturs makt. Emellertid kom hon åtta år senare tillbaka i samma ärende, inte till mig men till mina föräldrar. Då gav hon sig på dem hemma i Örebro den 13 juni 1972 och använde mycket större hagel än i Stora Sammanflödet.

Min mamma berättade i brev att de hade besök från Stockholm av min kusin Märta och hennes man Lasse. De satt alla och drack kaffe på inomhusverandan, ”och vid 4-tiden HÄNDE DET! Rakt som vi satt och pratade sade Märta: ‘Men vad är det för dån?’ Och vi hörde på en gång ett fruktansvärt dån, som hastigt närmade sig. Det var ett nästan svart åskmoln med sådana skära kanter, du vet, som inte bådar gott. Pappa hade knappt hunnit stänga verandadörren, när det började hagla. Ja, det var inte vad man menar med hagel. Det regnade golfbollar, som föll ned med förödande kraft och dån och slog sönder vad de kunde komma åt. Man var helt förlamad, som man blir vid någonting övernaturligt. Dånet kan ej beskrivas. Våra fönster höll, som tur var, men i stadsparken gick de flesta rutorna i alla växthus. Gräsmattan var täckt av småhagel och dessa hemska, massiva isbollar samt av blad från fruktträden, som föll som om det var höst. Efter 5-6 minuter gick hagelskuren över och jag försökte, sedan regnet slutat, att fotografera hageln som låg kvar. Det blir intressant att se om det blev något resultat. Som tur var skadades inte Märtas Volkswagen, men många bilar i stan fick massor med runda fördjupningar i takplåten. Kanske bara de märken som har särskilt tunn plåt. Vi var i går i stadsparken och tittade på växthusen, och det såg bedrövligt ut, må du tro. Vet du, om någon hade berättat för mig att det hade fallit hagel stora som golfbollar hade jag trott att den berättaren ljög. Men nu har man upplevt det själv…”

Ja, hennes bilder blev bra som du ser, så ingen tror att mamma ljög. Men för min egen del är hagelattacken i Stora Sammanflödet den enda av berättarvärde som jag har varit med om. Man kan inte få allt här på jorden.

Hagelstorm den 13 juni, Skyttegatan, Örebro (1972)

Hagelkulor i pappas hand den 13 juni, Skyttegatan, Örebro (1972)

Published in: on 2009/12/16 at 08:31  Kommentera  

Inlägg 208: 29 jun 1964

Monumentalokunskapen

Vi fortsatte västerut på riksvägen nästa morgon. Som det är i dag måste man planera noga för att undvika körning på motorvägar – vilket, som du vet, är förnämligt när man har bråttom men fullständigt bortkastat när man vill se sig omkring – men då, år 1964, fanns det ännu bara stumpar av motorväg här och där. Så vi körde i sakta mak på vår fint asfalterade, tvåfiliga riksväg, mötte en bil då och då och blev kanske omkörda någon gång också, precis som det skall vara på en semesterresa. Vi hade ätit frukost intill motellet i Glenwoodkällorna och i en butik också inköpt proviant för vårt lunchmål, så att vi inte behövde söka efter mat mitt på dagen. Tuta och kör!

Vägen följde en liten å som faktiskt var begynnelsen till den mäktiga Koloradofloden (eng. Colorado River), som vi skulle återträffa senare på vår resa och som försåg Los Angeles med det mesta av dess dricksvatten. Här, i botten mellan ibland lodräta bergsväggar, var den bara dekorativ, men så småningon gjorde den litet nytta också – vi fann snart vingårdar som på sina skyltar utnyttjade Koloradoflodens klara vatten som ett reklamobjekt.

Druvor i vingård, Stora Sammanflödet (internet)

Efter vingårdarna kom det en liten stad som hette Stora Sammanflödet (eng. Grand Junction), och den hade fått sitt namn av att en biflod, Gunnisonån (eng. Gunnison River), där flöt ut i Koloradofloden. Vi upptäckte på kartan att det utanför staden fanns en sevärdhet, Koloradonationalmonumentet (eng. Colorado National Monument), som låg på en vägslinga utanför staden, och vi körde nyfikna dit.

Den lilla sidovägen var fint asfalterad och välhållen, och man fick betala en avgift vid en vägbom innan man körde in till monumentet. Naturen var absolut fantastisk – helt olik de fjäll vi hade sett dagen före. Här var det sandsten överallt, grå eller rödbrun, och den hade genom erosion skapat de mest otroliga stenformationer. Vägen bestod helt av kurvor och tunnlar och utsiktsplatser, och vi körde där i säkert två timmar – men sedan kom vi till en annan vägbom, för dem som körde åt andra hållet. Vi måste ha passerat monumentet utan att se det, så jag frågade kontrollanten.

Koloradonationalmonumentet (internet)

Koloradonationalmonumentet (internet)

Koloradonationalmonumentet (internet)

Koloradonationalmonumentet (internet)

Koloradonationalmonumentet (internet)

Koloradonationalmonumentet (internet)

Han drog på munnen, en kontrollerad dragning, väl inlärd från de statliga instruktionerna: ‘Turister som frågar idiotiska frågor är lika värdefulla som turister som vet allting.’ Han förklarade snällt att ett nationalmonument inte är en staty eller sten eller någonting i den stilen utan helt enkelt en mindre nationalpark, alltså ett historiskt eller naturovanligt område som är värt ett besök. Hade vi uppskattat naturen härute? Javisst. Och lärt oss ett nytt ord.

Published in: on 2009/12/16 at 06:59  Kommentera  

Inlägg 207: 27 – 28 jun 1964

Bilåkningshöjdrekordet

I Denver väntade oss en hyrbil, och det råkade vara en Dodge Dart, en bil som kom att bli en favorit för mig närhelst jag skulle köra någonstans. Den klassades som kompakt, och den var nog betraktad som liten vid den tiden. Men om jag jämför den med min egen bil i dag, en Hyundai Accent, så var Dodge Dart en rätt stor bil – med en 282 centimeters hjulbas mot min Accents 245. Och den var också större än deras lilla Volvo PV därhemma – så mamma var också nöjd.

En 1964 års Dodge Dart (internet)

Vi skulle först korsa Klippiga bergen. Jag körde mot nordväst, för jag hade sett på kartan att det var där som de högsta bergspassen låg. Redan Denver, nere på en platt slätt, låg på 1.600 meters höjd över havet, så vi var redan då högt uppe, men nu var vi på väg mot 3.000 meters höjd och mer. Redan efter ett par timmars körning tyckte vi att vi hade fått nog och tog in på ett litet mamma-pappa-motell någonstans där det fortfarande växte träd.

Jag skulle helst ha använt egna bilder från denna resa, men det blir bara några enstaka sådana – de flesta, och de var många, har tyvärr förkommit.

På söndagen kom vi upp till passet på en väghöjd av 3.713 meter över havet, och däruppe fanns det inte tillstymmelsen till träd eller ens buskar. Vägen kallades för Stigåsvägen (eng. Trail Ridge Road) och började på allvar i ett samhälle som hette Estesparken (eng. Estes Park), där vi provianterade.

Estesparken (internet)

Jag hade aldrig förut varit på större höjder än Washingtonberget året dessförinnan, och detta var helt andra doningar. Trots slutet av juni blev det efterhand snö överallt, ovanför, nedanför, och ibland meterhöga lodräta snöväggar rätt där vi var, där snöplogen hade skurit fram vägen rätt genom ett snöfält. Plogningen hade börjat i mitten av april och tagit 1½ månader i anspråk innan vägen blev körbar. Vi mötte ingen snöplog som på bilden, men snön var lika vit – och själva den asfalterade vägbanan var helt snö- och isfri.

Snöplog på Stigåsvägen (internet)

Efter vår sväng norröver just för den vilda naturens skull kom vi på eftermiddagen ner till den litet mindre äventyrliga kust-till-kust-vägen – väg nummer 6 – och fann en liten stad, Glenwoodkällorna (eng. Glenwood Springs). Där övernattade vi, återigen på ett litet mamma-pappa-motell. Vi hade inte kommit långt på 1½ dagar, men vi ville ju bägge se så mycket som möjligt och hade heller ingen brådska. Mamma var van vid att resa och var entusiatisk över allt vi såg, så trippen artade sig väl.

Glenwoodkällorna (internet)

Published in: on 2009/12/15 at 11:16  Kommentera  

Inlägg 206: 27 juni 1964

Flygterminalslovsången

Vi tog taxi till flygplatsen, och DaNi följde med dit ut. Jag hade valt flygbolaget Trans World Airlines – eller TWA – för vår resa till Denver av ett mindre vanligt skäl: de hade just byggt en oändligt vacker terminalbyggnad på Kennedyflygplatsen i Nya York. Jag hade inte ens sett den, bara läst om den i tidningen och blivit begeistrad, och jag ville framför allt att mamma skulle få se den – hon studerade ju arkitektur i Tyskland när hon mötte pappa.

Terminalen hade ritats av Eero Saarinen och byggts mellan 1956 och 1962. Saarinen var född i Finland, där hans far, Eliel, var en välkänd, banbrytande arkitekt, vars mest kända byggnadsverk var Helsingfors centralstation från tidigt 1900-tal. År 1923 emigrerade familjen till Amerika, bland dem den då 13-årige sonen Eero. Denne blev sedermera en av Amerikas främsta arkitekter med en lång rad av framstående moderna byggnader på sin meritlista. Själv såg jag TWA-terminalen som hans mästerverk.

I stället för att vara en glaskartong i likhet med de flesta andra flygterminaler så såg denna ut som en stiliserad örn, som just hade landat med vingarna utbredda och med klorna i ett fast grepp på marken.

TWA-terminalen, Kennedyflygplatsen, New York, 1962 (internet)

Mamma höll med mig om att det var en underbar byggnad, i vitt och rött med mosaikgolv och med ett jättefönster ut mot flygplanen som blickfång.

Interiör, TWA-terminalen, Kennedyflygplatsen, New York (internet)

Mamma i TWA-terminalen, Kennedyflygplatsen, New York (1964)

För att komma till planen gick man genom vita rörtuber med röd matta, och som helhet fanns det ingen rak vägg någonstans – allt rörde sig om kurvor och öppningar åt alla håll.

Allteftersom flygtrafiken utvecklades kom terminalen att med tiden bli alldeles för liten. Det fanns heller inte plats för alla säkerhetskontroller som behövs i dag, och överallt var det små trappsteg men inga handikappsramper. Så när flygbolaget American Airlines tog över TWA 2001, fick terminalen stå tom – tills terminalgrannen Jet Blue Airways köpte den för att tjäna som entré till sin nya terminal som skulle byggas därbakom. Även om det inte var en idealisk lösning, så är det härligt att en vacker byggnad inte nödvändigtvis måste slås sönder när den inte längre kan tjäna sitt ursprungliga ändamål.

Så äntligen var jag på väg mot Kalifornien – igen. Mitt hägrande mål, som jag så lättvindigt försakade den dagen i Nya Orleans när QQ helt burdust svängde tillbaka mot Nya York. Nu satt jag för fjärde gången i mitt liv – och min mamma för första gången – i ett flygplan och tittade ner, en sysselsättning som jag, på barns vis, fortsatt att roa mig med på flygplan i hela mitt liv.

Published in: on 2009/12/15 at 10:45  Kommentera  

Inlägg 205: 19 – 27 juni 1964

Modersankomsten

Så kom då den stora dagen när mitt nya liv – eller, rättare sagt, valda delar därav – skulle avslöjas för min krävande mor. Och det gick faktiskt riktigt bra. Mitt ‘avvikande’ sexualliv var ju vid den tiden inte så vidare värst komplicerat och vidlyftigt, så det var rätt lätt att hålla undan, och hon hade heller ingen anledning att ge sig på någon utfrågning heller.

Jag var borta från arbetet den fredagen – jag hade Något Viktigt att göra, så det var inte svårt att få ledigt – och gick till hamnpiren, som råkade ligga vid foten av min egen 10:e gata. Bergensfjord låg där och var en bra bit mindre än Kungsholm. Så småningom kom mamma av båten, och jag såg henne tullas i den primitiva lokal som ett gammalt hamnskjul i Nya York var, och sedan träffades vi med en stor kram.

Vi fick plats tillsammans med ett annat par i en taxi och var strax hemma på Peter Warren. Tungorna gick som lärkvingar – hon  var inte trött från resan, för på sjön ställer man tillbaka klockan en timme var morgon, och då blir det inga tidsomställningsproblem.

Hon tyckte att vår bostad var härlig, väl minnandes mina 29 kvadratmeter i Biskopsgården, och särskilt med såpass litet möbler var det ju mycket luftigare här. Däremot var hon inte imponerad av vår fria utsikt utan tyckte att alla taken i förgrunden var fula och skräpiga. Hon tittade mycket hellre rätt ner på vår egen gata.

10:e gatan från vårt fönster, Peter Warren, New York (1964)

Davids mjuka sätt gjorde att hon tyckte mycket om honom så snart han kom hem, och vi gjorde Manhattan tillsammans under veckoslutet. Det var han som fick oss att åka upp till takterrassen på RCA-byggnaden vid Rockefellercentret. Turister åkte alltid upp i Imperiedelstatsbyggnaden, för att den var högre, men de fick då vistas på en takterrass som i en bur omgivna av säkerhetsgaller. Det var nämligen så att skulle man ta livet av sig i Nya York så skulle det göras med besked – endast den högsta byggnaden dög för det ändamålet.

Med mamma på RCA-taket, New York (1964)

Med DaNi på RCA-taket, New York (1964)

Med DaNi på RCA-taket, New York (1964)

Med mamma på RCA-taket, New York (1964)

Med mamma på RCA-taket, New York (1964)

Med mamma och japanska turister på RCA-taket, New York (1964)

Under vardagarna under veckan därefter fick hon klara sig själv i storstaden och det gick bara bra. Hon tyckte att Metropolitans konstmuseum (eng. Metropolitan Museum of Art) var alldeles för stort, men hittade helt på egen hand ett mindre museum, de så kallade Fricksamlingarna (eng. Frick Collection), där alla konstverk kunde avnjutas på en och samma dag.

Metropolitans konstmuseum, New York (internet)

Fricksamlingarna, New York (internet)

Veckan gick undan kvickt, och snart var det dags för henne och mig att ge oss av på vår tripp västerut. På lördagen den 27 juni bar det iväg ut till Idlewildflygplatsen (eng. Idlewild Airport), eller Kennedyflygplatsen (eng. Kennedy Airport) som den just hade omdöpts till, för att flyga till Denver, mitt i landet.

Published in: on 2009/12/15 at 10:22  Kommentera  

Inlägg 204: 15 jun 1964

Företagsnedläggningsshotsavstyrandet

Jag skulle kunna fortsätta med alla godbitar som IBM öste över sin personal, 100%-klubbmöten och symposier i flera dagar i Miami eller Las Vegas eller Nya Orleans för dem som uppnått årets arbetskriterier, och en ledig dag då och då utan vidare om man verkligen behövde den, och blommor till en avliden fars kista i en kyrka som man inte själv ens känt till namnet på, och detta även om det gällde ett så avlägset land som Sverige. Stora och små saker som skapade familjesammanhållning mellan sisådär en 400.000 familjemedlemmar.

Företagets attityd blev de anställdas attityd. Jag hade minsann sett hur det kan gå till mellan kollegor på en arbetsplats (se inlägg 113), men på IBM hörde jag aldrig ett ont ord om någon jag arbetade med. Inga intriger, inga svek bakom ryggen. I alla år var det bara roligt att komma till jobbet, varje dag, utan undantag. Under alla mina år utfrågades jag aldrig om mitt privatliv, trots att alla mina kollegor, boende i Nya York, måste ha gissat varför en medelålders herre som jag hade förblivit ogift. Åren före 90-talet var ju bevisligen inte nådiga för identifierbart homosexuella i det mesta av Amerika, men på IBM – aldrig en fråga, aldrig en antydning, aldrig en gliring.

Jo, det var ett storföretag, och jo, vi var simpla anställda, och jo, visst hände det ting som gick fel. Men, som Esaias Tegnér kväder om kung Gustaf III:

”Det låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol deri, och hur du klagar,
hvar stodo vi om han ej varit till?”

Hur gick det då för IBM sedan jag hade gått i pension? I fyra år kämpade IBM för sitt liv, och konjunkturen på tidigt 90-tal hjälpte ju inte alls. Men år 1995 kom Louis Gerstner dit som chef, och på bara några år vände han på ödet, och IBM kom tillbaka som en annorlunda skapad jätte.

Louis Gerstner (internet)

Tillverkningen av stora datamaskiner blev kvar, men nu var IBM mest ett serviceföretag, som tog över hela databehandlingen för företag som själva hellre ville syssla med det de var till för. Den erfarna IBM-personalen skötte då deras kommunikation och databehandling och var lika insatt i företagets affärer som dess egen personal. Både i Amerika och, faktiskt övervägande, i övriga världen. IBM blev återigen ett stort, fint företag. Som alltjämt betalar min månatliga pension.

Published in: on 2009/12/15 at 07:00  Kommentera  

Inlägg 203: 15 jun 1964

Arbetsplatspersonalomhändertagandefördelarna

Stort misstag! Mot slutet av 80-talet började det göra riktigt ont. De stora maskinerna sålde inte alls väl längre. Kunderna flyttade över en massa processer till de billigare mikrodatorerna. Efterhand verkade det som om hela IBM, med sina 400.000 anställda, skulle kunna tänkas gå omkull. Man behövde bli av med folk, och därför började de anställda att erbjudas lockande villkor för att sluta – Thomas Watsons principer gällde fortfarande, och man avskedade ingen anställd som skötte sitt arbete. År 1991 nappade jag på kroken, och efter 28 lyckliga år på denna underbara  arbetsplats gav jag mig av och tittade aldrig tillbaka.

IBM visste att det var de anställda som var nyckeln till företagets framgång och vårdade därför den tillgången på bästa sätt. De anställda betalades bra men inte överdådigt, och man fick gott om bra folk ändå – det var en prestige att få höra till IBM och ett nöje att få vistas i den goda andan där.

De flesta amerikanska företag hade något som hette ‘sjukdagar’: man hade rätt till så och så många betalda sjukdagar per år. IBM hade inga sjukdagar. Blev man sjuk så var man sjuk – inga regler kunde ändra på den saken. Och man var sjuk ända tills man blev frisk. Vi verkade faktiskt att vara sjuka mindre än på andra firmor – vi gick inte till jobbet snörvlande baciller därför att vi hade gjort slut på våra sjukdagar, utan vi stannade hemma och smittade därför inte ner våra kollegor i onödan. Detta resonemang var mycket ovanligt i den amerikanska affärsvärlden.

Varje år fick vi alla en blankett att fylla i med frågor om vad vi tyckte om saker och ting, framför allt om våra överordnade och företagets göranden och låtanden. Jag hade en gång en alldeles oduglig och konstig chef, och han bara försvann ett par veckor efter det årets blankett – mycket enklare och smärtfriare än att grupprapportera fallet till högre ort, vilket var en annan IBM-lösning.

När jag intervjuades inför min anställning hade jag sagt att jag inte aspirerade på en chefsbefattning, eftersom jag var mera inriktad på tekniska lösningar än på personalhantering, och det respekterade IBM under alla mina år. Det fanns en karriärtrappa helt utan chefspositioner just för folk som jag. I de flesta företag blir man tittad ner på om man inte kämpar om chefsposterna. Inte så på IBM.

På sommaren hade vi minst en utflyktsdag. Vi samlades ute på Sandudden (eng. Sands Point), företagets rekreationsplats (eng. country club) på Långön, för en dag med golf, tennis, pingpong, korgboll, eller bara samvaro i klubbhuset. Och ett kort möte, alltså ‘arbete’ av skattetekniska skäl.

Published in: on 2009/12/15 at 06:49  Kommentera  

Inlägg 202: 15 jun 1964

Störstochbästochsäkrasttillvaron

IBM var, som det sades, Snövit bland de sju dvärgarna – NCR, General Electric, Control Data, Burroughs, RCA, Honeywell, och den äldsta och tidigare enda, Univac. Märket IBM blev med tiden så välkänt att det skämtades att varje företag hade ett IBM-rum som var fyllt med Univac-maskiner. Inte länge förblev det så – våra maskiner kostade mycket mera än de andras, men IBM betydde säkerhet, och ingen datachef hade någonsin blivit avskedad därför att han hade valt IBM-maskiner.

IBM som Snövit bland de sju dvärgarna (internet)

Hur gick det då för IBM under min långa tid där? I stort sett fortsatte man att bygga nya maskiner inom ramen för System 360 – och på 70-talet en ny artikektur kallad System 370 – med årligen bättre finansiellt resultat för både företaget, dess anställda och dess kunder. Rätt snart gav konkurrenterna till stort sett upp, och IBM fick praktiskt taget monopol inom databranschen.

I senare hälften av 70-talet dök det upp något nytt: små datamaskiner, som kom att kallas mikrodatorer, och som till och med privatpersoner kunde ha råd med. Men det var inte IBM som tillverkade dem – de var ju bara leksaker och ingenting för IBM! Jag, som alltid hade varit road av programmering, köpte mig en av de allra första, en så kallad TRS-80, lanserad av en kedja av konsumenttekniska butiker kallad Radiokojan (eng. Radio Shack). Jag vill minnas att den kostade mellan 10.000 och 20.000 kronor – inga småpengar 1976! – och den var helt oanvändbar för annat än nöjesprogrammering.

Radiokojans Dator TRS-80 (internet)

Men snart kom det större – och ännu dyrare – mikrodatorer. Firman Apple kom med en redan 1977. Den hade en fyrfärgsskärm och var riktigt användbar för småfirmor, och Apple tjänade grova pengar på den.

Apples dator Apple-II (internet)

Tillräckligt mycket för att IBM skulle vakna upp och vilja vara med i dansen, och 1981 lanserade IBM sin första mikrodator. För att kunna lansera den kvickt valde IBM att köpa mjukvaran från en liten firma som hette Microsoft och maskinhjärnan från en annan liten firma som hette Intel. En mikrodator med IBM:s stämpel frampå ville folk ha även om skärmen bara hade grön text – det såldes så mycket som kunde tillverkas.

IBMs Persondator (internet)

I takt därmed betalade IBM stora pengar till Microsoft och Intel, tillräckligt för att de skulle kunna utvecklas till datajättar i sin egen rätt. Även IBM njöt av sin försäljningssuccé men tänkte sig aldrig att mikrodatorn skulle kunna äta sig in i vad de stora datamaskinerna gjorde på företagen, utan såg den bara som en liten sidoprodukt att tjäna en hacka på.

Published in: on 2009/12/14 at 09:53  Kommentera  

Inlägg 201: 15 jun 1964:

Gyllenetidsbegynnelsen

År 1935 fick IBM ett speciellt uppdrag, som räddade Thomas Watsons anställningsprinciper. Det var då som den amerikanska staten införde allmän folkpension, och IBM fick uppdraget att utrusta och hjälpa myndigheterna med allt det tekniska som behövdes för att insamla och behandla inkomstuppgifter för de 26 miljoner löntagare som Amerika vid den tiden hade. När detta arbete var avklarat blev det nya uppgifter för IBM med alla statens databehov.

Jag har redan diskuterat hålkortet här. Det existerade redan på 1800-talet, men det standardiserades av IBM år 1928 och användes för alla möjliga ändamål alltjämt i många år efter det att jag hade anställts. Jo, jag har minsann arbetat med hålkort i mina dagar! Behövde några uppgifter maskinbehandlas i två faser hamrade en dator ut en trave med hålkort, som sedan fick matas in igen, i samma eller en annan maskin – och efter det slängdes de bort. Det verkar som ett obegripligt slöseri i våra dagar – hela skogar avverkades dagligen bara för att bevara halvuträkningar några minuter mellan två processer, men det var ju i princip inte värre än att slänga bort en tidning efter att ha läst den.

Under världskriget förvandlades IBM och alla industrier till vapentillverkare, och sedan kom den militära upprustningen för det kalla kriget mot Sovjet. I och med det skapades inte bara elektroniska datamaskiner utan också möjligheter till dataöverföring på tråd mellan olika platser – även trådlöst på sina håll. Detta kallades ‘telekommunikation’, och Tom Farrelly lät mig litet hemlighetsfullt veta någon gång på sommaren 1964 att han skulle sätta mig på ”ett nytt arbetsområde, som heter telekommunikation”. – ”???” – ”Vi kommer att arbeta med att låta mäklarfirmorna runt omkring i landet sända in sina aktieorder till börsen direkt med en teleprinter och inte alls använda telefon för det. Hur låter det, tycker du?” – ”Fint, när kan jag börja med det?”

Thomas Watson hade dött sju år innan jag steg in i bilden och hade efterträtts av sin son Thomas Watson Jr som högste chef för IBM. Har man egenhändigt skapat ett världsföretag så väljer man också sin efterträdare, och Junior fortsatte sin pappas verk utan att det utåt märktes det minsta.

Thomas Watson, Jr, 1956 (internet)

IBM:s nya System 360 gav 1964 alla våra datamaskiner en gemensam och enhetlig struktur. Det var gyllene tider, och jag var del av dem. Jag hade haft en otrolig tur som råkade komma in på en yrkesgren just när den förvandlades från en upptäcktsresa till en nödvändighet, och som kom att påverka livet för alla människor överallt i världen under de följande årtiondena.

Published in: on 2009/12/14 at 09:21  Kommentera  

Inlägg 200: 15 jun 1964

Löneförhöjningsmeditationen

Bortsett från denna badutflykt har jag inte mycket mera minnen från dagarna innan DaNi och jag invaderades av min mamma. Jo, jag fick en löneförhöjning! Från den 1 juli skulle jag nu få 3.885 kronor i månaden mot 3.497 dittills, en 11% påökning. Det talade Tom Farrelly om för mig vid ett av mina sällsynta besök i min stora, gråa, öde kontorslokal, som jag dumt nog aldrig tog en bild av – bortsett från en där lokalen råkade bli bakgrund när jag där fotograferade Bill Apostolacus, en arbetskollega.

Bill Apostolacus, IBM:s kontor, Broadway 2, New York (1964)

Tom Farrelly kallade in mig på sitt lilla kontor, och på vägen dit rann det inte alls några dumma tankar som att ”Nu ska jag nog avskedas” genom mitt huvud. Jag tänker alltid positivt, som till exempel att ”Nu får jag nog veta att jag inte är lärling längre”. Och det var alldeles riktigt. Men Tom nämnde inte detta, så när jag hade fått det trevliga lönebeskedet och han glädjestrålande – allting på IBM gjordes glädjestrålande – hade skakat hand med mig och jag hade överöst honom med tacksamhetsbetygelser, så frågade jag om jag fortfarande var lärling. ”O, nej då”, sade Tom. ”Alla börjar här på IBM som lärlingar, så att företaget utan större problem kan bli av med dem, om de visar sig inte motsvara förväntningarna. Men när vi ser vad de går för så blir de ordinarieanställda i ett huj, för det är till allas fördel. Om dig tvekade jag aldrig, och du är biträdande systemingenjör nu.”

IBM var ett företag som inte många andra. I Amerika var det kutym att folk anställdes efter behov och likaledes avskedades efter behov. Särskilt bilfabrikerna, med deras mängder av arbetare, gjorde sig regelbundet av med tusentals av dem varje år under månaderna mot slutet av tillverkningen av en årsmodell fram till den dag då banden började rulla för nästa års bilar. Då plötsligt slogs portarna upp igen, och alla de gamla arbetarna – dessa hade anställningsföreträde – kom tillbaka till sitt arbete, där det nu var bråttom, bråttom. Andra firmor gjorde likadant, fast på mindre uppenbart sätt.

Men inte IBM. Företaget hade skapats år 1911 genom en sammanslagning av tre firmor, och år 1915 blev Thomas Watson dess chef. Under tiden fram till år 1924, då det döptes om till IBM, lade han grunden till det moderna företag som vi ser än i dag. Han behandlade sitt företag och sina anställda som gamla tiders brukspatroner, välvillig men krävande. De enda anledningarna till avskedande var olämpligt beteende och oförmåga att utföra ett arbete – aldrig företagets arbetskraftsbehov. Och den regeln klarade han även genom den förfärliga depressionen på 30-talet med sin 35%-iga arbetslöshet.

Thomas Watson Sr, 1914 (internet)

Published in: on 2009/12/07 at 09:41  Kommentera  

Inlägg 199: 7 jun 1964

Tvåmilahålebadstrandsbilutflykten

När juni rullade in så var det dags att planera för släktinvasionerna. Vad hände med den första, DaNis mammas och styvfars visit på världsutställningen? Stort frågetecken. De kom inte, de var aldrig på Peter Warren, men jag minns inte vad som ändrade deras planer. Så nu skulle min mamma i stället bli vår första husgäst. Hon skulle anlända med båt på fredagen den 19 juni, och jag skulle ta ledigt den dagen för att möta henne.

Sedan skulle mamma och jag flyga tillsammans till Denver, mitt i landet, på lördagen den 27 juni, hyra bil där och sedan köra dit näsan pekade i tre veckor. Över Klippiga bergen till södra Kalifornien och sedan längs kusten upp till Monterey, just söder om San Francisco. Därifrån skulle jag flyga hem till Nya York på måndagen den 20 juli, medan mamma skulle stanna i två veckors tid hos sin barndomsvän Valentin Gabriel med fru och son. Hon skulle sedan flyga till Nya York och efter en tid hos oss resa vidare hem till Örebro, med flyg eller med båt, beroende på hur hon hade gillat sjöresan.

I väntan på hennes ankomst blev det ännu en bilutflykt med Paris och Steve. En söndag i juni körde vi alla till Österhampton (eng. East Hampton) längst ute på underkäken på krokodilen Långön. Det var som alltid en dagstripp, för Skjulhuset hade öppet sex dagar i veckan – bara stängt enligt lagen på söndagen – medan lördagen var deras bästa inkomstkälla. På måndagen slog de dock ibland igen butiken därför att inga kunder då hade några pengar kvar.

DaNi och jag hade ju kört ut till slutet av Långön på Lambrettan i april, så det enahanda, platta landskapet var därför ingen nyhet för mig. Men vi hade nu Österhampton som mål och en havsbadstrand där, kallad Tvåmilahålan (eng Two Mile Cove), med övervägande sådana killar som vi själva. Som bögtillhåll kunde ingen plats mäta sig med Körsbärslunden, salig i åminnelse sedan förra sommaren, men ifråga om badstrand så var den väl befolkad här medan den i Körsbärslunden ju hade varit helt tom – fast det hade naturligtvis berott på det otrevligt blåsiga vädret därute på Eldön.

Själva Österhampton bestod nästan helt av herrgårdsstora hus, för det var enorma pengar i omlopp i den trakten. Men på stranden såg man det inte. Badbyxor ser varken rika eller fattiga ut. Och alla var klädda i badbyxor – bevare sig väl, år 1964 gick ingenting annat för sig. Men vi hade kul ändå, tillsammans med några av Paris och Steves vänner, som råkade vara där.

Med Paris Eager och vänner, Tvåmilahålan, Österhampton (1964)

Ligger och solar, Tvåmilahålan, Österhampton (1964)

Paris Eager, Tvåmilahålan, Österhampton (1964)

Har det gott i solen, Tvåmilahålan, Österhampton (1964)

Published in: on 2009/12/07 at 08:41  Kommentera  

Inlägg 198: 17 maj 1964

Heminredningsprocedurssnigelfarten

DaNi och jag hade bott i Peter Warren i fyra månader vid det här laget, och det var alldeles klart att vår bostad inte var ‘färdig’ – om man nu hade pretentioner i den riktningen. Det stora rummet var uppriktigt sagt rent ödsligt. I ett hörn hade det en trevlig matplats, som utan att man ens flyttade ut bordet – vilket lätt kunde göras – tillät fem personer att äta bekvämt. Sedan stod pianot mot en vägg, en utfällbar bäddsoffa stod mot väggen mittemot, ett litet runt kaffebord stod var det ville – och sedan fanns där nästan ingenting mer. Vi hade ingen vad man kallar sittgrupp någonstans, och det var nog det som saknades mest. Nog diskuterade vi om vi inte borde gå ut och köpa ett par fåtöljer och ett soffbord att ställa mitt i – det som skulle förvandla rummet till ett konventionellt vardagsrum. Men vi vägrade att spendera dyra pengar på något som vi inte alls var säkra på att vi ville ha. Nästa grunka som skulle komma var de planerade bokhyllorna från Sverige, och innan de var på plats kunde man inte veta vad resten av rummet behövde.

Bokhyllorna skulle komma att kosta dyra pengar, och vi kunde inte vara barskrapade när våra långväga gäster kom till oss. Utan ytterligare möbelinköp skulle vi ha nog med pengar för alla utgifter under besöken och dessutom kunde vi ju bjuda dem på ett oändligt vackert parkettgolv. Mamma hade alltid klagat över att alla, inklusive de själva, saknade ‘fria golvytor’ – nu skulle vi få se om hon verkligen menade detta när det kom till kritan.

Vi var rätt mycket tillsammans med Paris och Steve under dessa väntans dagar. De tyckte om att köra ut på landet om söndagarna, och tog gärna DaNi och mig med i sin stora bil. En dag nu på försommaren körde vi upp till Catskillsbergen, en två timmars körning nordvästut från Nya York. Det var så skönt utan jäkt, inget flå för att komma dit man skulle i tid. Vi stannade till och med ett tag vid en liten bäckravin, bara för att komma i kontakt med naturen – o, så svenskt det kändes!

Steve Burger och DaNi vid bäck, Catskillsbergen (1964)

Med DaNi vid bäck, Catskillsbergen (1964)

Steve Burger vid bäck, Catskillsbergen (1964)

DaNi vid bäck, Catskillsbergen (1964)

Efteråt samlades vi i deras våning och av någon anledning ville Paris absolut bryta arm med mig – och DaNi ville fotografera det hela. Jag var inte snäll – jag lät mig vinna. Men stackars Paris hade ju kört hela dagen, så han hade inte en chans. Jag tänkte ofta på att här satt jag tillsammans med dessa tre härliga killar, allt tack vare mitt mod den där dagen i juli att kliva in på Skjulhuset och öppna munnen. Var hade jag annars varit nu – och med vem? Kanske ingen?

Bryter arm med Paris Eager, New York (1964)

Published in: on 2009/12/07 at 07:28  Kommentera  

Inlägg 197: 5 – 12 maj 1964

Hjälpandehandsförluststragedierna

Vissa människor har en egenhet att lämna obehagliga spår efter sig. Jag måste vara en av dem, så akta dig för att ha med mig att göra! Det kan komma surt efter, särskilt om du hör till en börsmäklarfirma.

Som du tidigare har hört så var mitt arbete på IBM vagabondartat. Jag hade inte en fast kund hela tiden utan hoppade runt bland olika börsmäklarfirmor beroende på deras behov – och på storleken av deras månadsräkning för IBM-utrustning. En viss tid här och en annan tid där, och ofta litet fram och tillbaka.

Vid det här laget, efter en åtta månader  i sadeln, hade jag först ridit in till Ira Haupt, där jag höll till i en månad. Sedan skrittade jag in till Walston och stod bi i fyra månader vid programmeringen av deras datoriserade avlöningsrutiner, både före och efter min långa utbildningskurs i Newark. Och ack – redan medan jag var hos Walston fick jag höra att Ira Haupt hade gått i konkurs och inte ens existerade längre.

Efter Walston travade jag över till en firma som hette Hirsch, men redan efter en månad där red jag i full galopp över till Merrill Lynch, Pierce, Fenner & Smith – av lata tungor kallad Merrill Lynch – den utan jämförelse största börsmäklaren av dem alla. Just när jag hade kommit dit, så fick jag höra att Walstons vicedirektör och datachef hade undergått en operation omkring den 5 maj men dött mitt under den. Och bara en vecka därefter stod det stora rubriker i tidningarna om att Vern Walston, som var Walstons högste chef och huvudägare, hade skjutit sig själv genom huvudet i sin kontorssvit högst uppe i vad som alltså var samma hus där jag några månader tidigare hade fått beskedet att president Kennedy hade skjutits ihjäl. Jag hörde att han hade haft ett helt museum av skjutvapen på väggarna däruppe.

Så efter allt detta väntade jag bara på att få höra hur det skulle gå för stackars Hirsch. Deras kontor låg på 20:e våningen, om jag minns rätt, i ett långt och smalt gammalt hus på Broadway, och jag passerade det varenda dag. Det var den enda börsmäklare av dem som jag hade tjänstgjort hos, som hittills hade klarat sig undan tragedier när jag hade lämnat dem.

I det höga huset låg en gång Hirschs kontor, New York (1972)

Vad jag visste så hade också Volvo klarat sig fint alltsedan jag slutade där för nästan ett år sedan, så mina fotspår där kanske redan var preskriberade, och kanske detta omen endast gällde för amerikanska börsfirmor? Hur som helst så tyckte jag att det skulle vara bekymmersamt om det bleve allmänt bekant att jag var ett järtecken inför kommande företagsolyckor.

Published in: on 2009/12/07 at 06:46  Kommentera  

Inlägg 196: 28 apr 1964

Släktbesöksvarselsjusteringarna

Efter två månader och tre dagars idogt brevskrivande lyckades vi samsas om en resa och ett datum, och det var allt det hela hade rört sig om:

17)  Den 24 april är jag glad och tacksam för att åtminstone mamma kan komma – att pappa inte har tid förstår jag så väl.

18)  Den 28 april har mamma beställt plats på m/s Bergensfjord den 10 juni med ankomst till Nya York den 19 juni – precis lika fort som Kungsholm – har skickat sitt pass till amerikanska ambassaden för visum, och har börjat oja sig över vad hon skall ha med sig. Nu är allt normalt igen.

Så äntligen var det klart: mamma skulle komma och ‘inspektera’, jag skulle bli mammas lille pojke igen – under en mycket begränsad tid – och jag trivdes med det i stoltheten över vad jag hade gjort av mitt liv under detta år. Men – hur i all världen skulle det nu bli med allt detta familjeliv ovanpå DaNis och mitt ‘privata’ familjeliv? Först skulle DaNis mamma och styvfar vara i våningen i en vecka någon gång i maj och sedan min mamma i ett par veckor från den 19 juni?

Ganska bra, skulle jag säga. Naturligtvis skulle de äldre få sovrummet och vi sova på bäddsoffan i vardagsrummet: ”O, det går så bra, så. Vi har redan haft gäster, så vi har samsats på samma sätt förut. Inga problem!” – Vilket ju vad guds sanning – vi behövde ju inte berätta att vi sov i samma säng ändå, gäster eller inga gäster. Enda skillnaden var att vi inte kunde sova ‘på samma sätt’ som vanligt, för det kunde ju tassas omkring i våningen på natten.

Men hur skulle det gå med våra dagliga – eller, rättare sagt, nattliga – sexlekar? Det var heller inget problem, för det var ingenting dagligt längre. Efter min funderare i Newark, då jag beslutade att inte fortsätta med stjärtlekarna, som jag aldrig hade tyckt om vare sig i mina fantasier eller i den bistra verkligheten, så hade vi, utan att jag egentligen hade sagt ett ord om det, minskat ner på vårt intima sexliv ordentligt. Vi sov fortfarande lika tätt hopslingrade som förr, och om det ledde till sex, bara bra. Men om det inte gjorde det så var det lika bra. Jag antar att det var en del knull, åtminstone i början, men DaNi måste ha märkt att jag inte var en road deltagare och självmant minskat på konfekten. Som jag minns det var det ingenting kvar av den sortens umgänge vid tiden för släktinvasionerna.

Published in: on 2009/12/06 at 12:14  Kommentera  

Inlägg 195: 28 apr 1964

Reseplaneringstillvecklingen

Efter varjehanda komplikationer började en lyckad utkomst skönjas i korrespondensen:

11)  Den 9 april är mamma hemskt ledsen, för pappa hade visat henne en kopia av sitt brev till mig dagen före. Hu vad hemskt att pracka henne på mig utan att tala med henne först. Aldrig, aldrig skulle hon komma att göra det! Hon hade påmint pappa om att han hade haft pengar bara liggande i England i åtta år, och de skulle räcka till en flygbiljett, men då var det tiden som inte räckte till. Det var dagen innan han totade ihop brevet till mig. Vad visset! Men hon skulle hämnas! Kanske i oktober skulle hon kunna ordna med en båtresa i båda riktningarna själv och hälsa på i Nya York och sedan ta sig med buss till Monterey. O, vad kul det skulle bli!

12)  Den 10 april – i kors med både pappas och mammas brev – har jag luskat ut att om man åker båt med Norska Amerikalinjen och flyger hem med Loftleidir så får man samma tur och returpris som om man åker båt också tillbaka, så kanske de skulle vilja välja det? Den 10 juni går en båt, den näst sista för säsongen innan det blir ‘busdyrt’, och den allra sista kommer fram på en måndag, vilket inte är så lämpligt för mig.

13)  Den 14 april beklagar jag att i min familj kan man inte ta emot något, även om det skulle glädja givaren. Bankkonton och portmonnäer skall upp och vartenda öre skall redovisas, annars aldrig, aldrig! Jag vet att det är obotligt och ändå fortsätter jag att tjata, bara för jag vill så gärna att det hela skall bli av.

14)  Den 17 april har mamma uppenbarligen samtalat med mig per telefon, något som för henne kändes ”gripande först och vemodigt efteråt”. Jag hade sagt ”Kom” och hon  ”Nej”. Hon är rädd för sommarklimatet i Amerika. Kanske hon skulle resa senare även om det blev dyrare.

15)  Den 18 april – i kors med mammas brev – utbrister jag i ett ”O, det blir så roligt att få besök” och nämner hur lockande världsutställningen såg ut när DaNi och jag passerade den på Lambrettan just nu före öppnandet = lockbete.

16)  Den 19 april – i kors med mitt brev – skriver mamma att hon gärna vill komma men att pappa inte har tid. Hon vill att jag ska skriva henne omedelbart om jag vill att hon skall komma och svimma i värmen.

(Korrespondensen fortsätter)

Published in: on 2009/12/06 at 12:07  Kommentera  

Inlägg 194: 28 apr 1964

Reseplaneringsförvecklingen

Förhandlingarna framskred som följer enligt den gamla brevkorrespondensen:

7)   Den 28 mars säger jag också i samma brev att de skall gå till en resebyrå och boka plats på båt eller flyg. Propellerflyg är billigare men kanske mera tröttsamt, fast då kan man få stanna och se Island på vägen. Av båtarna är Norska Amerikalinjen billigast, tar en eller två dagar längre och lär ha utsökt mathållning. Om de betalar överfarten skall jag ta hand om resten av kostnaderna under besöket!

8)   Den 1 april säger mamma olustigt i sitt brev att tyvärr kan de inte komma detta år. Det beror inte på pappas arbete, vilket inte är något problem, utan på att resan skulle gå på 2.000 kronor per person, och så mycket har de helt enkelt inte att leka med. Och de är helt överens om att de inte kan ockra på mitt goda hjärta och låta mig betala för dem. Deras beslut är orubbligt!

9)   Den 4 april skriver jag att det kostar 2.020 kronor med Loftleidir tur och retur via Island, och att allt annat för resan vill jag betala. De kan inte ‘ockra på mitt hjärta’, ”såvida jag inte har ett pengahjärta” – vad jag nu menade med det. Mitt hjärta blir mindre ockrat på om det blir av med en eller en annan peng än om det går miste om att få se dem i Nya York denna sommar. Kalkyl: Två veckor i Nya York kostar bara maten. Bil för resan måste hyras ändå. Ett extra motellrum kostar 25 kronor per natt. Mat för dem tillsammans under resan kostar 40 kronor per dag. Om de gästar vännen i Monterey kostar det troligen ingenting, och att resa tillbaka till Nya York med tåg eller flyg kostar 520 kronor per person. Totalt 2.340 kronor. Om jag spenderar 3.600 kronor för deras besök, tror de då inte på att jag gärna vill göra det? Jag nämner att jag har redan har åkt ut till flygplatsen för att se hur jag kan möta dem där. Detta om något var väl ett hjärtsnörpande argument?

10)  Den 8 april skriver pappa att han nu har ordnat med mera rörelsekapital för byrån och dessutom fått flera nya kunder, så nu är det plötsligt inte så trångt med pengar men däremot med tid. Han kan inte gärna tänka på att slå igen verksamheten under en hel månad på sommaren. Så han föreslår att mamma reser ensam den här gången, och så kommer han med nästa gång. Han har nämnt den idén för mamma och si det gick inte alls, så nu borde jag försöka övertala henne.

(Korrespondensen fortsätter)

Published in: on 2009/12/06 at 11:55  Kommentera  

Inlägg 193: 28 apr 1964

Reseplaneringsutvecklingen

Nu har du fått bakgrunden. Här är den utlovade korrespondensen mellan Nya York och Örebro:

1)   Den 25 februari berättar jag om mina planer att semesterbila över Klippiga bergen till Kalifornien på sommaren och att följande år i maj flyga med ett IBM-chartrat plan till Bryssel. En idé: Skulle de inte också kunna gå med i någon klubb som chartrar plan och komma över till Nya York på höstkanten?

2)   Den 8 mars säger mamma att det vore kul att vara i Nya York på min födelsedag – mitt 30-årsjubileum minsann! – i september, och att också resa över till Kalifornien på 14 dagar för att hälsa på en barndomsväns familj i Monterey. ”Det är kul att göra planer.”

3)   Den 16 mars är jag mycket glad över att de kanske funderar på att komma, men de bör inte komma för tidigt, för i augusti är det ohyggligt hett. Återigen säger jag att en charterresa är otroligt mycket billigare. Jag berättar att en bussbiljett, köpt i Europa, för obegränsade långfärdsresor i hela Amerika i 99 dagar kostar 99 dollar eller 512 kronor.

Inom parentes sagt upptäckte jag just nu i skrivande stund att min uppfattning att 9-prisidiotin kom till på 70-talet var helt fel, för den var, som du själv ser, helt etablerad redan 1964!

Pappa skulle också kunna köpa en begagnad bil för 2000 kronor och sedan sälja den igen.

4)   Den 21 mars undrar mamma om det går att hyra ett rum i Nya York i 14 dagar, nu när världsutställningen har gjort slut på alla tillgängliga hotellrum. Att bo hos mig går ju inte eftersom jag ju inte bor ensam utan med DaNi.

5)   Den 22 mars – alltså i kors med mammas brev – föreslår jag att om de kommer på hösten så kan de stanna i två veckor i Nya York och sedan kan vi hyra en bil och köra till Kalifornien – samma idé som DaNi och jag hade haft innan han bytte jobb och förlorade sin semester. När mina tre semesterveckor är slut kan jag då flyga tillbaka till Nya York och de kan stanna hos mammas väns familj i Monterey så länge de vill och sedan flyga till Nya York.

6)   Den 28 mars säger jag att i Nya York hyr man inte rum vid besök – man bor hos varandra. DaNis mamma och styvfar kommer till Nya York i maj, och de skall inte  punga ut med 90 kronor per natt för ett hotellrum!

(Korrespondensen fortsätter)

Published in: on 2009/12/06 at 11:52  Kommentera  

Inlägg 192: 28 apr 1964

Frugalitetsuppluckringstendensen

Men även så, varför ville jag nu över huvud taget träffa mina föräldrar så snart igen? Var inte ett av mina skäl till att flytta utomlands just det att komma bort från dem och leva mitt liv så som jag insåg att jag behövde?

Det var annorlunda nu. Trots att vi hade kontakt via brev varje vecka, faktiskt lika mycket kontakt som det hade varit tidigare, så var det en helt annan sak att vara i ett fjärran land än på bara några timmars reseavstånd och inom konstant telefonräckhåll. Jag hade aldrig känt mig fientligt ställd mot dem, inte på något sätt. Det gällde bara att jag skulle få kunna leva mitt eget liv, utan ‘hjälp’ och ‘översyn’ och ‘medverkan’, och att endast ha vår kontakt beträffande saker som jag själv ville diskutera med dem. Och den sortens samband var ju precis det som vi hade nu.

Vid det här laget ville jag visa upp vad jag hade gjort av mitt liv på ett år utan deras påverkan, med ett inte helt försumbart mått av stolthet. Att visa upp det personligen och inte bara i brev. Visa upp mitt liv, visa upp min bostad, visa upp mitt land, visa upp mina vänner, och, när jag gjorde det, att absolut inte vara beroende av vad de tyckte och tänkte, även om de skulle explodera av kritik.

Nu gällde det alltså att få dem att göra resan. Kom ihåg nu att detta var på 60-talet. Då hade man inte råd att bara hoppa på ett plan och flyga till Amerika över ett veckoslut. Amerikanerna hade ibland råd att resa över Atlanten på semester, men inte europeerna.

Trots att jag på min elevlön inte levde direkt på stor fot, så hade mina månader i Amerika förskjutit min inställning till kostnaden för en så lång resa ganska ordentligt. Det första steget ditåt var nog resan med DaNi till Chicago – utan några som helst planer flög vi ju iväg lika långt bort som från Stockholm till Frankfurt, och det på några futtiga dagar bara för att min bil var på reparation! Sådant gjorde man bara inte i Sverige dåförtiden. Jag skulle ha tagit tåget till Frankfurt, och det bara efter långt utdragen planering och mängder av korrespondens. Detta att inom mindre än ett år köpa en bil, resa runt i veckor, ta in på allehanda hotell, hyra en lyxig lägenhet, köpa möbler till denna lägenhet, och allt detta på en simpel elevlön, kunde inte ses som annat än en manifestation för att min sunda inställning till sparsamhet och dygd hade börjat vika för ett skrämmande oansvarigt beteende.

Published in: on 2009/12/06 at 10:54  Kommentera  

Inlägg 191: 28 apr 1964:

Husförvärvsombyggnadsnödvändigheten

Det var ett burget, tvåvånings hyreshus i gammal stil, med stora vindsutrymmen och med fasaden rätt  utmed Södra Skyttegatan. Själva fick de på nedervåningen en 100 kvadratmeters fyrarumslägenhet med oisolerad sommarveranda mot söder, och ovanpå fick de överta hyresgäster i en likadan lägenhet, fast med balkong i stället för veranda. Det fanns också en tom tvårummare på vartdera våningsplanet, båda utan kök och bad. Huset stod på en dubbeltomt fylld med rader av gamla fruktträd i en helt vanskött formellt anlagd trädgård. Det behövdes hemskt mycket ombyggnader och reparationer, innan de kunde flytta in under sitt nya tak.

Vardagsrummet låg vackert mitt i huset men var för litet, matsalen var onödigt stor, och så fanns det ett serveringsrum, som ju inte alls används i moderna bostäder. Så de slog ut en vägg och skapade då ett riktigt ordentligt vardagsrum med plats för både flygeln och det stora matbordet. Det som hade varit vardagsrum behöves inte ändras mer än till namnet – nu kallades det salong och var som en sådan alldeles lagom stort.

Men i andra änden av huset var det mer att göra. Den lilla tvårummaren gjorde pappa om till sin ingenjörsbyrå med skrivbordet i ena rummet och ritborden i det andra – takhöjden räckte till även i det här huset. Han ville ha en förbindelsegång dit direkt från bostaden, och för att få den måste de flytta badrummet, som nu kom att ligga bättre till för deras två sovrum. Slutligen måste de nyinstallera två toaletter, en för byrån och en för bostaden. Att göra upp ritningar till allt detta var en barnlek för pappa, men det kostade ändå stora pengar att få ändringarna utförda.

Och det som inte byggdes om måste repareras, nya tapeter, nya golv – huset var schabbigt underhållet. Källaren var ett enda elände och fick vara så länge. Men de levde i en dröm, i sitt eget hus, och de gjorde underverk med det under de kommande åren.

Allt detta har jag berättat för dig för att du skall förstå mina föräldrars första reaktion på mitt trevande förslag få se dem i Amerika 1964: ”Det kommer inte på fråga.” – Med alla kostnaderna för arbetet på huset ovanpå den ordentliga månadsinbetalningen på lånet hade de helt enkelt inga pengar över.

Published in: on 2009/12/06 at 10:45  Kommentera  

Inlägg 190: 28 apr 1964

Husdrömsförverkligandefinansieringen

Så jag levde mitt studentliv i Göteborg, tra-la-la-la, och kom hem till Örebro och hälsade på ibland, sov på en turistsäng i vardagsrummet, trivdes gott och hade inga tankar alls. Allt gick sin gilla gång. När jag kom hem på våren 1958, nästan färdig som civilekonom, och hade två månader på mig innan jag skulle rycka in i lumpen, så hyrde mina föräldrar ett rum för mig i grannskapet, för de tyckte att det skulle vara för obekvämt för mig att sova såpass länge i deras lilla lya. Jag funderade inte mycket över det, och de sparade in ännu litet extra, så att jag kunde ha det gott.

Ju mera jag drar mig till minnes från dessa år, desto mera förbluffad blir jag över att jag kunde strunta så totalt i hur svårt de hade det. Visserligen lyckades de efter några år av umbäranden att komma på grön kvist igen, genom hårt arbete och sparsamhet och rena rama turen, med det var ju ingenting som det långt i förväg stod skrivet om i stjärnorna. Jag för min del bidrog inte med någonting, och för det känner jag mig i dag både upprörd och skamsen.

Efterhand började det komma in en del behövliga pengar från pappas ingenjörsbyrå. Snart hade han en hel del uppdrag för en elfirma, Närkes Elektriska, och de var nöjda och rekommenderade pappa hos andra firmor som behövde tekniska idéer såväl som utbyggnadsritningar och nykonstruktioner. Litet längre fram träffade pappa en herre vid namn Alf Bergå på Rotaryklubben – pappa hade förståndigt nog behållit sitt medlemskap där, för han visste hur viktigt det var för att få kontakter. Denne man ägde en matvarufabrik som hette Ekströms och behövde få maskiner konstruerade och nya lokaler byggda, och det passade pappa som en handske. Han och hans fru Bibbi kom att bli verkligt goda vänner med mina föräldrar, och pappa hade snart händerna fulla med arbetsuppgifter på sin byrå. Nu var det Ekströms nyponsoppa i stället för Wedholms mjölkpastörisering som diskuterades över middagsbordet.

Det var samme Alf Bergå som något år senare kom dragandes till pappa med ett hus som han hade hittat, och ett stort tvåfamiljshus till råga på allt. Detta var ju totalt omöjligt – pappa hade ju inga pengar att köpa hus för. Men hur det än var så gick Bergå i borgen för ett lån för insatsen, och den 6 oktober 1958, exakt dagen före sin 30-åriga bröllopsdag, skrev min pappa på sitt livs första husköpekontrakt för egen räkning.

Published in: on 2009/12/06 at 10:29  Kommentera  

Inlägg 189: 28 apr 1964

Längbrotorgsbostadslösningen

Mina föräldrar lyckades att i ett nyreparerat gammalt tvåvåningshus vid Längbrotorg i Örebro få hyra en trea med en takhöjd på tre meter. Ett av rummen skulle nämligen användas till arbetsrum med två ritbord, vartdera med en fritt manövrerbar linjalhållare med motvikten högt uppe i luften. Det var för detta som de tre metrarna erfordrades, och bara gamla hus hade så högt till tak.

Huset vid mammas Volvo PV är Längbrotorg 5, Örebro (1956)

Pappa sov på en dyscha i matsalen och mamma bakom ett plastdraperi i en alkov i köket. Detta åbäkeri var nödvändigt av affärsskäl. Pappa räknade med att han skulle få klienter på besök på sitt ritkontor, och då var det viktigt att kunna visa upp en värdig lägenhet. Därför behövde de ha en matsal med det vackra, tunga ekbordet att gå igenom på väg till kontoret, och inte ett sovrum, skönt som det än hade varit för dem att ha ett sådant. Samma resonemang ledde dem till att behålla sin stora gamla flygel, trots att mamma sällan spelade på den längre – den var värdefull som statussymbol, även om den åt upp en stor del av det lilla vardagsrummet.

Vid och ovanpå flygeln vid ett besök, Längbrotorg 5, Örebro (1956)

De körde min mammas lilla Volvo PV 444, de vände noga på varje slant, och mamma satt i köket och klyvde tändstickor så att hon fick två av en för att tända gasen med.

Ingången till trappan i huset vette mot gården. Där möttes besökare till mina föräldrar av en underbar staty av Vita frun. Den var skapad av vit alabaster och var behagfullt placerad ovanpå ett perfekt cirkelformat cementrör. Hon gav bakgården en totalt oväntad skönhet i en miljö som annars helt dominerades av metallnät, trästaket och piskställningar. Mina föräldrar hade aldrig drömt om att ha sin tomt så yppigt dekorerad, och denna skulptur fick de nu njuta av helt gratis.

Vita frun på bakgården, Längbrotorg 5, Örebro (1956)

Under allt detta tumult stod pappa för mina levnadskostnader i Göteborg, och jag begriper i dag inte hur jag kunde ha varit så ignorant beträffande deras ekonomiska svårigheter. Som jag nu gissar, så var det en konsekvens av barnens plats i familjen vid den tiden – föräldrarna blandade inte in barnen i sina egna finansiella göranden, även om barnen var vuxna och studerade ekonomi. Och dessutom var jag nog lika obevandrad i privatekonomiska frågor som alla andra. Mina högskolestudier i företagsekonomi, kostnadsbokföring, försäljningsstrategi och nationalekonomi hängde liksom inte alls ihop med mina egna och mina föräldrars personliga finanser.

Published in: on 2009/12/06 at 10:16  Kommentera  

Inlägg 188: 28 apr 1964

Levnadsstandardsnedgångsanpassningen

Långt innan världsutställningen slog upp sina portar, ja redan mitt i vintern, började DaNi och jag diskutera våra planer för sommaren. Redan vid nyåret hade vi kärleksmjukt mumlat till varandra på sängkuddarna att det skulle vara roligt att bila över Klippiga bergen ut till Kalifornien någon gång, kanske redan under den kommande sommaren.

Emellertid kom den diskussionen av sig i mars, då DaNi bytte jobb – han lämnade det gamla trygga Westinghouse och började arbeta på en reklambyrå. I och med det så gick hans tilltänkta semester upp i rök, och han var helt medveten om det. Detta var Amerika, och här måste man ‘tjäna ihop’ semesterdagarna under ett år för att använda dem under nästa. Under det år då man började ett jobb hade man därför ingen hoptjänad semester alls att ta ut. Det tog därför helt slut med sådana diskussioner på våra kuddar.

Så vad skulle jag själv göra i den situationen? Inte köra ensam – det hade jag fått nog av med QQ – men jag kunde ju alltid göra det med mina föräldrar. Visserligen skulle det förstås bli kostsamt värre, men under februari började det utvecklas små brevtrevare mellan dem och mig, och den dansen vill jag gärna visa dig.

Innan jag ger mig på detta måste jag emellertid först ge dig den bräckliga familjeekonomin som bakgrund.

Min pappa blev avskedad år 1955 från sin befattning som företagsledare för de svenska mejeriernas maskinfabrik Wedholms i Nyköping med några hundra anställda.

Pappa på Wedholms, Nyköping, 1947 (broschyr)

Vi hade haft det bra finansiellt på alla sätt, bott i firmans direktörsvilla – som han själv hade ritat – åkt i företagets Chrysler – ett vrålåk på den tiden – och jag hade fått gå på privat internatskola i 2½ år, vilket kostade 6.000 kronor om året. Allt detta lyxliv kom till ett abrupt slut år 1955.

Det var alltså slutet på huset och bilen och hembiträdet – det fanns sådana dåförtiden. Medan jag fortsatte mina studier i Göteborg så flyttade mina föräldrar iväg till Örebro – någonstans skall man ju bo, och de tyckte att den staden låg centralt till i landet. Pappa startade en teknisk ingenjörsbyrå, något som han egentligen alltid hade drömt om att göra, för han var mycket mera tekniker än chefsämne – i det avseendet passar jag själv rätt väl  i hans fotspår. Men det blev mycket tunt med slantarna, för han hade inte samlat på sig några pengar alls under de goda åren. I dag är det ju otänkbart att inte spara för framtiden, men hur som helst så hade de inga pengar att leva på förrän han fick inkomster från sitt ingenjörsarbete.

Published in: on 2009/12/06 at 09:30  Kommentera  

Inlägg 187: 22 apr 1964 – 17 okt 1965

Världsutställningen, del 6

Under år 1964 öppnades världsutställningen den 22 april och stängdes den 17 oktober, och i stort sett samma dagar gällde för år 1965.

DaNi och jag var där redan vid första lämpliga tillfälle, nämligen på söndagen den 26 april –  lördagen var kall och blåsig – och det var underbart att vara där i lugn och ro utan trängsel. I gengäld var det en del snickrande och byggande på sina håll av sådant som inte hade blivit färdigt i tid, men man skulle ju inte ha haft tid att se allt på en gång ändå.

Den här bilden av DaNi får representera det besöket. På bilden kan du känna igen de fyra vindarnas torn (se inlägg 184) framför PepsiColas paviljong och även se bubbeltaket ovanpå ett av de utskänkningsställen som baren Mässingsstången (eng. Brass Rail) hade överallt på utställningsområdet.

DaNi på världsutställningen, New York (1964)

Efter detta första besök på världsutställningen berättade jag i ett brev hem till Örebro om vad som hade imponerat mest på mig av allt jag som hade fått se. Det var General Electric, som djupt nere under sin paviljong lät oss alla se hur man skapade en miniatyrsol. Inuti en stor, genomskinlig kupol låg det två meterlånga tuber av kvarts, fyllda med deuteriumplasma. Efter en tre minuters nedräkning så skapade en miljon ampère av elektrisk ström ett magnetiskt fält som var 200 tusen gånger starkare än jordens eget. Detta magnetiska fält ledde då till en fusion av miljoner av deuteriumatomkärnor i en temperatur av 100 miljoner grader under sex miljondelar av en sekund.

Tro det den som ville, men det som vi såg var en stark blixt därinne följd av en kraftig smäll, som skrämde livet ur lilla mig. Det sades vara början på en ny era, där inom mindre än 20 år mänskligheten nästan gratis skulle få obegränsad tillgång av elektrisk energi, och den skulle komma att räcka i miljarder år framöver. Jojo, det visste man redan då, år 1964!

Demonstration av en atomfusion, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Efterhand kommer jag att rapportera från en del senare besök på världsutställningen, men nu slutar jag den här översikten med några bilder av hur vackert utställningsområdet kunde te sig i kvällens mörker. Vi var ju där flera gånger efter arbetets slut, och stannade man där ett tag, vilket man gjorde, så blev det faktiskt mörkt.

Den första bilden visar DaNis företag Westinghouses lilla paviljong, den andra är General Motors enorma paviljong, den tredje General Electrics paviljong, den fjärde delstaten Nya Yorks ståtliga paviljong, och den femte en bit av den nattliga unisfären, som var underbar i vilken sorts ljus som helst.

Westinghouses paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

General Motors paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

General Electrics paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Delstaten New Yorks paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Unisfären, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Published in: on 2009/12/05 at 11:58  Kommentera  

Inlägg 186: 22 apr 1964 – 17 okt 1965

Världsutställningen, del 5

Nu har du fått se privata firmors paviljonger så du storknar. Men det gjorde man faktiskt inte på utställningen. För det mesta vad det mer nöje än geschäft, och väl var det, för annars hade de inte fått mycket publik. Men det fanns annat som nästan inte alls hade något med affärer att göra.

Hollywoods filmindustri hade byggt upp en kopia av Graumans kinesiska teater i Los Angeles, där utdelningen av Oscarspriserna (eng. Academy Awards) ägde rum varje år och där gatan framför var fylld med hand- och skoavtryck av kändisar i nöjesbranschen. Även dessa avtryck hade man kommit ihåg på utställningen.

Graumans kinesiska teater, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Delstaten Nya Yorks grandiosa paviljong bestod dels av två utsiktstorn av olika höjd med hissar upp, och dels av ett ovalt torg omgivet av 16 trettio meter höga stålpelare som höll upp ett tak av mångfärgad presenning. Golvet på 105 gånger 75 meter bestod av en karta över delstaten, lagd i mosaik. En diskret prick utvisande varje Texaco bensinstation i delstaten – Texaco betalade säkert de fem miljoner kronor som mosaiken kostade.

Delstaten New Yorks paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Torget, Delstaten New Yorks paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Taket, Delstaten New Yorks paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Belgiens paviljong var en förminskad – och avgjort förenklad – kopia av Bryssels stortorg, och Sveriges paviljong, som jag här sparade som en karamell till slut, var strikt och modern. Jag minns att den fanns och att vi förstås var där, men jag minns den inte alls.

Belgiens paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Sveriges paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Centralpunkten på världsutställningsområdet var unisfären, en jordglob i närapå naturlig storlek och dessutom var haven genomskinliga. Helt underbar.

Unisfären, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

När man kom till världsutställningen så var det en hel del folk som kom på samma gång, men eftersom de alla då rörde sig åt samma håll, så gick det fint.

Entrén från tunnelbanestationen, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Men så fick man se i någon paviljong hur många invånare Amerika hade, ett nummer som bara steg medan man stod och tittade på det: ”Tänk att det finns 192 miljoner människor här!”, och så upptäckte man plötsligt att de alla just nu var här på utställningen.

Amerikas befolkning, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

192.671.191 människor, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Vad göra för att inte trampas ihjäl? Jo, det fanns ett monorailtåg högt däruppe, långt ovanför trängseln, och där var det skönt och behagligt. Tack, Axel WennerGren – för det var han som låg bakom tåget.

Monorailtåg, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Min text till de sista fyra bilderna blev kitschiga så det förslår, men man blir sådan när man sitter i timmar och arbetar med att få ihop material från utställningen på ett presentabelt sätt. Det är allt rätt gott att världen som helhet inte är en världsutställning – jag kanske borde ta bort skylten vid min ytterdörr som antyder att den skulle vara det (se inlägg 183).

Published in: on 2009/12/02 at 09:35  Kommentera  

Inlägg 185: 22 apr 1964 – 17 okt 1965

Världsutställningen, del 4

Medan vi talar om långa köer så var det sådana också till paviljongen för Amerikas telefonbolag, Belltelefonen. Folk hade varma känslor för det företaget och kallade det Mamma Bell (eng. Ma Bell), och dit ville alla gå.

Kön till Mamma Bells paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Företaget hade i praktiken totalt monopol på allt vad telefontrafik hette i så gott som hela landet. Mamma Bell bestämde allting. Det gick till exempel inte alls för sig att köpa en egen telefon och koppla in den som en extra bekvämlighet – det upptäckte de snart, och om man inte då omedelbart tog bort den så kunde man straffas. Inte av samhället, men av Mamma Bell som kunde stänga av ens telefonabonnemang. Då finge man leva helt utan telefon, för det fanns inget annat bolag – så man var tvungen att vara snäll och lydig.

Och så fanns det RCA-bolagets paviljong. De tillverkade TV-apparater, och man kunde sitta i deras salong och se dem skapa ett program – om utställningen förstås – där bilden skickades ut i färg till hundratals apparater som var spridda över hela utställningsområdet. Mycket få människor hade färg-TV vid den tiden, så det gällde att visa alla oss miljoner utställningsbesökare hur underbart det var.

RCA:s paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Kodaks paviljong innehöll som väntat mängder med färgsprakande jättefotografier på väggarna. Men för Kodak gällde det ju att få folk att knäppa så mycket bilder som möjligt. Man hade därför också en uppsättning av  exotiska bakgrunder för familjeporträtt – de hade massor av hjälpredor som tog bilder av familjens besök i Paris med Eiffeltornet i bakgrunden och ett kafébord i förgrunden. Knäpp. Och runt om byggnaden löpte en fin balkong med goda anvisningar på golvet om var man skulle stå för att ta de bästa bilderna av allt som sågs därifrån. Knäpp. Den saken hade Kodak för resten överallt på hela utställningsområdet, platser där det var målat på marken att det var ett ‘Kodakställe’, lämpligt för en bild. Knäpp. Och så sålde de film i sin paviljong också. Knäpp knäpp.

Knäppbalkongen på Kodaks paviljong, Världsutställningen, New York 1964-65 (internet)

Bilindustrin var förstås representerad med väldiga paviljonger. Ford släppte ut sin nya Mustangbil för världen precis när utställningen öppnades, så där hade de en automatisk publikmagnet. General Motors hade en vansinnig resa som alla måste pröva på. Men trots allt intresse blev det inte mycket köande vid bilpaviljongerna, för de var fullt dimensionerade för klara av det stora publikintresset.

Fords paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Mustangbilen, Fords paviljong, New York, 1964-65 (internet)

General Motors paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Till bilindustrin hör ju också bildäcken, och en sådan tillverkare visade upp världens största bildäck, som till och med hade ett pariserhjul inbyggt för dem som ville pröva på en åktur på gummihjul.

Pariserbilhjul, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Published in: on 2009/12/02 at 09:04  Kommentera  

Inlägg 184: 22 apr 1964 – 17 okt 1965

Världsutställningen, del 3

På denna scen satt husägaren i köket med sin frukost och berättade bland annat om hur mycket den fina tvättmaskinen från General Electric hjälpte hans fru. Den var så ny att han ännu inte hade gjort sig av med den gamla inbyggda tvättbaljan därbakom. Vaxvovven betedde sig lika livslevande som husse.

En av de fyra scenerna, General Electrics paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Samma Disneyteknologi använde delstaten Illinois i sin pampiga paviljong.

Delstaten Illinois paviljong, Världsutställningen. New York, 1964-65 (internet)

Där var det president Lincoln som dominerade, och man fick se honom hålla ett tal som en levande vaxfigur sittande framför en nattupplyst kongressbyggnad. Jag minns inte vilket tal han höll, kanske sitt mest kända, Gettysburgstalet (eng. Gettysburg Address), men jag var ju rätt ny i landet, så jag visste nog då inte heller vad talet handlade om.

Lincolns talande figur, Delstaten Illinois paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Pepsi-Cola hade en mycket populär båttur i sin paviljong. Även där var Disney i farten, och de bjöd på en resa runt hela jorden, som var fylld med små rörliga vaxdockor, alla sjungande en klatschig sång som hette  ‘Det är en liten, liten värld’ (eng. It’s a Small World After All). Resan börjar i Skandinavien, så lägg märke till att de där sjunger på svenska. Den sången kom att spelas över hela världen, och om den är ny för dig när du klickar här så kommer du absolut att ha den i huvudet när videon är över.

De fyra vindarnas torn, PepsiColas paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Båtturen inuti PepsiColas paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Och så IBM, som ju låg mitt hjärta nära. Där inbjöds man att ta en plats bland 500 andra på ett tiotal bänkrader, som var arrangerade så brant att det hela kallades för folkmuren (eng. people wall). Denna gled så upp och in i ett ovalt klot – som utifrån såg ut som skrivbollen i IBM:s nya ‘Selectric’ skrivmaskin – ovanpå paviljongen. Då befann man sig inuti en datamaskin och fick på 12 minuter lära sig varför man inte skulle vara rädd för dessa. Hotet från datamaskinerna var nämligen ett stort problem vid den tiden – de skulle ta jobbet från alla människor – och det var viktigare för IBM att lugna ner folk än att visa hur bra maskinerna var på att göra saker och ting.

IBM:s paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Folkmuren, IBM:s paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Vatikanens paviljong var något alldeles extra – de hade nämligen fraktat dit originalet av Michelangelos skulptur ‘Pietà’ ända från Rom. Det var den paviljong som ‘alla’ skulle besöka, och för att köerna där inte skulle urarta så var man tvingad att passera statyn utan att stanna upp ett ögonblick. Gjorde man det så fick man genast en knuff i ryggen och en anmaning att röra sig framåt. Inte mitt val av nöje.

Kön till Vatikanens paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Michelangelos skulptur Pietà, Vatikanens paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Published in: on 2009/12/02 at 08:36  Kommentera  

Inlägg 183: 22 apr 1964 – 17 okt 1965

Världsutställningen, del 2

Här klickar du för del 1, och sedan kan du klicka här för del 2, och här klickar du för del 3.

Den följande lilla videon bläddrar dig igenom en minnesbok av världsutställningen. Den är också ‘corny’ som det mesta var på 60-talet, men den kan ändå ge dig en hel del. Bäst tycker jag själv om den andra halvan av videon – den består nämligen enbart av annonser från den tiden. Jag minns dem från då, och du kommer troligen att ha rätt roligt av den gammaldags annonseringsstilen. Du kommer nog att känna igen en del varumärken från den tiden – även om du inte själv fanns till då. Här klickar du för att få se den videon.

Det allra första du får se på nästa video är något som jag har på väggen här hemma hos mig i Palm Springs i dag. Det är en autentisk vägvisarskylt av den sort som var uppsatt på lyktstolpar i hela Nya York under de två åren för att hjälpa bilister att hitta till världsutställningen. Min är uppenbart oanvänd – den måste ha varit en av dem för vilken det inte fanns en enda ledig lyktstolpe – och den sitter nu och pekar på min ytterdörr, som alltså leder till världsutställningen = allting därute.

Vägskylt mot världsutställningen 1964-65, Mitt hem, Palm Springs (2009)

Efter det att skylten har visats på videon så får du se en serie rätt fina stillbilder från utställningen, och det är Louis Armstrong som sjunger. För att få se allt detta klickar du här.

Alla dessa filmer har nu gett dig en allmän inblick över hur världsutställningen såg ut. Nu kommer jag att berätta litet om några paviljonger som jag minns rätt väl.

General Electric tillverkade apparater för hem och kök, och deras paviljong hade en rund byggnad med sex åskådarsalonger, som alla var vända mot byggnadens mitt där de hade var sin scenuppsättning framför sig. Den runda scendelen i mitten kunde liknas vid en tårta skuren i sex bitar. I fyra av salongerna satt åskådarna och tittade på en fyra minuter lång föreställning av vad General Electric hade att visa. Två av tårtbitarna hade ingen scen, för där höll salongen på att fyllas med publik, eller tömmas. Sedan vred sig de sex salongerna till vänster ett sjättedels varv runt tårtan – som inte vred sig – och därmed fick var salong en ny scen och en ny fyra minuters föreställning.

På de olika scenerna visade oss ‘levande’ Disneydockor omkring i sina hem, från sekelskiftet år 1900 till i dag år 1964, och man fick se hur allting blev lättare och lättare tack vare alla grunkor som General Electric genom åren hade skapat. Man tappade andan inför dessa vaxfigurer som kunde röra munnen som om de verkligen talade – det lilla som fanns av datamaskiner vid den tiden användes minsann inte till sådana saker.

General Electrics paviljong, Världsutställningen 1964-65 (internet)

Published in: on 2009/12/01 at 12:46  Kommentera  

Inlägg 182: 22 apr 1964 – 17 okt 1965

Världsutställningen, del 1

Ett av de stora dragplåstren i Nya York sommaren 1964 – och 1965 – var världsutställningen (eng. World’s Fair). Den höll till ute i Queens på samma plats som en tidigare världsutställning 1939 – och 1940.

Det tog bara 20 minuter ditut med tunnelbanetåg från Manhattan. På veckosluten var det så mycket folk på utställningen att man kunde få stå i kö i en timme för att komma in på vissa av de intressantare paviljongerna. Man valde därför gärna att gå dit på måndagskvällen efter arbetets slut för att få det lättare. Men då gjorde man fel, för alla andra gick nämligen också dit på måndagskvällen för att få det lättare, så det var lika förfärligt då. Det var i stället på tisdagskvällen som man kunde undvika folkmassorna. Och trots alla dessa människor så kom det ändå inte på långa vägar de 70 miljoner besökare dit som det hade budgeterats för, så det hela blev en finansiell brakförlust på mer än 100 miljoner kronor.

Världsutställningen blev något som vi, som bodde i Nya York, hade glädje av om och om igen under de två somrarna. DaNi och jag var där många gånger, ofta tillsammans med gäster som besökte oss i Nya York. Jag skall här ge dig en allmän beskrivning av utställningen, och senare återkommer jag efterhand med detaljer från vissa utställningsbesök.

Om du klickar här så får du se en översiktsplan över hela utställningsområdet, och sedan kan du klicka dig till flera detaljplaner. På dessa kan du sedan klicka på en del individuella paviljonger för att få en noggrann beskrivning av just den paviljongens arkitektur och inredning, och även vad man fick se och uppleva där.

Sedan ger jag dig världsutställningens officiella 25 minuter långa reklamfilm, bruten i tre videobitar. Du får se en glimt av det mesta från utställningen på den filmen, även om den är hopsatt på ett rätt kitschigt sätt – den är ‘corny’ som det heter på oöversättbar engelska – med folk som springer omkring och söker efter – och missar – varandra. Men det får du överse med och även acceptera att vi faktiskt tyckte att sådant jamsande var lustigt på den tiden. Den mindre än perfekta bildkvalitén beror förstås på att detta filmades med 1964 års filmningsutrustning.

Published in: on 2009/12/01 at 11:48  Kommentera  

Inlägg 181: 2 – 3 apr 1964

Nödvändighetsartikelspåfyllningarna

Det fanns gott om plats i vår lägenhet i Peter Warren. Vi hade planer på att så småningom köpa ett par stora, härliga bokhyllor av en modell som hette ‘Öresund’ och som Karl Anderssons fabrik i Jönköping gärna ville skeppa över till oss den dag vi fick råd med det. För tillfället hade vi ingenstans att ställa våra böcker. De flesta fick stå förvarade på hatthyllan i sovrumsgarderoben utan att där behöva slåss med några obefintliga hattar.

Men i väntan på hyllorna skickade mina föräldrar över en massa andra saker. På en och samma dag kom det med posten fyra – ja, verkligen 4 – separata paket från Örebro, med Orreforsvasen som pappa inte tyckte om och jag hade bett att få, med ett vitt fårskinn att ha på golvet, med kopparkonlampan att ha över matbordet, med en vägglampett av papperstunt naturträ, med ett litet runt kaffebord, med en jättelång trasmatta för köket, med en salladsskål av teak och med en reproduktion av van Gogh. Plus hårkräm och gaständare och annat småkrafs som behövdes. Nu började våningen att fyllas av sig själv.

Sovrummet var nu faktiskt helt beboeligt. Med stor dubbelsäng på natten, när soffan var utfälld, och med två byråar för kläder. Och på dagen var det vårt mysrum med den fina TV-apparaten, en skön soffa för oss två att sitta i – eller för en av oss att ligga och vila huvudet på den andres kuk, vilket låter illa men kändes gott – och följa vad som skedde på TV-skärmen, en fåtölj att läsa tidningen i, och ett skrivbord att skriva brev till Chicago och Örebro på. Och i bägge rummen hängde det gardiner från gyllene stänger, allt köpt på Bloomingdales varuhus och uppsatt av oss själva.

Sovrummet möblerat, men utan matta, Peter Warren, Nya York (1964)

På fredagen den 3 april samlades de flesta IBM-are från hela Nya York på Waldorf-Astoria, det ‘finaste’ hotellet i staden – med sviter för kungligheter och presidenter i sitt höga torn – för ett stort evenemang. Sammankomsten var förstås avsedd för kunder och journalister, men vi var med som stödorgan.

Waldorf Astoria Hotell, New York (internet)

Då lyftes nämligen ridån för en ny generation av datamaskiner – som datorer kallades på den tiden – där samma programmering kunde användas i alla maskiner, från små till jättestora. Tidigare, när ett företag växte och dess datamaskin inte längre räckte till så måste de programmera om allting för den nya, större maskinen som då behövdes, ett förfärligt och avskräckande arbete. Nu kunde man helt enkelt byta maskin och använda samma program som förut. Vad IBM introducerade kallades ‘System 360’, och jag var ju nu mäkta stolt och tog del av berömmet – fast jag inte ens hade vetat om vad som hade varit på gång.

IBMs System 360 modell 20, den minsta, med frampanelen borttagen (internet)

Published in: on 2009/12/01 at 11:17  Kommentera