Inlägg 188: 28 apr 1964

Levnadsstandardsnedgångsanpassningen

Långt innan världsutställningen slog upp sina portar, ja redan mitt i vintern, började DaNi och jag diskutera våra planer för sommaren. Redan vid nyåret hade vi kärleksmjukt mumlat till varandra på sängkuddarna att det skulle vara roligt att bila över Klippiga bergen ut till Kalifornien någon gång, kanske redan under den kommande sommaren.

Emellertid kom den diskussionen av sig i mars, då DaNi bytte jobb – han lämnade det gamla trygga Westinghouse och började arbeta på en reklambyrå. I och med det så gick hans tilltänkta semester upp i rök, och han var helt medveten om det. Detta var Amerika, och här måste man ‘tjäna ihop’ semesterdagarna under ett år för att använda dem under nästa. Under det år då man började ett jobb hade man därför ingen hoptjänad semester alls att ta ut. Det tog därför helt slut med sådana diskussioner på våra kuddar.

Så vad skulle jag själv göra i den situationen? Inte köra ensam – det hade jag fått nog av med QQ – men jag kunde ju alltid göra det med mina föräldrar. Visserligen skulle det förstås bli kostsamt värre, men under februari började det utvecklas små brevtrevare mellan dem och mig, och den dansen vill jag gärna visa dig.

Innan jag ger mig på detta måste jag emellertid först ge dig den bräckliga familjeekonomin som bakgrund.

Min pappa blev avskedad år 1955 från sin befattning som företagsledare för de svenska mejeriernas maskinfabrik Wedholms i Nyköping med några hundra anställda.

Pappa på Wedholms, Nyköping, 1947 (broschyr)

Vi hade haft det bra finansiellt på alla sätt, bott i firmans direktörsvilla – som han själv hade ritat – åkt i företagets Chrysler – ett vrålåk på den tiden – och jag hade fått gå på privat internatskola i 2½ år, vilket kostade 6.000 kronor om året. Allt detta lyxliv kom till ett abrupt slut år 1955.

Det var alltså slutet på huset och bilen och hembiträdet – det fanns sådana dåförtiden. Medan jag fortsatte mina studier i Göteborg så flyttade mina föräldrar iväg till Örebro – någonstans skall man ju bo, och de tyckte att den staden låg centralt till i landet. Pappa startade en teknisk ingenjörsbyrå, något som han egentligen alltid hade drömt om att göra, för han var mycket mera tekniker än chefsämne – i det avseendet passar jag själv rätt väl  i hans fotspår. Men det blev mycket tunt med slantarna, för han hade inte samlat på sig några pengar alls under de goda åren. I dag är det ju otänkbart att inte spara för framtiden, men hur som helst så hade de inga pengar att leva på förrän han fick inkomster från sitt ingenjörsarbete.

Annonser
Published in: on 2009/12/06 at 09:30  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: