Inlägg 300: 6 maj 1965

Nordstjärnenamnsigenkännandet

Vi begav oss ner till flygtåget i källaren och skulle först få vårt Eurailpass datumstämplat på stationen. Passet gällde i 21 dagar, räknat från den första användningsdagen, och måste därför förses med dagens datum, innan vi började resa första gången. Och där stötte vi genast på ett litet problem – det fanns ingen station på Bryssels flygplats. Det fanns inte en levande själ där. Det fanns bara ett förnämligt tåg, som svepte oss in till Bryssels Norra station på tolv röda minuter, en imponerande modernitet som inte ens Nya York eller Stockholm kunde skryta med. Men utan stämpling vi fick köpa en vanlig biljett i en automat för de tillväxlade eventualitetspengarna, tågkortet i fickan till trots. När vi väl var på Norra stationen inne i Bryssel var det förstås inget problem alls att få våra Eurailpass stämplade.

Med litet mera reseerfarenhet hade vi naturligtvis stigit på tåget och sagt till konduktören att vi inte hade kunnat stämpla Eurailpasset därför att hans kolleger inte hade inrättat en station för det ändamålet på flygplatsen. Det hade alldeles säkert accepterats som ett fullgott argument.

DaNi fick inte se Bryssel alls – jag hade varit där på genomresa år 1951 med mina föräldrar – för vi ville komma till Paris så snart som möjligt. Och med det hade vi tur. Den bästa förbindelsen till Paris var ett TEE-tåg – en TransEuropeisk Express, som hette Nordstjärnan (fra. Étoile du Nord) i likhet med min svenska tidning den första tiden i Nya York. Lyckan ville att just det tåget skulle komma in från Amsterdam och avgå om 20 minuter. För att åka med det behövde man sittplatsbiljetter, så eventualitetspengarna fick tas till igen.

Vilket tåg! Jag hade aldrig åkt i en sådan elegant vagn förut, nej, första klass hade minsann aldrig hört till mitt liv. Visserligen stod det inte en kypare mitt i gången, och det serverades ingen lunch efter vad jag minns, men det var jättestora fåtöljer och det var tyst och lugnt och mjukt.

Interiör av förstaklassvagn, Tåget Nordstjärnan, 1991 (internet)

Tåget gick från Bryssels Norra klockan 11.25 och kom till Paris Norra klockan 14.10 med i genomsnitt 117 kilometers fart, inklusive ett flera minuter långt uppehåll vid Bryssels Södra! Jag var imponerad.

Parisbesöket började med en timme – jo, 60 minuter – i en oändlig kö, som sträckte sig tvärs över hela stationens entréhall, för att växla pengar. Jag minns mig stå i denna kö och tänka hur tokigt det var att alla dessa länder hade sina egna valutor som skulle växlas hela tiden. Men det var ju ingenting att göra åt den saken – olika länder kunde ju inte ha samma pengar heller, det kunde ju vilken civilekonom som helst förstå!

Published in: on 2010/01/22 at 23:05  Kommentera  

Inlägg 299: 5 – 6 maj 1965

Europaguidningskompetensbristerna

Men nu var det inte tid för tankar på framtiden. Nu hägrade Europa, och för att du skall förstå hur spännande det var, inte bara för DaNi, som aldrig hade varit där, utan också för mig, så vill jag visa dig hur litet jag dittills hade sett av min egen världsdel.

Jag hade varit i England tre gånger:

  • 1950 – med Svenska Lloyd i båda riktningarna,
  • 1951 – med mina föräldrar i bil genom Tyskland, Holland och Belgien på vägen dit och med Svenska Lloyd tillbaka, och
  • 1954 – med båt från Oslo till Nyborg (eng. Newcastle), och på min skoter tillbaka genom Frankrike, Belgien, Tyskland och Danmark.

Jag hade varit i Danmark några gånger – första gången 1948 som utbytesbarn, och en gång 1959 i Nørre Vorupør med mina föräldrar på semester från militärtjänsten, och någon gång i Fredrikshamn på en dagsresa från Göteborg. Och så i Norge två gånger på min skoter. Kanske jag har glömt något här, men jag hade aldrig varit söder om linjen Hamburg – Calais.

I dag reser man som bekant mycket längre bort. Man reser inte till Fredrikshamn utan till Mallorca, och man tar flyget till Singapore istället för bilen till Nørre Vorupør.

Så även om jag med denna något begränsade reseerfarenhet släpade DaNi med mig hem till det välkända Örebro, så var det mesta av vår resa dessförinnan totalt nytt för mig. Genom mitt intresse av tågtidtabeller var jag visserligen rätt välbevandrad i kontinentens geografi, men detta var ungefär såpass djupt som mina guidningskunskaper sträckte sig vid den tiden.

Som jag redan har sagt var vi tvungna att resa med olika flygplan, men det gick riktigt bra ihop tidtabellsvis. Vi flög båda två från Kennedyflygplatsen, så vi tog vårt gepäck på tunnelbanan och bytte sedan till en lokal buss och tjänade en hel massa pengar på den manövern. I Bryssel skulle det inte heller bli taxi, för där fanns det en järnvägslinje in till staden. Och det skulle kosta ingenting, för vi hade ju vårt Eurailpass för flygtåget in till staden!

Våra två plan, mitt charter och DaNi:s reguljära, flög bildlikt sagt sida vid sida, så väl samordnade var tiderna. Vi möttes på något avtalat ställe på flygplatsen, växlade till oss några belgiska franc – även om vi inte hade planerat att stanna i Bryssel så skulle man alltid ha litet pengar på sig för alla eventualiteter. Och eventualiteterna dök omedelbart ner på oss.

Published in: on 2010/01/22 at 23:00  Kommentera  

Inlägg 298: 15 – 30 apr 1965

Isärglidningsoundvikligheten

Jag minns en sketch från dessa dagar då de amerikanska trupperna i Vietnam växte sig större och större. I den säger en soldat: ”Jag minns president Johnsons valslogan år 1964: ‘Rösta på Goldwater, och ta sedan ditt gevär och åk till Vietnam.’ – Jag följde rådet och röstade på Goldwater, och nu är jag här i Vietnam med mitt gevär.”

Kriget mellan södra och norra Vietnam hade då börjat på allvar, och Goldwater var den kandidat som minsann skulle ta till atomvapen om så behövdes för att hjälpa Sydvietnam att vinna. Landet hade därför valt Johnson som hade lovat att hålla Amerika undan därifrån. Men det hjälpte inte. Det var under president Johnson som Amerika övergick från att ge Sydvietnam råd till att ge dem trupper, och ett tag var det över en halv miljon krigande amerikaner där.

Tack och lov att de aldrig behövde min hjälp!

DaNis faster kom från Chicago och bodde hos oss i sex dagar i april. Hon ville se världsutställningen, som just hade öppnat på sitt andra år, men hon kom inte in på en enda av de ‘bättre’ paviljongerna, för det var tvåtimmarsköer till allting. Hon liknade min egen faster Lily och hade till och med samma röstläge, vilket var rätt egendomligt. Precis som min mamma var hon ny i staden och var ute och ‘upptäckte’ den, som man skall göra, och vi vallade väl henne runt en del också.

Så var det snart dags för vår resa till Europa. Jag hade blivit helt på det klara med att den skulle bilda en avskedssalut för DaNi och mig. Jag har redan ordat tillräckligt om vår situation. Vi hade från början planerat ett liv tillsammans. DaNi hade varit totalt lycklig med mig och våra planer, medan jag kände mig mer och mer instängd. Jag tvingade mig att avstå från det vilda bögliv, som jag hade upplevt under sammanlagt två dagar av mitt liv – den lördag-söndag i juli i Körsbärslunden, då jag fann att man kunde vara en framgångsrik yrkesman och samtidigt en lössläppt erotikmaskin.

Då var ju allting i Amerika nytt för mig, så min iråkade start under DaNi:s erfarna vingar var det absolut bästa som hade kunnat hända mig. Och när vi blev ‘uppsagda’ av Kenny Jerome var jag lika ivrig som DaNi att få tag i en ny bostad för oss. Det var först efter det som mitt ungdomliga behov av sexuell utforskning började göra sig gällande. Och det gick ju inte för sig därinne under DaNi:s vingar. De hade inga öppningar för mig att smita ut genom och leva rullan. Det var helt och hållet på grund av mig som vi gled isär – det var nödvändigt för mig, men ändå kom jag att i alla år därefter bära på skuldkänslor för det.

Published in: on 2010/01/22 at 22:57  Kommentera  

Inlägg 297: 15 apr 1965

Vietnamskanonmatsoron

En dag ganska snart därefter såg jag i tidningen att värdet av mina aktier i Warner & Swasey hade sjunkit med sammanlagt 104 kronor från en dag till nästa, och jag blev så chockad att jag fick ringa upp min mäklare hos Hirsch och fråga vad som hade hänt. ”Ingenting särskilt”, fick jag veta. Sådant händer hela tiden. ”De går upp på samma sätt”, lugnade han mig. Jag var på min väg till att bli börshaj.

Men vad var 104 kronor mot de 2.006 kronor som jag skulle ut med i federal kvarskatt den 15 april? Jag begrep inte alls varför IBM inte hade dragit av på långt när nog från mina lönecheckar under året, men det fick väl gå. Jag gick med alla dessa pengar på mig och betalade skatten kontant på ett skattekontor. Det lilla gröna kassakvittot som jag fäste vid min deklarationskopia såg ut som ett entrékvitto till ett nöjesfält. Kanske de som arbetade där tyckte att det var det. Ha! Eller Hu!

Kontantkvitto på betald federal inkomstskatt (1965)

Som helhet var det ändå inte mycket skatt. Jag hade tjänat 45.184 kronor allt som allt under år 1964 och betalade nu 8.105 kronor i federal skatt på det, till största delen alltså i form av skatteavdrag gjorda av IBM.

Jag har också ett kassakvitto från delstaten Nya Yorks skattekontor, dit jag gick för att betala in 83 kronor, vilket alltså var en jämförelsevis trevlig promenad. Delstatsskatten var totalt 1.288 kronor, så för den hade IBM dragit av ganska tillräckligt.

Kontantkvitto på betald New York inkomstskatt (1965)

Nu var jag pank och fågelfri. Men också litet nervös. Kriget där borta i Vietnam började märkas. Jag ville inte åka till Vietnam för att skjuta ihjäl folk. ‘Sergeant, jag har aldrig gjort det här förr.’

Nu blev det ju aldrig frågan om det. Jag var med god marginal över 26 år gammal, så jag skulle minsann inte inkallas. Jag hade mönstrat in mig som alla unga män var tvingade att göra, så dagen efter nyårsdagen 1964 hade jag gått igenom hela proceduren i en lokal på nedre delen av Broadway. Fysisk och medicinsk undersökning, intelligenstestning – en aning lättare än på Psykotekniska institutet – och så gå dit och vänta där och kom hit. Det tog hela dagen. Och efter en tid fick jag mig tillskickad min klassificering: 5-A, vilket betydde att jag var för åldersstigen eller vad annat problem jag var hemsökt av, vilket gjorde mig till en oanvänbar bit vrakgods.

Inmönstringsbeviset (2 jan 1964)

Men nu, 5-A eller ej, så började det se lurt ut. 3.000 inkallade den här månaden, 15.000 nästa månad – om det höll på i den takten så kom nog turen till 5-A fortare än anat. Maximen ‘man tager hvad man hafver’ gällde naturligtvis äfven soldater att skickas till Vietnam.

Published in: on 2010/01/22 at 10:13  Comments (1)  

Inlägg 296: 12 apr 1965

Maskinverktygstillverkningsengagemanget

Ett och ett halvt år mitt i världens aktiebörscentrum och varje dag i personlig kontakt med börshajarna och deras hjälpredor, och vad var jag själv? En hjälpreda. Kanske litet finare med min IBM-gloria runt hjässan, men en hjälpreda lika förbannat. Det måste bli ändring på den saken.

Jag hade ju redan börjat så smått, sisådär vid sidan, med min IBM-aktie som låg och växte under den röda mattan. Det var nog gott och väl, men om jag verkligen ville tjäna ihop till en vackert mahognypanelerad direktionssvit på trettionde våningen nära Murgatan, då måste jag allt hjälpa till litet grann själv. Det var nödvändigt att personligen investera i aktiemaknaden.

‘Jag har aldrig gjort det här förr, sergeant!’. Nej, det vore osanning. Jag hade faktiskt en gång i tiden, när jag var 17 år gammal, gått in på en bank vid torget snett emot rådhuset i Sigtuna, och köpt mig en aktie i Reymersholmsbolaget. Jag hade valt den firman för att den hade den billigaste aktien på Stockholms fondbörs – den kostade visst omkring 15 kronor, och med en månadspeng på 6 kronor – från pappa via skolan – så vore det ju otänkbart att ge mig på de stora pojkarna. Den aktien gjorde mig inte förmögen, och ärligt sagt så minns jag inte ens vad det blev av den.

Nu skulle det bli något mycket mera på riktigt. Och den 12 april 1965 började min epok som företagsägare, en bisyssla som jag har behållit i alla år sedan dess. Det var något som skulle komma att ge mig mig hjärtklappning och avsvimning, jubel och fasa, gäspningar och tristess, känsla av rikedom och fattigdom omväxlande, och under de första trettio åren som helhet varken bestjäla mig på eller förläna mig med några avsevärda summor. Trots att jag utsatte mig för aktieägarens ständiga pendlande mellan girighet och panik.

Jag köpte mig nu tio aktier i en firma som hette Warner & Swasey, och den låg i Cleveland i Ohio. Den hade 2.000 personer anställda och tillverkade maskinverktyg och också en del optiska ting som teleskop för observatorier. Kanske de till och med skulle få vara med på ett hörn i astronauternas planerade färd till månen? Jag gick upp till mäklarfirman Hirsch, som jag ju kände efter att ha varit där och hjälpt till i några omgångar alltsedan maj 1964, fast nu gick jag dit som kund, vilket allt var ett strå vassare. Köpet kostade mig 2.656 kronor inklusive courtage på 53 kronor.

Tillverkningshall, Warner & Swarey, Cleveland, 1912 (internet)

Lickobservatoriets teleskop från Warner & Swasey, 1889 (internet)

Så småningom kom det ett vackert aktiebrev från Warner & Swasey som fick dela rum under mattan med mitt aktiebrev från IBM. De var båda värda ungefär lika mycket.

Published in: on 2010/01/22 at 08:53  Kommentera  

Inlägg 295: 12 apr 1965

Råttfälleostbiten

Den 12 april hörde jag av Lennart igen. De hade hyrt en lägenhet i ett tvåvåningshus och köpt en bil, och så långt var allt bra. Men inte resten. Jobbet på Boeing var tråkigt och virrigt. Lisbeth, som på mig hade verkat önska att bli hemmafru, hade sökt sig ett arbete trots allt men inte kunnat finna något, och hon satt nu om dagarna och hade tråkigt.

Lennart beskrev platsen där de bodde. Den låg 15 kilometer från Seattles centrum, villor, villor, villor, och inte en enda park. När Lisbeth tog en promenad sprang det skällande hundar ut efter henne från vartenda hus. De hade inte fått några bekanta ännu. Lennarts arbete började klockan 07.42 och slutade klockan 16.15 – för mig luktade detta Volvos stämpelklocka på långt håll, något som jag hade föreställt mig inte fanns i Amerika – och en vissla blåste klockan 12.00 och igen klockan 12.42, markerande början och slutet på lunchrasten. Det tog honom tre kvart att köra till Boeing på morgonen, och det var två kilometer för honom att gå från parkeringen till sin arbetsplats.

Jag sade till honom att efterhand skulle de få vänner därute och då skulle allt säkert gå bättre. Men jag förstod precis hur de hade det. Alla städer i Amerika, utom vissa av de äldre storstäderna, ser i stort sett likadana ut, och förstäderna är precis lika överallt. Jag sade det inte till dem, för de hade trots allt blivit rådda av Karl-Henrik Hübinette som hade varit i Seattle, och vad kunde jag då säga med auktoritet, som aldrig hade satt min fot där?

Vilken skillnad mot min första tid i Amerika! Som natt och dag! Var det bara för att jag var bög och hade fullt schå att lära mig storstadens bögkultur i stället för att slött glida in i förstädernas familjebeteende?

Nej, det berodde nog mera på mig själv. Jag anlände med mycket litet detaljplanering i bagaget. Jag hade namnet på en herr Noll Junior på IBM i Nya York med mig, och det var egentligen allt. Utan någon förutbestämd resplan kunde jag ju inte hamna på något ställe där jag var tvungen att vistas, oavsett hur det gick. Och det hade ju faktiskt gått bra, till och med fantastiskt bra. Det behövde det ju inte ha gjort, men då hade det ju stått mig fritt att ändra det som var fel och få det som jag ville ha det. Lennart och Lisbeth satt fast i en råttfälla – de hade sin säkra ostbit att knapra på, men de satt fast därinne.

Det är nog en fråga om personlig smak. På resor, till exempel, väljer jag aldrig förbokade hotellrum och tågplatser och listor över vad jag måste se. Jag tar det som det kommer och väljer på platsen vad jag vill göra. Jovisst, man tar vissa risker och missar en del saker, men det är ju det fina i kråksången. Det är just på det viset som resan blir värd att göra – och livet värt att leva.

Published in: on 2010/01/22 at 08:28  Kommentera  

Inlägg 294: 23 – 30 mar 1965

Immigrationsproblemslösningen

Du minns säkert Lennart Karlsson, som planerade att följa i mina fotspår till Amerika. Joho, nu ringde han mig allt lokalt den 23 mars och gav mig naturligtvis skrämselhicka. Nu skulle det ske, och du kommer säkert ihåg hur jag hade räknat ut att detta skulle bli slutet på mig och mitt jobb.

Han hade inte kommit ensam utan hade sin flickvän Lisbeth med sig. De hade just tvingats gifta sig illa kvickt, för annars hade hon inte kunnat komma in i Amerika. Där ser man att heterosexuellt folk också har problem – även om det för dem förstås existerade en lösning. De ringde upp mig från hotell Wellington – av någon anledning var det ett hotell som under årens lopp skulle bli replipunkten för nästan alla besökare från Sverige som kom och hälsade på. Jag antar att det hade några fördelaktiga avtal med svenska resebyråer, men jag vet ingenting om den saken.

Hotell Wellington, New York (internet)

Han tänkte ringa upp Tom Farrelly nästa dag för att se om det skulle passa att han kom upp på IBM-kontoret. – ”Tror du att han kommer ihåg mig?”

Det trodde jag säkert, men om han ville kunde jag gå in och tala om för Tom att han var i antågande. Nej, det behövdes inte.

Jag gick och hälsade på dem på hotellet nästa kväll. Han hade träffat Tom och allt hade gått bra, men Lisbeth och han hade ändå beslutat sig för att i stället försöka sig på Boeing i Seattle. Karl-Henrik Hübinette, hans chef på Volvo – och min också när det begav sig – hade en gång varit där och fått ett gott mottagande, och när Lennart skulle resa till Amerika så hade han rekommenderat honom att bosätta sig där i stället för i Nya York. Lennart hade därför kontaktat en representant för Boeing i Skandinavien men efter den intervjun inte hört något från dem. Nu hade Lennart ringt upp Boeing från hotellet, och när de hade grävt fram hans papper så hade de sagt att att han var välkommen till dem.

Varför Seattle? Lisbeth tyckte att Nya York var för stort och bullrigt och Lennart själv hade tyckt att IBM:s kontorslokaler var gräsligt trista – där var jag ju helt enig med honom, bara det att man nästan aldrig var där. Jag talade inte om för dem att mitt hjärta tog våldsamma glädjehopp – faran över, sade Hesa Fredrik.

De stannade i Nya York i en vecka, och DaNi och jag var tillsammans med dem några gånger. Vi visade dem runt på sådant som man inte får se när man bara följer turistbroschyrerna, och en dag hyrde vi en bil för att åka någonstans vart det nu var. De flög västerut den 30 mars.

Published in: on 2010/01/22 at 08:01  Kommentera  

Inlägg 293: 7 mar 1965

Folkungaparet

Så var det min tur att skriva ett kondoleansbrev till mina föräldrar. När John Kennedy mördades fyra månader efter det att jag hade stigit i land i Amerika så skickade de ett kondoleanskort till mig. Trots att det egentligen inte hade någon logisk grundval – han hade ju inte kommit att betyda mycket mera för mig nu än han hade gjort för alla människor runt om i världen – så kändes det gott att få del av deras tankar – jag hade ju tillsammans med alla omkring mig gripits av allt det sorgliga och hemska som hände då.

Så det var helt naturligt att jag skrev några vackra ord om drottning Louise. Hon brukade vandra omkring i centrala Stockholm tillsammans med sin man, utan något som helst följe, en välkänd och mycket okunglig sedvänja. Folk hälsade på paret som man hälsar på bekanta på gatan och de hälsade vänligt tillbaka.

Louise och Gustaf Adolf på Vasabron, Stockholm (internet)

Ett av deras tillhåll, lätt tillgängligt från deras hem, var en bokhandel som jag tycker mig minnas låg i nordvästra hörnet av Fredsgatan och Drottninggatan. Någonstans i mitt huvud ser jag dem stiga ut därifrån, men då jag bara bodde i Stockholm som nioåring och senare endast sporadiskt besökte huvudstaden är det nog bara en tanke på villovägar. Fritzes hovbokhandel låg i nordvästra hörnet av Fredsgatan och Gustaf Adolfs torg, ett kvarter därifrån, och det verkar vettigt om den hade varit deras favoritaffär.

Nu hängde den svenska flaggan på halv stång vid Förenta Nationerna och naturligtvis också vid svenska generalkonsulatet på Parkavenyn.

Stora reseplaner på gång för DaNi och mig: Vi skulle göra Europa, och för oss båda skulle det bli första flygningen tvärsöver Atlanten. Det egendomliga var att vi skulle flyga i skilda flygplan! Nej, nej, vi var fortfarande ett ‘par’, tro inget annat, men jag skulle flyga med ett IBM-chartrat semesterplan, och man fick bara ta med familjemedlemmar. Det hade IATA, den internationella flygorganisationen, bestämt, och allt passagerarflyg var noga reglerat vid den tiden. Vi skulle flyga till Bryssel på onsdagen den 5 maj, mötas igen där på flygplatsen, och sedan resa runt med tåg i alla möjliga länder, inklusive ett besök i Örebro, och sedan flyga tillbaka från Bryssel efter tre veckor, återigen i skilda plan.

DaNi:s vanliga flygbiljett kostade långt över 1.600 kronor medan charterplanet för mig bara gick på 900 kronor, väl värt några timmars skilsmässa. I Europa skulle vi resa på ett Eurailpass, en biljett som berättigade oss till att åka tåg så mycket vi ville – i första klass, vilket skulle bli något helt nytt för mig.

Published in: on 2010/01/22 at 06:31  Kommentera  

Inlägg 292: 11 feb – 6 mar 1965

Undermattanförmögenhetsinsopningen

Om du inbillar dig att de datorer som du och jag i dag använder inte fanns på 60-talet – då har du alldeles rätt. Men jag var så stolt över hur överkomligt mitt företag hade prissatt sin nya datamaskin att jag var tvungen att skriva och berätta om det för pappa.

Den 11 februari släppte IBM ut en ny maskin, benämnd 1130, på marknaden, och den var billig nog att användas av enskilda personer, som exempelvis ingenjörer, vetenskapsmän och matematiker. Tänka sig bara! Den kostade inte mer än 3.600 kronor i månaden att hyra och var avsedd för tekniska beräkningar på mindre kontor. Inte för att jag trodde att pappa skulle ha användning av en sådan på sin ingenjörsbyrå i Örebro, men kanske hans småkunder i Småland nu kunde börja få nytta av dagens datateknik. Jag antar att jag hade vistats för länge i försäljningsmiljön!

IBM 1130 datamaskin (internet)

I mars såg DaNi och jag en ny film med Bette Davis. Förra året hade vi sett hennes första skräckfilm ‘Vad hände med Baby Jane?’ (eng. Whatever Happened to Baby Jane?), och här kom det en till. Den hette ‘Hysch hysch, Charlotte!’ (eng. Hush Hush Sweet Charlotte!), men den kunde inte riktigt mäta sig med den första. Hon skulle egentligen ha haft med sig Joan Crawford nu också, men hon hade blivit sjuk och inte kunnat medverka, så det fick bli Olivia de Havilland i stället. Nåja, den var kuslig nog ändå. Här har du en reklamsnutt för filmen, i vilken många kända namn hjälptes åt att skrämma oss. Klicka bara här.

Det kom ett brev hem till mig en dag i mars. Det var från IBM, och jag kände litet av samma skräck som jag hade burit på i min själ alltsedan jag försov mig den första morgonen. Men det var ett fint certifikat, med stämplar och sigill och handskriven namnteckning av IBM:s högste chef – Ha! Trodde de verkligen att jag skulle gå på att den var handskriven? – vilket visade att jag, med förnamn och efternamn och mellaninitial, som gängse var i Amerika, nu ägde en aktie i det företag jag arbetade för. Nu var jag delägare, och nu visste jag att om jag jobbade hårt så skulle aktien gå upp i värde. Detta låter ju helfånigt, men det betydde faktiskt en hel del emotionellt för mig att kunna hålla mina vid den tiden enda investerade slantar i min hand – papperet representerade ju min andel i den firma jag älskade.

Aktiebrev för IBM (internet)

Aktien var värd 2.362 kronor när jag fick den. När jag började spara till den fem månader tidigare hade den varit värd 2.253 kronor, men jag fick den för 1.917 kronor, vilket var 85% av det lägsta av dessa två värden. Omedelbart aktieklipp! Jag lade aktien under den röda mattan.

Published in: on 2010/01/22 at 05:43  Kommentera  

Inlägg 291: 12 – 26 feb 1965

Färjetransportobetalbarheten

Det hade gått rätt bra under kursen i Newark att vara skild från DaNi, därför att jag hade fullt upp att göra på kvällarna med uppgifterna för nästa dag, och veckosluten utnyttjade alla till att gå igenom vad vi hade lärt oss, för att minnas det vid proven på måndagsmorgonen – det blev helt enkelt ingen tid över för mig till att sakna DaNi. På andra småkurser här och där hade man oftast inga läxor, och då hade jag tid att längta hem. Till hemmet, men egentligen inte till DaNi.

Att jag var i Kingston under veckan 23–26 februari hade ingenting med utvecklingsarbetet av dataprogrammet att göra – det var en ‘vanlig’ kurs, precis som jag var van vid. Det enda som var annorlunda den här gången var att jag hyrde mig en bil, och det gick hur bra som helst.

Det var ingenting konstigt med att hyra bil. Det gjorde alla, även jag själv, när DaNi och jag ville åka ut på landet på ett veckoslut, som till Torskudden eller till Östhampton. Men när någon annan – som till exempel IBM – skulle betala, ja då tog det emot för mig. Då valde jag hellre bussar som ofta var försenade eller att traska i slask och modd, för det blev billigare för firman. Jag har ofta undrat varför jag resonerade på det sättet. Var det för att det skulle se bra ut? Nej, det var faktiskt ingen som visste att jag sparade småslantar för IBM. Jag berättade det inte för någon – du är den första – men det kan hända att jag kände en inre stolthet över det, vem vet?

Men den sista gången då jag var i Kingston hade jag känt mig så avundsjuk på dem i min kurs som hade sina egna fordon – och skjutsade mig till och från fabriken och också in till busstationen efteråt – att jag hade sagt till mig själv att nu fick det vara nog. Jag hyrde mig alltså en egen bil denna gång, trots att samvetet svor osande eder i mitt öra.

Men på Lincolns födelsedag, fredagen den 12 februari, gjorde DaNi och jag precis tvärtom. Det var en helgdag för både DaNi och mig, och vi ville provåka den nybyggda Verrazanobron. Normalt skulle vi ha hyrt oss en bil för detta, men nu tog vi i stället en vanlig stadsbuss. Vi vann på det, inte bara i pengar utan också av att vi båda nu kunde njuta ordentligt av utsikten från bron både ut till havs och in över redden med Manhattans skyskrapor därborta vid horisonten. Frihetsgudinnan såg ännu mindre ut från bron än från Kungsholm då jag kom till Nya York för hundra år sedan.

Verrazanobron, New York (internet)

Vi tog oss sedan till fots från bron till Statenöfärjan (eng. Staten Island Ferry), vilket gav oss ett par kilometers promenad. Och så fick vi njuta av denna underbara sjöresa, som betingade den facila avgiften av 26 öre. Det hade varit avgiften alltsedan staden tog över färjan år 1905, men år 1972 skulle de komma att övergå till att ta 52 öre i riktningen från Manhattan och ingenting åt andra hållet – det blev då samma genomsnittspris. Men år 1975 skulle priset gå upp från 52 öre till 1,30 kronor – då staden nästan gick i konkurs – och till 2,60 kronor år 1990. Efter det kom jag att flytta jag till Palm Springs – och då måste de ha märkt att de hade gjort fel, för sedan år 1997 kom denna härliga färjeresa att vara gratis, fri, obetalbar!

Statenöfärjan och frihetsgudinnan, New York (internet)

Published in: on 2010/01/21 at 08:50  Kommentera  

Inlägg 290: 8 feb 1965

Kundbehovsprogrammeringspåverkningsfunktionen

Min sorts arbete hade till en början varit avsett att hjälpa försäljarna med deras uppgift att sälja datautrustning, men vårt jobb utvecklades mer och mer till att hjälpa kunderna att förstå hur mycket nytta de kunde få av att använda IBM:s datamaskiner. För att kunna göra detta måste vi vara väl insatta i kundernas arbetsuppgifter – att, som det sades, veta mer om kundernas verksamhet än vad de själva gjorde. Som ett led i detta fick vi systemingenjörer alla ta en korrespondenskurs i ‘Börsens arbete och mäklarkontorens procedurer’. Jag hade sysslat med kursen till och från under hösten 1964 – det var inte alls svårt utan påminde mig litet om Hermodskursen i ‘Elektronisk databehandling’, som jag hade tagit i Göteborg några år tidigare (se inlägg 1).

När jag hade tillfredsställande kompletterat kursen fick jag mitt diplom – som hade formellt kvalificerat mig för arbete som börsmäklare på ett mäklarkontor. Om jag hade velat göra det, vill säga – men jag var helt lycklig på IBM.

Mitt börskursdiplom (1965)

Mitt börskursdiplom (1965)

I början av februari fick jag veta att jag skulle få vara uppe i Kingston en hel del under den kommande tiden. Jag hade fått på min lott att installera en maskin för en kund som ville använda den för att skicka data över samma trådar som vanliga telefonsamtal, och det var ju precis den specialitet som Tom Farrelly hade tilldelat mig för en tid sedan. Så jag hade gått på en del kurser och förhoppningsfullt lärt mig litet grann, och nu skulle jag alltså få tillfälle att använda mina kunskaper.

Bara det att när det kom till kritan, så hade IBM inget dataprogram färdigt som kunde klara av att göra det som erfordrades. Lyckligtvis hade jag ju programmeringsbakgrund – du vet ju att jag nu hade både Volvo och Walston i min meritlista – och skulle alltså kunna vara till hjälp. De flesta programmerare som skrev ihop IBM:s dataprogram uppe i Kingston hade aldrig sett en levande kund, och de flesta som arbetade på mitt försäljningskontor hade aldrig sett en skriven dataprogramsinstruktion.

Men jag hade sett och kände väl till bägge delarna, och det gav mig en enorm självkänsla att ha den styrkan. Mitt arbete i Kingston skulle alltså inte vara att skriva program utan i stället att vara den som bedömde om det som de gjorde där var precis vad kunderna, och i synnerhet min egen kund, verkligen ville ha. Jag såg nu med glädje fram emot mina besök uppe på fabriken. Det skulle bli spännande.

Lustigt nog var det inte något problem för mig att vara borta från DaNi, åtminstone inte under kortare tider. Jag tänkte på det och fann att om jag hade varit verkligt förälskad så skulle jag inte ha velat vara isär alls. Det var egentligen samma tanke som jag hade stött på för första gången under kursmånaden i Newark. DaNi hade gjort oändligt mycket för mig, den lille oerfarne invandraren, som ännu inte var torr bakom öronen. Han hade varit så god att vara hemma tillsammans med, och det var också så praktiskt att vara två – men även om jag aldrig hade varit med om det förut så visste jag att detta inte var kärlek. Jag skulle inte gå barfota genom en eld för honom, något som älskande ju bestämt skulle göra.

Published in: on 2010/01/21 at 08:27  Kommentera  

Inlägg 289: 27 – 28 jan 1965

Löneförhöjningskomplottsidéihjältigandet

Med kraftverket färdigbyggt och i funktion lät Ingrid Wallberg någon gång på hösten 1941 pappa veta, att hon hade en systerson eller något liknande, som just hade utexaminerats någonstansifrån och därför stod redo att ta över skötseln av familjens fabrik. Och det skulle ju gå så bra så, nu när kraftverket var igång och fungerade så fint, och du skall veta hur glada vi är att du var villig att hjälpa Wallbergs fabriker igenom de här tre besvärliga åren, och det tackar vi dig för, och din bostad skall vara utrymd och städad den 31 december.

”Hmmm, vavadejasa?” – Nej, det sade mamma inte alls. Istället tröstade hon pappa så gott det gick, pappa sökte ett nytt arbete, och efter min första termin i Halmstads folkskola så gick jag efter nyåret i S:t Olofsskolan i Norrköping. Men det har ju inte med Ingrid Wallberg att göra, så nu går vi tillbaka till där vi var när hennes död kom och villfor oss.

S:t Olofsskolan, Norrköping (internet)

Dagen efter Ingrid Wallbergs död var DaNi och jag hos Don Ryans föräldrar på middag i Jersey City igen. Inte för att jag var direkt road av sådant ståhej, men DaNi hade ju fått dras med min släkt halva sommaren, så det var då inte mer än rätt att jag fick stå ut med litet av samma sort med DaNis släkt. Vi var där mycket oftare än jag plågar dig med här – det enda som var annorlunda den här gången var vädret. Det hade kommit en hel del snö och sedan ett ordentligt blidväder, så det var otroligt vått och slaskigt i Nya Jersey. I Nya York var det kanske litet pölar här och där – men där var det sjöar, och vissa gatupartier var avstängda med bockar som oframkomliga. Ibland tänkte jag på vilket rykte Amerika hade i världen: allting var rent och fint och allting fungerade alltid.

Så snart mammas armgips hade tagits bort efter fyra veckor, den 28 januari, så började hon skriva brev igen. Hon hade läst en artikel om datamaskiner i Svenska Dagbladet, och hon hade klippt ut den för mig. Jag skulle absolut skriva en insändare till tidningen och bemöta artikeln. En sådan insändare skulle ge mig många arbetserbjudanden från svenska företag, och avsikten var inte alls att jag skulle acceptera dem och flytta tillbaka till Sverige, nej, inte alls! Nej, jag skulle visa IBM dessa erbjudanden och på så sätt trissa upp min lön i Nya York.

Hur argumenterar man emot en sådan befängd idé? Den kanske hade varit god i en förgången tid, så jag argumenterade inte alls – jag teg ihjäl hennes uppslag. Jag utnyttjade alltså min fördel av att bo så långt bort: ”Tack för den fina artikeln – den var intressant att läsa.” – Punkt och slut.

Published in: on 2010/01/21 at 08:22  Kommentera  

Inlägg 288: 23 jan 1965

Fingerplaceringsnoggrannhetsnödvändigheten

På försommaren 1940 var både mamma och jag en tid borta från Slottsmöllan. Hon och jag var ‘evakuerade’ till Bollstanäs utanför Rotebro norr om Stockholm. Jag hade ingen aning om vad som menades med att evakueras, och därför var jag så rädd för det att jag inte ens vågade fråga vad det var för något.

När tyskarna hade intagit Danmark och Norge den 9 april 1940 stod polisen på Österbro och vid Norre Port och på andra ställen och stannade alla bilar – det var inte många, men det fanns en del gengasdrivna – och kommenderade dem att köra ut till Halmstads flygfält och parkera bilen på landningsbanan tills vidare. Inga ursäkter, det var bara att göra vad man var tillsagd i landets intresse.

På så vis blev Sverige så krångligt att inta att tyskarna då lämnade det i fred. Men hotet var tungt, och det skulle kunna hända när som helst. Pappa ansåg att mamma och jag inte skulle bo i det stora huset ifall tyskarna kom, för de skulle säkert ta det som bostad för sina officerare. Han visste att några vänner i Traneberg intill Stockholm hade en sommarstuga ute på landet en bit norr om staden, och lyckades få hyra den för oss två på några månader, när det såg som mest kritiskt ut.

Nu fick jag igen åka tåg, och det älskade jag redan då. Det var inte första gången jag fick resa med den röda snabbvagnen till Nässjö, och som förut fick jag lov att sitta därframme hos föraren och se hur de två rälerna gick ihop långt där framme – för att sedan visa sig fortsätta att ligga skilda åt när man väl kom dit.

Halmstad-Nässjö Järnvägars snabbvagn (internet)

Den här resan minns jag emellertid för något särskilt: en liten pojke, yngre och därför dummare än jag, måste ha satt ett finger in i den öppnade tågdörrens springa på gångjärnssidan, så när dörren smälldes igen så krossades fingertippen och jag kan än i dag höra ungens tjut. Det var förfärligt, och när tåget kom till Vaggeryd så gick de av där, så att han kunde forslas till Jönköpings lasarett. Jag satt sedan snällt inne i vagnen hos mamma och darrade.

Efter Stockholm steg vi av tåget i Rotebro och tog bussen till Bollstanäs, där vi fann stugan på en liten kulle. Den var inte vinterbonad så vi fick vara varmt omstoppade på natten. För vatten fanns det en handpump nere i en dal en gångstigsbacke därifrån, och mamma använde ett ok för att lättare kunna bära två spänner på en gång uppför backen.

”Hade det inte varit lättare att bära vattnet om de hade lagt stugan därnere och pumpen häruppe?” undrade då den blivande systemingenjören.

Published in: on 2010/01/19 at 08:44  Kommentera  

Inlägg 287: 23 jan 1965

Skolgångsinvänjningen

Den här lilla kartskissen över Slottsmölleområdet har jag gjort genom att från en internetkartskiss ta bort nymodigheter som den nybyggda Göteborgsutfarten alldeles intill Ekebo. Den bör duga som orientering för allt det som jag just har berättat om.

Kartskiss över Slottsmölleområdet, Halmstad, 1941 (2010)

En flygbild över Slottsmöllan av i dag skulle väl heller inte vara i vägen. En hel del nya tak har kommit till invid fabriksbyggnaden, men den används nu av 150 skilda småföretag, vart och ett med sina egna krav, så det vore underligt om inte mycket hade ändrats sedan jag bodde där. Det ljusa huset i nedre vänstra hörnet är Marieberg.

Flygbild av nästan hela Slottsmölleområdet, Halmstad (internet)

På hösten 1941 började jag i första klassen i folkskolan. Den låg på Skolgatan – var annars? – alldeles invid det gamla järnvägsspåret – nu en gata som heter Järnvägsleden – diagonalt emot Badhusparken – som nu synes vara fylld med några stora byggnader. Och dit gick jag till fots. Ja, första gången tog mamma mig dit på cykel, men snart nog fick jag klara mig själv till och från skolan. Jag mäter det nu till att det skulle vara en och en halv kilometer dit i var riktning om man vore en fågel, men jag gick på gatorna så det var säkert en tvåkilometers promenad varje morgon – jag minns mig komma för sent till morgonbönen vareviga dag – och samma sträcka varje eftermiddag.

Mitt klassrum på bottenvåningen, Folkskolan, Halmstad (1957)

Det undras mig nu varför jag inte cyklade till skolan när jag ju hade en egen cykel, men det måste ha ansetts för riskabelt i trafiken. Inte för att det fanns några bilar bortsett från något enstaka gengasfordon, men det fanns ju skenande hästar och också många andra cyklar att krocka med, så det var nog säkrast så.

Gengasaggregat av släpvagnstyp (internet)

Man fick stanna då coh då för att röra om i gengasaggregatet (internet)

Fabriken hade en paketbil som gick på elektriskt batteri – nästan ljudlöst kom den smygande, och om föraren såg mig på trottoaren på väg hem så stannade han alltid och lät mig åka med. Vi var goda vänner, och jag minns hur han alltid frågade hur det hade varit i skolan och att jag då berättade – som jag gör för dig nu – om allting som hade hänt, även genanta saker som jag aldrig skulle ha låtit mamma få veta. Det var min form av terapin i att ventilera sina hemligheter för en total främling på ett tåg under anonymitetens skydd. Här var jag ju inte anonym, men han höll absolut tätt, det visste jag.

Published in: on 2010/01/18 at 16:06  Kommentera  

Inlägg 286: 23 jan 1965

Vattentanksanvändningsanvisningen

Balsalen hade naturligtvis en entrédörr direkt från övre hallen. Men nu tar vi inte den utan fortsätter vår motsols upptäcktsfärd.

Vi kommer då först igenom ett jämförelsevis litet syrum, inte större än ett normalt vardagsrum, och sedan föräldrasovrummet, vars badrum låg som det sista i raden av de rum som vette mot parksidan. Man kunde också från sovrummet komma ut i en korridor som ledde ända till matsalen. Till höger i korridoren ledde en dörr till köket, som var utrustat med sista skriket i spisväg, en AGA-spis. Det var en kokseldad spis med två jätteplattor som alltid var heta och skyddades, när de inte användes, av var sin uppfällbar isoleringskudde. Den spisen behövde inte fyllas på med koks mer än en gång om dygnet så den skötte sig nästan själv. Mamma står på bilden vid denna AGA-spis.

Mamma hemma vid AGA-spisen, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Korridorens dörr mittemot köksdörren ledde till husets toalett. Det kan ha funnits en toalett till i nedre hallen, men annars var denna husets enda. Och den var ett lejon till toalett.

Först av allt så fanns där inte en utan två toalettstolar, sida vid sida. Och de stod inte på golvet, för rummet var inrett liknande en bastu, med lavar i två höjder. För en liten unge är det litet svårt att få måtten rätt uppskattade, men jag tycker mig minnas att vardera laven var 3 decimeter hög, mer än två ordentliga trappsteg. De två toalettstolarna bör därmed ha stått på en golvhöjd 6 decimeter upp från det ordinarie golvet.

Jag gissar att detta arrangemang inte var byggt för att verka imponerande utan för att ge plats åt latrintunnorna och möjligöra tömmandet av dem. Det fanns ju inte avloppsledningar så långt utanför centrala staden på den tiden. Högt uppe vid taket över vardera toalettstolen satt en vattentank med sin kedja med porslinskläpp att dra i.

Denna spolningsmetod påminner mig om en skylt uppsatt i Danmark någon gång vid knapphet på vatten: ”Træk ikke for bimmelibim, kun for bummelibum!”

Matsalen var jättestor. Den hade i mitten ett stort ekmatbord som måste ha inköpts för denna bostad och sedan kom att se alldeles för imposant ut i alla vår familjs – många – framtida bostäder. Ett särskilt litet runt matbord för familjens lunch stod sedan i det runda tornrummet i matsalshörnet, och sedan var det plats över i änden mot övre hallen för två salongsgrupper som var helt orelaterade till ätkonsten i resten av salen. Det var resten av stolarna ur Hookamöbeln som hade hamnat här.

Matsalen, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Salongsdelen av matsalen, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Published in: on 2010/01/18 at 15:59  Kommentera  

Inlägg 285: 23 jan 1965

Husesynspromenaden

Vi är nu efter vår rundtur tillbaka till Slottsmöllans herrgård där jag bodde. Som du kommer att få se så hade vår lilla familj varken användning för en så stor bostad eller ägde tillräckligt med möbler för fylla den ordentligt.

Jag visade dig nyss bilder av huset från framsidan och parksidan. Från framsidan kan du se andra våningen delad i tre separata delar: i mitten ett trapphus, till vänster en matsal och till höger ett vardagsrum. Inga av dessa rum var normala – de var oändliga för ett barn likaväl som för en hund. När vår engelska setter Ena var ny i huset och blev ivrig för något och satte av, så var det blanka parkettgolvet för halt för hundtassarna. Med benen spretande åt alla håll gled Ena olyckligt genom hela vardagsrummet och ut i trapphallen där hennes resa abrupt stoppades av trappstaketet i mitten. Hon lärde sig snabbt husets egenheter.

För att bese bostaden på enklaste sätt föreslår jag att vi går en runda genom hela våningsplanet i motsols riktning, och alltså börjar med trapphallen och slutar med matsalen. Lägg gärna märke till de jättestora målningarna ovanför väggpanelerna i både övre hall och vardagsrum.

Trapphallen bestod av två hallar ovanpå varandra, med en bred, parkettbelagd trappa i mitten i två avsatser, och runt därom var det på båda våningsplanen gott om plats att gå omkring runt trappan. I den övre hallen var det naturligtvis ett ordentligt staket runt trapphålet.

Övre hallen, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Vardagsrummet hade en öppen spis, och på något vis räckte våra tillgängliga möbler till för att spridas ut över rummet så att det inte verkade fullt så stort som det egentligen var.

Vardagsrummet mot övre hallen, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Vardagsrummet, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Öppna spisen, Vardagsrummet, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Min familj hade en möbelgrupp som härstammade från Hooks herrgård, vilken min farfar en gång ägde. Denna möbelgrupp kallades därför Hookamöbeln, och den utgjorde nu centralpunkten i salongen, där jag inte tror att det fanns mycket andra möbler. Salongen var mindre än vardagsrummet, för den delade golvytan med ett angränsande rum, vilket jag inte alls minns något av. Men salongen fick ändå en stor golvyta över.

Salongen, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Men ingenstans i huset blev det så mycket plats över som i min barnkammare. Ordet kammare stämde bara om man med det avsåg halva riksdagen. När jag tänker närmare efter så skulle nog riksdagens båda kamrar ha kunnat få plats därinne. Men nu var det vara lilla jag. I ett hörn.

Med Ena framför barnkammarhörnet av min balsal, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Litet utspridd från mitt hörn i balsalen, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Det var villans balsal som jag hade blivit tilldelad. Den mätte gissningsvis 8 gånger 12 meter plus en halvcirkelformad utbuktning utåt parksidan. När jag hade fått mig en cykel så kunde jag öva mig cykling inomhus lika bra som ute. Jag kunde också cykla på en balkong som följde utbuktningen hela vägen runt.

Published in: on 2010/01/18 at 15:53  Kommentera  

Inlägg 284: 23 jan 1965

Ekeboensamhetsenformigheten

Ett enda rum var ljusare, så som jag minns det, och det var matsalen. Där var de stora fönstren frilagda så att man kunde få njuta av den härliga milsvida utsikten över Halmstad och Hallandsslätten med sina många utspridda kyrktorn.

Lotten Wallberg hade en hel stab av tjänare som skötte om henne och Ekebo. En trotjänarinna, Anna Roth, var redan gammal och hade arbetat hos Wallbergs i hela sitt liv och var ansvarig för den övriga personalen, såväl för skötseln av huset som av trädgården. När Alfred Wallberg dog blev hon Lottens förtrogna och skötte i praktiken allting med Lottens hjälp. Jag har ett svagt minne av henne som en rar gammal tant, och vid mina få besök där trivdes jag bättre nere i köket än uppe i den dystra bostaden.

Husets entré mellan de två lejonen var helt i golvnivå med Ekebos alla sällskapsrum, vilka sedda från tomtsidan inte alls låg på bottenvåningen. Marken lutade så brant att det fanns en hel våning inunder för Anna Roths kök och annan husförsörjning och för bostäder för henne själv och alla husor och pigor som höll huset i gång. Lottens sovrum låg en trappa upp, långt borta från sällskapsrummen, för det var den sorts rum som det vid den tiden hörde till god ton att aldrig ens tänka på. Ingen utomstående gick någonsin dit upp.

Jag har bara en enda bild från inne på Ekebo, och där sitter min farmor till vänster och lägger patiens tillsammans med sin syster Lotten. Livet verkar, av den bilden att döma, att ha varit rätt enformigt.

Min farmor och Lotten Wallberg, Ekebo, Slottsmöllan, Halmstad (4 jul 1935)

Ekebos trädgårdsgrind mot Sperlingsholmsvägen låg mitt emot Marieberg – med den för cykelnycklar så ödesdigra fiskdammen. Jag vill minnas att herrgården beboddes av den ena av Lottens två söner. Det är allt jag vet om Marieberg – fast internet nämner nu att det i dag ägs av en konstnärinna vid namn Lucie Rääf. Ah, så Marieberg är alltså kvar i släkten fortfarande! Innan Ingrid Wallbergs syster Lotti gifte sig med Le Corbusiers bror Albert Jenneret, så hade hon redan varit gift i många år med Axel Rääf i Småland, så det namnet känner jag väl till. Denna Lucie Rääf är naturligtvis en ättling till dem.

Marieberg, Slottsmöllan, Halmstad (internet)

Published in: on 2010/01/18 at 15:44  Kommentera  

Inlägg 283: 23 jan 1965

Ekebomiljönaftalinutdunstningen

Denna stora villa hade byggts år 1878 av Alfred Wallberg, son till dåvarande ägaren av Wallbergs fabriker, i samband med sitt giftermål med Lotten Eriksson, som var syster till min farmor Anna. Han hade tagit över företaget från sin far omkring år 1902, men när jag flyttade till Slottsmöllan med mina föräldrar var han död sedan långt tillbaka. Hans dotter Ingrid verkade sedan att ha varit toppkucku i företaget, men alla åtta barnen hade säkert haft ett finger med i leken. Familjeföretag är något mycket krångligt.

Lotten Wallberg hade ärvt Ekebo efter sin man och bodde nu ensam i detta stora hus. Trots hennes beryktade intresse för Ekebos prunkande trädgård så hade dess glans falnat, och jag själv minns den mest som övervuxen med ogräs – inte för att det bekom en liten unge som mig det minsta.

Ekebo, Slottsmöllan, Halmstad (internet)

Genom att min farmor Anna var syster till Lotten Wallberg, så kom vår lilla familj alltså att på ett hörn höra till den Wallbergska klanen. Trots släktskapet umgicks vi inte med Wallbergarna och var inte trägna gäster på Ekebo – jag minns lilla mig bara ha varit där tre gånger under mina tre år i Halmstad, och Lotten kom aldrig på besök till oss på Slottsmöllan. Detta kan i viss mån ha berott på att min mamma aldrig drog sig för att säga rätt ut vad hon tyckte. En av Lottens två söner var gift med en tyska, och när denna en gång på Ekebo ljudligt talade om de goda tider som stundade för Tyskland när Hitler äntligen hade fått landet på fötter igen, så öppnade mamma munnen med några väl valda ord. Inte heller Le Corbusier, som ju bevars bara var en ingift släkting och inte alls hörde till Wallbergsklanen, var helt främmande för herr Hitlers charm – som bosatt i Frankrike kom han att under kriget inneha någon sorts arkitekturpost i Vichyregeringen där. Även om min farmor Anna ibland hälsade på hos sin syster så var Ekebo inte en del av vår familjs värld. Men om dessa saker hade jag ju ingen aning.

Infarten till Ekebo låg vid Högalid, en brant backe, som ledde från centrala Halmstad till regementet, Kärleken och vidare till Göteborg. Man kom in i parken direkt till Ekebos entrédörr som bevakades av två stora vita liggande marmorlejon. Dessa var helt i stil med resten av huset som var tidstroget inrett i sen 1800-talsstil. Vad jag själv minns av Ekebo var en oändlig rad av mörka rum med massiv möblering och tunga draperier runt fönstren. Rummen var fyllda med ylletextilier – de ägde ju en textilfabrik, och jag tycker mig minnas att själva väggarna var ‘tapetserade’ med ylleväv – och det luktade därför överallt starkt av naftalin, som var ett nödvändigt medel mot mal, vilka annars åt upp allting av ylle.

Published in: on 2010/01/18 at 15:39  Kommentera  

Inlägg 282: 23 jan 1965

Växthusglasruteförintelsepojkstrecket

Åt andra hållet fortsatte vägen från Frännarp uppför backen för att där korsa Sperlingsholmsvägen, det vill säga den stora vägen mellan Sperlingsholm och Halmstad – det var mot den vägen som vårt bostadshus hade sina stora grindar.

Grinden till vårt hus, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Vid vägkorsningen bodde Slottsmöllans trädgårdsmästare i ett litet vitt hus, och de hade en pojke i min ålder, som jag minns som min bäste vän vid den tiden. Jag kommer inte ihåg honom alls – jag vet bara att jag ofta var hemma hos honom och hans familj. En sak som jag minns alldeles väl är att han och jag, antagligen mest jag, lyckades leka med, även inuti, ett bärbart växthus försett med glasrutor åt alla håll utom neråt, såpass väl att varenda ruta slutade med att vara krossad. Och jag hade inte skurit mig det minsta någonstans, ett herrans under.  Och inte han heller.

Den rare trädgårdsmästaren presenterade efter detta min pappa med en räkning på 55 kronor – jag minns ännu den siffran i mitt huvud – för reparation av detta växthus. Det var en massa pengar på den tiden och jag fick välförtjänta bannor, men efteråt var jag ändå lika välkommen hem till min gode väns familj.

Diagonalt över vägkorsningen från trädgårdsmästarens hus låg tegelbruket, vars tegel hade använts för att bygga Wallbergs fabriker och även Halmstads rådhus. Bilden visar ett hörn av det i dag nedlagda tegelbruket.

Del av Slottsmöllans nedlagda tegelbruk, Slottsmöllan, Halmstad (internet)

Sedan efter korsningen fortsatte vägen från Frännarp vidare uppåt till stadsdelen Kärleken, där den slutade vid huvudleden till Göteborg. Däruppe låg också Hallands infanteriregemente I16, och när jag på sommaren sov vid öppet fönster somnade jag ofta in till det vemodiga ljudet av trumpettaptot som blåstes vid flagghalningen klockan 21.00.

Mellan Sperlingsholmsvägen i Slottsmöllan och Göteborgsvägen uppe i Kärleken var det bara ett enda stort fält där det ibland växte säd och ibland gick kor på bete, och alltså var totalt ointressant. Men där fältet slutade fanns det en tegelmur – Slottsmöllans tegel igen – och bakom den låg Villa Ekebo, det ståtligaste palatset i hela Slottsmöllan.

Ekebo skall vid 1900-talets början ha varit en sevärdhet. Tomten sluttade delvis mycket brant, och den jättestora, välvårdade parken var därför byggd i terrasser. Där fanns det blommor och gräsmattor, nöjesdrivhus och till och med en vinterträdgård.

Ekebo, Slottsmöllan, Halmstad (internet)

Published in: on 2010/01/18 at 15:35  Kommentera  

Inlägg 281: 23 jan 1965

Lantgårdsfunktionskvarhållandet

På den här nytagna bilden från internet ser du kontorsdelen av Wallbergs fabriker i mitten. Det var bakom alla dessa fönster som jag ovetande hade min publik den vinterdag som jag just har berättat om. Till vänster ser du en bit av verkstadslokalerna, som sedan sträckte sig ned till och längs ån bakom kontorsbyggnaden. Det var bara en grusplan framför fabriken i stället för bildens obelisk, bilar och gräs.

Wallbergs Fabriker, Slottsmöllan, Halmstad (internet)

Om man gick till vänster förbi fabriken så kom man strax till lantgården. Den hade huvudsakligen två längor, en för hästar och en för kor. Hästlängan hade minst ett dussin hästar, stora kraftiga  ardenner som arbetade hela dagarna med att dra vagnar och harva jord på fälten däromkring och vad annat hästar gjorde när motorfordon och motoriserade maskiner fortfarande var överdådig lyx – och för övrigt ändå inte hade kunnat användas utan bränsle på grund av kriget. Resten av hästlängan var, vad jag förstod, lador med hö för kreaturen under vintern. I kolängan stod det ett dussin kor eller två, de mjölkades varje dag, och på sommaren skulle de ut på ängarna och beta. Det fanns också en svinstia med grisar i samma länga som korna.

Mitt i triangeln skapad av de två längorna och Nissan låg det en gigantisk gödselhög som för ovana människor stank upp hela trakten. Gödslet kom från stallarna och användes förstås som gödsel ute på lantgårdens åkrar runt omkring, precis på samma sätt som agrikultur och boskapsskötsel i alla tider, fram tills nyligen, förenats i symbios på varenda lantgård. Jag har så många minnen från lantgården att jag måste ha tillbringat det mesta av min tid som parvel just där.

Bakom hästlängan gick det en liten väg mot gården Frännarp på andra sidan ån – vägen heter i dag Sofiebergsvägen, vilket är ett för mig helt obekant namn. Den korsade Nissan på en gammal fin stenbro som var verkligt vacker. Du får en bild av två av de tre brospannen, och en annan bild tagen uppe på bron där jag cyklar med Diddi Petterson, en tonårig familjevän, som senare i livet blev en känd textilkonstnärinna vid namn Ingrid Dessau.

Slottsmöllebron över Nissan, Slottsmöllan, Halmstad (internet)

Med Diddi Pettersson på bron över Nissan, Slottsmöllan, Halmstad (1941)

Textil av Ingrid Dessau (internet)

Medan vi bodde på Slottsmöllan så blev det en bro till för samma väg strax efter den gamla. Det fick nämligen grävas en särskild fåra för vattnet till det nya kraftverket. Den bron blev modern och tråkig, och här ser du den på en bild, där pappa – i ljus kostym i mitten – visar kraftverket för en grupp besökare. Och så finns det en familjegruppbild tagen uppe på bron.

Pappa med en besökargrupp framför bron över Kraftverksrännan, Slottsmöllan, Halmstad (1941)

Med mamma och Ena på bron över Kraftverksrännan, Slottsmöllan, Halmstad (1941)

Published in: on 2010/01/18 at 15:30  Kommentera  

Inlägg 280: 23 jan 1965

Slottsmölleverksamhetsnedläggelserna

När jag tänker tillbaka på Slottsmöllan i dag så hade Wallbergs fabriker en egendomlig sammansättning av verksamheter som inte hade ett skvatt med varandra att göra. Från början hade det varit en lantgård på Slottsmöllans ägor, och den fick vara kvar på platsen, när textilfirman Wallbergs fabriker inne i centrala Halmstad på mitten av 1800-talet köpte hela området för att dit kunna flytta ut sin fabrik.

Själva fabriksbyggnaden lades nere vid Nissan, och för den behövdes det mycket tegel. Man fann lera, som var lämplig för tegel, uppe på höjden just ovanför den blivande fabriken, och där byggde man då en tegelugn. Dess produktion av tegel räckte till för mera än att bygga den nya fabriken, så man fortsatte med att sälja tegel på marknaden för allehanda byggnadsverk, bland annat Halmstads modernistiska rådhus som hade fullbordats  just innan jag kom dit.

Rådhuset byggt med Slottsmöllans tegel, Halmstad (internet)

I likhet med det mesta dåförtiden var ingenting ordentligt inhägnat – om det var viktigt att skydda det man hade, så kunde man anställa vakter i stället, för det blev mycket billigare än ett staket – och när man därför, även som en liten femåring, obehindrad kunde traska omkring överallt, så framstod blandningen av verksamheterna ännu mera egenartad.

När pappas kraftverk stod färdigt efter ett par år, så blev det ytterligare ett verksamhetsområde för företaget. Intressant att notera är att det i dag bara är kraftverket som finns kvar av alla verksamhetsgrenarna. Själva företaget, Wallbergs fabriker, slutade för länge sedan och därmed dess textiltillverkning – fabriksfastigheten inrymmer i dag omkring 150 små firmor av helt skilda slag. Tegelbruket har lagts ner och lantgården är försvunnen. Men pappas kraftverk ligger kvar och producerar elektricitet.

Vid textiltillverkningen hade man använt rikligt med tvål, och mina föräldrar hade i alla år efter tiden vid Wallbergs fabriker ett lager med tvål skuren i bitar på ungefär en halv kubikdecimeter – pappa sågade dessa kuber till mänskliga mått allteftersom familjen använde dem. De luktade ingenting, löddrade knappast, men de tvättade ren huden bättre än någon annan tvål som jag har mött genom livet.

Published in: on 2010/01/18 at 15:19  Kommentera  

Inlägg 279: 23 jan 1965

Nyckelfiskeriet

Jag vet att jag nu borde återvända till Ingrid Wallberg och hur det gick, men vi har väl tid för några andra hugkomster, medan vi ändå är på Slottsmöllan? Rätt på andra sidan av häcken och gångvägen som jag just berättade om tog Mariebergs ägor vid. Det var en gulmålad herrgårdsbyggnad av trä med en grönsaksodling, som sträckte sig ända bort till denna gångväg. Rätt där i ett hörn låg det en fyrkantig damm på en hundra kvadratmeter, och i den växte det en massa näckrosor med stora blad som flöt på vattenytan på näckrosors vis. Om det var fisk eller änder i dammen vill jag låta vara osagt, men jag hade cyklat dit en dag med litet brödsmulor för att mata vad det nu var för djur som simmade omkring där. Som den ordentliga pojke jag var, så låste jag cykeln mycket noga och höll nyckeln stadigt i handen. Jag klättrade upp till kanten av dammen och såg ett hungrigt gap därute, stack kvickt ner handen i fickan och fiskade upp en brödbit och kastade ut den i vattnet. Men aj, jag kastade med fel hand – och nu låg cykelnyckeln mitt på ett flytande näckrosblad.

Nu gällde det att få tag i den igen. Det var enkelt nog – bladet flöt på vattnet, så det var ju bara att puffa på det litet så att det flöt till mig vid dammkanten. Det låg en roddbåtsåra alldeles bredvid – ja, varför det skulle ligga en åra i en köksträdgård är svårt för även mig att fatta och ännu mindre förklara, men som en åra har jag alltid kommit ihåg föremålet ifråga – och den släpade jag till olycksplatsen för att med den puffa till näckrosbladet. Det gick bra en liten bit, men sedan ville bladet inte glida vidare hur jag än försökte. Det var som om någonting höll fast bladet underifrån. Konstigt!

Jag petade och petade, och åran var tung för en liten sexåring, så det blev väl att jag gjorde en del ryckiga rörelser – med följd att näckrosbladet blev trött på det hela och tippade sig litet grann, varpå min cykelnyckel försvann ner i det kolsvarta vattnet.

Slaget var förlorat och jag satte mig ner och grät en skvätt. Jag tänkte på vad som hade hänt. Att ett näckrosblad hade sin egen vilja och därmed kunde vägra att bli puffat runt av en åra tog jag som en tingens ordning som vi människor inte kan ändra på, så det lämnade jag därhän. Men att jag hade blandat ihop mina två händer var helt mitt eget fel. Jag beslöt då att, närhelst jag höll något i bägge händerna, alltid titta på den hand, med vilken jag tänkte släppa greppet om det som den höll i. Alltid. Och även senare i livet, att alltid medvetet förvissa mig om att jag höll bilnyckeln i min hand innan jag slog igen bildörren. Alltid.

Alltsedan näckrosdammen har detta fungerat. Alltid.

Published in: on 2010/01/18 at 12:48  Kommentera  

Inlägg 278: 23 jan 1965

Stolkonstruktionskunskapstillämpningen

Nu skulle jag sätta mig på toalettstolen, men det fanns ju ingen. I Bofors vintern före, när jag alltså var bara fyra år gammal, hade vi efter ett ordentligt snöfall gått på en väg med snön plogad upp högt vid sidorna. Pappa hade lyft mig upp och placerat mig rätt ovanpå snövallen, och då hade min stjärt format en ‘stol’ som var bekväm att sitta på. Det hade varit så roligt att jag själv sedan hade hoppat upp och skapat stjärtstolar i en lång rad bredvid varann. Så kunde jag göra nu för att få mig en toalettstol.

Skapar en stjärtstol på plogdrivan, Bofors (1938)

Men här fanns ingen plogad snövall. Nåja, men det var ju högt med snö på marken, så det skulle väl gå bra ändå. Jag satte mig ner i snön för att skapa en stjärtstol, men snön var fluffig och lätt, så jag sjönk ner nästan ända till marken. Det här var inte vad jag hade tänkt mig – jag hamnade liggande på rygg i snön istället och aj, vad det var kallt om bara stjärten!

Det här gick ju inte alls, och magen knep fortfarande, så upp kravlade jag mig illa kvickt. Jag måste ha mera snö för min stol. Jag måste samla ihop riktigt mycket i en stor hög för att sedan kunna sätta mig på den utan att sjunka igenom alltihop. På med tumvantarna igen! Jag kan än i dag se mig som den lille femåringen som med händerna frenetiskt skovlade snö, allt detta med alla benkläderna nerdragna mellan knäna och hela underlivet utsatt för minusgraderna – utan umbellinsalva, som mamma hade smort in mig med i ansiktet för att skydda mig mot frosten.

Alltnog, snart kunde jag sätta mig på snöhögen, och den höll. Det blev faktiskt en stol! Så kom jag att tänka på att jag måste också göra ett hål i snön för bajset, så jag inte skulle bli sittande i det när det kom ut – se där, jag började mitt yrke som systemplanerare redan vid fem års ålder. Upp igen, gräva ett hål i stolen, och sedan var allt färdigbyggt.

Det hela gick faktiskt hyggligt. Jag var van vid papper att göra mig ren med efteråt, men jag slaskade runt litet med snö och det fick duga: ”Man tager hvad man hafver”, var det en tant som hade sagt.

Kläderna på igen, ett plagg i taget. Jag kände mig bra nu, knipet var borta, och det kändes varmt och gott att vara klädd igen. Och stolt över att för första gången i mitt liv ha gjort något som ingen hade lärt mig hur man skulle göra det.

Inte ett ord yttrade jag om detta till mamma, men på något sätt fick de veta om vad jag hade gjort. In i minsta detalj. Och mamma kramade om mig och tyckte att jag hade varit så duktig på egen hand. Och alla bekanta hade så roligt åt det hela. Jag kunde bara aldrig begripa vem som kunde ha sett mig där bakom häcken och skvallrat.

Published in: on 2010/01/13 at 09:41  Kommentera  

Inlägg 277: 23 jan 1965

Privatiseringssträvandet

Det var alldeles för långt hem. Säkert två hundra meter att traska på skidorna, och det är alldels för långt när man är fem år och har magknip och det är djup snö överallt. Jag kom snabbt underfund med att jag nu måste improvisera, och utan mammas hjälp hitta på en lösning på egen hand.

Jag befann mig just utanför tomtgränsen på en liten, helt otrafikerad gångväg, som ledde rakt mot Wallbergs fabrikers huvudkontorsentré ungefär hundra meter framför mig. Nästan lika nära fabriken nu som när jag hade varit med mamma i potatislandet på vår hustomt.

Mamma sätter potatis på vår hustomt med fabriken bakom sig, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Jag var ju medveten om att det var något ytterst privat att bajsa, och att man därför hade ett särskilt rum för detta därhemma, utan fönster. Här hade jag denna mäktiga trevånings tegelbyggnad rätt framför min lilla person, med hundra fönster – eller kanske flera, för jag kunde bara räkna till hundra – som stirrade rätt på mig där jag hasade fram på mina skidor. Och när som helst kunde det ju också komma någon gående i snön här på vägen. Så just här gick det ju inte för sig att bajsa. Jag måste bort härifrån. Utmed gångvägen markerades vår tomtgräns av en häck av stora trädbuskar, som man inte alls kunde se igenom även utan bladverk nu på vintern. Och just där jag råkade vara fanns det en öppning i häcken, och där smet jag in och visste att jag då befann mig nära intill mammas potatisland, även om man ju inte kunde se det nu under snön. Ingen hade sett mig försvinna in här bakom häcken, och ingen kunde se mig genom den heller.

Nu var jag lika privat som hemma på toaletten. Nåja, egentligen inte. Jag var bara fem år gammal och kunde inte ännu tänka geometriskt, så det kom aldrig för mig att medan häcken skyddade mig mot insyn från gångvägen, så kunde jag från kontorsbyggnaden ses precis lika väl på vilken sida om häcken jag än befann mig. Till yttermera visso var jag faktiskt iakttagen – Sei på cheifens lelle onge” – av diverse kontoristögon, som allteftersom dramat utvecklades kallade på flera ögon att beskåda det som hände därute i snön.

Att komma ur skidorna var lätt – det hade jag gjort många gånger förut. Men inte att få av alla dessa tjocka kläder. Först åkte tumvantarna av. Så fick jag för första gången själv klara av att dra ner blixtlåset på hela overallen – det gick bra – och sedan dra ner hela overallen till knäna, och sedan var det byxhängslena att skjuta åt sidorna och byxorna att knäppas upp och dras ner – det gick också – och slutligen långkalsongerna, och nu var jag alldeles bar därnere, så det var allt gott att jag hade den här tjocka häcken att gömma mig bakom.

Published in: on 2010/01/13 at 09:37  Kommentera  

Inlägg 276: 23 jan 1965

Släktkärleksanvändbarheten

Ingrid Wallberg dog den 23 januari. Hon var anledningen till att jag hade bott i Halmstad från 4 till 7 års ålder, och hon hade därefter varit persona non grata i min familj. Jag hade varit på tok för ung för att då personligen vara medveten om vad som skedde.

Hon var en kusin till pappa. Utan att formellt ha utbildats till arkitekt var hon välkänd för sina hus i en banbrytande funkisstil, mestadels i Göteborg – jag känner väl till ett av hennes smala radhus på Brödragatan i Örgryte. Vardagsrum, matsal, kök i bottenvåningen, tre sovrum och husets enda toalett en trappa upp, ett eller två sovrum två trappor upp, förvaringsrum tre trappor upp, och garage i källaren. Det var Mycket Trappor som ger Starka Ben. Det fanns absolut ingen plats för ett kylskåp, så man fick handla mat varje dag istället.

Ingrid Wallberg hade år 1928 arbetat för den kände arkitekten Le Corbusier, vars bror var gift med hennes syster.

Wallbergssläkten ägde en textilfabrik i Slottsmöllan i utkanten av Halmstad, och på 1930-talet var Ingrid Wallberg, vad jag förstår, styrelseordförande i fabriken. När hon ansåg att det skulle vara fördelaktigt att bygga ut en fors i Nissan nästintill och på så sätt klara av fabrikens elbehov, så kom släktkärleken på att min pappa var elingenjör och byggnadstekniker och alltså kunde användas. Så hon erbjöd honom att komma till Halmstad som chef för Wallbergs fabriker med det extra lockbetet att få ansvar för deras kraftverksbygge. Pappa nappade på kroken trots mammas varningar: ”Hon är hänsynslös och kan göra vad hon vill med en släkting – och hon kommer att göra det”.

Vi kom dit år 1938 och fick bo i huvuddelen av ett enormt chateau i en lika enorm park näst intill fabriken, och här kan du skåda härligheten både från framsidan och från parksidan. Nej, vi fick inte rumstera om i hela huset – mellanvåningen med hundra meter till taket förfogade vi helt över, men i nedervåningen var det bara mittdelen som vi hade, och den bestod av nedre hallen där man bara tog av galoscherna och gick uppför trappan.

Vår bostad från framsidan, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Vår bostad från parksidan, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Det var i kanten av husets stora park som jag utförde mitt livs mest offentliga avföring. En snörik vinter hade jag fått ett par små skidor i julklapp, av den typ där man bara stack in pjäxans tåparti under ett band som gick tvärs över skidan – enkelt och praktiskt och det fungerade fint för en femåring. Jag var ute för mig själv en eftermiddag, pulsande på skidorna i den djupa nysnön. Då fick jag magknip och visste att då går man på WC.

På julklappsskidorna, Slottsmöllan, Halmstad (1940)

Published in: on 2010/01/11 at 23:18  Kommentera  

Inlägg 275: 14 jan 1965

Godgärningsbestraffningsnödvändigheten

Min vilda gissning om orsaken till Volvos platsannons hade varit alldeles riktig. Det förstod jag när jag fick höra från Lennart Karlsson att han skulle komma till Nya York och arbeta på samma IBM-kontor som jag, troligen också för Tom Farrelly i samma grupp som jag, nu den 1 mars. Först blev jag jätteglad att han verkligen skulle komma till Amerika. Sedan slogs jag av panik. Vad skulle nu hända? Det berodde förstås på om han skulle visa sig vara bra eller dålig på IBM-jobbet, men det förfärliga var att i båda fallen skulle det gå åt pipan för mig:

  • Han skulle visa sig inte vara lämplig alls, Tom skulle inte tycka om honom, och det skulle vara mitt fel som hade ordnat med kontakten – min situation på IBM skulle komma att bli ohållbar från att ha varit utomordentlig.
  • Han skulle visa sig vara otroligt mycket duktigare än jag, klara av sitt arbete med glans och vara den bäste systemingenjör IBM någonsin hade haft – min arbetsinsats jämfört med hans skulle klassas ner till ingenting och snart skulle jag vara på väg ut.

Så dumt av mig att ha varit tillmötesgående mot Lennart när han frågade mig om IBM fortfarande anställde folk. Dumma jag förhörde mig ju hos Tom om den saken, och när han sade att han behövde folk och att Lennart skulle kontakta honom, ja, inte ens då tänkte min dumma hjärna på konsekvenserna för min egen del. Jaja, det var roligt så länge det varade.

Det finns ett sägesätt: ‘Ingen god gärning förblir obestraffad’ (eng. ’No good deed goes unpunished’).

Nästa brev jag fick var också nedslående, fast på ett helt annat plan. Nu ville pappa att jag skulle ta reda på hur mycket en Chevy Malibu kostade om man köpte den i butik i Nya York. Så nu var det klippt. Han hade inte alls som jag fallit pladask för världsutställningens Ford Mustang, denna sexiga, moderna, sportiga, härliga bil, utan funderade allvarligt på en bil från General Motors. Den där jättefirman med hundratals anonyma bilmärken utan ansikte, precis som om det inte fanns en förnämlig firma som hette Ford och som hade Mustanger att sälja. Nåja, igen, det var roligt så länge det varade.

Jag fick tag i det gängse priset på bilen enligt hans detaljerade specifikationer, och det var 13.235 kronor. Jag nämnde också att bilarna går ner mycket i pris i augusti och september, när de nya årsmodellerna kommer ut. Jag var så ilsken på hans dåliga smak att jag inte ens andades ett ord om Fordmustangen. Ville han nödvändigt ha en Chevy så inte skulle jag då förstöra hans glädje!

Published in: on 2010/01/11 at 09:18  Kommentera  

Inlägg 274: 8 – 22 jan 1965

Diskmaskinsaversionssläktdraget

När det var dags att skaffa något till min mammas 60-årsdag så hade vi nio minusgrader och yrande snöstorm, och då blev det liksom lättare att minnas Örebro och vad som skulle passa till present. Det blev en varm vintermössa från Italien som jag hittade på varuhuset Bloomingdales. Det är alltid vanskligt, bög eller inte, att köpa klädespersedlar till sin egen mor, men hon tyckte om att gå och ögonshoppa på Bloomingdales när hon var i Nya York, så jag tog chansen. Och när försöket var avklarat, så tog jag henne på orden att mössan var ”varm som en kamin och lätt som en fjäder” och att hennes vänner sade att den klädde henne.

Hon fick från mig också några häften med pianonoter att spela när bandaget hade tagits bort, och så, tillsammans med pappa med hälften från oss var, en diskmaskin. Nehe, hon ville inte alls ha en diskmaskin. Hon lade ut texten i detalj om hur hon trivdes med att diska, hur man kopplar av med sina tankar när man diskar, hur man samtidigt gör ren sin själ när man polerar glasen, och hur man ‘luttras’ när man slår bort det smutsiga diskvattnet. Hon använde det ordet och jag förstod henne helt – det var ett ord som jag ofta hade hört som barn men då aldrig ens tänkt på vad det verkligen innebar. Nu vet jag. Om du inte heller vet vad ‘luttra’ betyder så får du dess mening i ett nötskal i detta citat: ‘Du prövade oss, o Gud, du luttrade oss med eld såsom silver luttras’. Är det inte skönt och praktiskt att lära sig nya ord och att få veta vad de betyder?

Diskmaskin i arbete (internet)

Hon hade ‘kaffemottagning’ på eftermiddagen den 22 januari och det kom sjutton personer och uppvaktade. Hon var klädd i en vit klänning och hade ett färgkoordinerat bandage om armen. På kvällen gick de med två långväga gäster och åt middag på Gyllene Drotten – hon trivdes bättre i små sällskap än på stora banketter, och tack vare den brutna armen så fick hon det som hon ville.

Nu måste jag nämna hur mycket som har gått vidare i arvsmassan. Jag har vid det här laget haft en diskmaskin inbyggd i köket sedan jag köpte mitt hus år 1991, och jag har aldrig använt den. Inte en enda gång. Och jag har bjudit samman till några födelsedagsfester på restaurang, till exempel när jag fyllde två tredjedels århundrade, med över tjugo vänner vid ett långt bord – men det betraktar jag som arbete. Något som skall göras, och något som gör mig glad när det är över: ”Nu är det gjort”. Jag är mycket gladare i en middag för fyra.

Nu vet du varifrån jag har ärvt dessa konstiga uppfattningar.

Published in: on 2010/01/11 at 08:59  Comments (1)  

Inlägg 273: 31 dec 1964 – 1 jan 1965

Gottnyttårbollsänkningsbetittandevansinnet

Så var det dags att planera nyårskvällen. Inga ballonger och smällare, tack! DaNi visste från förra året att det inte var min sorts konfekt. Även att sitta vid TV:n och se den där förbannade ljusbollen sakta sjunka ner mot det upplysta årtalet vid botten av stången vore bättre är komiska pappershattar och irriterande blåstutor.

”Nä, låt oss gå till Timestorget”, tyckte DaNi.

Man skall inte säga emot om man inte har något bättre att komma med, så vi byltade på oss och tog tunnelbanan ditupp. Det var 299.998 människor där redan när vi två kom dit, men vi fick ändå rum. Det intressanta var att alla dessa människor stod där, packade som sillar, och de var inte där för att se någonting ‘därframme’, för det fanns inget ‘därframme’ där framme. Det fanns ingenting att se på, om man bortser från minuten med den sjunkande bollen, och då tittade man rätt upp. Man packade alltså ihop sig för att packa ihop sig, det var andemeningen med det hela.

Det var kallt så det rök ur munnen. En del försökte hålla sig varma genom att stampa med fötterna, men det slutade alltid tvärt med ett skrik när de trampade på tårna på någon intill. Åkarbrasa var helt otänkbart om man inte avsåg att krama om hela torget. Så man var tacksam för det då gängse halsduksmodet, som bjöd på hela två meter ylle – eller polyester – att rulla varvtals runt halsen och även hjälpligt täcka över ansiktet med.

När bollen då äntligen sjönk, otroligt försenad som det verkade, hade man frusit och vantrivts så länge att man egentligen inte brydde sig ett skvatt om vare sig den eller det nya året. Timestorget är 325 meter långt och brett som två avenyer sida vid sida, kanske 50 meter. Det blir 16.250 kvadratmeter. Med 300.000 människor blir det 18 människor, och av dem en hel del övergödda, per kvadratmeter. Jag kallar det ‘trångt’. När bollen hade sjunkit och 300.000 glada – för att det hela var över – människor gav sig iväg på samma gång, då var det också trångt.

Varför nu detta? Man skall aldrig säga något ont om sådant som man aldrig har varit med om, och därför skall man pröva på allting EN GÅNG. Det är min maxim, och om du vill pröva den med att bjuda mig på råa ostron eller att hoppa i fallskärm, så får du se att jag har undantag från alla maximer. Och nu hade jag varit på Timestorget en nyårsnatt. Genomlidit klaustrofobi, hypotermi, neofobi och thaasofobi på en och samma gång. Aldrig mer.

Det var DaNi som hade kommit med idén att gå dit.

Published in: on 2010/01/11 at 07:58  Kommentera  

Inlägg 272: 31 dec 1964

Uppmöbleringsfullbordandet

Min egen brottsstatistik innehåller ingenting mera intressant än ett brutet pekfinger. Det gick bara av en gång när jag som tolvåring – mot min egen vilja – hängde i en ribbstol i gymnastiksalen. Det gjorde inte ont alls. Jag fick ha en fingerbräda fastbunden vid handen en tid, och medan det var en aning åbäkigt så fick jag också i utbyte något som jag uppskattade: befrielse från ribbstolshängning. Jag inser att mamma hade det mycket värre: det gjorde alldeles fasligt ont, hennes högra hand var oanvändbar i en månad, och hon befriades inte från någonting annat än sitt planerade 60-årskalas.

Nyårsaftonen för DaNi och mig blev helt ovanlig. När vi kom hem från våra arbeten tidigt på eftermiddagen var stora rummet fyllt med bråte – åtta stora lådor med de efterlängtade svenska bokhyllorna. Nu blev det fart. Ganska så snart stod de på sin avsedda plats med alla böckerna ditflyttade från garderobshyllor och stolsitsar, och diverse prydnadsföremål fyllde resten – det var oändligt vad mycket som kunde rymmas i dem. Vi svängde också ut pianot från väggen och skapade på så vis en liten avskild tambur. Skarpa ögon kan längst till höger även se min fina kortvågsradio, på vilken jag ibland lyckades urskilja svenska skrapljud.

Visar upp de nya bokhyllorna, Peter Warren, New York (1964)

De nya bokhyllorna, Peter Warren, New York (1964)

Vi hade nu bott i Peter Warren i nästan ett år, under vilket vi hade haft interkontinentala husgäster under en lång tid, och det var först nu som vi hade våningen någorlunda fullt möblerad! Det tar pengar och arbete och väntan, men om man möblerar steg för steg och låter varje ny grunka läggas till som en bit i ett pussel, så tycker jag själv att resultatet blir mer tillfredsställande än om allt bestäms och köps på samma gång.

Sovrummet hade just fått en vattenfuktare – som syns på golvet. Av någon anledning var det torrare luft inomhus i Nya York än i Sverige, och denna manick behövdes verkligen. Det flyter varmt vatten genom de svenska elementen, tyst och stilla som Klarälven. Icke så i Amerika. Där använde man, åtminstone vid den tiden, ångvärme istället, och om du någonsin har upplevt elementens raseri så var det säkert i en amerikansk bostadslägenhet. Det tog sannerligen tid att vänja sig vid det ständiga pysandet varje gång ångan tillochfrånade. Och inte bara pysande – ibland kom det också till ett klankande som om någon stod och hamrade med en skiftnyckel på rören. Allt detta för att hålla vintern ute. Var det ångan som gjorde luften så torr? Det verkar inte logiskt, men mycket här i världen är för människan helt ofärklarligt.

DaNi i sovrummet, Peter Warren, New York (1964)

DaNi i sovrummet, Peter Warren, New York (1964)

Published in: on 2010/01/11 at 06:57  Comments (1)  

Inlägg 271: 25 dec 1964

Kravvidhållanderesultatet

Juldagen var solig, och DaNi och jag begav oss ut på en långpromenad. En timme med tunnelbanan norrut så långt den gick, och det var till Nya Yorks största park, van Cortlandtparken, långt från all ära och redlighet. Det var härligt att komma ifrån buller och bång och sot och rök och – människor. Alla andra satt hemma med sina familjer och åt. Vi var allt bra lyckliga att vara bögar och kunna göra sådana här enkla saker utan att alltid slå på stort, som de flesta människor måste göra jämt. God jul! Vi gick i tre hela timmar utan att stanna i en jätterunda i parken och var sedan tillbaka vid tunnelbanan igen.

van Cortlandtparken, New York (internet)

Vi hade från början tänkt oss att under julen placera in böcker och prydnadssaker i de nya bokhyllorna, men si, det blev ingenting av med den saken. Jag hade fått ankomstbeskedet för hyllorna långt före jul och gått till skeppskontoret och betalt för hemskickningen av dem, och allt var klart. Men så blev det som alltsomoftast en ‘vild’ strejk, och då hände ingenting. Båten kunde inte lossas, bokhyllorna var kvar ombord, och rederiet fick klara sig bäst det kunde utan fraktinkomster från sin båt. Mycket i Nya York fick bli när det blev av, och ingen var upprörd. Det var nog den attityden som räddade mitt jobb på IBM när jag försov mig första morgonen. Djupt inne trivdes jag allt med de litet mindre strama tyglarna i min nya miljö.

Genom att juldagen och nyårsdagen båda kom på fredagar blev det två riktiga långhelger och vi hade det skönt. Däremot var det inte fullt så skönt hemma hos mamma. På nyårsaftonens morgon, när hon skulle gå ner och låsa upp husets ytterdörr för dagen, så snubblade hon på översta trappsteget och rutschade nerför de fem trappstegen och bröt högra handleden. Det var lyckligtvis inte ett komplicerat brott, och efter fem timmar på lasarettet kom hon hem igen med armen i band.

Naturligtvis skulle detta hända 22 dagar före hennes 60-årsdag! Men hon hade vanan inne. När hon år 1955 fyllde 50 år, så hade hon opererat bort blindtarmen på tisdagen fyra dagar innan – och då för tiden låg man alltid kvar på lasarettet i minst en vecka efter en operation. Hur skulle det här klaras av? Jo, hon sade bara till att hon MÅSTE vara hemma på lördagen, och så var det med den saken. Till 50-årsmiddagen var hon hemma igen, väl hopbunden inunder chiffongen, och satt som blickfång i soffan bland sina gäster, och också vid änden av matbordet – med mig i högerkanten – och bakom kameran – med halva mitt ansikte i vänsterkanten. Se, det var en patient, det!

Mamma, i mitten, på sin 50-årsdag, Villavägen, Nyköping (1955)

Mamma, vid kortändan, på sin 50-årsdag, Villavägen, Nyköping (1955)

Mamma, bakom kameran, på sin 50-årsdag, Villavägen, Nyköping (1955)

Published in: on 2010/01/10 at 11:35  Kommentera  

Inlägg 270: 24 dec 1964

Julevangelietextanvändningen

Det kom också en portmonnä av galoschtyp, något som jag har använt i hela mitt liv. De fanns inte i Amerika – här hade man ståndsmässigt en fru som kunde sy ihop ens fickor efter allt slantskrammel, samtidigt som hon yrkesarbetade och skötte barnen och maten och huset och tog ut slaskpåsen. När dessa portmonnäer en gång längre fram förvann ur handeln i Sverige hittade jag dem hos en arab på en matta på golvet i en tunnelbanestation i Paris och köpte ett halvt dussin av dem i rena glädjen.

Nu slutar jag denna lista över speciellt svenska klappar med att nämna små glöggskedar, och så spiralblock med rutat papper, och så små stearinljus i julgransstorlek, och så två tuppar med hållare för stearinljus på ryggen. Sedan utbrister jag att det måste ha funnits gränser för hur mycket man kunde ha saknat Sverige i alla dess schatteringar. Tack och lov att denna orgie i nostalgi falnade under de kommande åren!

Jämfört med vad jag fick ta emot verkade allt jag skickade till Örebro i julklapp rena struntet – med ett jätteundantag. Jag hade hittat en öppnare för specerier inlagda i glasburk med metallskruvlock. Den hade jag hittat i Nya York, och jag har en kvar själv än i dag. Den heter ‘Edlund’ – jo, minsann! – och den placerar man ovanpå burken och vrider sedan på handtaget uppepå, vilket för ihop en tand från var sida som griper tag i locket, och sedan fortsätter man att vrida och skruvar då av locket. Enkelt att begripa, lätt att använda, billigt att köpa, och kul att ge.

Och det hände sig vid den tiden att från Paris Eager utgick ett påbud att hela världen skulle fira julfest. Detta var den andra julfesten, och den hölls när Robert Wagner var borgmästare i Nya York. Då färdades alla var och en till sin gata för att fira julfest. Så gjorde ock Gymbrat, och eftersom han var av Göstas hus och släkt, for han från staden Örebro i Sverige upp till Paris Eagers gata som hette Kärrgatan i Nya York för att fira julfest jämte DaNi, sin trolovade, som var havande en underbar afton. Det där med borgmästaren hade ingenting med saken att göra, men jag ville följa julevangeliets text i alla dess kringliga krokar.

Paris hade också påbjudit att alla borde lätta på stassen litet, så vi lät slipsen stanna hemma. Precis som året före började festen efter Skjulhusets stängning klockan 23.00. Det var samma program och festen slutade klockan 03.00.

Med DaNi på Paris Eagers julfest (1964)

Med Steve Burger på Paris Eagers julfest (1964)

Efteråt tänkte DaNi och jag inte ens på den svenska julottan – den hade vi ju redan gjort en gång. Men i stället hade DaNi och jag ätit lutfisk, skinka, risgrynsgröt och klenätter på Gripsholms restaurang på 57:e gatan i god tid före julfesten.

Published in: on 2010/01/10 at 10:18  Kommentera  

Inlägg 269: 24 dec 1964

Livstidsmunsbitsindelningen

Därför stod till julen år 1964 några triopärmar – det var så de hette dåförtiden – på min önskelista, och även ett andra hålslag, just ifall att. Men där stod också  en massa annat. Avsikten var att ge mina föräldrar möjlighet att få välja vad de ville skicka mig. Jag kunde ju inte veta att de skulle skicka mig alltihop!

‘Svenska Dagbladets årsbok för 1964’ hade jag önskat mig – men den fick jag inte. Istället fick jag en liknande bok, som hette ‘Anno 64’. Vavadehärnuförnått?

Anno 64 bok, 1964 (2010)

Jag hade börjat köpa och samla Svenska Dagbladets årsböcker år 1951, så jag hade redan en ansenlig samling, av vilken tolv volymer hade kommit i Amerikakofferten och en hade skickats till mig separat när den kom ut vid julen 1963. Denna sista volym var 41:a årgången, och det visade sig att den verkligen var den sista. Årsboken var en magnifik sammanställning av allt som hade hänt i Sverige och i världen under ett givet år, politik, avlidna, olyckor, väder, hundutställningar, allt. Jag älskade dessa böcker – jag önskar att jag hade kunnat säga redan då att de var den tidens internet, men det kunde jag ju inte göra. Anno 64, som jag nu fick istället, var början på en ny serie som var litet tunnare, litet enklare, litet obekantare – men det är ju så som tidens gång visar sig i allting. Den serien fortsatte fram till år 1990, och jag hängde med i alla år, så jag har nu 40 svenska år – och även en ströårgång av Svenska Dagbladets årsbok från år 1929 – dokumenterade i min bokhylla. Jag tittar sällan i dem, för nu har vi ju det riktiga internet.

‘Anno 91’ kom att visa sig vara något helt annorlunda. Nu skulle Anno-serien få ett specialtema vart år, och ämnet för år 1991 var ‘Aktuell brännpunkt – Mellanöstern’. Kanske redaktionen visste att Mellanöstern var det som all utrikespolitik skulle komma att röra sig om under minst en generation framåt, men för mig var det då helt ointressant. ‘Anno 91’ hade visserligen också en artikel om avvecklingen av Sovjetunionen, plus årskalendariet och de avlidna,men det blev ändå slut på mitt årsbokssamlande.

Jag fick också, som jag hade önskat, en antologi av Ingemar Hedenius och en andra samling av Evert Taubes fina sånger med noter att spelas på DaNis piano – när jag var ensam hemma.

Evert Taube bok (2010)

Och en bok som de själva hade hittat om Nya York, skriven för svenskar på svenska – jag fann den vara utsökt bra. Tändstickor – varför hade jag önskat dem? – ett provexemplar av ‘Hänt i Veckan’ – usch! – och ‘Idun Veckojournalen’ – mycket bättre och nu med en ny nyhetssektion, som skapad för svenskar i förskingringen. Det kom mycket smått och gott.

Published in: on 2010/01/10 at 09:30  Kommentera  

Inlägg 268: 16 dec 1964

A4pärmsotillgängligheten

I julbrevet från mina föräldrar fick jag veta att Volvo den 16 december hade annonserat om kvalificerade programmän. Ansökningarna skulle ställas till Karl-Henrik Hübinette, min dåvarande chef – och min mamma hade hans namn i huvudet nu ett helt år efteråt! Jag anade ett sammanhang: Lennart Karlsson hade sagt upp sig så snart jag hade skrivit till honom om vad Tom Farrelly hade sagt. Och eftersom åtminstone en till ur gruppen också hade slutat under året, så var det nu alltså dags för Volvo att igen anlita Psykotekniska institutet, saligt i åminnelse.

Det var förstås en vink om att jag skulle svara på annonsen. Men jag var fast i Nya York på livstid. Visserligen hade den här fänriken blivit inbjuden att få avnjuta en repmånad – fastän de visste att jag hade ‘utvandrat’ levde de uppenbarligen kvar på hoppet – men trots nyttan av ett sådant tillfälle att få vila ut på en granbarrsbädd i frisk och härdande natur, så vägrade jag att ens tänka mig att betala resekostnaden för nöjet – en flygbiljett kostade 1.865 kronor, vilket för mig motsvarade nästan en halv månadslön – för krigsmakten ville inte betala den, även om min närvaro kunde ha garanterat Sveriges fortsatta oberoende.

Min svenska inskrivningsbok (2010)

Under många år skickade mina föräldrar och jag pliktskyldigast julklappar till varandra. Jag sände dem en önskelista på sådana saker som jag hade varit van vid i Sverige och inte kunde få tag i i Amerika, och jag skickade dem tingestar som var nya för mig här och som inte alls fanns i Sverige vid den tiden. Julklapparna tjänade alltså som en form av arbitrage mellan oss – en utjämning av skillnaden i våra respektive tillgångar på olika förnödenheter. Med tiden ökade emellertid den internationella kommersen. Samma saker började finnas på bägge sidorna om Atlantpölen, och julpaketen blev efterhand mindre.

Men vissa saker jämnades aldrig ut. Ett exempel är de svenska A4-pärmarna, dessa eleganta, fyrahålsgafflade, mollskinnsklädda förvaringsinstrument – vad jag vet så används de inte någon annanstans än i Sverige. Dem förutan skulle jag inte klara mig, och de 84 – jaha, åttiofyra – gaffelpärmar som jag i dag har runt mig i bokhyllorna i mitt arbetsrum – jag räknade dem just nu – kommer därför allihop från Sverige. Några i julpaket, de flesta insmugglade bland mina smutskläder vid återresor från det gamla landet. Här i Amerika finns bara trehåls ringpärmar där gafflarna möts i ett alltid förgävligt försök att träffa rätt och som därför river sönder allting. Därför använder folk här oftast skokartonger som förvaringspärmar, och det är därför som amerikanska räkningar aldrig har en blank vänstermarginal för hålslagning, jaja.

Published in: on 2010/01/10 at 05:24  Kommentera  

Inlägg 267: 21 nov 1964

Brobyggeridimensioneringsunderlagssvårigheterna

Den 21 november öppnades Verrazanobron. Den hade världens längsta hängspann och hade just byggts mellan Brooklyn och Statenön (eng. Staten Island). Jag hade stävat under den – utan att lägga märke till den i kvällens mörker – på min väg in till Nya Yorks redd ombord på Kungsholm året innan.

Verrazanobron, New York (internet)

Endast den övre körbanan fullbordades nu, och den var dimensionerad för 12.500 fordon per dygn. Den öppnades med avsikt på en lördag – något kan ju alltid gå fel och orsaka trafikkaos på en vardag – och på premiärdagen skulle trafiken därför väsentligt understiga den planerade kapaciteten. Eftersom folk var lediga från arbetet kom det i stället 100.000 bilar, som alla ville över bron och sedan vända och åka tillbaka. Det blev alltså en hel del stockningar – för en del tog det två timmar att komma över. Men bron höll, och de allra flesta hade ju själva valt att ge sig dit av ren nyfikenhet, så de uppförde sig väl – det vill säga att det inte kom till någon skottlossning med dödlig utgång, kriteriet för en lyckad dag.

Varje år i november går Nya Yorks maratonlopp. Det börjar alltid på Statenön just intill Verrazanobron och löparna fyller därför bron helt och hållet. Detta är gjort med avsikt, för redan efter en timme kan bron då öppnas igen för trafiken, som under den nödvändiga avstängningen inte har haft något rimligt alternativ. Ryktet säger att om alla löparna på bron hade sprungit i takt så hade Verrazanobron rasat ihop av svängningarna. Jag vet inte om det är sant – det har aldrig prövats ut.

Just efter maratonstarten upp mot Verrazanobron, New York (internet)

Maraton mitt på Verrazanobron, New York (internet)

Verrazanobron med maratonlöpare, New York (internet)

Det var inte bara på den första lördagen som trafiken överträffade specialisternas gissningar. Den nedre  körbanan hade planerats att sättas i stånd för användning när så behövdes sådär en tio år senare – den färdigställdes och togs i bruk redan följande år.

Verrazanobron, New York (internet)

Senhöst – heminredningstid. Vårt sovrum var färdigmöblerat, fast vad skulle vi göra med golvet? Ett så vackert parkettgolv måste man bevara. Men en tjock, varm matta att sätta fötterna på när man steg upp på morgonen, vore det inte underbart? Nu var det dags att besluta vad som skulle göras. Frysa av tårna på den vackra parketten eller må gott på en matta som dolde den?

Vi beslöt att låta stora rummets parkett tjäna som ögonkonfekt för hela lägenheten och att låta sovrummet värmas upp av en matta, nästan lika stor som rummet. Den blev tjock och vinröd och lät parketten skymta litet grann i kanterna. Trots att mattan faktiskt var rätt billig, så var den varm och god och avgjort skönare än parkett att ligga naken på och se på TV.

Ligger på röda mattan i sovrummet, Peter Warren, New York (1964)

Ligger på röda mattan i sovrummet, Peter Warren, New York (1964)

Published in: on 2010/01/10 at 03:39  Kommentera  

Inlägg 266: 15 – 20 nov 1964

Kingstonkursrutinen

Mitt rum i Kingston kostade 52 kronor, vilket var deras avtalade IBM-pris – samma som jag brukade betala på de mycket anspråkslösare – och roligare – pappa-mamma-motellen när jag reste privat. Rummet var flott värre, och det tyckte jag ända tills monotonin satte in efter de första resorna.

Det var flera än jag som bodde på Howard Johnson för att vara med på samma kurs, och redan när jag checkade in fick jag en lista på oss alla. Där var det ordentligt utmärkt vilka som hade en bil till förfogande. Avsikten var nämligen att möjliggöra transporten av oss alla till kurslokalen på fabriken och till restauranger där vi ville äta middag efter dagens slut. Vi skulle alltså organisera oss så att de som inte hade bil skulle få skjuts av den fjärdedel som körde. Allting låg många kilometer bort och det fanns inte tillstymmelse till lokalbusstrafik – detta var den amerikanska landsorten.

När vi fick ‘hemläxor’, avsedda för grupparbete, så var vi genom bilarrangemangen automatiskt redan organiserade i studiegrupper. Frukost åt vi på hotellet, men efter att ha ätit middag en gång på Howard Johnson så sökte vi hellre upp restauranger med roligare mat. En dag åkte vi till exempel till en holländsk ‘Ratskeller’ inne i Kingston och åt ‘europeiska specialiteter’, som importerad rådjurssadel och sedan äppelstrudel till kaffet. Det målet kostade 36,40 kronor, och IBM stod glatt för fiolerna. Och rätt uppför backen från vårt hotell låg Himmelstoppsmotellet (eng. Sky Top Motel). Där kunde vi få en stek som kolgrillades i själva matsalen. Precis samma köttbit kunde då bli en klubbiff (eng. club steak) för 19,50 kronor eller en filet mignon för 27,30 kronor.

Nåja, detta var ju fritiden. Kursen då? Fabriken där den hölls var den prydligaste fabrik jag någonsin hade sett. Den hade golv av vinyl och på sina håll parkett som var så rent att man skulle ha kunnat äta från det. Det var där som våra jättestora datamaskiner tillverkades. Alla som arbetade där, bortsett från truckförarna, hade slips och vit skjorta med manschetterna tillbakavikta två gånger, och en liten plasthållare i bröstfickan med små skruvmejslar inradade bland pennorna.

Kurserna var naturligtvis olika för varje besök och innehållet är ju egentligen likgiltigt här. Men de var i allmänhet utomordentligt väl organiserade och undervisade – och ofta rätt knepiga och kunde kräva flera timmars kvällsstudier. Men det var ju alltid sådant som vi stod inför att arbeta med så snart vi kom tillbaka hem, så det kändes bara bra att få lära oss det ordentligt.

När jag åkte tillbaka på fredagens eftermiddag till Nya York i någons hyrda bil i stället för med bussen, så kom jag på att jag ju lika väl skulle kunna ha varit den som körde – det skulle jag försöka göra nästa gång.

Published in: on 2010/01/10 at 02:45  Kommentera  

Inlägg 265: 1 – 15 nov 1964

Företagsinternundervisningsprinciperna

Kommer du ihåg min Lambretta (se inlägg 180)? Den var en sådan missräkning i april när jag skaffade den, och den kom att stå nere i garaget i Peter Warren och sluka parkeringshyra hela sommaren. Jag hade pliktskyldigast använt den för mig själv då och då, men aldrig till något berättansvärt. Nu kom det en varm söndag den 1 november, och jag lyckades få DaNi med på bönpallen. Vi körde runt bland grannstäderna i Nya Jersey, mest på smågator dit näsan pekade. Allt jag egentligen minns var ett parkeringstorg, och det minns jag bara därför att DaNi tog en bild av mig där. Snart efter denna tripp gjorde jag mig av med skotern. Ibland tänker man sig inte för ordentlig innan man köper saker.

Korsar parkeringstorg, New Jersey (1964)

Mitt i november reste jag bort på kurs för IBM. För min del blev det oftast till Kingston, en liten stad vid Hudsonfloden ett par timmar norr om Nya York. IBM hade en stor fabrik där, så det passade bra att låta folk från runt om i landet resa dit. Allt undervisningsmaterial fanns ju där: maskinen som kursen skulle handla om, och lärare som själva hade sysslat med den. Kurserna i Kingston pågick i några dagar eller en vecka, sällan längre. Alla dessa resor till Kingston var rätt likadana, så jag låter just den här min första kurs i Kingston representera alla de efterföljande – tills det inträffade något ovanligt.

Alla kurserna i Kingston fann jag vara nyttiga och intressanta. Hade jag varit ‘ensamstående’ så hade det ju inte spelat stor roll var jag var någonstans, fast när jag hade det så gott med DaNi så var det inte så roligt att resa bort så där titt som tätt. Jo, jag vet att jag längtade efter att vara fri och obunden, men känslan av säkerhet och stöd av en partner var samtidigt värdefull – så jag var obekvämt splittrad beträffande vad jag egentligen ville.

Den här gången tog jag buss upp till Kingston på söndagskvällen den 15 november. Från busstationen tog jag taxi till mitt hotell som låg ute vid motorvägen 6 kilometer från stadens centrum. Det hörde till en motellkedja som hette Howard Johnson, vilken mest vände sig till affärsresande, som kände sig hemma där för att alla rummen var precis likadana landet runt. Denna sorts motell har jag under årens lopp bott på hundratals gånger på resor för IBM – men när jag är ute och reser privat tar jag aldrig in på sådana ställen. De erbjuder i mitt sinne inget liv, ingen omväxling, inga överraskningar. Samma sak med alla Hiltonhotell och Sheratonhotell, vilka är lyxversioner av samma idé och är precis lika trist enformiga i mitt tycke.

Published in: on 2010/01/10 at 02:43  Kommentera  

Inlägg 264: 27 okt – 10 dec 1964

Utlandsäventyrsmeritinsamlingen

Naturligtvis skickade jag inte någon kopia av mammas brev till Ulla Sallert. Jag hade ju inte ens hennes adress. Men ändå hade hon fått nys om min mammas funderingar om att hennes personliga livshistoria med bara ett enda äktenskap hade berövat henne en välförtjänt framgång på Broadway! Det visade sig att hon på något sätt hade gjorts medveten om detta handikapp. Hon tog nämligen genast itu med att lösa problemet, och i mitten av november kunde världspressen ropa ut att både hennes och Robert Prestons respektive äktenskap var i gungning. De skulle båda skiljas från sina respektive makar för att sedermera gifta sig med varandra!

Robert Preston (internet)

Mamma läste om detta i Sverige och jag läste om det i Nya Yorks Tidenter, och båda skrev vi omedelbart och rapporterade denna vilda händelseutveckling – våra dräglande brev korsade varandra. Mamma hade mera att berätta än jag – hon fick väl sina uppgifter från Damernas Värld, eller kanske Hänt i Veckan, som då var en ny tidskrift och mån om att snabbt komma med Viktiga Nyheter. Ulla Sallert hade blivit en Stor Artist, som hade fått gaget höjt till 40.000 kronor i månaden och antagligen inte skulle återvända till Sverige i rappet, om ens någonsin.

Nu brände biljetterna i fickan. Vi skulle få se en Stor Artist och inte bara Oscarsteaterns Eliza Doolittle!

Den 10 december skrev jag min egen recension: ”Ulla Sallert hade hamnat i ett rysligt tråkigt spektakel. Hon var riktigt bra, likaså hennes medspelare hela raden, men pjäsen var seg som sirap och man trodde att den aldrig skulle ta slut.” – Det bör dock noteras att jag den 10 och 11 december var hemma från jobbet i en magåkomma, och stapplade till teatern på kokta makaroniben och med kurrande mage och sov hela nästa dag. Ingen operettföreställning kan uppskattas under sådana förhållanden.

Publiken höll det hela i gång fram till den 1 maj följande vår, men när ‘Ben Franklin i Paris’ var över, så var romansen med Robert Preston också över. Likaså var Ulla Sallerts Broadwaykarriär över, och hennes eget äktenskap förblev över. Hon återvände till Stockholm, blev stjärnan på Oscars igen och fortsatte sin svenska karriär som om ingenting hade hänt. Ingenting, plus att hon hade ytterligare en guldstjärna inklistrad i sin meritlista.

Hon fortsatte att uppträda ända fram till år 2002, och på våren 2008 firade hon sin 85-årsdag. Robert Preston dog 1987.

Published in: on 2010/01/09 at 21:38  Kommentera  

Inlägg 263: 26 okt – 9 nov 1964

Recensionsresonemangskritiken

Jag blev helt paff när pappa den 26 oktober skrev till mig att han ville ha broschyrer om en fyrväxlad – med överväxel – bil av märket Chevy Malibu av 1965 års modell. Bara två månader efter det att han – och jag – hade fallit i trans över den vidunderligt snygga och fräcka Ford Mustangen på världsutställningen, så nu funderade han på att skaffa sig en konkurrentbil som inte alls var samma ögongodis! Men efter vad han hade gjort för mina bokhyllor så kunde jag ju inte opponera mig handgripligen, så han fick sina eländiga broschyrer.

Chevi Malibu 1965 bil (internet)

Bilar i all ära, men med mamma fick jag igång en mera bögorienterad brevdiskussion. Den svenska operettsångerskan Ulla Sallert hade fått ett erbjudande om en ledande roll i ‘Ben Franklin i Paris’, en ny musikal på Broadway i Nya York, tillsammans med den rutinerade estradören Robert Preston. Detta var ju en fantastisk chans för Oscarsteaterns avgudade Eliza Doolittle.

Ulla Sallert som Eliza Doolittle (internet)

Annons med Ulla Sallert inblandad i ett hörn (internet)

Musikalen hade sin premiär den 27 oktober, och en vecka senare skrev jag till mamma att recensionerna av Ulla Sallerts Broadwaydebut hade varit ”blandade”. Jag bifogade en recension med denna kommentar: ”Hon fick ingen dålig kritik, minsann – hon fick ingen kritik alls. Så vi får se hur länge hon vill vara okänd på Broadway hellre än stjärna på Oscars”. – Där hade hon ju varit operettens primadonna assoluta.

Skivomslag till ‘Ben Franklin i Paris’ (internet)

”I de svenska tidningarna”, svarade mamma den 9 november, ”hade de skrivit att de amerikanska kritikerna slog ner på hennes ‘icke perfekta’ amerikanska accent. Men hon är inte amerikanska! Tror verkligen dessa människor, som inte kan något annat språk än sitt eget, som inte ens kan uttala namn på huvudstäder i Europa rätt, att allt annat folk måste kunna deras språk perfekt??? Man bara undrar. Så läste jag recensionen du skickade. Vad tarvligt!!! Om man inte kan slå ner på Ulla Sallert med att hon sjunger illa eller falskt, eller är hemsk att skåda eller inte kan agera på scenen, då skall man tiga ihjäl henne. Billigt!!! Hon vippar inte med stjärten och brösten som den avgudade Marilyn Monroe, och hon har varit gift en enda gång och inte fem som den gudomliga Elizabeth Taylor.” – Jisses, var hon då arg så det rök. Hon ville att jag skulle kontakta Ulla Sallert och tala om för henne vad hon hade skrivit till mig om detta.

Jag gick förstås genast och köpte biljetter till den 10 december för DaNi och mig. Detta skulle avgöras på plats.

Published in: on 2010/01/09 at 11:12  Kommentera  

Inlägg 262: 18 – 19 okt 1964

Prutningskonsten

Vi hade en underbar dag med riktigt skönt badvatten, mycket varmare än i juni och juli – det tar mycket lång tid för kallt havsvatten som strömmar ner norrifrån att värmas upp av solen, men när det en gång blir uppvärmt så håller det sin värme mycket länge.

Sitter på min luftmadrass, Jonesstranden (1964)

Med mig som strandlektyr hade jag John Rechys bok ‘Nattens stad’ (eng. City of Night), som hade publicerats år 1963 och var en av de första böckerna jag läste i Amerika. Det var en för den tiden djärv självbiografisk roman om en ung prostituerad kille som raggade kunder mestadels vid Timestorget i Nya York och i en park mitt i Los Angeles. Han använde ordet ‘gay’, vilket i betydelsen av ‘homosexuell’ inte alls var i bruk vid den tiden – kanske det rent av var han som uppfann denna städade slangvariant. Boken blev en stor succé, fick fina recensioner i stortidningarna, och han fortsatte att skriva i många år.

Omslaget till boken ‘Nattens stad’ (internet)

Vi stannade kvar på Jonesstranden ända tills det plötsligt började mörkna. Javisst ja, när klockan blir sex i oktober så mörknar det, i motsats till på sommaren, när sextiden på en badstrand är den skönaste tiden på hela dagen. Vi fick motvilligt dra oss hemåt.

Nu i oktober var det äntligen dags att beställa de stora fina bokhyllorna från Sverige – se bara hur slösig man blir av en löneförhöjning! Pappa körde ner till fabriken i Jönköping, och på sitt fina sätt åstadkom han att jag fick 20% rabatt på bokhyllorna. Det är en konst som jag aldrig har lyckats lära mig. Jag får inga rabatter – om det inte är annonserade standardrabatter för alla, förstås – och jag vinner inte heller på tips och lotterier. Du vet redan att jag inte heller vann något i Las Vegas när mamma och jag var där. Det är som det är. Allting går. Somliga är vinnare. Andra är förlorare. Jag är förlorare.

Men pappa, han kan, han! Han bara stiger in och säger att han har kört ner ända från Örebro enkom för att köpa deras fina bokhyllor.  – ”Då får ni 20% rabatt”, svarar de omedelbart. Och då slår han till. Han begär inte 25%, för då hade det gått fel. Det är så bra med människor som kan saker.

Så bokhyllornas 4.392 kronor blev till 3.770 istället. Sedan kom det till 377 kronor för emballage och 700 kronor för oceanfrakten – 7 kubikmeter, för detta var inga sätt-ihop-dem-själv-och-visa-hur-duktig-man-kan-vara bokhyllor utan helt bokinsättningsfärdiga. För totalt 4.847 kronor skulle vardagsrummets innervägg komma att fyllas med kultur, som till exempel ‘Nattens stad’. Hyllorna skulle skickas i november för att vara på plats långt före jul. Det lovade de.

Tack, pappa!

Published in: on 2010/01/08 at 22:57  Kommentera  

Inlägg 261: 18 okt 1964

Folkrikedomsbadstrandstystnaden

Precis som förra året kom det några dagar mitt i okober med vad som kallades ‘indiansommar’, det vill säga höstdagar med sommarvärme. Inga 30 grader, men närapå.

Sista strandbadet för året! På söndagen den 18 oktober tyckte DaNi att vi skulle åka ut till en badstrand som var ny för mig men mycket populär för Nyayorkborna, Jonesstranden (eng. Jones Beach). Den låg på en sandbank på Långön, ungefär mitt emellan Eldön och Riisparken – dit vi hade åkt i indiansommarvärmen året före.

När DaNi och jag nu var ute på Jonesstranden, så såg den ut som på flygbilden, bortsett från att bron ditut då var pyttig och att det inte heller fanns någon klöverbladskorsning därute.

Flygfoto av Jonesstranden (internet)

Vi började vid Universitetsplatsen där vi hyrde oss en bil för dagstrippen. Det låter kanske lyxigt med alla dessa hyrda bilar, men det var faktiskt inte dyrt vid den tiden. Bensinen kostade nästan ingenting, dagshyran var mycket låg på veckosluten – de ägde många bilar för att kunna klara av alla affärmännen på vardagarna – och eftersom vi inte körde långt så blev det ingen hög kilometerkostnad heller.

”Vem berättade för dig om Jonesstranden”, frågade jag, för DaNi hade aldrig nämnt något om den förut, så jag trodde att det var något nytt för honom.

”Snälla du, det är till Jonesstranden som Nya York har åkt ut för att bada i havet i alla tider. När jag var ny i Nya York var jag ute där för jämnan, innan jag ens visste om Riisparken. Jag tror att Jonesstranden kom till redan när folk började köra bil.”

Han hade rätt – det var år 1929 som det hade byggts en bro ut till sandbanken så att folk kunde komma dit, och snart därefter såg det ut så här på parkeringsplatsen under en vacker sommarsöndag.

Bilparkeringen förr om åren, Jonesstranden (internet)

Bilparkeringen förr om åren, Jonesstranden (internet)

Och så här såg det ut då på stranden och på den uppbyggda strandpromenaden. Men det var ju före DaNis tid.

Promenaden och stranden förr om åren, Jonesstranden (internet)

Precis som i Riisparken hade stranden ett badhus. Jag tror att det var krav på att en offentlig badstrand skulle ha ett badhus för att ge folk möjlighet att kunna duscha av saltvattnet och byta kläder. Jag minns inga sådana byggnader från svenska badstränder.

Västra badhuset, Jonesstranden (internet)

Det var lika tomt på den här stranden som det hade varit i Riisparken förra hösten – folk var alldeles för kalenderbitna för att ens tänka sig att bada i havet i oktober, oavsett vädret. Jonesstranden hade på sommaren ett kryllande folkliv – av fel sort – men DaNi visste att i osäsong skulle det vara en härlig plats för oss att vara på. Vattnet var renare där än i Riisparken, eftersom vi var längre bort från storstaden, och det var tyst och lugnt.

Oktobertystnad, Jonesstranden (internet)

Published in: on 2010/01/08 at 21:24  Kommentera  

Inlägg 260: 1 okt – 3 nov 1964

Demokratiapparatsfunktionerna

För en som var van vid svenska snälla valkampanjer var den amerikanska valrörelsen helt otrolig. I radio och kanske också på TV i Sverige var det alltid ordnat några debatter med deltagare från alla partier, där var och en hade exakt lika lång tid som de andra att öppna munnen. Nyheterna från TT berörde naturligtvis valet, men alltid med oklanderlig opartiskhet. På så vis skulle alla människor känna till lika mycket om alla partiers vallöften och kandidater, och på så sätt var det svenska valet ytterst vetenskapligt.

I Amerika var allting mycket vildare. Mina kära TV-program råkade i blåsväder. Här satt jag i godan ro i en skräckstund med Alfred Hitchcock, och så plötsligt, efter 15 minuter av nervös spänning – så klev Barry Goldwater in på TV-skärmen, för han hade köpt resten av halvtimmen för att prata politik med oss Hitchcockälskare.

Barry Goldwater (internet)

Samma sak med den Dolda Kameran (eng. Candid Camera), ett roligt program som ‘fångar hur vanliga människor beter när de spelar rollen av sig själva’, som reklamfrasen föll sig. Men istället för den Dolda Kameran så blev det president Johnson, som uppmanade tittarna att rösta på honom.

Lyndon Johnson (internet)

Utan minsta programplanläggning – så snart pengarna låg på bordet så var det fritt fram för politikerna. Men tro inte att det ordnades en enda ‘neutral’ valdebatt – nej, det vågade de inte. Då kunde de bli tvingade att ge ett svar ur egen fatabur, och det kunde ju gå alldeles fel.

Folk sprang omkring med reklamknappar på kläderna med en kandidats namn på, och överallt i gathörnen stod det ett par debattörer – med olika knappar – och hytte och gestikulerade för full hals, med en klunga åskådare runt om. Propagandabilar körde omkring på gatorna och skrämde vettet ur små barn med sina dånande högtalare i kvällsmörkret.

Valkampanjen 1964 (internet)

Och trots allt detta var det ovanligt att ens hälften av de röstberättigade brydde sig om att rösta. Valet gick dem totalt förbi – de hade inte märkt att det var val på gång, ingen hade talat om det för dem.

För mig själv fick valet år 1964 bestå av min VPA-hjälp på valdagen, och dessutom en repetition av det hela på lördagen före. Jag kunde ju inte rösta själv, för det var förbehållet amerikanska medborgare. Jag tror att jag däremot skulle ha kunnat rösta i det svenska valet i september, men jag avstod av etiska skäl: det var ju inte för mig att avgöra hur Sverige skulle styras, nu när jag inte bodde där längre. Men dessförinnan hade jag aldrig missat ett val alltsedan jag hade fyllt 21 och fått rösträtt – jag följde pliktdogmen och allt det där.

Även utan min hjälp vann Johnson valet över Goldwater.

President Lyndon Johnson (internet)

Published in: on 2010/01/08 at 10:09  Kommentera  

Inlägg 259: 28 sep 1964

Löneupphoppsupprepningen

Plötsligt damp det ner ett brev från Lennart Karlsson, en av mina arbetskolleger på Volvo. Han sade att han och hans flickvän hade diskuterat att göra samma sak som jag, att ge sig av till Amerika. Brevet var daterat den 22 september – vågar jag gissa att det hade med det svenska valet två dagar före att göra? Lennart undrade litet hur det var att bo och arbeta i Nya York, så när jag var inne hos Tom Farrelly så nämnde jag brevet och frågade om IBM nyanställde folk just då. – ”O, javisst”, svarade han. ”IBM behöver folk i massor, så om din vän kommer hit så ska han absolut höra av sig”, och det talade jag förstås om för Lennart.

Jag drog två slutsatser av detta: (1) jag hade inte gjort något helt tokigt när jag gav mig av, eftersom andra som hade sett att jag hade lyckats ville göra likadant, och (2) min chef var så entusiastisk för att få tag i flera ur min grupp på Volvo, att jag tog det som ett bevis på hur nöjd han var med mig. Att höra sådant kunde man inte få för mycket av.

Kanske det var för att få mig att lägga ut texten väl för Lennart som han passade på att redan nu tala om för mig att jag skulle få en löneförhöjning från december månad – 4.144 kronor i månaden, upp från 3.885 kronor. Från det skulle det komma att dras federal inkomstskatt på 539.55 kronor, upp från 503.29 kronor, och också delstatens inkomstskatt på 128.15 kronor, upp från 114.37 kronor. Den maximala federala pensionsavgiften för året som helhet på 901.32 kronor hade jag nått redan i juli, så ingenting skulle längre dras av för mig förrän nästa år började.

Men det gjordes ett avdrag till: så snart jag hade varit anställd i ett år – det vill säga den 1 oktober – så skulle jag få rätt att köpa IBM-aktier med 15% rabatt. Jag hade valt att lägga maximalbeloppet 10% av min lön på aktieköp, så därför skulle det komma att dras av 414.40 kronor i månaden för den saken. Så snart tillräckligt med avdragna pengar hade samlats i mitt aktiekonto så skulle IBM automatiskt köpa en aktie för mig och sända den till mig i brevlådan. IBM:s aktier var så dyra att det skulle ta mig fem månader att spara ihop till den första!

Blanda nu inte ihop allt detta med dagens nya former av pensionssparande. Då för tiden gav IBM sina anställda ett fast, inkomstbaserat belopp varje månad sedan de hade gått i pension. Detta gäller för mig alltsedan den tiden, medan dagens unga själva får spara ihop till en fond för att ha pengar att leva på som pensionärer. Detta är helt frivilligt, men trots att IBM lägger till lika mycket som man själv sätter in så bryr sig alldeles för få om det – de säger att de inte har råd. Men tyvärr räcker den statliga pensionen inte till för att leva på.

Published in: on 2010/01/08 at 08:49  Kommentera  

Inlägg 258: 22 – 27 sep 1964

Torskuddsintroduktionen

DaNi och jag skulle egentligen ha gått på en Broadwaymusikal på min födelsedag – men det var ju måndag och på måndagarna var hela Broadway släckt. Så det blev på tisdagen istället. Vi såg Oliver, byggd på Charles Dickens bok ‘Oliver Twist’. Den hade gått i väl över ett år redan och var en stor succé. Du får små avsnitt därifrån om du klickar här. Underbar föreställning!

Charles Dickens (internet)

Några dagar därefter, under det sista veckoslutet i september, gjorde vi två en resa till en ny trakt för mig, Torskudden (eng. Cape Cod). Längst ute på udden låg ett homomecka som hette Provinsstaden (eng. Provincetown). Dit kom man på väg nummer 6, vilken började med denna vägskylt i Biskop (eng. Bishop) i Kalifornien, 5.157 kilometer därifrån.

Vägskylt i Biskop, 5.157 kilometer från Provinsstaden (internet)

Torskudden var lång och smal och stack ut ett hundratal kilometer i Atlanten, söder om Boston, och den krökte sig åt vänster som i en cirkel.

Provinsstaden (internet)

Om man hade egen bil så hade det kanske varit enklast att köra dit direkt från Nya York, men för oss var det bättre att ta tåget till Försynen (eng. Providence), och där hoppa in i en hyrbil som vi hade bokat i förväg. I den körde vi  de 200 kilometrarna ut till Provinsstaden i sakta mak och stannade då och då upp på vägen i det härliga septembervädret.

Med DaNi och hyrbilen, Försynen (1964)

Med DaNi, Torskudden (1964)

Vi hade inga problem att få ett rum i Provinsstaden, något som vi visste skulle ha varit totalt omöjligt bara några veckor tidigare. Härlig mat från de lokala fiskerierna, och ett rätt sansat bögliv – inte lika intensivt som Körsbärslundens mitt i sommaren, men nu på höstkanten var det nog ganska sansat där också.

Provinsstaden (internet)

Provinsstaden på sommaren (internet)

På söndagen vaknade vi till mulet och blåsigt väder, och kallt var det också. Den här gången var det en orkan som hette Gladys som ställde till det för oss. Den hade hotat sydstaterna tidigare i veckan men svängde sedan plötsligt upp mot nordväst längs kusten, och nu befann vi oss i kanterna på ovädret. Så söndagens planerade strand- och badliv sprack totalt. I stället fick vi strosa omkring lealösa i vadderade vindjackor.

Grinar illa av kölden och den vassa stenkanten, Provinsstaden (1964)

Att finna ut under vilken brygga bögarna hade sex och till vilken bar de sökte sig när det började duggregna kunde ju vara intressant men motsvarade inte alls nöjet av en sommarstrand bland andra bögpojkar. Så vi körde tillbaka till Försynen tidigare än vi hade planerat och fick god tid att äta middag där innan tåget hem gick klockan 20.00. Jag hade nu lärt mig att inte älska orkaner, hur dramatiska de än kan vara.

Published in: on 2010/01/08 at 06:37  Kommentera  

Inlägg 257: 8 sep – 3 nov 1964

Televisionsstjärnearbetsdagen

Min uppgift var att sitta vid en telefon från klockan 15.00 på valdagen, och när det ringde skulle jag svara ”VPA” och på en blankett skriva ner siffrorna som reportern gav mig från sin vallokal. Sedan skulle jag vifta med blanketten i luften tills någon kom och hämtade den, och vid det laget var jag kanske redan igång med nästa samtal. Det var alltihop. Ingenting särskilt kvalificerat.

Men när jag beskrev detta uppdrag i brev till Sverige så blev det uppståndelse värre. Sonen skulle vara med i valvakan på TV i Amerika! Miljoner människor skulle sitta och titta på honom när han satt i studion och egenhändigt avgjorde om Goldwater eller Johnson skulle bli nästa president. Kunde jag möjligen få fatt i någon som kunde fotografera TV-apparaten med mig i rutan?

När min familj gjorde mig till TV-stjärna skulle de ha sett mig den 3 november sittande i en sal med skrangliga långbord övertäckta med vita pappersdukar och hundra telefoner i händerna på hundra IBM-are, som alla satt och skrev siffror hela kvällen. Visserligen kände man den lilla behagliga rysningen av att utföra ett Ansvarsfullt Arbete, men när man gick hem vid 22-tiden så kände man sig bara trött och uttråkad. Och jag hade totalt missat min första amerikanska valvaka – spänningen som växer med resultaten som kommer in. De siffror som jag vidarebefordrade hade ju inte betytt någonting för mig.

Men långt före Amerika var det val i Sverige, den 20 september, och så småningom – inget VPA där inte – fick jag veta att högerpartiet hade gått litet tillbaka och kommunisterna något framåt och att Tage Erlander satt kvar som statsminister och Bertil Ohlin som oppositionsledare. Den här lilla inspelningen är allt som jag har kunnat hitta av dessa två i debatt, kanske 1964, kanske inte. Ohlin låter pipig med ett helt annat röstläge än vad jag minns, men Erlander låter som han verkligen gjorde. Klicka här och hör själv.

Dagen efter det svenska valet var det min födelsedag. Jag fyllde jämnt, 30 år. Av DaNi fick jag ett par fina TV-glasögon, som tillät mig att ligga på rygg på golvmattan och titta rätt upp i taket och se TV-skärmen däruppe. De var optiskt slipade och var av så fin kvalité att de har hängt med och använts då och då i alla dessa år.

Mina liggandepåryggentelevisionsglasögon, Palm Springs (2010)

Och mina föräldrar hade i smyg köpt mig ett bordssats av teak i Nya York, tre små bord som kunde skjutas ihop under varandra när de inte användes. De hade lovats leverans precis på min födelsedag, fint emballerat med en rosettblomma. Det kom utan inpackning tre dagar före och utan rosett, för detta var inte i Sverige.

Satsborden från 1964, Palm Springs (2010)

Published in: on 2010/01/07 at 09:23  Kommentera  

Inlägg 256: 8 sep 1964

Händelserapporteringsplanläggningarna

I dag kan jag på ett ögonblick få fram vilken svensk tidning jag vill på internet och på så sätt följa vad som händer i mitt gamla land – och jag gör det. Men det var mycket svårare att hänga med på 1960-talet. Som jag redan tidigare har talat om, så kände jag därför genast efter ankomsten till Amerika ett behov av att prenumerera på den amerikanska tidningen Nordstjernan, vilken publicerades just för svenska invandrare som ville följa vad som hände därborta i hemlandet.

Men när mina ögon något år senare föll på en annons för en kortvågsradio, så trodde jag mig komma ihåg att Sveriges Radio brukade sända ut riksprogrammet på kortvåg för svenskar i utlandet. En sådan radio skulle vara mycket bättre att ha än Nordstjernan, som mest bestod av dödsnotiser. Det stod inte länge på innan jag hade den nya grunkan i huset, och jag kunde med lätthet fånga up allt möjligt från runt om i världen. Det pep och tjöt och man kunde lätt hitta massor av sändningar på ryska och franska och tyska och spanska och japanska. Till och med kunde man lyckas få in norsk underhållning för sina handelsflottor. Men ingenting alls på svenska! Jag provade med en antenn på hustaket för att bättra på mottagningen, men inte ens det hjälpte. Så, kort sagt, min kortvågsera blev kort. Och Nordstjernan hade tjänat ut. Jag antar att jag blev litet mindre svensk på kuppen.

Och kanske litet mera amerikansk, för jag blev uttagen till att ha en roll i det amerikanska presidentvalet den 3 november. På valkvällen hade alla de olika TV-bolagen alltid rapporterat resultatsiffrorna alltsom de hade blivit officiellt hopräknade, och det gjorde att det gärna blev mycket sent innan man visste någonting – och, framför allt, att alla bolagen kom med sina resultat på nästan exakt samma gång. Detta år hade IBM samarbetat med TV-bolaget CBS om att få ihop ett datasystem, som hette väljarprofilanalys (eng. Voter Profile Analysis) eller VPA. Det skulle hjälpa CBS att bli först att avslöja vem som skulle komma att bli vald till landets president.

CBS skulle nu placera reportrar utanför vissa, statistiskt rättvisande vallokaler runt om i landet, och folk som kom ut därifrån skulle då tillfrågas om vem de hade röstat på. Dessa siffror skulle reportrarna sedan ringa in till CBS, och genom att jämföra dem med siffrorna från tidigare val i samma lokaler skulle CBS kunna räkna ut hur hela valet skulle gå. Dessa statistiska uträkningar måste ske mycket snabbt, och bara en datamaskin kunde klara av den saken. Det var där IBM – och jag – kom med i leken.

Published in: on 2010/01/07 at 08:40  Kommentera  

Inlägg 255: 13 aug – 7 sep 1964

Databehandlingsskyltfönsterintittningsavsikten

Merrill Lynchs verksamhet var förlagd till Murgatan 70, en av finansdistriktets högsta skyskrapor, bara ett stenkast från Walston. Men även skyskrapor har någonting på andra våningen också – det var nog en nyhet för dig – och det var på den behagliga nivån som det mesta av databehandlingen ägde rum. Man kom in i entréhallen och åkte sedan på en skranglig rulltrappa upp till andra våningen och hamnade där på en trappavsats, där det stod två besöksfåtöljer. De var båda vända mot en vägg som bestod av ett enda skyltfönster, genom vilket man kunde beundra Merrill Lynchs fantastiska och pålitliga skötsel av allting som hade med ens konto att göra. Där gick trygga herrar omkring i vita bomullsrockar, och endast avsaknaden av ett stetoskop runt halsen gjorde det klart att de inte var läkare som opererade människor utan i stället tekniker som var maskinoperatörer.

Avsikten med detta fönster var naturligtvis att imponera på kunderna med Merrill Lynchs soliditet och pålitlighet – och därför fanns det innanför fönstret en rullgardin som kunde dras ner närhelst något mindre förtroendeväckande inträffade därinne, sådant som kaffe utspillt på golvet eller en maskin öppnad för reparation .

Det är ganska lustigt att i dag tänka på hur tingen har förändrats, med en dator i var mans portfölj och med de stora datamaskinerna undangömda och skyddade av beväpnade vakter och sofistikerade tekniska dörröppningssystem.

Men för mig var det samma sak där som hos andra kunder – samma  sorts maskiner, bara flera, och samma sorts problem, bara större. Jag började bli rätt slängd i mitt nya yrke.

Den första måndagen i september kom som alltid Arbetsdagen, den helgdag  som jag i min ignorans helt hade missat året före, när jag var på väg hem från Nya Orleans. Nu använde DaNi och jag den desto effektivare. Vi tillbringade hela tredagarsveckohelgen i Österhampton ute i änden på Långön. Vi kunde ha tagit tåg ditut, men vi hade fått rum på ett motell som låg på tio minuters bilväg från havet, så det var tvunget att vi körde bil. Bodde man på Manhattan så hyrde man bil närhelst det behövdes och använde då en del av alla de pengar man sparade in på att inte själv äga bilen.

Vi var ute på stranden en hel del, vilket ju var avsikten med det hela, men trots att vädret var soligt och fint så var havet så upprört att man inte fick lov att gå ut i vattnet även om man hade velat ut och kämpa med de flera meter höga vågorna. Orsaken till allt detta var två orkaner, Cleo och Dora, som samtidigt huserade långt söderut i Atlanten och skickade svallvågor tusentals kilometer över haven.

Published in: on 2010/01/07 at 08:14  Kommentera  

Inlägg 254: 12 aug 1964

Privatfunderingsutspridningsolämpligheten

Jag hade tidigare funderat på om DaNi och jag skulle kunna flytta isär till två skilda smålägenheter här i Peter Warren – vilket verkligen visar hur vimsigt tänkande desperat jag var – men inte hade jag väl nämnt något om detta till DaNi? Därför förvånade det mig att både mamma och pappa i sina brev till mig snart efter hemkomsten skrev att de var nedslagna över att vi skulle flytta isär i stället för att fortsätta att bo tillsammans i den fina lägenheten. Hade jag mumlat något till dem när de bodde hos oss? Eller till mamma på vår gemensamma resa?

Att flytta isär utan att bli ovänner var dock något jag verkligen drömde om. Men hur skulle det kunna göras om den ene ville och den andre inte? Detta var ytterligare en påminnelse om att ‘Jag har aldrig gjort det här förr, sergeant’ återkommer om och om igen genom hela livet. Vi människor är allt bra klumpiga i både ord och gärningar när det är första gången som vi ger oss på något. Mitt minne är att DaNi och jag fortsatte att vara till det yttre otroligt lyckliga tillsammans åtminstone fram till år 1965, men naturligtvis måste DaNi ha anat vad som var på gång inne i mitt huvud.

I varje fall var allt detta bara lätta tankar som lättat ankar – ja-ja, det hade varit titeln på årets kåseribok av Cello år 1949 – jag tyckte att det passade så bra in här för att få upp stämningen litet.

Kåsören Olle Carle, kallad Cello (internet)

Det fanns nämligen inga lediga lägenheter i Peter Warren vad jag visste. Det kom aldrig till att fråga någon om smålägenheter i huset – ytterligare en anledning till hur konstigt det verkar att jag skulle ha nämnt något om detta till mina föräldrar. Det måste ha fått dem att känna att de hade åstadkommit osämja mellan DaNi och mig genom att stanna så länge och vara ivägen hos oss. Ack, tvärtom, deras närvaro hade bara varit till nytta i det avseendet, för under deras tid hos oss hade alla mina sexuella behov helt lagts på is. Men det var ju ingenting som jag kunde berätta för dem. Det är inte lätt att vara en hemlig bög, om nu någon skulle ha trott det.

Bortsett från vad jag nu har sagt, så var detta allt som hände i det kapitlet under hösten, så nu övergår jag till att berätta om mera triviala saker från vår vardag. Som till exempel att det nu var dags för mig att som förutsagt flytta min arbetstillvaro till Merrill Lynch. En sådan flyttning var alltid spännande, och nu var det på världens största börsmäkleri som jag hamnade. Jag blev en liten kugge i ett stort IBM-maskineri som hjälpte sin kund – utan att de direkt betalade ett öre för det. Vi ingick i deras maskinhyra, så vår hjälp var naturligtvis inte en vänskapsgåva.

Merrill Lynch logo (internet)

Published in: on 2010/01/07 at 07:31  Kommentera  

Inlägg 253: 12 aug 1964

Frihetskravet

De många veckorna med mina föräldrar i huset hade tillfälligt effektivt tyglat mitt ungdomliga begär att få utöva fritt bögliv i denna sexfyllda storstad. Men nu när DaNi och jag var ensamma igen kom denna önskan tillbaka. Jag hade efter mina funderingar i Newark fått DaNi att helt sluta med sina analövningar, som jag aldrig hade tyckt om, och det var ju för mig ett steg i rätt riktning – men i och för sig skapade detta inte något bra sexliv. Resultatet blev bara att vi faktiskt bodde ihop som mycket goda vänner. Vi sov ihop, och med den äldre generationen ur huset kunde vi återigen sova hopslingrade, som ju var så gott. Vårt liv ihop var kärleksfullt och fint. Men det erotiskt amorösa hade torkat bort.

Jag vet att det var på mig det hela vilade. DaNi ville fortsätta vårt liv som turturduvor på en pinne, men jag trängtade efter nya experiment och nya erfarenheter. Och det var helt otänkbart i mitt samliv med DaNi. Han hade naturligtvis haft det ihop med ziljoner killar under alla de år, då jag hade gått omkring i min osexuella lustgård och ingenting gjort, ingenting vetat, ingenting krävt. För honom var jag uppenbarligen den man som han hade sökt efter under alla åren – kom ihåg nu, att detta är vad jag inbillade mig, och det behöver inte alls ha varit så – medan jag å min sida aldrig hade sökt efter någon alls. Min referensmall bestod av mina två frisläppta dagar på Eldön och lyckostunden på Mississippiflodens strandkant, punkt och slut. Dessa korta erfarenheter hade efterhand kommit att framstå i ett förklarat sken, och med dem som det enda att jämföra med kunde naturligtvis ett ‘äktenskapligt’ samliv omöjligen konkurrera, oavsett hur gott och trevligt det än kunde vara.

Det är omöjligt att veta om jag vid den tiden lade fram problemställningen för mig själv i såpass nakna ord. Vad jag vet och vad jag minns är att jag längtade efter att bli fri igen, inte fri och dum som jag hade varit i ett dussin år, utan fri och såpass erfaren och klok som jag hade blivit under mitt amerikaår. Naturligtvis var jag medveten om att jag kunde ge mig ut i folkvimlet och göra precis vad jag ville, bara det att så betedde man sig inte. Och naturligtvis var jag också medveten om att jag kunde slå mig fri och göra klart att det här ville jag inte vara med om längre, bara det att det skulle bli kostsamt och tragiskt för oss båda. Att göra det rätta är alltid mycket viktigt för mig, och nu kom det rätta i skär konflikt med det sanna, vilket var att jag längtade ut till friheten.

Published in: on 2010/01/07 at 06:28  Kommentera  

Inlägg 252: 8 – 12 aug 1964

Föräldraunderhållningsavslutningen

”Äsch, hon pratar bara om nånting med en väninna.”

”Vad menar du? Hon står ju där alldeles ensam och skriker på trottoaren.”

”Väninnan är nånstans inne i huset tvärs över gatan.”

”Men .. men varför kommer då inte väninnan ut till henne?”

”Nej, det går inte. Väninnan är inlåst i huset.”

Så höll vi på ett slag. Till slut gjorde jag klart för pappa att mitt i Greenwichbyn, mitt emot Sutters konditori, alldeles intill Balduccis välrenommerade grönsaksbutik – och 100 meter från mitt hem i Peter Warren – låg det ett stort kvinnofängelse, byggt år 1931 i artdecostil.

Kvinnofängelset som nybyggt, New York, 1932 (internet)

Det hölls inga långtidsfångar där – alla var där på tillfälligt besök, som t ex Mae West en gång i tiden. Hon spärrades in under ett dygn på 1930-talet som straff för oanständighet i en broadwayföreställning – som var benämnd ‘Sex’.

Mae West (internet)

Fängelset delade ett trekantigt kvarter med en ståtlig, tornförsedd domstolsbyggnad från år 1877 och var naturligtvis en del av rättsskipandet. Domstolen hade flyttat ut år 1945 och dess byggnad, med torn och allt, har alltsedan dess till och från varit bibliotek – kvinnofängelset skulle komma att rivas år 1977 och lämna plats för en liten park.

Jag har bifogat ett par gamla bilder av dessa två byggnader. Den första, från år 1938, visar det enorma, ljusa kvinnofängelset, och omedelbart bakom det, tvärs över 10:e gatan, Sutters bageris markiser, under vilka pappa och jag åt våra tårtbitar. På andra fotografiet, från år 1926, syns i stället för kvinnofängelset en mindre, mörkare byggnad, som år 1932 fick lämna plats för fängelset. Domstolsbyggnaden med sitt torn ser du på båda bilderna, och likaså tunnelbanespåren, som löpte OVANFÖR Sjätte avenyn tills de försvann år 1939.

Domstolen och kvinnofängelset, New York, 1938 (internet)

Domstolen och byggnaden som kom att ersättas av kvinnofängelset, New York, 1928 (internet)

Nu kan du precis föreställa dig var damen stod på andra sidan av Greenwichavenyn och hojtade till sin väninna högt däruppe. En bild säger mer än tusen ord, så nu fick du två tusen.

Tillsammans med DaNi åkte jag också upp med pappa på RCA-byggnadens tak, precis som vi tidigare hade gjort med mamma. Nu fick även pappa uppleva Nya York från ovan.

Med DaNi och pappa på toppen av RCA-byggnaden, New York (1964)

Men på onsdagen reste han hem. Det kändes skönt att inte alltid ha ‘gäster’ att ta hand om och hitta på saker för att roa dem. Jag hade märkt att de inte längre ‘ägde’ mig – så länge jag var kvar i Sverige var jag alltid ungen i familjen, som skulle hjälpas och förmanas och aldrig kunde betros att kunna fatta ett vettigt beslut. Jag har ofta tänkt på att om de tidigare hade varit som de nu var mot mig i Amerika så hade jag kanske aldrig gett mig av. Allt sker som det skall ske.

Published in: on 2010/01/07 at 05:58  Kommentera  

Inlägg 251: 8 – 9 aug 1964

Bildrömsfokuseringen

Jag minns hur upprörd DaNi blev den dagen då jag just hade blivit anställd på IBM och kom hem och berättade hur det hade gått till och hur jag hade sagt att jag inte ville bli chef över andra.

”Så får man inte säga”, utbrast han. ”Om du är duktig, så vill de göra dig till chef. Nu kommer de inte att låta dig göra nånting.”

Jag förstod vad han menade. Han hade mycket rätt i vad han sade, för så är det på de flesta företag. Men jag trodde på IBM och räknade med att det skulle fungera, och gjorde det inte det så kunde jag ju alltid hoppa över till något annat företag och ljuga för dem om mina ambitioner. Men vad jag hade trott fungerade faktiskt – i stort sett fick jag under alla åren hos IBM arbeta med sådant som roade mig. Och inte tvingas vara chef om man egentligen inte passade till det – som pappa.

Så där stod vi på världsutställningen, i Fordpaviljongen, och tittade drömmande på deras nya Mustang, den röda bilen som pappa ville ta och stoppa i fickan rätt där han stod. För 12.266 kronor skulle han kunna göra det – men så mycket pengar hade han inte. Han måste först resa tillbaka till Örebro och tjäna mera pengar.

Ford Mustang 1964 (internet)

Fords Mustang hade introducerats 3½ månader tidigare, just där på världsutställningen när den öppnades den 17 april 1964. Inte hade jag sett Fords TV-annonser – när man får TV-annonsering till livs morgon, middag och kväll missar man ofta Riksviktiga Budskap – men Mustangens ankomst hade minsann inte skett i tysthet. Du kan få se Fords TV-annonsering av Mustangen FÖRE den 17 april, om du klickar här. Som du märker visades inte bilen alls, bara detaljer här och där. Men efter det att täcket hade fallit undan från Mustangen på världsutställningen den 17 april, då fick man se bilen på TV från alla håll och kanter. Klicka bara här.

Pappa var så intresserad av allt, att vi var ute på världsutställningen både på lördagen och söndagen. Men vi fick också tid över på söndagen till att ta en tur med Cirkellinjen (eng. Circle Line), en turistbåt som helt sonika gick runt ett varv motsols runt Manhattan. Den turen tog tre timmar och var en härlig och frisk avkoppling, och för mig var det andra gången.

En av Cirkellinjens båtar, New York (internet)

Efter det drog han mig till Sutters konditori på en bakelse, något som han visste hade varit min svaghet sedan barnsben. – ”Vad skriker hon för?” undrade han när vi satt där. Han avsåg en dam som ropade något för full hals upp mot toppen av tiovåningsbyggnaden intill oss.

Published in: on 2010/01/06 at 10:30  Kommentera  

Inlägg 250: 8 – 9 aug 1964

Arvsmassekännedomsutnyttjandet

”Nej, nej, den bilen har jag inte råd med, i varje fall inte ännu. Vi får väl se när den kommer till Sverige om firman går bra då. Du ska tro, pojken min, att de är nöjda med mitt arbete, gubbarna i Småland.” – Och så svämmade orden ut, stolt som han var över att egenhändigt ha lyckats få ett gäng småföretagare att inse hur mycket de kunde tjäna på att installera rätt sorts ny teknik och att det var han som kunde se till att de fick rätt sorts utrustning. Ofta konstruerad speciellt för dem av honom själv och hans anställda ingenjörselever på det lilla kontoret.

Det hade varit hårda år efter det att han hade slängts ut som företagsledare. Men nu, efter nio år, hade han fått ihop en trogen kundkrets, och även om varje småkund inte betydde så mycket i reda pengar, så var det mycket djungeltelegraf på gång, och särskilt i Smålands bruksorter fanns det fullt med småföretag, där ägarna dagligen umgicks med varandra. Pappa började få mera uppdrag än han kunde klara av. Och det intressanta var att han älskade att konstruera maskiner och finna på nya tekniska lösningar, något som passade honom oändligt mycket bättre än att leda folk och storföretag. Därför var han mycket lyckligare nu i sina små förhållanden än han hade varit som företagschef med tillgång till hus och bil och hembiträde.

Visserligen hade dessa framgångar på ryktets vingar tagit fart på allvar under det senaste året, men jag hade ju vetat om hans konstruktionsintresse under hela min ungdom. Hur han ofta skissade en konstruktionsidé i en tidningsmarginal, därför att han kommit att tänka på någon tekniskt kul sak medan han satt och läste Svenska Dagbladet, och då gällde det ju att rita ner idén innan den försvann i hjärnvindlingarna. När han var chef för stora företag så ritade han där också. I Halmstad lät han sitt företag ge sig på att bygga ett eget vattenkraftverk – inte alls i linje med företagets verksamhet – och vem ritade och konstruerade kraftverket? Det gjorde pappa.

Slottsmöllans kraftverk, Halmstad (internet)

Och i Nyköping gick företaget så bra att det måste flytta till större lokaler och bygga nytt på annat ställe i staden. Vem planlade byggnaderna och gjorde ritningsutkasten till dem och sedan dagligen följde byggets gång? Pappa förstås.

Som son till min pappa kände jag att jag var likadan. Det var därför som jag hade sagt jag till Tom Farrelly på IBM i Nya York, när han anställde mig och frågade hur jag hade tänkt mig min egen framtid, att jag ville vara duktig och framgångsrik i mitt arbete men ville inte vara chef för andra.– ”Det går bra på IBM”, hade Tom då svarat.

Published in: on 2010/01/06 at 06:17  Kommentera  

Inlägg 249: 8 – 9 aug 1964

Bilimponeringtidsåterkomstdrömmen

Bilen som de skyltade med utanför paviljongen var gul med svart tak, medan den därinne var röd som en brandbil, hade svarta skinnklädda – eller gud vet om det kanske var plast? – fåtöljsäten inuti, den hade lågt till tak och en oändlig motorhuv och mycket kort bakdel, och den var plåthamrad till att ge intryck av att sidorna slickades av flammor från friktionen mot den förbirusande luften. Pappa såg girigt på bilen, och jag kunde ana vad som rörde sig i hans huvud.

Mustangbilen framför Fords paviljong, Världsutställningen, New York, 1964-65 (internet)

Han hade fått nöja sig med mammas lilla mossgröna Volvo PV med ‘gök på taket’ – det var benämningen på körriktningsvisaren, en ljusblinkare mitt uppe på taket istället för de utfällbara pilar som bilarna tidigare hade haft på sidorna mellan dörrarna.

En Volvo PV444 liknande mammas mossgröna på 60-talet (internet)

Under de goda åren fram till 1955 hade han haft sin jättebil, en Chrysler Windsor, ägd av företaget. Den hade grön belysning i instrumentbrädan, fast körde man fortare än 40 så bytte det till gult, och över 80 blev det rött ljus. Detta fascinerade mig som tonåring – antagligen var det fröna i programmeringshjärnan som grodde.

En Chrysler Windsor liknande pappas på 50-talet (internet)

Det företagsägda huset han ritade och byggde för familjen omkring 1948 hade ett enbilsgarage, vilket alla hus då hade – fruarna behövde ju ingen bil i sina kök – så när det blev dags för mamma att ha bil så fick den inte plats inne i huset. Men det fanns teoretiskt bredd nog för två bilar i garaget. Pappa lät då bygga, av sextums fyrkantig stock, individuella glidbanor för de två bilarna, så när man skulle in gällde det att få hjulen att träffa rätt ‘spår’ och att sedan inte styra – precis som ett tåg. Båda bilarna kom då att stå bara några centimeter från sin högra sidovägg, detta genom att Volvon kördes in och Chryslern backades in. Bilförarna kunde då öppna sin dörr mot det tillräckliga utrymmet mellan bilarna för att komma ut.

Mammas lilla bil kom i bruk med besked när huset och Chryslern försvann med jobbet 1955 och de hårda åren började, och i de nio åren sedan dess hade den tjänat till allt, främst som pappas firmabil, för hundratals resor till småklienter i Bergslagen och Småland. Det hade inte funnits pengar till en ny bil – men nu hade han ju börjat märka en betydande uppgång i sina arbetsuppgifter och därmed möjligheten att så småningon kunna skaffa en ny bil, speciellt för sina firmaresor. Det borde i så fall vara en bil som skulle imponera på klienterna, och en amerikansk bil vore nog det saftigaste. En Chryslerbil, som han ju var van vid, eller – vad är nu detta för något? – en Ford, inte den allbekanta T-Forden, utan ett ungdomligt, tufft, och RÖTT monster!

Published in: on 2010/01/06 at 01:58  Kommentera  

Inlägg 248: 4 – 9 aug 1964

Automobilhabegärsexalteringen

Pappa hade en gång sagt att det var världsutställningen som han hade kommit till Nya York för att se. Vi åkte ut dit med tunnelbanan på tisdagskvällen och hade lagom med tid på oss för att mamma som inte var så där vidare värst intresserad skulle kunna säga att hon hade sett ‘alltihop’. Men pappa hade inte fått se tillräckligt – han var som en unge i en gottebutik: han kunde inte få nog. Så det stod helt klart vad han skulle göra på veckoslutet, när han var lämnad kvar ensam i Nya York.

Man gick inte på konditori i Amerika. Visserligen kunde man hoppa in på en lunchrestaurang och sitta vid serveringsbardisken och äta en bit efterrättspaj istället för en hamburgare, men det gjorde folk inte ofta. Och bakelser fanns inte alls. Men när pappa på sin eftermiddagspromenad i grannskapet upptäckt Sutters bageri (eng. Sutter’s Bakery) i hörnet av 10:e gatan och Greenwichavenyn, då kunde han glädjestrålande upplysa sin son om att alla dystra ord om avsaknaden av konditorier var bara struntprat. Visst fanns de! Och minsann, på bara ett stenkasts avstånd från Peter Warren kunde man sitta vid ett litet bord, rätt på trottoaren framför skyltfönstren, och njuta av en bit gräddtårta tillsammans med en kopp kaffe, precis som i Darmstadt – pappas studiestad i Tyskland – och Örebro och andra civiliserade samhällen.

På fredagen var det dags för mamma att flyga hem. Jag hade tänkt ta ledigt på eftermiddagen för att ta henne till flygplatsen, men istället slog pappa på stort och tog henne dit själv i taxi. Hon tyckte att det skulle bli skönt att komma hem och vila upp litet, särskilt utan att behöva ta hand om pappa de första yra dagarna. Men hon kände samtidigt att det skulle kännas litet smått i Sverige efter det stora landet och den livliga storstaden. Hon sade i ett brev att hon handgripligen upplevde detta, när hon steg ut ur den lilla terminalbaracken på Torslanda flygplats och fick klacken – ingen sylklack utan en promenadskoklack – att fastna i en springa mellan de tvärlagda golvbrädorna i ett trappsetg. Hon fick be om hjälp med att få loss den. Hon var tillbaka i lilla Sverige igen.

DaNi och jag tillbragte mycket av veckoslutet på världsutställningen tillsammans med pappa. Det blev annorlunda för oss utställningshabituéer, för han var mera intresserad av tekniska nyheter än av alla de utländska paviljongerna. Vi tittade i detalj på alla de bilar från General Motors som han hade skrivit och frågat mig om, men så gick vi på Fords paviljong, och de hade just kommit ut med en helt ny bilmodell, som han aldrig hade hört talas om. Den fick hans 65-åriga ögon att tindra av ungdomlig lusta.

Published in: on 2010/01/06 at 00:17  Kommentera  

Inlägg 247: 2 aug 1964

Sommarvärmesbilåkningsförnöjelsen

På söndagen begav vi oss över Potomacfloden till Arlingtons militärbegravningsplats för att se Kennedys grav, den som DaNi och jag ju hade defilerat förbi (se inlägg 141) redan en vecka efter skotten i Dallas. På bilden av oss tre vid ingången till begravningsplatsen ser du Lincolnminnesmärket just intill pappas huvud.

Med mamma och pappa utanför begravningsplatsen, Arlington (1964)

Kön sträckte sig då som nu så långt ögat räckte, men det var en helt annan stämning i den nu. Då, i november 1963, bestod kön mest av lokala besökare, chockade in i själen, och de kom dit drivna av en inre plikt att visa sin respekt – tysta och allvarliga stod de i den långa raden och lyssnade på historiens vingslag. Nu, i augusti 1964, var Arlington ett semestermål, en grej till att titta på, som var inprickad på attgöralistan för sommarens bilresa. Familjerna stod samlade där i kön med ungarna hoppande in och ut, de småpratade om alldagliga ting, de tuggade på sina smörgåsar och drack läsk och var så smått oroliga för att inte ha tid nog för de planerade bergsgrottorna efteråt.

Mina föräldrar såg på kön och hur sakta den rörde sig och räknade fram att det var frågan om att köa i två timmar i värmen. Nej tack! Pappa gick så nära graven han kunde med sin kamera utan att verka köbrytare, och det fick räcka.

Pappa och kön till Kennedys grav, Arlington (1964)

På hemresan blev DaNi bilsjuk, och vi fick därför ta av motorvägen för att köpa något medikament. Det var inte så lätt att hitta en apoteksbutik som var öppen ute i landsorten på en söndag, så det blev en hel del runtkörande innan vi hittade det han behövde. Jag var helt förstående för DaNis problem.

Som liten unge på upp till fem år brukade jag ofta bli bilsjuk, särskilt om jag åkte i baksätet – bilen fick stanna, dörren åkte upp, och jag spydde ut allt jag hade i magen. Problemet löstes bekvämt år 1939 – pappa fick då ställa upp bilen och ta av hjulen, för det fanns ingen bensin att få på grund av kriget. När bilåkandet kom i gång igen efter år 1945 måtte jag ha tålt det, för jag minns inte att jag hade något som helst besvär med den saken längre. Men nog minns jag än i dag lukten av varmt ylle från stoppningen blandad med bensindofterna, och bara tanken på denna lukt får mig fortfarande att kväljas.

Vi kom tillbaka till Nya York i dagsljus, sådär lagom trötta efter veckoslutets äventyr. Att göra långresor på motorvägar i en fullpackad bil i östra Amerikas fuktdrypande sommarvärme, innan luftkonditionering för bilar var i allmänt bruk – det var inte att betrakta som någon sinekur. Men vi hade gjort vad som skulle göras och nu var det gjort.

Published in: on 2010/01/05 at 23:36  Kommentera  

Inlägg 246: 1 aug 1964

Sommarhuvudstadstraskningssvettigheten

Värmen och den tillgängliga tiden begränsade vårt huvudstadstittande ganska ordentligt. Vi kom ju dit på lördagseftermiddagen och skulle då först söka upp natthärbärge, och efter det blev det inte så många dagsljustimmar kvar för oss. Tro inte att det finns ljusa sommarnätter på dessa breddgrader – nej, vid 20-tiden är det redan ganska så mörkt i början av augusti. Men vi grovtittade på staden, för på söndagen skulle vi bara ha halva dagen på oss och sedan köra hem igen.

I Washington på ett sommarveckoslut ser man inga andra människor än kameradignande turister som drar fram och tillbaka och står i gatuhörnen och studerar sin karta. Jag hade varit på kortbesök där flera gånger, så jag hade kompassen i huvudet, vilket hjälper när man skall valla svettiga föräldrar och en svettig ‘god vän’ – vilket DaNi ju var under detta släktbesök.

Med mamma och pappa i Washington (1964)

Vi brydde oss inte om muséer och visningar, för där var det kö och väntan – inte skönt i solhettan. Så vi tittade utifrån på Vita huset och riksdagshuset och de ståtliga presidentminnesmärkena som det vimlade av runt den fina paradparken i centrala Washington.

Vita huset, Washington (internet)

Riksdagshuset, Washington (internet)

Särskilt pampigt var Lincolns minnesmärke (eng. Lincoln Memorial), det stora marmortempel framför vilket Martin Luther King hade hållit sitt stora brandtal.

Lincolnminnesmärket, Washington (internet)

Lincolnstatyn bland pelarna på Lincolnminnesmärket (internet)

Svettig med pappa och mamma i Lincolnminnesmärket (1964)

Washington som helhet var en mycket fattig och nergången stad, och med det följer att det inte vore nyttigt att traska långt iväg bara dit näsan pekade eller att nattetid traska någonstans över huvud taget. Men centrala Washington i dagtid var en underbart vacker plats, välskött och ren, med alla sina officiella byggnader i neoklassisk stil med pelarrader och gudastatyer och visa inskriptioner inknackade i fasaderna.

Men ingen inskription i Washington kunde slå den på huvudpostkontoret hemma i Nya York. Den sträckte sig tvärs över hela den pelarförsedda, två kvarter långa fasaden: ‘Varken snö eller regn eller hetta eller kvällens dunkel hindrar dessa kurirer från att flinkt fullborda sina ålagda rundor’ (eng. Neither snow, nor rain, nor heat, nor gloom of night stays these couriers from the swift completion of their appointed rounds). I dag undrar man kanske om det inte snart är dags att lägga till ett annat hot mot brevbärarna, nämligen ‘… eller internet …’.

Halva fasaden av huvudpostkontoret, New York (internet)

Published in: on 2010/01/05 at 11:30  Kommentera  

Inlägg 245: 30 jul – 1 aug 1964

Atlantöverfartssömndruckenhetskonsekvensen

När man har kommit med flyg till Amerika håller man sig vaken till 23-tiden, både för att man har så mycket att berätta och för att man skall komma i takt med den lokala klocktiden. För kroppen känns det som klockan 05.00 nästa dag – dock klockan 04.00 under somrarna fram till år 1980 genom att Sverige då inte tillämpade sommartid. Själv hade jag aldrig upplevt denna konstiga känsla, och inte mamma heller, för vi hade ju klokt nog åkt med båt. När vi anlände hade kroppen därför varit helt ense med den lokala verkligheten.

Illa nog med det, men det blev ju mycket senare än så för pappa. Han – och vi andra – kom inte till sängs förrän klockan 02.00. Alltså klockan 07.00, så som han upplevde det. Vilket gjorde att både DaNi och jag hade skuttat iväg till våra arbeten långt innan pappa hade sovit ut efter pärsen. Det blev alltså min Nya Yorkvana mammas sak att vara hans guide första dagen. Antagligen ville han inte guidas alls, bara sova.

Nu var vi fyra i våningen, och det gick alldeles utmärkt. Mamma hade sin egen portnyckel så att de kunde komma och gå som de ville. Egentligen var det bara skönt för dem att få rå sig själva om dagarna.

Mamma hade bestämt sig för att inte resa hem med sin båt som hon till att börja med hade tänkt göra. Istället bokade hon sin hemresa med flyg, enligt Norska Amerikalinjens paketerbjudande, till fredagen den 7 augusti. Pappa i sin tur hade inte kunnat flyga hem tidigare än onsdagen den 12 augusti utan att betala 500 kronor i straffavgift, så han behöll sin bokning för den dagen. Hans idé hade ju varit att vinka av mamma vid båten i Nya York och sedan möta henne vid kajen i Oslo, men så blev det alltså inte.

Vi alla fyra, inklusive DaNi, bilade ner till Washington över vårt, faktiskt enda, gemensamma veckoslut, så efter tre nätters god sömn för pappa var det dags för nya resestrapatser. Jag hyrde inte ett vrålåk nu – en gång räcker – utan en vanlig, medelstor, fyradörrars bil, som troligen skulle ha klassats som vrålåk i Sverige.

Vi gav oss iväg från Universitetsplatsen på lördagsmorgonen, hittade Hollandtunneln under Hudsonfloden, och var sedan på motorväg alla de för mig nu välkända 380 kilometrarna till huvudstaden. På vägen stannade vi på en rastplats någonstans för att fika, på sammma sätt som man i Sverige brukade stanna vid vägkanten i en skogdunge och dricka kaffe. DaNi tycktes, ovan som han var, acceptera dessa barbariska sedvänjor med gott mod.

DaNi, mamma, pappa tar fikarast på väg till Washington (1964)

Published in: on 2010/01/05 at 10:04  Kommentera  

Inlägg 244: 29 jul 1964

Underklädessmutsighetsgradsuppvisningen

”Vad skulle din pappa göra om vi inte var där?” frågade DaNi lugnt. – Den möjligheten hade jag inte ens tänkt på, så jag hade inte skrivit honom något om den saken. Jag satt just nu i den svettiga bilen och lärde mig saker för livet: ‘Ha alltid en ifall-att-plan, som alla inblandade känner till!’ – Så enkelt och uppenbart. Men det kommer man inte på förrän man sitter fast i en bil på van Wyckexpressvägen.

Mamma talade om att pappa hade varit ute och rest i många år och missat många tåg och kommit både för sent och för tidigt – men på något sätt alltid klarat sig. Han skulle inte omkomma på Kennedyflygplatsen, även om mottagningskommittén inte var på plats i tid. Så vi avstyrde min idé om att ge oss upp på smågatorna, och även jag lugnade ner mig.

Som på ett trollslag rörde sig trafiken igen. Genom hjuldjupt brunt regnvatten plöjde sig den stora bilen framåt, och så snart vi var på flygplatsområdet löpte det riktigt bra. Idlewildflygplatsen hade fått sitt nya namn redan en månad efter Kennedys död, och om vi hade kört där ett halvår tidigare så hade vi fått se ändringsarbetet här på bilden.

När Idlewildflygplatsen fick nytt namn, New York, 1964 (internet)

Vi parkerade bilen klockan 19.30 och rusade in i ankomsthallen. Det var tjockt med folk överallt – hur i all världen skulle vi kunna hitta stackars pappa där?

Men det var inte han utan vi som var stackars. Vi fick vänta i fyra långa timmar, tills hans plan äntligen anlände klockan 23.30. Men jag upptäckte att den internationella ankomsthallen hade en fönstervägg en trappa upp, där man kunde stå och titta rakt ner in i folks öppnade väskor på förtullningsdiskarna inunder. Och resenärerna anade inte att deras smutsiga underkläder visades upp för en intresserad publik ovanför dem. ”Detta är inte klokt”, tyckte jag – men visst var det kul. Och när pappa kom ut i hallen med sina väskor en halvtimme efter midnatt, trött men pigg och nyfiken, då stod vi alla där nere.

”Fick ni mitt telegram?” – Nej, det hade vi inte fått. – ”Jag sade till dem på SAS att telegrafera till Gymbrat att vi blir försenade.” – ”När gjorde du det?” undrade jag. – ”Det var för många timmar sedan”, sade han. ”Vi var tvungna att gå ner i Gander i Kanadaprovinsen Nyfunnetland (eng. Newfoundland) och vänta där i flera timmar, tills vädret i Nya York blev bättre. Det var då jag skickade telegrammet.”

Jodå, telegrammet hade anlänt till Nya York klockan 15.02 och levererats klockan 15.58 lokal tid, som du ser på fotot av det, bara några minuter efter det att vi alla hade gett oss iväg för att hämta bilen vid Universitetsplatsen. Peter Warrens uniformerade dörrvakt gav det till oss när vi alla kom dit vid halv-två-tiden på natten.

Flygförseningstelegrammet, New York (1964)

Published in: on 2010/01/05 at 09:35  Kommentera  

Inlägg 243: 29 jul 1964

Mottagningskommittésvårigheterna

Onsdagen var plötsligt på oss, och nu skulle vi minsann slå på stort. Jag hade bokat en bil på uthyrningsfirman på Universitetsplatsen (eng. University Place), fem minuters gångväg hemifrån. Och inte en budgetstorlek den här gången utan en imponerande fullstor bil – ett sådant där ‘amerikanskt’ kromglittrande jättevrålåk som vanligen kördes av folk som ville märkas. Sådana som vi tre, som skulle plocka upp pappa på flygplatsen och sedan i stil anlända till Manhattan.

SAS-planet skulle anlända klockan 18.30, så bilen var avhämtningsbokad för klockan 16.00 – man måste alltid ta till med ordentliga marginaler i Nya Yorks trafik. Både DaNi och jag gav oss iväg från våra respektive jobb redan vid 15-tiden, vilket hade gått lätt att ordna för oss båda. Så i god tid före klockan 16.00 gick vi med mamma uppför 10:e gatan och körde sedan elegant ut ur garaget och var på väg. Ingen hade kollat vädret, men det var en vanlig solig och kvav sommardag, så det var ingenting att bekymra sig om.

Vi åkte genom Queens Mittstadstunnel (eng. Queens Midtown Tunnel) ut på Långön, och när vi kom ut i fria luften igen så var allting annorlunda. Det var mörkt av hotande svarta moln och så där mystiskt stilla och tyst som just före ett åskväder. Och det var precis vad det blev. Ett ögonblick senare brakade det löst, blixt och dunder och hela badkar med vatten som bara stjälptes över vår eleganta bil. Det gick att köra – det var inte som i Jacksonville i Florida året före (se inlägg 79-80), då jag fick lov att stanna vid vägkanten – men bara sakta, och vindrutetorkarna fick gå på högvarv.

Vi svängde av Långöexpressvägen (eng. Long Island Expressway) just vid världsutställningen – vad den såg bedrövlig ut i det här vädret! – och kom över på van Wyckexpressvägen, som gick direkt till flygplatsen. Klockan var nu 17.30, litet senare än planerna, men vi hade ju fortfarande en timme på oss, så vi hade gott om tid. Trafiken löpte dock mer än lovligt sakta, och för det mesta satt vi totalt fast. Det var bara duggregn nu men det var stora sjöar på körbanan.

Närmare flygplatsen gick motorvägen nedsänkt som ett dike, fullt med vatten och strandade bilar. Däruppe var det vanliga gator med trafikljus och annat elände, men när klockan var 18.30 bestämde jag oss för att ta första avåkning och söka oss upp dit – även om det fanns röda ljus däruppe så skulle väl trafiken åtminstone röra sig. Jag minns att jag var så arg på allt att jag nästan grät. Nu stod pappa i ankomsthallen och tittade efter mottagningskommittén. Som satt fast på expressvägen.

Den nedsänkta vanWyckexpressvägen, New York (internet)

Published in: on 2010/01/04 at 09:41  Kommentera  

Inlägg 242: 21 – 28 jul 1964

Vartpengarnatarvägenförklaringen

En dag kom mamma upp på mitt kontor för att ta sig en titt på min arbetsplats – där jag ju egentligen sällan vistades. Sedan gick vi och åt lunch tillsammans, och vi fick en bild av oss två – med mig i full IBM-mundering – på en gata nära Manhattans sydspets. Det syns hur lugnt och fridsamt det kunde vara på Nya Yorks gator år 1964! Så är det aldrig i dag. Någonstans.

Med mamma vid Manhattans sydspets och sedelbränneriet, New York (1964)

Har du funderat på vad som händer när penningsedlar blir gamla? När en selma vikts så många gånger att den faller sönder? Och inte ens hänger ihop med tejp?

Om du kastar en blick till på bilden av mig och min mamma, så kan du se det hus på Manhattan som tog hand om sådana sedlar. Ett trevåningshus ett par kvarter bortigenom, med en fyrkantig skorsten som är så hög att dess topp inte får plats i bilden. Om du hade utlovats att få pengar men inte sett röken av dem, då var det den skorstenen du skulle ha tittat på – om det nu verkligan var röken av pengarna du ville se. Huset finns inte kvar längre – antagligen blev det för mycket sot med den växande inflationen. Var bränns sedlarna upp i Sverige? De kanske inte bränns längre – det kanske finns mera raffinerade metoder. Ja, om du någonsin undrade så vet du nu vart pengarna tar vägen.

För sig själv på dagarna tyckte mamma om att gå till sitt favoritkonstmuseum, Fricksamlingarna, på norra delen av Femte avenyn, det museum som var såpass litet att det var överskådligt. Och en dag kom hon i slang med en herre vid ett övergångsställe – det visade sig att han var från hennes barndomsstad Kishinev i södra Ryssland, i nuvarande Moldavien. Jag själv har säkert många gånger stått vid ett övergångsställe i Nya York bredvid någon från Örebro, eller Nyköping, utan att ha brytt mig ett dugg om det. Mamma kunde prata med främlingar så lättvindigt. Vi är alla olika, vi människor.

Ibland lagade hon till middag för oss, och även matinköpen tog hon hand om. Och disken. Som alla mammor.

Mamma har handlat specerier, New York (1964)

På vardagskvällarna tog jag mestadels ut mamma för att visa henne runt på gatorna, men på veckoslutet den 25-26 juli kom DaNi med oss för att bese Nya York med henne. Vi vandrade runt så mycket vi orkade i värmen. Vi knäppte en del bilder här och där, flera framför den nybyggda Metropolitanoperan…

Mamma framför Metropolitanoperan, New York (1964)

Med DaNi framför Metropolitanoperan, New York (1964)

Med DaNi vid Metropolitanoperan, New York (1964)

Med Mamma framför Metropolitanoperan, New York (1964)

…några på Parkavenyn där jag en gång hade köpt QQ…

Med mamma på Parkavenyn, New York (1964)

Med Mamma vid Seagrambyggnaden, New York (1964)

Med mamma förbi ett annat kontor av min favoritbank, New York (1964)

…och något på Rockefellercentret, där mamma som vanligt slog sig i slang med någon.

Med mamma på Rockefellercentret, New york (1964)

Man ser lätt på våra klädbyten att vi var ute i flera omgångar. Vid något tillfälle var vi också på världsutställningen, men den intresserade inte mamma över hövan, så det blev ett snabbt besök.

Published in: on 2010/01/04 at 08:57  Kommentera  

Inlägg 241: 21 – 28 jul 1964

Skärorgandiklänningochhattredogörelsen

En hel del post hade utväxlats mellan Sverige och Amerika på sistone. Pappa hade haft adressen till automobilklubbens kontor i Las Vegas och naturligtvis också till familjen Gavrilov i Monterey, så det låg post från honom och väntade längs vår resväg. Mamma i sin tur hade skickat honom dagliga brev och vykort. Man gjorde så dåförtiden, och det är tack var den nu exotiska vanan att skriva brev som jag nu kan berätta för dig om allt som hände för 45 år sedan. Jag kommer nog ihåg de flesta detaljerna, men att placera in dessa detaljer i sina sammanhang, det är det knepiga. För att göra det måste man ha fört dagbok – eller skrivit brev. Jag hade skrivit brev. Mamma hade skrivit brev. Och vi bägge hade sparat dessa brev.

Redan den 14 juni hade pappa i ett brev bett mig att skaffa uppgifter om Chryslerbilar, för han ville gärna köra en större bil än en Volvo. Jag tror mig minnas att Volvo redan på den tiden var en bil som endast ‘eliten’ i Amerika ville köra – det vill säga, hade råd med. Och svenskarna ville gärna skryta med en stor ‘amerikanare’. Gräset är alltid grönare på den andra sidan. Pappas lilla ingenjörsbyrå visade ju tecken på att gå ordentligt framåt efter den besvärliga starten.

I ett annat brev, skrivet den 30 juni, hade han berättat för mamma att prinsessan Margarethas bröllop hade ägt rum. Hon hade varit klädd i en enkel och chic vit brudklänning och en stor brudkrona som tillhörde kyrkan på Öland. Mamma Sibylla hade haft en klänning i skär organdi och hatt i samma färg. Pappa hade plitat ner alla dessa för honom helt ointressanta etikettdetaljer för mamma – och jag plitar nu ner samma för mig helt ointressanta etikettdetaljer för de många kära bögkollegor som enligt stereotypen älskar att läsa om sådant. Bon appetit!

Och äntligen, den 13 juli, samma dag som jag flög tillbaka till Nya York, hade pappa postat ett brev om att han skulle anlända till Nya York med SAS på onsdagen den 29 juli klockan 18.30. Han hade lagt bokningen för tillbakaresan till onsdagen den 12 augusti, så att han skulle kunna sätta mamma på båten i Nya York och sedan möta henne i Oslo. Men även de bästa planer för möss och människor…

Mamma roade sig på egen hand under veckodagarna – det var hon ju redan van vid sedan före bilresan. Hemma från våra fönster i Peter Warren tog hon en fin bild av 10:e gatan, på vilken man ser min förra hemvist, Femte avenyn 30 – det är det höga mörkare huset mitt i. Såpass nära varandra låg de två bostäderna. Men det visste du ju redan.

10:e gatan tagen från Peter Warren (1964)

Published in: on 2010/01/04 at 07:08  Kommentera