Inlägg 265: 1 – 15 nov 1964

Företagsinternundervisningsprinciperna

Kommer du ihåg min Lambretta (se inlägg 180)? Den var en sådan missräkning i april när jag skaffade den, och den kom att stå nere i garaget i Peter Warren och sluka parkeringshyra hela sommaren. Jag hade pliktskyldigast använt den för mig själv då och då, men aldrig till något berättansvärt. Nu kom det en varm söndag den 1 november, och jag lyckades få DaNi med på bönpallen. Vi körde runt bland grannstäderna i Nya Jersey, mest på smågator dit näsan pekade. Allt jag egentligen minns var ett parkeringstorg, och det minns jag bara därför att DaNi tog en bild av mig där. Snart efter denna tripp gjorde jag mig av med skotern. Ibland tänker man sig inte för ordentlig innan man köper saker.

Korsar parkeringstorg, New Jersey (1964)

Mitt i november reste jag bort på kurs för IBM. För min del blev det oftast till Kingston, en liten stad vid Hudsonfloden ett par timmar norr om Nya York. IBM hade en stor fabrik där, så det passade bra att låta folk från runt om i landet resa dit. Allt undervisningsmaterial fanns ju där: maskinen som kursen skulle handla om, och lärare som själva hade sysslat med den. Kurserna i Kingston pågick i några dagar eller en vecka, sällan längre. Alla dessa resor till Kingston var rätt likadana, så jag låter just den här min första kurs i Kingston representera alla de efterföljande – tills det inträffade något ovanligt.

Alla kurserna i Kingston fann jag vara nyttiga och intressanta. Hade jag varit ‘ensamstående’ så hade det ju inte spelat stor roll var jag var någonstans, fast när jag hade det så gott med DaNi så var det inte så roligt att resa bort så där titt som tätt. Jo, jag vet att jag längtade efter att vara fri och obunden, men känslan av säkerhet och stöd av en partner var samtidigt värdefull – så jag var obekvämt splittrad beträffande vad jag egentligen ville.

Den här gången tog jag buss upp till Kingston på söndagskvällen den 15 november. Från busstationen tog jag taxi till mitt hotell som låg ute vid motorvägen 6 kilometer från stadens centrum. Det hörde till en motellkedja som hette Howard Johnson, vilken mest vände sig till affärsresande, som kände sig hemma där för att alla rummen var precis likadana landet runt. Denna sorts motell har jag under årens lopp bott på hundratals gånger på resor för IBM – men när jag är ute och reser privat tar jag aldrig in på sådana ställen. De erbjuder i mitt sinne inget liv, ingen omväxling, inga överraskningar. Samma sak med alla Hiltonhotell och Sheratonhotell, vilka är lyxversioner av samma idé och är precis lika trist enformiga i mitt tycke.

Annonser
Published in: on 2010/01/10 at 02:43  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: