Inlägg 360: 12 jun 1965

Pennsylvanienstationsödet

Man kom ut till Eldön med Långöjärnvägen (eng. Long Island Railroad). Deras tåg gick från den gamla Pennsylvanienstationen (eng. Pennsylvania Station), som låg tvärs över gatan från Nny Yorks huvudpostkontor. Stationen såg i stora drag ut som på den här bilden, när Ed och jag gick dit på lördagsmorgonen. Saken var den att detta gamla arkitektoniska mästerverk höll på att rivas.

Rivningen av Pennsylvanienstationen, New York, 1966 (internet)

Tåg som anlände till Nya York från söder och väster stannade före år 1910 på en station i Nya Jersey vid kanten av Hudsonfloden, och man fick där byta till en färja för att komma till Manhattan. Järnvägen ville gärna ta sina tåg direkt in till staden, men de fick inte tillstånd att bygga den bro som de hade planerat. Då gav de sig år 1901 på att borra tunnlar under floden i stället. Tunnlarna under Husdsonfloden blev färdiga år 1906, och samtidigt borrade de tunnlar i andra riktningen under Österån till Långön, och dessa blev färdiga år 1908.

Tågtunnlar under Hudsonfloden, New York, 1906 (internet)

Stationen på Manhattan byggdes med rekordfart. Arbetet började år 1904 och den ståtliga byggnaden stod färdig att använda redan år 1910. Den fyllde upp två hela stadskvarter.

Pennsylvanienstationen, New York, 1911 (internet)

Den var 28.000 kvadratmeter i storlek, byggd av skär granit, och hade hela fasaden och delar av sidorna prydda med klassiska korintiska pelare.

Fasadentrén, Pennsylvanienstationen, New York (internet)

Sidoentrén, Pennsylvanienstationen, New York, 1962 (internet)

Stora vänthallen var lika stor som mittskeppet i S:t Peterskyrkan i Rom. Av världens för allmänheten tillgängliga inomhusutrymmen var denna väntsal ett av de största.

Stora vänthallen, Pennsylvanienstationen, New York (internet)

För att komma till tågen gick man genom en hög portal i stora vänthallen.

Portalen till korridoren till tågen, Pennsylvanienstationen, New York (internet)

Där ledde en korridor till stora tåghallen, som med sitt glastak var mindre pampig än stora vänthallen, men den erbjöd väntsoffor att sitta på, en bekvämlighet som den stora vänthallen verkade att ha förbisett.

Stora tåghallen, Pennsylvanienstationen, New York (internet)

Järnvägsspåren som korsade Manhattan från tunnel till tunnel gick hela vägen under marknivån.

Spåren under marknivån, New York (internet)

Plattformarna för tillträde till tågen låg därför en trappa ner från marknivån. Till varje plattform gick det två trappor, och dem hittade man mellan par av mörka stolpar med dekorativa gröna lampor på toppen.

Tillträdet till tågen, Pennsylvanienstationen, New York (internet)

Nedgångarna till tågen, Pennsylvanienstationen, New York (internet)

Och därnere stod tågen väntande vid plattformen, vare sig det gällde att resa västerut till Chicago eller söderut till Miami – eller österut till Eldön.

Tågplattformarna därnere, Pennsylvanienstationen, New York (internet)

Allteftersom bil och flyg på 50-talet övertog människornas transportbehov blev denna stora järnvägsstation alltmer överflödig, och Pennsylvanienstationen började rivas år 1963. Redan år 1968 skulle den komma att vara ersatt av Madisontorgsträdgården (eng. Madison Square Garden), en cylinderformad sportarena – med spår och tåg kvar inunder och järnvägsstationen inhyst i en källarvåning under arenan.

Madisontorgsträdgården med Pennsylvanienstationen i källaren, New York (internet)

Published in: on 2010/02/15 at 04:49  Kommentera  

Inlägg 359: 6 – 12 jun 1965

Fotograferingsintensitetsgradskärleksbevisvärdet

Och så måste man ju lägga in tidsbegreppet. Livet är ju inte statiskt – det ändras ju hela tiden. Vad skulle hända med min ‘indirekta’ lycka efter tio år, tjugo år? Om hans lycka över att ha mig minskade eller försvann, vad skulle då hända med min egen lycka, om den var uteslutande baserad på att göra honom lycklig? Den skulle förstås minska i samma takt som hans lycka, och vad skulle skulle det då bli kvar? Två olyckliga människor boende ihop på falska premisser.

Genom att tänka igenom det hela logiskt så kom jag alltså faktiskt fram till samma slutsats som den axelryckande individen, som bara tog det som hände som en del av livet. Jag skulle alltså inte gå tillbaka till DaNi för att bli ‘indirekt’ lycklig av att göra honom lycklig. Men naturligtvis skulle jag försöka göra allt jag kunde för att det skulle bli lättare för honom att acceptera det och gå vidare. Jag älskade DaNi fortfarande, men inte så som förut, när jag hade avsett att dela mitt liv med honom. Jag önskade honom allt gott, men han måste få skapa sin framtid utan min hjälp.

Tyvärr minns jag inte hur det gick när vi äntligen träffades efter det att jag för mig själv hade kommit fram till att det klokaste att göra var att stå fast vid mitt tidigare beslut. Han kom säkert hem senare på samma kväll, men min brist på minne av detta betyder nog att kvällen blev lugn och sansad.

Under veckan träffades Ed och jag en av dagarna efter arbetet och vandrade omkring i Centralparken i den varma, mörka sommarkvällen. Egendomligt nog lyckades Ed med en av de många bilder som han då tog av mig utan blixt i kvällsmörkret.

Står mot ett träd i skymningen, Centralparken, New York (1965)

Nej, ingen bild av honom. Inte ännu. Jag tjatade inte mycket om det. Jag var glad över att han plåtade mig – varje filmruta han ‘slösade’ på mig var ett ytterligare bevis på hurpass mycket jag betydde för honom. Även om jag inte fotograferade honom och på så sätt bevisade hur mycket han betydde för mig, så visste han det säkert tillräckligt väl ändå. Det skulle bli gott om bilder framöver av honom också. För varje dag kände jag hur vi kom närmare varandra – det var inte utan att jag ibland tyckte att vi var huvudpersonerna i en pignovell från Hotalings.

På lördagen reste Ed och jag ut till Eldön. Jo minsann, till Eldön! Inte i billyx som under min första fredag i Amerika. Visst kunde vi ha hyrt en bil som jag så ofta hade gjort med DaNi, men Ed hade varit ute i Körsbärslunden många gånger under årens lopp och alltid åkt dit med tåg och taxi – och färja om man skall var petig. Varför skulle vi då inte kunna göra likadant? Och jag älskade ju att åka tåg. Så tåg det blev.

Published in: on 2010/02/14 at 12:46  Kommentera  

Inlägg 358: 6 jun 1965

Lyckobegreppsresonemanget

När jag två år tidigare lämnade mitt gamla land och gav mig ut i den stora världen och då upptäckte min sexualitet, vilken jag inte hade begripit mig på förut, och på grund av den för första gången sedan min barndom fann mig vila under vingarna på en annan människa, då kom jag att förstå hur gott det var att inte enbart vara logisk och förståndig utan att också ibland låta mig styras av mina känslor.

Men vad hade mina känslor nu ställt till med? De hade lett mig till att jag gjorde en god människa olycklig, att jag var medveten om detta, och att jag trots det fortsatte med vad jag hade gett mig in på. Många skulle rycka på axlarna och säga att det är sådant som händer i livet. Inte jag – jag visste inom mig vad som var rätt och vad som var fel.

Hela kvällen satt jag och tänkte igenom min situation. Det var helt uppenbart att jag inte hade gjort ett val av en partner över en annan – långt innan jag träffade Ed hade jag ju sagt, till mig själv i klara ord och till DaNi i mera obskyra ord, att jag behövde få leva som en yngling en tid. Inte i ett osexuellt vacuum som i Göteborg, utan med tillfälle att fritt pröva mig fram, leka runt, träffa många olika män, för att på ungdomars vis finna ut precis vad det var som jag trängtade efter. Och att det var därför som jag inte kunde bo i ett ‘äktenskap’, där detta sökande var omöjligt.

Inte hade dumma jag förstått att det skulle bli så gräsligt svårt för DaNi som det uppenbart hade blivit. Nu förstod jag det, brevet sade allt, och nu borde jag nog göra en helomvändning och komma tillbaka till honom. Att göra det vore det enda hederliga för mig.

Men det tog emot. Och jag avskydde mig själv för att bara acceptera att det tog emot. Hur kunde jag vara så renons på förståelse och kärlek? Jag borde verkligen återvända till DaNi, nu när jag hade insett hur svårt han hade det. Jag borde förstås leva mitt liv i den lycka som jag skulle känna av att göra honom lycklig. Det är en stor lycka, och det är en generös lycka.

Men – det fanns flera frågeställningar. Vilken är störst och viktigast, den lycka man känner av att göra en annan människa lycklig, eller den lycka man känner när man själv är lycklig? Esoteriskt till döds. Och det var precis den frågan jag kämpade med denna kväll.

Om jag gör sådant som är gott för mig, då är jag ‘direkt’ lycklig. Om jag gör sådant som inte är gott för mig men som är gott för en annan människa, då är jag ‘indirekt’ lycklig – men hur går det om den avsaknad av ‘direkt’ lycka som jag då erfar väger tyngre än den ‘indirekta’ lycka som jag får av att göra gott för den andre? Detta var det otroligt svårt att få ett logiskt grepp om.

Published in: on 2010/02/14 at 09:52  Kommentera  

Inlägg 357: 6 jun 1965

DaNisituationssamvetsattacken

(Fortsätter)

”Jag försöker inte alls att medvetet hålla dig borta från andra människor, Gymbrat. Det finns ingenting i världen som jag skulle vilja göra mer än att få lära känna många människor och att få många vänner. Det är bara det att jag ofta känner att det inte är vänner du vill ha utan ersättningar för mig.

”Jag är medveten om hur mycket fina saker du har gjort för mig. Du är den första människa som jag någonsin har verkligen älskat, och det är en härlig känsla. Du har ibland erbjudit mig en sådan underbar värme och närhet som jag aldrig förr har känt och kanske aldrig mera kommer att få erfara. Du har hjälpt mig med planering och pengar – två saker som jag är mycket dålig på! – och du har hjälpt mig med en oförglömlig resa till Europa, som jag aldrig kunde ha gjort på egen hand. Du har också sagt till mig många gånger förut att du älskade mig, och det var gott att höra för en som aldrig har känt sig verkligt älskad.

”Nu har jag ingenting. Jag vet att dina intressen ligger åt annat håll, och du antagligen är mycket lycklig, och det gläder mig. Du är antagligen ivrig på att flytta ut och vara för dig själv nu. Jag har ofta sagt till dig att jag längtade efter att flytta isär eller att jag inte kunde bo ihop med dig längre. Det var saker som jag sade delvis av rädsla och delvis av ilska, därför att jag ville såra dig. Jag ville visa dig att jag kunde klara mig fint utan din kärlek och tillgivenhet. Nu vet jag att jag gick för långt.

”Jag längtar efter den närhet och det kamratskap vi en gång hade .. vi kunde diskutera i timmar och vi gick på besök till vänner på kaffe och småprat. Det är härliga minnen. Jag skulle göra vad som helst för få tillbaka den tiden och inte dras med denna frätande ensamhet omkring mig, som om jag bodde ihop med en fullständig främling. Det gör mig så ont, att jag inte vet hur jag skall uttrycka det i ord.

”När jag vaknade i morse och du inte var här, så visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade väntat hela natten på dig att trots allt komma hem – så mycket längtade jag efter att få prata med dig. Jag gick bara fram och tillbaka i lägenheten utan att veta vad jag skulle göra. Jag tog två sömntabletter, men de hade ingen verkan. Jag antar att jag kämpade emot dem för mycket. I morse ville jag väcka dig med en kyss .. en rar gest som jag tyvärr inte kunde utföra.”

Det var säkert mera skrivet, men jag har inte kvar fortsättningen på brevet. Jag kunde sticka en dolk genom hjärtat – hur kunde jag göra en god människa så ont?

Published in: on 2010/02/14 at 08:15  Kommentera  

Inlägg 356: 6 jun 1965

Hjärtskäreribrevet

Hemma på Peter Warren låg det ett brev i kuvert till mig. Det var DaNi som hade skrivit det. Och solen gick ner efter min glada dag.

”Min käraste Gymbrat,

”Jag såg dig i dag på stranden. Du var där med din vän, och ni satte er ner en tio-tolv meter framför mig. Du såg mig säkert inte.

”Jag hade gått ända till slutet på stranden för att undvika ett sådant sammanträffande. Jag hade aldrig trott att du skulle gå såpass långt bort på stranden. Det blev en riktig chock när jag såg dig.

”Jag kunde inte stanna länge efter att du hade kommit dit. Men jag vågade inte resa mig för jag var rädd att du skulle se mig. Så jag väntade tills en annan kille kom och ni tre sedan gick er väg tillsammans. Jag hade börjat gråta då, så du kan förstå hur dum jag kände mig. Bara ligga där ensam i sanden och gråta.

”Jag har aldrig känt mig så ensam som jag har gjort nu den sista veckan. Jag har försökt att gå ut och träffa folk, men det har inte hjälpt mycket. Jag har tillbragt ett par kvällar med Paris och Steve. De var mycket rara och ställde inte några personliga frågor och jag låtsades att alltig var bara bra. De frågar ofta efter dig och vill träffa dig. Jag säger bara att du är upptagen, och de försöker inte pumpa mig på någonting, så det är inte så svårt.

”Det är så egendomligt, men jag kan inte sluta gråta den här eftermiddagen. Jag bara sitter här och väntar på att du kommer hem, och jag förstår nu hur fullständigt jag har förlorat dig. Jag kan inte riktigt tro att detta verkligen har hänt. Jag känner mig brutalt ensam. Det verkar inte vara mycket mening med någonting för mig längre.

”Jag har försökt hela veckan att sluta älska dig – som om det vore en vattenkran som kunde skruvas av och på – men jag har inte lyckats något vidare med det. Jag vet att jag inte har visat det, men varje kväll den här veckan har jag längtat efter att ta dig i mina armar och hålla dig. Det var inte lätt att avstå från att göra det, men det var säkert bäst att jag inte gjorde något sådant. Allt detta har tömt mig totalt, och jag känner mig alldeles tom inuti utan en själ i världen som älskar mig och som jag kan älska.

”Jag vet att jag har gjort dig ledsen och beklämd ibland .. i synnerhet i torsdags förra veckan, när vi skulle besöka Paris och berätta för honom om Europa. Jag har inte någon avsikt att plåga dig på minsta sätt, men ibland skjuter det bara ut ur mig som en raket och då vet jag inte vad jag säger och gör. Jag älskar dig så djupt, Gymbrat, och jag vet att jag är lyhörd för ord som är det minsta fel med. Jag ser mer och mer för varje dag hur jag är på väg att förlora dig, och det håller nästan på att bli för mycket för mig att klara av.”

(fortsätter)

Published in: on 2010/02/14 at 08:07  Kommentera  

Inlägg 355: 6 jun 1965

Badstrandsfotograferingsseansen

Jag hade inte märkt att Ed hade en kamera med sig i sin strandväska och inte ens att han hade den med sig när vi alla gick bort till platsen med gymnastikredskapen. Men nu ville han knäppa några bilder av mig.

”Ställ dig där!” – Klick.

Står avslappnad, Riisparken, New York (1965)

”Grabba tag i hängstegen ovanför!” – Klick.

Grabbar tag i hängstegen ovanför, Riisparken, New York (1965)

”Stå kvar där, så går jag litet tillbaka!” – Klick.

Står kvar under hängstegen, Riisparken, New York (1965)

Frank hejade på – det här var kul. – ”Låt oss stå på händerna och ta några bilder”, sade han. ”Det är inte bra här på asfalten. Låt oss gå dit bort på gräset.” – Vi gick till en liten ledig gräsplätt ett stycke bort.

”Ställ dig där först, Frank, så tar jag en bild av dig!” – Klick.

Frank, Riisparken, New York (1965)

”Gymbrat, du går först upp på händerna!” sade Frank. – ”Jag kan inte stå på händerna”, gnällde jag. – ”Visst kan du det. Jag håller balansen för dig, så du inte trillar”, sade Frank. – Klick.

Frank hjälper till med handstansen, Riisparken, New York (1965)

”Nu är det min tur”, sade Frank. – ”Skall jag hålla i dig?” – Jag ville alltid vara hjälpsam, även om han var en aldrig så uppenbart erfaren gymnast. – ”Nej, jag kan hålla balansen själv.” – Klick.

Frank gör handstans utan hjälp, Riisparken, New York (1965)

”Du vann”, sade jag. Jag lade mig ner på gräset i en besegrad position. – ”Sätt foten på ryggen på honom så får vi en segerbild! Lägg armarna i lott och se pösig ut!” – Klick.

Frank vann och segerposerar, Riisparken, New York (1965)

”Frank, ställ dig på händerna, så Gymbrat kan presentera dig!” – ”För vem?” – Klick.

Presenterar Franks segerhandstans, Riisparken, New York (1965)

Klick. – ”Jag bara lade mig ner”, sade Frank. ”Det var inte för en bild.” – ”Beklagar.”

Frank slappnar till efter segern, Riisparken, New York (1965)

”Gymbrat, ta av dig läderbyxorna så tar jag några bikinibilder.” – ”Det kan jag väl inte. Det är ju folk här. Kanske jag kan göra det om vi går tillbaka till gymnastikredskapen – där verkar det inte vara någon.”

Så vi gick dit. Försiktigt av med vaxduken – ingen som tittar? – ”Säg till om det kommer någon!” – ”Vänd dig om så jag får en stjärtbild!” – Jag klämde in midjan för att bli smalare. – Klick.

Breddar ut ryggen, Riisparken, New York (1965)

”Vänd dig mot mig. Det är fint, håll händerna precis så! Titta upp till vänster!” – Klick.

Poserar i oanständig badklädsel, Riisparken, New York (1965)

”Skall jag inte ta en enda bild av dig? Varför inte? Det vore väl kul? Tycker du inte att jag skall få ha en bild av dig?” – Orden hjälpte inte. Inga mer bilder. Jag fick allt ta med min egen kamera nästa gång.

Efterhand försvann Frank, och dagen var underbar, ensam i en folkmassa med min egen Ed. Han var så vacker och stilig och trevlig och fin, och jag var så kär i honom. Livet hade blivit gott, och det kunde bara bli allt bättre tillsammans med Ed. Det var ju alldeles för tidigt för oss att veta om vi skulle bli till ett fast par, men jag tyckte att allt pekade på det. Och jag passade på att njuta så mycket jag kunde av denna dröm – så länge den kunde bestå. Livet består ju av en dag i sänder.

Published in: on 2010/02/14 at 07:43  Kommentera  

Inlägg 354: 6 jun 1965

Intimsamvarointroduktionsminnesdagen

Svenska flaggans dag – nu hade jag fått mera än flaggan att fira den dagen!

”Jag trodde att ni skulle passa på och bekanta er med varandra”, sade en av värdarna. – ”Jo, det gjorde vi minsann”, svarade Ed. – ”Vi hörde inte ett ord. Ni måste ha viskat.” – ”Prata kan vi göra på allmän plats.”  – Ed var så morgonsmart. Jag var omtumlad. Jag hade Förlorat Mitt Hjärta.

De lagade till söndagsomelett och flingor och ostsmörgås och kaffe. Vi skulle ju ut till stranden och klara oss utan lagad mat hela dagen – det som såldes från vagnar på stränderna fick helst vara. Vi fick alltså vad som i lumpen kallades ‘förstärkt frukost’ – i Linköping serverades den klockan 04.00 och det skulle räcka ute i fält ända till kvällsförplägnaden. Fast nu var klockan 09.00.

Du tror nog att vi allesammans skulle åka ut till havet någonstans, och det hade jag också trott, men jag var glad att det var ordnat så att Ed och jag skulle åka ut till Riisparken för oss själva. Så efter frukosten tackade vi så hjärtligt för gästvänligheten och gav oss iväg.

Jag hade packat ett stort badlakan för oss. Ett sådant passar mycket bättre är en luftmadrass när man är två. Och så hade jag med mig inte bara bikinibadbyxor utan också ett större klädesplagg att ta på för att kunna gå omkring offentligt ovanför själva stranden, alltså vid badhuset och i de små grönområdena. Kom ihåg att bögarnas strand var bara den östligaste lilla biten där – resten var för familjer och ungar och pryda tanter. Jag hade lagt märke till att inga killar använde bikinibadbyxor däruppe.

Mitt större plagg var svarta strandshorts av vaxduk. Det såg ut som läder om man inte var för kritisk. De var helt öppna nertill, så man måste ha andra byxor inunder för att inte riskera att ramla ut. Och insidan bestod av ett vitt trådnät, precis som köksbordsvaxduk. Så det var äkta vara. Från Skjulhuset.

Vi köpte med oss en tidning, Nya Yorks Tidender, tvåkilossöndagsupplagan, mest för att ha på tunnelbanan. På stranden hade vi ju varann. Och där fick vi en bra plats för vårt stora lakan, och strax låg vi i solen och mådde gott. Veckan före satt Ed och jag låg. Nu var vi ett par. Nu låg vi båda.

Efter en stund där uppenbarade sig en snygg kille som Ed kände. Jag minns inte alls hans namn, men jag skall här kalla honom ‘Frank’. De skakade hand och jag presenterades för honom och så skakade vi hand. Allting var mycket mera formellt på den tiden. Efter några minuter begav vi oss alla tre upp till grönområdet väster om badhuset. Där fanns ett urval av fasta gymnastikredskap, för Frank var road av sådant. Och det syntes på honom.

Published in: on 2010/02/14 at 06:34  Kommentera  

Inlägg 353: 5 – 6 jun 1965

Kärleksmanifestationen

Banalt eller ej – jag var tvungen att gå tillbaka och kolla igen. Kunde det vara sant att det jag snuddat vid verkligen var det som skulle bli min leksak från och med nu? Jo, sannerligen, Ed hade en av den sortens kukar som är så där kanske en bit större än genomsnittet, men bara tills de står färdiga till handling, då de växer sig absolut gigantiska. Hans kuk blev inte så tjock som Jasons, men min framtida leksak var både lång och tjock. Jag skulle säga att den hade Tilltalande Proportioner.

Ju mer jag höll på med mitt forskningsarbete, desto mindre vetenskaplig blev jag. Det var behagligt att syssla med den här sortens verksamhet, även om vår självpåtagna uppgift ju var att skapa ett Bestående Själssamband oss två emellan. Vad jag gjorde var oroväckande likt början på ett sexevenemang, men trots denna misstanke avbröt jag inte vad jag hade gett mig in på. Något som hjälpte mig att fortsätta på den inslagna vägen var att min egen styva penis nu var underkastad samma undersökning från Ed sida. Han prövade kvalitén på min förhud genom att sakta föra den fram och tillbaka, och jag manipulerade följsamt hans på samma sätt.

Nej, sex var det inte frågan om nu, inte alls. Sex är flåsigt och svettigt och, ja, rentav arbetsamt. Detta var sömngångarlikt lugnt, metodiskt, vetenskapligt – och samtidigt ändå sexuellt behagligt. Vi strävade inte efter något så vardagligt som uppnåendet av en explosiv orgasm, nej, inte alls, vi bara njöt av stundens sökarglädje och samvarons sötma, just så som vi tidigare fullt hade avnjutit varandras närhet.

Jag lade min penis näst intill Eds. Nej, hans var faktiskt inte dubbelt så stor som min, och jag undrar nu om det gjorde mig glad eller besviken. Värmen som kom från Eds penis kände jag som överföring av energi, som han uppenbarligen hade mängder av. Hans hand grep tag runt bägge två och jag lade min hand ovanpå hans. På så sätt skapade vi en vagga för våra två barn, och där låg de bägge med sina huvuden vilande på var sin kudde av risigt hår. När Eds läppar lade sig till vila öven min mun och lät sin tunga sakta glida in blev det hela nästan för underbart, nästan för nära, nästan för omedelbart.

Det gick för mig, och då smekte Ed barnen litet mera påtagligt, och inom bara några sekunder var det hans tur att ge av sig själv – jag kände hans varma flöde sprida sig i min hårbuske. Allt utan ett ord och utan någon som helst ansträngning. Det var ju inte frågan om sexarbete, bara en automatisk, naturlig, nödvändig utlösning. Det var inget stjärnfall, det var ingen krevad, det var bara ett ordlöst viskat ‘Jag älskar dig’.

Published in: on 2010/02/13 at 11:40  Kommentera  

Inlägg 352: 5 – 6 jun 1965

Luftförbirusningskonsekvenserna

Det var en bit av Ed som jag hade i min hand, en mjuk och formbar del av honom, en lika viktig kroppsdel som vilken annan som helst, och med sin egen funktion för hans välbefinnande. Jag kunde lika väl ha sökt upp ett av hans fingrar, eller hans näsa. Den enda skillnaden, och samtidigt orsaken till att det råkade vara hans penis, var att det var något nytt och tidigare hemligt, och allt hos Ed skulle jag ju utforska.

Nu säger du antagligen till dig själv att jag med struntprat försöker ge en passande motivering för att ge mig på Eds kuk, i stället för att öppet erkänna att jag ville utnyttja den i skumma avsikter. Ack, om det bara hade varit så! Vi var ju ett par bögpojkar som just hade börjat drömma om ett liv tillsammans, och visst hörde köttslig samvaro dit, men just nu, i det halvsovande tillstånd som vi båda befann oss, nu var avsikten enbart utforskning, helt utan baktankar.

Så när jag sakta drog tillbaka hans rika förhud och lät det skära ollonet komma till synes, så var det bara för att försäkra mig om att allt var på plats. Och för att göra klart för Ed att mina avsikter var helt hederliga, så lyfte jag upp hans huvud och vred det runt för att kunna ge hans mun en kyss, en djup och förtroendeingivande kyss. Då öppnade han ögonen och sände mig ut i rymden igen. Jag grep efter vad jag kunde få tag i, testiklarna låg närmast min hand, och drog honom på så sätt med mig ut i det okända. Han lade armarna om mig för att vara säker på att hänga med och inte bli kvar därnere, och tätt hoppackade banade vi oss tillsammans framåt mot vårt okända mål.

Under resan dit kände jag att friktionen mot den förbirusande luften hade fått hans mjuka penis att hårdna till, och jag kände att den tryckte mot min egen, som av samma anledning också hade blivit rak och hård. ‘Varför all denna uppståndelse?’ frågade jag mig själv. Detta måste jag få svar på, så jag lät min hand känna efter om min penis visste orsaken. Men istället fick min hand tag i vad som måste ha varit Eds penis. Men den hade jag ju alldeles nyss gått över i detalj, och då hade den inte alls varit av den här storleken! Kunde den ha vuxit så otroligt mycket av bara litet luftfriktion? Nu var den ju dubbelt så stor som min egen!

Tanken gjorde mig plötsligt upphetsad, vilket verkade vara högeligen olämpligt. Vi hade ju hållit på med att Etablera ett Meningsfullt Förhållande och det på ett Värdigt och Ansvarsfullt Sätt. Dit hörde sannerligen inte att Idka Könsumgänge. Då kunde ju det hela gå åt pipan. Inte hade jag väl gjort någonting som kunde leda till en så banal sysselsättning?

Published in: on 2010/02/13 at 11:24  Kommentera  

Inlägg 351: 5 – 6 jun 1965

Begärelsestumhetssvarsstumheten

Och så flög vi ut i rymden tillsammans, Ed och jag, bortom allt man upplever och allt man minns. Ett av de ögonblick i livet då man känner att man tappar taget om det – och det gör ingenting. Låt mig försvinna, låt mig glömma, låt mig vara fri från verkligheten!

Jag kom aldrig att diskutera denna stund med Ed, hur jag upplevde den – det var något så personligt att det skulle ha varit omöjligt att uttrycka det i ord. Först nu har jag försökt att, just för dig, spegla vad som då rörde sig i mitt sinne. Antingen har jag lyckats delvis eller också inte lyckats alls. Aldrig förut har jag vågat mig på att försöka göra det, inte ens för mig själv. Jag minns så väl mina känslor när jag låg där helt salig, utan att bry mig det minsta om vad som hände och hur det skulle gå. Men hur skulle jag kunna få dig att förstå dem, särskilt som jag aldrig hade försökt att uttrycka dem tidigare? Nej, jag måste ha åstadkommit en ganska så krafsig och tunn beskrivning – jag borde allt radera ut den.

Men när jag läser igenom vad jag har skrivit, så förs jag faktiskt tillbaka till det lilla främmande sovrummet på Tredje avenyn, den där första stunden ensam med min Ed. Och om jag kan få tårar i ögonen av att läsa det själv, så kanske jag trots allt lyckades någorlunda i mitt uppsåt. Vad jag satte på pränt får väl stå kvar. När jag nyss skrev det så var jag inte här och inte nu – jag var, som oftast när jag skriver om situationer som är fyrtio år gamla, helt och hållet där och då. Jag upplevde just nyheten och närheten med Ed om igen för första gången. Enda skillnaden var att jag vid detta speciella tillfälle var mycket mera än vanligt absorberad av min resa bakåt i tiden – jag var i någon sorts trans. Precis så som jag berättade om att det hade känts då, just så kände jag det nu igen – jag brydde mig inte om någonting annat än att fortsätta med denna upplevelse, att fortsätta att skriva om den.

Jag vaknade upp, utan att veta att jag hade somnat, av ren lycka. Men nu låg jag på rygg och Ed låg med sitt huvud på mitt bröst. Kanske han sov – jag var glad att ha honom just där, nära mitt hjärta. Detta var kärlek – nu, efter 30 år fyllda, hade jag äntligen fått den gåvan. Jag borrade mig ner i det risiga håret på hans huvud och gav honom en liten stilla kyss. – ”En kyss, en kyss, vad är han? Det stumma svaret på en lika stum begäran!” – Detta citat hade jag lärt mig från Carl Billquist på Sigtunaskolan. Han hade sagt att det var Federico García Lorca, men internet säger nu att det var Edmond Rostand. Det får vara vem det vill – just nu var poemet mitt eget. Det var min kyss och det var min hand som nu i begäran sökte upp hans stilla, sovande penis.

Federico Garcia Lorca (internet)

Edmond Rostand (internet)

Edmond Rostand (internet)

Published in: on 2010/02/13 at 10:57  Kommentera  

Inlägg 350: 5 jun 1965

Själsnärheten

Några minuter senare, eller några timmar, låg vi på sängen med dess sköna, släta lakan, utan kläder och attiraljer, och rörde vid varandra. Sakta, mjukt, smekande, undersökande, nyfiket. Vi hade ju sett varandra, eller det mesta av varandra, i Riisparken, och nu hade vi tillfälle att få bekräftat att det var riktigt, att det inte bara var en chimär utan en riktig man, en kille som tillhörde mig, och som ville tillhöra mig. Inte ett tillfälligt lån eller en snabbstöld, utan något evigt, för alltid, så långt vi kunde eller vågade tänka framåt. En suck av välbehag, slutna ögon, och där var den där härliga munnen igen, öppen för min tunga att girigt och välkomnande tränga sig in i.

Jag började tänka kärlek just då, och vi hade inte ens haft sex ännu. Det skulle naturligtvis komma, men denna känsla av frid och sammanhållning var något helt annat, något oändligt mycket större. Jag hade haft sex med DaNi hur många gånger som helst, och sex på Eldön, och sex i Västra Revet, och överväldigande, oförglömlig sex vid Mississippifloden – och kanske även sex någonstans som mitt minne föredrar att helt hoppa över – men ingenstans förut hade jag känt denna berusning, denna overklighet, denna vad-spelar-allting-annat-för-roll-känsla, som hade kommit över mig. Jag hade kunnat dö nu, dö glad, dö lycklig, för ingenting kunde någonsin bli bättre än detta ögonblick.

När jag öppnade ögonen fylldes de av denna jättelika, mörka skepnad, så olik allt annat som jag tidigare hade sett. Det var så spännande att uppleva, så nytt och intressant – var det det som jag kände som något så underbart? Nej, tusen gånger nej, det jag kände var inte vad mina ögon såg, inte vad mina fingrar kände – det  var vad mitt hela jag upplevde, sambandet mellan hans gestalt och min dröm, mellan hans närhet och mitt hopp, mellan hans själ och min visshet. Det skulle bli riktigt, han skulle bli min, vi skulle bli ett, vi skulle bli allt som vi ville bli.

”Ed”, sade jag. – ”Ja, Gymbrat?” – ”Känner du det jag känner?” – ”Precis samma sak.”

Det var, vad jag minns, alla ord som sades den kvällen. De bara kom av sig själva, och jag märkte genast hur onödiga de var. Ord, annars så goda och användbara, var till ingen som helst nytta just nu. Istället gled jag framåt, mot honom, och kom att ligga tätt tryckt mot honom, från munnen till stortårna, hela vägen alldeles tätt tillsammans. Detta var fysisk närhet, och ändå kunde den inte mäta sig med den själsliga närhet jag kände. Jag kunde inte komma närmare än så här. Jag grävde mig in i hans mun med min tunga igen, lade mina armar om honom och kramade till med all den ömhet jag kände för honom.

Published in: on 2010/02/13 at 10:15  Kommentera  

Inlägg 349: 5 jun 1965

Nirvanahägringen

Vi satt där ända till klockan 11.00, och jag höll andan, för jag visste ju vad som var planerat. Det var gott om tid att gå igenom all den sorts småprat som man tar till på cocktailpartyn för att det inte skall bli alldeles tyst. Man är alldeles otroligt intresserad av vilken färg Rock Hudson hade på smokingen – var den helt svart eller vad den tonad i en blå schattering? – sådant som sätter färg på diskussionen men betyder skvatt intet fem minuter efteråt. Men för stunden hade vi faktiskt kul, allihop.

Så kom det, litet försiktigt, för på något sätt var de inte säkra på att jag skulle ha fattat vad planerna var, att Ed och jag skulle ‘vila upp’ i deras dubbelsäng medan de skulle soffsussa i stora rummet: ”Vi har gjort det många gånger förut, så det är ingenting med det.”

Och så var det faktiskt vad folk gjorde överallt i den stora staden. Man hade aldrig ett extra rum stående i väntan på husgäster, så man improviserade, och det gick så fint. Det hade ju gått för DaNi och mig att ha mina föräldrar och hans faster boende hos oss i Peter Warren, och det var utan tillstymmelse till gästrum. Med rätt sorts möbler gick det bra.

Så Ed och jag drog oss tillbaka till vår privata budoir, och det första vi gjorde var den efterlängtade kyssen. Rätt där, just innanför den just stängda dörren, grep vi tag i varandra, såg varandra rätt in i ögonen och drog oss dramatiskt samman. Vad de kändes sköna, dessa läppar! Jag hade alltid undrat hur de skulle kännas, dessa mörka, fylliga läppar. Min erfarenhet från Nya Orleans var bara kuken, den gigantiskt tjocka kuken – den tog mitt hela intresse den gången, och läpparna hade jag helt lämnat åt sitt öde. Men nu var det inte frågan om att snabbt komma till sakens kärna, ingen flodkant där man hela tiden fruktade att lagens tunga steg skulle stiga in och förstöra inte bara stundens frid utan ens hela framtid. Nu hade vi ju en hel natt att göra vad vi ville med. Nu fanns det gott om tid att kyssas.

Vi bara stod där, slips mot slips, manschettknapp mot bakhuvud, hans vänstersko ovanpå min högersko så att hans tunga skulle nå upp till min mun, och tiden stod stilla. Vi utbytte framtidslöften, levnadsminnen, pockande begär, drömmar om en gemensam tillvaro, och slutet av en lång och besvärlig vecka, allt utan ett enda ord, bara en tyst, gemensam tungdans. Vi ville ingenting, bara vara tillsammans, nå det hägrande nirvana och försvinna ut i ett intet, han och jag, hand i hand, mun mot mun, sinnen i sjungande harmoni.

Published in: on 2010/02/13 at 10:04  Kommentera  

Inlägg 348: 5 jun 1965

Middagsbjudningelegansen

Senare fick jag så småningom lära mig att på Manhattans östsida – om man inte gav sig alltför långt norrut – var det de rigueur i bögkretsar att alltid ha levande ljus och brutna servetter. Det var helt annat än i Greenwichbyn, där man skulle ha pappersservetter, om än påkostade och extra stora, och indirekt elektriskt ljus, som var så svagt att gästerna just precis kunde hitta munnen. Vid en middagsbjudning, som jag minns, bestod den enda belysningen av små lampor som, fastsatta på på överkanten av ramen, sken på tavlorna som hängde runtom matbordet. Bögvärlden hade vid den tiden skapat sina egna komplicerade normer.

Jag kommer inte alls ihåg vad killarna hette och bryr mig inte om att här ge dem några fiktiva namn. De arbetade inom de vanliga bögfälten, teater och konst och sådant, i stark kontrast till deras båda gäster som ju roade sig med något så underligt som sifferkolumner och försäljningskvoter. Men vi hade en underbart trevlig måltid tillsammans. Jag kunde tillräckligt om Bette Davis och Olivia de Havilland för att hänga med i konversationen utan större problem, även om jag inte direkt kunde bidra med några intima avslöjanden. Ed verkade sitta i stort sett i samma båt.

Värdarna var snygga, bägge två. Mycket skinande elegans i håret jämfört med mig som hade stannat kvar på Brylcrèmestadiet. Vad Ed använde i håret hade jag ingen aning om – sådant hår var mig helt obekant, och jag hade mycket att lära.

Jag minns inte maten alls, men den var utan minsta tvivel utsökt god i alla avseenden, för det förväntades vid en första klassens bögmiddagsbjudning. Och fina viner och så någon likör till kaffet. Vin drack jag gärna när det begav sig, även om jag inte direkt längtade efter det, men ett litet glas söt likör tyckte jag faktiskt riktigt bra om.

Under mina två år med DaNi hade jag sällan varit bjuden på en sådan här middagsbjudning. Jag hade aldrig saknat dem, för jag hade aldrig förr rört mig i kretsar som bjöd på middag utan någon särskild anledning. Men nu njöt jag hejdlöst och sybaritiskt av det hela.

Efter middagen satt vi bekvämt och pratade efter det att värdfolket hade dukat av och fällt ihop matbordet. Min svenska impuls, att vi alla skulle ta hand om disken, trängde jag undan efter att ha sett deras kök som var bara hälften så stort som min lilla korridor på Peter Warren. Man bodde mycket smått i Nya York – säger jag som en gång själv hade bott på 29 kvadratmeter i Biskopsgården.

Published in: on 2010/02/13 at 09:52  Kommentera  

Inlägg 347: 5 jun 1965

Beklädnadskutymsolikhetsanpassningen

Men varje klocka blir 19.00 någon gång, och då ringde jag på den avsedda portknappen på den lilla vita trevåningsbyggnaden på Tredje avenyn. Ed var redan där, fin i blå blazer och slips och gråa byxor, helt annorlunda än jag tidigare hade sett honom – vilket var en enda gång, och då i badbyxor. Det var underbart att se honom igen, så stilig och så glad och så varm: nu kunde han omfamna mig, för nu var det ingen som tittade på. Och det var ingen tvekan om saken – han ville verkligen krama om och hålla fast mig. Ingen puss – inte ännu. Värdarna stod ju och väntade på sin tur.

Naturligtvis hade jag också slips, tro inget annat. Och vit skjorta och gråa byxor. Men jag hade på mig en pullover istället för kavaj, så att man kunde skilja oss åt.

Så snart jag hade blivit bekant med DaNi hade jag lärt mig en stor skillnad mellan Sverige och Amerika beträffande klädseln: här var man mera formellt klädd på arbetet och mera ledigt klädd på fritiden. Jag hade tidigare varit van vid att komma hem från jobbet och fortsätta dagen utan att ägna klädbyte en tanke. Så var det inte i Amerika. Här skulle allt av och annat på och gärna en dusch däremellan.

På Volvo var jag nästan alltid klädd i jacka och udda byxor, skjorta och slips i passande färger, skor och sockor av helt eget val. Om jag hade haft kostym skulle det ha setts som ett tecken på att jag hade chefsambitioner – vilket hade betraktats som aningen pretentiöst, såvida jag inte väntade avancemanget vilken dag som helst – eller också att jag var på väg ut på fest direkt efter jobbet – vilket jag då finge förklara för alla som frågade efter anledningen till ‘finkläderna’.

På IBM var det hel kostym varje dag. Och skjortan skulle vara helvit. Slipsen kunde gärna vara fäst på mitten med en guldnål eller ett spänne – där följde jag inte kutymen, och det gick faktiskt bra. Och så svarta sockor och polerade läderskor med snören. Väl hemma åkte kostymen av, och den vita skjortan, och naturligtvis slipsen och sockorna och skorna. När det var varmt på sommaren blev det så en dusch efter jobbet – på morgonen duschade man året runt – och sedan åkte en fritidsskjorta på, jeans eller gråa långbyxor, glada rutiga sockor och läderskor som inte, jag repeterar, inte snördes. Gick man ut tog man på en vindjacka. Man var klädd för att leka fritid.

Så var det dags för värdparet. De var unga, ungefär i samma ålder som Ed och jag, och de hade dukat upp en fin middag för fyra mitt i sitt vardagsrum, röda levande ljus och vita brutna servetter, milda makter!

Published in: on 2010/02/13 at 09:29  Kommentera  

Inlägg 346: 4 – 5 jun 1965

Strandutrustningsmedtagandebetydelsen

Ed gjorde klart för mig vilken adress det gällde på Tredje avenyn och tidpunkten, som var klockan 19.00, i tid för middag. Men sedan lade han till något underligt: ”Ta med dig badkläder och sådant, så att vi kan åka direkt ut till Riisparken på söndagen.”

Direkt .. på söndagen .. skulle vi stanna? – ”Var skulle vi stanna över natten?” hackade jag fram och försökte låta världsvan. – ”Du är alldeles för smart för mig”, skrattade Ed. ”Jag hade tänkt att du skulle säga ‘javisst’, men du tänkte naturligtvis längre än så. Så nu måste jag avslöja våra hemliga planer för dig. På kvällen skulle mina vänner ge oss sitt sovrum och själva sova i stora rummet. De föreslog det, när de fick veta att du och jag inte har någonstans att ta vägen tillsammans just nu. Det var redan planerat för onsdagskvällen, men nu blir det på lördag. Är du med på det?”

Jag var ju tvungen att på svensk fason protestera med att det var alldeles på tok för vänligt och att det skulle de absolut inte göra, det kommer inte på frågan, och så vidare tills jag måste dra andan och…

”Då säger vi det. Vi ses i morgon. Jag kan knappast vänta”, sade Ed.

På lördagen satt jag som på nålar. Ville jag gå med på bio, undrade DaNi. Nej, det ville jag inte, och jag kunde inte ge någon vettig anledning, och när han verkade som om han nu ville sätta sig ner och ‘prata’ – med vilket jag förstås menar ‘prata om vår situation’ – så fick jag kvickt ett ärende till posten och slank iväg. Så fruktansvärt eländigt detta var! Hur kunde jag bete mig så illa?

Men så snart jag tänkte på Ed så gick det över. Jag bara svor över min svenska konfliktaversion som gjorde att jag inte kunde säga till DaNi exakt hur saken låg till – fast då kom jag ju att tänka på att DaNi mycket väl visste hur saken låg till. Nej, vi måste nog fortsätta så här tills vidare.

Vid 15-tiden, när DaNi var ute i något ärende, passade fega lilla jag på att smita. Jag skrev en lapp till DaNi att jag skulle bli borta över natten, så att han inte skulle vara orolig för mig, och sedan var jag försvunnen. Inte en tanke på hur mycket grymmare det var att göra det så än att berätta vad som var på gång. Och till straff fick jag vanka omkring i staden med min strandväska i fyra långa timmar. Det var rätt åt mig. Jag avskyddde mig själv.

Published in: on 2010/02/13 at 09:14  Kommentera  

Inlägg 345: 4 jun 1965

Rasrelationskomfortssäkerhetsfrågetecknet

Jag sade till Ed att jag redan var på väg ifrån DaNi och att jag hade sagt så redan i Riisparken. Jag försäkrade honom att jag redan då visste att jag skulle förlora DaNi som vän och att det inte alls betydde något. – ”Det vet jag, och det var inte honom jag menade. Vad jag ville vara säker på var att du inte skulle ångra dig att ha en svart kille som vän, nära vän. Alla gillar inte det, som du säkert vet.”

Naturligtvis visste jag det, men min uppfattning var att det bara gällde i andra delar av landet. I praktiken hade jag inte märkt någon fientlighet mot de individuella svarta människor som jag hade haft att göra med. Fast det hade ju alltid gällt folk på allmän plats, på gator och i affärer och så. Jag talade absolut inte om för Ed att jag såg framåt med en viss förväntan mot hur folk omkring oss skulle reagera när de såg oss tillsammans. Jag sade istället: ”Ed, jag känner väl till det, men det berör mig inte alls. Jag vill ingenting hellre än att vara tillsammans med dig, och du behöver inte vänta längre, för jag kommer inte att ändra mig på den fronten.”

”Gymbrat, jag vill inte vara sentimental, men jag måste tala om för dig att jag sitter här med tårar i ögonen, jag är så lycklig just nu”, sade Ed. ”Är du säker på det du säger?” – En gång till: ”Ja, Ed, jag är absolut säker. Det lovar jag dig.”

”Du vet, de där killarna som bjöd oss till sig på onsdag?” – ”Ja…?” – ”De undrade om vi kunde komma till dem i morgon istället. De vill så gärna träffa dig, för jag har pratat så mycket om dig. Och jag längtar för mycket efter dig för att vänta en vecka till. Och nu när du säger att du är säker…”. Eds röst försvann i krokarna på ett darrande frågetecken.

”Gärna. Mycket gärna.” – ”Är det säkert?” – Hur vimsig trodde han att jag var? – ”Lita på mig: Jag har inga andra planer för veckoslutet. Jag skulle ha suttit här hemma. Jag skulle inte ha åkt ut till Riisparken, inte utan dig. Jag skulle kanske ha gått till speceriaffären.”

Published in: on 2010/02/13 at 08:59  Kommentera  

Inlägg 344: 2 – 4 jun 1965

Konfliktiscensättningsobehaget

Nej, nu får jag ta mig samman och inte bara filosofera. Det är en sak att tänka på vad som är bra för en och vara tillfreds med det, och en helt annan sak att längta efter något som går stick i stäv mot ens kloka resonemang. För mig var det en rent fysiskt pina att gå och bara vänta på allt det goda som skulle hända – sedan. Hur skulle det gå? Är det detta de religiösa kallar skärselden?

Och allt detta medan jag hade en egendomlig tillvaro med DaNi. Jag var rent avog mot mig själv, för samtidigt som jag visste att jag inte kunde fortsätta att leva med honom – och han visste det också, för vi hade nu diskuterat det till döds – så var jag pinsamt medveten om att jag gjorde honom illa. Den saken talade vi inte om, men jag märkte och jag förstod, och jag trivdes inte i mitt eget skinn – jag ville ju alltid vara en snäll och god människa. Jag var brevledes litet på kant med mina föräldrar, och nu betedde jag mig också som en tölp mot DaNi som älskade mig och inte hade gjort mig något ont. Och trots dessa sanna hjärthugg så visste jag att jag måste slita oss isär. Det var hemskt. Ingen konfliktundvikande svensk kunde ha känt sig väl till mods i min situation.

Så vi bodde ihop och vi sov fortfarande ihop och vi pratade en del med varandra – men det var mycket krystat, för det som låg oss båda närmast om hjärtat kunde inte nämnas. Det var en besvärlig sommar, och besvärligare skulle den bli. Det är en sak att vara utsatt för elakheter och ha det Rätta att kämpa för, och en helt annan sak att vara Elak mot en god människa.

På fredagen ringde telefonen på kvällen. Det var Ed, och med en gång skingrades misären.

”Jag hade avsiktligt velat att du skulle ha det här veckoslutet för dig själv”, sade han. – ”Varför det?” – ”Jo, jag ville se ifall du fortfarande var intresserad av mig efter  att ha haft tid att tänka på saken”, förklarade Ed.

Tänka på saken? – ”Jag har inte gjort annat än tänkt på saken”, utbrast jag. ”Jag har lidit pin av att inte få vara tillsammans med dig. Det måste du väl ha förstått.” – ”Det var gott att höra. Jag har själv känt mig totalt ensam”, sade Ed deltagande. ”Du förstår, jag känner annorlunda för dig än för alla andra vänner jag har. Det är viktigt för mig att du inte tvekar när det gäller mig. Jag är alldeles säker på att du själv inte har något problem med en sådan kille som mig. Men du kan förlora dina andra vänner, och jag ville vara säker på att du är beredd på att det kan hända.”

Published in: on 2010/02/13 at 08:16  Kommentera  

Inlägg 343: 2 jun 1965

Anbudskontraktsavbrytningstillåtelsen

Det var när Ed så lättvindigt lät oss inbjudas till den där sexfesten som jag förstod vartåt det barkade. Då stod det klart för mig att han inte betraktade oss två som varandras privata egendom, ‘se-men-icke-röra’, så som det underförstått hade varit för DaNi och mig. Så härligt det var att ha förstått hur Ed ville ha det, redan innan vi hade kommit så långt in i vårt förhållande att vi kanske hade blivit totalt trollbundna och inte längre varit i stånd att vidhålla våra egna behov, av rädsla för att spräcka det hela. Hittills hade vi ju inte alls haft sex – knappast ens rört vid varandra – så vi var fortfarande i utforskningsskedet och därmed mycket mera böjliga. Och redan nu visste jag att vi skulle passa perfekt ihop – jag skulle få tillfälle till att leva ut mitt fria ungdomsbögliv, som jag ju hade missat i alla dessa år, och samtidigt ha min egen man för den kärlek och säkerhet jag behövde. Och det skulle jag nu få utan att ha begärt det, just därför att han alldeles tydligt ville ha det på samma sätt.

Detta, att få vad jag vill ha utan att begära att få det, är något som jag verkligen uppskattar. Jag känner mig så god till mods när det går till precis på det sättet. Jag vill ge dig ett konkret exempel på vad jag menar med det. Det gäller att få kontakt med en kille för sex. För mig är det akut obehagligt att gå fram till en kille och börja förhandla. Inte bara av blyghet eller rädsla för att gå på en nit, även om det säkert också spelar in, men framför allt därför att om jag har tagit initiativet och den andre har varit med på noterna, då är jag fast och måste fullfölja vad jag har gett mig in på – om jag vill ha hedern i behåll. Om han sedan visar sig vara ett bräkande får, så kan detta bli något alldeles förfärligt.

Om jag istället klart visar att jag är intresserad och tillgänglig – men låter honom komma till mig med sitt förslag, då kan jag dra mig ur affären precis när som helst framöver, om det skulle visa sig att han inte var rätt gods för mig, och detta utan att min hederskänsla skulle störas det minsta.

Många skulle nog inte se sig förhindrade att tacka och gå, oavsett vem som hade tagit första steget, men sådan är inte jag. Min känsla för heder och ansvarsfullt beteende skulle absolut förbjuda mig att dra mig ur leken – det var ju jag som hade ställt till med den – och jag skulle se mig illa tvungen att fortsätta, att ha sex och spela upphetsad och flämtande och njutande när jag egentligen bara ville lägga mig och somna ifrån alltihop. Så jag har ytterst sällan varit den som valde ut sitt offer och därmed förband sig att gå igenom hela scenen, oavsett hur den kom att arta eller urarta sig. Mycket bättre att vara den accepterande parten.

Published in: on 2010/02/13 at 07:49  Kommentera  

Inlägg 342: 2 jun 1965

Tvådrömssammanfallandet

Jag hade alltså gott om tid att tänka igenom situationen. Först hade vi träffats på stranden en söndag och sedan skulle vi träffas igen på ett middagsparty på onsdagen tio dagar senare. Det var minsann ingen brådska! Jag kom överens med mig själv om att det var alldeles precis fint för min del. Visst ville jag vara tillsammans med denne underbare kille igen alldeles genast, ta i honom, kyssa honom, känna hans kropp mot min, ha sex med honom, äga honom .. han är min .. han är min .. han är min! Men om vi i stället tog det lugnt så skulle det hela bli mycket mera lockande. Mycket bättre än att omedelbart få allt. Kanske Ed tog det så här sakta just i den avsikten – så mycket bättre. Jag ägde inte honom, och han ägde inte mig, och så skulle det ju vara.

Om ett par veckor skulle vi på ett madrassparty med ett ton av nakna bögar i en lägenhet någonstans, och Ed hade ordnat så att vi gick dit tillsammans. Det var uppenbart att avsikten var att vi skulle leka med andra killar där, och ändå kände jag på mig djupt inne att han ville ha ett fast förhållande med mig – men utan att äga mig och utan att jag ägde honom, åtminstone till att börja med.

Visst verkade det kommande veckoslutet mystiskt – vad skulle han ha för sig? Inte ett ord om det. Skulle han träffa någon annan? Kanske. Men det hade han ju full rätt att göra. Jag hade också rätt att göra vad jag ville. Vi var ju inte ett par, inte ännu i varje fall – vi hade träffats allt som allt i några timmar en enda gång på en badstrand – även om jag intensivt hoppades att vi skulle bli det en dag. Och vad skulle jag göra för att förbättra chanserna till det? Kräva att han redovisade sina förehavanden? Ringa upp varje dag och påminna honom om min existens? Naturligtvis inte. Om igen: jag ägde inte honom, och han ägde inte mig.

Om även om vi två till slut skulle bli ett par, så skulle vi fortfarande vara två killar, med våra egna liv, fast med den skillnaden att vi hade valt att leva tillsammans. Och inte heller då vartenda ögonblick dygnet runt. Detta var ju precis vad jag hade drömt om alltsedan jag kom på den idén under min månad i Newark. Min dröm hade också innefattat att man som ett par skulle berätta för varandra allting som man hade haft för sig, och på så sätt uppleva allting ihop, i efterhand. Men Ed hade inte berättat någonting, och inte jag heller. Naturligtvis inte – vi kände ju knappt varann ännu. Men visst skulle vi komma att göra det. Jag visste att allt skulle bli perfekt. Det kändes som om Ed hade serverat mig min egen dröm på en bricka. Jag hade inte nämnt något om min dröm för honom, utan allt som han planerade följde hans egen dröm. Och den verkade vara likadan som min dröm. Kunde det vara bättre än så?

Published in: on 2010/02/13 at 07:21  Kommentera  

Inlägg 341: 30 maj – 2 jun 1965

Naturtillträdeskomplikationerna

Hur vi så småningon skildes och vad vi gjorde upp har jag inte tillgängligt i huvudet. Jag vet bara att jag åkte in till staden ensam – inte tillsammans med Ed. Och det har jag själv fått räkna ut: eftersom han hade sina saker i ett skåp inne i badhuset, måste han ha gått dit in. Jag har aldrig sett badhuset inifrån, och jag skulle naturligtvis ha gått med honom in dit om vi sedan hade gjort sällskap tillbaka till staden. Vilket vi alltså inte gjorde.

På måndagen, kompensationshelgdagen, kunde vi inte träffas, för då skulle Ed med hela sin familj, far och mor och de flesta av hans sex syskon, och dussintals andra mera avlägsna släktingar, inklusive ungar i långa rader, åka till en park ute på landet för att få en nypa lantluft. De hade hyrt en hel buss med chaufför för dagen och hade bokat plats i parken för sin picknick.

Det där med park vill jag förklara. All öppen mark i Amerika, utom statliga parker, var privatägd, och den underbara svenska idén med allemansrätt på privata ägor fanns inte alls. Man fick därför inte ge sig av ut på ängar och in i skogar som det bara föll sig, utan man måste hålla sig kvar på den allmänna vägen. Naturligtvis gjorde folk vad de ville, men markens ägare kunde stoppa dem på vilket sätt han än fann lämpligt. Taggtråd, en kula i huvudet, en hotfull skylt, en rävsax, det fanns många sätt.

För att ge folk tillfälle till att lagligen komma ut i naturen hade staten inrättat parker runt om i landet – från nationalparker och federala skogar på tusentals kvadratkilometer ner till småparker på kanske en enda kvadratkilometer eller ännu mindre. De federala skogarna var just vilda skogar, där det ibland till och med föregick privat avverkning för statens räkning, medan småparkerna var just det, parker med trämöbler och brännbollsfält och toaletter och soptunnor och  parkeringsplatser – och ibland också avgifter. Delstaten Nya York hade några hundra sådana parker, och det var till en sådan som Eds familj skulle åka ut på måndagen.

Picknickplats, en delstatspark, delstaten New York (internet)

Ed och jag hade kommit överens om att ringa varandra i veckan. Det skulle vara enklast för Ed att få tag i mig, eftersom han inte var hemma i Bronx mycket mera än för att sova. Och han ringde mycket riktigt efter några dagar. Ett par killar på Tredje avenyn hade inbjudit honom på middag och bett honom att ta mig med, och det skulle vara på onsdagen den nionde – hur vore den kvällen för mig? Det skulle inte bli något stort evenemang utan bara för oss två, så det ginge lätt att ändra datumet om jag var upptagen. Naturligtvis passade det. Och jag frågade aldrig vad Ed skulle ha för sig nu på lördag-söndag. Fast jag undrade ju.

Published in: on 2010/02/13 at 06:34  Kommentera  

Inlägg 340: 30 maj 1965

Anteciperingskonsekvenspredikamentet

Ed och jag vandrade vidare, men inte förrän vi hade blivit inbjudna att på vintern åka upp med de två männen till skidåkningsbergen.

Det blev inga flera långa konversationer – det mesta blev bara ett kort hur-står-det-till-det-här-är-Gymbrat. Men ett av dessa korta möten måste nämnas. Det var med en man med nästan vitt hår, troligen i 50-årsåldern, mycket glad och vital. Han hoppade upp ur en hel grupp av killar när han såg Ed komma förbi. Efter litet animerat småprat med Ed och handskakning med mig sade han: ”Jag tänker ha ett party på söndag den trettonde. Kan ni komma bägge två?” – Ed tittade på mig, jag nickade, och så hade vi accepterat inbjudningen.

”Är det hans födelsedag?” undrade jag när vi var utom hörhåll. – ”Nej”, skrattade Ed, ”det var Stan Cumberpatch, en god vän till mig, och han har ett party några gånger om året i sin lägenhet. Det är väl ett femtital killar allt som allt där. Han flyttar undan de flesta möblerna och täcker hela golvet med madrasser och lakan, och sedan är der fritt fram. Han har ett långbord i ett hörn med diverse småtugg – och så en massa flaskor, förstås.”

Det ante mig vad syftet med partyt var: ”Är det ett sexparty?” sade jag och tänkte på Köttkrokarna. – ”Javisst. Är du med på det?” tittade han frågande på mig.

Om jag var! Det var bara så oväntat. Jag hade aldrig tänkt mig att det existerade något så vilt som en organiserad privat bjudning bara för att ha sex. Alla med alla. Huller om buller. Ed med mig. Ed med andra. Jag med andra. Två-tre-fyra på en gång. Min fantasi satte igång och jag fick trycka till ordentligt på mina badbyxor för att inte visa vad jag tänkte på.

Den normalt så väl kontrollerade ynglingen på 30 bast tyckte sig plötsligt stå på en badstrand fylld med män som alla var helt och hållet nakna med kuken på gång, vilt hånglande med alla runt omkring sig. Var det så det skulle bli på Stan Cumberpatchs party? Var det två långa veckor kvar till den trettonde? Jag var färdig att skjuta min laddning rätt nu. Ed såg mitt predikament – det var helt tydligt vad som var på gång: ”Ja, jag kan se att du är med på det”, sade han.

Vi gick tillbaka till min hemvist, där jag kunde sätta mig på luftmadrassen och dölja mitt genanta tillstånd. Ed satte sig också och lade armen om min rygg. Det kändes förstås skönt, men samtidigt obehagligt, för inga jag hade sett därute gjorde det så öppet. – ”Lugna dig nu. Var inte orolig”, sade han. Orolig? Jag var inte orolig. Jag var upphetsad, det var vad jag var. Och jag hade aldrig förr varit upphetsad så det syntes på allmän plats. Bortsett från Köttkrokarna, men då var det ju nattsvart.

Published in: on 2010/02/12 at 08:22  Kommentera  

Inlägg 339: 30 maj 1965

Tältlådeskidslädstransporteringsbesvärligheterna

Så inför en andäktig publik av uteslutande terrängskidåkare satt H C Andersen och förtalte historien om den vitklädda och därmed i snö osynliga trängplutongruppen, som var ute på nattskidor i Linköpingstrakten med uppgift att tyst förflytta en 200 kilos tältlåda på släde över ett öppet fält, där samtidigt fi – alltså ‘fienden’ – låg på lur för att överrumpla, skjuta lösa skott, och ställa till med förfärlig kalabalik. Tältlådan drogs av en soldat, skaklad på hästars vis framför släden och av ytterligare en soldat framför honom, fastbunden vid skaklarna bakom sig med två rep. Och sist skidade en soldat för att hjälpa till med att puffa på släden bakifrån utan att egentligen begripa hur detta skulle låta sig göra. Jag var en av dessa soldater.

Allt gick tyst och stilla framåt i spåret. Marken var diffust vit som den är i mulet väder med månljus någonstans ovanför molntäcket, och därför kunde ingen se att det platta fältet framför dem låg tio meter lägre än där de befann sig. Spårets oväntade störtdykning dit ner ökade farten på den främste, löse soldaten, och därmed på hela ekipaget, som snabbt drog hästsoldaten och även lastsläden över kanten och ner mot det obedömbara djupet. Snart nog kunde inte den löse ledsoldaten hålla undan för det framrusande fordonet därbakom, utan hästsoldaten gled rätt in över hans skidor med total kollaps som följd. Där kom de att ligga med släden och tältlådan rätt ovanpå sig. Lådan hade öppnats och tältkaminen hade fallit ur och tältväven hade spritts över hela scenen. Tystnaden hade förstås brutits av helt oavsiktliga rop och svordomar, av metallkokkärlen med sina metallbestick inuti, som allt skramlade så som kokkärl alltid gjorde vid minsta rörelse, och av slamret från tältspisen och dess rör när allt föll ut i en salig röra.

Fi lossade icke ett enda löst skott utan låg dubbelvikt av skratt i skogbrynet, trots att han ju inte kunde se våra vitmaskerade skepnader ute på snöfältet. Som straff tvingades efterhand fi att delta i sökandet och hopsamlandet av all lös tältspik som hade försvunnit i snön, något som av tvingande skäl hade måst senareläggas tills dagsljuset hade återkommit.

Detta var det allra roligaste skidåkningsminne som H C Andersen kunde erinra sig. Emellertid kom han, under berättandets gång, att tänka på att det kanske inte var så där alldeles lämpligt att berätta komik från det militära, nu när Amerika hade en massa rådgivande soldater i utsatta positioner i Vietnam, där fi förvisso icke sköt med lösa skott. Men gjort var gjort, och man kan ju inte alltid bete sig så fullständigt korrekt som situationen kräver.

Published in: on 2010/02/12 at 07:47  Kommentera  

Inlägg 338: 30 maj 1965

Badlakanbesöksumgängesmetoden

Sagt och gjort. Nu fick jag se att vi var ungefär lika långa, fast jag som vanligt var ett par centimeter längre. Vi drog oss ner mot vattenbrynet, och här och där var det hejsan mellan Ed och grabbar som han tydligen kände. De var många – Ed var minsann populär.

”Känner du alla dem?” viskade jag och han nickade: ”Jag är bekant med några av dem, men jag tror vi också kommer att hitta några riktiga vänner här i dag.” – ”Var har du dina saker?” undrade jag. – ”Å, dem har jag i ett skåp inne på badhuset. Jag brukar sätta mig ner och snylta på andras badlakan när jag är härute.”

Naturligtvis! Så självklart! Det är så man kommer i kontakt med folk – precis så som han hade kommit i kontakt med mig. Hmmm – kanske jag bara hade byggt upp ett luftslott i mitt stilla sinne: Ed var tydligen en utåtriktad, trevlig och populär person, och jag betydde nog ingenting särskilt för honom? Nåja, jag skulle minsann hänga med i svängen och se hur det skulle avlöpa.

”Hej”, sade Ed till ett par äldre män på ett stort badlakan. Han presenterade oss för varandra, vi skakade hand, alla med alla – det gjorde man på den tiden, även när man träffades på ett badlakan. – ”De tog mig med upp i Catskillsbergen i vintras för att åka skidor. Jag hade aldrig gjort det förut, men det gick riktigt bra.”

Ed på terrängskidor, Catskillbergen (1965)

Ed på terrängskidor, Catskillbergen (1965)

Ed på terrängskidor, Catskillbergen (1965)

De skrattade och sade att Ed hade varit mycket duktig för en förstagångare. Jag var imponerad. ”Åkte ni störtlopp?” undrade jag. – ”Nej, vi är litet gammaldags – vi åker fortfarande terräng, men de flesta tar liften i dag och åker bara utför. Därför är det svårt att hitta skidbackar som har terrängspår numera.”

Det här skulle blir en lång diskussion, så vi satte oss ner på badlakanet. När vi kom dit ner i jämnhöjd så blev allting litet mera intimt, och då kom det till mera presentationsprat. Var kom jag ifrån? Ed sade att vi just hade träffats, och sedan berättade han en del av det lilla som han visste om mig, sådant som att jag hade kommit från Sverige och hade bott i Nya York i två år. Jag bara satt där och tjänstgjorde som diskussionobjekt. – ”Å, då kör du slalom som en gud?” sade de, men de fick då höra att jag själv bara hade åkt terrängskidor – med telemarkssvängar utför de svenska fjällsidorna. Som 14-årig skolunge och framför allt senare i armén. Ed var den som var mest intresserad: ”Berätta mera om det.”

Published in: on 2010/02/12 at 07:17  Kommentera  

Inlägg 337: 30 maj 1965

Vänskapsförseglingsprocessen

Mellannamnet Roland var helt enkelt ett skrivfel – hans mamma hade begärt att det skulle vara det vanliga amerikanska namnet Ronald, fast det blev det nu inte. Och Roland gick ju lika bra.

Han var född den 1 oktober 1936 och var alltså 28 år gammal, två år yngre än jag. Hans familj flyttade till Nya York och det lilla barnet bars av båten där den 28 december 1936.

När man flyttar till ett nytt land så föds man på nytt, något som jag själv verkligen ordentligt hade erfarit. Så den 28 december blev därför Eds nya födelsedag, och låt oss ett ögonblick vara vidskepliga i den astrologiska meningen. Den 28 december var i den svenska kalendern inte någon namnsdag utan hette ‘Menlösa barns dag’ – jag tror att dagen har ett namn numera – och ‘menlös’ betyder ‘oförmögen att skada’. Ed skulle alltså inte kunna skada någon under sitt liv, och, tänka sig, det kom att exakt stämma in.

Ed arbetade nu på Nyayorkuniversitetets bokförlag (eng. New York University Press). Han hade tagit det jobbet för att kunna betala för sina studier – vilket fick mig att känna mig så billig med staten betalande för mina studier och mina föräldrar betalande för rum och mat, även när de hade fått det så knapert – och sedan han hade tagit sin examen år 1959 hade han stannat kvar där.

Vi utbytte telefonnummer och adresser och allt det där. I mitt huvud vällde slutscenen i ‘Casablanca’ fram, i vilken Humphrey Bogart säger till polisintendenten: ”Jag tror att detta är början på en fin vänskap”. – Klicka här om du har glömt den scenen.

Jag kände mig jättelycklig – och samtidigt på något sätt rädd att jag, efter att ha lyckats lirka mig ut ur en råttfälla, nu var på väg att springa rakt in i en annan. Var det inte mitt behov av att få leva en tid som fri ungbög som hade gjort mitt fasta förhållande med DaNi så omöjligt? Jag hade ju bara haft den sortens experimentell frihet i två dagar, på Eldön. Skulle jag nu rusa in i ett nytt förhållande efter bara två dagars frihet i Riisparken? Skulle det bli mitt öde att få leva som fri ungbög enbart två dagar i taget?

Nej, så skulle det troligen inte alls gå – Ed hade säkert fått nog av mig, åtminstone för den här gången, för det kändes som om avskedet hängde i luften. Jag ville gärna träffa honom igen, mycket gärna, men det skulle bli gott att först komma hem och ‘sova på saken’ ett slag.

Pyttsan heller! Han var inte alls färdig med mig: ”Ska vi gå omkring lite bland killarna här?” föreslog han nämligen.

Själv avskyr jag cocktailpartyn – småprat om oväsentligheter med folk som man är totalt ointresserad av – men egendomligt nog kände jag att tillsammans med Ed skulle det bli kul att gå runt och småprata med en hop främlingar.

Published in: on 2010/02/12 at 06:37  Kommentera  

Inlägg 336: 30 maj 1965

Kulturöverbryggningssvårigheterna

När vi så hade blivit en smula ‘bekanta’ och gått över det ‘viktigaste’, det vill säga mera än två killar som hade träffats för att ha sex, och samtidigt mindre än två talföra personer som hade råkat sitta ihop under en tågresa, då övergick det sakliga faktautbytet till ett kul raljerande om någon oväsentlig detalj som hade kommit upp under vår introduktionskonversation. Helt oavsiktligt blev då den detaljen föremål för jämförande analys från alla håll och kanter, ju egendomligare vinklar desto bättre, och på så sätt fick vi båda en rätt god uppfattning om hur den andre tänkte och därmed om hurpass väl vi passade ihop. Alltså, inget könsprat alls, som man skulle kunna ha trott. Denna hjärngymnastik på en behagligt låg nivå fick oss bägge att slappna av efter den första anspänningen.

Till slut hade vi fått nog av detta och visste då tillräckligt mycket för att förstå att vi borde fortsätta att lära känna varandra. Så kände jag det och nog verkade det som om Ed kände likadant. När två människor möts för första gången är det alltid två världar som kolliderar, två livserfarenheter som beskrivs i ett fåtal ord, och båda väger vad de får höra mot sin egen tillvaro. Det gäller därför att tala rätt och att lyssna rätt – särskilt om man djupt inne hoppas att man kan passa in i varandras liv på ett eller annat sätt.

Till att börja med hade det varit enormt spännande, detta med en kille som till synes var så olik alla dem som jag dittills hade pratat ordentligt med. Jag var en kulturbakgrund som intervjuade en annan kulturbakgrund. Men snart fann jag att det inte alls var någon klyfta som skilde oss åt och som måste överbryggas – bortsett från den uppenbara skillnaden i hudpigmentering hade vi precis samma olikheter och likheter som alla andra två människor. Men vägen fram till den slutsatsen hade varit betydlligt mera arbetsam än jag kunde minnas att ett sammanträffande med en främling någonsin förr hade varit. Emotionellt, intellektuellt, och ja, rent fysiskt – fast jag hade till synes legat där och slappat hela tiden.

”Det är på tiden att vi ger varann våra hela namn nu”, tyckte en av oss.

Han hette Edward Roland Lindquist. Hette vafförnåttsadu??? Edward Roland Lindquist. Han var född på S:t Thomas (eng. Saint Thomas), en av de amerikanska Jungfruöarna i Karibiska havet. Öns historia som dansk koloni hade byggt på odling av sockerrör med arbetskraften bestående av slavar som införskaffats direkt från Afrika. Och som vanligt också i Amerika hade slavarna fått ägarnas efternamn. När slaveriet där upphörde år 1848, så ändrades ingenting – allt fortsatte på samma sätt fast utan slavarbete.

Published in: on 2010/02/12 at 04:33  Kommentera  

Inlägg 335: 30 maj 1965

Hoppassningskortspelet

Men det var också något annat som spelade in. Om man omedelbart hoppade in på sex, så skulle det leda fram till femton minuters extas och sedan ajöss. Utan att veta ett enda dugg om denne Ed så kände jag inom mig att vårt sammanträffande kunde bli mycket mer än bara en behaglig orgasm. Så jag låg där på min rygg och bara tittade på denna underbart vackra skepnad som satt på ett moln ovanför mig och höll låda.

Liksom jag själv – och alla andra på stranden – var han klädd bara i badbyxor. Hans var vinröda, medan mina var vita. Hans slanka kropp var så välformad att det var uppenbart att han hade arbetat på den. Det verkade mera gymnastik än kroppsbyggeri, fast det kunde man ju aldrig riktigt veta. Han hade ordentliga armar och en bred, V-formad rygg, precis som en gymnast, han hade det klassiska rutmönstret till magmuskler och därovanför en imponerande bröstmuskulatur. Benen var mycket smidiga men inte alls träningstunga. Ja, Ed måste vara en gymnast. Jag hade minsann sett gymnaster på TV.

Han verkade uppriktigt glad över att jag hade sagt hej och gett honom tillfälle att sätta sig ner hos mig. Hans konversation avslöjade att han var välskolad och intellektuellt nyfiken. Inom några minuter visste jag att han hade tagit sin högskoleexamen från Nyayorkuniversitetet – som råkade ligga vid Washingtontorgparken i Greenwichbyn – och att hans fakultet var redovisning och bokföring. I utbyte hade han fått höra om min skolning i Göteborg – som ligger var någonstans? – vilken bland annat råkade innefatta hans egen specialitet. Vi blev plötsligt yrkesbröder. När han sedan berättade att han hade varit i Paris i ett par veckor under den föregående sommaren och jag själv hade varit under i Paris en dag för några veckor sedan, ja, då fann vi att vi traskade i varandras fotspår. Och så vidare och så vidare.

Ed bodde hemma hos sina föräldrar i Bronx, och jag delade våning med en god vän som snart skulle flytta sin väg. Att hembesök skulle komma att bli komplicerade framgick genast för oss båda. Men på något vis så kändes det inte alls så viktigt. Nu var det uppenbart att detta hade utvecklats till mycket mera än en endagsaffär med avslutning före midnatt. Men det diskuterade vi inte alls där på luftmadrassen – och inte något annat heller som hade med framtiden att göra. Jag visste att vi höll på med ett för mig nytt kortspel, där jag begrep att det var viktigt att jag inte använde fel kort vid fel tillfälle och att jag absolut inte visade upp hela min hand med en gång.

Published in: on 2010/02/12 at 04:10  Kommentera  

Inlägg 334: 30 maj 1965

Banbryteridimensionstillägget

I bögvärlden, och särskilt om man begränsar den till Nya York, lade man inte ens märke till om en svart och en vit kille var tillsammans. Men så var det inte i samhället i stort. Vi existerade i en annan tid än i dag, och vi var i Amerika med sin bedrövliga historia i rasfrågorna.

Den svenske politikern och nationalekonomen Gunnar Myrdal hade redan år 1944 skrivit en avhandling på 1.500 sidor, kallad ‘Ett amerikanskt dilemma’. Dilemmat bestod av motsättningen mellan de amerikanska liberala idealen och de svarta medborgarnas miserabla situation. Å ena sidan stod den amerikanska bekännelsen till att alla människor var skapade med lika värde och hade samma mänskliga rättigheter, och å andra sidan stod det faktum att de svarta, en tiondel av befolkningen, betraktades som underlägsna och var därför förnekade många juridiska och politiska rättigheter. Trots att Myrdal kallade till åtgärder kom hans bok egentligen bara till bruk som ett rikhaltigt referensverk, bland annat vid domstolar. Myrdal fick år 1974 nobelpriset i ekonomi för sina studier och publikationer om sambandet mellan ekonomiska, sociala och institutionella händelser.

Jämlikhet var år 1965 ett politiskt slagord, ett begrepp som många bekände sig till men ytterst få tillämpade i sitt eget liv. Bortsett från att man såg negrer överallt, som chaufförer och dörrvakter och barnsköterskor, så var det alltjämt mycket få tillfällen där vita kunde betrakta de svarta på jämställd fot. Jag hade till exempel ett hundratal kolleger på mitt IBM-kontor, och alla av dem var vita.

Detta gjorde att jag fann situationen på luftmadrassen inte bara lovande utan även exotisk. Nu bör du hålla i minnet jag har berättat all denna bakgrund för dig under den sekund det tog killen att sätta sig ner på kanten av min luftmadrass. Exotisk och lovande. Den var mera exotisk än om jag hade varit en infödd vit amerikan som var van vid att se svarta människor överallt omkring sig, och lovande genom den extra stimulans det skulle vara för mig vara banbrytare i det dilemma som Gunnar Myrdal 21 år tidigare hade talat om. Man med man och dessutom vit med svart – två amerikanska fobier i en smäll!

”Vad heter du?” – Ja, det var Gymbrat och det var Ed och skaka handen. Och sedan gick det av bara farten. Han var lättpratad och orden bara flöt fram ur ett stor, glad mun. Hade detta varit Eldön hade jag redan kysst den och snabbt fortsatt mot de efterföljande könslekarna. Men nu var detta inte Eldön, det var Riisparken, och där betedde man sig inte på det sättet.

Published in: on 2010/02/12 at 03:49  Kommentera  

Inlägg 333: 30 maj 1965

Inlärningsprocessnödvändigheten

Nu var det maj, och en annan vår, så nu var det kanske dags igen. En gång i livet…? Ja, nu finge vi väl se om det kunde hända en gång till. Mina tankar var flämtande romantiska, fast egentligen var jag nog bara kåt.

Naturligtvis var jag ett offer för vad som händer med dem som har levt sitt liv i ett homogent samhälle och inte haft tillfälle att bli bekanta på personlig basis med människor med annan bakgrund. När det sedan plötsligt händer, så blir det en reaktion som antingen är negativ eller positiv men aldrig neutral. För en homosexuell vit kille, något som jag ju känner bäst till, så tror jag att det i regel blir en positiv reaktion – såvida han inte noga hade fått lära sig konsten att frukta och hata, inte hade år efter år fått trummat in i sitt lilla söta huvud att vara rädd för folk vars ögon var konstigt formade och folk vars hud hade en annan färg, och inte hade lärt sig, innan det var för sent, alltså innan han hade fyllt sex eller sju eller åtta år, att hata alla de människor som hans släktingar hatade:

You’ve got to be taught to hate and fear.
You’ve got to be taught from year to year.
It’s got to be drummed in your dear little ear.
You’ve got to be carefully taught.

You’ve got to be taught to be afraid
of people whose eyes are oddly made
and people whose skin is a different shade.
You’ve got to be carefully taught.

You’ve got to be taught, before it’s too late,
before you are six or seven or eight,
to hate all the people your relatives hate.
You’ve got to be carefully taught.

Denna lilla visa kom från musikalen ‘South Pacific’, som jag hade sett på bio på Kungsgatan i Göteborg långt innan jag reste ut till Amerika år 1963, så den har några år på nacken. Om du vill höra den sjungen av Mandy Patinkin – som inte var med i filmen – så klicka gärna här.

För mig var därför reaktionen helt positiv, och om jag inte själv hade märkt det vid Jasonträffen i Nya Orleans, så stod det absolut klart för mig i det ögonblick då den här killen satte sig ner på min luftmadrass i Riisparken på gravsmyckningdagen år 1965: min dragning till män fick sig en extra liten puff om männen var svarta. Så småningom fann jag att hudfärgen egentligen inte spelade någon viktig roll utan bara var en av faktorerna i vad som fick mig att reagera positivt. Men vi upptäcker ju nya saker hos oss själva så länge vi lever, och det är just det som gör livet så spännande.

Published in: on 2010/02/12 at 03:23  Kommentera  

Inlägg 332: 30 maj 1965

Engångslyckointräffandet

Vad hade jag nu ställt till med? Vad hade jag gett mig in på?

Nej, stopp nu! Hade jag återigen blivit till den lilla skrämda råttan som inte vågade stiga in i Skjulhuset just när jag hade kommit till Amerika? På denna bråkdel av en sekund löpte tanken genom mitt huvud, att det måste ha varit den ‘skyddade’ tillvaron ihop med DaNi som hade fått mig att förlora det där smådjärva beteende, som jag snabbt hade lagt mig till med efter bara tio minuter ute på Eldön. Men efter nästa bråkdels sekund var jag på det klara med att om det bara hade tagit mig tio minuter att få fason på mig på Eldön – och det då hade varit allra första gången för mig – så skulle det väl för tusan hakar gå fortare än så den här gången!

Så när han hukade sig ner – nej, det gjorde han inte alls, han satte sig ner på kanten av min luftmadrass – och ett stort grin av vita tänder spred sig mitt i hans mörka ansikte, ja, då var jag redan full av tillförsikt. Detta var ju precis vad jag var härute i Riisparken för. Och dessutom var jag ju inte en oerfaren svensk, som aldrig hade träffat en neger förr. Jag hade ju i alla fall haft med en sådan att göra tidigare, i Nya Orleans den där gången – och inte bara att göra med, jag hade ju haft sex med honom (se inlägg 93-96). Fantastiskt sex! Jason levde än i denna dag kvar i min fantasivärld, långt efter det att det fysiska minnet av honom och hans tjocka kuk hade falnat i tidens eldstad. Så jag hade minsann vanan inne, med alla sorters människor, och det säger jag med en god portion självironi.

Och alltsedan jag hade stigit i land på Sverigepiren vid 57:e gatan och där fått se alla de svarta bärarna med sina spränghårda kroppar kuta runt och bolla med koffertarna som vore de leksaker, så hade jag drömt om att få .. ja, att få .. jag visste ju inte alls då vad jag det var som jag skulle vilja få, fast det hade jag ju lärt mig snart därefter. Och ett sådant tillfälle hade jag ju fått i Nya Orleans, och det var underbart, men ack,

det sker blott en gång och aldrig mera,
det är för ljuvt att vara sant.
Från himlen föll den, och jag behöll den,
min lyckas gyllne lyckoslant.

Det sker blott en gång och aldrig mera.
Är allt en dröm, som ej består?
En gång i livet det blir oss givet
ett äventyr som snabbt förgår.
En gång i livet det blir oss givet,
ty det är maj blott en gång varje vår.

Klicka här om du vill låta Zarah Leander tala om detta för dig.

Published in: on 2010/02/10 at 22:15  Comments (1)  

Inlägg 331: 29 – 30 maj 1965

Gravsmyckningsdagsuppenbarelsen

Den enda gången som jag lyfte min lekamen från madrassen var när jag gav mig ner till vattenbrynet. Det var bara för att röra på mig litet, för jag visste ju att vattnet var absolut hjärtstoppande kallt ända intill strandkanten. Den varma golfströmmen flöt norrut mitt ute i Atlanten, medan ishavsvatten svepte söderut längs hela Amerikas kust – man måste åka ända ner till Florida för att träffa på det goda badvattnet som jag en gång upplevde i Västra Revet. Så alla stod tappert därnere med en frusen tå i vattnet en stund och tittade på varandra. Och sedan gick vi alla tillbaka till våra varma badlakan.

När jag åkte hem på eftermiddagen var jag glad över att ha varit därute ensam, men jag var också rätt besviken på hur utanför det hela jag hade känt mig. Jag måste göra om det, bli litet djärvare, slå mig i slang med några välbyggda killar – jag var ju rätt välbyggd själv, så det skulle väl inte vara så omöjligt – och se vad som kunde hända. Ja, det skulle jag göra.

DaNi frågade mig inte hur det hade varit i Riisparken, och jag skulle då baske mig inte låta det välla ut. Jag frågade inte heller honom var han hade varit. Vi lagade till middag och myste gott därhemma under kvällen, men det separata livet hade startat, och det var rätt väg för mig – trots denna stapplande första dag.

På söndagen var det gravsmyckningdagen. Den inföll alltid den 30 maj, oavsett veckodag – fast lagen ändrades några år senare till att den skulle infalla på den sista måndagen i maj. Eftersom den råkade falla på en söndag 1965, så blev måndagen därefter kompensationshelgdag. Jag hade alltså två dagar kvar att vara ute vid havet i Riisparken. Nu skulle jag minsann bli mera företagsam!

Det var mycket mera folk på stranden på söndagen, och när jag nu låg på min luftmadrass så avstod jag från tidningen. Jag skulle ju vara företagsam, och då gällde det att inte vara eller ens verka upptagen. Det hade råkat bli gott om plats för förbipassage just intill mitt badlakan, så det var en ständig parad av kroppar tätt intill mig. Och så kom det en helt svart kille, smidig och muskulös, och utan att tänka mig för ett dugg så lät jag ett ”Hej!” hoppa rätt ut ur munnen på mig.

Var det en groda som hoppade – eller var det en prins? Jag låter en bild berätta vad jag såg, även om jag inte alls knäppte den just då. Jag tror faktiskt att någon annan hade tagit fotot, men det spelar ju ingen roll – det var samma kille på samma strand men vid ett annat tillfälle.

Grodan eller prinsen, Riisparken, New York (~1964)

Published in: on 2010/02/10 at 21:26  Kommentera  

Inlägg 330: 29 maj 1965

Sexkontaktförsöksiakttagelserna

Fastän det var tidigt på året och ingen ångande sommarhetta så var Riisparken ganska välfylld. Jag kunde bedöma den saken, för jag hade varit därute många gånger tillsammans med DaNi. I juli och augusti, när luften mellan husen inne i staden darrade i värmen – jo, man kunde faktiskt se den darra om man lät blicken passera rätt över en av rörluckorna i gatan – då drog bögarna ut till sitt favorittillhåll i sådana horder på veckosluten att busslinjen knappast klarade av sitt jobb. Och sanden var fylld med badlakan invid badlakan utan minsta utrymme mellan dem för att komma förbi.

Så var det inte alls nu. Det fanns plats, gott om plats, men ändå tillräckligt med kroppar att titta på överallt. Och här gick det an att titta. Om de stirrade på mig kunde jag ju stirra tillbaka utan att bryta konvenansen. När jag hade varit härute med DaNi hade det ju inte alls passat sig – om man var ihop med en särskild kille så skulle man ju bara ha varandra i tankarna – men nu var man ju fri. Nu gick det an.

Mina två dagar av frihet i skarven mella total okunnighet och fast samboende – jag talar nu om mitt veckoslut ute på Eldön 1963 – hade varit mycket innehållsrika, men något strandliv hade jag inte upplevt då. Dels hade det varit för blåsigt med flygande sand som kändes som nålsting, och dels fanns ju allt önskvärt sex tillgängligt på mycket närmare håll uppe i byn. Så dessa myllrade hopar av tillgängliga kåta bögar var något nytt för mig. Jag var faktiskt litet överrumplad av att märka detta sökande efter sex här överallt och att veta att jag nu kunde ta del av det om jag ville, och att samtidigt veta att det inte var lika självklart att varendaste en var ute i samma ärende, så som fallet hade varit i köttkrokarna ute i Körsbärslunden.

Därför låg jag mest hela dagen litet nonchalant på min luftmadrass och läste en tidning med ena ögat, och med det andra snappade jag upp hur killarna bar sig åt för att slå sig i slang med varandra. Så gott det gick. Jag kunde ju inte höra vad de sade, bara se vad de gjorde. För det mesta verkade de be om hjälp med att tända sin cigarrett. De satte sig på huk och stack cigarretten i munnen, och strax kom det en tändare eller tändsticka farande, och på så vis kom de i samspråk. Emellertid blev det sällan eller aldrig något napp av detta, för inom loppet av en minut var den hukande borta igen.

Hmmm? Inte en enda kille hukade sig ner hos mig. O, ja visst ja, jag rökte ju inte själv, och då gick inte det knepet. Och hade jag lyckats klara mig i 30 år utan att en enda gång dra ett bloss, så inte skulle jag börja nu, bara för att få en hukande kille att prata med i en minut!

Published in: on 2010/02/10 at 21:19  Kommentera  

Inlägg 329: 29 maj – 20 jun 1965

Beskyddsberoendeavvänjningsnödvändigheten

När jag fick det sista av dessa brev, så kände jag mig naturligtvis lättad. Det hade inte kommit någonting som kunde krevera i mina darrande händer, och jag tyckte mycket om att mamma hade lagt in några för mig nya detaljer från hennes eget tidigare liv. Det hon berättade visade mig att mitt behov av att slippa bli daltad med var något som de inte blev förolämpade av. Därmed var faktiskt halva bataljen över.

Den andra halvan var att de gjorde klart för mig att de utan protester hade bestämt sig för att låta mig vara i fred från deras välvilliga omtankar, samtidigt som de lät mig förstå att de hade gjort allt av kärlek och inte själviskhet. Om de hade känt sig besvikna på mig, så dolde de det totalt. Jag uppfattade att vi skulle fortsätta att vara föräldrar och barn, men att de nu skulle respektera att jag var en vuxen, självbestämmande individ och att vi därför nu också skulle kunna betrakta och behandla varandra som vänner i ordets verkliga mening.

Jag var jublande glad och hoppades att de slutsatser jag hade dragit från brevet var riktiga.

Medan det sista brevet uteslutande höll sig till sitt ämne, så lade mamma till en hel del andra små saker i det första brevet, till exempel att Nya Yorks världsutställning det här året hade höjt entrépriset med fem kronor och därigenom förlorat en mycket stor andel av sina besökare. DaNi och jag hade inte vetat om detta – jag hade ju inte läst mitt liv- och husorgan Nya Yorks Tidender under de senaste tre veckorna! – och nu såg vi det högre priset som en stor fördel. Köerna in till de större paviljongerna hade föregående år bara växt sig allt längre, och man kunde få stå och vänta i sommarsolen i en eller två timmar bara för nöjet att ta del av något intressant under tio minuter. Nu skulle kanske köerna bli vettiga igen, som de hade varit på våren 1964.

Men vi gick inte till världsutställningen ändå. Utan att diskutera saken så stod det klart att det var dags för oss att börja leva åtskilda liv. Jag skulle ha mina nöjen och DaNi skulle ha sina. Vi blev inte fientliga mot varandra, inte alls, och vi fortsatte att sova i samma säng – fast vi slingrade oss inte samman som vi alltid hade gjort förut.

Så när lördagen kom gav jag mig ut till Riisparken på egen hand. Först tunnelbanan till slutstationen vid Flatbushavenyn.

Flatbushavenyns tunnelbanestation, New York (internet)

Sedan kön till bussen ut till havet. Det kändes litet overkligt att vara ‘fri’, på samma gång lockande och skrämmande. Jag tog detta som något positivt, för det bekräftade att jag hade vaggats in i ett komfortabelt beroende av DaNis beskydd under dessa två år, något som jag nu måste komma ifrån och det snabbt.

Published in: on 2010/02/08 at 08:32  Kommentera  

Inlägg 328: 29 maj – 20 jun 1965

Recensionsreaktionssvarsavslutningen

”Men jag skall inte skriva flera sådana brev. De kosta blod, svett och tårar. Var lugn. Du är 30 år, du har så rätt i det. Du ser bra ut – Charlotte Helmer sade till oss att det var en sak hon var ledsen för: att hon inte hade en dotter som kanske skulle kunna gifta sig med dig, och det var väl rart sagt – om du inte åker upp i 105 kg igen. Du är mycket trevlig när du vill, du har tillräckliga inkomster för dina behov. Vi behöver inte bekymra oss om dig längre. Vi vet att du under de sista 14 åren har träffat flera medelålders människor, som du trivdes mycket bättre med än med oss.

”Jag är fullt medveten om mina fel och brister, åtminstone om de flesta. Och, gammal som jag är, försöker jag så gott jag kan att ändra mig och bli en smula bättre. Du tror att vi pysslade så mycket med dig för att det har gått motigt för oss några gånger, men det är inte så. Alla normala föräldrar önskar sina barn en lycklig framtid. Lyckan är inte identisk med pengar, men man kan knappast vara lycklig med för litet pengar. Jag minns när vi kom till Längbrotorg och jag bytte våra lakan en gång i månaden och delade på tändstickorna för att spara någon krona, och din pappa grät nästan varje dag, för han visste att de 4 eller 5 tusen kronor som vi hade inte skulle förslå långt, och du var tvungen att klara dina studier i Göteborg. Då köpte du dig en massa skivstänger och dylikt, och vi var irriterade innerst inne över att du inte förstod hur svårt vi hade det. Nej, för litet pengar är inte bra att ha… Hur irriterad var du inte när vi kom till Monterey och dina pengar var slut? För litet pengar skapar så mycket irritation, som fördärvar mer glädje än du anar.

”Men nu har vi det bra. För första gången i livet trivs din pappa med sitt arbete och att inte ha någon över sig, och han har nu tillräckligt med arbete och 10 tusen i pension från SPP och i december blir det 4 tusen till – folkpension – och om några år, då ingenjörsbyrån kanske har stängts, har vi, det vill säga jag, min ATP och folkpension. Och vi har vårt hus som stiger i värde, och vi kan sälja det om vi vill. Så du skall inte heller ha några bekymmer om oss, utan njut av livet medan du är ung – det är inte dumt…

”Ja, det var lyckligt att ditt brev blev skrivet. Sent, kanske litet för sent, men ändå.  Nu behöver varken du eller jag hyckla mera. För, hör och häpna, även jag har gjort saker som du ville och som jag inte ville, men jag ville inte göra dig besviken. Nu kan vi vara fullt ärliga i vetskapen om att det inte blir kritik, varken uttalad eller outtalad. Så skönt!”

(Slut på brevet)

Published in: on 2010/02/08 at 08:26  Comments (2)  

Inlägg 327: 29 maj – 20 jun 1965

Recensionsreaktionssvarsbegynnelsen

”Vi tyckte det var roligt att kunna hjälpa dig med sådant som du tyckte inte var roligt – städa, sätta upp högtalare, osv. Man gjorde det vad massor med föräldrar gör för sina vuxna barn. Du tror kanske att det hade varit bättre om jag hade varit som en slingrande ranka omkring dig som ideligen hade behövt hjälp, tröst och skydd och lallat som en baby-doll, men vet du, jag tror att du hade bara skämts inför andra om det vore din mor som gjorde det. Men jag förstår att vi bemödade oss för mycket att bespara dig åtminstone en del törnar som man ändå inte kommer undan. Vi har bestämt oss nu för att inte längre ‘kring sin enda unge dansa hela dan på tå’, som jag skrev för många år sedan i en spexvisa. Det blir lugnare för båda parter.

”Jag förstår så väl nu att du flydde. Minns nu med all tydlighet tiden i Västerås.  Jag var 27 år, din farfar var död och din farmor bodde hos oss. Och hon ville med all sin energi och antagligen i idel välmening hjälpa oss och ändra på möbleringen och ordna saker och ting som jag kanske försummade. Jag var så ledsen och vantrivdes så att jag reste hem ett tag och andades ut och kände mig ompysslad av min mamma för min egen skull. Dit kom inga goda råd från din farmor av en mycket enkel anledning: din farmor tyckte aldrig om mig och godkände mig bara som ett ofrånkomligt ont. När jag kom till Sverige var jag glad och inte alls duktig. Tyckte mer om att läsa än städa. En lång tid framöver fick jag leva bland små anmärkningar – jag talade för högt, åt för fort, fållade handdukar på maskin och inte för hand, osv. osv. Jag hade en känsla av att det mesta jag gjorde var fel.

”När du föddes blev mångt och mycket bättre. Jag godkändes för din skull. Du skyddade mig där du låg i din babykorg. Undra på att jag ville skydda dig och hjälpa dig senare, när jag tyckte att du ibland tog av på fel spår. Jag ångrar inte ett brev, som jag skrev till dig när du vägde 105 kilo och började förlora en ung människas skepnad. Säg, om ens barn skulle börja till exempel att bruka narkotika och känna sig mycket glada och stimulerade av det. Skulle man tiga då? Och vore det rätt?

(Brevet fortsätter)

Published in: on 2010/02/08 at 08:24  Kommentera  

Inlägg 326: 29 maj – 20 jun 1965

Konfliktundvikandet

Det kan tyckas att detta nu har blivit till något av en brevroman. Ofta kan Mycket Viktiga Åsikter inte utbytas direkt med ansikte mot ansikte – man blir avbruten i ett kör och får inte fram hela ens argument i ett sammanhang – och då är brev ett utmärkt hjälpmedel. Du har säkert märkt att här stod kärleken mellan föräldrar och barn på spel, och då gällde det att få tillfälle att säga det man ville ha sagt och att den andra parten skulle få tillfälle att höra det hela.

Konflikter är aldrig roliga. Svenskarna undviker konflikt mera än något annat folk på jorden. Och jag är fast rotad i min svenska uppfostran, tro inte något annat. Vid ett besök i Sverige på 90-talet hittade jag av en slump en liten bok som såg intressant ut. Den hette ‘Svensk mentalitet’, och jag köpte den för att lära mig litet om mig själv. Det är en av de egentligen få böcker som står i min hylla inte för att ge rummet en vacker fond utan för att lätt kunna användas närhelst den behövs.

Svensk Mentalitet, Bokomslag (~1985)

I den läser jag ett exempel på svenskt konfliktundvikande. ”Vi var på väg att äta middag på en ny restaurang, men ingen av oss visste exakt var den låg. Någon sade: ‘Jag tror du ska fortsätta två kvarter till och sedan ta av till höger’. Bilens förare sade: ‘Vi kör tre kvarter och sedan till vänster’. I en helt vänlig ton sade den första personen: ‘Nej, åk två kvarter och sedan till höger’. Efter vilket den tredje svensken i bilen snabbt ingrep med: ‘Nej, hör ni, låt oss inte gräla’.”

Efter ännu ett brev från min mamma hade allt i ämnet blivit sagt, och vi hade upptäckt att vi egentligen inte alls stod i konflikt med varandra. Men utan dessa brev hade vi nog aldrig upptäckt detta. Att samma problem återvände trettio år senare, när min då ensamstående mamma samlade anklagelser mot mig i hög lämnar jag nu därhän.

Det som följer är hennes brev nummer två i ämnet.

”Här kommer ett ‘allvarligt’ brev till, det sista.

”Vi äro hemskt ledsna att vi själva drivit dig i landsflykt, för att slippa våra ‘omsorger’. Det är sant, att man kan lika väl älska ihjäl som att slå ihjäl en människa. Så underligt att vi inte tänkte på det tidigare.

(Brevet fortsätter)

Published in: on 2010/02/08 at 08:22  Kommentera  

Inlägg 325: 29 maj – 4 jun 1965

Recensionsreaktionsavslutningen

”När det går så långt som det har  gjort, då är det dags att tänka om, för om du ursäktar att jag säger det så har hjälpsamheten och välviljan gått över i själviskhet. Jag vet att du baxnar inför det ordet, men vad är det annars, när ni, utan att bry er om huruvida jag finner det vara gott eller inte, klart uttrycker att ni är olyckliga över det, ‘och nu ändrar du det, och det kvickt!’?

”Så, för er egen skull och min, ni måste sluta upp med att planera mitt liv i stort och smått. Var glada om jag får en löneförhöjning – jag har faktiskt fått två på 20 månader – bli glada om jag förlovar mig – vilket knappast är troligt eftersom jag, som sagt, måste klara mig själv utan råd och hjälp – men försök inte längre att ordna det genom råd och hjälp. Se litet på andra familjer med vuxna barn – visst är de stolta när det går den planerade vägen för barnen i allt, men inte tar de det som en personlig förolämpning om barnen behagar leva sitt liv på ett annat sätt än som planerats för dem? Visst finns det exempel på motsatsen, men är det ett lyckligt förhållande? För någondera parten?

”Nej, acceptera mig som den jag är, och det blir enbart roligt att träffas. Vi kan acceptera att vi på bägge sidor har styrka och svaghet i olika saker, vi ser ting på olika sätt, vi är olika människor. Låt oss vara det. Låt oss söka leva dagen som vi själva finner vara bäst och riktigast. Låt oss visa den andra parten så mycket hänsyn, att vi respekterar hans fria vilja att han finner bäst, ‘rätt’ eller ‘fel’. Låt oss inte själviskt söka pressa vårt eget lyckobegrepp på andra människor.

”Och låt det vara lyckligt att detta brev blev skrivet. Jag är så genomsnäll att det var svårt att säga rätt ut, men jag är övertygad om att i det långa loppet blir det lyckligaste för oss alla att jag för en gångs skull inte är kortsiktigt genomsnäll. Vi kanske, efter 30 år, i grevens tid kan komma att förstå varann, få litet kontakt.

”Och tycker ni att detta brev är ett stort elände, att jag inte är tacksam för vad ni gjort för mig, etcetera, glöm det och låt oss fortsätta att skriva små pratbrev och låta situationen förbli precis som förr. Mycket sämre kan den ändå inte bli. Men om ni söker tänka er in i vad jag sagt, då kan situationen bli oändligt mycket bättre. Och det vore underbart.”

(Slut på brevet)

Published in: on 2010/02/08 at 07:52  Kommentera  

Inlägg 324: 29 maj – 4 jun 1965

Recensionsreaktionsfortsättningen

”Om ni bägge ville acceptera mig som jag är och inte som jag borde vara, då kunde det hela gå utmärkt och i all harmoni. Jag vet att jag har åtskilliga handikapp i livet. Jag är inte alls den person som ni önskar mig vara eller ens den person som ni tror mig vara, men hur i all världen skall det bli kontakt när man vet att man inte blir accepterad som den man är? Om ni verkligen lät mig vara 30 år gammal och en person som det kan vara intressant att vara tillsammans med utan ansvar för hans förmodade välgång i livet, då skulle vi kunna umgås som normala föräldrar med vuxna barn. Ni måste förstå att jag lever mitt liv nu, jag har två människor på andra sidan den blå oceanen som jag älskar och som älskar mig, men de kan inte och har inte på många år kunnat ändra mitt liv på något sätt, lika litet som jag kan eller vill ändra på deras. Däremot tycker jag att det är underbart att hålla kontakten med dessa älskade människor, hålla kontakten och träffas emellanåt, diskutera problem och händelser, men utan ansvar för varandra.

”Jag är inte så dum att jag inte förstår mekanismen i det hela. Alla människor har motgångar i livet, saker går inte alltid så som man önskar dem att hända, och en naturlig reaktion är att se till att ens barn, som ju är en produkt av en själv, i stället lyckas med samma eller liknande ting. På så sätt kommer man själv att lyckas eller få kompensation. Men man förbiser en sak, och det är det att människor är olika. Ens lycka är en annans olycka, och det är inte alls säkert att man leder barn en lycklig väg, om man stakar ut den så som den, för en själv, framstår som den lyckligaste. Då kan barnen bli olyckliga, eller snarare, då kommer de inte att följa den, och så blir det ett ‘misslyckande’ till, och det är ju alldeles förfärligt.

”Jag tar ett näraliggande exempel. Jag ser inte alls ut som en boxare, men även om jag såge ut som en boxare – det är ju en subjektiv värdering – vore det inte då ett val från min sida? Vore det inte jag själv som hade valt det som ett medel för att göra mig lyckligare? Kanske inte er, men det är ju mig det gäller. Jag trivs bra med mitt utseende, många andra gör likaledes, jag är lycklig med mitt utseende – tills jag får höra från er att det är hemskt, att jag inte kommer att få jobb, att jag kommer att bli fattig och få myror över hela kroppen. Hu då! Att det är jag som valt den vägen hör inte hit, det är hemskt, och ni är olyckliga.

(Brevet fortsätter)

Published in: on 2010/02/08 at 07:50  Kommentera  

Inlägg 323: 29 maj – 4 jun 1965

Recensionsreaktionsinledningen

”När du var här förra sommaren, och senare pappa, och vi tog en biltur till Västern och en till Washington, strosade ikring i Nya York och mådde, då var det fint och trevligt alltihop. Vi levde rätt friktionsfritt; ni var gäster och jag var värd; ni gapade och tog emot – jag talar inte om pengar nu utan om intryck – ni lät mig sköta om er. Ni handlade på egen hand när ni ville och ni blev omhändertagna när ni ville. – När jag var i Örebro, och för den delen alltid innan jag åkte över hit, då skötte ni om mig. När jag ville och när jag inte ville.

”Hur skulle jag, som är så genomsnäll, kunna säga något om det? Jag har gapat och tagit emot, ni har i allra bästa välvilja gett mig vad jag har behövt och velat ha, hjälpt mig med problem och besvärligheter så snart det har varit några. Ni har också varit genomsnälla, så det är ömsesidigt.

”Det är bara det att jag har varit utflugen sedan jag var 16 år. Jag har skött mig själv så gott det har gått sedan dess, utom när jag har varit hemma, för då har jag inte behövt eller fått tänka själv. Och därför har det blivit allt svårare att falla in i rollen av gossen som behöver pysslas om. Jag har varit för genomsnäll för att skrika ut, så jag har klämt inne med det, och resultatet har blivit att jag ofta har varit sur och otrevlig. För vilket jag ber om undskyld, härmed.

”Resultatet av denna omsorg har blivit att jag är paniskt rädd för hjälp och råd. Jag måste stå på egna ben, ta mina egna törnar, göra mina egna misstag, veta vad jag gör. Jag vet att jag har en överdriven känsla i det fallet. Jag vet att det är en neuros, precis som snålhet och torgskräck, men jag är sådan, jag har blivit sådan, och endast tiden kan kanske ändra på det.

”Du skriver att det inte blev någon kontakt när jag var hemma. Jag vet det. Jag vet det mer än väl. Men det kan inte bli någon form av förtroligt samtal när man vet att så snart det kommer upp något som inte passar in i mönstret, då blir det råd och förmaningar och löften. Jag vill inte ändra på någon, jag vill inte ändra på er. Därför vill jag inte ändra på er mer än att be er att inte försöka ändra på mig. Nu är jag 30 år gammal, jag kan äta ost och få finnar, jag kan packa min kartong och ha den skramlig, jag kan göra fel och ta smällen.

(Brevet fortsätter)

Published in: on 2010/02/08 at 07:48  Kommentera  

Inlägg 322: 29 maj – 4 jun 1965

Recensionsreaktionen

Jo, jag hade berättat om att Margaretha Zeldebys hobby var att gå ut och mata fåglar och hemlösa katter. Och så mera i den riktningen. ”Du vill ha någon att skydda och hjälpa och att ta hand om. Du skulle vara en idealisk far, tror jag. Varför isolerar du dig? Det är klart att man kan göra ett misstag – som DaNi – man kan råka ut för en hemsk människa – som pappa – men massor av människor är lyckliga.”

Här måste jag förklara. DaNi hade varit bortgift en gång, något som jag måste ha nämnt till mamma men aldrig ägnat en tanke åt själv. Och så kom slutet på poängen. ”Visst är du ung, men inte 20. Man kan inte ta dagen som den kommer. Det kan man göra när man är barn och när man blir gammal. Vi känner oss inte tillräckligt gamla att resonera så.”

Detta brev var inte tillnärmelsevis vad jag hade fruktat – du minns säkert ett förfärligt mammabrev, som jag fick i Göteborg på sin tid. Det var ord och inga visor. Detta brev var däremot inte alls farligt. Tvärtom var det faktiskt en öppning för mig att äntligen tala ut litet.

Det tog mig sex dagar att tänka igenom vad jag skulle säga. Brevet måste vara förståndigt och samtidigt snällt. Men tyvärr fick jag ju gå runt det centrala, det att jag var homosexuell, vilket skulle ha förklarat för dem en oändlig massa mystiskt beträffande mig. Men det kunde jag inte med att göra, inte på den tiden. Kalla det feghet om du vill.

Lustigt nog känner jag igen mitt sätt att skriva. Jag skulle ha lagt upp detta brev i dag precis som jag gjorde då, för över 40 år sedan – både mitt sätt att få fram ärendet och mitt val av ord. En sak finner jag egendomlig: att jag kunde skriva detta brev på en skrivmaskin och alltså inte ändra och korrigera någonting alls, så som man ju i dag hur lätt som helst gör med ett ordbehandligsprogram. Så som jag skrev detta brev och så som du ser det här, precis så skickade jag iväg det!

Jag började mjukt och totalt obegripligt. Men sedan tog brevet fart, och min avsikt med det blev helt förståeligt. Jag presenterar det här helt utan kommentarer.

”Du skriver att jag är så genomsnäll, och där tror jag att en hel del av roten till problemen ligger. Om jag inte hade varit så genomsnäll, om jag hade varit litet mera realistisk, om jag hade varit litet mera ärlig mot mig själv och mot andra, då hade ni tyckt annorlunda om mig. Troligen bättre, kanske inte, men i alla fall riktigare.

(Brevet fortsätter)

Published in: on 2010/02/08 at 07:45  Kommentera  

Inlägg 321: 29 maj 1965

Recensionsfortsättningen

Brevet fortsatte: ”Visst var vädret dåligt, men vi trodde att det lilla nöjesprogrammet som vi planerat skulle göra väderleksnycken mindre viktiga. Du kände ett visst ansvar för DaNi, som du ‘lurat’ på resa till Skandinavien, och då han frös blev det mesta galet. Så synd! DaNi är en trevlig pojke. Kanske litet mycket hälsopedant, kanske i överkant intresserad av kläder, men i stort sett bra. För andra gången har du hamnat ihop med en ordentlig person, Stephan Örn var den första, och för andra gången blev det fel.”

Vad var nu på gång? Det som hade blivit fel med Stephan – det vill säga att vi efter ett par år inte logerade ihop i Göteborg – var att han hoppade av sina studier, medan jag fortsatte och tog min examen. Men eftersom han var ‘en ordentlig person’ så måste ju felet ha varit mitt. Hmmm. Att det  var fel med DaNi hade jag ju avslöjat för mamma genom att säga att vi funderade på att flytta isär. Men jag hade inte gett henne något särskilt skäl – fastän du ju redan vet det. Där var naturligtvis felet mitt. Men varför tog hon upp det nu? Konstigt.

Kanske skulle förklaringen komma nu: ”DaNi tycker att ett vårdat utseende både på arbets- och fritid kan inte vara annat än trevligt både för sig själv och omgivningen. Du tycker annorlunda. Därför trivs du bäst bland tyngdlyftare, där alla är lika nakna och lika svettiga. Jag ville inte hetsa dig till karriärjakt, när jag visade dig villkoren för en anställning i Sverige, men tycker dock att du borde ha så pass stora inkomster att du kunde tillåta dig lyxen av en städhjälp, åtminstone en gång i veckan, tycker du verkligen att det är för mycket?”

Detta var det vanliga tjatet – mitt liv och utseende passade henne inte. Ingen ny katastrof. Och sedan kom faktiskt några goda observationer som hon hade gjort: ”Sedan är det en sak, som jag inte vågade diskutera med dig. Du säger att du är nöjd och trivs bra. Jag har inte det intrycket. Du verkar rätt uttråkad med ditt arbete, och du verkar – trots att du bor tillsammans med DaNi – rätt ensam. Och inte lycklig. Du verkade mycket mera glad, när du höll på med att knäcka något besvärligt program för Volvo och gick självmant till arbetet tidigt på morgonen och var så jätteglad när det hela lyckades.”

Visst, mitt beteende i Örebro hade avslöjat att något var på gång. Men ingen visste ju att jag var en bög, så här kom den vanliga önskningen: ”Varför vill du inte komma någonstans där du kan träffa en trevlig – jag menar en som passar dig – flicka och få familj? Du är ju så genomsnäll – om man gör som du vill – du tycker om hundar och småbarn och hemlösa katter och om fru Zeldeby.”

(Brevet fortsätter)

Published in: on 2010/02/08 at 07:43  Kommentera  

Inlägg 320: 25 – 29 maj 1965

Recensionsinledningen

Som alltid hade det samlats en massa post när jag hade varit borta. I motsats till hur det är när man kommer hem i dag var det då inte bara frågan om räkningar. Jo, visst låg där räkningar i papperstraven, som Peter Warrens dörrvakt gav mig, men det mesta var brev och kort från vänner, nyheter och småprat, som allt blev till ett så trevligt ‘välkommen-hem-igen’. Det fanns ju ingen e-post då, och telefonsamtal var dyra nöjen, inte oöverkomliga utgifter men mestadels onödiga. Så första kvällen bestod av att läsa min post sedan jag hade packat upp bagaget.

Strax efter hemkomsten köpte jag en ny aktie, denna i något som hette Muskegon Piston Rings. Det var en liten firma i delstaten Michigan, och den tillverkade kolvringar och annat smått för de stora bilföretagen i Detroit, precis så som Volvos bilar innehöll massor med delar från småfirmor runt omkring. Ett sammanhang som jag kände väl till – det måste väl vara en god investering!

Genomskuren motorcylinder med kolvringar (internet)

Så den 27 maj köpte jag mig tio aktier för 1.785 kronor. Det blev därmed ytterligare en rapport varje kvartal i brevlådan – och varje kvartal också ett litet kuvert med en utdelningscheck på 9 kronor. Och så blev det naturligtvis ett fint aktiebrev att lägga till de andra under den röda mattan.

Ett par dagar senare fick jag ett brev från Örebro. Jag var litet rädd för vad det skulle stå i det. Som jag redan har antytt, så hade jag inte haft det lätt när vi var där, och jag visste att det hade märkts på hur jag agerade. Jag visste av erfarenhet att min recension skulle komma som ett brev på posten.

Mamma började ödesdigert: ”Nu har stillheten sänkt sig över vårt hus och man har åter tid att tänka över saker och ting. Alldeles för mycket tid för resten. Nu kan man inom sig själv summera och dra ifrån. Vilket resultat får man då? Inget roligt, tyvärr.”

Nu fick man passa på att sätta sig ner, för nu visste man att det skulle komma: ”Dessa fattiga dagar var inte dina goda dagar. Du var irriterad över det mesta och inte att tala med. När jag skriver ‘tala’, så menar jag inte det allmänna pratet om väder och vind, om vad ni hade sett i Rom och hur högt ni flög. När man inte har träffats på 9 månader så är det så mycket man vill diskutera, lägga fram sina åsikter och höra den andres. Så blev det inte. Man blev biten med ilska eller med leda, och man fick känning av något som liknade hat. Du sade att nu förstod du hur pappa hade haft det, hetsad av mig till omänsklig karriärjakt. Nåja, i verkligheten var det faktiskt jag som försökte bromsa – förgäves – en del toppbefattningar, för jag har alltid trott och gör det fortfarande, att pengar är inte det viktigaste i livet. Hur som helst, för din del var resan hem värd att göra, för du fick vissheten om en mycket viktig sak: hur pappa har haft det. Men om du tänker komma hem en gång till för att komma underfund med hur mamma har haft det så spar den resan, för hur mamma har haft det är varken roligt eller uppbyggande.”

Aj, vad skall detta leda till? Hittills har det inte varit så farligt, men tankegången kunde leda vart som helst. Jag kastade en blick ut över rummet där de bägge hade bott för bara ett år sedan och allt då hade varit så trevligt. Vad skulle nu hända i det här brevet?

(Brevet fortsätter)

Published in: on 2010/02/08 at 07:41  Kommentera  

Inlägg 319: 24 – 25 maj 1965

Rotterdamsbrakfrukosten

Detta lilla lokala tåg stannade vid tio små anhalter på den korta sjuttiominutersresan, bland annat i Gouda, vilket fick det att vattnas i munnen på mig. Ge mig min ostfralla nu – på momangen! När tåget äntligen kom till Rotterdam så fanns där allt jag ville ha i matväg, och mycket mera. Det blev inte kaffe och fralla, det blev en fullständig frukost, som en kropp, halvt berusad av brist på sömn, kräver av sin ägare. En holländsk frukost med ost och sill och ägg och pastejer – och choklad att dricka. Och så till och med små bitar av Droste choklad att njuta av som avslutning! Det har sina fördelar att vara road av tågtidtabeller.

Efter denna underbara och oväntade måltid kom mitt planerade tåg till Rotterdam och jag rullade iväg klockan 07.30, mätt och belåten och inte alls sömnig. DaNi låg fortfarande och sov i Amsterdam. Och efter tågbyte på Bryssels norra station kom jag med flygtåget – som jag åkte med på mitt eurailpass den här gången! – till Bryssels flygplats vid tiotiden.

Mitt charterplan gick vid 13.30-tiden, och innan dess hade jag inköpt mina tillåtna fem helflaskor tullfri likör för mindre än 15 kronor styck för att ha ett skramlande handbagage. Det blev två flaskor Cherry Heering, två Marie Brizard och en butelj Mandarinlikör. Planet kom till Nya York omkring klockan 16.00 efter åtta timmar i luften. Jag tror säkert att jag sov en hel del av resan. Det gick fort, väsentligt fortare än Kungsholm. Men Kungsholm hade varit mycket roligare.

Från Kennedyflygplatsen tog jag vanlig stadsbuss och bytte till tunnelbana i Queens. Det tog mig 15 minuter längre tid än om jag hade tagit flygbussen in till terminalen och sedan taxi, och kostade mig 1,55 kronor mot de 9 kronor som flygbussen hade kostat plus vad taxin hem hade gått på. ”Den som sparar går det väl, om han inte .. fyll i här! .. stjäl”, fast när jag nu totalt har glömt bort vad det var som han inte fick stjäla blir ju ramsan så gott som meningslös.

Och vad hände med DaNi? Varför stannade han i Amsterdam? Det bara råkade bli så att hans plan inte gick förrän nästa dag, och Amsterdam var naturligtvis bra mycket roligare för honom att vara i än i Bryssel. Så han fick ett extra dygn där, och jag hade instruerat honom i detalj hur han skulle komma till Bryssels flygplats. Han kom hem till Nya York på kvällen nästa dag.

Likören räckte oändligt länge – och DaNi hade också köpt ut sin fulla ranson.

Published in: on 2010/02/08 at 06:34  Kommentera  

Inlägg 318: 24 maj 1965

Amsterdamsmorgonstämningen

Men DaNi kunde minsann sova – han hade ingenting att vara rädd för. Han bara låg där så rart och snusade så lugnt. Vad jag avundades honom! Jag var riktigt sömnig trots den goda sjutimmarssömnen i sovvagnen natten före. Visst skulle jag ha kunnat lägga mig nu och sova i ett par tre timmar, men om jag skulle försova mig så skulle det kunna kosta mig mera pengar än jag kunde tänka mig, kanske tusen kronor eller rentav mer, mycket mer. Den risken kunde jag helt enkelt inte ta.

Så jag satt och läste något oväsentligt, kanske en karta, kanske en gammal tidning. Det finns mycket man kan roa sig med i Amsterdam! Och så packade jag ner i min väska allt som jag hade hängt upp i garderoben. Och så väntade jag .. och väntade .. och när klockan äntligen var 04.00 så tog jag väskan och den kartong jag hade haft med mig från Sverige med vad det nu var jag hade köpt och smög mig tyst iväg. DaNi märkte ingenting.

Jag traskade den korta vägen genom den tysta staden till stationen – och fann att den inte öppnade förrän klockan 05.00. Jäklar! Jag var hungrig på litet frukost och här stod jag utanför dörren till paradiset och huttrade i det disiga morgonmörkret. En halv timme! Men det var bättre än att sitta på hotellrummet och stirra på minutvisaren. Här kom det i alla fall då och då en yrvaken spårvagn förbi som tidsfördriv. Jag tänkte faktiskt på den stackars DaNi som missade allt det roliga.

Så äntligen tändes ljuset därinne och en kvinna kom och öppnade dörren, och jag var den enda kunden som steg in. Nu skulle det bli gott med något! En fralla med edamerost och en kopp kaffe, mums! Är man på resande fot får man begär för annan sorts mat – jag skulle aldrig drömma om att äta fralla till frukost hemma.

Men det blidde ingen fralla – det blidde ingenting, för de skulle inte öppna serveringen förrän klockan 06.00. Vad heter det nu, morgonstund har guld i mund, jo minsann, tyst min mund så får du socker. Mitt tåg skulle gå klockan 06.27, så jag kunde naturligtvis vänta på en bänk en timme till och sedan hinna glufsa i mig frallan. Vad är en timme jämfört med evigheten? Men här rörde det sig om en kille med tågförbindelser i blodet sedan barndomen, och då finns det alltid alternativ. Jag upptäckte snart att det fanns ett tåg som gick till Rotterdam klockan 05.22, alltså om bara en kvart, och om jag tog det så kunde jag ju äta min fralla där i godan ro, medan jag väntade på att mitt planerade tåg anlände från Amsterdam. Och med eurailpasset kunde jag ju hoppa på vilket tåg som helst som lockade mig.

Published in: on 2010/02/08 at 06:09  Kommentera  

Inlägg 317: 23 maj 1965

Frihetsfrestelserna

Där var det bara att byta tåg, och efter ytterligare ett byte i Oldenburg var vi i Amsterdam klockan 14.00. Vi tog ett rum nära stationen och gav oss genast iväg ut i vimlet. Jag kom ihåg en del om Amsterdam sedan jag var där med mina föräldrar 1951 på bilresan till England. De hade sagt att det luktade mögel där, men det hade jag inte ens märkt – och inte den här gången heller.

Medan det var dagsljus gjorde vi det vanliga turistiska, vandrade runt bland kanaler och smågator, och även om jag hade gjort det fjorton år tidigare så var det ändå helt nytt för mig.

DaNi vid kanal, Amsterdam (1965)

Står på livlig affärsgata, Amsterdam (1965)

DaNi på bro över kanal, Amsterdam (1965)

Läser kartan på kanalbro, Amsterdam (1965)

Drunknar bland blommor och statyer, Amsterdam (1965)

Som det bekommer ett turistmecka i Europa så var allt ack så rent och prydligt – det var faktiskt en lisa att råka på ett ostädat torg.

DaNi på ostädat torg, Amsterdam (1965)

På kvällen lodade vi runt i de kvarter där det låg kaféer som var frekventerade uteslutande av bögar – inte så olikt mot våra barer hemma i Greenwichbyn, fast stämningen därinne var annorlunda i Amsterdam. Medan våra bögbarer och kaféer var tysta och allvarliga och målinriktade, så var de i Amsterdam bullriga och livliga – folk var ute för att ha roligt och inte nödvändigtvis för att snappa upp en kuk för natten. Det fanns bevars sådana ställen också, med uniformerade vakter som kollade identitet och tittade en i ögonen, men vi hade helt enkelt inte tid för sådant – helt bortsett från att när vi aldrig gick ut och raggade i Nya York, varför skulle vi då göra det i Amsterdam?

Det är klart att tankarna dansade runt i mitt huvud när jag var där och såg allt detta omkring mig. Jag hade ju aldrig upplevt det, bortsett från veckoslutet på Eldön. Snart skulle jag nog vara fri och kunna ta del av allt det roliga. Jag sade otåligt till mig själv att det måste ske snart. Men just nu följde jag pliktdogmen och satt snällt och tog mig en öl tillsammans med DaNi. Det är alltid nyttigt att uppskjuta avnjutandet av tillkommande förlustelser, lär det sägas. Eller något annat i den vägen. Fast guskaveta att det frestade på.

Vi höll i gång hela kvällen ända till klockan 01.00, då det började stängas. Jo, det gjorde det redan då, för då ansågs det vara dags för folk att tänka på den stundande måndagsmorgonen och att därför gå hem och sova – och det beslutet hade de goda holländska myndigheterna hjälpt svaga sinnen med genom att lagstifta att det skulle stängas klockan 01.00, så .. schas på dig nu, mijnheer!

När vi kom tillbaka till hotellet lade sig DaNi och somnade in med en gång. Jag vågade inte sova, jag vågade inte lägga mig, jag vågade inte klä av mig. Hotellet skulle inte behöva nybädda min säng efter vårt besök.

Published in: on 2010/02/08 at 05:51  Kommentera  

Inlägg 316: 21 – 23 maj 1965

Reservdelsleveransprogrammeringsnostalgin

Från spårvagnen ut till Biskopsgården kunde jag passa på att peka ut byggnaden där jag arbetade innan jag reste till Nya York, Volvos ADB-avdelning. När jag såg den så där litet från ovan slog det mig hur väl jag hade trivts med mitt arbete där – ett riktigt projekt, där den stora, snabba maskinen skulle räkna ut precis när Volvo skulle behöva få sig tillsänt reservbildelar från varenda en av dess hundratals underleverantörer. Vi var väl ett dussin systemmän och programmerare som arbetade i en grupp som gemensamt skulle åstadkomma detta underverk, och jag fick tyvärr aldrig se det hela fullbordat. Men mitt arbete var ju allt jag hade dåförtiden och jag behövde mer av livet, och det hade jag fått i Nya York, även om det mera försäljningsorienterade arbetet inte gav mig fullt samma utbyte som konstruerandet av leveransprogrammet hade gjort.

Dessa tankar hade bara två minuter på sig att bli tänkta, för sedan var vi framme vid Vårväderstorget och strax efteråt uppe i Madame Z’s lägenhet – det var det namn som Margaretha Zeldeby alltid hade gått under i mitt sällskap. Hennes son, Bob Svennberg, var också där – inte så konstigt, eftersom han bodde vägg i vägg i min gamla lya. Jag tror inte att jag hade träffat honom förr, och jag måste tillstå att det bara är tack vare bilderna som jag minns honom – han var inte pratsam utan satt mest och hörde på vad vi andra tre tjattrade om. Och nog flög orden. Vi höll igång till klockan 03.00 – det var ju fredag, så det gick bra. Det gick ingen spårvagn vid den tiden, så Bob körde oss hem till hotellet i sin bil och det gjordes upp att vi alla skulle träffas igen nästa morgon och köra runt i staden.

Margaretha Zeldeby, DaNi och Bob Svennberg, Hemma hos Margaretha, Göteborg (1965)

Vi körde då upp till toppen av Ramberget på Hisingen och såg Göteborg från ovan. Därute mot havet såg man de två fullbordade pylonerna till den nya Älvsborgsbron, vilken några år senare skulle göra Biskopsgården mycket mera tillgänglig, vad det nu skulle komma att innebära.

Bob Svennberg, Margaretha Zeldeby och DaNi, Ramberget, Göteborg (1965)

Vi for ända ut till Långedrag för att få en doft av bohuskust och stannade till på Götaplatsen för en doft av kultur. Jag har också en bild oss vid Bobs bil, och jag kan absolut inte räkna ut var i Göteborg den togs. Sedan släpptes vi av vid hotellet vid 13-tiden för att vila ut litet innan vår resa fortsatte.

Med Bob Svennberg och DaNi, Götaplatsen, Göteborg (1965)

Med Bob Svennberg och DaNi, Götaplatsen, Göteborg (1965)

Med Bob Svennberg och Margaretha Zeldeby, Götaplatsen, Göteborg (1965)

Med Bob Svennberg och DaNi vid Bobs bil, Göteborg (1965)

Klockan 17.10 gick tåget mot Köpenhamn, och på färjan till Helsingör (dan. Helsingør) blev DaNi extatisk över att vara alldeles intill Hamlets slott. Vi bytte till en underbar tysk sovvagn i Köpenhamn och sov djupt för att ta ifatt den sena fredagskvällen – inte ens klankandet vid färjeöverfarten i Gedser kunde väcka oss – och klockan 06.30 var vi i Hamburg.

Kronborgs slott sett från färjan, Helsingör (internet)

Published in: on 2010/02/07 at 09:10  Kommentera  

Inlägg 315: 21 maj 1965

Skolstadsåterupplevelsen

Så var det dags att utnyttja eurailpasset igen. Vi togs till stationen och vinkades av på perrongen av finklädda föräldrar, och alla såg så glada och lyckliga ut. Och det var vi säkert, glada att komma iväg därifrån och lyckliga att bli av med den sure och vresige sonen. ‘Att ge sig av är att dö litet grann’ (fra. ‘Partir, c’est mourir un peu’) stämmer för det mesta, men inte den här gången.

Pappa, mamma och DaNi före avresan, Örebro (1965)

Med mamma och pappa före avresan, Örebro (1965)

Med pappa och mamma före avresan, Örebro (1965)

Med DaNi vinkande adjö från tåget, Örebro, 1965

När vi kom till Göteborg fick vi tag i ett rum på ett litet hotell på Östra Larmgatan rätt bakom Palace Hotell. Det var alldeles nära den gatukorsning som var försedd med det enda trafikljuset som existerade i hela Göteborg, när jag för första gången kom dit 1953 som student. Det satt i det trånga hörnet av Östra Larmgatan och Södra Hamngatan. En enda burk som hängde i trådar mitt över gatukorsningen lyste rött, gult och grönt i alla fyra riktningarna.

Som avtalat ringde jag upp Margaretha Zeldeby, min granne i Biskopsgården, som hade ‘köpt’ min våning av mig på svarta börsen 1963 åt sin son Bob Svennberg. Vi hade hållit sporadisk kontakt alltsedan dess och hon ville absolut få träffa mig – och DaNi – när vi passerade Göteborg. Jo, vi skulle komma ut till henne på middag – det var inte att diskutera. Och visst ville jag också visa DaNi var jag hade bott, utsikt och allt, innan jag reste iväg till Amerika. Jag sköt på middagen till klockan 19.00, för jag ville visa runt DaNi i Göteborg och också gå några ärenden.

Jag ville visa DaNi det jag personligen fann vara det underbaraste i Göteborg, och det var obelisken på Vasaplatsen med Torgny Segerstedts känslofylla rader om de fria fåglarnas flykt över haven, vilka kanske inte skulle komma att nå sina fjärran mål men i så fall skulle dö fria (se inlägg 85-86). Det finns några få saker här i världen som får mina ögon att tåras och min röst att stocka sig, och denna obelisk är ofelbar – jag har tårar i ögonen även nu när jag skriver detta. Det betydde mycket för mig, självisk som jag är, att få DaNi att se den tillsammans med mig och att få översätta den enkla inskriften för honom.

Jag kastade en blick på min handelshögskola, men den lämnade mig helt oberörd – examensbetyget hade hjälpt mig att få arbete, men mycket litet av allt det jag hade lärt mig där hade jag haft verklig användning av. Sedan gick vi runt i centrum ett tag, och efterhand kom vi på att vi bägge hade var sitt ‘privata’ ärende att uträtta nu under eftermiddagen. Jag ville göra ett snabbt besök hos en rar gammal tant, Dagmar Eriksson, och DaNi ville klippa håret. Det tog ju fint hand om ett par timmar för oss på olika håll i staden.

Published in: on 2010/02/07 at 08:57  Kommentera  

Inlägg 314: 17 -20 maj 1965

Nervkollapsmotsvarigheten

Nu var det den här gången faktiskt mera än bara mitt förhållande till mina föräldrar som spelade in – det var också min situation med DaNi. Jag har tidigare ältat för dig det faktum att jag länge hade funnit mig behöva friheten att pröva på allt vad böglivet hade att bjuda på. Jag hade ju nu, 30 år gammal, bara haft två dagar av sådan frihet – det fantastiska veckoslutet ute på Eldön. Två dagar av mitt liv. Inte mycket för att kunna känna mig erfaren. Så snart det veckoslutet var över så var jag ju fast igen. Inte för att det var mig emot, inte alls, jag anklagar ingen, inte ens mig själv: DaNi var en underbar människa, och han lärde mig allt jag  behövde veta om hur gott det kan vara i ett fast bögförhållande. Att det var värdefullt för mig är det ingen diskussion om. Men alla lyckade heteroäktenskap föregås ju av år av sökande och utprovande. Tills man är trött på den friheten och vill ha lugn och stabilitet. Denna period av sökande och utprovande hade jag aldrig haft, inte mera än två dagar.

Nu ältade jag det hela igen för dig, och det var inte min avsikt, men jag behövde återigen visa hur starkt jag krävde denna frihet, och hur den hade utvecklats till ett enormt behov av att slita mig ur DaNis varma, sköna grepp och kasta mig ut i den vilda världen för detta nödvändiga sökande och utprovande. Vi hade inte direkt diskuterat detta problem mer än att med suckar acceptera att det fanns, och då DaNi ju var himmelskt rar var det för mig oändligt svårt att riktigt tala ut om saken. Men jag visste att han förstod min situation.

Och det gjorde mig ont att göra honom illa. För det var faktiskt frågan om det. Jag älskade DaNi men behövde min period av frihet, medan DaNi älskade mig, punkt och slut. Vi visste båda att uppbrottet var på väg.

Vad hade då detta med mina fyra dagar i Örebro att göra? – Tänk dig själv. Jag var i Örebro hos mina föräldrar, och du vet redan att jag alltid kände ett starkt obehag där efter några dagars glättigt samspråk. Nu hade jag också en man med mig, som jag älskade och som jag med skuld i hjärtat var på väg att överge och som redan visste att jag snart skulle försvinna ur hans liv. DaNi och jag uppträdde alltså också glättigt mot varandra. Det var i den situationen som jag var tvungen att verka som om allting var helt underbart.

Jag är inte en person som bryter ihop i nervkollaps, vilket kanske känns bättre än att stoiskt spela ‘vi-kan-klara-av-det-och-vi-ska-klara-av-det’, men inombords var det helt enkelt för mycket för mig. Undra på att jag måste ha uppträtt vresig och tvär ibland. Inte medvetet så, men mamma skrev till mig om det och det får jag återkomma till.

Published in: on 2010/02/07 at 08:48  Kommentera  

Inlägg 313: 17 – 20 maj 1965

Föräldraunderdånighetskänsloåterkomsten

När vi kom till Slussen åkte vi förstås upp i Katarinahissen, också något som DaNi tyckte var kul, och däruppe tog han en bild av Essos lustiga jätteaffisch. Den bilden hade jag haft svårt att placera – tills jag lyckades tyda den diffusa texten (‘Stockhoms Sjömanshem’) på byggnaden därnere och fann att bilden var tagen just från Katarinahissen.

Katarinahissen vid invigningen av Slussen, Stockholm, 1935 (internet)

Affisch sedd västerut från Katarinahissen, Stockholm (1965)

Vi tog så den lilla färjan från Slussen, just nedanför backen på bilden, till Djurgården och Skansen.

Färjeläget vid Slussen, Stockholm, 1963 (internet)

DaNi på Djurgårdsfärjan, Stockholm (1965)

Vi hade tid att åka rulltrappan – just den hade en gång varit mitt livs första rulltrappa – upp till Skansen och vandra runt där i en timmes tid tills det blev dags att ta spårvagn linje 7 till Stureplan, för det var där under svampen som vi skulle träffa mina föräldrar igen.

Spårvagn linje 7 av mustangtyp, Stockholm, 1967 (internet)

Stureplan som såg ungefär så ut också 1965, Stockholm, 1939 (internet)

De hade med sig min faster Lily och kusin Märta, som ville träffa min amerikanske vän, och vi gick alla omkring i centrum och in på varuhusen och tittade, och sedan åt vi middag tillsammans alla sex. Efter det var det alltså teaterdags och återvändo till Örebro.

DaNi, mamma, Lily, Märta på Kungsgatan, Stockholm (1965)

Mamma, Lily, Märta, DaNi korsar Sveavägen, Stockholm (1965)

I Örebro for vi en dag ut till familjen Bergås sommarställe. Det var de som hade hjälpt mina föräldrar med sitt husköp under de svåra åren efter 1955, och de hade alla förblivit bästa vänner.

Med DaNi och mamma hos familjen Bergå, nära Örebro (1965)

Med DaNi och Anne-Marie Bergå, nära Örebro (1965)

Den övriga tiden visade jag DaNi runt i Örebro, matade kanadagässen, som alltid hörde till stadsmiljön, och i övrigt gjorde vi vad man gör i familj.

Med DaNi bland gäss, Örebro (1965)

Även med DaNi närvarande hade jag samma pirrande känsla av obehag som alltid har hört till mina besök i föräldrahemmet. Det var helt och hållet mitt eget fel – alla var bara rara och trevliga. Tyvärr dolde jag inte detta obehag så väl den här gången som jag borde ha gjort. Men det låg i mitt sinne så mycket kvar av den ofrihet, den ta-hand-om-och-hjälpa-barnet-inställning, som hade varit en drivande kraft i mitt beslut att ge mig iväg långt ut i världen och som jag tidigare har berättat om. Nu krånglade det hela också till sig med att jag tillsammans med DaNi skulle spela hetero, vilket jag hade gjort helt naturligt när jag bodde i Sverige och inte själv visste att jag var homo.

När mamma och pappa besökte oss i Nya York hade jag inget som helst problem med detta – där var det mitt hem och min stad och min värld, och de var mina gäster. Jag hade kontrollen över mig själv då. Men i Örebro var jag det lilla barnet. Och skulle alltid så förbli.

Published in: on 2010/02/06 at 08:42  Comments (1)  

Inlägg 312: 17 – 20 maj 1965

Stockholmsrapsodin

Fyra dagar stannade vi i Örebro, och under den tiden var vi alla fyra en dag i Stockholm. Låt oss ge oss på den dagen först.

Resans dragplåster var en föreställning av ‘Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig’ på Oscarsteatern. Den hade ju varit DaNis och min allra första Broadwaymusikal tillsammans, så den var alltså både skåpmat och en helt ny upplevelse. Jarl Kulle spelade huvudrollen, och Anna Sundqvist och Sigge Fürst var också med. Tack vare att vi hade sett den förut så kunde DaNi helt följa handlingen och hade lika roligt som vi andra.

Programmet för Hur man lyckas i affärer (internet)

Men det var det sista vi gjorde, för sedan körde vi tillbaka hem till Örebro. Låt os ta Stockholm i den ordning som DaNi och jag upplevde det. Vi kom till Stockholm vid 11-tiden och var ense om våra respektive program: mina föräldrar skulle köra ut till min faster Lily i Ålsten och jag skulle visa DaNi runt i staden.

Vi steg ur bilen någonstans nära det nuvarande Sergels Torg, som då var en jättelik arbetsplats. Den delen av Stockholm var faktiskt lika ny för mig som för DaNi, för jag mindes den som Klarakvarteren. De fem Hötorgsskraporna hade börjat uppföras redan innan jag reste till Amerika men de sista var fortfarande inte färdiga.

Höghusen med omgivning, Stockholm, 1964 (internet)

Höghusen, Stockholm, 1964 (internet)

Just ikring dem hade det byggs några moderna affärskvarter. Vi fotograferade varandra på Mäster Samuelsgatan där den på bro gick över den nya lilla Sergelgatan.

DaNi ovanför den nya Sergelgatan, Stockholm (1965)

Står ovanför den nya Segelgatan, Stockholm (1965)

Men söder därom var det totalt kaos. Några gator och gångbanor ledde över grävhålen, och jag var nyfiken och drog DaNi med mig till Hamngatsbacken som snart skulle grävas bort. Jag visar dig en internetbild av den vintertid, för det var snö och is som gjorde den branta backen rolig. Jag berättade för DaNi om hur bilar kunde sakta halka nerför backen och tvärs över Regeringsgatan invid NK därnere.

Hamngatsbacken innan den grävdes bort 1967, Stockholm (internet)

Jag pekade på NK med sin roterande klocka på taket och talade om att den hade suttit uppe på ett högt telefontorn näst intill när jag bodde i Stockholm som barn – så här hade det sett ut från Brunkebergtorg.

Telefontornet, Stockholm, 1952 (internet)

Sedan begav vi oss ner till mera engagerande miljöer. Slottet besåg vi utifrån enbart – vi hade ju bara några timmar på oss – och sedan traskade vi igenom Gamla Stan, vilket DaNi verkligen uppskattade. Det är en verklig pärla bland alltjämt fungerande antika stadsmiljöer världen runt.

DaNi på Västerlånggatan, Stockholm (1965)

Published in: on 2010/02/06 at 08:06  Kommentera  

Inlägg 311: 15 – 16 maj 1965

Oskardavidsenförlustelserna

Vi hade nu en hel dag på oss att utforska Köpenhamn. Mitt livs första ‘utland’ – bortsett från ett snabbt besök hos mina morföräldrar i Kishinev när jag var tre år gammal och inte minns ett skvatt av. Jag var i Köpenhamn på hösten 1948 i en grupp ungar med ledare, på väg till Nyköping/Falster (dan. Nykøbing Falster) för att i två veckor bo i en familj och gå i skolan där och sedan få deras jämnåriga ungar tillbaka med oss till Nyköping för samma sak. Det jag speciellt minns av Köpenhamn den gången är när vi var på väg till vårt nattlogi efter en kväll på Tivoli – ”.. och det här hade man trott skulle vara bättre än Gröna Lund! ..” – i den mörka kvällen, och ett nyhetsband uppe på toppen av en byggnad vid Rådhusplatsen förkunnade dagens svenska valresultat. Folkpartiet hade skjutit i höjden och högern hade förlorat starkt, och det hade stort nyhetsvärde för oss, som ju var samhällsmedvetna 14-åringar!

DaNi och jag avslutade också dagen som sig bör med ett besök på Tivoli, men innan dess var det Runda tornet (dan. Runde Taarn) och Amalienborg och den lilla sjöjungfrun och alltihop, och vi satt ute i det fria och åt smörgåsar och mådde gott – det måste ha varit på Oskar Davidsen, även om jag inte känner igen det från DaNis bild.

DaNi äter smörgåsar, Oskar Davidsen, Köpenhamn (1965)

Hans bilder från Tivoli förvånar mig också litet grann, för det var i alla fall mitten av maj och vad hade hänt med den nordiska ljusa sommarnatten? Nåja, Köpenhamn ligger kanske såpass långt ner att sommarljuset inte fungerar där mer än just den 21 juni?

Entrén, Tivoli, Köpenhamn (1965)

Tivoli, Köpenhamn (1965)

Tivoli, Köpenhamn (1965)

På söndagsmorgonen tog vi båten över till Malmö. Den tog halvannan timme, och som alltid fick man uppleva världens kraftigaste sjöhävningar just i det lilla smala Öresund. Vi tog sedan snälltåget klockan 13.10, bytte i Mjölby och kom till Örebro strax efter klockan 20 med väntande föräldrar på perrongen.

Det var mindre än två år sedan jag hade varit i Örebro sist, men det kändes som en evighet. Ett uttryck säger att tiden går fort när man har roligt, och det tar jag totalt avstånd ifrån. Tvärtom, upplever man mycket och fyller sina dagar, så förundras man över hur mycket man har hunnit med på så kort tid. Om du reser till en främmande plats på en vecka, så går de första två dagarna oändligt sakta, för då skall allting nytt utforskas, nya bekantskaper odlas, och mycket nya intryck sorteras. Är det verkligen fortfarande fem dagar kvar på den här spännande platsen? Och så, alldeles plötsligt, är det dags att resa hem – när man en gång har upplevt nyhetens behag och ens liv börjar gå i invanda spår, ja, då bara springer dagarna iväg.

Published in: on 2010/02/03 at 08:09  Kommentera  

Inlägg 310: 14 maj 1965

Alsterpaviljongreplipunktstillblivelsen

Hela Hamburg hade då hållit på att byggas upp igen efter kriget. Att de kunde bygga så mycket och så fort berodde till stor del på pengarna från Marshallhjälpen men samtidigt också på en vilja att arbeta, som var helt otrolig. Det var ett helt nytt Tyskland som byggdes upp, i alla avseenden. Vi bodde på något hotell mitt i staden, och rätt emot vårt rumsfönster, på andra sidan gatan, byggdes det ett stort hus. Det var full rulle dag och natt. När vi gick till sängs vid elvatiden så hamrades det, och när vi vaknade på morgonen så hamrades det fortfarande.

Men allt var inte oavbrutet arbete i Hamburg dygnet runt. Vid vårt besök där år 1951 satt jag en stund med mina föräldrar och vilade benen på en konditoriservering på en trottoar mitt i centrum, svalkad av brisen från ett par riktiga insjöar, den mindre Inre Alstern (tys. Binnenalster) och den större Yttre Alstern (tys. Außenalster). Kaféet hette Alsterpaviljongen (tys. Alster Pavillon) och låg så nära sjön att den delvis sköt ut som en brygga över vattnet. Och där var vi inte alls de enda gästerna – det var fullt med tyskar där som passade på att koppla av med en kopp kaffe under ett avbrott i sin långa arbetsdag.

När jag passerade Hamburg tre år senare på min skoter, så passade jag på tillfället att få i mig en bakelse där. Och nu tog jag förstås DaNi till Alsterpaviljongen efter en skön långpromenad runt de två sjöarna, och på bilden står han bredvid Alsterpaviljongen med sjön Inre Alstern bakom sig. När vi sedan satt där med vårt kaffe berättade jag för honom om mina minnen från Hamburg 14 år tidigare. Alsterpaviljongen har på något sätt för mig blivit staden Hamburg.

DaNi vid Alsterpaviljongen, Hamburg (1965)

Naturligtvis hann vi med Hamburgs syndgata Reeperbahn, och där visste jag så väl var Herbertgatan (tys. Herbertstraße) låg från tiden för genomresan på min skoter år 1954. Jag hittade ett par bilder av detta prostitutionskvarter på internet, men du har nog redan varit där mera än jag. Jag är glad att tyskarna bevarar detta kulturminnesmärke så omsorgsfullt och levande än i dag.

Herbertgatan utanför planket, Hamburg (internet)

Herbertgatan innanför planket, Hamburg (internet)

Klockan 18.20 hoppade vi på Hamburgexpressen, och efter den som vanligt uppfriskande färjeöverfarten från Nyborg till Korsør kom vi till Köpenhamn klockan 23.25, inte alls för sent för att få ett hotellrum någonstans. Alla europeiska städer hade effektiva rumsförmedlingar på 60-talet, i allmänhet på järnvägsstationen, och jag minns Köpenhamns som en av de trevligaste. Jo, jag sade faktiskt ‘trevligaste’, och jag menade det också.

Published in: on 2010/02/03 at 07:40  Kommentera  

Inlägg 309: 13 – 14 maj 1965

Centralstationsananasminnesgenompyrdheten

Hur fungerade denna klocka egentligen? Om man inkluderade sekunden då den röda visaren stod rätt upp, så måste det ju ha tagit 61 sekunder för den att fullborda varje minutvarv. Men den hade bara en minut på sig, eller 60 sekunder. Min gissning är att stationsklockan delade en minut i 61 bitar, som alltså var 1/61 kortare än riktiga sekunder. Den röda visaren använde då 60 av dessa 61 förkortade sekunder till att hoppa runt urtavlan, och vilade sedan rätt upp under den sista förkortade sekunden. Då skulle det ha gått ihop, men det vore allt litet lurt. Någon som vet mera än mina vilda gissningar?

Denna sovkupé var inte alls gammaldags och sammetsombonad som den genom Italien. Här var stegen i grå lättmetall, ljuset inbyggt i paneler, allt praktiskt och bekvämt och genomtänkt. Det var den tyska järnvägen som stod för den, inte det internationella sovvagnsföretaget, och det märktes överallt. Alles in Ordnung.

Klockan 07.25 på fredagsmorgonen rullade vi in på Hamburgs centralstation. Här inne hade pappa en gång fjorton år tidigare köpt oss en skiva färsk ananas i en kiosk. Jag hade aldrig förut sett en färsk ananas – det hade alltid förut varit fråga om burkinläggningar i tjockt sockerlag. Vi delade på skivan och åt den med fingrarna på omslagspapperet, som vi hade brett ut på ett runt ståbord. Jag minns det som i går. Precis samma byggnad, kvar sedan 1906.

Centralstationen, Hamburg (internet)

Hur tyckte jag om ananasskivan? Jo, sådär, men den sockerpackade burkananasen var allt mycket bättre, för den var sötare. Ungefär samma sak som senare skedde med ungar, som hade växt upp med den där apelsinsmakande vetenskapliga astronautdrycken – som innehöll allt nyttigt och i exakt rätta proportioner. Senare, när de fick smaka saft från riktiga apelsiner istället för från ett laboratorium, ja, då tyckte de inte alls om den.

Mitt tidigare besök på Hamburgs centralstation skedde när mina föräldrar och jag år 1951 var på väg till England i bil. Det var ett äventyr på den tiden. Riksvägen mot Hamburg från danska gränsen var stensatt med decimeterstora kvadrater av någon sorts rödbrunt tegel, och vägbanan var mycket konvex när man såg den framåt – om det hade varit is på den hade bilarna glidit ner i dikena. Det var bara en enkel fil i vardera riktningen, och mestadels var det träd planterade vid sidorna, tjocka knotiga stammar trots att de bara var några meter höga, och så nära körbanan att pappa fick tränga in den stora Chryslern mellan dem och den mötande trafiken.

Published in: on 2010/02/03 at 06:17  Kommentera  

Inlägg 308: 12 – 13 maj 1965

Rödstrumpeösterrikeidentifikationsobjektet

En härlig, slingrande dag i en skön fåtölj tvärs över Alperna kom mig att tänka på en annons för många år sedan: ”Varför skulle jag inte våga gå över Alperna”, sade Napoleon, ”när Lindells Vågar gå över hela världen?” Jag har en liknande våg nu i mitt garage, inte Lindells förstås, men samma konstruktion, och den är förnämlig när det gäller att kolla min vikt. Vilket måstes ibland.

Lindells vågar gå över hela världen (internet)

Väl nere på låglandet tog DaNi en bild av bergen som vi just hade korsat och en bild av mig i tågkupén när jag tittar på bergen som vi just hade korsat. Som man såg ut på den tiden!

De just korsade bergen sedda från vårt tåg, Österrike (1965)

Tittar ut på bergen från tåget, Österrike (1965)

Tåget kom till Salzburg strax för klockan 16.00, och för att kunna säga att vi hade varit i Österrike så var vi tvungna att ta en sväng genom staden. Från en liten park kunde vi se borgen uppe på ett berg, och jag tror att man där höll årliga musikfestivaler, åtminstone då för tiden.

Park med borgen bortom, Salzburg (1965)

På en gata fick DaNi syn på en affisch för filmen My Fair Lady, som hade kommit ut för inte längesedan och nu redan visades i Salzburg. DaNi hävdade senare att han hade fotograferat killen i de röda strumporna och att affischen hade kommit med av bara farten – vad skall man tro? I varje fall, om du klickar här så får du se och höra Audrey Hepburn och Rex Harrison exekvera ‘Regnet i Spanien’ (eng. The Rain in Spain) ur filmen.

Biograf som visade My Fair Lady, Salzburg (1965)

Efter två timmar till på ett tåg var vi i München. Vi fick tag i ett hotell för natten och besåg staden under hela nästa dag. Jag minns faktiskt inte mycket av vad vi gjorde, men vi besökte inte den olympiska byn med platserna för det dramatiska politiska mord- och gisslandramat, därför att dessa saker inte kom att utspelas förrän sju år efter vår visit.

En liten detalj från München förblir mitt klaraste minne därifrån. Det var när vi hade kommit ombord på vår sovvagn och hängde i korridorfönstret. Vi hade en stor plattformsklocka rätt framför oss, den där moderna tyska modellen med sin röda sekundvisare som hackar sig fram, en sekund i taget, och sedan stannar till i en sekund när den kommer rätt upp och minutvisaren hoppar fram en minut. Klockan visade 22.14 och 58 sekunder .. 59 sekunder .. 22.15 och 00 sekunder i ett ögonblicks tid, och när det blev 01 sekunder så märkte vi att tåget rörde sig. Omärkligt, inget ryck eller gnissel, bara ljudlös förflyttning framåt ut i vårnatten. DaNi var helt slagen till slant: ”Hur kan de vara så precisa?” – Jag var själv imponerad, men jag visade det naturligtvis inte. Det här var min kontinent.

Stationsklocka, Tyskland (internet)

Published in: on 2010/02/02 at 19:08  Kommentera  

Inlägg 307: 11 – 12 maj 1965

Vilddjursmatandespektaklet

Tidigt nästa morgon var vi åter på stationen. Jag lade då märke till att den hade golvet belagt med gummiplattor, något som jag aldrig hade sett förr i en offentlig byggnad och som var härligt att gå på. Det stationsgolvet och så alla klassiska pelare som stod utspridda överallt i Rom, ibland mitt i en gata, var det som var mest oväntat för mig och som jag därför minns bäst. Och så trafiken, som leddes av takten på alla skotrarna som pilade överallt i alla riktningar på en enda gång.

Den här dagen reste vi med ett vanligt snälltåg, men du får komma ihåg att vi vräkte oss i första klass, och sådana vagnar, åtminstone i Italien, var otroligt ‘påkostade’ ifråga om inredning. Det var plysch och fotpallar och fransar överallt till förbannelse. Det var nog skönt och bekvämt, men det var definitivt gjort för att locka gammalt folk på över 60 år – inte oss ungdomar.

Vi satt där från klockan 07.15 tills vi klockan 15.00 kom till Venedig (ita. Venezia). Vi bokade genast ett hotellrum och steg sedan ut ur stationen. Där fanns det ingen gata, bara en kaj vid en havsvik med en massa småbåtar förtöjda. Vi kunde ha tagit en båttaxi (ita. gondola) in till centrum, men då vi inte hade någon brådska så hoppade vi istället på en båtbuss (ita. vaporetto). Det gick lika fort, bara det att ingen sjöng för oss på färden.

Så snart vi hade hittat vårt rum så gick vi ut och spelade oursäktliga turister för allt vad det var värt. Vi drack kaffe på ett av kaféerna vi S:t Markusplatsen (ita. Piazza San Marco), och det var där vi också matade duvor. Både DaNi och jag, som aldrig hade matat en duva i Nya York, stod nu och gjorde ett spektakel av oss mitt i Venedig!

DaNi på ett kafé på S:t Markusplatsen, Venedig (1965)

Matar duvor på S:t Markusplatsen, Venedig (1965)

DaNi matar duvor på S:t Markusplatsen, Venedig (1965)

Matar duvor på S:t Markusplatsen, Venedig (1965)

DaNi matar duvor på S:t Markusplatsen, Venedig (1965)

DaNi matar duvor på S:t Markusplatsen, Venedig (1965)

Matar duvor på S:t Markusplatsen, Venedig (1965)

Eftersom vi bara hade några fattiga timmar på oss, så blev det i stort sett bara S:t Markusplatsen och de närmaste kvarteren som vi hann med att se, men vi fick en god bild av turisternas Venedig i alla fall.

Vi hade börjat vänja oss vid tidiga uppstigningar, för tågen hade en tendens att börja jobbet redan vid 07-tiden. Så klockan 07.00 precis satte vårt tåg igång på onsdagsmorgonen efter att vi hade stigit upp redan klockan 05.00. För min del, tågfantast som jag är, fann jag denna morgonaktivitet bara stimulerande, men jag var förvånad över att DaNi, som av naturen inte var en upp-och-skutta sorts människa tycktes ha lika roligt som jag av att flaxa omkring hela dagarna. Jag är inte heller en tidigt-på-morgonen-upp-och-skutta människa för den delen, men när det gäller tåg så kan jag flaxa hur som helst och när som helst.

Published in: on 2010/02/02 at 18:14  Kommentera  

Inlägg 306: 9 – 10 maj 1965

Tågjagandet

Det var nervöst – och det blev inte bättre när plötsligt en tullbom dök upp framför bilen. Ah, Italien! Vi hade inte ens vetat att vi var ute på en internationell taxiresa, men chauffören hade förstås vetat att tåget skulle hålla en bra stund på den italienska gränsstationen Ventimiglia. Fast nu skulle vi som utlänningar säkert fastna i tullformaliteterna och komma för sent dit.

Förståndigt nog hade vi emellertid valt en taxichaufför, som var bekant med en tullinspektör, och han hade förståndigt nog valt bilkön till den tullinspektör som han var bekant med – så vi vinkades välvilligt förbi utan att ens behöva stanna. Korrigering: Det hade bara stått en enda taxi vid stationen i Monte Carlo, och den lilla tvåfiliga vägen hade bara haft en bilkö öppen för gränsinspektion. Det lät allt mycket mera spännande så som jag först lade ut texten, men så kröp den nakna sanningen fram.

Efter gränsen hade la bella Italia förståndigt nog inte byggt mycket hus längs vägen – vi fick köra genom flera kilometerlånga vägtunnlar – och var då snart framme vid Ventimiglias jättestora station.

Vi hade brått, så jag gav nog chauffören för mycket pengar, men det var han faktiskt värd. Och sedan var det trappor ner och trappor upp, och där stod vår förlupna sovvagn som vi hoppade på med fem minuters marginal.

Sicken en underbar gammaldags sovkupé! Med inredning av trä, väl genomtänkt: Stegen upp till överslafen hade filtklädda trappsteg. Hållaren för fickuret på väggen näst intill kudden var sammetsdraperad så att guldet inte skulle repas. Tvätthon kunde finurligt vändas upp och ner och på så sätt tjäna som skrivbord. Alldeles underbart och alldeles 1920. Detta var i sanning att resa i stil!

Vårt tåg kom till Rom tidigt på måndagsmorgonen, så vi hade 24 timmar på oss. Jag låter dagen representeras av ett par bilder som vi tog av varandra på S:t Petersplatsen och på Coliseum. Vi såg och gjorde naturligtvis allt annat också, precis som vid vårt första besök i Paris tre dagar – eller var det tre år? – tidigare.

DaNi i Coliseum, Rom (1965)

Står framför S:t Peterskyrkan, Rom (1965)

Står framför S:t Peterskyrkan, Rom (1965)

Om du vill kan du klicka här för ett klipp från Det ljuva livet (ita. La Dolce Vita), en då ganska ny film med Marcello Mastroianni och den svenska filmstjärnan Anita Ekberg, i vilket de båda plaskar omkring i Trevifontänen (ita. Fontana di Trevi).

Jag kom just att tänka på något som sades på 60-talet. Mänskligheten hade gått framåt på alla fronter och utforskat allting från alla håll. Vad kunde möjligen återstå att upptäcka, nu när man hade fått se polarisen underifrån och månen bakifrån och Anita Ekberg från sidan?

Published in: on 2010/02/02 at 17:21  Kommentera  

Inlägg 305: 9 maj 1965

Tidningsinköpshasardspelsförlusten

Snart var vi återigen ute i en natur som mycket påminde om gårdagens i trakten av Antibes. Vi körde ut på Ferratudden (fra. Cap Ferrat), som stack långt ut i Medelhavet, och njöt av allt vackert som dök upp bakom varje krök. Där kom vi på en liten trevlig uterestaurang, som verkade lämplig för söndagslunch. Den låg vid kanten av ett bergskrön med utsikt över staden S:t Johannes (fra. Saint Jean) med sin sandstrand. Trots att jag själv älskar att åka tåg så medger jag gärna att sådana här ställen kommer man bara till med bil. Vi hade det allt bra gott, och vi njöt av maten och solen och Medelhavet.

DaNi på utelunch, S:t Johannes (1965)

När vi återigen var ute på stora vägen, som löpte utmed havet med järnvägen vid sidan, så plåtade jag DaNi tillsammans med vår hyrbil på ett ställe där tågen går in i tunnel medan vägen fortsätter längs vattnet utanför berget. Ett ytterligare plus för att köra bil längs Rivieran.

Tågtunnel och DaNi vid vår hyrbil, Öster om Beaulieu (1965)

Det var nu inte långt kvar till Monte Carlo, där vi skulle ta tåget klockan 19.34 till Rom – vi hade redan köpt våra sovplatsbiljetter. Därför hade vi gott om tid att se oss omkring. Vi lämnade in våra väskor i förvar på stationen och återlämnade sedan hyrbilen. Det är härligt att hyra en bil och kunna köra överallt och se allt man vill. Och ändå känns det så lätt och skönt när man en gång blir kvitt ratten – och bagaget – och kan ströva omkring efter behag!

Vi ville gå in på kasinot och titta, men si, det gick då inte för sig. Inte för sådana som vi. Det skulle till smoking eller i varje fall mörk kostym med slips, och dessutom ville de ha en hutlös entréavgift. Litet annat än i Las Vegas, liksom. Vi var helt nöjda med vad Monaco hade att bjuda på för vanliga plebejer . Och det fanna i sanning massor av annat att se.

Kasinot, Monte Carlo (internet)

I god tid gick vi tillbaka till stationen och där stod redan tåget och väntade. Vi hämtade ut vårt bagage, och så ville jag chansa på att få tag i en svensk eller amerikansk tidning i kiosken att läsa under resan. När vi kom ut, vad fick vi se? Jo, änden på vårt tåg som just hade satt i gång mot Rom. Och i det fanns våra betalda sängar!

Två slarviga semestrare dök rätt på en taxichaufför, och inte vet jag hur jag fick ihop franskan, men han begrep att vi hade missat tåget och nu undrade om vi kunde hinna ikapp det, för han slängde in vårt gepäck i bakluckan och körde sedan iväg i rasande fart. Nåja, rasande. Vi hade 45 minuter på oss och det var 20 kilometer att avverka till nästa station, och det låter väl enkelt – men så gott som hela vägen dit bestod av bebyggda gator som hade övergångsställen på var hundrade meter. Nej, inte alls enkelt.

Published in: on 2010/02/02 at 15:17  Kommentera  

Inlägg 304: 9 maj 1965

Nizzabögen

Vi strövade omkring ett tag i Nizza, som var en större stad än Cannes men gjorde samma intryck på oss: en elegant badstrand och stora hotell vid gatan utmed havet – i detta fall Engelska promenaden (fra. Promenade des Anglais) – och därbakom ett rörigt myller som i alla större franska städer. Nu skall jag inte slå ner för hårt på dessa medelhavsstäder – det är bara det att allting runt omkring dem var så otroligt vackert och idylliskt och storslaget och romantiskt, att hela begreppet ‘stad’ liksom inte passade in.

Där låg Hotel England (fra. Hôtel d’Angleterre), en stor gammaldags byggnad, som stod Sverige mycket nära på sin tid – det var där som vår kung Gustaf V bodde på vintern på gamla dar, när luftrören började få problem med klimatet därhemma. Han reste då dit ner i sin kungliga sovvagn varje år efter jul – utom under krigsåren, naturligtvis – och kom tillbaka när det började våras.

Kung Gustaf V (internet)

Före kriget gick tåget över Berlin, och där syns han på en internetbild, tillsammans med sin sonson Gustaf Adolf (Carl XVI Gustafs far) och riksmarskalk Hermann Göring, i februari 1939. I grevens tid, alltså.

Kung Gustaf V med sonson och Hermann Göring, Berlin, 1939 (internet)

Du vet säkert redan att Gustaf V var en bög i lönndom. Det blev klart under den så kallade Haijbyaffären på 50-talet, och den minns jag mycket väl. Det var en av Sveriges största rättsskandaler, framför allt därför att en nyligen avliden monark var med på en kant. Detta trots att detaljerna hyschades ner så mycket det gick och tidningarna var menlöst snälla på den tiden. Jag har ju berättat om hur totalt osexuell jag var i yngre år och då aldrig riktigt begrep vad det hela rörde sig om. Därför var det riktigt intressant för mig att nyligen studera saken på internet. Om du vill ta del av dessa lömska gamla saker, så kan du bland annat klicka här.

Badstranden i Cannes hade verkat vara verkligt fin – inte som Tylösand, bevare sig väl, men det var riktig sand i alla fall – medan Nizzas badstrand bestod av småsten, rund och avslipad visserligen, men sand var det inte alls. Skall det vara sten – vilket jag tycker bäst om – skall det vara bohusklippor för mig!

Men en sak i Nizza imponerade verkligen på mig. Det var ett monument till minne av de två världskrigen, och om jag på bilden står i enskild ställning inför symbolen för allt som har hänt Europas folk i två omgångar, så var det nog fänriken inom mig som visade sin respekt.

Krigsmonumentet, Nizza (internet)

Står i enskild ställning framför krigsmonumentet, Nizza (1965)

Published in: on 2010/02/02 at 07:58  Kommentera  

Inlägg 303: 8 -9 maj 1965

Piratdådet

Det var inga andra gäster där – en varning som vi inte lydde – och vi beställde en fisksoppa och sedan någonting med hummer och vadenuva. Soppan var med ett ord ’blaskig’; det var ju synd, men soppan var ju bara en förrätt. När huvudrätten kom in och man förskräckt tog en smakbit, ja, då gick det inte längre an. Ingen av oss var utbildad gourmet, vi behövde inte lyxmat, och vi var på det här lilla pretentiösa stället bara för att allting var så underbart och då kunde man ju unna sig att äta gott också.

Men inte något som smakade som ett mellanting mellan sot och daggmask. Jo, det var nog riktiga ingredienser, det var hummer och det var räkor och det var sparris och det var ris och så var det en tjock vit sås över alltihop. Och mycket annat smått och – nej, inte gott. Allt var svärtat och vidbränt, hummerskalet var mera svart än rött och det som var i det hade smält (?) i hettan, riset hade stekts ihop till bitar, och därför hade de tagit till denna tjocka sås. Tokiga turister tål allt.

Dessa tokiga turister tålde dock inte: ”Garçon!” – ”Oui, monsieur.” – ”Den här maten betalar vi inte för.” – ”Varför inte?” – ”Den är oätlig.”

Chefen kom till. Det var ingen hovmästare i frack – det var inte ett sådant ställe. Det var en karl i grå kostym, och han var klart bekymrad över dessa obstinata gäster: ”Ni har beställt maten, och ni måste betala för den, monsieur!” – ”Ni ser ju själv att den är oätlig.” – ”Enligt lagen måste gästerna betala för mat de beställt.” – ”Lagen? Bra idé! Ring efter polisen  (fra. Appelez-vous les gendarmes), så väntar vi här tills de kommer och avgör om detta är mat som man måste betala för.” – ”Men nej då, vi vill inte ha poliser härinne. Låt oss göra upp det såhär: Ni får maten till halva priset. Det skulle väl gå bra?” – ”Absolut inte. Ringer ni inte efter polisen så ger vi oss av nu med en gång.” – Och det gjorde vi, med våra kompromisslösa huvuden högt.

Det sades naturligtvis en massa flera meningslösheter, allt på god skolfranska – en ordentlig ilska hjälper till med grammatiken på ett oanat sätt – men detta var kontentan av vår upplevelse på Piraten. Min hjärna var så överfylld av det som hade hänt att det inte fanns plats kvar där för att minnas huruvida vi fortsatte måltiden någon annanstans eller svalt ihjäl.

Nästa morgon tog vi ett morgondopp i Medelhavet och körde sedan iväg mot nya äventyr på Rivieran. Och äventyr blev det – Piraten kom att blekna i jämförelsen.

DaNi duschar efter morgondoppet, Antibes (1965)

Nästa Nizza, gamle kung V-Gurras vinterhem!

Published in: on 2010/02/02 at 02:59  Kommentera  

Inlägg 302: 8 maj 1965

Filmstjärneenvirongerna

Det tog elva timmar i sovkupén, men Medelhavet dök upp redan vid sextiden. Det var korridorsidan som vette mot havet, och vi stod därute och bara njöt av allt vackert som passerade förbi. Konduktören kom med kaffe och croissant, och jag minns denna härliga stund än i dag. Paris låg långt tillbaka i tiden.

Klockan 07.37 steg vi av i Cannes. Nu var vi filmstjärnor på festivalbesök! Vi skulle stanna på Rivieran i två dagar, så vi hyrde en bil på direkten – jag minns inte om vi hade förutbeställt den, troligen inte. Det var så mycket man kunde – och vågade – göra då på 60-talet. Man kunde göra saker och ting mera som det föll en in och behövde inte detaljplanera allting som i dag.

Cannes var bara en rörig stad utan charm, bortsett från den härliga stranden. Vi promemerade på Croisetten (fra. La Croisette), parkgatan längs havet, och njöt av allt det vackra. DaNi var inte så vidare bevandrad i franska språket – som om jag borde yttra mig i den saken – men ett ord, som stod textat på den lilla låga muren som skilde sanden från asfalten, det kände han till: ‘SKIT’ (fra. ‘MERDE’), och han måste obönhörligen fotografera det.

Skit på elegant franska på muren, Cannes (1965)

Vi körde så sakteliga österut längs havet, och det var bebyggelse och villor mest hela vägen. Ofta steg vi ur bilen, för allt var så oändligt vackert, natur och arkitektur i kombination, och det ångade pengar överallt. Redan tidigt på eftermiddagen stannade vi till vid ett litet vitt, modernt hotell , och då det föll inom vår budget tog vi in där.

Vi var då i närheten av Antibes, en stad som jag kände till namnet sedan Sigtuna, för det var dit som min kamrat Carl Billquist hade rest om somrarna med sin familj. Då, inte långt efter kriget och den tyska ockupationen, hade det varit nödvändigt att vaccineras mot bl a tyfus när man reste till Rivieran – jag  minns med fasa, känslig som jag är för sådant, alla dessa plågor som han måste ha lidit för detta och att jag inte hade kunnat fatta varför han ville resa till ett sådant ställe, när vi hade de säkra hallandsstränderna och bohusklipporna så nära inpå. Nu när jag såg hur vackert det var här så förstod jag honom bättre.

För middagsmålet fann vi en restaurang, som låg alldeles för sig själv vid stranden en bit norröver. Den hette Piraten (fra. Le Pirate) och var utsmyckad med jättenät och glasflytbojar och uppstoppade svärdfiskar och såg ut som en alldeles otroligt designad fiskebod. Man satt sådär till hälften inne och till hälften ute, just rätt för klimatet.

Men på Piraten tog det hus i helvete.

Published in: on 2010/02/02 at 02:30  Kommentera  

Inlägg 301: 6 -7 maj 1965

Ljusstadsblixtbesöket

Paris! För första gången! Nej, jag skall inte försöka berätta vad vi gjorde och var vi bodde och vad vi såg. Allting var bara alldeles underbart. Och underbart är kort, alldeles för kort. Som bekant.

Vi kom till Paris på torsdagseftermiddagen med 30 timmar på oss innan vi skulle resa vidare.

Det blev, som väntat, inte mycket mera gjort än att finna ett hotell och att äta middag på resten av torsdagen – jo, en liten kvällspromenad kanske vi hann med också innan ögonen föll ihop. Ur led var tiden, och ingen av oss hade sovit något nämnvärt på våra respektive plan, så 12 timmar av de 30 i Paris tillbringade vi på kudden.

Efter frukosten på fredagen tog vi våra väskor till Lyonstationens (fra. Gare de Lyon) förvaringskontor och köpte oss nästa natts hotellrum i sovvagnen till Rivieran.

Eftersom nattåget skulle gå redan klockan 20.45, så blev det en ‘brådskad’ dag i Paris, men vi lyckades faktiskt se ‘allt’. Det gav mersmak. Jag skulle återkomma dit många gånger på korta visiter, och det är den egentliga anledningen till att jag inte vaggar dig till sömns med alla detaljer om vad vi såg – jag kan inte reda ut vad jag upplevde i Paris vid just det tillfället. Och för mig var det viktigaste att DaNi hade det trevligt på sitt första besök i Europa. Mitt dåliga samvete för den kommande lossbrytningen fordrade det engagemanget.

Två bilder, en av mig och en av DaNi får räcka för att visa oss i Paris. En vid blomsterkioskerna utmed Seinefloden och en vid en affischpelare på Elysiska Fältavenyn (fra. Avenue des Champs Élysées). Om allt annat vi såg och upplevde på vår för oss båda första visit i ljusets stad låter jag Yves Montand berätta. Klicka bara här och njut!

Flanerar bland blomsterkiosker, Paris (1965)

DaNi vid annonspelare på Elysiska Fältavenyn, Paris (1965)

Vårt tåg till Rivieran hade också ett känt namn, Blå tåget (fra. Train bleu). Den underbara Nordstjärnan dagen före hade skruvat upp mina förväntningar alldeles för högt – trots att jag inte hade haft någon tidigare erfarenhet av sovvagnar så blev jag grymt besviken, för detta var ingen lyx alls. Jag måste ha väntat mig en komfort i stil med ett hotellrum. Att vi reste i första klass medförde att vi var två i stället för tre i kupén, men ingen annan lyx. Sängarna var mycket smala – att de var ovanpå varandra hade jag väntat mig – och golvutrymmet var minimalt. Men det spelade egentligen inte någon större roll – vi var dödströtta och somnade bums.

Lyonstationen, Paris (internet)

Published in: on 2010/02/01 at 23:17  Comments (2)