Inlägg 420: 21 sep 1965

Födelsedagskarusellen

Så kom min födelsedag, och den firades med Rodgers & Hammersteins musikal Karusell på den nya Nya Yorks Delstatsteatern vid Lincolncentret – jag berättade om den teatern redan när Ed köpte biljetterna i augusti. Det var en underbar present. Karusell hade haft sin urpremiär redan år 1945, och detta var en av de många nyuppsättningarna sedan dess.

Vår uppsättning av Karusell, Lincolncentret, New York, 1965 (internet)

På 1900-talet flödade Broadway med musikaler, med flera urpremiärer vartenda år. För att du då skall förstå vilken fin musikal som Ed tog mig till på min 31-årsdag, så vill jag nämna att tidskriften Tid (eng. Time) år 1999 kom att utnämna just Karusell till århundradets bästa musikal.

Är något sådant värt två sånger för dig att lyssna på? Jag tror det.

Den manliga huvudrollen sjöngs av John Raitt – som jag under åren kom att se i många andra musikaler – och om du klickar här så framför han sin ‘Monolog’ (eng. Soliloquy), i vilken han drömmer om sina planer för sonen Bill. Detta inspelades redan år 1952, då han också hade den ledande rollen i Karusell, alltså tretton år tidigare.

John Raitt (internet)

Du skall få ett smakprov till från Karusell. Här sjunger Gordon McRae ‘Om jag älskade dig’ (eng. If I Loved You) i en uppsättning från år 1956. Klicka här för att få avnjuta det.

Gordon MacRae i Karusell, 1956 (internet)

Jag firades inte bara med karusell – vi gick säkert ut och åt också efter arbetet, Ed och jag, men där saknas anteckningar och jag sitter ju inte här och gissar. Men det kom också brev och paket från Örebro.

I brevet berättade mina föräldrar att deras gamla bil, en Volvo PV444, som de hade haft sedan år 1952, nu hade gått 200.000 kilometer och inte längre var fullt pålitlig på långresor. Den var som en familjemedlem. Det var den bilen som fick stå ut med mitt nytagna körkort. Det var den bilen som jag använde för att komma ut till alla de studentfester på gårdar runt om i Sörmland som jag var inbjuden till under de härliga veckorna under våren 1953. Det var den bilen som på en av dessa studentfester lät mig få dansa wienervals, med flickorna i fotsid chiffon, svepande runt i timtal i balsalen på von Rosens slott Lindö i Tystberga, en natts besök i en värld som på intet sätt var min egen och som jag därför minns som ett underbart feeri. Det var den bilen som sedan tog mig hem igen till Nyköping helt utdansad i morgonsolen. Ah, minnen! Gamla pålitliga Volvo PV – hade det redan gått tolv år sedan allt detta?

von Rosens Lindö slott, Tystberga (internet)

Annonser
Published in: on 2010/03/20 at 03:34  Kommentera  

Inlägg 419: 19 sep 1965

Tryonfästningsparksbesöket

Som du vet tyckte Ed och jag om att sträcka på benen. Längst uppe i norra spetsen av Manhattan ligger, i en bergspark på 25 hektar högt över Hudsonfloden, resterna av Tryonfästningen (eng. Fort Tryon), vilken stammade från det amerikanska frihetskriget. Det var 16 kilometer dit från Peter Warren, och vi travade hela vägen ditupp längs Broadway.

Det var inte mycket kvar av fästningen, men vi tittade på det lilla som fanns. Och en liten stackars oskyldig svamp fick tjäna som staffage för en porträttstudie.

Fästningen, Tryonfästningsparken, New York (internet)

Ed inne i fästningen, Tryonfästningsparken, New York (1965)

Gissar att denna svamp är livsfarlig, Tryonfästningsparken, New York (1965)

Mera bekant i Tryonfästningsparken är Klostren (eng. The Cloisters). Dessa byggnader, som numera är en del av Metropolitans konstmuseum, hade inrättats som ett museum för medeltida konst, vilken de hade placerat i fem europeiska klostermiljöer.

Klostren, Tryonfästningsparken, New York (internet)

Från gångvägen dit hade man en underbar utsikt över floden nedanför.Vi tog det lugnt, vilade upp efter vår ordentliga promenad, och sedan gav vi in i Klostren.

Ed sitter och vilar vid gångvägen, Tryonfästningsparken, New York (1965)

Ed rastar igen, Gångvägen, Tryonfästningsparken, New York (1965)

Verkar rätt trött, Gångvägen, Tryonfästningsparken, New York (1965)

Men efter att ha sett den lilla kyrkliga innergården så brydde sig varken Ed eller jag oss mycket om den medeltida konsten – återigen visade det sig att vi hade samma smak! Vi tog några bilder och begav oss sedan hemåt . Med tunnelbanan. Inte till fots.

Innergården, Klostren, Tryonfästningsparken, New York (internet)

På en bild från Tryonfästningsparken håller jag upp en tidskrift som heter Cue. Den skall jag berätta litet om, för den kom varje vecka med Viktig Läsning för oss båda.

Visar upp tidskriften Cue, Tryonfästningsparken, New York (1965)

Cue var en fantastisk guide till kulturlivet i Nya York. Den bestod uteslutande av vad man kunde göra på staden när man gick ut. Halva tidskriften var en kort beskrivning av allt det som alltid fanns, teater och film och konserter och utställningar och matställen, naturligtvis uppdaterat varje vecka. Resten var artiklar om sådant som komma skulle, om sådant som man inte borde missa, och om sådant som alltid fanns till hands – till exempel  om Tryonfästningsparken, vad man kunde göra där och hur man kom dit – fast inte till fots, så det fick man komma på alldeles själv. Anledningen till att jag släpade med mig Cue på vår heldagsutflykt var att ha den till hands för att hitta rätt saker att se i den stora parken. Den tidskriften fyllde ett enormt behov i en stad proppfylld med konkurrerande förströelser. När den köptes upp för att läggas ner av en konkurrent år 1977 var det något mycket viktigt som försvann. Fast i dag, med internet, hade den troligen inte överlevt ändå.

Published in: on 2010/03/20 at 01:01  Kommentera  

Inlägg 418: 17 – 18 sep 1965

Neptunusorgierna

På fredagen den 17 september var tiden för vår lilla arbetsgrupp i Kingston slut – för den här gången. Planläggningen för vårt programprojekt var färdig, och själva arbetet med programmet skulle, som jag tidigare har sagt, göras inne i Nya York. Det skulle ha blivit revolution  i leden om vi hade beordrats ut i vildmarken i ett helt år. Ja, värre än revolution – vi skulle säkert ha sagt upp oss och gått hem. Vi var en särskild sort, precis som alla Nyayorkbor – vi kunde acceptera andra orter lika litet som folk på andra orter kunde acceptera att bli placerade i Nya York. Och det visste ledningen – som ju också bestod av nyayorkare.

När jag ställde kosan söderut från Kingston på kvällen var det verkligen en lättnad – nu skulle jag få vara tillsammans med Ed på heltid igen. De var viktigt för mig efter att ha skakats upp ordentligt under den här månaden, då jag handgripligen hade lärt mig var mitt hjärta hörde hemma.

DaNi hade flyttat ut, och lägenheten var mera ödslig än någonsin. Eftersom jag var den ‘skyldige’ hade jag gått med på att låta honom ta med sig, inom vettiga gränser, vad han ville ha av det som vi hade köpt tillsammans. Att han skulle ta med sig en av bokhyllorna och en av bäddsofforna var ju självklart. Att han hade tagit skrivbordet och TV-apparaten och matbordet med sina stolar var jag helt med på. Men att han lämnade kvar båda byråarna var en överraskning, och jag var glad åt att han också lät mig behålla den röda mattan, skinnfåtöljen, kaffebordet och den vita bänken. Allt jag var tvungen att köpa bums var en TV-apparat. Resten fick vänta tills jag visste var jag skulle bo. DaNi var allt en hedersknyffel – han hade inte tagit med sig mer än hälften av våra gemensamma ting.

Redan på lördagen var det dags för Riisparken igen, och så här års hade havet värmts upp, så att det var skönt att bada. Att man inte kunde se sina fötter genom vattnet, än sen då – så här mitt i storstaden skall man väl i all fridens namn inte kräva genomskinligt vatten! Tvärtom, i detta vatten kunde man utan fara ta av badbyxorna och hänga dem runt halsen som en trofé för att visa hur djärv man var – man badade ju helt n-k-n!

Även om man inte kunde se något  i det tjockbruna havsvattnet kunde man naturligtvis känna med fingarna om det fanns något av intresse därnere. Men när det samlades för många pojkar med badbyxhalsband oroväckande nära varandra – ett naturligt fenomen som brukade kallas neptunusorgie – så kom det en badvakt springande ner till strandkanten och blåste i sin pipa och fäktade med armarna. Då skingrades gruppen, tog några simtag, och så var det dags igen på ett annat ställe, nu med enbart huvudena över vattenytan.

Den variationen på neptunorgien var mindre uppenbar och klarade sig ofta längre, även om badvakten stod kvar däruppe bara femtio meter därifrån. Så länge hans överordnade inte kunde se att något oanständigt var på gång, såg han sig ju inte tvungen att ingripa – hade han inte varit i tjänst, så hade han nog själv varit med därute. I Riisparken hörde vi alla till samma familj.

Skuttandet runt i vattensoppan skapade en gemenskap med lättare stämning än vid andra tillfällen, och många långlivade vänskapsband knöts faktiskt just där: ”Och var träffades ni då?” – ”O, vi råkade varann för femton år sedan ute i vattnet vid Riisparken.” – Inte alls ovanligt.

Published in: on 2010/03/20 at 00:07  Kommentera  

Inlägg 417: 10 – 11 sep 1965

Betsykatastrofen

Så mycket om Jasons närvaro i Eds och min säng. Men hur blev det med Jason i Nya Orleans? Träffade jag månne honom igen under symposiet? Levde han upp till mitt minne av honom från år 1963?

Ack, Betsy kom emellan oss. När Ed och jag hade vår sexstund på fredagskvällen under Jasons vingar, så hade Betsy elakt nog redan varit framme och spelat sitt spratt. På torsdagen var hon en kategori 4, på gränsen till en kategori 5, men trots att hon var reducerad till en kategori 3 orkan när hon kom i land strax söder om Nya Orleans på kvällen, så var hon elak nog.

Man levde inte då i nutidens kontinuerliga nyhetsbevakning och väderrapportering. Uppe i Kingston brydde sig ingen om sådant som hände ute i världen, och jag var nog ganska likadan, när jag bodde där på mitt motell. I bilen på väg till Nya York hade jag lyssnat på underhållning, och när jag kom hem kanske Ed hade hört talas om Betsy men inte tänkt mera på henne. De stora nyheterna om Betsys framfart fick vi inte förrän vi köpte Nya Yorks Tidender på lördagsmorgonen.

Då fick vi veta att hon hade besökt Nya Orleans i åtta timmar under natten mellan torsdag och fredag. Efterhand fick man veta att hon hade visat sig vara en av de dödligaste och dyrköptaste orkaner som Amerika någonsin hade upplevt, att hon hade dödat 76 människor i Louisiana – med Nya Orleans – att hon hade kostat 7,4 miljarder kronor i skadegörelse, att många vallar mot havet hade gett vika och dränkt vissa stadsdelar upp till hustaken, att sammanlagt 164.000 hus hade vattenskadats, och att evakuerad befolkning inte hade kunnat återvända hem förrän efter tio dagar. I motsats till vid orkanen Katarina år 2005 kom räddningshjälpen snabbt igång, och  president Johnson besökte Nya Orleans omedelbart efter katastrofen.

Efter orkanen Betsy, New Orleans, 1965 (internet)

IBM:s symposium skrinlades. Men det gjordes klart att alla som hade inbjudits automatiskt skulle få sitt symposiedeltagande lagt i sin meritlista ändå. Det kanske verkar konstigt att det ansågs som en merit att deltaga i en nöjesresa, men det var naturligtvis kvalifikationen för resan som var meriten – inte resan i och för sig.

Mitt i alltihop köpte jag på fredagen tio aktier i Rockwell Manufacturing för sammanlagt 1.818 kronor. De tillverkade sådant som bandsågen på bilden, så jag visste att jag hade gjort en klok investering. Jag hade skickat in min order per brev från Kingston, långt innan Betsy hade slagit till. Troligen duckade börsen av fasa den morgonen så att jag av en ren slump fick ett bra pris. Ibland har man tur.

Bandsåg från Rockwell Manufacturing (internet)

Published in: on 2010/03/18 at 08:29  Kommentera  

Inlägg 416: 10 – 11 sep 1965

Sexscenrapporteringsstimulansen

Tanken på Jason gav mig ett utsökt tillfälle till att praktisera min nyfunna definition av trohet. Nu skulle jag berätta om honom för Ed. Inte för att skapa problem mellan oss – tvärtom, nu skulle min uppriktighet beträffande denna affär avgöra om jag hade rätt i min tro att total öppenhet mellan Ed och mig var vägen till fullständig gemenskap för resten av livet.

Vad som var så fint med detta var att om detta skulle visa sig inte passa Ed så bra som jag hade trott, så ginge det bra att backa ut från idén, eftersom Jason ju var många månvarv före Ed och kunde alltså inte på något sätt leda till en konfliktsituation.  Men jag var säker på att jag hade räknat rätt.

Och det hade jag! På fredagskvällen, när jag var tillbaka i Nya York vid midnatt och hade krupit till sängs med Ed, så nämnde jag vad som hade hänt mig förra gången då jag var i Nya Orleans. Ed inte bara accepterade min historia – han blev eld och lågor och ville veta allting om Jason, hur vi träffades, var vi gick, vad vi gjorde. Och han fick förstås veta det in i minsta detalj. Säkerligen mycket mera än vad jag berättade för dig, för då var det ju 40 år färskare i mitt minne. Vad jag inte hade väntat mig var att det eggade upp Ed så mycket att få höra om mig ha sex med någon annan kille – vi låg där hemma i vår härliga säng och liksom hade Jason med oss som en tredje man. Detta gjorde att vi gav varandra en fantastisk klimax så det stod härliga till.  Det var skönt för mig att berätta och det var helt klart skönt för Ed att höra på.

Vi diskuterade detta fenomen morgonen därpå med pigga sinnen och analyserade vad som hade hänt. Medan jag låg där i sängen med Ed, så kom Jason och hans enorma kuk tillbaka för mig i och med att jag beskrev alltihop. Och Ed hörde på och tänkte sig in i hur jag svalde denne okände Jasons kuk därute på Mississippiflodens strand, och det gjorde honom okontrollerbart kåt. I dag förstår jag att detta gav oss båda en pornografieffekt – fast det visste vi ju inte då, för det fanns ingen pornografi då av den sort vi kan köpa och läsa i dag.

Vi var helt överens om att vi inte bara skulle låta varandra få veta om allting som hände oss utan att också ge varandra alla könsdrypande detaljer av vad vi hade upplevt med de killar som vi eventuellt kunde komma att råka träffa på framöver. Inte så att vi avsiktligt skulle gå ut och ragga upp nya killar just för att ge varandra eggande skildringar efteråt, nej inte alls, men när det hände, om det hände, ja då skulle det bli gott för oss bägge att igen krypa ner i sängen tillsammans och låta orden och sperman flöda.

Published in: on 2010/03/18 at 08:03  Comments (1)  

Inlägg 415: 8 sep 1965

Nyaorleansreseinbjudningsbakgrunden

Vi systemingenjörer hade fast lön, medan våra kollegor försäljarna avlönades till största delen genom provision på vad de sålde. Avsikten var att försäljarna skulle sälja så att det brann i knutarna – vi systemingenjörer skulle utgöra klippan av sanning och förnuft, som kunderna kunde klamra sig fast vid för att få veta vad som var sant av allt det som försäljarna hade brett ut för dem.

I början av året fick varje försäljare en ‘kvot’, det vill säga ett årsförsäljningsbelopp som han skulle sträva att uppnå, och när han hade gjort det – och alltså hade uppnått 100 procent av sin kvot – så blev han medlem i något som kallades ‘hundraprocentklubben’. Det betydde mera än applåder – han inbjöds att deltaga i hundraprocentklubbens sammankomst någonstans följande vår. Orten varierade från år till år, men vanliga platser var Miamistranden, Nya Orleans, San Diego, Las Vegas, San Francisco, Seattle, Chicago och Nya York – bekvämt men kanske inte så värst spännande för dem som redan bodde där. IBM:arna fyllde jättehotell och deltog i ett par stora möten, fyllda med applåder och belöningar och uppmuntrande tal av höga herrar. Resten av tiden var rena, skära nöjet, med banketter och segling och rundturer och varjehanda artistprogram. Mötena var viktiga för att deltagarna inte skulle behöva betala inkomstskatt på värdet av resan. Det hela måste skattetekniskt kunna betraktas som en affärsresa.

För oss systemingenjörer ordnades det något liknande varje höst, men eftersom vi inte hade någon försäljningskvot så hade vi ju inte heller någon hundraprocentklubb. I stället avgjorde varje kontor vilka som skulle inbjudas, och hur det gick till var det ingen som exakt visste. Naturligtvis var det en belöning för gott arbete, men inbjudningen kom ändå alltid som en glad överraskning. Vår sammankomst kallades ‘symposium’, ett ord som vanligen användes för en sammankomst av vetenskapsmän för att diskutera något viktigt ämne, men för oss var det bara förnöjelser, och avsikten med det hela var förstås att få oss att lägga manken till.

Nu hade en av de utvalda systemingenjörerna på vårt kontor fått förhinder, och lilla jag, efter bara två års anställning, blev inbjuden, visserligen som ersättare men ändå – vilken ära! Orsaken var förstås den fina personbedömning som Tom hade gett mig i juni – men jag kom alldeles av mig av överraskningen. Jag visste egentligen inte mycket om dessa symposier, men jag lärde mig snabbt. Och jag skulle alltså få återse Nya Orleans. Daggdroppsgästgivaregården? Mississippistranden?? Jason???

Published in: on 2010/03/18 at 07:49  Kommentera  

Inlägg 414: 28 aug – 8 sep 1965

Adirondacksparksoändligheten

Den här gången blev vädret för Ed och mig helt annat än när vi två veckor tidigare körde till Ottawa i regn. I två hela dagar hade vi nu strålande sol och lagom sommarvärme – som gjort för utforskande av Adirondackparken, en stor naturpark norröver. Den sträcker sig från Albany ända upp till Kanada, och där finns det utrymme för alla som vill vara där. Allting däruppe har att göra med liv i skog och mark, vilket, som jag tidigare har berättat, är tillåtet för allmänheten i Amerika bara i särskilt avsatta naturparker – inte överallt som i Sverige. Därför måste alla friluftsälskare samsas i dessa parker, och då blir det ibland litet trångt här och där. Men 25.000 kvadratkilometer ger faktiskt gott om rum för alla. Det finns sjöar för kanotister och backar för skidåkare, kvitter för ornitologer och vattenfall för fotografer, stigar för fotgängare och bäckar för forellfiskare.

Mina bilder från parken kommer alla från internet. Vi bara körde dit, utan sportkläder, utan kamera. Vi hade inte vetat vad vi skulle få se och uppleva. Hade vi varit förberedda hade vi säkert fotograferat och också hyrt både kanot och cyklar. Men nu fick det bli enbart en översiktsresa för framtida behov.

Typisk interiör, sportfiskestuga, Adirondackparken (internet)

Bäckravin, Adirondackparken (internet)

Träd på Goodnowberget, Newcomb, Adirondackparken, 2004 (internet)

Den kändaste orten i parken är Fridsjö (eng. Lake Placid), där vinterolympiaden år 1932 hade ägt rum. Men vi sökte oss inte till några orter. Över natten bodde vi i en stuga vid en sjöstrand, och mat fick vi på ett tillhörande litet kafé. Rummet hade två smala sängar, vilket kanske inte var idealiskt, men när man har hela livet framför sig så spelar två smala sängar absolut ingen roll.

Allt var så härligt där att vi utnyttjade så mycket tid vi hade på oss och kom därför tillbaka till Kingston för sent för sista bussen till Nya York. Så det blev igen en söndagsnatt i Kingston tillsammans. I dubbelsängen. Och upp i tid för första bussen till Nya York.

Ed berättade i sitt brev till mig följande dag att han hade gått direkt till varuhuset Macy’s och köpt sig en blå skjorta och en randig slips, för nu var det höst i luften, 14 grader, och då dög inte sommarkläderna längre som kontorsutstyrsel.

Nästa veckoslut var det helg, med Arbetsdagen som vanligt på första septembermåndagen. Då var jag inne i Nya York och firade helgen med Ed, vad vi nu gjorde. Gissning: Riisparken.

En dag strax efter Arbetsdagen ringde Tom Farrelly upp mig i Kingston och undrade om jag ville åka till Nya Orleans på symposium. En man på kontoret som skulle åka hade fått förhinder, så nu undrade Tom om jag skulle ha tid att ta hans plats. Om jag kunde!! Hurra!!!

Symposium? Nya Orleans? Jag tror att något måste förklaras här.

Published in: on 2010/03/18 at 07:24  Kommentera  

Inlägg 413: 22 – 27 aug 1965

Bussavstigningslängtansuppfyllelsen

Det fanns ju ingen anledning för oss att köra till Kingston som vi hade planerat. Varför åka dit i detta duggregn bara för att där låta DaNi hoppa på bussen tillbaka till Nya York? Jag kunde ju lika gärna köra direkt in till Nya York, lämna av DaNi där, och sedan köra upp till Kingston. Så det gjorde vi, åt söndagsfrukost på ett matställe någonstans i Nya Jersey, åkte genom tunneln under Hudsonfloden till DaNi:s nya adress på 12:e gatan, och sedan körde jag direkt till Kingston.

Två saker förundrar mig i dag när jag tänker tillbaka på hur det gick till. (1) DaNi tog mig inte upp för att få se hans nya bostad. Det kunde ju ha varit många skäl – kanske helt enkelt att det var för rörigt däruppe för besök så här ett par dagar efter inflyttningen. (2) Jag valde att inte stanna och bo över i Peter Warren till måndagsmorgonen. Jag behövde ju inte vara i Kingston förrän klockan 12.00 nästa dag. Jag måste ha haft mina skäl för att bara skjutsa hem DaNi och sedan ge mig av mot Kingston – men jag kan inte helt räkna ut dem.

Det berodde nog mest på att jag var trött – detta att tassa på tå ett helt veckoslut, tänka på vad man sade och inte beröra vissa centrala ämnen, att inte kunna vara sig själv till fullest. Jag ville nog bara komma till mitt rum i Kingston och koppla av. Jag hade gjort min plikt. Veckoslutets id var fullbordat. DaNi och jag kunde förbli vänner i fortsättningen. Eller åtminstone inte ovänner.

Och nu längtade jag efter Ed! Det har nog ett visst värde att vara ifrån varandra litet då och då, för då får man tillfälle att längta. ”Längtan är vår arvedel”, sade redan Karlfeldt, och han visste vad han talade om. När nästa fredagskväll kom och jag återigen satt på min bänk på busstationen i Kingston, då tänkte jag på hur gott det var att man kunde få längta efter en människa så till den himla milda grad, väl vetande att ens längtan snart skulle komma att bli uppfylld. Och att samtidigt veta att man själv var efterlängtad. Tack, DaNi, för att du ovetande skapade två veckor mellan Eds besök! När min älskade nu steg av bussen var det som om Kristus själv steg ner från himlen.

Visst låter det melodramatiskt – det var ju bara bussen från Nya York som höll på att tömmas på sina passagerare. Men jag var fylld av kärlek till Ed så som jag aldrig hade känt det för DaNi. Min kärlek till DaNi hade troligen varit baserad på tacksamhet för allt som han gjorde för mig under mina första stapplande år i det nya landet – vilket var en grund som var god nog. Men kärleken till Ed hade en helt annan dimension: min vilja att tillhöra honom och göra honom allt gott jag kunde.

Published in: on 2010/03/18 at 06:02  Kommentera  

Inlägg 412: 22 aug 1965

Barnkoloniklagobrevet

Regnet som hade börjat redan på kvällen fortsatte nästa morgon. Det var inte planerat och lämpade sig inte alls för naturupplevelser. Så vi drog oss länge i sängen med TV:ns hjälp – precis som många i Amerika gör oavsett vädret på söndagsmorgnarna. Sedan blev det en dag med litet ditt och datt, på en väg hit och en väg dit, allt med vindrutetorkarna på halvfart.

Och bilradion bidrog med litet mjuka sladängor. Som till exempel det evinnerliga ‘Brevet från kolonien’ (eng. A Letter from Camp). Ja, så hette låten när Cornelis Vreeswijk lanserade den i Sverige någon gång på 80-talet. Klicka här för den svenska versionen.

Noter till ‘Brevet från kolonien’, 1965 (internet)

Men vi i Amerika njöt av den redan år 1965, en gång i kvarten för att vara exakt, helt oavsett vilken station man hade på. Det var Allan Sherman som sjöng sitt åttaåringsbrev till pappa och mamma från barnkolonin Granada. Ingenting märkvärdigt i och för sig – skrev hem gjorde många olyckliga ungar som skickats ut på koloni för att det skulle bli fason på dem. Jag hade själv varit på barnkoloni i tre veckor i Vittsjö, när jag var sex år gammal, men det pratar vi inte om, för jag minns ingenting därifrån – bara att när jag kom därifrån sade alla att jag hade blivit en ängel.

Det ovanliga med sången var att den innehöll sådant som dåförtiden inte brukade nämnas i gott sällskap – här strömmade dessa onämnbara ting rätt ut ur tratten för vemhelst som ville höra det, d v s alla.

Vad klagade den lille stackaren på då från sin barnkoloni? Jo, (1) att de hade fått veta att de skulle få roligt bara det slutade regna, (2) att han hade varit ute med en kamrat, Joe Spivey, som då råkade röra vid giftig murgröna, (3) att en annan kamrat, Leonard Skinner, på kvällen efter middagen hade drabbats av matförgiftning, (4) att alla rådgivarna avskydde serveringspersonalen, (5) att det fanns alligatorer i sjön, (6) att träningsledaren inte gillade veklingar och därför läste för ungarna ur någonting som hette ‘Ulysses’, (7) att hans sängkamrat hade malaria, (8) att det just höll på att organiseras skallgång efter en kamrat, Jeffrey Hardy, (9) att om hans föräldrar läte honom vara kvar härute i skogen så kunde det hända att han bleve uppäten av en björn, (10) att om han finge komma hem så skulle han inte väsnas alls eller skräpa ner i huset med de andra pojkarna, (11) att han redan hade varit här i en hel dag, (12) att han undrade hur hans älskade lillebror mådde, (13) att de borde låta honom komma hem ifall de saknade honom, (14) att han till och med skulle låta tant Bertha krama och kyssa honom. Fast, (15) ett ögonblick här, haglet hade slutat, killarna simmade och seglade, de spelade brännboll – nu var allting mycket bättre, så (16) var snälla och bortse från det här brevet!

Published in: on 2010/03/18 at 05:05  Kommentera  

Inlägg 411: 21 aug 1965

Borschtbältesigenklaffandet

Efter andra världskriget hade Catskillsbergen sin bästa tid. Eleganta nattklubbar inreddes på alla större hotell, och de största, som Grossingers, Concord och Flagler, kämpade om att få tag i de allra största namnen in nöjesbranschen. Varje veckoslut bjöd på komedi, sång och dans av storartister, som ackompanjerades av hotellets egen orkester. På en och samma lördagskväll kunde man på de olika hotellen avnjuta Steve Lawrence och Eydie Gormé, Jerry Vale, Dean Martin, Don Rickles, och Tony Bennett. Samtidigt var vissa artister fast engagerade av ett visst hotell för hela säsongen, som Eddie Fisher på Grossingers och Jerry Lewis på Browns.

Nu på 60-talet hade emellertid tiderna och transportmöjligheterna förändrats, och många människor som tidigare hade svalkat sig uppe i Catskillsbergen på sommaren flög nu när som helst på året till Florida eller Las Vegas – eller, om man verkligen ville slå på stort, till Europa. Dessutom hade många numera luftkonditionering därhemma, vilket gjorde att man kunde få njuta av lyxen att inte alls behöva fly bort från sommarhettan. Den nya typen av gäster i Catskillsbergen, skidåkarna, hjälpte väl hotellens ekonomi litet grann, men de goda tiderna kom aldrig tillbaka.

Det var en händelse som såg ut som en tanke, att den första skidbacke som DaNi och jag nu körde förbi var Windham, vilken för Ed och mig senare råkade bli vår första destination för att åka skidor. Trots att vi båda hade stått på skidor, var och en på sitt håll, så hade ingen av oss schussat nerför branta backar.

De små hotellen började slå igen på 60-talet – de större klarade sig längre. Men Grossingers slog igen år 1986 och Concord år 1998. I dag finns det knappast någonting kvar av alla de tusen hotellen.

Concord hotell efter stängningen, Catskillsbergen (internet)

Simbassäng, Grossingers Hotell efter stängningen, Catskillsbergen (internet)

Förrådsrum, Grossingers hotell efter stängningen, Catskillsbergen (internet)

Gästrum, Grossingers Hotell efter stängningen, Catskillsbergen (internet)

Serveringshörna, Grossingers hotell efter stängningen, Catskillsbergen (internet)

Simbassängen, Tamarack hotell efter stängningen, Catskillsbergen (internet)

Rivning av Concord hotell efter stängningen, Catskillsbergen (internet)

Nedbränning av Heiden hotell efter stängningen, Catskillsbergen (internet)

Rivning av stängt hotell, Catskillsbergen (internet)

Bortkastad meny efter hotellstängning, Catskillsbergen, 1998 (internet)

DaNi och jag kom efter ett par timmars kurvig väg till en liten stad som hette Hancock, och då var det lagom dags för lunch. En blinkande neonskylt – jo minsann, rätt härute mitt i den vackra naturen! – fick oss in på Hancockhus (eng. Hancock House) bar & grill. Själva måltiden är i dag helt glömd, men icke så den stora blågrå träbyggnaden, vilken jag nu ävenlunda har funnit på internet i en annan, mera modern färg. Intressant metamorfos!

DaNi vid Hancockhus hotell, Hancock (1965)

Hancockhus hotell 40 år senare, Hancock (internet)

Nu hade det mulnat på, och när vi kom till staden Scranton var det faktiskt regndigert. Lika så gott att ta in för natten, och vi fann ett trevligt litet motell som hette Penn Can – namnet var ett mix av Penn, en förkortning av Pennsylvanien där motellet låg, och Can, efter den orientaliska inredning som motellet hade. Detta ställe var det enda jag såg av den gamla gruvstaden Scranton.

Förtrollad av Delawarefloden (1965)

DaNi och vår hyrbil vid Penn Can motell, Scranton (1965)

Published in: on 2010/03/17 at 17:06  Kommentera  

Inlägg 410: 21 aug 1965

Borschtbältessemesternöjeslivet

Nöjena däruppe bestod i början av något så enkelt som att åka hölass på kvällen eller att ta en ridtur på pensionatets hästar. Man kunde också råka på en kringresande artist som uppträdde på pensionatets gräsmatta. Omkring år 1920 var det flera sådana professionella artister som åkte runt bland hotellen, där de uppträdde och skickade runt sin hatt bland åskådarna för att tjäna en slant.

Under det stormiga 20-talet hade hotellen goda tider och deras gäster blev mera kräsna. Man inrättade teatrar som kallades ‘kasinon’, och började anställa nöjesorganisatörer för att hålla gästerna roade. Små hotell hade kanske bara en, medan de stora hade gäng på upp till tio, ledda av en nöjesdirektör, som hade förmågan att alltid hålla igång. Det var hans jobb att se till att gästerna inte hade tråkigt och bara sysslade med kortspel, bantning och korsord. Han skulle sjunga, dansa, berätta historier, arrangera sällskapsspel, planera vandringar, organisera sångkör för utebrasan, sitta och småprata med gamla tjocka tanter, och underhålla gästerna vid måltiderna.

Varje dag i veckan var fullpackad med evenemang, och programmet kunde se ut så här: söndagens introduktionskväll, då gästerna fick träffa varandra, måndagens utomhusbrasa med körsång, allsång, och uppläsning av poesi och folksägner, tisdagens maskerad med teman som Gamla Japan eller Gamla Montmartre, onsdagens amatörafton – den kvällen stod gästerna för underhållningen och de flesta nöjesanställda kunde få vila upp litet grann – torsdagens nattklubbskväll – en skräpföreställning vars hela avsikt var att få gästerna att bo kvar till veckoslutet – och fredagens korgbollsmatch, där de dödströtta kyparna spelade i två lag mot varandra eller mot lika trötta kypare från andra hotell.

Lördagen var veckans höjdpunkt. Då kunde de stora hotellen lansera en fullfjädrad Broadwayföreställning av en pjäs eller musikal. Flaglerhotellet hade till exempel inrättat en liten teater med plats för 1.500 åskådare och med utrustning som till och med överträffade vad en del teatrar hade att komma med inne i Nya York. Åskådarna var finklädda i högsta stassen för dessa föreställningar, och varje gång fick hundratals gäster avvisas för att det inte fanns plats för dem.

Men depressionen på 30-talet slog till hårt. Hotellen skar ner på allt och många gick ändå omkull. Efterhand övergick man till att boka in sina artister för en kväll i taget. Samma artist kunde ibland vara bokad på tre olika hotell under samma kväll – och på de dåliga vägarna däruppe kom de ibland inte fram i tid mellan föreställningarna. Små katastrofer inträffade ofta.

Published in: on 2010/03/17 at 16:04  Kommentera  

Inlägg 409: 21 aug 1965

Borschtbälteseran

När vi gav oss iväg på lördagsmorgonen hade vi ingenting särskilt planerat. Vid tidigare körningar norrut hade jag i samhället Catskill en bit norr om Kingston sett en stort uppslagen djurgård, och tyckte att det kanske kunde vara ett trevligt första litet stopp.

Och som det blev kom vi att stanna där, på Catskills Vilddjursgård (eng. Catskill Game Park), i ett par timmar. Inte för att det var något särdeles sofistikerat – en park med djur, mest till förnöjelse för familjer med barn. Men vi är ju alla barn inuti, och vi var bara 30 år gamla bägge två. Och vi lekte runt med djuren och med varandra och hade lika kul som vilka treåringar som helst.

Lilaklädd DaNi lutar sig, Catskills djurpark (1965)

Lilaklädd DaNi bland hjortar, Catskills djurpark (1965)

DaNi allom till åtlöje, Catskills djurpark (1965)

Frestar nyfiken mindre elefant, Catskills djurpark (1965)

DaNi med jordekorrar, Catskills djurpark (1965)

Därifrån gav vi oss iväg västerut, längs norra änden av Catskillsbergen. Det var uppe i denna höglänta bergsregion som Nyayorkfamiljer, som hade råd, historiskt brukade svalka sig under sommaren, särskilt de som var av judisk börd. Trakten med dessa hotell brukade kallas ‘borschtbältet’ – litet lustigt, eftersom rödbetssoppan borscht ursprungligen var östeuropeisk och inte alls speciellt judisk.

Soppan borscht med sur grädde (internet)

På toppen av detta områdes popularitet fanns det uppemot tusen hotell däruppe som drog till sig över en miljon gäster varje sommar.

Vykort med alla hotellen (internet)

Det fanns allting, från de enklaste pensionat

Columbia Farm hotell, Catskillsbergen (internet)

till de elegantaste hotell med alla upptänkbara lockelser.

Grossingers hotells tidigaste byggnad, Catskillsbergen (internet)

Jennie Grossingers byggnad, Grossingers hotell, Catskillsbergen (internet)

Hotell Plaza, Catskillsbergen (internet)

På dagarna var simbassängerna centralpunkterna,

Simbassängen, Columbia Farm hotell, Catskillsbergen (internet)

Simbassäng, Concord hotell, Catskillsbergen (internet)

Simbassängen, Laurels hotell, Catskillsbergen (internet)

Simbassängen, Grossingers hotell, Catskillsbergen, 1951 (internet)

och på kvällarna barerna, restaurangerna och dansgolven.

Baren, Nevele hotell, Catskillsbergen (internet)

Baren, Flagler hotell, Catskillsbergen, cirka 1960 (internet)

Matsalen, Columbia Farm hotell, Catskillsbergen (internet)

Nattklubb för 3.000 gäster, Concord hotell, Catskillsbergen (internet)

Dansgolv, Grossingers hotell, Catskillsbergen,1959 (internet)

Under sina bästa dagar presenterade dessa hotell toppen av vad som fanns av komedianter och sångartister. Danny Kaye, Milton Berle, Alan King, Perry Como, Mel Brooks, Judy Garland, Sid Caesar, Eddie Fisher, Robert Merrill, Dean Martin, Jerry Lewis, Tony Bennett, Steve Lawrence och Eydie Gormé – hela Amerikas popkultur under 40-, 50-, och 60-talen var där.

Danny Kaye, 1937 (internet)

Elaine Grossinger och Alan King till höger, Grossingers hotell, Catskillsbergen (internet)

Perry Como och Elaine Grossinger, Grossingers hotell, Catskillsbergen (internet)

Eddie Fisher och Elaine Grossinger, Grossingers hotell, Catskillsbergen, 1953 (internet)

Dean Martin och Jerry Lewis (internet)

Steve Lawrence och Eydie Gormé, Grossingers hotell, Catskillsbergen (internet)

Bland miljonen gäster fann man politiker och fruar till tidigare presidenter,

Harry Grossinger, Vicepresident Nelson Rockefeller, Elaine Grossinger, Grossingers hotell, Catskillsbergen, 1975 (internet)

Elaine Grossinger, Mamie Eisenhower, Paul Grossinger, Grossingers hotell, Catskillsbergen (internet)

Eleanor Roosevelt och Elaine Grossinger, Grossingers hotell, Catskillsbergen (internet)

artister – en del gifte sig där,

Elaine Grossinger och Joel Grey, Grossingers hotell, Catskillsbergen (internet)

Eddie Fisher, Jennie Grossinger, Elizabeth Taylor, Grossingers hotell, Catskillsbergen, cirka 1962 (internet)

Eddie Fisher och Debbie Reynolds vid sitt bröllop, Grossingers hotell, Catskillsbergen, 1955 (internet)

och naturligtvis vem som helst.

Gäster, Grossingers hotell, Catskillsbergen, 1950-talet (internet)

Hela Catskillbergens era som semestermål varade i mindre än 75 år, med i början små pensionat som hade startats av judiska småbönder för att klara brödfödan under första världskriget. De kunde tjäna mera pengar genom att hyra ut rum till svettiga Nyayorkbor under sommaren än genom att bruka sin jord. Efter andra världskrigets slut var bergen packade med hotell, där de största hörde till Amerikas mest kända semestertillhåll. De konkurrerade med varandra genom att erbjuda de mest extravaganta byggnaderna och de mest uppskattade underhållningsartisterna. Men vid millennieskiftet år 2000 var festen slut, med bara några få hotell kvar för dem som fortfarande ville komma dit.

Published in: on 2010/03/17 at 12:27  Kommentera  

Inlägg 408: 18 – 20 aug 1965

Skedpositionstrygghetsframkallandet

Redan i sitt tisdagsbrev skrev Ed att han hade fått tag i två fina parkettplatser till Karusell, en musikal av de gamla pålitliga Rodgers och Hammerstein. Det var en nyuppsättning, och den uppfördes på Lincolncentrets alldeles nybyggda – år 1964 – Musikteater, vilken senare kom att benämnas Nya Yorks Delstatsteater (eng. New York State Theater). Den låg till vänster om Metropolitanoperahuset, som stod under byggnation fram till 1966.

Exteriör, New Yorks Delstatsteater, New York (internet)

Vi hade fått våra två platser mitt i salongen och de kostade faktiskt något mindre än motsvarande platser på en Broadwayteater, nämligen bara 44 kronor styck. Men oavsett priset så visste vi att det skulle bli underbart, för det hade skrivits mycket om den nya fina teatern. Du kommer att efterhand få höra mycket om just den teatern, om vår inbjudan till dess Gröna rum (eng. Green Room) för att skaka tass med operasångarna i mellanakten. Men nu skall jag inte gå händelserna i förväg.

Interiör, New Yorks Delstatsteater, New York (internet)

I stället skall jag gå till fredagskvällen, då jag återigen väntade på Kingstons busstation. Inte på Ed den här gången, och inte heller på någon mystisk Ernie – ingenting mer av den sorten för mig! – utan på gamla, trogna DaNi. Som jag ordentligt har tjatat i dig vid det här laget så var detta besök sanktionerat av Ed, som hade önskat mig ett trevligt avskedsveckoslut med DaNi och verkligen menat det.

DaNi hade bestämt sig för att flytta in med en gång, så fort hans nya våning hade målats och snyggats upp för sin nya hyresgäst. Han var mycket nöjd med den, och den låg inte långt borta, nämligen i hörnet av Sjunde avenyn och 12:e gatan, rätt högt upp i en stor byggnad med utsikt över småhustaken åt sydöst.

Vi hade väldigt trevligt, och det var intressant att lägga märke till hur vi smög omkring som katter kring en skål med het gröt. Vi rörde oss obehindrat och stötte ibland ihop litet grann, men vi aktade oss noga för att ge oss på gröten. På hela veckoslutet pratade vi på, om allt och alla och allting, men aldrig om den heta gröten. Och så skulle det ju vara. Vi var försonade, jag var förlåten, DaNis sår höll på att läkas, jag var aktsam, och vi rörde inte heller vid något av nyhetsvärde. Jag tror att vi inte yttrade en enda mening som slutade med ett frågetecken.

Vi sov i samma dubbelsäng. Varför inte? Vi kände ju varann, och vi visste ju båda att vi skulle hålla oss på var sin sida. Och ändå hamnade vi som genom ett trollslag i den gamla invanda skedpositionen. Bara för att det kändes så tryggt och gott. Jag tyckte om att få behålla en vän som jag kunde sova med på det sättet. Han hade gjort mycket för mig och jag älskade honom.

Published in: on 2010/03/15 at 09:44  Kommentera  

Inlägg 407: 16 – 18 aug 1965

Sommarvardagslivet

När jag kom tillbaka till Kingston var det bara tid att byta om och kvickt köra till jobbet. Jag hade tänkt skriva en ‘rapport’ till Ed om vad jag hade upplevt, men det fick vara till kvällen. Men för Ed väntade det inte till kvällen – han totade ihop en hälsning rätt där på sitt skrivbord. Han arbetade ju på ett bokförlag, och de hade förstås privata skrivmaskiner för alla brev som måste skrivas: ”Vi ha läst Edert manuskript med stort intresse. Tyvärr passar det icke in i våra nuvarande utgivningsplaner, och därför återsända vi det. Vi hoppas att Ni kommer att ha oss i åtanke, när Ni är färdig med Edert nästa bokmanuskript.”  En liten hälsning till den man har kär var det nog inte svårt att få plats för bland alla dessa standardiserade alster.

Jag hade ju inget eget skrivbord, inte ens något eget hörn. Jag var bara gäst här på IBM-fabriken, och mesta tiden satt vi alla runt ett stort konferensbord och planerade vad som behövdes i vårt program. Första steget när det gäller att konstruera ett dataprogram: man måste veta exakt vad det skall göra, och alla måste vara ens om allting. Och under sådana dagar blir det ingen tid att syssla med brev av kärlek. De får vänta till efter klockan 21.00.

Ed hade inte haft tid att gå hem på vägen från Kingstonbussen till arbetet och hade därför inte kunnat byta kläder. Han fick använda samma blå jeans och sandaler som han hade rest till Ottawa i. Och som det mesta här i världen gick det bra – i den heta, fuktiga, okonditionerade sommarluften på hans universitetskontor var det faktiskt rätt sorts kläder. Meningen var ju att han skulle ha rest hem på kvällen, men sedan hade vi haft det så skönt ihop på rummet att han var tvungen att stanna kvar till morgonen. Men nu förstod jag att så skulle det inte få bli igen. Ibland måste man vara förståndig och inte bara förlusta sig.

På onsdagen fick jag ett mycket längre brev från Ed. Han berättade om vad han hade klarat av på sitt gym på KFUM på måndagskvällen: han gjorde knäböjningar med 100 kilo på stången över axlarna! Inte ända ner, bevare sig väl, men fjärdedelen ner, och det var då inte dåligt. Och så sprang han 3 kilometer på inomhusbanan och simmade i en och en halv timme i bassängen i källaren. Undra på att han var så slank och muskulös. Han sade att han nu var på mjölkdiet, vad det nu var, för han ville gå upp i muskelvikt, och då måste man ha ordentligt med mat.

Ed ville bli min egen muskelknutte! Jag skulle aldrig ha energi för så mycket flås. Gärna vikter, men inte allt det där andra. O, vad jag älskade honom!

Published in: on 2010/03/15 at 09:14  Kommentera  

Inlägg 406: 16 aug 1965

Barnafödselskostnadsjämförelsekonsekvenserna

När man sitter ensam i sin bil klockan 06.00 en mulen måndagsmorgon, så antingen längtar man tillbaka till sin goda säng på motellet eller också funderar man ut ett sätt att använda denna obekväma situation till något användbart. Jag kom att tänka på att jag egentligen hade tillräckligt med tid att köra ner till Englewood och träffa Lennart Karlsson – jag skulle ju inte börja arbeta förrän klockan 12.00. Och även om vi hade hört av varandra så hade vi ju inte träffats alltsedan de hade varit i Nya York före Seattleäventyret. Vilket var åratals sedan – nåja, det kanske närmare bestämt rörde sig om fyra och en halv månader – det är väl inte så noga, men det kändes som åratal.

Jag körde hem till mitt rum, ringde dem – klockan 06.15 blir folk alltid så glada när telefonen ringer – och föreslog att vi skulle äta frukost tillsammans och sedan kunde han få visa mig sitt kontor. Han sade genast att jag skulle komma hem till dem på frukost, men det avstyrde jag när jag hörde Lisbeth hojta i förfäran i bakgrunden. Det är inte så lätt att få ett hem representationsiordningställt på en timme om man är en i Sverige uppfostrad husmor.

Lennart gav mig detaljerade instruktioner för hur jag skulle komma till ett lämpligt frukostställe nära volvokontoret. Vi skulle träffas klockan 08.30, så jag hade gott om tid att köra fel – vilket är lätt att göra i dessa krokiga förstäder. Lennart hade Lisbeth med sig, och jag passade på att under måltiden smyga in att min bäste kompis nu hetter Ed och inte DaNi. Hur jag gjorde det utan att misstänkas för några otillbörligheter minns jag då rakt inte – men folk byter väl ut sina vänner då och då?

LeKa och LiKa vid frukost nära Volvo, Englewood (1965)

Jag fick veta att Lisbeth väntade barn i november och att de hade beslutat att hon skulle åka hem till Sverige för födseln. Jo, Lisbeth använde faktiskt orden ‘hem till Sverige’ – jag lade märke till det och fick känslan att hon inte riktigt betraktade sig som hemma i Amerika. Hon hade redan bokat sin biljett för att flyga med SAS den 2 oktober, och hon skulle bo hos sin mamma – Lennart skulle stanna kvar här och arbeta.

Lisbeth var övertygad om att vården var mycket bättre där och visste att det inte skulle kosta henne något alls – hon hade fått veta hur hutlöst dyr en barnfödsel är i Nya Jersey. På något vis fick jag intrycket att Lennart inte var riktigt med på reseidén, och jag, som inte hade fött så många barn, satt bara och lyssnade till allt elände som strejtfolk måste dras med. Det är allt gott att vara bög.

Sedan gick vi alla till hans kontor fem minuters gångväg därifrån.

Det blev till att skaka tass med hans chef och litet småprat om ingenting. Det var verkligen ett ovanligt kontor med amerikanska mått mätt. Sverige låg oerhört långt före i kontorsinredning, åtminstone på den tiden.

Published in: on 2010/03/15 at 08:38  Kommentera  

Inlägg 405: 12 – 16 aug 1965

Huvudstadsbesöket

I sitt brev sade DaNi att han skulle flytta på tisdag eller onsdag nästa vecka och att orsaken till att han inte kunde komma till Kingston på veckoslutet var att han var tvungen att förbereda flyttningen, packa böcker i kartonger, bära över sina kläder på egen hand, och sådant. Min omedelbara tanke var att hjälpa honom med det, men den idén slog jag bort som obehövlig och kanske rentav pinsam. Men kanske han skulle kunna komma upp redan på veckoslutet därefter?

Först funderade jag på i vilken ordning jag skulle tala med Ed och DaNi om allt detta. Men så förstod jag att det hade behövts en god schackspelare för att räkna ut alla variationerna på hur de båda skulle komma att reagera, så jag beslöt att tala med dem precis som det föll sig, vem jag fick tag i först. Det enda jag inte tänkte nämna var detta veckoslut, som jag så genant hade glömt bort. Detta inte för att jag fruktade konsekvenserna, utan bara för att inte avslöja hur dum och glömsk jag kunde vara.

Jag ringde upp DaNi på hans arbetsplats, och följande veckoslut passade bra. Som man ju alltid gör reserverade jag mig förstås för att Ed kanske hade planerat något, mig ovetande. Och eftersom Ed skulle komma upp till mig nästa dag väntade jag med att låta honom veta att nästa veckoslut skulle för honom bli utan mig. No big deal, skulle jag vilja utbrista på utrikiska, eller, på svenska, ingenting att göra en stor sak av.

Vädret såg rätt dåligt ut, så när Ed kom på fredagskvällen föreslog jag att vi skulle åka till Kanadas huvudstad Ottawa – man kan undra varför jag undvek att föreslå det mera närliggande och intressantare målet Montréal. Hmmm?? Tidigare hade tanken varit att utforska Adirondackerna (eng. The Adirondacks), det enorma naturområdet i norra delen av delstaten Nya York, men om det regnade vore det allt bättre med en stad.

En rätt händelsefattig tripp att beskriva, motorvägar, duggregn, skönt att vara i bilen tillsammans och andas samma luft. Ottawa visade sig vara en ganska liten stad med en massa officiella art-deco-byggnader. Det fanns skyltar om en utställning, men vi var för tidigt ute, vädret var uschelt – och så hade vi ju besökt vår egen, aningen större, utställning i Nya York nästan till leda. Så vi tog det bara lugnt och kom tillbaka till Kingston långt före kvällningen på söndagen.

Ed framför Högsta Domstolen, Ottawa (1965)

Pekar på utställningen som vi missade i Ottawa (1965)

Vi simmade i bassängen mellan skurarna, och åt middag på Howard Johnson. Dit ner gick vi till fots – mycket komplicerat att ta sig fram, för landsvägar byggs i Amerika utan en tanke på fotgängare. Sedan hade vi det så mysigt på rummet att Ed inte reste hem förrän med bussen klockan 06.00 på måndagsmorgonen.

Published in: on 2010/03/15 at 07:59  Kommentera  

Inlägg 404: 12 aug 1965

Kärlekssäkerhetskänslan

Så vad skulle jag nu göra åt det som inte hände? Även om jag inte hade tänkt på DaNi på länge, så ville jag ju ha kvar hans vänskap. Jag hade kommit över mitt skuldkomplex – med hans hjälp, faktiskt – och jag var inte längre rädd för mina känslor, som ju hade vacklat så otrevligt för bara någon månad sedan. Så ett veckoslut med honom – som planerat och glömt – vore verkligen lämpligt.

Ed och jag hade inte ‘diskuterat’ hur vi skulle förhålla oss gentemot andra killar, vare sig beträffande sex eller annat, och själv tyckte jag att ju färre ‘regler’ vi satte upp, desto bättre. Och hittills hade det ju gått vägen. Alldeles uppenbart var det tillåtet att ha sex med andra, åtminstone på ett sexparty, vare sig vi båda var där eller inte. Nu gällde det att tillbringa ett veckoslut med en före detta, och det fick då inte lov att vara något förbjudet. Även om vi hade sex – vilket jag förstås visste inte skulle bli fallet. Nej, ingenting skulle vara förbjudet, det var ju hela grunden för vårt förhållande. Vi skulle båda vara starka nog i vår kärlek till varandra för att låta oss bägge få göra precis vad vi ville och sedan rapporteras in det i minsta detalj. Och att det skulle accepteras.

Jag kan ju bara tala för mig själv. Jag accepterade att Ed hade sex med andra utan att ens tänka på saken som något negativt. När vi var på Stan Cumberpatchs sexparty och jag skådade honom stående som en naken kung uppe på den stora sängen, lyckligt hamrande sin stora kuk in i en framåtböjd kille, ja, allt jag kände då var stolthet över att han var min och glädje över att han hade det gott – och var beundrad och avundad. Redan då kände jag det så, fastän vi vid det laget knappast var ens bekanta – nu var ju bandet mellan oss mycket starkare.

Och det gällde inte bara ifråga om sex. Jag hade aldrig träffat Eds vän Lyndon Domville, som han ofta nämnde. De hade varit vänner sedan många år och jag visste inte på vilket plan den vänskapen låg. Jag hade ingen aning om ifall de hade haft sex med varandra, eller fortfarande hade sex med varandra, men jag frågade inte, för det spelade mig ingen roll. Jag var så säker på att Ed var min och bara min, att han kunde ha vilka vänner han ville och göra vad han ville med dem. Han finge gärna göra dem till mina vänner också.

Det var precis så som jag hoppades att Ed skulle känna gentemot mig, och jag hade ingen anledning att tro annat. Vi ägde inte varandra och vi var inte ägda av varandra. Vi delade våra liv med varandra, och denna totala frånvaro av mitt och ditt, jag och du, det var vad jag byggde min tillvaro med Ed på, och jag antog att han gjorde likadant. Fastän vi inte alls hade ‘diskuterat’ saken.

Published in: on 2010/03/15 at 07:55  Kommentera  

Inlägg 403: 9 – 12 aug 1965

Ohändelsedrabbandet

Det var som att gå på ett moln hela veckan. Jag längtade till fredagskvällen, och, vad som var ännu bättre, jag visste att Ed också längtade dit. Det var så gott att arbeta, syssla med helt andra saker, och låta tanken fara iväg till Ed utan att någon ens anade det. Min egen lilla hemlighet.

På förmiddagarna gjorde jag just ingenting. Jag njöt av min tillvaro på motellet lika mycket som på jobbet, för jag var ju i Eds famn hela tiden. Och visst hade jag det skönt under morgontimmarna. Motellet låg så fint uppe på sin bergstopp med utsikt över dalgången med motorvägen rätt nedanför och själva Kingston just hitom Hudsonfloden. Simbassängen låg en bra bit från alla motellbyggnaderna, så man stördes inte av ungarna som plaskade runt. Och skrek i ett – varför skall vanligen tysta barn alltid skrika och vråla när de är omgivna av vatten i alla former: bassänger, badkar, snöflingor, båtar, fontäner, badstränder? Vissla och tjut och gal bara på för full hals!

Himmelstoppsmotellet, Kingston (vykort)

På torsdagen kom det ett brev från DaNi. O ja, DaNi, honom hade jag inte ens tänkt på – jag var ju så upptagen av att tänka på Ed. Hoppas att det inte är något trist han kommer med, för vi har ju kommit så väl överens på sistone.

Det var ingenting trist alls, men jag hoppade till så att jag nästan blev sjuk. Han sade i brevet att han inte kunde komma upp till mig i Kingston det här veckoslutet, för han skulle flytta till sin nya våning.

Knäna vek sig under mig. Jag hade gjort upp med DaNi en hel månad tidigare att han skulle komma upp till Kingston och tillbringa det stundande veckoslutet med mig, en sorts trivsam avslutning på våra år tillsammans. Det var han som hade föreslagit det, och jag hade tyckt att det var en ovanligt fin sak att göra, särskilt som det hade rullat så mycket emotionella vågor dessförinnan. Köra omkring litet grann, småprata, komma ihåg detaljer tillsammans, säga små intigheter som att om du behöver någonting så dra dig inte för att höra av dig – i kort att skiljas som vänner och minnas det goda som hade varit. Vi hade valt det här veckoslutet, för då skulle jag ha kommit i ordning häruppe i Kingston och han skulle inte ha börjat packa för sin flyttning i september.

Och så hade jag totalt glömt bort det. Glömt bort att tala om det för Ed också. Tra-la-la, solen skiner!

När jag hade läst brevet några gånger snurrade det inte längre, och jag fattade att han INTE skulle komma och att INGENTING hemskt hade hänt. Det var samma goda känsla som att stå precis på kanten av Grand Canyon – och av en händelse inte trilla ner. Något hemskt som hade kunnat hända, hände inte.

Published in: on 2010/03/12 at 09:13  Kommentera  

Inlägg 402: 8 aug 1965

Lyckomeditationerna

Vi svepte rätt igenom Boston och tog ett par timmar på oss i Sturbrobyn, mitt härliga minne från år 1963. Återigen fick vi mat som var helt annorlunda än den mathållning som vi var vana vid. Maten på Sturbrobyns krog var finmat från 1700-talet, medan Washingtonberget serverade rustik vardagsmat från 1900-talet, lämplig för hårt arbetande lantbruksfolk – och bergsklättrare, för många av gästerna däruppe hade kommit dit till fots!. För mig var alla dessa variationer i maten inte bara spännande – de var härliga. Och Ed gillade mathållningen lika mycket. En del folk kräver elegans och allting tipp topp perfekt när de är ute och reser. Inte jag, och lyckligtvis inte Ed heller.

Står framför herrgården Salemvillan, Sturbrobyn (1965)

Sitter under spaljé i Salemvillans trädgård, Sturbrobyn (1965)

Ed vid ån med övertäckta bron, Sturbrobyn (1965)

Ed vid övertäckta bron, Sturbrobyn (1965)

Ed framför prästgården, Sturbrobyn (1965)

Försöker begripa vad jag gör, Sturbrobyn (1965)

Tar en paus i rustik miljö, Sturbrobyn (1965)

Slog huvudet i porten till en inhägnad, Sturbrobyn (1965)

Ja, han passade mig så väl i allt. Kanske han medvetet ändrade sig själv för att passa ihop med mig, men det var jag i så fall för dum för att märka. Jag bara var mig själv och njöt av hur fint allt gick.

När vi kom tillbaka till Kingston var det redan mörkt och dessutom ösregn och åsksmällar. Vi körde direkt till busstationen, så att han skulle kunna komma tillbaka till Nya York på söndagskvällen. Efter en halvtimme där kunde jag vinka av honom, och vi var då helt överens om att göra en liknande utflykt följande veckoslut. Bilkilometrarna skulle minsann utnyttjas!

Det sägs att det är när man gör en resa tillsammans som man verkligen provar ut hur man kommer att stå ut med varandra i det långa loppet. Ed och jag hade nu rest, kanske bara i två dagar men i alla fall varit tillsammans ordentligt, och allting hade bara varit fint mellan oss. När jag på kvällen låg i min motellsäng och tänkte igenom vår lilla bilresa kände jag en enorm lycka strömma igenom kroppen.

Jag insåg hur väl allting hade gått för mig i Amerika. I alla år hade jag varit en enstöring utan minsta begrepp om att ha en livspartner av något slag. Bara vetat att jag var oändligt ensam. Och så flydde jag från mitt tomma liv 29 år gammal – halvvägs till pensionsåldern – och steg i land i Nya York.

Efter sex dagar bodde jag ihop med en snäll kille som jag inte ens hade behövt söka upp själv. Och när jag efter två år hade insett att vi inte riktigt passade för varandra och hade gett mig ut för att hitta en som var lämpligare, så visade sig den allra första kille jag råkade i samspråk med vara så perfekt att jag nu planerade resten av mitt liv tillsammans med honom. Är det verkligen så lätt för folk att passa ihop? Eller hade jag bara haft en oförskämd tur?

Innan jag hade hunnit svara ”Javisst” och bli skrämd från vettet somnade jag och drömde om nästa veckas bilutflykt tillsammans med Ed.

Published in: on 2010/03/12 at 08:14  Kommentera  

Inlägg 401: 7 – 8 aug 1965

Bergstoppsvattensmaksförskräckligheten

Eftersom vi nu visste att vi hade ett helt liv ihop framför oss var det ingen som helst anledning att tillbringa veckoslutet inne på mitt motellrum. På lördagsmorgonen satte vi oss i bilen redan klockan 07.00 och körde genom Kingston och över floden till den underbara Taconicparkvägen, den som jag utnyttjade den där gången år 1963 när jag utan att kunna växla min bil körde tillbaka till Nya York (se inlägg 75). Nu körde vi i motsatt riktning och fortsatte på ungefär samma vägar som jag då hade följt och hamnade alltså vid det gamla kära Washingtonberget. Jag hade studerat kartan och visste nu att det fanns en bilväg upp på berget från dess östra sida.

När vi kom fram dit var klockan 16.00 och det var 32 grader varmt – min mamma skulle ha lidit alla helvetets kval, för detta var ju inte torr ökenvärme utan fuktigt som i en tunnelbanevagn i Nya York. Men vi var två unga killar på bröllopsresa – så kunde man väl kalla det? – och vi tålde allt och trivdes med varandra, och dessutom var vi lätt klädda och hade tvärdrag i bilen.

Vägavgiften var hög, 31 kronor, men det hade jag räknat med. Det tog sin rundliga tid att köra upp till toppen, för vi körde sakta och stannade till då och då. Vägen gick nämligen, i motsats till tåget, rätt brant uppför i vild natur med härlig utsikt neråt.

Beundrar utsikten på vägen upp, Washingtonberget (1965)

Ed på vägen upp, Washingtonberget (1965)

Uppe på toppen var det bara 16 grader men lika soligt och vackert. Jag hade bokat rum där i förväg, och det var precis så primitivt som jag hade väntat mig. Vi fick tillfälle att strosa runt ordentligt i den trädlösa terrängen. Jag visade Ed det lustiga lutande kuggstångsloket, som han tyckte var lika spännande  som jag.

Flygfoto av toppen, Washingtonberget (vykort)

Hotellet på toppen, Washingtonberget (vykort)

Ed vid kuggstångsloket, Washingtonberget (1965)

Och så småningom var det dags för middag. Bänkar runt ett långbord med vaxduk, och kraftig, enkel, underbar lantmat – korv och potatismos och sådant.

Men vattnet, bevare sig väl! Jag tog en klunk ur tennmuggen och beställde genast in någonting i flaska – detta var det vidrigaste vatten jag någonsin hade haft i min mun. Inte gammalt eller unket eller smutsigt eller farligt, nej, det bara smakade zink och rör och klor och järn och förskräckligt. Detta vatten gav mig mitt genuinaste minne av hela den resan.

På söndagsmorgonen vaknade vi mitt inne i det moln som enligt statistiken täcker toppen på morgonen 301 dagar om året. Kyligt var det också, fast inte de 45 minusgrader som det kan vara där på vintern.

Ed inuti moln, Washingtonberget (1965)

Ed vid informationstavla, Washingtonberget (1965)

Vi fick en stärkande frukost och gav oss iväg vid 09-tiden, mycket sakta och försiktigt då sikten var obefintlig. Men halvvägs ner klarnade det upp – vi var då inunder molnet, och snart kom solen och det blev igen 30 till 35 grader varmt.

Published in: on 2010/03/12 at 06:14  Kommentera  

Inlägg 400: 4 – 6 aug 1965

Beteenderegelstillämpningsintroduktionstidpunkten

Jag förstår nu att det var just från den dagen, den 4 augusti 1965, som detta blev min beteenderegel att följa – vi får väl se hur noga jag kom att stå fast vid den, men jag hoppas på det bästa. Detta är ju en vandring på stigar som ibland är lika bortglömda av mig som okända för dig. I stora drag minns jag mitt liv, men, som jag ofta låter dig veta, så upptäcker jag ibland här i brevskogen detaljer som jag inte alls minnts, åtminstone inte på rätt sätt. Nu får jag min chans att återfinna dem och det är det fina i kråksången.

Så vad gjorde jag med mitt stenhårda beslut beträffande förlöpningen under veckoslutet mellan den 30 juli och 1 augusti? Berättade jag för Ed vad jag hade gjort?

Nej, det gjorde jag faktiskt inte – men jag hade ordentliga funderingar om den saken. Jag borde ju ha talat om det för honom, men det var någonting med det som liksom inte hängde ihop. Så småningom kom jag på vad det var. Under resan till Montreal visste jag förstås att det jag gjorde var fel, fast inte nödvändigtvis hurpass mycket fel det var. Det kom jag att begripa först efteråt, när jag tänkte fram och formulerade min nya beteenderegel. Innan jag hade gjort det, kunde jag ju inte ha dragit den naturliga konsekvensen av denna ännu inte uttänkta beteenderegel. Enligt den skulle jag ju inte ha kunnat resa till Montréal med Ernie, i vetskap om att jag skulle bli tvungen att sedan berätta om det för Ed.

Jag resonerade mig fram till att jag inte skulle tvinga mig att tillämpa den nya beteenderegeln retroaktivt – att berätta allt – för något som jag hade gjort – gått bakom Eds rygg – innan den nya regeln ens fanns till. Därför berättade jag inte om min mystiska resa för Ed, och jag tror inte heller att jag någonsin gjorde det. Mera kanske för att jag hade förträngt den förseelsen ur mitt minne än att jag hade valt att hålla det hemligt för honom genom hela livet.

Men efter den 4 augusti 1965 var jag en pålitlig hedersknyffel. Åtminstone vill jag tro det.

När sent på fredagskvällen min arbetsvecka var slut kändes det bättre att se Eds glada nuna än det någon gång tidigare hade gjort. Jo, vi hörde sannerligen ihop! Nu visste jag mer än någonsin hur beroende jag var av Eds kärlek. Om det inte hade varit år 1965 så hade jag kramat om honom redan där på busstationen, men det gick ju ännu inte för sig. Så vi hoppade in i bilen och körde ut i nattmörkret. Jag pekade ut Howard Johnsons motell till vänster om oss och sade att jag hade bott där många gånger, men nu skulle vi upp på berget framför oss.

Så var jag äntligen hemma på mitt rum på Himmelstoppsmotellet med min rätta man.

Published in: on 2010/03/11 at 08:11  Comments (2)  

Inlägg 399: 4 aug 1965

Trohetsdefinitionen

(Brevet fortsätter:) ”På stranden var det många figurer som stötte på mig och som Lyndon bedömde som ‘intressanta’. Jag sade till honom vad jag hade tänkt säga till dig, nämligen att när jag jämför med vad jag kan få – det vill säga dig – så finns det inte någon annan som jag kan känna något för. Bill Corringtons party var en orgie, men där var jag helt ointresserad, för jag var upptagen av att längta efter dig.” – På söndagen var han hos sin mamma, för han kunde inte stå ut med att vara ute på stranden utan mig. På måndagen gick han till KFUM-gymmet och fick där för gamla bekantingar förklara orsaken till att han hade varit på stranden utan mig. Han tränade hårt och länge och hoppades på att bygga upp en kropp som skulle tilltala mig. – ”Jag vill vara tillsammans med dig på veckoslutet. Jag kan ta buss upp dit – det är en kort resa på grund av den behagliga och lovande destinationen – det vill säga du.”

Jag var så lycklig, att mina troliga skuldkänslor säkert helt försvann. Men man kan rätt klart anta att jag under dessa få dagar lärde mig för livet vad trohet är. Jag ger mig inte in på någon advokatyr om förhållandet mellan Ed och mig under det här veckoslutet – om vi då redan var ‘ett par’ eller inte. Det är oväsentligt. Om man förväntas göra något och sedan inte vågar tala om att man gör något annat, då är man ute på hal is, även om det inte är frågan om något parförhållande – det gäller helt enkelt att vara pålitlig. Jag hade inte varit det den här gången, och nu lovade jag mig att det aldrig skulle få hända igen.

Jag lärde mig också en annan sak från denna historia. Jag minns ju ingenting om denne Ernie, men jag hade naturligtvis sex med honom. Vad jag fick klart för mig var att den detaljen inte betydde något. Mitt felsteg var att jag hade gått bakom ryggen på Ed. Och det var galet, helt oavsett om Ernie och jag hade haft sex. Vi hade gått på en TV-inspelning. Vi hade tittat på ett kraftverk. Vi hade haft sex. Det är totalt likgiltigt vad vi hade gjort. Mitt fel bestod av att jag hade lurat Ed, slunkit i skuggorna bakom hans rygg – bedragit en människa som litade på mig. Om jag inte vågade låta honom veta vad jag gjorde, då skulle jag inte göra det, oavsett vad det var.

Vad jag hade lärt mig kan sammanfattas mycket enkelt: ‘Trohet består av att kunna lita på varandra och att tala om för varandra allt som kan vara av intresse för den andre.’ – Det är allt. Många tror att det har att göra med sex: ‘Avsugning litet problem, samlag stort problem.’ – Nu hade jag lärt mig att trohet inte alls har med det att göra – trohet gäller enbart och alltid om man står för vad man gör och är villig att tala om det.

Published in: on 2010/03/11 at 08:08  Kommentera  

Inlägg 398: 28 jul – 4 aug 1965

Brevväxlingskärleksförklaringsutvecklingen

Nej, frukta ej, detta skall inte bli någon sorts brevroman. Men jag måste citera några ord ur Eds brev till mig vid tiden för min hemlighållna utflykt till Kanada.

Jag ringde ett samtal till Ed på onsdagen, antagligen för att bekräfta att jag hade kommit väl fram, och sedan skrev jag ett brev till honom på fredagen – innan Ernie anlände till Kingston. Ed svarade mig på måndagen: ”Efter vårt farväl i tisdags förflöt resten av veckan i gäckat hopp att få höra något från dig.” Men på måndagen hade han fått mitt fredagsbrev: ”Om jag någonsin har önskat att få höra från en person så var det var dig. Och minsann, i går kväll lyste jag upp av glädje, när jag såg ditt brev på mitt skrivbord.” – På lördagen hade han bett sin vän Lyndon Domville att komma med sig ut till stranden ”kanske som stöd, men det var inte samma sak”. – Han hade gått på ett party hos sin vän Bill Corrington på lördagskvällen men var ointresserad där och visste orsaken.  – I brevet hade han lagt in några bilder av oss två poserande på stranden. Han ville att jag skulle ha dem, för han var så säker på att han inte behövde dem som påminnelse: ”Jag har så mycket mera än bilder!”. – ”En av mina förhoppningar är att jag skall får träffa dig nu på veckoslutet. Tack igen för ditt brev och den underbara känsla du gav mig genom att bry dig om att skriva.”

Om jag hade fått det brevet med rent samvete hade det varit underbart – vilken lågmäld kärleksförklaring! Men mitt samvete hade ju inte varit rent, och därför måste Eds rara ord ha skurit som knivar i min själ. Jag skulle ha kunnat skriva tidigare, jag skulle ha kunnat vara med honom i Riisparken, jag skulle till och med ha kunnat gå med honom på Bill Corringons party – och i stället hade jag flåkört till en stad i utlandet tillsammans med denne Ernie. Nog fick jag lära mig hur man beter sig, och det illa kvickt.

Jag svarade Ed så snart jag hade fått hans brev på tisdagsmorgonen. Utan att i dag veta vad jag skrev så kan man ganska lätt gissa det, när man ser vad han svarade mig på onsdagskvällen. Hälsningen hade avancerat från ”Käre Gymbrat” till ”Käraste Gymbrat”, och avslutningen från ”Som alltid” till ”Jag alskar dig”, på SVENSKA!!! – ”… och framför allt är jag mycket lycklig över att du delar samma känslor som jag har för dig. Jag visste det förut och jag är säker på det nu: Du är bra för hela mig. Jag har längtat efter dig alltsedan jag lade på luren efter att ha pratat med dig i förra veckan. Jag talade om för Lyndon hur jag kände det, och han sade att han aldrig hade hört mig säga något sådant förr – jag måste vara kär.”

(Fortsättning)

Published in: on 2010/03/11 at 08:07  Kommentera  

Inlägg 397: 28 jul – 2 aug 1965

Montrealreseminnesobefintligheten

När jag tittar i mitt nästa brev till Sverige så finner jag följande rapport – som bakgrund bör du veta, att Stockholms centrum då var en enda röra, med halvrivna gamla och halvbyggda nya hus: ”Jag hade en god vän upp hit till Kingston per buss. Tidigt på lördagsmorgonen startade vi, åt frukost i Albany och fortsatte till Montréal, 480 kilometer härifrån, kom dit klockan 16.00. Montréal är en stad som under mångliga år hade varit oförändrad, och så plötsligt upptäckte de att det måste byggas, och så satte de i gång på allvar, och nu ser staden ut som Stockholms centrum. Bl a har Montréal mycket stränga vintrar, och följaktligen bygger man inomhus shoppingkorridorer med affärer, så man kan shoppa inomhus. Dessutom leder dessa korridorer från järnväg och tunnelbana – som nu byggs – så att folk kan gå till och från arbetet utan att gå ut. Bland annat var vi inne i radio-TV-huset och hade tur att få se ett halvtimmes TV-program för tonåringar. Lustigt i Montréal är att 2 miljoner talar franska och ½ miljon talar engelska. Så alla skyltar är tvåspråkiga, och om man tilltalar folk på franska så förstår varenda en. Så det var som att vara mitt i Paris. På söndagen såg vi ett jättestort kraftverk på 2½ miljoner – eller miljarder? – kilowatt och en sluss i S:t Larskanalen (eng. Saint Lawrence Seaway), som leder upp till de fem stora sjöarna. Det var en trevlig tripp.”

Denna trevliga resa upp till Kanada gjorde jag alltså i lönndom. Jag hade två månader tidigare träffat Ed och inlett ett förhållande med honom som var otroligt berikande för oss båda och som efter allt att döma utgjorde början på en livstid tillsammans. Och så gjorde jag detta!

Jag har bara två möjliga förklaringar, båda ynkliga. (1) Ed och jag var inte ännu partners i gängse mening och jag kunde alltså utan vidare göra vad jag ville, och (2) jag hade inte ännu skapat mig det begrepp om vad trohet innebär, som jag dittills hade trott att jag var född med.

Genom att inte tala om för Ed vad jag gjorde det veckoslutet gick jag ju bakom hans rygg, och att jag någonsin gjorde det får mig nu att verkligen skämmas. Det går så totalt tvärt emot mitt tänkande att jag har svårt att förstå att jag någonsin hade kunnat vara så lumpen. Samtidigt är jag naturligtvis lycklig att jag nu, i grevens tid, skriver dessa memoarer och därmed upptäcker mina felsteg och kan erkänna dem inför världen.

Published in: on 2010/03/11 at 08:05  Kommentera  

Inlägg 396: 27 – 30 jul 1965

Programmeringsdygnsrytmen

För denna långa tid hemifrån fick jag packa så att jag hade allt jag kunde behöva under en hel månad. Visserligen tänkte jag köra in till Nya York någon gång under tiden, men man visste ju aldrig. Och dessutom hade jag, som jag strax skall visa, närt vissa planer på att använda mina ‘fria’ bilkilometer till att köra till platser med svalare väder än Kingstons och därför tagit med mig också litet varmare kläder.

Som lektyr för ‘ensamma kvällar’ hade jag en hel bunt med Idun-Veckojournalen som jag inte hade haft tid att läsa i Nya York. Mamma prenumererade på den och när hon hade läst färdigt så gjorde hon en rulle av den och lade i brevlådan till mig. Det tog några veckor med båt, men för mig var den då den tidens form av dagens internet när det gällde svensk nutidsorientering. Hon vidarebefordrade till mig också Arménytt, som jag inte var ett dugg intresserad av. Jag hade försökt att få den stoppad, men den bara fortsatte att komma – är det till en arméfänrik som är svensk medborgare så skall han ha den, även om han är fast bosatt i Hotahiti. Men med till Kingston kom den inte – någon måtta fick det väl vara.

I gengäld hade jag prenumererat på McCalls, en månatlig Damernas Världmotsvarighet, för mamma och National Geographic, en likaså månatlig tjock bildtidskrift, för pappa. Men de gick direkt till Sverige, så jag hade inget besvär med dem alls.

Arbetstiden i Kingston för vår grupp blev mera jämn och stadig än jag hade räknat med, nämligen från 12.00 till 21.00, från måndag till fredag. Vi hade tillgång till vår datamaskin från 18.00 till 20.00, så vi arbetade och löste problem på dagen och testade sedan på kvällen vad vi hade fått ihop. Och efter att ha kommit hem till rummet efter någon sorts middag var det dags att lägga sig, kanske efter ett snabbt dopp om vädret var hyggligt. Sedan hade man förmiddagen fri för ärenden eller rentav lättja.

Mina brev från Kingston verkar jag att för det mesta ha skrivit ute vid Himmelstoppsmotellets simbassäng. När jag i dag läser det jag skrev till Sverige på fredagen den 30 juli finner jag dessa anmärkningsvärda ord: ”Bland annat planerar jag att ta en tur till Montreal i Kanada i morgon. Underbart!” – Ett undanskuffat brev i en pärm säger mig i dag att jag verkligen hade planerat denna resa tillsammans med en kille som hette Ernie. Hans namn kan jag ana djupt därinne i mitt huvud, men ingenting mera. I detta ex post facto brev tackade han för resan och föreslog en ytterligare utflykt, och i ett andra brev den 18 augusti var han besviken över att inte ha hört från mig igen.

Och inte ett ord om allt detta nämnde jag för Ed!

Published in: on 2010/03/11 at 08:04  Kommentera  

Inlägg 395: 27 jul 1965

Brevdokumenteringsmemoarskrivningsunderlättandet

Den 27 juli har för mig alltid varit min farmors födelsedag och samtidigt sjusovaredagen, en gång i tiden en halvhelg för den svenska lantbefolkningen – mitt i skördetiden, då man arbetade varenda dag från soluppgång till solnedgång, fick folket just den 27 juli lata sig och sova ut ända till klockan 07.00.

Det var just på den tisdagen som jag hyrde en bil – en Dodge Dart, som jag hade funnit mig trivas bäst med – för min månad i Kingston. I bilhyran, som naturligtvis betalades av IBM, ingick 95 kilometers körning per dag, vilket gav gott om rum för långa utflykter på ledig tid.

Jag hade varit i Kingston många gånger tidigare, men aldrig i en hel månad, lika länge som jag var borta i Newark när det begav sig. Det blev ett ömt farväl till min käre Ed, som jag nu inte skulle få se på ett tag. Vi hoppades dock på att kunna få träffas åtminstone någon gång under månaden. Dock inte innan jag hade fått veta hur mina arbetstider skulle bli däruppe – regeln måndag till fredag från nio till fem gällde ju inte, eftersom vår grupp var beroende av tillgång till datamaskiner. De tilldelades olika grupper på tider som kunde vara när som helst på dygnet. Och det var heller ingenting som sade att lördag-söndag skulle bli fridagar.

Så Ed och jag skulle skriva till varandra. Jag till hans kontor på Nyayorkuniversitetets bokförlag och han till mitt rum på Himmelstoppsmotellet. Posten då för tiden var mycket snabb och pålitlig. Ett brev postat i Kingston delades ut i Nya York nästa morgon, och postade man det mycket tidigt kunde det hinna delas ut redan samma dag. Och det kostade bara 26 öre i porto!

Vi hade varandras telefonnummer också – men man ringde inte så mycket på den tiden. Det gick fint och automatiskt på alla sätt, men rikssamtal kostade skjortan. Jag tror att jag tidigare har nämnt de 61 kronorna som tre minuter till Sverige kostade, men även tre minuter mellan Nya York och Kingston kostade på 60-talet lika mycket som ett mål mat ute på restaurang.

Denna prisskillnad var en gudagåva för dem som i framtiden ville skriva sina memoarer, för tack vare att folk skrev brev så kom det att finnas så mycket material kvar från den tiden. Var kommer vi att kunna finna ut vad vi tänkte och tyckte och gjorde nu i dag när vi en gång skall skriva våra memoarer om 40 år? I dagböcker möjligen. Jag har aldrig fört dagbok. Utan alla dessa brev hade jag inte fått denna underbara möjlighet att åter uppleva mitt liv för 40 år sedan. Och du skulle inte ha fått läsa mina memoarer – för det hade inte blivit några.

Published in: on 2010/03/10 at 10:37  Kommentera  

Inlägg 394: 10 – 26 jul 1965

Kringvandringsmetodiken

Ed och jag var mycket tillsammans i Nya York under resten av juli. Som jag tidigare har nämnt var både han och jag roade av att traska runt i storstaden utan något direkt mål.

Med DaNi hade jag förstås också gått omkring och tittat, men det var mest i Greenwichbyn och inte för att upptäcka nya saker. Som jag tänker på det nu var det mest för att känna gemenskapen med allt bögfolk som fyllde gatorna. På 60-talet betedde man sig mycket mera reserverat än i dag – man var liksom alltid beredd på att någon officiell person kunde stoppa en och undra varför man gjort si eller så, vilket man då skulle vara tvungen att förklara på ett vettigt sätt som helst inte avslöjade att man var en bög. Naturligtvis hände detta aldrig, men jag säger det för att illustrera den knepiga balansgången mellan att framstå som bög – inför de andra bögarna – och att samtidigt synas bete sig precis som vilken strejt man som helst – för grannar och myndighetspersoner.

Nog framstod Ed och jag som precis de goda vänner vi var, men vi hade andra vandringsmål. Vi tyckte om att ”Låt oss ta Sjunde avenyn uppåt i dag” och så ge oss av. Det gav oss en timme eller två tills vi hade nått Centralparken, och sedan kunde vi vandra runt i hela parken, inte på måfå utan alltid med ett mål – till exempel runt hela parken motsols eller medsols. Om vi sedan fortsatte till fots hem, kanske på Sjätte avenyn, så hade vi en sådan dag lagt cirka 17 kilometer bakom oss, något helt annat än upp och ner för Kristoffersgatan ett par gånger.

Under åren gav vi oss ibland ända ut i förstäderna till fots – den längsta dagspromenaden jag minns blev till uppemot 55 kilometer, inte illa för ett par stillasittande ‘kontorister’. Men det var inte för att slå några rekord vi gjorde detta – det var helt enkelt skönt att röra på benen och dessutom att få se och upptäcka så oändligt mycket. En del känt och det mesta okänt, alla sorters folk och alla sorters miljöer.

På 60-talet var vi ju själva också ‘ovanligt folk’ för människorna som vi hade omkring oss – i de åren var det i vissa delstater fortfarande olagligt att gifta sig om man tillhörde olika raser, och även i Nya York var det mycket få svarta och vita som gifte sig med varandra. Vi två tillsammans, som inte bara var ogifta utan också var två män, betraktades naturligtvis inte som något direkt konstigt, men jag är ganska så säker på att många, som såg oss vandra förbi, frågade sig själva ”Varför?”

Published in: on 2010/03/10 at 09:56  Kommentera  

Inlägg 393: 9 jul 1965

Tillsvidarekvarboendebeslutet

Brevet fortsätter: ”Om du sedan säger till dem att du absolut inte kan betala hyran själv i den här situationen, så är jag säker på att de inte kommer att tvinga dig att fortsätta med din del av kontraktet. Då skulle du kunna få en egen våning i september.

”Jag har verkligen ingen lust att bo kvar i Kennys våning, eftersom det är så dystert här och det är också mycket obekvämt att inte ha alla mina egna saker här. Så jag skulle vilja hitta mig en lägenhet i början av september.

”Men om du vill behålla våningen tillsammans med Ed och dela kostnaderna med honom tills kontraktet löper ut, så är jag helt med på det. Då skulle jag inte behöva säga till värden att jag har blivit förflyttad, och jag kunde helt enkelt flytta ut mina saker därifrån i slutet av augusti.

”Det är ingen brådska med allt detta, eftersom vi har hela juli på oss att bestämma vad vi ska göra. Tänk igenom det här och jag är med på vad du beslutar dig för. Det som passar dig blir fint för mig.

”Jag vill också be dig om ursäkt för mitt hysteriska, halvt vansinniga beteende förra fredagen. Jag skulle absolut inte vilja göra dig illa på något sätt, men jag var sårad och förvirrad av allt som hänt och jag förlorade min självkontroll helt och hållet.

”Jag kommer inte att vara i staden det här veckoslutet, men jag räknar att få höra av dig inom ett par veckor. Som jag just sade så kommer vad som är mest bekvämt och ekonomiskt för dig att passa mig fint.

”Kärleksfullt som alltid,

”DaNi”

Vilken skillnad mot förut! Efter sitt besök i Chicago var han i stånd att skriva ett så genomrart brev till mig, och efter det kom vi på riktigt god fot igen. Jag vet inte vad jag svarade honom, men jag vet att jag absolut inte gick med på att vi skulle koka ihop en historia om att han hade förflyttats till en annan plats. Dels minns jag inte alls att vi gjorde något sådant – fast man kan ju förstås glömma vad man har gjort. Men vad som gör mig riktigt säker på min sak är att det är mig helt främmande att ta del i fusk och ljugarspel. Man vinner i långa loppet ingenting på det, och förr eller senare brukar det komma fram vad man har gjort, och det kan vara mycket otrevligt.

Efter någon vecka eller så fick jag veta att IBM ville ha mig i Kingston igen, och nu i en hel månad. Jag skulle därmed vara däruppe under hela augusti månad, och om jag skulle söka mig en ny mindre våning så måste det då ske först i september. Så vårt boende förblev oförändrat, men luften var ren igen.

Published in: on 2010/03/10 at 09:43  Kommentera  

Inlägg 392: 9 jul 1965

Hyreskontraktsuppsägningsfuskförslaget

Brevet fortsatte: ”Mamma var förvånad men inte chockerad. Hon sade att hon önskade att jag hade talat om allt detta för henne långt tidigare. Vi pratade och pratade i timmar. Hon accepterade vad jag hade berättat och sade att jag är hennes son oavsett vad som helst och att hon alltid skulle älska mig och vara mig tillgiven. Hon sade att närhelst jag råkade ut för besvärligheter och problem i mitt privata liv, så skulle jag tala om det för henne, och att hon då skulle göra allt hon kunde för att hjälpa mig. Hon måste allt älska mig väldigt mycket.

”När jag kom tillbaka till Nya York på måndagskvällen så kände jag att jag kunde andas fritt för första gången i mitt liv. Du kan inte fatta vilken lättnad jag känner! Tänk dig bara att inte behöva ljuga mer! Att inte behöva bära en mask längre! Allting är ute i det fria, utan försvar, ursäkter och ängslan. Det är en underbar känsla. Jag har äntligen blivit av med den tunga börda jag har burit på axlarna ända sedan jag var 15 år gammal. Jag har en känsla av att min bekännelse kommer att  göra bandet mellan mamma och mig och mellan Linda och mig ännu starkare.

”Linda kommer till Chicago nu på veckoslutet på väg från Kalifornien till Nya York. Mamma skall tala med henne om mig, och jag är säker på att Linda kommer att vara vuxen och intelligent nog för att förstå. Det jag var mest rädd för inombords – att behöva dölja mitt liv från min syster medan hon bodde i Nya York – är nu fullständigt borta.

”Jag känner mig märkvärdigt lugn just nu, så jag tänkte att nu kunde det vara ett bra tillfälle att få höra din uppfattning om några saker.

”Kenny ringde mig i går kväll och sade att han inte skulle komma tillbaka till Nya York förrän vid slutet av året. Han ville veta om jag planerade att bo i hans våning till dess.

”Uppriktigt sagt så vet jag att det skulle bli en enorm finansiell börda för dig. Även om du nog skulle kunna betala 1.316 kronor i hyra ett par månader framöver, så tvivlar jag på att du skulle kunna göra det ända tills kontraktet löper ut. Det vore inte rätt mot dig, och jag har inte hjärta att tvinga dig in i en sådan situation. Jag vet att du inte skulle få några pengar över och det vore inte alls rätt.

”Här är min plan: Jag kunde säga till husvärden att mitt företag skall förflytta mig till ett annat kontor. Säg till Chicago. Bob Silver sade att han gärna skulle skulle skriva ett brev och verifiera det.

”Enligt lagen bryts ett hyreskontrakt om man förflyttas på jobbet. Allt som erfordras är att man säger upp sig 30 dagar i förväg.

(Brevet fortsätter)

Published in: on 2010/03/10 at 08:16  Kommentera  

Inlägg 391: 4 – 9 jul 1965

Mammabekännelsen

I det förra inlägget samlade jag avsiktligt de sjungande divorna på ett ställe och gick därmed några veckor fram i tiden, men nu går vi tillbaka till nationaldagen, där vi befann oss dessförinnan.

Jag kommer strax att berätta om ett nytt brev från DaNi. Genom att läsa det fick jag klart för mig att DaNi inte längre vistades i Peter Warren. Han hade vid någon tidpunkt i allt det här tråkiga flyttat tillbaka till Kenny Jeromes lägenhet på Femte avenyn, och det var alltså inte bara för att det var lättare att umgås per brev som vi hade gjort det. Det var förvånande att få veta att Kenny fortfarande hade sin bostad kvar, för det var ju han som ett och ett halvt år tidigare hade fått oss att flytta ut därifrån – han själv skulle ju flytta permanent till Texas och göra sig av med sin lägenhet i Nya York.

Ändå vet jag med säkerhet att Ed inte flyttade in med mig i Peter Warren. DaNi hade uppenbarligen inte låtit mig veta vad han hade för sig. Och så länge jag inte hade vetat något så hade jag inte kunnat ha Ed hos mig där. Han hade förstås fortsatt att bo kvar hos sin familj i Bronx.

Bortsett från konserten på lördagskvällen minns jag inga detaljer från den långa veckohelgen. Riisparken antagligen en hel del, för det var ju sommar. Och vi tyckte mycket om att ta långpromenader i Nya York tillsammans och upptäcka nya saker.

Brevet som  jag nämnde låg på matsalsbordet på fredagskvällen den 9 juli, fyra dagar efter långhelgen. Det var lyckligtvis ett helt annat slags brev är förut. I det fick jag ett bevis på hur mycket gott det gör att visa upp sig som man är, att som bög inte gömma sig bakom ett lögndraperi, och att som människa inte försöka vara annat än vad man egentligen är. Hela DaNi var en helt annan människa i detta brev. Här kommer det.

”Käre Gymbrat,

”Jag reste hem över veckoslutet och nationaldagen, för jag tänkte att det skulle göra mig gott att byta miljö ett tag. Det visade sig att det gjorde mig mera gott än jag ens hade kunnat föreställa mig.

”Trots mina försök att verka gladlynt, så kunde min mamma se in rakt genom mina ögon, och hon förstod att jag var djupt deprimerad över något. Hon frågande vad det var som bekymrade mig och om hon kunde vara till hjälp på något sätt. I ett plötsligt känsloutbrott så vällde alltihop ut ur mig. Alltihop. Min barndom, mina känslor för min far, mina bedrövelser och missräkningar, mitt liv under de sista två åren och min nuvarande situation.

(Brevet fortsätter)

Published in: on 2010/03/10 at 08:06  Kommentera  

Inlägg 390: 3 – 21 jul 1965

Operasångerskeutomhusunderhållningen

Till de underbara saker jag får göra när jag skriver mina memoarer hör att gå igenom mängder av videoalternativ för att välja ut de mest relevanta. Nu gällde det Marian Anderson, och helst skulle jag ju velat ha en inspelning från Lewisohns stadion, där hon både debuterade år 1925 och sjöng in persona för Ed och mig år 1965. Men då för tiden kunde de enda goda inspelningarna göras i en studio – och det fanns ingenting alls inspelat på vår utomhusscen.

Bland Marian Andersons inspelningar har jag hittat en av mina favoritmelodrutter, Forellen av Franz Schubert. Om du klickar här får du under en kort stund njuta av hennes härliga sångröst, med nålrasp och allt det goda som hör till gamla inspelningar – den här gjordes redan år 1936, alltså 29 år innan Ed och jag fick höra henne livslevande sjunga för oss.

Vi var på Lewisohns stadion en gång till den sommaren, och då var Elisabeth Schwarzkopf stjärnan. Det var en onsdagskväll, den 21 juli, och hon var, som du säkert anar, också en operasångerska. Nu var det Metropolitans egen orkester som spelade. I motsats till Marian Anderson var Elisabeth Schwarzkopf mitt i sin karriär när vi hörde henne. Hon var 50 år gammal, och fastän hon hade sjungit i San Francisco i flera år dessförinnan, så hade hon debuterat på Metropolitanoperan först 1964. Hon var nämligen född på fel ställe vid fel tid. Hon var tyska, studerade vid Berlins musikhögskola, och debuterade där på statsoperan år 1938. Fyra år senare flyttade hon till Wienoperan – vilken ju också låg i det stortyska riket. Hon hade under kriget gått med i nazistpartiet, och det tog därför många år innan hon släpptes in för att få sjunga i Amerika.

Elisabeth Schwarzkopf (internet)

Jag visste ingenting om hennes bakgrund, faktiskt inte förrän just nu. Jag kände till hennes namn  från Sverige, men i Amerika var hon inte alls bekant. Där stod hon, långt där borta på scenen, och sjöng arior av Richard Strauss, med skära kinder och stor guldgul peruk – och det namnet!

Hos sopraner beundrar jag rösttekniken mera än njuter av den, men det är ju en ren smaksak. Om du klickar här, så sjunger hon Viljasången ur Glada Änkan av Franz Léhar för dig. Tyvärr kom vi för sent, så vi missade början på sången.

Jag har ingen förklaring till varför denna konsert blev den sista för Ed och mig på Lewisohns stadion. Den förblev populär även under år 1966, men sedan var dess tid mer eller mindre över.

Published in: on 2010/03/10 at 07:11  Kommentera  

Inlägg 389: 3 jul 1965

Marschkonserten

Efter denna underliga vecka var jag alltså tillbaka med Ed. Jag låter vad jag har skrivit om mitt minst sagt egendomliga uppträdande vara – jag har redan berättat allt vad jag vet och har kunnat rekonstruera ur gamla brev.

Detta sagt, Ed och jag var på lördagskvällen åter på Lewisohns stadion på en konsert. Nu var det West Points Militärorkester (eng. Military Band) som spelade ‘Musik från Amerika’. West Point, just norr om Nya York, är landets militärhögskola, så det var nog landets finaste militärmusikanter vi fick höra.

Omkring år 1960 spelades det i den svenska radion marscher i en hel timme varje söndagsmorgon, och jag bandade 125 av dem på min fina nya Grundig hjul-till-hjul bandspelare och fick därför ihop flera band med en försvarlig samling marscher. Men den sortens inspelningsteknik försvann snabbt och därmed alla mina marscher.

När pappa dog donerade mamma det mesta av de tekniska sakerna från hans barndom till Tekniska museet i Örebro, och då måste jag jag också ha passat på att ge dem min gamla bandspelare. Den fanns nämligen där på muséet när mamma och jag något år senare besökte det. Där stod den på en hylla till allmänt begapande som en relik från gamla tider – och den hade kommit ut på marknaden år 1958! Den såg alltså redan då ut att ha varit från stenåldern. Ett jätteåbäke, cirka 5 gånger 4 decimeter stort och 2 decimeter högt. En högtalare fanns inbyggd i det tjocka avtagbara locket, som kunde placeras några meter ifrån bandspelaren för att skapa stereoeffekt. Tro mig – när man på ett historiskt museum ser sina egna prylar, vilka man en gång hade köpt som nya, då känner man sig plötsligt Mycket Gammal.

Grundig bandspelare (internet)

Anledningen till att Lewisohns stadium hade just det musikprogrammet var att det var kvällen före nationaldagen. De spelade bland annat Morton Goulds ‘American Salute’ – klicka här – och John Philip Sousas ‘Stars and Stripes Forever’ – klicka här. Vet du för resten att svenska marscher går med 112 till 114 steg i minuten, medan de amerikanska går fortare, 120 steg i minuten?

(Bild) Och det bästa till slut. Marian Anderson, den svarta operasångerskan, som 40 år tidigare hade debuterat just på Lewisohns stadion, kom fram och sjöng ett nummer för oss. Vad det var minns jag rakt inte, och hon var väl inte längre på toppen då vid 67 års ålder, men man kände historiens vingslag i den stora utomhuslokalen. Marian Anderson höll sin avskedskonsert senare samma år i Carnegiehallen i Nya York.

Marian Anderson (internet)

Published in: on 2010/03/10 at 06:35  Kommentera  

Inlägg 388: 2 jul 1965

Beteendeförklaringsförändringsprocessen

Utan tillgång till det brev som jag hade skrivit till DaNi och utan tillgång till några detaljerade minnesbilder är det svårt att nu riktigt förstå vad jag hade gjort under den här veckan. Jag suger ut så mycket jag kan ur varje ord som DaNi skrev, att jag hade sagt tilll honom att jag inte ville träffa Ed mera, att jag satt mellan två stolar – DaNi och Ed – att jag ville ha DaNi för hemmabruk och Ed för sex, att jag ville vara med DaNi för alltid.

Vad jag ser är en oändligt rädd kille som hade bestämt sig för att han måste pröva på ett fritt bögliv men samtidigt inte vågade släppa den fasta hemmapunkt som han var van vid. Jag ser honom rusa hem till mamma – eller DaNi – när någonting hade gått fel därute. För att sedan, när han hade lugnat ner sig, återigen lockas av allt det spännande som han längtade efter.

När jag tänker efter – och gud ska veta att jag har tänkt under dessa dagar när jag återupplevde denna situation – så vet jag att det inte hade varit lätt att bryta mig ut ur mitt goda, säkra liv med DaNi. Både under den tid när jag bara hade velat från från från, och under den tid när jag hade funnit Ed som något som jag hade velat till till till.

Men fram tills jag skrev om detta här i mina memoarer hade jag mints mig tveka bara från tiden innan jag hade träffat Ed, inte därefter. Nu upptäckte jag att jag inte var helt färdig att ta steget ut i världen även efter en hel månad i härlig om än logistiskt komplicerad samvaro med Ed. Jag hade inbillat mig att jag under den tiden bara hade försökt att med fina medel lirka mig iväg från DaNi utan konfrontationer och annat otrevligt – detta mitt svenska konfliktundvikande drag som jag jag har ältat här ad nauseam.

När jag skummade detta sista brev, fann jag att jag hade lovat ut mig till dem båda för den kommande veckohelgen, något som jag nu naturligtvis fann vara så ohyggligt i sina konsekvenser att jag högljutt fördömde mig själv i ett av mina inlägg. Det satt här under en halv dag, tills jag tog bort det igen. Jag hade då läst DaNi:s brev, bokstav för bokstav, och först då fått klart för mig att jag i stället hade gjort helomvändningar, först till honom, och sedan igen från honom redan följande dag. Jag hade alltså inte alls varit konfliktundvikande – jag hade varit vimsig, velig, och rädd.

Och nu, 40 år senare, var jag igen faktiskt vimsig, velig, och rädd. Min rädsla nu var för att jag inte hade någon vettig förklaring för mitt beteende. Jo, efter ett tag fattade jag ju galoppen och begrep hur mitt minne hade lurat mig, och jag kunde då skriva ett inlägg som var riktigt, eller åtminstone riktigare.

Published in: on 2010/03/09 at 10:53  Kommentera  

Inlägg 387: 2 jul 1965

Ultimatumavslutningen

Brevet fortsätter: ”Är detta ägandebegär från min sida? Är det ägandebegär som får mig att vilja vara tillsammans med dig? Är det äganderätt som får mig att vilja ha roligt tillsammans med dig? Ja, du kan få ha dina sexkillar. Men inte om du tillsammans med dem gör sådant som du borde göra med din älskare.

”Jag vill leva! Jag vill vara lycklig! Jag vill vara älskad! Jag vill älska någon! Jag ropar detta till dig från djupet av mitt hjärta! Jag vill skratta och sjunga och dansa genom gatorna tillsammans med min älskare!

”Ja, Gymbrat, jag ger dig din frihet. Inga kedjor, inga band, inga regler, inga lagar. Men ge MIG någonting också! Sluta att trampa på mig som om jag var din dörrmatta. Sluta att tro att jag alltid kommer att vara tillhands när du är förtvivlad. Jag vill inte ha dig när du är förtvivlad. Jag vill ha dig när du är lycklig.

”Varför måste du ge MIG den korta änden av pinnen? Varför måste jag vara den som sitter och väntar? Låt HONOM sitta och vänta! Du vet ju att du inte har någon framtid tillsammans med honom. Där finns ingen kärlek. Han är ihop med många. Tror du ett enda ögonblick på att han skulle nöja sig med att träffa dig en enda gång i veckan? Pröva HONOM. Sluta pröva mig! Jag klarar det inte längre!

”Om du är mera rädd för att förlora honom än för att förlora mig, då finns det ingenting kvar att göra. Du kan inte ha en älskare för vardagarna och en sexkille för veckosluten. Det är inte rättvist.

”Du sade att du sitter mellan två stolar.

”Bestäm NU vilken som är den stadigaste stolen.

”Bestäm NU vilken som skall komma på andra platsen i ditt liv.

”Bestäm NU.

”Inte i morgon. Inte i övermorgon. Utan NU.

”Du har mig för hela livet om du vill. Du har Ed tills enformigheten känns ännu djupare än nu. Antingen är jag först … eller är han först.

”Jag går inte på gymmet i kväll. Jag kommer hem ungefär kvart över sex. Till klockan 19.00 väntar jag på att du ringer mig. Om jag inte hör av dig då så behöver du aldrig ringa mig igen. Då har jag fått ditt svar.

”DaNi”

Det var ett otroligt välskrivet brev. Trots att det var DaNis yrke att skriva – han levde ju på att skapa annonser för företag – så kan man inte annat än imponeras av hur väl uppbyggt det var. Och det var skrivet på en skrivmaskin – med dagens datorer kan man ju justera och polera i all oändlighet, men när DaNi skrev detta så fick man lov att göra allt rätt med en gång – eller börja om igen från början.

Men detta var HUR brevet var skrivet. Viktigare var ju VAD som var skrivet.

Published in: on 2010/03/09 at 10:37  Kommentera  

Inlägg 386: 2 jul 1965

Ultimatumfortsättningen

Brevet fortsätter: ”Du begär det omöjliga av mina känslor. Varför begär du inte samma sak av Eds känslor? Om han inte betyder mera för dig än ett sexobjekt, varför är det inte honom du träffar en eller två kvällar i veckan?

”Vem betyder mest för dig? Varför är du beredd att offra allt vi har tillsammans för att få vara med honom? Varför bryr du dig mera om hans reaktioner än mina?

”Du sade i ditt brev att du hade träffat Ed för sista gången. Du lovade mig i onsdags att du skulle vara med mig för alltid. Du planerade det här veckoslutet med mig. En konsert med Lennart och Lisbeth. En promenad runt omkring i Nya York. Kanske badstranden … långt ute på Långön där det är fridfullt och tyst.

”Men vad hände sedan?

”Efter det att du hade fyllt mig med falska förhoppningar så lämnade du mig igen för att vara med din sexkille. Och inte bara för några timmar eller en natt. Utan för hela veckohelgen.

”Varför, varför, varför?

”Det kommer alltid att finnas en annan Ed för dig.

”Men jag är inte så säker på att det alltid kommer att finnas en annan DaNi.

”Jag känner till dina problem med sex. Jag förstår dig. Jag vill hjälpa dig att bli lycklig. Kan jag acceptera din livsstil? Ja, det kan jag. Men inte på bekostnad av min egen lycka. Inte om det beyder ensamma veckoslut för mig. Ingenstans att gå. Ingen att vara tillsammans med. Eller att vara den enda singeln bland andra par.

”Du förstår, Gymbrat, det är samma gamla historia. Trots dina löften, dina stunder av förtvivlan och ensamhet, så går du ifrån mig närhelst du vill. Du vill ha en affär med Ed. Inte bara tillfälligt sex.

”Jag prövade dig till och med i går kväll. Jag sade dig att jag inte ville vara med dig. Du nästan kräktes vid bara tanken. Jag trodde att du var uppriktig. Du bönföll mig att prova på ditt förslag. Jag gick med på det. Jag trodde att du verkligen ville ha roligt med mig på din lediga tid. Men nu förstår jag att du inte vill det.

”Hur kan du strunta i mig återigen den här veckohelgen? Det femte veckoslutet i rad. Tror du att jag är gjord av sten? Du skulle inte våga pröva Eds intresse för dig. Men du är villig att dra mig genom  vettlös tortyr för kärlekens skull.

(Brevet fortsätter)

Published in: on 2010/03/09 at 10:24  Kommentera  

Inlägg 385: 1 – 2 jul 1965

Ultimatumet

Det blev alltså till att skriva ytterligare ett brev till DaNi. Jag lade det på matbordet på torsdagen och höll mig undan vid DaNis normala hemkomsttid, då jag räknade med att brevet skulle krevera. Jag har ingen aning om vad jag skrev – jag minns ju inte vad det var som fick mig att inte vilja återvända till DaNi trots allt – men hur jag än hade skrivit det så skulle det förstås bli oändligt svårt för honom att ta del av det. Nu kunde jag inte vimsa längre: det måste bli slut med DaNi. Jag tillhörde Ed nu.

Och på fredagen låg det naturligtvis ett brev från DaNi på matbordet. Håll i dig stadigt nu – här kommer DaNi:

”Käraste Gymbrat,

”I dag kan jag inte arbeta. Allting travar upp sig här på mitt skrivbord och jag bryr mig inte alls om det. Jag tror att jag blir vansinnig innan den här dagen är slut.

”Gymbrat, det här är mitt sista brev. Antingen betyder det någonting för dig eller också gör det det inte. Jag kan inte fortsätta med dessa tokerier längre. Trycket på mig har blivit för enormt. Jag är alldeles slut av det. Jag måste få säga ut vad jag tänker och bli fri från det.

”Jag älskar dig. Du älskar mig.

”Och ändå är du mera rädd för att förlora Ed än för att förlora mig.

”Du säger att om du inte tillbringar det här veckoslutet med Ed så kommer han att lämna dig. Så du skulle hellre vara tillsammans med honom och låta mig sitta här utan att ha någonting att göra.

”Men nu måste jag säga detta: Om du inte tillbringar veckohelgen med mig så kommer du att förlora mig. Totalt. Utan återgång. Antingen så har vi ett gott liv tillsammans eller också har vi det inte. Man kan inte se det på något annat sätt.

”Du vill ha mig tillgänglig för dina ensamma kvällar. Du vill att jag skall hålla dig i handen när du är rädd. Du vill att jag skall trösta dig på natten och förstå dig. Du vill att jag skall prata med dig och ge dig den där känslan av säkerhet och värme, som är så viktig för varenda människa här i världen.

”Gymbrat, du låter mig spela rollen av en mamma! Det är inte vad jag vill vara. Det är den rollen du har gett mig.

”Är det rätt mot mig?

”Är det rätt mot mig att få vara tillsammans med dig bara en eller två kvällar i veckan? Och när vi är på väg till arbetet på morgnarna? När vi har en så kort stund på oss att vara tillsammans?

(brevet fortsätter)

Published in: on 2010/03/09 at 10:16  Kommentera  

Inlägg 384: 26 jun – 1 jul 1965

Framochtillbakaosäkerheten

Något hände under veckoslutet den 26-27 juni. Någonting som jag inte minns och som jag inte kan förklara. Kanske det hade något att göra med DaNis brev till mig om att han hade förstått att vi inte längre skulle kunna förbli ett par. Men naturligtvis var detta inte den enda orsaken, för brevet var ju i sig något som skulle göra det lättare också för mig att komma loss och vara med Ed.

Det måste vara något som hände mellan Ed och mig. Något som jag effektivt har suddat ut från mina minnesanteckningar. Men det måste ha varit något väsentligt, för det ledde till att jag skrev ett brev till DaNi – du vet ju att vi talade med varandra i brevform om det som var viktigt i dessa dagar – och meddelade honom att jag inte tänkte träffa Ed mera.

På onsdagskvällen var DaNi och jag hemma tillsammans, och nu var allting annorlunda. Nu planerade vi för vår första veckohelg tillsammans sedan vi hade kommit tillbaka från Europa – jag hade ju varit ute med Ed varje veckoslut alltsedan Gravsmyckningsdagen. Nu skulle jag fira Oavhängighetsdagen med DaNi. Vi skulle se på det stora fyrverkeriet på Hudsonfloden, vi skulle gå på konsert någonstans, kanske träffa Lennart och Lisbeth som ju nu bodde på besöksavstånd, kanske åka ut och bada om vädret var fint. Det skulle bli dagar fullproppade med sådant som vi hade gjort under våra två år tillsammans. Nu skulle allt bli bra igen efter detta lilla otrevliga interludium.

Pyttsan heller!

Nästa dag efter arbetet träffade jag Ed, antagligen fast besluten att låta honom veta att jag hade bestämt mig för att återvända till DaNi. Jag säger ‘antagligen’, därför att jag ingenting minns av detta. Men det slutade med att jag inte alls ville återvända till det liv som jag hade övergett en månad tidigare. Jag hade då bytt ut den enformiga säkerheten hos DaNi mot de spännande överraskningarna hos Ed.

Trots att jag inte kommer ihåg detaljerna vet jag att dessa våldsamma svängningar fram och tillbaka verkligen inträffade. Det var inget konfliktundvikande den här gången – det  var frågan om en riktig konflikt inom mig själv mellan DaNi och Ed, om min osäkerhet i valet mellan det gamla säkra och det nya spännande. Jag kunde inte ha bägge två.

Jag hade stått inför precis samma val när det två år tidigare hade gällt det gamla säkra Volvosverige och det nya spännande Amerika. Jag kunde inte ha bägge två. Jag hade då valt Amerika, och det hade gått bra, mycket bra.

Från DaNi, till Ed, tillbaka till DaNi, tillbaka till Ed. Var skulle detta sluta?

Published in: on 2010/03/09 at 10:03  Kommentera  

Inlägg 383: 25 jun 1965

Isetyoufreeandwishyoulovesången

När jag kom hem den dagen, överlycklig för något så trivialt som att ha fått toppbedömning på arbetet, så låg där åter ett brev från DaNi.

Detta med brev får dig naturligtvis att tro att vi inte längre ville se varandra i ögonen. Så var det inte alls. Vi tillbringade väl inte alla kvällar tillsammans numera, men för det mesta kom vi hem som vanligt, duschade – det gjorde man på sommaren varenda dag efter bastuvärmen i tunnelbanan – åt, såg på TV, och småpratade. Men det var inte mycket innehåll i det vi sade varandra. Han var nedslagen och jag var skuldmedveten, och vad blir det av det?

När DaNi verkligen ville säga mig något nu så gjorde han det med brev. Ett brev i kuvert med mitt namn på, och det låg mitt på det tomma matbordet, där jag inte kunde missa det. När han hade skrivit mig ett brev kom han inte hem förrän sent, så att jag skulle få tid att läsa det i lugn och ro.

Detta brev var mycket kort och slutade med texten till en sång. I dag hade DaNi säkert gjort vad jag nu gör för dig – hade låtit mig höra Nat King Cole sjunga den på YouTube.

”Käraste Gymbrat,

”Det finns en så vacker fransk sång som jag tycker särskilt mycket om. Den heter ”Que reste-t-il de nos amours” och den var skriven av Charles Trenet. Texten har översatts till engelska och fått titeln ‘I Wish You Love’. Jag skulle gärna vilja att du läste den, för det är den enda sång jag känner till som ger uttryck för mina känslor för dig så perfekt just nu.

”Kärt som alltid, DaNi”

Klicka här för att få den engelska sångtexten som DaNi hade skrivit ner i brevet – ‘Jag släpper dig fri och önskar dig kärlek’.

Det var alltså något helt annat än det förra brevet. DaNi hade försonat sig med sina känslor, och jag såg nu att han åter var i balans, om än en mycket bräcklig sådan. Själv märkte jag att mina känslor hade övergått till tillgivenhet för DaNi, inte bara skuld och självförakt. Skulle vi kanske kunna bli goda vänner för framtiden? Nej, det skulle vi inte alls kunna bli, men vi skulle nog kunna skiljas från varandra på ett värdigt sätt. Nu när DaNi hade accepterat att vi inte kunde bli ett par och därför släppte mig fri – det hade ju Nat King Cole sagt – så hade han helt uppenbart fått luft under vingarna och kunde flyga på egen hand. Och jag kunde då bli litet mindre skuldmedveten. Kanske.

När DaNi kom hem kramade jag om honom och vi höll om varandra en stund – utan ett ord. Vi förstod varandra.

Published in: on 2010/03/09 at 09:32  Kommentera  

Inlägg 382: 25 jun 1965

Arbetsfilosofifunderingarna

I ett helt annat sammanhang tidigare här i mina memoarer nämnde jag Bjørnstjerne Bjørnsons vackert formulerade uppmaning: ”Det som du er, vær fuldt og helt, og ikke stykkevis og delt”. Det var en arbetsfilosofi som jag trivdes med – ju bättre jag kunde fullfölja en uppgift desto bättre kände jag mig till mods. Hade man mera tid på sig, desto bättre borde ju resultatet bli. Det var den frasen som fick mig att inte ha tråkigt medan vi alla väntade på leveransen av IBM:s nya maskiner till kunderna – nu hade jag ju tid på mig att göra mina småsysslor verkligt väl och lät kvalitén på mitt arbete öka i takt med den bättre tillgången på tid. Jag tillämpade alltså inte alls Parkinsons lag, om någon skulle tro det: ”Mängden av arbete som erfordras för en uppgift ökar i takt med den tid som är tillgänglig”.

Parkinsons lag var otroligt mycket på tapeten vid den tiden. Den är fortfarande lika tillämplig som då, men har kanske gått så in i det allmänna medvetandet att den inte är något att prata om längre. Då var den en revolutionerande idé, som diskuterades både som ett allvarligt memento och som ett lustigt skämt – den inbjöd till Djupa Tankar i affärsvärlden och kom att bakas in i gängse beslutsfattande processer.

I dag ser jag ingenting skrivet om Parkinsons lag. Som mitt liv- och husorgan håller jag mig nu med den tidskrift, i vilken denna lag år 1955 först beskrevs för allmänheten, långt innan en massa böcker om den publicerades. Jag kände inte alls till lagen i unga år. Jag läste inte the Economist då, och jag kan inte minnas att jag hörde något om Parkinsons lag under mina arbetsår i Sverige. Och det var förstås på arbetsplatserna som den diskuterades.

Lagen har under åren följts av andra liknande lagar. Datorerna ledde till lagen att ”Datamängden växer tills den fyller maskinens minneskapacitet” eller mera generellt, att ”Behovet av en resurs växer i takt med tillgången av den”. En ekonomivariant säger att ”Utgifterna växer tills de når inkomstnivån” – en lag som alla vet inte har följts någonstans i Amerika på senare tid, där allas utgifter har växt helt oberoende av inkomsterna – med  2008-kraschen som följd.

En lag till har jag plats för: ”Den tid som åtgår för fattandet av ett beslut står i negativ korrelation till beslutets omfattning”. En bolagsstyrelse klubbar på några minuter igenom ett beslut om tillbyggnad för miljoner utan någon diskussion. Ingen begriper varför det behövs men vill inte verka dum och fråga. Men nästa beslut tar timmar av het diskussion, för det gäller den nya cykelparkeringen: Skall den ha lutande cykelställ eller inte? Där vet alla vad det rör sig om.

Published in: on 2010/03/09 at 08:20  Kommentera  

Inlägg 381: 25 jun 1965

Arbetsinsatsbetygssättningen

Så som jag ställde frågan så gissade du säkert rätt. Att anses som utomordentlig gjorde mig gott, för jag var trots allt en invandrare i total avsaknad av den amerikanska livsbakgrunden. I mitt arbete var det viktigt att kunna ledigt beblanda mig med kundernas personal, och jag tyckte nog att det hade gått bra – men man visste ju aldrig. Visst hade jag sugit i mig så mycket amerikabakgrund som jag hade kunnat – du minns alla Johnny Carsonprogram som jag såg på TV i början för att bli mera hemtam – och dessutom hade jag avsiktligt undvikit att, som många invandrare gör, söka mig till andra invandrare från samma hemland. Om det alls fanns någon ‘sverigekoloni’ i Nya York så visste jag ingenting om den.

Tom varnade mig dock för att min bedömning nästa år antagligen skulle bli lägre, får då skulle jag ha blivit befordrad till full systemingenjör från min nuvarande biträdande titel, med medföljande högre krav. I sig var denna utsikt till befordran också glädjande. Det brukade ta fem år att bli full systemingenjör, och i mitt fall skulle det komma att ta mindre än tre. Men jag hade ju haft dataerfarenheten från Volvo med mig i bagaget, och den hade förståt hjälpt mig.

Tom Farrelly undrade om det kanske hade varit en högre arbetstakt i Sverige – eller på Volvo – som en möjlig förklaring till mitt goda resultat här på IBM. Jag svarade att jag inte kunde bedöma den saken. Redan när Tom anställningsintervjuade mig år 1963 hade jag ju berättat i detalj vad jag hade gjort på Volvo, så han kunde ju ha tittat i sina anteckningar för att se vad jag hade sysslat med. Om han sedan hade dragit slutsatsen att det var min personliga talang som spelade in och inte mina kunskaper från Sverige, så mycket bättre. Det var därför jag lät honom tro vad han ville genom att inte återigen dra fram hur och med vad jag hade arbetat på Volvo. Visst hade Volvo krävt mera av mig än IBM, men man får ibland tänka litet politiskt när man svarar.

Kanske det jag just sade fick mig att låta lat, men det var jag då rakt inte. Men jag var heller inte någon karriärråtta som till allt pris ville komma fram, och det fort. Jag arbetade väl och ordentligt med vad jag skulle göra, men jag strävade inte efter att få på mig flera uppgifter. Bättre att göra en sak rätt än flera saker sisådär. Med den filosofin fyllde jag faktiskt min dag med verkligt arbete även nu, när vi väntade på de nya maskinerna, och jag förstod att det sättet att arbeta på hade fungerat väl när det förlänade mig med det högsta möjliga arbetsbetyget.

Published in: on 2010/03/09 at 07:09  Kommentera  

Inlägg 380: 14 – 30 jun 1965

Personbedömningssummeringsbetygsvarianterna

Volvo stod för deras resekostnader från Seattle. Kontoret i Englewood låg mitt i en villastad och var snyggt och svenskt inrett med mattor på alla golv. Lennart fick ta all tid som han behövde under den första månaden för att få tag i en bostad som de verkligen skulle kunna trivas i – han fick full lön och Volvo betalade också för deras motellrum tills de hade fått någonstans att bo. Än så länge höll Volvo bara på med att överväga att skaffa sig en datamaskin, så han fick helt andra saker att göra än på Boeing. Hela firman hade allt som allt 150 anställda – bara några flera än på mitt eget försäljningskontor.

Lisbeth var inte imponerad. Hon tyckte att allting var annorlunda än hemma, maten smakade inte likadant, korv fanns nästan inte alls, och det var på tok för varmt. Och i november skulle de få en baby. Detta var som en spännande följetong.

Den 23 och 24 juni var jag i Kingston igen. Fem av oss skulle bilda en grupp för att skriva ihop ett program för IBM:s nya 360 datasystem. Med det skulle mäklarna kunna sända köp- och säljorder direkt till börsen utan att använda telefonen – avsikten var naturligtvis att firmorna skulle installera IBM:s maskiner.

Programmet skulle ta oss 10 månader att konstruera, och vi var alla fem inbitna storstadsbor, det vill säga nyayorkare, och vi kunde inte ens tänka oss att bo uppe i Kingston i nästan ett år, bevare sig väl! Så vi skulle få arbetslokaler i Nya York för oss själva – om vi höll till på vårt vanliga kontor så skulle vi bli avbrutna hela tiden.

Dagen efter tillbakakomsten till Nya York, fredagen den 25 juni, blev för mig en upplevelse. Tom Farrelly visade mig en av honom ifylld blankett som hette ‘Personbedömning’ (eng. Appraisal) och bad mig att läsa igenom den och underteckna den om jag accepterade vad han hade skrivit.

IBM hade en regel om att varje anställd en gång om året formellt skulle betygsättas av sin närmaste chef. Detta var för mig första gången – i början hade jag varit elev – och jag hade känt mig litet orolig för detta, för jag hade på sistone ofta haft nästan ingenting att göra. Orsaken till det var att mitt arbete som systemingenjör bestod av att hjälpa kunderna att installera IBM:s nya maskiner, och de var ännu inte leveransklara. Alla vi systemingenjörer hade därför befunnit oss i samma båt den här tiden.

Blanketten hade ett otal bedömningspunkter och en slutsummering i form av ett ‘betyg’ som kunde vara ‘Icke tillräcklig’, ‘Behöver mera övervakning’, ‘Sköter sitt arbete på gott sätt’, ‘Arbetar utmärkt på egen hand’ – och ‘Utomordentlig’, vilket mycket få någonsin nådde upp till. Kan du gissa var jag hamnade?

Published in: on 2010/03/09 at 07:05  Kommentera  

Inlägg 379: 14 – 30 jun 1965

Stämpelklockstyranniundanflyktsredogörelsen

Under den tre timmar långa föreställningen gick dagen över till natt. Sköldpaddsdammen bakom scenen, Centralparkens grönska omkring den, och de höga bostadshusen långt borta vid Femte avenyn försvann i skymningen och ersattes av en svart kuliss med hundratals små upplysta fönster. Och allt detta som bakgrund för en medeltida engelsk högsocietet som sprang omkring och hojtade till varandra, på rim. Ed och jag satt där och bara njöt.

Shakespeare, Delacorteteatern, Centralparken, New York (internet)

Jag har läst upp mig på vad pjäsen handlade om. Föreställningen började med att kung Ferdinand av Navarro utfärdade ett edikt att inga kvinnor fick släppas in i huvudstaden Pamplona. Han och hans tre närmaste män skulle ägna sig åt intellektuella övningar i tre års tid och hade försvurit sig att under den tiden avstå från kvinnligt sällskap. Hmmm, det låter väl bögmässigt så det räcker, en hel stad utan kvinnor i tre år?. Men kungen hade glömt att en prinsessa från Frankrike var på väg till honom för att diskutera sitt rikes framtidsplaner, i vilka kung Ferdinand själv var inblandad. Därmed var det upplagt för timmar av maktkamp mellan män och kvinnor, mellan åtrå och kyskhetslöften, mellan statspolitik och lurendrejeri. Och en avslutning med död och elände som så ofta här i världen. Och jubelapplåder.

Mot slutet av juni fick jag igen höra från Lennart Karlsson. Han och Lisbeth hade nu kommit fram till Englewood efter en sex dagars bilresa tvärs över landet. När det var 33 grader varmt en dag på resan så hade de önskat att de hade haft en bil med luftkonditionering, för det fanns ju sådana – fast det hade ingen som de kände haft. När jag hörde det tänkte jag på mamma som hade småätit sherbet i vår hyrbil året före för att klara den kaliforniska ökenvärmen (se inlägg 224).

Tidigare hade Lennart bara sagt att Lisbeth inte hade stått ut med ensamheten om dagarna ute i sin förstad. men nu kom det fram att han själv hade vantrivts på Boeing. Han gav mig en målande beskrivning av stämpelklockans tyranni. Klockan 08.12 skulle man vara instämplad på morgonen – klockan 08.13 medförde löneavdrag. Klockan 10.15 blåste en vissla för kafferast, klockan 10.18 blåste den för återgång, och klockan 10.20 för att man skulle vara tillbaka vid sitt skrivbord. Precis klockan 12 blåste det för lunch, 12.40 skulle man ge sig tillbaka för att 12.42 börja arbeta igen. Sedan var det åter kaffe klockan 14.15 med återgång 14.18 och arbetsåterupptagande 14.20. När det blåste klockan 16.12 fick man lov att gå hem.

På IBM och hos alla mina kunder hade jag aldrig hört talas om något liknande.

Published in: on 2010/03/09 at 07:04  Kommentera  

Inlägg 378: 14 – 30 jun 1965

Fornengelskaobegripligheten

Denna reservoar, som mitt i stadens hjärta såg ut som ett dystert, fönsterlöst fängelse, blev faktiskt till en plats för romantik. Det fanns trappor för allmänheten att komma upp till byggnadens topp, där en säkrad promenadväg runt bassängens vatten hade iordningställts. Där kunde man om kvällarna svärma i månskenet och se ända till Nya Jersey rätt över hustaken och Hudsonfloden.

Crotonreservoaren vid Femte avenyn och 42dra gatan, New York, 1842 (internet)

År 1858, 16 år efter färdigställandet av Yorkvillereservoaren i Centralparken, byggdes det intill den ett torn i form av en gammal borg för att erbjuda folk en god utsikt över den fyrkantiga vattenytan. Tornet benämndes Belvedereborgen (eng. Belvedere Castle), och den finns kvar än i dag och utgör ett av landmärkena i parken. Man kan se tornet på bara ett par hundra meters avstånd framåt till höger när man sitter i Delacorteteatern.

Belvedereborgen sedd från Delacorteteatern, Centralparken, New York (internet)

Yorkvillereservoaren i Centralparken läckte en del redan från början och det blev bara värre efter sekelskiftet. När man på 1930-talet övergick till nya metoder för att rena drickvattnet kunde man äntligen bli av med den läckande reservoaren. På dess plats skapades då den Stora Gräsmattan (eng. Great Lawn), och hela denna då sumpiga del av Centralparken dränerades ordentligt. Dräneringsvattnet leddes till parkens lägsta del och bildade där en naturlig damm som kom att kallas Sköldpaddsdammen (eng. Turtle Pond) efter sina mest kända invånare. Den kan man se rätt bakom scenen när man sitter i Delacorteteatern.

Delacorteteatern sedd från Belvedereborgen, Centralparken, New York (internet)

Centralparken med Belvedereborgen och Delacorteteatern, New York (internet)

Teatern hade byggts så nyligen som år 1962. Den var konstruerad som ett provisorium och inte alls som ett fast inslag i Centralparken. En välkänd teaterdirektör, Joseph Papp, hade stått för dess tillkomst med pengar från en mecenat vid namn George Delacorte, som har finansierat mycket av det man ser i Centralparken. Teatern har förblivit så populär att den fortfarande finns kvar som en viktig del av Nya Yorks sommar. Under ett par månader eller så bjuder den vanligen på två uppsättningar, varav alltid en av William Shakespeare – många kallar därför själva teatern ‘Shakespeare i parken’ (eng. Shakespeare in the Park).

Delacorteteatern, Centralparken, New York (internet)

Vår pjäs hette ‘Kärt besvär förgäves’ (eng. Love’s Labor Lost) som Shakespeare hade skrivit tidigt i sitt liv, redan år 1594. Jag minns ingen lång kö, men vi kom in och vi satt fint och jag begrep ingenting av dess fornengelska – vilken jag alltfort inte behärskar – med ord som ‘honorificabilitudinitatibus’, vilket påminner om mina inläggsrubriker, inte sant? Det var en helt underbar kväll, mest förstås för att jag då fick vara tillsammans med Ed.

Romeo och Julia på Delacorteteatern, Centralparken, New York (internet)

Published in: on 2010/03/08 at 12:45  Kommentera  

Inlägg 377: 14 – 30 jun 1965

Dricksvattensförsörjningslösningen

En annan härlig junikväll gick vi på Delacorteteatern i Centralparken, ännu ett nöjesforum som var en nyhet för denna obevandrade invandrare. Det var otroligt så mycket man kunde göra i Nya York för ingenting eller mycket litet – fem kronor på Lewisohns stadion, och gratis på Delacorteteatern. Men man måste känna till deras existens, för de kostade inte på sig stora annonser i tidningarna.

Det behövde de heller inte göra. Delacorteteatern började dela ut sina gratisbiljetter klockan 13.00 samma dag som föreställningen, och folk började ställa – eller sätta – sig i kö redan i gryningen. Det betydde inte att man måste vara där hela dagen – bara om man ville vara bombsäker på att få sin biljett.

Biljettkön till Delacorteteatern, Centralparken, New York (internet)

Ed hade inte haft råd med dyra biljetter till någonting under sin studietid, och han levde fortfarande på en rätt blygsam inkomst. Han var därför van vid ett enkelt liv finansiellt sett, och det passade mig perfekt, för jag hade alltid själv sett på slantarna – utan att förneka mig det jag verkligen ville göra. Vi två kom alltmer underfund med att vi hade samma livsfilosofi, och då är det ju egentligen helt naturligt att det också gällde hur vi spenderade pengar.

Delacorteteatern var en utomhusteater, och för att förklara för dig var den var belägen i Centralparken, så måste jag gå in litet på Nya Yorks försörjning med dricksvatten.

Till att börja med fanns det inget rinnande vatten alls i Nya York – man fick ha sin egen brunn eller gå och hämta det någonstans. Men år 1842 ändrades alltsammans. Då hade uppförandet av en jättelik damm fullbordats vid Croton, 60 kilometer norr om staden. Därifrån hade man byggt en öppen akvedukt, som övergick till en kulvert under Österån och fram till Centralparken.

Kvarleva av Crotonakvedukten, New York (internet)

Där matades vattet in i västra änden av en invallad rektangel, som kallades Yorkvillereservoaren. Den var 550 meter lång och 250 meter bred och avsiktligt inte alls djup. Bredden av reservoaren gjorde att vattnet i den flöt fram sakta och stilla, så att alla fasta föroreningar – löv och jord och skräp – som hade hamnat i den öppna akvedukten, skulle sjunka till botten och stanna där.

Centralparken med fyrkantiga Yorkvillereservoaren, New York, 1859 (internet)

Därmed var vattnet betydligt renare när det lämnade reservoaren i dess östra ände och fortsatte då i en kulvert till en nybyggd reservoar på 150 meter i kvadrat, omgiven av kraftiga, höga murar, på den plats vid Femte avenyn och 42:a gatan, där Nya Yorks stora huvudbibliotek nu ligger. Den var benämnd Crotonreservoaren, och därifrån kunde Nyayorkborna då få tillgång till friskt dricksvatten.

Crotonreservoaren och Femte avenyn, New York, 1842 (internet)

Published in: on 2010/03/08 at 12:35  Kommentera  

Inlägg 376: 14 – 30 jun 1965

Lewisohnsstadionrepertoaren

Vid operaföreställningar var det naturligtvis Metropolitans egen orkester som spelade, men många musikaliska evenemang hade ingenting med själva Metropolitan att göra. Ibland var det popsångare med en anspråkslös orkester, och ibland var det Nya Yorks filharmoniska orkester (eng. New York Philharmonic Orchestra) som gav symfonier – deras Beethovens nia packade lätt in 15.000 åhörare.

Jag har hittat en version av nian som inspelades år 1958 – inte långt före år 1965 som jag just nu berättar om. I den dirigerar Herbert von Karajan Nya Yorks filharmoniker i Carnegiehallen (eng. Carnegie Hall), Nya Yorks i särklass finaste konserthall. Om du klickar här, får du höra slutkoralen, i vilken Friedrich Schillers dikt ‘Odet till glädjen’ (eng. Ode to Joy) sjungs av en kör med bland andra Leontyne Price.

Exempel på kändisar som har uppträtt på Lewisohns stadion är Ella Fitzgerald, George Gershwin – under tio hela år, från 1927 till 1937, och han framförde sin ‘Rapsodi i blått’ (eng. Rhapsody in Blue) för första gången där – Van Cliburn, Jascha Heifetz, Yehudi Menuhin, Leontyne Price, Victor Herbert, Arthur Rubinstein, Pat Boone, Renata Tebaldi, Richard Rodgers, Robert Merrill, Nyhamns (eng. Newport) jazzfestival, Judy Collins – och slutligen fyra som faktiskt debuterade på Lewisohns stadion, nämligen Eugene Ormandy, Ethel Merman, Nelson Eddy och Marian Anderson – hon debuterade där år 1925 till applådåskor, men fick som negress inte sjunga på själva Metropolitanoperan förrän år 1955.

Ed och jag fick vid vårt besök vårt lystmäte av Rodgers & Hammersteins musik från bl a Kungen och jag (eng. The King and I), South Pacific, Sound of Music, Karusell (eng. Carousel), Oklahoma – det sista avsnittet dirigerade Richard Rodgers själv och vi applåderade vilt.

Det blev två konserter till i Lewisohns stadion för vår del under sommaren 1965, men dem kommer jag tillbaka till. Följande år var också ett bra år där, men vi kom inte dit då. Och sedan tynade hela idén bort – mer och mer folk skaffade sig bil och ville köra dit, och det var naturligtvis omöjligt att parkera. Det var inte folk på Manhattan som hade bil – de förstod bättre än att slänga ut pengar på något som de knappast kunde använda – men det var de som bodde på annat håll, i Brooklyn och Queens till exempel, som ville köra dit och inte kunde.

Lewisohns stadion revs år 1973.

Om du klickar här får du se en bit av en film som inte har med någonting att göra. Strunt i innehållet – vad du får uppleva är hur Lewisohn stadion såg ut när man besökte det. Väl värt den minut det tar.

Published in: on 2010/03/07 at 11:10  Kommentera  

Inlägg 375: 14 – 30 jun 1965

Operadebutantbanktjänstemannen

Eftersom Nicolai Gedda var med på listan av Metropolitanoperans svenska sångare så skall jag i förbigående passa på att nämna att min kusin Märta arbetade tillsammans med honom en gång i tiden. Nej, de sjöng inte arior tillsammans på en operascen någonstans – de var kolleger som banktjänstemän bakom disken på Skandinaviska Bankens huvudkontor vid Gustaf Adolfs Torg i Stockholm, den stora byggnaden i vilken Dansmuseet är inhyst i dag. Han kallades ‘Nikko’ på banken och var några år yngre än min kusin.

Nicolai Gedda (internet)

Min kusin Märta, Skyttegatan, Örebro (1967)

Det var genom småprat över bankdisken med en kund som han fick en fot in i operavärlden och fick träffa Martin Öhmann, som tidigare hade ‘upptäckt’ Jussi Björling. Nu ‘upptäckte’ han Nicolai Gedda och lät honom studera gratis tills ett stipendium klarade av det ekonomiska. Han fortsatte att arbeta heltid eller deltid på banken medan han studerade på Operaskolan.

Nikkos pappa var rysk och hans mamma var svenska. De bodde i Tyskland i fem år fram till år 1934 – då Hitler tog över – och flyttade då till Sverige. Han lärde sig franska, engelska och latin på gymnasiet och italienska på egen hand, och med dessa sju språk kunde han klara de flesta operalibretton utan att behöva texta det han sjöng. Han debuterade år 1952 i Brevbäraren i Longjumeau (fra. Le postillon de Longjumeau) i operahuset bara ett stenkast från sin bank. Men vid den tiden var han inte längre kvar på banken.

Och år 1957 var han färdig för sin debut på Metropolitanoperan – han sjöng då Faust. Nicolai Gedda sjunger gärna en aria för dig just ur Brevbäraren i Longjumeau om du bara klickar här.

Men det var inte Metropolitanoperan som Ed tog mig till – det var Lewisohns stadion. Det var där som Metropolitan under sommaruppehållen bjöd på operaföreställningar och konserter ute i den sköna kvällsluften. Arenan ägdes av ett universitet, och under resten av året använde de den för sina sportevenemang.

Byggd år 1915 som en kopia av en amfiteater i det antika Rom hade Lewisohns stadion formen av en halvcirkel med 19 bänkrader av sten – man fick en skumgummikudde att sitta på – och med 64 doriska pelare bakom. Orkestern höll till uppe på scenen. Vid operaföreställningar uppträdde sångarna i halvcirkeln framför scenen, men om det gällde en konsert utan skådespel så fylldes man halvcirkeln med fällstolar för ytterligare publik. Det fick rum 6.000 personer på stenbänkarna, men till en konsert kunde upp till 20.000 besökare få plats. Biljetterna kostade fem kronor styck!

Lewisohns stadion, New York (internet)

Published in: on 2010/03/07 at 09:39  Kommentera  

Inlägg 374: 13 – 30 jun 1965

Metropolitanoperaannalerna

Det var uppenbart dags att gå hem, och vi tassade in i stora sovrummet för att tacka Stan – Ed visste var han stod att finna. Han befann sig helt riktigt där, i en gröt av lemmar bredvid sängen och nu med det officiella höftskynket avlägsnat. Avskedet blev snabbt för han var Mycket Upptagen.

Väl ute på gatan var det min tur att tacka Ed för att han hade tagit mig med på Stan Cumberpatchs party. När han då svarade att vi skulle gå på partyn tillsammans under resten av livet blev jag så sjungande glad att jag inte minns ett dugg av hur vi sedan skildes åt och tog tunnelbanan åt våra olika håll.

Sommarens dagar flöt fram, Ed och jag träffades litet då och då på stan, och prinsessan Christina besökte världsutställningen. Det skrevs en hel del om henne i Nya Yorks tidningar, hur hon åkte med ‘vanlig’ tunnelbana dit ut och var hur folklig som helst, hur hon besökte svenska paviljongen, och hur hon åt lunch med svenske konsuln – det vanliga gäspningsreportaget. Det enda smått förvånande, med dagens ögon sett, var att det gjordes så stort ståhej om hennes besök. Men folk flög och for inte lika mycket då som nu.

Ed fick ut mig på nya saker i nöjesväg. Vi gick till exempel på Lewisohns stadion (eng. Lewisohn Stadium), en utomhusarena uppe i övre delen av Manhattan, på en konsert av Metropolitanoperans orkester. Detta var för mig något av en upplevelse och dessutom på ett för mig dittills helt obekant ställe.

Själva Metropolitanoperan hade legat på Broadway vid 39:e gatan alltsedan år 1883 och hade i många år varit alldeles för trångbodd – framför allt behövde operascenen mycket mera plats för att kunna dra nytta av alla de tekniska nymodigheter som hade kommit till under de 80 åren, till exempel en vridscen. Därför var ett nytt, ståtligt operapalats äntligen under byggnad i Lincolncentret längre upp på Broadway, och dit skulle operan flytta följande år. På bilden av det gamla operahuset kan du tre kvarter bort också se Timestornet (eng. Times Tower), som vid sin invigning år 1905 var världens näst högsta byggnad med sina 111 meter och 25 våningar. Det är uppe på det tornet som den idiotiska ljusbollen sänks varje nyårsnatt.

Metropolitanoperan 1883-1966, New York (internet)

Konsert på Metropolitanoperan, New York, 1937 (internet)

Metropolitanoperan från 1966, New York (internet)

Metropolitan är en av världens förnämsta operaorganisationer, och under åren har många svenska operastjärnor framträtt där. Redan år 1883, i premiäruppsättningen, sjöng svenskan Christina Nilsson den kvinnliga huvudrollen. Klicka gärna här för en anspråkslös bildhistoria om henne.

Sedan dess har operan haft bland sina toppnamn Jussi Björling, Birgit Nilsson, Elisabeth Söderström, Ann-Sofie von Otter, Nina Stemme, Ragnar Ulfung och Nicolai Gedda.

Published in: on 2010/03/07 at 06:42  Kommentera  

Inlägg 373: 13 jun 1965

Finalorgasmsförhoppningarna

Innan jag lämnade den fete mannen, som vältrade sig i lust i sitt toalettbadkar, så tvättade jag ordentligt av mig eventuella stänk på kroppen och återvände sedan till ombonade rum. Vad mörkt det nu var efter det lilla punktljuset över badkaret! Och vad frisk luften var, trots alla svettiga kroppar.

Jag kastade igen en blick in i teaterlokalen – nu var det andra par uppe på förevisningssängen – och återvände till min gamla plats i soffan. Den var fortfarande varm sedan sist. När killen till höger om mig ville ge sig på min kuk så fick jag säga nej igen. Fast inte på S&M-vis – jag sade snällt och mjukt att jag måste ta igen mig, men tack för uppmärkamheten – eller något annat lika dumt.

Scenen framför hade tunnats ut ordentligt, den stora gröten av armar och ben var borta och det var bara tre par killar som fortfarande arbetade på en sista utlösning. Jag behövde faktiskt ta igen mig, ingen alls lust att fortsätta arbetet. När jag hade fått mig en god och tillfredsställande orgasm, så räckte det för mig – det skulle till något sensationellt för att återuppväcka mina kåtreflexer, och denna spermasprutsparsamhet skulle fortleva för mig genom livet.

Jag vet inte om det har en rent fysisk orsak eller om jag kanske bara önskar vältra mig i minnet av en lyckad parning som jag inte ville riskera att förlora genom att ge mig på någonting annat, som troligen skulle visa sig vara mindre tillfredsställande. Det finns ju de som håller igång en hel natt och går från erövring till erövring och spiller sin säd på alla ställen. Jag vet inte hur de gör det, men jag kan det inte och vill det inte. Nu, här i soffan, såg jag dessa trötta själar ute på madrasserna, hoppandes på en enda liten orgasm till, trots att kroppen säkert skrek att den inte ville vara med längre.

Så var det naturligtvis inte. Det var bara jag som satt och halvsov i soffan och hade tråkigt.

Efter en stund, eller en timme, kom så Ed ut ur sin fatabur och såg mig där i soffan – det var ju nu rätt tomt i rummet. Jag hade inte sett någon ge sig av med kläderna på, men ändå hade nästan alla försvunnit. Även killen till höger om mig. Ed satte sig på hans plats och lade armen om mig.

”Hur tyckte du om Stans party?” viskade han frågande och gav mig en puss på munnen.

”O, jag är fortfarande kvar här, så mycket kan hända ännu”, svarade jag mystiskt och hoppades att det inte skulle. När hans min förråde en viss förskräckelse tillade jag snabbt: ”Jag har upplevt mer här i kväll än på hela mitt första veckoslut på Eldön”. Det var då minsann att ta till, men egentligen inte mycket.

Published in: on 2010/03/07 at 03:29  Kommentera  

Inlägg 372: 13 jun 1965

Urineringsmodifikationen

Jag behövde inte övertalas. Mannen i badkaret var rätt gammal, säkert över femtio, kanske sextio, nästan flintis, tjock så han fyllde hela badkaret på bredden, och gravallvarlig. För mig stod det klart att han inte ofta blev motsagd. Jag hade genast förstått hans krav: jag skulle pissa på honom. Jag hade läst om sådant, så det var inte främmande för mig – jag hade aldrig brytt mig om det, men nu var jag helt beredd på att göra honom till viljes.

Jag visste att det var en avancerad sexuell rit inom S&M-detaljen, den med uniformer och skinnjackor och stövlar, och dem hade jag ju sett överallt i Greenwichbyn. Men jag hade aldrig haft med dem att göra, så vad de gjorde kände jag till bara från vad jag hade läst mig till – och det jag hade läst hade varit i ‘eos’ när jag bodde i Göteborg. Nu, i ett badrum på Kolumbusavenyn, nu skulle jag själv medverka i denna heta ritual! En fjäder till i min hatt – den började snabbt likna en tjädertupp.

Utan att finna denna situation det minsta sexuellt stimulerande så hade jag ändå hårdnat till ordentligt och visste att jag nu kunde skjuta ut en smal, koncentrerad urinstråle – om det nu bleve något alls. Jag drog tillbaka förhuden ordentligt för att kunna sikta väl och frågade honom var han ville ha det.

Ganska avancerat för att aldrig ha gjort det här förr, sergeant, eller hur? Ed skulle allt se mig nu – men han var ju upptagen av sitt rövhål nästintill.

Mannen svepte över bröstet så där i allmänhet: ”Här nånstans…” – ”Nänä, mera exakt. På en nippel eller var? Och så en skvätt i munnen?” – Jag fick nog revidera mitt första intryck – han var inte så dominant som jag först hade trott. Så jag gjorde vad jag själv tyckte.

Rätt på den gamle mannen därnere i badkaret riktade jag så min skarpa pisstråle så det bara plaskade, hit och dit, överallt, tills han var helt blöt. Jag kom att tänka på de vita kritklipporna vid Dover, som hela tiden besprutas av Nordsjöns vågor till Richard II’s pampiga värdering ‘Denna ädelsten, infattad i det silverne havet, detta signade ställe, denna jord, detta rike, detta England!’ (eng. ‘This precious stone, set in the silver sea, this blessed plot, this earth, this realm, this England!’). Mannen hade ingen aning om att han blev shakespearerad i sin förnedring i badkaret!

Men förnedring var ju hans eggelse, och han runkade för fulla muggar, lycklig över vad som hade drabbat honom. När jag var helt urtömd ville han att jag skulle ge honom en runksats ovanpå allt. Nej, minsann, det finns väl gränser, och jag gav honom det svar som, enligt vad jag förstod, var det mest förnedrande i S&M-världen: ”Nej.”

Published in: on 2010/03/07 at 02:59  Kommentera  

Inlägg 371: 13 jun 1965

Sexualitetsmanifestationsbehovsutforskningebeslutet

Ed stod på knä, och med killens ben upp i luften hade han rövhålet precis rakt framför sin kuk, som han sköt in med sina välformade gluteusmuskler. Och han hade hittills inte känt behov av att göra samma sak med mig? I varje fall hade jag inte behövt säga nej. – Tack och lov för det!

Vi hade bara haft en enda privat natt tillsammans hittills, och han kunde ju då ha glömt bort att försöka göra det med mig. Men om någonting är en Alldeles Förfärligt Viktig Ingrediens i ens liv så borde väl något om det ha nämnts under våra småprat. När detta nu inte hade skett, så må det vara mig förlåtet att jag nu drog slutsatsen att Ed, trots sin uppenbara skicklighet i denna till synes så krävande sport, inte hade ett behov av att använda rövhål för dagligt bruk.

Inte för att jag skulle förmena honom det nöjet. Bara det att i det långa loppet skulle det kanske inte vara så kul för oss om han måste ut och göka runt vareviga kväll sedan vi var klara med disken. Jag måste få veta hur det låg till – jag skulle prata med honom om dessa Allvarliga Ting med det snaraste. Om det var Mycket Viktigt för honom så var jag fel kille för honom.

Men Herre Jemine, så sexig han såg ut därinne! Och eftersom jag nu råkade använda uttrycket ‘Herre Jemine’ så passar jag på att ge dig en stunds avkoppling med just Herr Jemine – trots att han inte har ett skvatt med sexpartyt att göra – medan jag står kvar i dörröppningen och beundrar min älskare när han uppträder inför sin uppskattande publik. Jag föreslår därför att du nu klickar här och kopplar av en stund med Herr Jemine och sedan kommer tillbaka hit till mig när han har slutat.

Nu fick jag äntligen mitt tillfälle att slå en drill, vilket ju hade varit orsaken till att jag överhuvudtaget hade gett mig på den här expeditionen bort från madrassgolvet. Jag öppnade badrumsdörren och fann att takljuset därinne inte fungerade. I stället hade Stan installerat ett punktljus över badkaret. Detta var förståndigt, för, som det kom att visa sig, man ville ju se tillräckligt för att kunna sikta rätt.

Själva badkaret till vänster om toaletten var på vanligt vis dolt bakom en tunn duschgardin av plast. Just när jag ställde mig framför toaletten för att pissa, så drogs duschgardinen tillbaka av en hand inifrån badkaret. Någon låg nere i botten av det tomma karet, och det gjorde att jag kom helt av mig och drabbades av totalt urinblockage. Men jag blev inte förskräckt – allt det nya som jag hade fått uppleva denna kväll hade bepansrat mig mot allt oväntat som jag kunna tänkas råka ut för. Nej, jag blev bara nyfiken – ännu ett äventyr på gång?

”Gör det här!” pekade handen på sin håriga bringa.

Published in: on 2010/03/06 at 12:21  Kommentera  

Inlägg 370: 13 jun 1965

Rövinträngningselegansuppvisningen

Trots att jag inte visste exakt var toaletten låg så var jag ju i en liten stadsvåning med två sovrum och kunde därför gissa, alldeles korrekt, att jag skulle hitta den i badrummet. Detta i sin tur borde ligga strax intill det stora sovrummet, där jag vid vår ankomst hade sett småmadrasser överallt, även uppe på dubbelsängen.

När jag passerade dörren dit in så såg jag Stora Saker på gång därinne. Helt i motsats till det nu halvsovande vardagsrummet var det en Dramatisk Föreställning på gång i sovrummet. Omgiven av en vilt applåderande publik – nåja, kanske inte hörbara applåder men låt oss i stället kalla det ‘stor uppskattning’ – på ett tiotal män stod Ed – ja, min egen Ed! – uppe på sängen och höll på med att stjärtgöka en stackare, vars ben han höll rätt upp i luften så att alla väl skulle kunna se hans långa kuk sakta pumpa hela vägen in och nästan ända ut. I det skumma rummet syntes detaljerna så väl genom kontrasten mellan den svarta kuken och den vita röven. Nu visste jag var Ed höll till. Han höll hov. Och jag älskade hovmästaren!

När DaNi hade gökat mig hade det inte alls varit någon dramatisk föreställning. Vi hade legat hopkrupna i sängen, och för mig hade det känts som att sitta på toalettstolen och bli av med minnena av middagsmålet. Det hade då minsann inte varit något att visa för publik, och jag var glad när jag långt efter länge hade slutat upp att deltaga i den sortens övningar. De kändes aldrig rätt för mig.

Eftersom jag aldrig i Sverige hade vetat ett enda dugg om hur män hade sex med män – kom ihåg att jag ju inte var bög då, bara osexuell – så hade jag aldrig vetat att rövgökning överhuvudtaget existerade. I Amerika hade jag lärt mig vad det var och att det var så vanligt att det nästan var de rigueur överallt. Visserligen hade jag aldrig råkat ut för att någon ens antydde att han skulle vilja göra det med mig – utom DaNi förstås – men jag hade ju heller inte haft sex med många killar. Och även det lilla jag hade sett av den saken under min introduktion på Eldön hade passerat min hjärna ganska obemärkt. Men när jag såg Ed göra det med ypperlig elegans och inför en andäktig publik, ja då såg det faktiskt helt acceptabelt ut.

Nej nej, inte så att det lockade mig – jag kände inte det minsta intresse av att själv vara med om det igen, men jag tyckte om den finess som min nye kille visade i denna roll. Det var uppenbart för vem som helst att han var i sjunde himlen i denna situation, och det gjorde mig gott att se honom göra något som han njöt av. Är det inte så som alla reagerar när deras älskade sysslar med något som de trivs med och skickligt klarar av?

Published in: on 2010/03/06 at 11:54  Kommentera  

Inlägg 369: 13 jun 1965

Soffsitteribehagligheten

Så jag slappnade av, och med tungan djupt inne under hans förhud lät jag min stenhårda kuk skjuta iväg så många konvulsioner av sperma som jag kunde klara av rätt in i hans varma, våta mun – och så några till. Sedan blev allt hur avslappnat skönt som helst, och efter  en stund – eller en evighet, har någon en klocka till hands? – så fylldes min mun sakta av hans juice. Fast då var jag så borta att jag egentligen inte alls reagerade. Jag var dock stolt över att jag sömndrucken hade lyckats få honom i ‘orgiastisk extas’ eller vad det nu heter på fint språk. Och att vi båda hade kommit därhän i en position som inte visade sig vara lika förnämlig för mig som den först hade verkat vara.

Jag satt plötsligt i en soffa utan en aning om hur jag hade kommit dit. Från liggande på golvet med munnen spermafylld och leverantören mellan mina läppar, till sittande bekvämt tillbakalutad i en badlakandraperad soffa med en svag fruktsmak på tungan. Golvets madrasser framför mig var huller om buller fyllda med män, en del synbarligen sovande och andra vilt kämpande med varandra. Nu, när nästan ingen stod upp, så kunde man återigen se hyggligt i det svaga nattljuset. Jag kunde inte se Ed, för hans svarta kropp skulle jag så väl ha känt igen bland allt det vita. Jag undrade var han var – hade han gått hem? – men kom då ihåg att lägenheten bestod av andra nejder än vardagsrumsgolvet. Min tillfälliga sexpartner visste jag inte vart han hade begett sig, och då upptäckte jag att jag inte brydde mig ett dugg om den saken.

Då och då exploderade en kille någonstans där framme med några dämpade stönanden, och det väckte mig en smula ur min efterdvala. Min kuk reagerade en aning och jag klämde på den för att känna efter att den fortfarande hade litet liv. Men när någon råkade dyka ner på knä framför mig och tog den i sin mun – hela apparaturen med nötter och allt fick plats, för det var nu så tomt och mjukt och smått därnere – så blev det ingen reaktion alls från trötta mig. Så han förstod att slaget var förlorat och fortsatte sin vandring. Och gott var det.

”Jag är strax tillbaka”, mumlade jag till vem det nu var som satt bredvid mig sovande i soffan och gav mig iväg till toaletten, för jag – åh, det var därifrån fruktsmaken hade kommit! – måste ha druckit så mycket vinbål  att jag nu behövde pissa. Om du tror att detta markerade slutet på min inlärningsprocess för den kvällen, så är du hopplöst oinformerad – ett par helt nya erfarenheter stod på lut och bara väntade på att få drabba mig.

Published in: on 2010/03/06 at 11:25  Kommentera  

Inlägg 368: 13 jun 1965

Dubbelkoncentrationssvårigheterna

Visst var det intressant att suga på samma gång. Jag kunde naturligtvis göra två saker samtidigt – det är man ju ofta tvungen till i många sammanhang. Men när jag får lov att välja, så gör jag en sak i taget. Koncentrera mig på en av dem, göra den bra och färdig, och sedan ge mig på nästa uppgift. Jag talar inte om oväsentligheter som att tugga gummi och gå på samma gång – det är ju två aktiviteter som båda är helt automatiska, och ingen av dem behöver hjärnan till hjälp. Men jag har svårt att skriva brev och prata med någon samtidigt. Både brevet och samtalet behöver en viss koncentration, och för mig stör de varandra – brevet blir illa skrivet och jag får ingenting ut av samtalet.

Jag fann att den praktiska uppfinningen som jag just hade lärt mig, den att suga av en kille samtidigt som han suger av mig, inte var avsedd för min enkla hjärna. Att framkalla njutning för den andre krävde stor koncentration från min sida, men samma sak fordrades också av mig för att uppnå min egen orgasm. Om jag fokuserade mig på hans avsugning av min egen kuk, så lade jag över mitt arbete för honom på autopilot, något som jag inte alls gillade – jag ville göra det bästa jag kunde för honom, och då måste jag tänka på vad jag gjorde. Om jag noga observerade hur han reagerade och justerade vad jag gjorde för att passa honom, ja då kopplade jag helt bort njutningen från min egen kuk.

Det gick, det dög, men jag var inte nöjd med mig själv. Jag tyckte att det blev halvmesyrer på båda håll. ”Det som du er, vær fuldt og helt, og ikke stykkevis og delt”, uppmanades jag en gång av den gode Bjørnstjerne. Denna nya sexmetod skulle jag inte välja att utnyttja i framtiden, det visste jag.

Tillsammans bildade vi bägge en två och en halv meter lång köttrulle, helt blockerande entrén till köket och dess lockande vinbål. Enda sättet att komma dit var att kliva rätt över oss, och det var många nakna fötter som gjorde det utan att det bekom oss ett dugg. Jag var fascinerad av hur långt denna förhud kunde glida över killens stora ollon. Man kunde tugga på allt överblivet skinn, och det märktes att han uppskattade när jag gjorde det.

Jag började nalkas min utlösning. Skulle jag låta det gå för mig? Vad skulle jag sedan ha för mig på festen? Jag brukade bara vilja slumra till efter en orgasm, men nu ville jag ju vara en god gäst. Hur skulle jag kunna ‘roa’ gästerna efter att ha skjutit min laddning? Men så tänkte jag på att hela avsikten med att ha sex ju var att komma fram till denna sublima njutning, och den detaljen kunde väl i all fridens namn inte vara satt ur spel på en allmän sexfest, eller hur?

Published in: on 2010/03/06 at 10:56  Kommentera  

Inlägg 367: 13 jun 1965

Madrassutnyttjandet

Vad jag hade i min hand passade mig totalt. Killen var rätt kortväxt och det var allt jag visste om honom, bortsett från att han hade en drömkuk. Och mer ville jag heller inte veta. I vissa situationer kan mörkret vara en välsignelse. Kanske han såg ut som hin håle – vilket inte var särskilt troligt i den här utvalda samlingen – men det var fullständigt irrelevant. Jag böjde mig ner och kysste honom djupt. Hans mun var ingenting ‘märkvärdigt’ och hans kyss var litet flyktig. Det gjorde mig ingenting. Det var uppenbart, även utan att se honom, att han inte hade några muskler. Det gjorde mig ingenting heller. Om jag hade varit på jakt efter en livspartner, så hade allt sådant varit viktigt för mig – men ingen vettig bög söker efter en livspartner på ett sexparty. Och jag hade ju redan en – som jag hade haft i hela två veckor nu, minsann – och han befann sig bara några meter från mig någonstans här i mörkret. Nej, allt jag trängtade efter var att få stoppa denna underbara kuk i min mun.

Den hade i följe väl uppdragna testiklar, vilket jag också tyckte om. Det var egentligen rätt egendomligt att jag redan hade skapat en så lång lista över attraktiva detaljer när det gällde sex. Om jag skulle ge mig på att räkna de män som jag hade haft sex med, så skulle mina fingrar nog lätt räcka till. Vad i all fridens namn var det som överhuvudtaget hade fått mig att tycka någonting alls, vare sig för eller emot, om hur testiklarna på en man var upphängda? Jag tyckte bara att de var vackrare när de satt fast i en trång pung, kramande roten till kuken, inget annat. Annars var ju kutymen att ju lägre de hängde desto bättre. Dinglande nötter må ha haft en aldrig så enorm dragningskraft på de flesta bögar – jag var inte bland dem. Jag ville ha tag i starka muskler, även dem som lyfter upp testiklarna. Men det visste jag inte mycket om vid tiden för den här festen.

Mitt fynd satte igång med att runka mig ordentligt nu, när han märkte att jag var intresserad. Jag var så kåt att knäna sviktade – vi måste få koncentrera oss på vad vi gjorde, och det kunde jag då inte göra där jag stod och vinglade på en madrass. Jag lät oss sakta sjunka ner, och väl därnere tog mina primitiva drifter över, och min mun sökte sig till sitt mål, trots att jag därmed lät honom tappa kontakten med min egen kuk. Jag måste få min tunga in under hans rikliga förhud. Jag hade inte råd att missa chansen.

Då gjorde han något helt otroligt. Jag hade aldrig ens tänkt mig att man kunde göra så.

Han vred sig runt så att vi kunde suga av varandra – på samma gång! Vad man lär sig här i livet!

Published in: on 2010/03/06 at 10:26  Kommentera  

Inlägg 366: 13 jun 1965

Madrassmötet

Alla rörde sig mycket sakta. Dels var det inte så stadigt att gå på madrasser, även om de var tunna, och dels var det ju så mörkt att man inte ville okontrollerat kollidera med någon. Och man hade ju ändå inte några ärenden att gå. Jag tillämpade min princip att låta andra ta första steget och stod mest stilla på samma plats och väntade på dem. Masserade kuken litet då och då för att alltid ha den redo för handling och beredd på nästa näve.

Jag besvarade varje vänligt kukslag – jfr handslag – med att famla efter hans stake. Så hade det gått till i Köttkrokarna också, och jag tänkte nu på hur mycket trevligare det egentligen var här bland idel vänner, som vi ju alla var genom att ha inbjudits av Stan Cumberpatch. Men inte var jag personligen bekant från förr med någon enda i gänget. Och även om jag skulle ha känt någon, så skulle jag ju inte ha kunnat se vem det var här i det becksvarta rummet. Det är klart att en erfaren kille, vilket jag sannerligen inte var, omedelbart skulle ha kunnat känna igen sina bekanta helt baserat på hur kuken låg när han tog den i handen. Så småningon skulle jag själv kanske bli erfaren nog för att klara av den konsten, men nu, här i Stans vardagsrum, var alla kukar nya och jag var mäkta nyfiken. Sådant svammeltänkande hade jag gott om tid för medan jag stod och väntade på ett napp.

Och minsann,  jag fick plötsligt en kuk i handen som kändes god, riktigt god. Inte särskilt stor men sådär lagom hård och med en jättelång förhud. Jag hade inte varit medveten om att jag kände så starkt för den detaljen, men just då slog det mig att det måste vara en viktigt sak för mig. DaNi hade inte haft någon förhud alls – den hade tagits bort som på de flesta i Amerika. Jag hade aldrig sett något sådant gjort i Sverige, och jag hade sett massor av kukar på gymmen. Ed hade en fin förhud och den njöt jag av. Jo, det var nog en detalj som jag någonstans djupt därinne krävde.

Den här killen hade en förhud som trots hans ordentliga fräs täckte honom så väl att den hängde en lång bit förbi tippen på ollonet. Min egen täckte inte ollonet ända fram om jag var riktigt hård. Det här var kul, det här måste utforskas. Det var så gott att i detta sammanhang ingenting annat spelade någon roll. Hårfärg, ögonfärg, bröstmuskler, hårighet, humor,  intressen, bildning, jobb, familj – ingenting annat. Bara denna kuk, som skulle stimulera mina hormoner till att få mig att ejakulera, och som jag själv på samma vis skulle egga till att skjuta ut sin vita stråle rätt på mig som tack för hjälpen. Det var allt som det hela rörde tog om.

Published in: on 2010/03/06 at 09:54  Kommentera  

Inlägg 365: 13 jun 1965

Madrassanvändbarheten

I det lilla köket stod det en stor vinbål med slev och en trave dricksglas av plast. Och en jätteskål med nötter. Det serverades ingenting annat, men det var ju uppenbart inte en middagsbjudning.

Nattlamporna räckte precis till som ledljus, så att man kunde se vad som var vad, men inte vem som var vem. Tjocka gardiner släppte inte in en gnutta av stadens ljus. Det var uppenbarligen inte ögonen som skulle arbeta här – det var händerna som skulle sköta om sorteringen bland de erbjudna förlustelserna.

Det hade väl kommit ett dussin män, men man kunde bara se dem som rörde sig omkring. Satt de stilla eller låg nere på madrasserna kunde man inte urskilja några kroppar. Och det var tyst, alldeles tyst, spöklikt tyst. Väntans tystnad. Drömmarnas tystnad.

Jag såg inte var Ed höll till, och det brydde jag mig heller inte om, för det skulle jag inte bry mig om. I kväll skulle vi båda ‘roa’ de andra gästerna, det var ju precis vad han hade sagt till mig. Jag tyckte om denna spännande situation med Ed. För mig kändes det som en tillämpning av uttrycket ‘att äta en kaka och fortfarande ha den kvar’. Jag hoppades att han skulle hitta en god kaka. Jag skulle då minsann hitta en. Och jag var helt på det klara med att när allt det här var överstökat så hade vi varandra igen.

Det kom flera gäster. Och flera. Ett slag var det en hel inmarsch på gång. När de spred sig ut i lägenheten började den fyllas ordentligt. Tidigare när det var folktomt så gav de små femwattiga nattlamporna en svag men dock belysning, men när rummet packades tätt med alla dessa nakna män, då kunde ljuset inte nå fram och det blev nästan källarmörkt. Nu hade man inte ens ledsyn – man fick hålla händerna framför sig om man vandrade runt. Precis som i Eldönatten stötte man till hårda kukar i alla riktningar, och många händer var i farten på jakt efter konfekt att suga på.

Då och då hörde man mumlande: ”Ja-a-a”, då någon uppenbarligen gripit tag i vad som kändes som en drömkuk. Då och då sjönk några killar ner på madrassgolvet rätt där de hade mötts – en skönt mjuk plats att sjunka ner på – och skapade ett intressant trafikhinder. På ett ställe var det en hel gröt av kroppar på madrasserna, alla ivrigt sysselsatta med alla de andra på en gång. I ett någorlunda upplyst hörn hade två stående läppar parats i en djupkyss, medan andras händer hjäpsamt runkade deras spända kukar för att ge kyssen ett orgasmiskt resultat. Och ingenting sades, för ingenting behövde sägas.

Published in: on 2010/03/06 at 09:32  Kommentera  

Inlägg 364: 13 jun 1965

Madrassmörkret

Stan Cumberpatch bodde på Kolumbusavenyn (eng. Columbus Avenue) på Övre västsidan (eng. Upper West Side) i ett stort bostadshus. Den uniformerade dörrvakten släppte in oss utan att ringa upp till Stan först. DaNi och jag hade inte en enda gång haft en fest för många människor, så jag hade aldrig tänkt på hur massinsläpp med dörrvakt skulle organiseras. Men jag antar att man kunde säga till att alla som nämnde den inbjudande värdens namn skulle släppas in utan vidare.

Det satt en lapp på dörren: ”Mina gäster: Stig in och stäng igen dörren. Stan Cumberpatch”. Vi kom in i en liten tambur med en svag lampa i taket. Resten därinne var helt mörklagt bortsett från små nattlampor i eluttagen nere vid golvet här och där. Ingen musik, inget prat, men man hörde att det fanns folk där i mörkret.

Detta var absolut köttkrokarna som hade flyttat inomhus!

Ed tog min hand och drog iväg med mig till ett sovrum, också det mörkt. Man kunde skönja klädhögar på sängen och på golvet, alla med ett par skor ovanpå. ”Ta av dig nu”, viskade Ed, och det hade jag liksom redan fattat. Strax var vi återigen nakna tillsammans, min drömprins och jag, och i det ynka ljuset kunde jag knappt urskilja hans mörka kropp. Vi gav varann en ordentlig kram. Guvagott, tänkte jag, och kåt var jag, och Eds stora kuk hängde tungt mot min. – ”OK”, sade Ed, ”nu ska vi ditut och roa de andra. Du behöver ingen introduktion – du bara skakar kuk med allihop, och när du känner en som är rätt för dig, så ge dig bara på den.” – ”Och du själv?” – ”Jag gör samma sak. Du vet var du har mig – jag är någonstans.”

Det var allt. Köttkrokarna, fast mera civiliserade. Nåja, de hade varit civiliserade i Körsbärslunden också.

Vi sprang rätt på Stan Cumberpatch själv: ”Välkomna!” – Han kramade om Ed. – ”Och det här är Gymbrat”, viskade Ed. – ”Jag minns, välkommen!” viskade Stan och kramade om mig. Han var inte naken – han hade någon liten anständig tygbit på. Ed talade senare om för mig att den hade han på för att visa att han som värd inte tog del i förhandlingarna – förrän senare. – ”Ni är tidiga, det kommer många flera så småningom”, mumlade han och försvann i mörkret.

Det var precis som avtalat, soffor, stolar och bord runt väggarna i det stora rummet, och hela golvet i mitten var täckt med tunna madrasser med mörkfärgade lakan påspända. Ingen golvyta alls var lämnad fri mellan madrasserna. I det andra sovrummet var det också madrasser på hela golvet runt dubbelsängen, och det låg också likadana madrasser ovanpå sängen. Stan hade tänkt på allt.

Men var förvarade han alla dessa madrasser mellan sina fester? Jag tänkte också på allt.

Published in: on 2010/03/06 at 09:16  Kommentera  

Inlägg 363: 12 – 13 jun 1965

Madrassnervositeten

Ett brev från Lennart Karlsson i Seattle väntade mig vid hemkomsten. Jag fick veta att han den 11 juni, alltså dagen innan jag fick brevet, skulle sluta sitt arbete hos Boeing och att de redan nästa dag skulle ge sig iväg österut i sin bil, fullpackad med allt de ägde här i världen – de hade ju hyrt en möblerad våning och undvikit att skaffa på sig mycket egna saker. Lennart hade fått arbete hos Volvo på deras amerikakontor i Englewood i Nya Jersey, inte långt från Nya York. De hade inte alls trivts i Seattle, något som han hade gjort klart för mig vid upprepade tillfällen.

Jag hade trott att de skulle komma att lämna Seattle till slut, men jag förvånades över snabbheten i deras beslut. Lisbeth hade dock vantrivts så oerhört av att vara hemma för sig själv varenda dag, att det var ingen anledning för dem att stanna där längre. Återigen tänkte jag på hur lätt jag hade haft att anpassa mig rätt från början – för mig var Amerika ett underbart äventyr rätt igenom. Jag funderade mycket över denna uppenbara skillnad och på vad orsaken till den kunde vara, men när jag inte kunde komma fram till en snäll förklaring så gav jag upp.

Söndagen skulle Ed tillbringa med sin familj, men klockan 21.00 skulle vi vara på sexparty hos Stan Cumberpatch, den där killen från Riisparken som vi stötte på den dagen då Ed och jag just hade träffats. Jag var ju inte särskilt road av att småprata med massor av nytt folk över en cocktail, men på det här partyt visste jag ju att det skulle bli annat av. Ed hade sagt att jag skulle bara ha med mig min portnyckel, mitt körkort och en slant för tunnelbanan hem, och han hade också mumlat något om madrasser över hela golvet eller något i den vägen. Det gjorde mig ordentligt nyfiken. Inte för att jag försökte gissa på någonting, men jag antog att det skulle bli orgier, och sådana läste man ju bara om i sextidskrifter, sådana som eos, och det var ju bara eggande fantasier. Eller hur?

Vi träffades på staden för att komma till Stan Cumberpatch tillsammans, och Ed verkade litet orolig att jag inte skulle trivas på festen. Han sade att om jag ville gå därifrån så skulle jag bara säga till honom, och då skulle vi ge oss av tillsammans. Det lät så gott och beskyddande – allt han sade och gjorde var för att ta väl hand om mig. Precis som DaNi också hade gjort, för den delen, så kanske det var något hos mig som inbjöd till detta. Och inte mig emot. Jag var faktiskt litet nervös inför detta okända party, men nog skulle jag klara av det – jag var ju ingen barnunge heller. Jag kramade till Eds hand litet diskret.

Published in: on 2010/03/06 at 09:02  Kommentera  

Inlägg 362: 12 jun 1965

Eldödagstrippslärdomarna

Vi höll oss mest för oss själva ute på stranden  – en av fördelarna med denna rätt öde badstrand var just chansen för oss att få vara ostörda tillsammans. Jag försökte också att undvika trakterna kring Paris och Steves hus, för jag ville inte stöta ihop med dem nu under den här ‘känsliga’ tiden. Jo, jag var skamsen som tusan. Det var hemskt att ha dessa skuldkänslor för vad jag hade ställt till med.

Vid lunchtiden tittade vi in i Sjökojan (eng. Sea Shack) och köpte med oss någonting att äta. Det tog vi med oss ut på båtpiren, där vi satte oss längst ut och bara myste.

Matstället Sjökojan, Körsbärslunden (1965)

På väg ut på båtpiren, Körsbärslunden (1965)

På båtpiren med mat från Sjökojan, Körsbärslunden (1965)

Körsbärslunden var en härlig plats, fast man borde helst ha en bostad därute för att ha en fast punkt i tillvaron. Ed och jag var där nu bara för att vara tillsammans, men det var något så overkligt med denna plats, om man kom dit en förmiddag, stannade några timmar, och sedan lika plötsligt försvann därifrån. Vi var ense om att om vi skulle komma tillbaka hit ut, så skulle det vara för att hälsa på hos någon, inte bara för att vistas en stund på stranden. Mitt i njutningen av stillheten saknade vi faktiskt röran och trängseln i Riisparken.

Vi låg där på vårt badlakan och pratade om de miljoner saker som nyengagerade människor vill veta om varandra. Och här kunde man i lönndom smyga sig till en liten diskret puss ibland. Det pussades visserligen i Riisparken litet då och då, men där var sådant inte fint uppträdande. Detta var år 1965, bögstrand eller ej.

Att jag inte alls har några bilder av Ed från denna första tid är litet egendomligt. Jag vet att jag tog bilder av honom, men allt jag har är några bilder av mig själv. Vi tog diapositivbilder, och dem var det krångligt och dyrt att kopiera. Så det blev en enda bild per kameraklick, och på något sätt så hamnade de inte alla hos mig, något som jag nu beklagar. Europaresan med DaNi förhöll sig på samma sätt – alla bilderna från den var tagna med hans kamera. Jag vet inte vad som hände med min kamera och mina bilder.

Återresan gjorde vi sent på eftermiddagen. På Sayvilles station väntade vi på den lilla smala låga sandplattformen, och en del killar satt med benen över kanten med fötterna på spåret, När tåget nalkades hoppade de kvickt upp och vi gjorde oss beredda att stiga på. Jag minns än i dag hur en gång det enorma dieselloket bara vräkte på i full fart utan ansats till att stanna, och vindstöten från detta oväntade expresståg i säkert åttio kilometers fart på en meters avstånd skrämde helt vettet ur mig. Efter detta drömde jag ofta om avklippta ben flygande åt alla håll.

Published in: on 2010/03/06 at 08:27  Kommentera  

Inlägg 361: 12 jun 1965

Eldöjärnvägsreseupplevelsen

När den nya Pennstationen öppnades omkring 1968, så skulle den bli cirkelrund, precis som byggnaden ovanför, och det fanns ju ingen anledning att söka dölja det i arkitekturen.

Den nya Pennstationen, New York (internet)

Medan den gamla Pennstationen hade gett besökaren en känsla av att vara i ett mellanting mellan en katedral och ett riksdagshus, så skulle man i den nya komma att känna sig vara i en blandning av en flygterminal och en tunnelbanestation.

Den nya Pennstationen, New York (internet)

Nu var Ed och jag ju inte på väg någonstans där vi skulle ha utnyttjat själva den gamla Pennstationen, så jag kom aldrig att se vad folk fick hålla tillgodo med under ombyggnaden. För oss gällde det bara att gå ner för en gammal kvarlämnad trappa och sedan följa en gammal korridor till en gammal plattform, som enligt Ed hade sett likadan ut under hela rivningsprocessen.

Vårt första tåg var ett modernt, elektriskt tunnelbanetåg, som var till hälften fyllt med unga herrar som vi själva, och det var tjo och glam. Efter tjugo minuter fick vi byta tåg i Jamaica, en station högt uppe över hustaken i Queens. Där hamnade vi på ett urgammalt, skramlande, gigantiskt dieseltåg – som fylldes nästan uteslutande av oss bögar – till Sayville, en liten stad vid Långöns södra kust.

Ett dieseltåg på Långöjärnvägen (internet)

Resan dit hade tagit en timme, och där stod det massor med taxibilar och väntade just på oss för transport till färjeläget. Vi hoppade in, så många som kunde klämma sig in i varje bil – alla bögar var smärta på den tiden – och man betalade för sig själv, precis som på en buss. Efter tio minuter stod jag på samma pir i väntan på färjan, precis som två år tidigare med ögonen då vidöppna inför det spännande äventyret (se inlägg 16).

Så hur var det på Eldön vid återbesöket? Jag mindes Körsbärslunden kryllande med unga, vackra killar som stod i spånghörnen dräglande av kåthet, med traktens orgasmiska tjut som allmän bakgrund. Så intressant var det inte denna lördagsmorgon, och när Ed och jag gick genom byn och kom ut på den rätt öde stranden så var det inte mycket som sade att detta var bögvärldens fritidsmecka.

Skillnaden låg naturligtvis i att jag nu hade min egen kille och inte behövde allt det som Körsbärslunden hade att erbjuda en ensam, nykommen immigrant. Fast egentligen var det ju också den gången alldeles tomt därute på lördagsmorgonen. Men hur som helst så var det allt bra skönt nu att gå här tillsammans med Ed och inte vara beroende av att någon skulle komma ut och dra mig in i ett av husen.

Published in: on 2010/03/06 at 07:50  Kommentera