Inlägg 363: 12 – 13 jun 1965

Madrassnervositeten

Ett brev från Lennart Karlsson i Seattle väntade mig vid hemkomsten. Jag fick veta att han den 11 juni, alltså dagen innan jag fick brevet, skulle sluta sitt arbete hos Boeing och att de redan nästa dag skulle ge sig iväg österut i sin bil, fullpackad med allt de ägde här i världen – de hade ju hyrt en möblerad våning och undvikit att skaffa på sig mycket egna saker. Lennart hade fått arbete hos Volvo på deras amerikakontor i Englewood i Nya Jersey, inte långt från Nya York. De hade inte alls trivts i Seattle, något som han hade gjort klart för mig vid upprepade tillfällen.

Jag hade trott att de skulle komma att lämna Seattle till slut, men jag förvånades över snabbheten i deras beslut. Lisbeth hade dock vantrivts så oerhört av att vara hemma för sig själv varenda dag, att det var ingen anledning för dem att stanna där längre. Återigen tänkte jag på hur lätt jag hade haft att anpassa mig rätt från början – för mig var Amerika ett underbart äventyr rätt igenom. Jag funderade mycket över denna uppenbara skillnad och på vad orsaken till den kunde vara, men när jag inte kunde komma fram till en snäll förklaring så gav jag upp.

Söndagen skulle Ed tillbringa med sin familj, men klockan 21.00 skulle vi vara på sexparty hos Stan Cumberpatch, den där killen från Riisparken som vi stötte på den dagen då Ed och jag just hade träffats. Jag var ju inte särskilt road av att småprata med massor av nytt folk över en cocktail, men på det här partyt visste jag ju att det skulle bli annat av. Ed hade sagt att jag skulle bara ha med mig min portnyckel, mitt körkort och en slant för tunnelbanan hem, och han hade också mumlat något om madrasser över hela golvet eller något i den vägen. Det gjorde mig ordentligt nyfiken. Inte för att jag försökte gissa på någonting, men jag antog att det skulle bli orgier, och sådana läste man ju bara om i sextidskrifter, sådana som eos, och det var ju bara eggande fantasier. Eller hur?

Vi träffades på staden för att komma till Stan Cumberpatch tillsammans, och Ed verkade litet orolig att jag inte skulle trivas på festen. Han sade att om jag ville gå därifrån så skulle jag bara säga till honom, och då skulle vi ge oss av tillsammans. Det lät så gott och beskyddande – allt han sade och gjorde var för att ta väl hand om mig. Precis som DaNi också hade gjort, för den delen, så kanske det var något hos mig som inbjöd till detta. Och inte mig emot. Jag var faktiskt litet nervös inför detta okända party, men nog skulle jag klara av det – jag var ju ingen barnunge heller. Jag kramade till Eds hand litet diskret.

Annonser
Published in: on 2010/03/06 at 09:02  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: