Snusdosehjärtsnörpet
Men trots min ohyggliga trötthet så skulle jag upp och röra mig flera gånger om dagen redan från tisdagen – de sade att det var bra för cirkulationen. Inte kunde jag väl stiga upp?! Jo minsann – det kunde jag faktiskt. I början hölls jag på benen av någon sjukskötare, som också drog med en klädhängare på hjul för den där flaskan som droppade vätska in i min hand hela tiden. Om inte alla andra patienter hade gjort samma sak så hade jag sett urkomisk ut, men nu fick jag nöja mig med att vara vardagsvara.
Jag delade rummet med någon, men det var nästan alltid ett draperi oss emellan, så jag hade ingen kontakt med den andre. Och lika gott det – jag sov ju mesta tiden. Men jag fick en massa besökare. Ed naturligtvis, varje dag. Jag hade inte velat ha honom med mig, när jag synbarligen oberörd gick dit på söndagen: ”Å, jag klarar mig själv dit, det här är ju en struntsak”, skroderade jag med hjärtat i halsgropen. ”Men titta in i morgon kväll om du har tid”. Fusksturskt med besked!
Efter operationen var det förstås underbart att se hans ansikte, när han försiktigt rörde vid mig och jag vaknade upp. Och David kom också många gånger. Men de var sannerligen inte de enda. I allt tittade ett helt dussin vänner in. Dels mina arbetskamrater, särskilt de i min utveckligsgrupp – de saknade mig naturligtvis och inte bara av hjärtat utan också, glädjande nog, för att de behövde få mig tillbaka. Och dels många av de vänner jag hade fått under mina år i Nya York – jag var rörd över hur de alla tog sig tid. Jag minns hur mycket jag som patient uppskattade alla besök – och samtidigt hoppades på att de skulle ge sig av igen efter bara en kvart. Utom Ed – honom ville jag ha där hela tiden.
Ett oväntat besök minns jag alldeles särskilt. Det var Bob Denning, som Ed och jag inte hade haft kontakt med på länge. Han hade med sig en liten tröstpresent, en antik snusdosa i graverat silver. Den var naturligtvis värdefull, även om snus inte hörde till mina dagliga nöjen, och den hängde säkert med i mina gömmor i många år, men jag vet inte vart den har tagit vägen – jag kanske har den liggande någonstans än i dag, fast var? Av detta besök lärde jag mig en sak till: De besökare som piggar upp mest är inte de väntade, de ur den dagliga vänkretsen, hur viktiga de än må vara, utan ens försvunna vänner, när de oväntat dyker upp vid sängkanten.
Gymbrats liv 
Lämna en kommentar