Inlägg 600: 1 – 27 jul 1966

Näsdukstransporteringseländet

Dagen innan Ed och jag gav oss iväg på vår långhelgstripp upplevde jag att min nye chef, Ernie Finkenstadt, precis som Tom Farrelly, tyckte om att ge löneförhöjningar. Jag skulle nu få 5.130 kronor i månaden, vilket var hela tio procent mera än förut. Men efter det gångna årets eviga nattsudd hade jag minsann väl förtjänat det!

På IBM fick man inte låta kollegerna veta vilken lön man hade. Under alla mina år där hade jag inte haft en aning om vilken lön de andra hade eller när de hade fått påökt. Det bara var så, och det sitter i. När jag någon gång pratar med en gammal IBM:are så nämner vi aldrig löner – eller pensionsbelopp!

Belöningar för gott arbete, som IBM var mycket frikostigt med, utannonserades däremot vid mötena med applåder och handskakningar och ståhej, och då flög beloppen, på 2.000 eller 400 kronor eller vadhelst det var, alldeles fritt omkring i salen. Men lönen, nej den var hemlig.

Några veckor tidigare hade min mamma skrivit till mig att deras goda vänner Stig och Margareta Kördel skulle komma till Nya York på ett par dagar, och kunde jag vara snäll och visa dem runt litet om hon gav dem mitt telefonnummer? – Jovisst, alltid redo, när kommer de? – Den 1 juli på eftermiddagen. – Fredagen just före långhelgen kunde inte ha varit mera olägligt, så jag skrev till mamma att vi skulle resa bort på lördagen, så det vore nog litet svårt.

Ingen ringde mig på fredagen, och naturligtvis hade jag inte haft en tanke på att stanna hemma från vår resa för att ‘ta hand om’ dessa föräldravänner. Jag hade varken fått telefonnummer eller brevadress  till deras Nyayorkbostad, så de hade nog själva kommit på bättre tankar.

Den 27 juli kom det med posten ett brev från fru Kördel, innehållande sex näsdukar som mina föräldrar hade bett dem ta med till mig: ”Vi försökte ringa dig med fick inget svar.” – Nehej, nej vi var bortresta, kantänka.

Mina föräldrar var ju välorganiserade och tänkande människor, så varför ge något till Margareta Kördel att överlämna till mig? Först av allt var det ju tantsentimentalt så det pep – vi skickade ju kaffeburkar och guvetallt med posten fram och tillbaka hela tiden, så man undrar varför sex små näsdukar måste krångla till allting? Bakpå brevet stod adressen till en familj ute i Queens, och det var uppenbart att de själva eller familjen hade postat det tre veckor efter den avtalade besökstiden. Som det nu blev, måste alla inblandade parter ha känt sig larviga, min mamma och fru Kördel och jag själv. Inte för att jag hade längtat efter att träffa dessa människor – jag kände dem ju i stort bara till utseendet – men ställer man till med något komplicerat så får man väl tänka igenom det litet!

Published in: on 2010/06/14 at 02:11  Kommentera  

Inlägg 599: 27 jun – 1 jul 1966

Arbetsmiljöhemtrevnadsbristen

Livet för Ed och mig var inte fullt så begränsat som det kan ha verkat om du sög i dig konsekvenserna av det jag just berättade om det bögfientliga samhället under åren före 1970. Vi var på många privata tillställningar av olika slag. Men tomgångsprat – ett annat ord för det är ‘cocktailparty’ – stod inte högt på vare sig min eller Eds önskelista, så sådant gick vi inte på i onödan. Men naturligtvis var vi bjudna till vänner på middag esomoftast, och vi ordnade också till med små fester för dem när det begav sig.

Och på bio sprang vi mycket. På teater också – särskilt under senare år skulle vi komma att ha som regel att se en Broadwayföreställning varannan vecka året runt. Jag hade sparat alla teaterprogram och hade samlat på säkert flera hundra, men när jag flyttade till Kalifornien år 1991 slängde jag bort dem, något som jag har bittert ångrat många gånger om – särskilt när jag ser vilka hutlösa priser jag skulle ha kunnat sälja dem för i dag. Så jag har bara mina brevanteckningar som stöd för minnet –men jag tror dock att jag här ändå får med det mesta av det som vi såg. Däremot nämner jag inte många filmer, bara de bästa.

Vad jag vill ha sagt med allt detta är, att medan jag låter dig veta så mycket jag minns av allt det som hände, så hade vi naturligtvis mycket mera för oss, sådant som helt har försvunnit i historiens källargångar. Livet var underbart, mitt arbete var underbart, och Ed var det underbaraste av allt.

Under den sista juniveckan var det ren semester för mig, för då arbetade jag på vanlig arbetstid. Maskinerna installerades hos E F Hutton, och det tog hela veckan för teknikerna att montera alltihop så att det fungerade. Du skall veta att det inte gällde två datorer av den typ som du just nu sitter framför. Dessa maskiner hade kanske samma kapacitet som din egen dator, och du installerade din på en kvart när du skaffade dig den. Våra IBM-maskiner var större och krävde alltså ett helt gäng av tekniker i minst en vecka för att kunna fungera så som de skulle.

De var två meter höga, tre meter långa och en meter breda. På ena kortsidan hade de en kontrollpanel med mängder av knappar och spakar för operatören, som också hade en skrivmaskin, kopplad till datorn, för att kunna sköta den – bildskärmar användes bara för television vid den tiden. På bilden ser du också många bandmaskiner – de liknade stora kassettspelare – och det var där som dagens affärer sparades på band för framtiden, så som din egen dator gör det på hårddisken. Golvet var höjt en halvmeter för att ge rum åt alla kablar mellan maskinerna och också för att blåsa in kalluft som de behövde.

Maskinrum med IBM System 360 datamaskin (internet)

Det var i sådan miljöer som jag hade tillbringat mina nätter under det senaste året. Vår lilla lägenhet var bra mycket hemtrevligare.

Published in: on 2010/06/14 at 01:51  Kommentera  

Inlägg 598: 27 jun 1966

Lagbestämmelseeftersläpandet

Enligt lagen var sex i Amerika förbjudet – utom mellan människor som var lagligen gifta med varandra. Ja, du har rätt, detta låter som en tuff tolkning av lagen. Men så var det faktiskt. Allting var förbjudet med undantag för det som var tillåtet. Om det sedan inte alltid beivrades berodde bara på att polismakten inte räckte till.

Jag kan inte citera vad lagparagraferna sade, men i Nya York var det år 1966 ett lagbrott för män att offentligt gå hand i hand med varandra, att dansa med varandra, att kyssa varandra. Att ens föreslå någon som helst homosexuell kontakt beivrades – och allt detta i den friaste staden i den kanske friaste amerikanska delstaten!

Förbjudet! Lagens tunga hand! – Och jag talar nu om mycket mindre otänkbara idéer än exempelvis äktenskap mellan två män.

Jag har tidigare gjort klart att barer för homosexuella män inte var tillåtna. Samma sak med bögbadhus. Om lagen hade fått fria händer, det vill säga om de makthavandes lakejer inte hade accepterat mutor, så hade det inte funnits en enda bögbar eller ett enda bögbadhus. Men de fick sina mutor, så de fanns. Men de var därefter – med de makthavandes mutade tillstånd kunde de behandla sina kunder hur som helst: brysk kundomsorg, spindelväv, urinstank, råttor, smuts, ohyra, smitta. Kunderna kom dit ändå och de kunde inte klaga, för de hade ingen laglig rätt att över huvud taget vara där.

Dessa bögställen lockade mig inte det minsta. Jag vägrade att behandlas på det viset och hade därför inte en tanke på att gå dit. Och de bögar jag kom att känna – och de var inte många – gick inte heller dit där de inte var välkomna. I stället levde de flesta sina egna privata liv, där de kunde göra vad de ville tillsammans, så länge de var vederbörligt diskreta.

Detta kunde vara en av anledningarna till att Ed och jag – och dessförinnan DaNi och jag – höll ihop så envist. Vad skulle man göra i sin sexnöd om man inte hade varandra? Och det var kanske en av anledningarna till att vi inte hade försökt kontrollera varandras göranden – vi ville inte komplicera de få tillfällen till extas som plötsligt kunde erbjuda sig på vägen genom livet.

Nu kanske du förstår litet bättre varför du får ha tålamod med våra timida förehavanden. Bögarna ville inte leva under sådana förhållanden, och efterhand började säkerhetsventilerna vissla. Under 60-talet började böglivet sakta förbättras och 70-talet blev vår allra vildaste tid, då allting gick för sig – och strunt i lagen som alltid släpade efter! Men på vägen dit var det en bra bit liv kvar.

Published in: on 2010/06/14 at 01:14  Kommentera  

Inlägg 597: 27 jun 1966

Sexvildhetsuppskjutandet

Nu var det mitten av år 1966 och tre år sedan jag hade anlänt till Amerika. Jag hade då plötsligt gått från asexualitet till fullfjädrad bög under loppet av en vecka, fortsatt som bögpartner och vid enstaka tillfällen orgieman – och nu berättar jag om gamla tåg och grottor och pollettpriser och gammalreligiösa sedvänjor. Vad hände med allt det vilda sex som jag hade kommit till Amerika för?

Vilt sex fanns i Amerika, precis som i Sverige och överallt annars i världen, men inte, om man så får säga, ute i friska luften. Det försiggick bara i underjorden, på hemliga ställen, tillgängliga enbart för de initierade, och det krävde såpass mycket organisatoriskt arbete att de som höll på med vilt sex var mycket noga med att inga obehöriga skulle få nys om saken och därmed riskera upptäckt och vad som därtill hörde.

Jag tänkte först säga: ”… bortsett från Eldön och några andra liknande platser…” men fann att det hade varit fel, för Eldön var också en hemlig plats, tillgänglig bara för de initierade. Om jag inte hade blivit bjuden ditut av Paris och Steve, så hade det dröjt länge innan jag hade kommit att ens höra talas om Eldön. Nej, det vilda sexet existerade ingenstans öppet på 1960-talet. Det var därför som övergången till 1970-talet skulle komma att bli en sådan chock, positiv eller negativ beroende på vem du då var.

Men på 1960-talet gällde regeln att antingen så hade du vilt sex och använde det mesta av din fritid till att bevara och förstärka dina kontakter med det underjordiska, så att du inte plötsligt en dag skulle stå där utan en aning om vart du kunde gå eller vad du kunde göra, eller också hade du en stadig partner att använda för lejonparten av dina sexuella behov.

Jag har faktiskt berättat, med ganska stor noggrannhet, om första gången jag hade sex med en ny partner och om de övriga sextillfällen som jag minns bäst – just därför att de hade varit nämnvärt annorlunda än alla föregående – medan jag inte har gjort det minsta försök att relatera detaljer från sexupplevelser, som för mig hade varit sex men inte upplevelser. Jag vill undvika att göra det som jag skriver om sex till något långtråkigt, vilket det lätt kan bli för en obekant tredje man.

Därför får du allt lugna dig utan vilda historier fram till år 1970 eller så, för det var först då som hela sexsceneriet exploderade i det fyrverkeri som jag drömde om när jag såg frihetsgudinnan utanför mitt hyttfönster på Kungsholm.

Published in: on 2010/06/14 at 00:50  Kommentera  

Inlägg 596: 20 – 26 jun 1966

Tunnelbanepollettändringsbryderiet

Om jag hade stannat kvar på plattformen efter att ha kommit till Poughkeepsie på måndagsmorgonen och dröjt mig kvar till omkring klockan 19.15, så hade jag fått se ’20:e seklet’ svepa förbi på sin väg mot Chicago. Tåget hade varit kortare, och de flesta sovvagnarna hade ersatts av sittvagnar – om man reste med tåg berodde det på att man inte hade råd att flyga, och då hade man inte råd med en bäddad säng heller. Tilläggsavgiften för ’20:e seklet’ hade för länge sedan slopats, men ändå hade tåget bara varit halvfullt. Men restaurangvagnen hade fortfarande serverat sin fina middag.

Låt mig ge dig en målning i vattenfärg av Poughkeepsies järnvägsstation nu när vi måste ge oss av  därifrån.

Vattenfärgsmålning av Poughkeepsies järnvägsstation (internet)

På följande söndag – ja, verkligen söndag – skulle E F Huttons två nya datamaskiner levereras för att installeras i deras maskinrum i Nya York. Men kan man tänka sig – det blev för varmt för lastbilstransporten, så det blev ingen leverans förrän på måndagen! För varmt! Det skrevs till och med en förstasidesartikel i Nya Yorks Tidender om söndagens värme, 38 grader.

Ja, nog kändes det varmt, men egentligen inte mera än vanligt ‘vackert väder’ i Nya York på sommaren. Ed och jag reste inte bort någonstans utan åkte båda dagarna ut till Riisparken, där det nu kryllade av kåta bögar i den goda värmen. Vi njöt inte bara av värmen – eller, rättare sagt, av svalkan från vattnet – utan också av att vi fortfarande hade kunnat använda 78-örespolletter på tunnelbanan.

Tunnelbanepollett, New York (internet)

Det hade ältats fram och tillbaka om hur och när priset skulle gå upp till 1,30 kronor – priset var bestämt men inte tidpunkten. Det kunde bli när som helst och ingen visste något. Vad skulle hända med våra små 78-örespolletter? De nya skulle bli mycket större, fast ingen hade sett dem, inte ens tidningarna.

De som trodde att de små skulle fortsätta att gälla hamstrade polletter, och de som trodde att de skulle bli värdelösa gjorde sig av med dem. Mynthålen vid spärrarna måste ju bytas ut för den nya sortens pollett, och det kunde ju inte göras överallt på en enda dag. Skulle de fortsätta att sälja de små polletterna – för det högre priset – på de stationer som inte ännu hade fått de nya mynthålen installerade?

Ovissheten berodde på att tunnelbanans kontanter höll på att ta slut, och delstaten vägrade att ge mera understöd så länge pollettpriset inte hade höjts. Och så blev det slagsmål om det i korridorerna. När skulle kampen avgöras? Ingen människa hade en aning. Och till dess åkte man för 78 öre.

Published in: on 2010/06/13 at 22:44  Kommentera  

Inlägg 595: 20 jun 1966

Tjugondeseklettågreseavnjutningen

Ombord på ’20:e seklet’ hade alla passagerarna sina egna sovrum. De flesta av dessa var avsedda för två personer, men många disponerades av bara en person – kom ihåg att om man reste med detta tåg så hade man gott om pengar. Vissa sovrum var också kombinerade med en privat salong eller ett skrivrum för att bekvämt kunna sysselsätta sig ombord.

För de flesta var det dock umgänge med andra passagerare i barer och restauranger som gällde under kvällens timmar. Som överallt kunde tågets barer se rätt trista ut när de stod tomma utan folk.

Bar utan passagerare på ’20:e seklet’, 1935 (internet)

Därför fyller vi nu upp två barvagnar från 1920-talet med passagerare.

En bar under ’20:e seklet’s tidigare år, 1920-talet (internet)

Konduktören går genom en av barerna på ’20:e seklet’, 1920-talet (internet)

Och här ser  det väl verkligt komfortabelt ut och rentav lika mysigt som därhemma i många glada gästers lag.

En komfortabel bar på ’20:e seklet’, 1930-talet (internet)

Barservering ombord på ’20:e seklet’, 1930-talet (internet)

Den verkliga grädden på moset var nog denna luftiga utsiktsvagn längst bak i ’20:e seklet’. Där kunde man sitta och ta sig ett glas, njuta av landskapet runt omkring, och ibland hålla konversation om just ingenting.

Utsiktsbaren längst bak i ’20:e seklet’ (internet)

Så ringde gonggongen och man kallades till sin utvalda restaurangvagn. Alla bord var dukade och kökspersonalen var på plats.

Ett bord för två är färdigdukat på ’20:e seklet’ (internet)

Restaurangköket ombord på ’20:e seklet’ (internet)

Under de tidigare åren var restaurangvagnens bord organiserade så att serveringspersonalen skulle ha gott om plats i mittgången för att kunna servera alla sina gäster. Alla gästerna fick då sitta med ryggen mot väggen i rad som vid ett långbord.

Middagsmålet i en restaurangvagn på ’20:e seklet’ (internet)

Efterhand provade man med restaurangbås med bord för fyra, så som på vanliga restauranger, och det blev mycket mera populärt. Man hade då tre personer att konversera med, man kunde se på landskapet utanför – och personalen fick tillräckligt med plats i mittgången även här.

Restaurangvagn på ’20:e seklet’ med bord för två och bord för fyra (internet)

Kvällen i glatt sällskap varade dock endast i några timmar, och framemot midnatt hade alla dragit sig tillbaka till sina privata sovrum. Så här eleganta kunde sovvagnarna i ’20:e seklet’ se ut under den strömlinjeformade eran mellan åren 1938 och 1948.

Sovvagnarna i ’20:e seklet’ när det passerar en landsortsstation, 1940-talet (internet)

’20:e seklet’ sveper mot New York längs Hudsonfloden, 1940-talet (internet)

’20:e seklet’s sovvagnar i en väl doserad kurva, 1940-talet (internet)

Om man ställde ut sina skor i gången i sin sovvagn, så fick man dem, som på alla goda hotell på den tiden, skickligt putsade under natten.

Skor putsas under natten ombord på ’20:e seklet’ (internet)

De tre sista bilderna visar hur man använde avbildningar av det strömlinjeformade loket på  ’20:e seklet’ till att få folk att bli imponerade, lockade, och romatiska – i just den ordningen.

Det imponerande strömlinjeformade loket till ’20:e seklet’ (internet)

Lockande reklambild med helt vit rök från det strömlinjeformade loket till ’20:e seklet’ (internet)

Romantisk målning av ’20:e seklet’ med svart rök av David Mittner (internet)

Published in: on 2010/06/13 at 15:13  Comments (1)  

Inlägg 594: 20 jun 1966

Tjugondeseklettågsutvecklingen

När tåget ’20:e seklet’ år 1902 började sin sextiofemåriga existens, så hade det ett stort ånglok och klarade av den 1.546 kilometer långa resan mellan Nya York och Chicago, centrum till centrum, på 20 timmar med en genomsnittsfart på 77 kilometer i timmen. Detta kan verka vara sakta för oss som i dag flyger, flygplats till flygplats, på bara två timmar. Men på den tiden var detta det snabbaste sätt på vilket man kunde göra den resan.

Det tidigaste ’20:e seklet’, 1910-talet (internet)

För att komma fort fram gjorde ’20:e seklet’ inga uppehåll på hela den långa vägen. Men ånglok fordrar vattenpåfyllning med jämna mellanrum. Man byggde därför cementdiken på utvalda ställen längs spåret och fyllde dem med vatten, och därifrån kunde loket suga upp sitt behövliga vatten utan att ens sakta ner farten.

Ända in på 1930-talet fortsatte samma sorts ånglok att dra ’20:e seklet’ – denna bild är från år 1933.

’20:e seklet’ med sitt ånglok, 1933 (internet)

På sent 1930-tal började man strömlinjeforma tågen för att minska luftmotståndet, och när ångloket till ’20:e seklet’ år 1938 kläddes in i ett mjukt formgivet stålpansar lyckades det att få upp genomsnittsfarten till 97 kilometer i timmen och restiden ner till 16 timmar.

Det strömlinjeformade loket för ’20:e seklet’, 1938 (internet)

Även om det var loket som blev strömlinjeformat, så dekorerade man hela tåget i samma art-deco stil med blå och grå färg. Detta nyskapade tåg kom att klassas som tidernas förnämsta amerikanska tåg.

Men ångans tid var över snart efter andra världskriget. Det strömlinjeformade ångloket byttes ut mot oljedrivna diesellok. Och de var inte vackra.

’20:e seklet’ med diesellok vid avfarten från Chicago, 1940-talet (internet)

Och man ser också på bilderna att det långa ’20:e seklet’ krävde en insats av två eller tre diesellok för att kunna hålla samma höga hastighet som med ett enda ånglok. Men ändå drevs kostnaderna ner – och man fick dessutom bort den smutsiga kolröken.

’20:e seklet’ med tre diesellok på väg söderut längs Hudsonfloden (internet)

För att resa med just ’20:e seklet’ fick man betala en extra avgift, 10 dollar på 1930-talet – hur många kronor det nu motsvarade vid den tiden – ovanpå den vanliga färdbiljetten och sovplatsavgiften. Tåget var så dyrt att enbart välställda privatpersoner och jäktade affärsmän hade råd med det, och ombord på tåget kunde de betjänas av både barberare och sekreterare. Som helhet var ’20:e seklet’ under sin glansperiod på 1930-talet det mest lönsamma av alla världens tåg.

Lyxen började redan på stationerna i Nya York och Chicago, där man gick till sin vagn i ’20:e seklet’ på en yvig, karmosinröd matta som rullades ut varje dag speciellt för detta ändamål. Här läggs mattan ut på stationen före tågets avgång, och därunder strömmar passagerarna ombort på den röda mattan.

Den röda mattan läggs ut för ’20:e seklet’, New York (internet)

Passagerarna går på röda mattan för att stiga ombord på ’20:e seklet’, New York (internet)

Published in: on 2010/06/13 at 14:40  Kommentera  

Inlägg 593: 20 jun 1966

Poughkeepsietågresan

Det var nu dags för sista veckan i Poughkeepsie – kommer du ihåg att vi bara skulle vara däruppe i två veckor? Så går det som bekant med de bäst lagda planer.

Jag beslöt att den här gången ta tåg dit upp i stället för buss – egen bil var onödigt, då vårt motell Röda Tjuren låg bara några hundra meter från fabriken – och jag tyckte att det kunde vara roligt att pröva på tåget nu på sista resan dit.

Det gick alldeles utmärkt. Resan tog två timmar för de 120 kilometrarna. Utsikten var förnämlig – spåret följde Hudsonflodens östra strand hela vägen, och för det mesta hade man vattenkanten alldeles intill spåret. Tåget var luftkonditionerat och man hade mycket mera plats än på en buss. Men underhållet låg efter, både av tåget och stationerna som vi passerade. Nakna glödlampor, trasiga plattformar, spruckna säten så att skumgummit stack fram. Undra på att folk i Poughkeepsie inte ens visste var stationen låg någonstans!

Men lustigt nog visade det sig att just Poughkeepsies station var det finaste på hela resan – bortsett från den vackra centralstationen i Nya York. Här ser du spårområdet med ett tåg som ser likadant ut som det jag åkte med. Tvärs över hela bilden sträcker sig en järnvägsbro. Den korsade Hudsonfloden just där, men hade ingenting med Poughkeepsies station nedanför att göra. På bilden ser bron skrangligare ut än den i verkligheten var.

Plattformarna på stationen, Poughkeepsie (internet)

Stationshuset var både ståtligt och väl bevarat. Det var femtio år gammalt och hade ritats av samma arkitekt som hade skapat den stora centralstationen i Nya York. Så här såg byggnaden ut från gatan.

Järnvägsstationen, Poughkeepsie (internet)

Det var enormt högt till tak inne i vänthallen. Fönstren sträckte sig hela vägen upp till taket och var runda i överkanten. Vänthallen hade fjorton långa bänkar av kastanjeträ, och alla hade stått där sedan huset byggdes på 1910-talet.

Inuti järnvägsstationen, Poughkeepsie (internet)

Både station och inredning var kvar från en tid när man verkligen utnyttjade tåg till annat än pendelresor. De flesta tåg mellan Nya York och Chicago stannade inte i Poughkeepsie, men skulle man till Albany, delstatens huvudstad, så gick det tåg dit hela dagen och där kunde man byta till ett Chicagotåg. Men inte till ’20:e seklet’ (eng. 20th Century Limited), för det stannade inte ens i Albany.

Från år 1902 och tills det kom att läggas ner år 1967, alltså året efter mitt Poughkeepsiebesök, gick lyxtåget ’20:e seklet’ dagligen mellan Nya York och Chicago. Det lämnade Nya York klockan 18.00 och kom till Chicago klockan 09.00 nästa dag. Då hade tåget lagt bakom sig 1.546 kilometer med en genomsnittsfart på 97 kilometer i timmen. Här på bilderna från år 1966 sveper det fram, med sitt diesellok, längs Hudsonfloden inte långt från Poughkeepsie.

’20:e seklet’ utmed Hudsonfloden mot Chicago, 1966 (internet)

’20:e seklet’ utmed Hudsonfloden mot New York, 1966 (internet)

Published in: on 2010/06/13 at 14:20  Kommentera  

Inlägg 592: 19 jun 1966

Landskapsförsköningsengagemanget

Visserligen vaknade vi tidigt nästa morgon, men vi tog oss rymligt med tid för att dra oss och ha det skönt i den goda sängen innan vi steg upp. Det ante oss att grottan inte skulle öppnas för turister klockan 07.00 på en söndagsmorgon, så vi tog det lugnt.

Det var lätt att finna vägen – det satt små fula skyltar överallt i trakten, och de pekade alla ut riktningen mot Penns grotta (eng. Penn’s Cave). Det var praktiskt att alltid ha en skylt inom synhåll, men oj, vad det såg fult ut i naturen!

Skylt för Penns grotta, Pennsylvanien (internet)

På ett sätt påminde de om jätteskyltarna utmed de stora vägarna landet runt, 10 gånger 20 meter stora, planterade vid infarten till varenda by. De satt på permanenta skyltställningar, och de hade en plattform, med skyddsräcke, uppe vid skyltens nedersida, så att skyltarbetarna i säkerhet kunde klistra upp de delaffischer som tillsammans bildade den enorma annonsen. Det hade tagit tid att vänja mig vid detta hemska naturskövlande, för i Sverige fanns det ingenting liknande.

Glädjande nog var Ladybird Johnson Amerikas presidentfru just då, och hon hade tagit på sig att försöka få folket att inse att det finns mycket skönhet i landskapet, som måste vårdas för att man skall få njuta av det. Hon arbetade på att städerna borde skapa massor med parker och fylla dem med vackra blommor. På landsbygden borde man lämna fält med vilda ängsblommor i fred, och samtidigt ta bort så många reklamskyltar som möjligt. Hennes initiativ öppnade ögonen på många människor – och under åren framöver blev det faktiskt märkbart mindre reklam längs vägarna.

Ladybird Johnson och president Johnson (internet)

I Penns grotta gick man på en skranglig trätrappa ner i ett hål där det var vatten med röda motorbåtar. Turen genom grottan tog en timme, med tillfälle att stiga av därinne och ta en kort promenad runt en underjordisk ‘sjö’ – med räcke så att man inte skulle drulla i. Grottan lystes upp av lampor i olika färger, vilket varken Ed eller jag gillade – vi tyckte att det såg pråligt ut. Som helhet var grottan mindre intressant än jag hade väntat.

Penns grotta, Pennsylvanien (internet)

För att få litet motion klättrade vi upp i ett brandtorn som vi hade sett på en bergshöjd mitt i en skog. Det fanns ingen grind eller någonting, så vi gick uppför trapporna till toppen. Tornet var högt som ett tiovåningshus, men väl däruppe såg vi gröna skogar åt alla håll och ingenting annat.

Ed en bit upp i ett brandtorn, Pennsylvanien (1966)

Efter det körde vi hem direkt. Långa vägar genom många skogar i skymningen. Trippens höjdpunkt hade varit hotellrummet, inte brandtornet!

Landsvägen hemåt, Pennsylvanien (internet)

Published in: on 2010/06/12 at 10:16  Kommentera  

Inlägg 591: 18 jun 1966

Grottnärhetsinkvarteringen

Det var fortfarande en hel del av dagen kvar, och vi hade en broschyr som berättade om en underjordisk grotta, där man fick åka omkring i en båt och se på stalagtiter och stalagmiter. Ingen av oss hade varit inne i en grotta, så det verkade spännande.

Ett par timmar senare var vi i trakten av grottan med lagom med tid för att ta in för natten och sedan besöka grottan på söndagsmorgonen. Ett litet hotell i Vårkvarnar (eng. Spring Mills) lockade med kvicklunch och antika pianon – vilken njutning! Vi gick in och frågade om de möjligen också erbjöd hotellrum och lördagsmiddag. Jovisst, det gick bra, och nu fick Ed och jag en härlig kväll här mitt ute i ingenstans – den egentliga avsikten med hela den här trippen. Det är en sak att gosa därhemma, och något helt annat att bli serverad en fint bäddad dubbelsäng med vita, nymanglade lakan och ett gott vaddtäcke i gammal stil.

Står utanför vårt hotell efter att ha köpt tidningen, Vårkvarnar (1966)

Det slog mig då hur lätt det hade gått, nu precis som alltid. Jag hade vant mig vid att aldrig råka ut för svårigheter att få hotellrum, vilket hade bort hända för oss två ihop. Man hade ju hört så mycket om rashat – inte så mycket om böghat vid den tiden – att man skulle ha väntat sig en släng av sleven, åtminstone ibland. Men så var det inte alls. Två unga herrar, en vit och en svart, hade kommit och begärt ett rum tillsammans och utan vidare erbjudits ett rum med en dubbelsäng. Och detta var inte i en stor, sofistikerad stad utan rätt ute på den efterblivna bondvischan. Jag fick väl anta att den goda inkomsten för rummet helt slog ut alla elaka funderingar de kunde ha haft om oanständighet och god moral. För de kunde väl inte ha trott att vi var två affärsmän på genomresa, som så illa behövde någonstans att bo över på lördagskvällen att vi nöjde oss med detta olämpliga arrangemang? Nej, inga hotell tycktes bry sig ett skvatt om vad som mänskligt att döma borde ha tett sig underligt för gemene man. Vi fick utan vidare ett rum med antingen en dubbelsäng eller två enkelsängar. Det var så skönt att vi under alla år aldrig någonstans stötte på någon form av öppen rasism eller homofobi – och detta inkluderade både den amerikanska södern och 1960-talet!

Vi vilade upp en stund på vårt rum, åt vårt enkla men helt acceptabla middagsmål, och tog en lunk genom den lilla byn med sina hundra små hus. När vi kom dit hade vi bara sett några enstaka utmed landsvägen, men vi upptäckte att själva byn låg några steg vid sidan om stora vägen.

Sedan sov vi underbart gott i den härliga sängen. Vad lycklig jag var att ha en livspartner som var så lycklig att ha mig som livspartner!

Published in: on 2010/06/12 at 10:08  Kommentera  

Inlägg 590: 18 jun 1966

Samlagstimmarna

De förekom i olika schatteringar, men alla av dem förde ett liv som i hög grad var kringskuret av självpålagda religiösa förhållningsregler. Sedermera lyckades de ta över det ena av Amerikas två stora politiska partier och till och med en avsevärd tid få styra landet och ställa till med alla sorters elände världen runt. Efter detta har det amiska folket minskat ordentligt som turistattraktion.

Trots körningen i hästtakt den sista biten tog det för Ed och mig bara ett par timmar att komma dit från Nya York, och där stod minsann en vacker och välkomnande skylt för Samlag.

Välkommen till Samlag (internet)

I detta sammanhang måste jag också visa en bild av den mera prosaiska skylten vid en by med ett liknande namn, Knullande (eng. Fucking), norr om Salzburg i Österrike.

Vägskylt vid infarten till orten Knullande, Österrike (internet)

Långt före Samlag hade vi varnats för de amiska hästfordonen, och ju närmare vi kom desto flera amiska hästekipage såg vi – svarta, fyrkantiga burkar på fyra jättehjul utan gummiringar. Det måste ha skakat rätt ordentligt därinne, men det hörde väl till tingens ordning – inga onödiga bekvämligheter här på jorden.

Varning för amiska hästvagnar (internet)

Amiskt fordon (internet)

Amiska motsvarigheten till bilen (internet)

Amisk landsvägstrafik (internet)

Samlag var en mycket liten ort, men med alla turisterna där verkade byn inte vara mycket annorlunda än andra småorter. Men visst märkte man de fåtaliga amiskt gammaldags klädda människorna. Här ser du ett par vagnar utanför Samlagsbanken och en av mig när jag tittade på en vagn på nära håll, där den stod parkerad med sin tålmodigt väntande motor.

Amiska vagnar parkerade vid banken, Samlag, 1960 (internet)

Står vid amisk vagn med tåligt väntande motor, Samlag (1966)

I butikerna sålde de bland annat härliga, hemslöjdade vaddtäcken som naturligtvis var en viktig artikel på en fattig gård med dålig uppvärmning. Ed och jag hade ju redan ett vaddtäcke för dragiga vinternätter i 351:an, men nog såg dessa oändligt mjuka och lockande ut.

Amiska vaddtäcken till salu, Samlag (internet)

Emellertid kom vi snabbt på att vi inte hade plats att förvara ytterligare ett vaddtäcke, så det blev förståndigt nog inget köpt. Däremot köpte jag ett häxmärke av den här typen.

Häxmärken (internet)

Dem hade vi sett på ladorna längs vägen där i Pennsylvanien. Numera vet jag att de amiska ansåg häxmärken som vidskepelse och aldrig befattade sig med dem – och ändå såldes de i en amisk butik! Vi satte upp vårt intill badrumsdörren i 351:an – och här ser du det fortfarande med i svängen, på dörren till mitt gästbadrum i Palm Springs.

Häxmärket på min gästbadrumsdörr, Palm Springs (2010)

Sedan besåg vi ett ‘typiskt amiskt hem’ som var iordningställt för oss turister. Allt var enkelt men helt och rent. Och det får man väl säga också om begravningsplatsen.

Amisk heminteriör (internet)

Amisk begravningsplats (internet)

Samlag var trevligt i kanske två timmar, och sedan for vi vidare. Den amiska kulturen fortsatte en bit och sedan var vi tillbaka i Amerika.

Published in: on 2010/06/12 at 10:04  Kommentera  

Inlägg 589: 18 jun 1966

Fundamentalisttillvaroomänskligheten

Det var viktigt att ha många barn, vilka efterhand kunde hjälpa till med arbetet på gården. Skolan hade ett enda klassrum för alla åldrar, och efter åtta år var utbildningen slut.

Amiskt skolhus (internet)

Kläderna klarade man själv, och de förblev genom tiderna oförändrat desamma som för lantbefolkningen i Europa på 1600-talet.

Amiska skolbarn på väg hem (internet)

Amiska barn spelar brännboll (internet)

Att vara sedesamt klädd var regeln inom den amiska kyrkan. Man skulle döpas vid mellan 16 och 25 års ålder, och därefter fick man rätt att gifta sig, men naturligtvis bara med någon inom samma kyrka. För gudstjänst och aftonsång hade man inga kyrkor utan samlades i någons hem.

Amiska kvinnor på väg till aftonsången (internet)

Man tvingades att följa kyrkans regler i allt man gjorde. Inte använda elektricitet från kraftledningsnätet, inte heller telefon och bil, och de modesta kläderna måste vara välhållna och rena. Man fick inte ta ut några försäkringar och inte heller acceptera statsbidrag i någon form, såsom folkpension. Man fick inte ha något att göra med det militära.

Medlemmar som inte följde de amiska reglerna undanhölls umgänge med alla de andra medlemmarna, tills de hade funnit den rätta vägen och gottgjort det som de hade gjort illa. Och gjorde de inte det, så uteslöts de från församlingen.

Allt detta lät inte bara otidsenligt utan rentav omänskligt. Visserligen sade man sig att dessa människor inte på något vis var tvungna att underställa sig detta reglemente, men man förstod också att de flesta yngre inte visste mycket om någon annan sorts tillvaro. De hade inga vänner utanför det amiska samhället – de var helt utan kontakt med yttervärlden. Inte ens TV-bilder av annat folk kunde de se. Och kände någon på ett eller annat sätt till att det fanns en värld utanför deras egen, så hade de ändå inte haft  något val, både av sociala och ekonomiska skäl.

Det amiska folket var på den tiden ett stort kuriosum, och folk reste långväga ifrån – liksom Ed och jag – för att ta sig en titt på hur de levde i sina bygder. Det var långt innan ‘vi andra’ blev medvetna om att Amerika var proppfullt med gammalkyrkliga frireligioner, vars anhängare vid den tiden levde ganska så obemärkt. Först på senare tid, när de hade blivit politiskt påeggade, började man finna dessa fundamentalister överallt.

Published in: on 2010/06/12 at 09:45  Kommentera  

Inlägg 588: 11 – 18 jun 1966

Amiskfolksbakgrunden

Medan jag hade biluthyrningen på tråden så bokade jag för nästa veckoslut också. Det var på tiden att Ed och jag hade litet lugna äventyr ihop efter alla mina arbetsnätter.

Sagt och gjort. Tidigt nästa lördagsmorgon plockade vi upp vår bil, och det var en Rambler – samma som min egen saliga QQ, fast den här var öppen med svart tygtak. Underbart! Nu skulle här njutas av sommarvärmen! Redan innan vi startade tryckte jag på en knapp som fick tygtaket att lyftas av och vikas ihop baktill, hur enkelt som helst.

Krasch! – Vad var det? Ack, tygtaket hade en liten bakruta av glas, och när taket viktes ihop och lades ner där bak så gick rutan i tusen bitar. Rätt där, innan vi ens hade startat motorn. Oy vey! Men uthyraren sade att ingen oro, det tar vi hand om – men de hade ingen annan bil för oss. Så det var den trasiga rutan eller stanna hemma. Vi valde den trasiga rutan – och använde ändå inte taket ett ögonblick under hela veckoslutet.

Ed hade föreslagit det amiska folket i delstaten Pennsylvanien. Det verkade intressant, så vi körde genom Lincolntunneln och västerut mot Blåboll (eng. Blue Ball), Fruktsamhet (eng. Fertility) och Samlag (eng. Intercourse) som vi lätt hittade på kartan över Pennsylvanien.

Som med det mesta konstigt här i världen var det religion med i spelet. Den amiska kyrkan hade kommit till år 1693 genom en schism bland anabaptisterna – fråga mig inte vad de gjorde – i Schweiz och Elsass. De konservativa som bröt sig ut var ledda av en man som hette Jakob Ammann, vilket gav namnet på deras ‘amiska’ kyrka. Tidigt på 1700-talet gav sig de flesta av anhängarna iväg till Amerika och bosatte sig huvudsakligen i kolonin Pennsylvanien. De behöll sitt tyska tungomål och drog sig fram för sig själva och levde helt avskilda från annan befolkning. Under århundradernas lopp kom naturligtvis många att lämna den amiska sammanhållningen, men man beräknade att 200.000 av dessa konservativa människor levde kvar i sina gamla miljöer i Amerika och Kanada.

Man närde sig huvudsakligen på lantbruk på samma sätt som hela Amerikas befolkning hade gjort på 1700-talet. Familjerna skötte sin egen gård och levde på dess avkastning.

Amiskt lantarbete (internet)

Amisk skördemaskin (internet)

En del familjer var så stora att deras verksamhet kunde kallas storjordbruk, med kanske fyra arbetshästar.

Amiskt storjordbruk (internet)

Published in: on 2010/06/12 at 09:39  Kommentera  

Inlägg 587: 11 – 12 jun 1966

Ubåtsgrundstötningsplatslokaliseringsintresset

Så långt Wikipedia. Jag hoppas att du njöt av veckorna när Sveriges namn flög över världen.

För min egen del var det extra intressant att nu få ta del av betydligt mera detaljer från denna incident i Blekingeskärgården än jag tidigare hade känt till – även om grundstötningen rapporterades överallt jorden runt, så gick man inte in på en så nogsam redovisning av den i den amerikanska pressen, åtminstone inte vad jag kan erinra mig.

Så undra på att Ed och jag var spända på vad vi skulle få se när vi på lördagen gick för att se denna dramatiska och samtidigt komiska  händelse utspelas på bioduken. Vi räknade förstås med att Hollywood skulle göra spektaklet ännu mera sevärt med uppdiktade roligheter inlagda här och där, men i stort sett skulle de säkert följa den spännande verkligheten.

Vi blev inte besvikna. Naturligtvis kunde vi inte bli besvikna, eftersom filmen byggde på händelser som inte kom att inträffa förrän 15 år senare. Vad vi fick se var hur det gick när en rysk ubåt gick på grund vid en ö någonstans i Nya England, norr om Nya York, och det hela var helt enkelt underbart hopsatt. I filmen gick ubåtskaptenen – spelad av Alan Alda – i land och knackade på hos folk för att få tag i en båt som kunde dra loss ubåten från grundet – med åtföljande resultat. Även slutet påminde rätt mycket om det i Blekinge – det vill säga att ubåten reste hem igen på civiliserat vis.

Här kan du klicka för att få se ett tio minuter långt utdrag ur filmen.

”Ska vi inte köra dit upp och se om vi kan hitta den där platsen?” sade Ed efteråt. ”Vi kunde ta ett veckoslut när du har tid.” – Bra förslag! – ‘När du har tid’ var den nödvändiga reservationen i dessa nattarbetstider. Visserligen visste vi inte precis var ubåten hade strandat, men det spelade ju ingen roll – den skulle säkert vara borta därifrån ändå vid det här laget. Och dessutom var det ju bara en film, och det hade aldrig strandat någon rysk ubåt i Nya England – vi skulle få köra till Blekinge för det..

”Hur skulle det vara om vi åkte upp till delstaten Maine under nationaldagshelgen?” föreslog jag och bokade en bil att hämtas ut tidigt på lördagsmorgonen den 2 juli. Man måste vara snabb i vändningarna när det gäller en långhelg.

Published in: on 2010/06/11 at 06:02  Kommentera  

Inlägg 586: 11 – 12 jun 1966

Ryssankomstepilogen

(fortsättning)

” Vad ryssarna alltjämt skyller på är den trasiga gyrokompassen. Under de svensk-ryska samtalen i början av 90-talet framkommer det dock att denna hade fungerat som den skulle, och man skyller då istället på befälens inkompetens.

”De sovjetiska officerarna är ursinniga över de metoder som används vid utfrågningen och ännu argare över att TV och press får bevittna när de stiger ombord på den helikopter som för kaptenen tillbaka till U137. De anser att de blir utskämda inför hela världen och kräver att alla vidare utfrågningar skall hållas ombord på ubåten.

Efter sjöförhöret, Blekinge, 1981 (internet)

”På eftermiddagen sänder ubåtsbesättningen upp nödraketer, då båten håller på att slås sönder i den hårda sjön. Den svenska militären meddelar att bärgningen har påbörjats.

”Vid haveristen är dramatiken stor. Militären begär, och får, tillstånd från överbefälhavaren att dra loss ubåten från grundet. Överbefälhavaren begär besked från regeringen om hur långt man får gå om ubåten försöker fly. Svaret blir att man tills vidare får gå hur långt som helst. Då ubåten dragits loss omringas den av svenska militärfartyg.

Ubåten har dragits loss, Blekinge, 1981 (internet)

Den 3 november har regeringen ett sammanträde där det bekräftas att ubåten bär på kärnvapen.

”Vid 16.30-tiden den 5 november meddelar statsminister Thorbjörn Fälldin pressen och svenska folket att det med stor sannolikhet finns kärnvapen ombord på U137.

”På morgonen den 6 november lossas U137s förtöjningar och ubåten kan bege sig hemåt. Cirka 5 kilometer ut på internationellt vatten lämnas ubåten formellt över till den sovjetiske viceamiralen Alexej Kalinin på jagaren Obraztsovyj. Enligt planerna skulle kommendören Roderick Klintebo överlämna ubåten till jagaren och få en skriftlig kvittens, men det är alldeles för grov sjö och han får nöja sig med att sköta överlämningen per radio. Som farväl säger kaptenen ”Farväl, och på återseende”.

Ubåten för egen maskin mot ryska moderskeppet, Blekinge, 1981 (internet)

”I en intervju år 2006 med båtens politiske officer, Vasilij Besedin, lämnas en delvis ny bild. Båten hade två fungerande navigationssystem, en mycket välutbildad besättning och befälhavaren Gusjtjin tillhörde de främsta. Dessutom fanns stabschefen Josef Avsukjevitj ombord för att ge ‘råd i farliga situationer’. Besedins förklaring till händelsen är att styrmannen gjorde fel i sina beräkningar och hamnade i ett helt annat område än vad man trodde.

”Besedin bekräftar även att man hade kärnvapen ombord och att man var beredd att spränga ubåten vid en eventuell stormning.”

Published in: on 2010/06/11 at 05:37  Kommentera  

Inlägg 585: 11 – 12 jun 1966

Ryssankomstmottagningen

(fortsättning)

”Den 30 oktober börjar ett diplomatiskt spel på högsta nivå. Sovjetunionen håller fast vid att svenskarna inte får förhöra kaptenen. Lite senare under dagen gör man en eftergift – man går med på att ubåtskaptenen frågas ut under förutsättning att två av Sovjets diplomater får närvara. Detta går Sverige med på. Ubåtskaptenen vägrar dock att lämna sitt fartyg med mindre än att han får order från sin hemmabas om detta.

”Den 31 oktober fortsätter nervkriget, men Sverige har helt klart övertaget. Vid det här laget vet Moskva att svenskarna vet det mesta om U137. Nu kommer en ursäkt från Sovjet, direkt från dess regering till den svenska regeringen. Vid själva ubåten är stämningen tryckt – en svensk isbrytare blockerar inloppet till Gåsefjärden, och inne i ubåten är det kallt.

Rysk sjöman uppe på ubåten som har värmen avstängd, Blekinge, 1981 (internet)

”Telegrafisten ombord får jobba dygnet runt för att förmedla och ta emot meddelanden från Moskva.

”Den 2 november lägger sig en av kustbevakningens båtar vid ubåten.

Mäter uranstrålning från ubåten, Blekinge, 1981 (internet)

”Den sovjetiska bevakningen tar ingen större notis om detta – de tror förmodligen att det rör sig om en vanlig kustbevakningsbåt, men den är istället helt ombyggt invändigt. Man har installerat utrustning för att mäta eventuell radioaktivitet för att därigenom avgöra om U137 är kärnvapenbestyckad eller ej. Efter mätningarna är experterna tvärsäkra: det finns anrikat uran ombord. Larmet går omedelbart hos militärledningen och regeringen.

”Samma dag vid 13.30-tiden kliver kapten Gusjtjin ombord på torpedbåten HMS Västervik, där förhöret ska hållas.

Torpedbåten Västervik anländer som lokal för sjöförhöret, Blekinge, 1981 (internet)

”Man förhör kaptenen i sex timmar. Bland dem som deltar finns kommendörkaptenerna Karl Andersson och Emil Svensson. Den senare är även chef för marinens analysgrupp. Även svenska ubåtsexperter och några män från säkerhetspolisen deltar. Gusjtjin har sällskap av den politiske officeren – politruken – Besedin från ubåten och de två diplomaterna.

Politruken Besedin, Blekinge, 1981 (internet)

”Kaptenen vidhåller att han navigerat fel och att de trodde att de befann sig utanför Polens kust. Karl Andersson påpekar att det måste närmast komma in i Guinness rekordbok att navigera så fel, varpå Emil Svensson skrattar till och frågar om det är så här den sovjetiska flottan brukar navigera. Förhören ger i stort sett inget nytt. Vid ett tillfälle korrigerar den ryske diplomaten kaptenen Gusjtjins utsaga om hur många navigeringssystem som finns ombord – det verkar märkligt att inte kaptenen själv skulle veta detta.

(fortsätter)

Published in: on 2010/06/11 at 05:15  Kommentera  

Inlägg 584: 11 – 12 jun 1966

Ryssankomstförberedelserna

(fortsättning)

”Natten till den 29 oktober har nyheten om den grundstötta ubåten nått hela världen, och klockan 9 denna dag får journalisterna följa med ut till U137 för att med egna ögon se den. De får komma riktigt nära ubåten – ibland är de endast ett par meter ifrån. Plötsligt kommer ett Viggenplan flygande mot dem. Det passerar på några hundra meters höjd för att vid nästa förbiflygning befinna sig på endast 25-30 meter. Manövern upprepas ett par gånger.

Viggenplan visar tänderna, Blekinge, 1981 (internet)

”Det hela handlar tydligen om en styrkedemonstration. Från att ha ignorerat pressbåten tappar nu ett av befälen i ubåtens torn tålamodet, och han visar tydligt att han inte vill ha dem där.

Ubåtsbefäl viftar bort journalisterna, Blekinge, 1981 (internet)

”Klockan 10.45 upptäcks ännu en främmande ubåt vid Utklippan av en av marinens helikoptrar, men innan man hinner göra någonting har ubåten försvunnit och kan trots ett stort spaningspådrag inte återfinnas.

En annan främmande ubåt har siktats, Blekinge, 1981 (internet)

”Vid middagstid den 29 oktober upptäcks en sovjetisk högsjöbogserare på svenskt vatten innanför Utklippan, som håller kurs mot Gåsefjärden. Ubåten Neptun försöker genskjuta den, och fartyget viker av västerut mot Karlshamn. För att försvåra fritagningsförsök ankras ett trängfartyg, f.d. isbrytaren Thule, i inloppet till Gåsefjärden.

”Ett antal sovjetiska örlogsfartyg ankommer under kvällen och ankrar strax utanför svenskt territorialvatten. Styrkan omfattar så småningom ett tiotal fartyg och står under befäl av amiral Kalinin på jagaren Kasjin 446. Dessutom ingår en jagare, typ Kildin, två robotkorvetter, typ Nanutchka, och en fregatt, typ Riga.

”För att demonstrera styrkans sårbarhet kryssar ubåten Neptun i undervattensläge mellan de förankrade fartygen med en tänd strålkastare.

”Sverige kräver att få förhöra U137s befälhavare. Vid ungefär samma tidpunkt kommer beskedet från sovjetiska ambassaden att Sovjet drar tillbaka sitt krav på att själva få bärga ubåten.

”Den 29 oktober kommer även två experter från Försvarets forskningsanstalt (FOA) till Karlskrona för att utföra en rutinundersökning. Man förväntar sig inte att ubåten är kärnvapenbestyckad, men då experterna närmar sig med sina geigermätare ger dessa utslag. Då ryssarna i ubåtens torn börjar skrika och vifta med sina automatvapen beslutar sig FOA-männen för att avbryta sin undersökning. På kvällen meddelas regeringen om att det kan finnas uran ombord av typen U238, och läget skärps ytterligare.

(fortsätter)

Published in: on 2010/06/11 at 04:43  Kommentera  

Inlägg 583: 11 – 12 jun 1966

Ryssankomstinledningen

(fortsättning)

”Vid 11-tiden klättrar Andersson över till ubåten. Han försöker konversera på engelska, men ingen verkar förstå vad han säger. Då han försöker med tyska stiger en ur besättningen fram. Karl Andersson presenteras för ubåtens befälhavare. Denne säger sig vara kommendör av tredje graden och att han heter Anatolij Michailovitj Gusjtjin. Under samtalets gång kommer det fram att de kommer från Baltijsk och att de har fått fel på radiopejlen, gyrokompassen och navigationssystemet – Deccan – vilket sägs vara orsaken till att man har navigerat fel och hamnat mitt i den svenska skärgården. Dessutom fungerade ekolodet dåligt. Befälhavaren vill även ha kontakt med den sovjetiske konsuln i Sverige. Andersson får sedan komma ned till manöverrummet och får äta en enkel måltid.

”Polisen och kustbevakningen kallas till platsen liksom flera örlogsfartyg. Man slår en järnring runt ubåten, och man förtöjer ett av kustbevakningens fartyg vid ubåten.

”Vid 10.30-tiden ringer den ene fiskaren till Kvällsposten i Malmö och berättar om ubåten. Journalisten Per-Olof Gunnarsson får bekräftelse från örlogsbasen, och tidningen får med uppgiften i den sista upplagan. Klockan 12.28 går TT ut med en flash, och vid 12.40-tiden går nyheten ut i lunchekot i Sveriges Radio. Strax före klockan 12 ringer överbefälhavaren Lennart Ljung till statsminister Thorbjörn Fälldin och berättar om ubåten. Klockan 17.10 håller kommendör Lennart Forsman och kommendörkapten Karl Andersson den första presskonferensen. De har dock inget besked att ge medierna angående hur man skall handla gentemot ryssarna och U137.

”Genom Sovjetunionens ambassadör, Michail Jakovlev, tar Sovjet kontakt med Sveriges utrikesminister, Ola Ullsten, och begär att sovjetiska örlogsfartyg ska få gå in i skyddsområdet och bärga ubåten. Denna begäran avslås. Försvarsstaben i Stockholm meddelar att Sverige ska bärga ubåten, och att tidpunkten för detta kommer att avgöras av överbefälhavaren. På kvällen tillåts U137 att via kortvåg ta kontakt med sin hemmabas, en kommunikation som avlyssnas noga av svensk militär.

”Trots utrikesministerns nej beger sig ett ubåtsbärgingsfartyg, eskorterat av två stora och tio mindre sovjetiska örlogsfartyg, mot Sverige. Bevakningen av den svenska tolvmilsgränsen skärps. Även på land skärps bevakningen. Exempelvis dras permissioner in och man flyger flera jägarförband till Karlskrona, vilka stationeras på ön Hästholmen.

Svenska fallskärmsjägare skärper säkerheten, Blekinge, 1981 (internet)

”Genom att sätta upp stora strålkastare som riktas mot ubåten har man full uppsikt över närområdet.

(fortsätter)

Published in: on 2010/06/11 at 04:20  Kommentera  

Inlägg 582: 11 – 12 jun 1966

Ryssankomstprologen

”På kvällen den 27 oktober 1981 bedriver svenska marinen försök med en ny ubåtsjakttorped utanför Karlskrona skärgård. Ubåten HMS Neptun och två helikoptrar ur 13:e helikopterdivisionen deltar. Kvällen är stilla och ljud hörs långt över vattnet. Sikten är god. Några ovidkommande fartyg syns inte till.

”På kvällen den 27 oktober cirka klockan 20 går den sovjetiska ubåten U137 på grund vid Torumskär i Gåsefjärden, cirka 1 mil sydost om Karlskrona. Då man inte lyckas ta sig av grundet med hjälp av ubåtens dieselmotorer, klättrar några ur besättningen, däribland befälhavaren, upp i tornet. Endast 30-40 meter från ubåten skymtar en liten ö, och 100 meter längre bort syns en större ö. Man försöker återigen ta sig av grundet – man kör motorerna på högvarv, men ingenting hjälper. Öbor på öarna runt omkring hör motorbullret, men man kan inte se någonting i mörkret. De flesta antar att det rör sig om en marinövning i närheten, och man går och lägger sig för natten.

”Tidigt på morgonen den 28 oktober beger sig två fiskare ut från Sturkö för att vittja nät. De upptäcker att vattenytan är täckt av en tunn oljefilm, men annars ser eller hör de ingenting konstigt. De två fiskarna återvänder till Sturkö, och den ena går hem medan den andra åter ger sig iväg med båten. Strax före klockan 10 gör han upptäckten: halvvägs uppkörd på grundet vid Torumskär står en ubåt.

Ubåten halvvägs uppkörd på Torumskär, Blekinge, 1981 (internet)

”Den är svart och har ingen beteckning. I tornet kan han se tre-fyra män som tittar åt hans håll med kikare. Han noterar en flagga med en stjärna, men då flaggan inte alls överensstämmer med Sovjetunionens flagga konstaterar han endast att det ser ut att röra sig om en utländsk ubåt, troligen från öst, och han vänder och åker hem igen. Väl hemma tar han kontakt med örlogsbasen i Karlskrona. På örlogsbasen lovar de att undersöka saken.

”Senare under dagen den 28 oktober anländer svensk militär. Vedettbåten HMS Smyge sätter fart mot den angivna platsen. Man har nog inga större förhoppningar om att finna någon grundstött ubåt, men uppgifterna måste ändå kontrolleras. Efter en timmes båtfärd ankommer man till platsen, och mycket riktigt – det står en främmande ubåt på grundet.

Vedettbåten Smyge intill ubåten, Blekinge, 1981 (internet)

”Fyra man står i ubåtens torn och spanar mot dem genom kikare. Bakom dem kan man ana en man med ett automatvapen hängande över axeln. I tornets topp vajar den sovjetiska örlogsflaggan. Insatschefen, kommendörkapten Karl Andersson, som befinner sig ombord på Smyge, tar kontakt med sin chef, och de beslutar gemensamt att man ska gå upp jämsides med ubåten. Man lägger sig på styrbordssidan.

(fortsätter)

Published in: on 2010/06/11 at 04:07  Kommentera  

Inlägg 581: 6 – 12 jun 1966

Ryssankomsten

Så strunt i dokumenteringen – den kunde få vänta tills senare!

Följaktligen plockade min kollega Oliver Vitakis upp mig med bil klockan 11.00 på måndagen framför 351:an, och på eftermiddagen gjorde vi bekantskap med E F Huttons nya datamaskiner i fabriken. De såg bägge helt färdiga ut, men den ena höll teknikerna fortfarande på med. Den andra fick vi disponera, och det gjorde vi med 16 timmar långa arbetspass!

Tack vare Ed Michels planläggning fick vi trots allt brådskande arbete tillfälle att vara lediga bägge dagarna på veckoslutet. Jag gick då på bio tillsammans med min egen Ed och såg en av de ryska filmerna.

Det visades nämligen, enligt annonserna i tidningen, just då i Nya York inte mindre än fyra ryska filmer. Ja, kanske inte alla var ryska direkt, men annonserna tydde minsann på det – bakvända R och allt sådant. ‘Från tsaren till Lenin’, en film från år 1937, var en amerikansk sammanställning av historiska ryska kortfilmer från år 1905 och fram till år 1920. ‘Möt mig i Moskva’ var en genuin sovjetromantisk film från Ryssland från år 1963. ‘Ryskt äventyr’ var en alldeles ny jättefilm i Cineramaformat med Bing Crosby – nog sagt om den.

Filmer med ryskt motiv visade samtidigt i New York (1966)

Men Ed och jag valde att gå och se den fjärde ryska filmen. Den hade släppts ut den 25 maj 1966, alltså bara två veckor tidigare, och hade fått mycket bra kritik. Den hette ‘Ryssarna kommer! Ryssarna kommer!’ och var en härlig slapstickkomedi. Det lustiga med den filmen var att den var byggd på en händelse ur verkligheten, och det allra lustigaste var att denna händelse inte hade inträffat ännu utan skulle komma att inträffa först 15 år senare.

Vilken händelse var det?  Jo, filmen från år 1966 byggde på vad som hände i Sverige, av alla platser, den 27 oktober 1981.

För händelseförloppet då en rysk ubåt gick på grund utanför Karlskrona år 1981 kan jag inte redogöra bättre än vad du själv skulle kunna läsa i Wikipedia. Där beskrivs handlingen i filmen ‘Ryssarna kommer! Ryssarna kommer!’ in i minsta detalj. Hollywood kunde skriva manuset direkt från verkligheten utan att förbättra det ett dugg.

Jag funderade först på att helt enkelt hänvisa dig till att läsa filmmanuskriptet i Wikipedia. Men den här historien visade sig vara så packad med bögfetischer – sådant som sjömän och militäruniformer och psykiskt S&M, för att inte tala om ubåtar som tränger in i smala fjärdar – att jag helt enkelt inte kunde stå emot frestelsen att själv berätta om den. Jag räknar med att det blir fem väl lästa inlägg. Håll till godo!

Published in: on 2010/06/11 at 01:58  Kommentera  

Inlägg 580: 6 jun 1966

Dokumenteringssenareläggandeolämpligheten

På måndagen reste hela programmeringsgänget som planerat upp till Poughkeepsie. Där hade jag aldrig varit förr, och IBM-fabriken där var ännu större än till och med den för mig så välbekanta jättefabriken i Kingston. För IBM bar Poughkeepsies motsvarighet till Kingstons Himmelstoppsmotell namnet Röda Tjuren (eng. Red Bull) och det passande namnet på dess restaurang var Skära Kvigan (eng. Pink Heifer).

Motell Röda Tjuren, Poughkeepsie (internet)

‘Kviga’ var ett ord som jag inte var bekant med på engelska – och egentligen inte på svenska heller. Det fick någon förklara för mig – jag släpade inte längre med mig lexikon överallt. Gott att lära sig ett nytt ord då och då, men utanför Poughkeepsie har det ordet aldrig igen passerat mina läppar, och det gäller en rätt lång tid. Det kan ju förstås bero på att jag aldrig har känt mig kallad för agrikulturen.

Programmet som vår lilla grupp arbetade med var IBM:s kommunikationskontrollprogram (eng. Communications Control Application Program), eller ‘CCAP’, som hade lanserats för att låta teleprintermeddelanden gå via en dator, och det programmet hade vi på försäljningskontoret modifierat under det gångna året, så att det exakt skulle passa för våra börsmäklarkunder. Vi kallade det ‘Mäklar-CCAP’ (eng. Brokerage CCAP).

Vad man än programmerar, så bör det göras på det riktiga sättet. Man skall först dokumentera allt som man avser att åstadkomma, innan man ens börjar tänka på hur det skall göras. Gör man på det sättet så upptäcker man alltid tankefel i ens planer innan programmeringen har börjat, och då är det lätt att rätta till felen. Gissa nu när man i verkliga livet gör dokumenteringen? – Sist! – Man vill alltid visa hur duktig man är, och vår grupp ville ju visa att vi kunde få ihop vårt program på momangen.

Så nu när allting var färdigt och E F Hutton snart skulle få sin maskin och med den börja använda vårt fina program, nu var det ju nödtvunget att vi kunde ge dem skriftliga instruktioner för hur programmet fungerade och hur det skulle skötas. Den lotten hade fallit på mig, för mina programuppgifter var färdiga. Det hade varit meningen att jag skulle stanna kvar i Nya York just för att skriva dokumentering nu i juni, medan de andra reste upp till Poughkeepsie för att fortsätta att testa programmet.

Men vår grupp hade just fått en ny ledare, Ed Michels. Han var ovanlig i det att han använde sin tid till att verkligen planera och leda, och han hade räknat ut att om jag var med däruppe, så skulle vi kunna bli klara på bara två veckor, om vi arbetade långa dagar. En av E F Huttons nya maskiner däruppe skulle vi nämligen få utnyttja redan nu dygnet runt.

Ed Michels (1966)

Published in: on 2010/06/11 at 01:51  Kommentera  

Inlägg 579: 5 jun 1966

Nyttlivsbegynnelseinställningen

När jag fick tag i dessa bilder reagerade jag inte på något särskilt sätt: ”Jaha, några diabilder från Eds yngre dagar, det var väl intressant”, och lade undan dem bland andra saker som skulle sparas. Jag hade just förlorat allt jag hade här i världen, och några rätt skamfilade och smutsiga gamla bilder hade jag då inte tid för och framför allt inte rum för i mitt medvetande.

I dag, med all tid i världen och en hjärna som återigen kan tänka, möter jag dessa bilder med mycket mera intresse. De föreställer faktiskt en obekant man: min älskade Ed som han såg ut tre år innan jag träffade honom första gången, så ung, så lankig, så – ja, meningslös. Vilken tur jag hade som inte träffade honom redan då! Och vilken tur han hade som inte träffade mig då heller i min egen osexuella nollexistens – vi hade helt uppenbart inte varit mogna för varandra vid yngre år.

Den kille som helt burdust satte sig ner på min luftmadrass bara för att jag hade sagt: ”Hej!” var inte alls den som jag nu såg på dessa bilder – och jag hade ju då heller aldrig vågat säga: ”Hej!” Men när det hände, så var vi bägge färdiga för varandra. Jag hade blivit homosexuell från att ha varit ingenting och hade haft två år på mig för en snabbkurs i bögbeteende, och Ed hade klart haft sex till höger och vänster av alla sorter under många år. Jag hade från tiden med DaNi lärt mig glädjen och nyttan av att ha en livspartner och behövde nu en som verkligen passade mig, och han behövde en kille inte för att ha sex med så mycket som för att ha ett liv med.

När vi hade funnit varandra på luftmadrassen var det ett nytt liv som började för oss båda. Våra gamla liv fanns naturligtvis kvar men var helt orelevanta. Det enda som betydde någonting var sådant som hände från det ögonblicket framåt. Bortsett från litet grann om var jag hade kommit ifrån och om min tid med DaNi var det ingenting av mitt förflutna som Ed fann mycket glädje i att veta, och likaså var jag rätt likgiltig för hur Ed hade haft det under sina yngre år. Det var vårt liv tillsammans som spirade nu, och det var det vi brydde oss om att vårda, ingenting annat.

Även om vi båda naturligtvis kom att tassa omkring litet på tå i varandras tidigare miljöer, jag med hans familj och han med min, så omfamnade ingen av oss dessa okända människor med riktig familjekärlek. De tjänade som kören till en solist – inte för att avnjutas utan för att framhäva. Som enskilda sångare betyder körmedlemmarna ingenting.

Published in: on 2010/06/10 at 22:12  Kommentera  

Inlägg 578: 5 jun 1966

Badstrandsbildssjälvexponeringsmetoden

Efter Eds död, långt fram i tiden från vår just firade ettårsdag, fann jag bland hans tillhörigheter några diapositivbilder som jag aldrig hade sett. Det var bilder av honom själv, tagna av honom själv år 1962. Av de antagligen tjugo som hade fått plats på en liten filmrulle hade han valt ut att behålla åtta – alla bilder som man tog blev inte alltid bra, och det var viktigt att inte belamra sig med dåliga bilder.

Ed poserar på stranden, bild 1 (1962)

Ed poserar på stranden, bild 2 (1962)

Ed poserar på stranden, bild 3 (1962)

Ed poserar på stranden, bild 4 (1962)

Ed poserar på stranden, bild 7 (1962)

Ed poserar på stranden, bild 10 (1962)

Ed poserar på stranden, bild 16 (1962)

Ed poserar på stranden, bild 17 (1962)

När han fotograferade sig var han klädd i för den tiden skandalöst små badbyxor – ja, i dag kräver ju modet återigen badbyxor som nästan döljer knäna, precis som på farfars tid – och på några bilder också en vit slokhatt. På de flesta bilderna är han dessutom dränkt i en otrolig massa olja – den kostade då på världsmarknaden tre dollar fatet, så det kunde han ju kosta på sig.

Jag vet att han tog sina bilder själv – det syns på dem. Från en knapp gömd i Eds hand kan man nämligen på varje bild se en mycket tunn ledningstråd gå i sicksack över strandsanden mot hans uppställda kamera, och på det viset kunde han engagera utlösaren när han kände sig nöjd med sin pose. Jag har sopat bort onödig sand från bilderna och därmed också tagit bort onödig tråd, men du kan klart se den ändå.

När jag fann bilderna i Eds gömmor kände jag, likasom i dag, en våg av ömhet välla upp inom mig. Vad han hade fått gå igenom för att få några bilder av sig själv av en typ som samhället inte tolererade! Min ömhetskänsla var rotad i mina liknande minnen från de åren – du minns hur skrämd jag hade varit i Göteborg när det gällde att köpa mig en olämplig tidsskrift. Vi hade rott i samma båt, eller rättare, vi hade rott i två båtar av samma sort, i olika länder, i samma fördomsfulla vatten.

Han kunde inte ha haft någon vän med sig för att ta bilderna. Som Ed nu gjorde det var det helt enkelt ingen på stranden som lade märke till vad han gjorde. Men om det hade varit två män och den ena hade tagit bilder av den andre, nästan naken, och dessutom gjort det på en allmän badstrand, ja, då vet man inte hur det hade gått. Om han hade haft en kvinna som fotograf, då hade det kanske lämnats därhän, fast en manskropp var det sannerligen inte normalt att fotografera – den var ju så uppenbart ful att se på att den alltid gömdes undan på bästa sätt. Nej, Ed fick ta sina bilder själv, med en tråd, för det krävdes av tidens moraluppfattning.

Ed och jag pratade nästan aldrig om våra liv från tiden innan vi träffades. Vi sysslade bara med varandra och vårt liv ihop. Så det var inte bara dessa åtta bilder som dök upp ur ingenting efter Eds död – det var också tusen frågor som jag aldrig fick svar på.

Published in: on 2010/06/10 at 21:58  Kommentera  

Inlägg 577: 5 jun 1966

Kärleksbegynnelseplatsåtervändandet

Som jag minns bögsektionen i Riisparken så bestod den av 200 meter vattenbryn och därifrån 100 meter sand inåt, det var allt. Undra på att det var underbart trångt där mitt i sommaren med tusen sinom tusen killar där, extatiskt ihopklämda på den lilla plätten. Men nu, när vi var på sin höjd ett tjog blåfrusna säsongpionjärer, hade vi samma öde känsla som på en vinterskidort i oktober eller i Paris i augusti. Lägg på den här bilden märke till att även jag ratade det kalla vattnet.

Står nära men inte i det kalla vattnet, Riisparken, New York (1966)

Står nära men inte i det kalla vattnet, Riisparken, New York (1966)

Ovanför vår strandplätt låg vad jag förstod vara ett ålderdomshem, en gammal två- eller trevånings tegelbyggnad, och om gästerna där hade sinne för det så bjöds de på en oavbruten teaterföreställning under sommarmånaderna. Jag inbillade mig att de därinne nu ivrigt väntade på att årets ridå äntligen skulle gå upp.

Du kan få en rätt god idé om stranden i Riisparken och där hitta vår lilla böghörna, om du specificerar ‘Riis Park, New York NY’ på googlekartan och använder satellitbildversionen. Du ser då strandkanten mot den mörka oceanen nertill, jämn och obruten utom på ett enda ställe, nämligen där bebyggelsen tar vid. Just där fanns det ett nätstaket som avgränsade Riisparken till vänster mot lokalstranden till höger. Den lilla bögrutan var den del av Riisparken som på kartan låg just till vänster om nätstaketet, och du kan se ålderdomshemmet därovanför. Om det behövdes mitt i sommaren så spillde vi bögar ut oss litet grann till vänster om bögrutan, kanske 50 meter eller så – men sedan var resten av stranden strejt hela vägen.

Riisparkens strandkant låg direkt i linje med strandkanten nedanför bebyggelsen till höger på kartan – den var inte bruten som den är i dag på kartan. Liksom hela resten av parken hade alltså bögrutan en bra bit mera sandstrand då än i dag – man undrar vart all den sanden har tagit vägen.

Badhuset som syns 500 meter väster on bögrutan ligger kvar sedan då, men den enorma bilparkeringen norr om stranden är många gånger större än den var på 1960-talet – i stället för alla härliga grönytor där ovanför stranden finns det nu bara parkeringscement.

På den här bilden av mig ser du bögsektionen med några killar nere vid vattnet och en enda i sanden ovanför, men bortom nätstaketet var det gott om folk som hörde hemma i husen där. Du kan se att strandkanten var i linje på båda sidorna.

Huttrar i kylan på första baddagen, Riisparken, New York (1966)

Det var just där i bögrutan som Ed och jag hade träffats och efterhand gått omkring tillsammans och skakat hand med en massa av hans nära vänner (se inlägg 331-337) – vilka ingen av oss hade sett mycket av under det nu gångna året. Vad sentimentalt det kändes nu denna söndag, när vi överblickade vårt gemensamma år. Det var underbart att vara knutna till varandra av vår kärlek.

Published in: on 2010/06/10 at 10:40  Kommentera  

Inlägg 576: 31 maj – 5 jun 1966

Harnischfegerianan

Den första av Harnischfegers fabriker byggdes i Milwaukee i delstaten Wisconsin år 1886, och jag hittade också en bild från år 1890 av Harnischfegers detaljhandelsbutik, där man utbjöd små tillverkningar som kunde säljas över disk.

Harnischfegers första fabrik, Milwaukee, 1886 (internet)

Harnischfegers fabriksjärnhandel, Milwaukee, 1890 (internet)

Harnischfeger sysslade till största delen inte med att sälja varor från sin fabrik, utan verksamheten bestod mest av att dess folk byggde en lyftkran på platsen där kunden skulle använda den. Därför tillverkades det på fabriken mest krandelar som sedan kunde användas vid kranbyggeriet. Grävskopor och byggnadskranar hörde till sådant som först långt senare kom att möjliggöras av bilmotorn.

Här är några bilder från Harnischfegers kontorslokaler: två konstruktionskontor, reklamavdelningen och bokföringen.

Södra konstruktionsavdelningen på Harnischfegers fabrik, Milwaukee, 1913 (internet)

Norra konstruktionsavdelningen på Harnischfegers fabrik, Milwaukee, 1913 (internet)

Reklamavdelningen på Harnischfegers fabrik, Milwaukee, 1913 (internet)

Bokföringen på Harnischfegers fabrik, Milwaukee, 1913 (internet)

Ett förmanskontor på fabriken kunde se ut så här, och två bilder från olika år visar att man var noga med första  hjälpen vid personskador som kunde inträffa i detta hårda arbete.

Förmanskontor på Harnischfegers fabrik, Milwaukee, 1913 (internet)

Rum för första hjälpen i Harnischfegers fabrik, Milwaukee, 1910 (internet)

Rum för första hjälpen i Harnischfegers fabrik, Milwaukee, 1916 (internet)

Slutligen några av de få rörliga produkter som tillverkades i Harnischfegers  tidigare skeden: ett spolningsfordon för gaturengöring, och två rullande arbetsverktyg för betongbrytning i vägbanan, ett drivet med gas och ett med bensin.

Gaturengöringsmaskin från Harnischfeger, 1914 (internet)

Gasdriven betongbrytare från Harnischfeger, 1914 (internet)

Bensindriven betongbrytare från Harnischfeger, 1916 (internet)

Jag må vara tekniskt orienterad på datateknik – om än mina kunskaper är rätt föråldrade i dessa dagar – men maskinmekanik var min pappas gebit, och jag begriper ingenting av allt sådant. Trots det finner jag ett stort nöje i dessa antika bilder ur Harnischfegers annaler, och de kom med här bara för att jag en gång köpte mig en bit av det företaget.

Följande söndag var det strålande sol och inte alls hett, kanske 25 grader inne i staden och betydligt svalare ute vid havet i Riisparken. När vi kom upp från tåget vid Flatbushavenyn var det ingen hord av badfolk alls där, så som det brukade vara en sommarsöndagsmorgon. Vi var nästan de enda som köade till bussen i den snåla vinden.

Vår egen bögruta längst till vänster var nästan tom. En vanlig sommarsöndag var det den som var mest packad på hela stranden – nu fanns det bara familjer, och de lämnade som alltid vår stranddel i fred. Bortom stängslet till vänster om bögsektionen var det packat – den delen hörde inte till parken, utan det var enbart den lokala befolkningen därborta som var nere vid havet. Vem som helst kunde förstås gå dit, men det gjorde man inte – det var domses strand, och vi turister hade ju hela den väldiga Riisparken.

Published in: on 2010/06/10 at 09:15  Kommentera  

Inlägg 575: 30 – 31 maj 1966

Ettårsfiranderestaurangbesöket

Vi gick förstås ut och åt något gott. Jag minns inte var, men det var ju inte alls viktigt. Kanske Fedora – ja, det var nog Fedora. Där kunde man sträcka sig över bordet och ge varandra en puss på mun – efter att ha kollat att det inte fanns någon polis i uniform därinne. Han skulle inte ha ingripit, men man var ju van att kolla. Och Fedora själv, hon var en ängel, och hon älskade oss bögar – som förstås också var hennes levebröd. Hade vi talat om för henne att det var vår ettårsdag så hade hon i ett nafs trollat fram en pytteliten tårta, två bakelser stor. Kanske vi gjorde det – kanske vi hade tårtfest. Jag minns bara inte.

Dagen efter, på tisdagen, fick jag i vanlig ordning en IBM-aktie. Men jag ville chansa litet mer, så jag bytte ut den mot något annat. Jag sålde den för 1.905 kronor och hade då tjänat 436 kronor på den – varav 220 kronor utgjorde min inköpsrabatt. Till dessa slantar lade jag till litet grann och gav mig på en firma som tillverkade grävskopor och byggnadskranar, för det lät både säkert och lovande. Man såg faktiskt deras utrustningar överallt där det byggdes eller grävdes – de var alla gulmålade och märkta med firmamärket ‘P & H’ efter firmans grundare  Alonzo Pawling och Henry Harnischfeger.

Harnischfegers varumärke (internet)

Grävskopa från Harnischfeger (internet)

Gruvmaskin från Harnischfeger (internet)

Firman hette Harnischfeger, och dess aktier gav en mycket bra utdelning, så tusan anamma – 15 aktier kostade mig 3.283 kronor – nu skulle här tjänas stora pengar!

Harnischfeger skulle också ha haft 90% av alla världens öppna gruvor som kunder. Men firmans huvudsakliga tillverkning var de där jättestora lyftkranarna, som den tekniska idiot jag var hade sett överallt omkring, i hamnar och på fabriker, och aldrig ägnat en tanke åt. Jag talar om tingestar som den du ser på den här bilden.

Lyftkran från Harnischfeger för lastning av gods i järnvägsvagnar, 1910 (internet)

Sådana lyftkranar användes då år 1966 ännu överallt i Amerikas stora verkstadsindustri. Men  bilden var tagen mycket tidigare, och jag hade funnit den i ett förnämligt internetarkiv av gamla bilder från just Harnischfeger. Här kommer en del ytterligare bilder från firmans äldre dagar.

Samma sorts kran som den över godsvagnarna ser du härnedan på den första bilden från i ett virkesupplag under tak, och med hjälp av lyftkranen var det möjligt att förflytta stora mänger av bräder till och från transportvagnar snabbt och utan hårt manuellt arbete. Att överhuvud taget lagra virke i sådana kvantiteter som på den andra bilden krävde helt enkelt maskineri av den sort som Harnischfeger tillverkade.

Lyftkran från Harnischfeger för förflyttning av virke i förrådsbyggnad, 1910 (internet)

Virke högt staplat tack vare Harnischfegers lyftkranar, 1915 (internet)

På bilden nedan ser du maskinisten på en annan lyftkran som rullade på balkar som hade byggts i höjd med själva kranen däruppe.

Lyftkransmaskinist på sin plats på Harnischfegerkranen, 1910 (internet)

Published in: on 2010/06/10 at 08:31  Kommentera  

Inlägg 574: 22 – 30 maj 1966

Vietnamkrigstillbakadragandesannolikheten

Jag hade själv tänkt i den riktningen, men eftersom jag hade funnit det vara svårt för en icke infödd amerikan att acceptera isolationism som politisk idé hade jag förut slagit undan tanken. Nu var det skönt att se att resonemanget hade börjat finna gehör hos allmänheten och till och med hos höga politiker. Helt plötsligt kände jag på mig att Amerika inte längre skulle fortsätta att skicka fler och fler unga män som soldater till Vietnam i hopp om att de skulle vinna.

Det kändes gott att veta att mitt nya land nu säkerligen skulle komma att dra sig ur Vietnam och inte fortsätta att ta del i denna meningslösa batalj. Det kunde ju också komma att gälla mig själv – jag ryste vid bara tanken – även om jag troligen redan var för gammal för krig med mina nära 32 år.

I Sverige läste man naturligtvis också om Vietnam i tidningarna, men mina föräldrar nämnde ingenting om det i sina brev. Det låg nog för långt borta från Sverige. De visste säkert att det inte var någon fara på taket för mig – de trodde i stället att jag höll på att arbeta dygnet runt för att bli stenrik. Jag fick ta dem ur den villfarelsen – bara lärlingar hade rätt till övertidsersättning. Kvällsarbete gav mig enligt lagen 10 procent och nattarbete 12 procent extra betalt, men det var begränsat till 100 kronor per vecka. Stenrik: inte i kikaren. Penningnöd: inte det heller nu längre.

Ett år hade gått – och vilket år! Den 30 maj för ett år sedan hade Ed satt sig ner på min luftmadrass, och där hade han blivit sittande alltsedan dess. Vi skulle naturligtvis återuppleva vårt möte nu på årsdagen ute i Riisparken. Sicken tur att Ed och jag hade fått oss en ständigt arbetsfri dag, gravsmyckningsdagen, för att på den allt framgent fira vår sammanhållning! Nåja, åtminstone under några år – vi visste inte om att den helgdagen redan från år 1971 skulle komma att dansa vals i kalendern.

Men i år blev det ingen Riispark. Nej, jag arbetade inte, det skulle jag aldrig ha gått med på – det fanns gränser för min medgörlighet. Det var i stället vädret. Det var regnigt och blåsigt och absolut inte lämpat för badkläder och sololja. Vi stannade helt enkelt hemma i staden och mindes förra året tillsammans.

Det var ju en evighet sedan! – ”Är du lycklig?” – ”Trivs du med att bo samman?” – ”Älskar du mig?” – ”Ångrar du dig?” – ”Vad skulle du ha gjort i dag om jag inte hade funnits till?” – Och så höll vi på och retades. Allt krävde sitt exakt riktiga svar. Och sedan gavs det en puss. Och så nästa fråga.

Published in: on 2010/06/10 at 07:57  Kommentera  

Inlägg 573: 22 maj 1966

Asiensmåstatsstabiliseringsförsökstokeriet

Nästa söndag blev helt annorlunda än den förra. Vädret hade slagit om, och från att ha varit rent kallt veckan före blev det nu nästan 30 grader varmt. Sotflagor eller ej, dags för tjärstranden. Vi tog med oss upp våra luftmadrasser och den tjocka söndagstidningen med alla bilagorna – och mängder av kallt att dricka.

Vi hade det trevligt tillsammans däruppe i fyra timmar sådär tills det räckte med sol. I tidningen fick vi se att luftfartsstyrelsen inte tyckte att flygbolagens 11½ procents avkastning på investerat kapital var rimligt och hotade att tvinga dem att skära ner flygpriserna ifall de inte gjorde det på egen hand före april 1967. Jag hade lagt märke till att priserna redan hade gått ner en del: tur och retur Nya York – Göteborg kostade nu 1.860 kronor mot 1.970 kronor tidigare. Vad skulle det bli efter det här hotet? 1.700 kronor? Kanske vår planerade resa till Europa mot hösten skulle bli billigare nu? Vi fick väl se tiden an – det var ju ingen brådska, och dessutom visste jag ju inte ännu om jag skulle kunna få ledigt då.

Det stod också massor i tidningen om Vietnam och risken för storkrig där. En senator William Fulbright hade hållit ett tal, där han var mycket kritisk mot Amerikas inblandning i deras inbördeskrig, och han tyckte i likhet med fler och fler amerikaner att det var dags att lämna soppan där åt dem själva att reda ut, även om de skulle slå ihjäl varandra allihop.

Senator William Fulbright (internet)

Senator Fulbright hade sagt i sitt tal: ”Vi är nu inblandade i ett krig för att försvara Sydvietnams (eng. South Vietnam) frihet. I motsats till Sydkorea (eng. South Korea) så har Sydvietnam en ineffektiv armé och en vek, diktatorisk styrelse som inte åtnjuter det sydvietnamesiska folkets förtroende. USA:s officiella mål är att stoppa aggressionen från Nordvietnam (eng. North Vietnam) och att påvisa det meningslösa med kommunisternas ‘nationella befrielsekrig’. Jag har inte den minsta tvekan om uppriktigheten hos Amerikas president – vad jag tvivlar på är Amerikas möjligheter att uppnå dessa mål genom att enbart lita på sina överlägsna vapen. Vad jag ifrågasätter är möjligheten för Amerika, eller Frankrike, eller någon annan västvärldsstat, att ge sig in i en liten, främmande, underutvecklad asiatisk nation och skapa stabilitet där det råder kaos, kampvilja där det är défaitism, demokrati där det är autokrati, och hederlig styrelse där det råder korruption. Vårt handikap uttrycks bäst med det kinesiska ordspråket ‘I grunt vatten blir drakarna räkornas byte’.”

Så sant sagt år 1966 – och lika sant allt framgent!

Published in: on 2010/06/09 at 10:52  Kommentera  

Inlägg 572: 15 – 16 maj 1966

Svartabörslägenhetskedjeavklippningen

Obelisken stod på Nya Jerseys allra högsta punkt, 550 meter över havet, mera än vad jag hade trott att den lilla platta delstaten skulle mäkta med. Den hade byggts år 1930 i samma stil som monumentet vid Bunkerkullen i Boston, och det är uppriktigt sagt bara så många monument man kan svälja.

Maj månad hade varit ruskigt kall och träden häruppe hade inte ens börjat slå ut, så man kunde obehindrat se utsikten åt alla håll. Vi skulle säkert ha njutit av den, om platsen inte hade varit översållad av flygmyror. Stackars Ed kunde knappt sitta stilla och se obesvärad ut för en bild för allt detta oknytt.

Ed nära delstatens högsta punkt, New Jersey (1966)

På vägen tillbaka ringde vi på hos Lennart och Lisbeth i Hackensack, men de var ute och tittade på andra obelisker, så de fick ett visitkort i brevlådan.

Du kanske minns hur jag blev av med min lägenhet i Biskopsgården år 1963? Anledningen till att min granne Margaretha Zeldeby ville ha våningen då var att hennes son skulle bo i den under sina studier. Hon hade troget satt in 75 kronor i månaden på mitt postgirokonto i alla de tre åren sedan dess, precis som vi hade kommit överens om. Dessutom hade jag fått 300 kronor för den tjocka gröna mattan – oj vad mina föräldrar blev rasande över att jag ‘hade nästan gett bort den’! Hon skulle också få behålla resten av möblemanget efter de tre åren, bortsett från vad mina föräldrar eventuellt skulle vilja ha.

Nästan exakt efter slutet av de tre åren begärde nu bostadsbolaget att få tillbaka lägenheten den 15 juni. Officiellt var det fortfarande den kvinna, som jag hade köpt våningen av, som bodde där – jag hade alltså ‘hyrt’ den från henne när jag bodde där, och när jag reste till Amerika så hade jag i min tur ‘hyrt ut’ den till Margaretha. Sonen hade flyttat till Linköping för ett år sedan, och hon hade då hyrt ut den till en ‘stilla och försynt man’, så som hon beskrev honom, och det var han som nu bodde där på min gröna matta och med mina gamla möbler, av vilka jag hade ‘köpt’ en del från kvinnan som hade bott där före mig. Margaretha kunde inte se någon möjlighet att få behålla lägenheten i denna olagliga röra, så nu undrade hon vilka möbler mina föräldrar ville ha skickade till Örebro.

De visade sig absolut inte vilja ha ett skvatt av det hela, inte ens den gröna mattan. De avskydde Margaretha som hade ‘lurat’ deras älskade son så skamlöst, och ville inte ens höra talas om henne eller lägenheten eller hela rubbet. Antagligen var det Margarethas fel att de hade förlorat sin son till Amerika. Det var mycket emotionella svallvågor i rörelse i den sjön.

Published in: on 2010/06/09 at 10:46  Kommentera  

Inlägg 571: 2 – 15 maj 1966

Chefsintroduktionstidpunktsolämpligheten

Så maj månad rullade in, månaden som hade varit vikt för Poughkeepsie, och jag var kvar i Nya York. Men nu var det mycket mindre tryck på oss i vår grupp, för vi var faktiskt rätt så färdiga för finaltestningarna på E F Huttons egen nya maskin i IBM:s fabrik. Vi visste nu att förseningen berodde på att de inte hade börjat bygga maskinen i tid. Men vi låg inte och latade för det – det fanns alltid detaljer som kunde förbättras och poleras om man hade tid för det. Så det var fortfarande arbete från klockan 17 till klockan 05 eller så.

Jag var nu helt van vid att gå hem från datacentret till fots. När jag kom upp ur underjorden och ut, så var det ofta nattmörkt och när jag kom hem fullt dagsljus – det gick undan på dessa breddgrader. Jag köpte min Nya Yorks Tidender på hemvägen, och om det var skönt väder satte jag mig kanske en stund i parken intill Häroldstorget och tittade på rubrikerna. Men ibland, till och med i maj, var det såpass kallt i gryningen att det var frost ute i förorterna, och då höll man värmen uppe genom att gå vidare.

Den 5 maj fortsatte vi att arbeta ända till klockan 07.00. Inte för att vi hade extra mycket att göra, nej, inte alls. Men den dagen blev vi bjudna på frukost av vår nye chef. I stället för Tom Farrelly hade vi nu fått en chef som hette Ernie Finkenstadt. Hur bekantar man sig med dem av sina anställda som bara arbetar nattetid? Man låter dem stanna kvar ett par timmar längre på arbetet och sedan äter man frukost med hela den gäspande hopen.

Stackars Ernie! Det var inget fel på honom, inte alls, men han efterträdde Tom som vi alla älskade, och detta arrangemang med frukost som sängfösare vid en tidpunkt då vi annars redan skulle ha kunnat sova sött därhemma efter en lång natts arbete, det var inte en gynnsam början.

På söndagen mitt i maj gjorde Ed och jag en dagstripp inåt landet i en förhyrd Volkswagen. För att ha ett mål valde vi, utan att titta närmare på kartan, den punkt där delstaterna Nya York, Nya Jersey och Pennsylvanien möts. Vi räknade med att punkten inte skulle finnas markerad ute i naturen, men vi skulle söka efter den så gott det gick. Det visade sig att den, alldeles riktigt, inte var markerad, för den låg mitt ute i Delawarefloden (eng. Delaware River).

Litet mera intressant än den punkten var den rätt höga bergsknallen som låg strax innanför Nya Jerseys gräns, och på toppen av den såg vi en stor obelisk. Vi körde förstås dit upp – det var en offentlig delstatspark – och man kunde gå upp i obelisken, vilket vi förstås hade gjort, om inte dörren hade varit låst.

Obelisken på delstatens högsta punkt, New Jersey (internet)

Published in: on 2010/06/09 at 10:43  Kommentera  

Inlägg 570: 27 – 29 apr 1966

Långflyttningsmänniskoöden

Jag hade gett mig av från DaNis våning i januari efter det att han snällt nog hade låtit mig läkas ihop ordentligt där utan trappor efter min omoperation, och efter det träffades vi igen ibland. Vi åt lunch ihop en dag i slutet av april, bara tre månader senare. Jag minns inte vem som kontaktade vem och inte heller var vi åt, men han berättade för mig att han fortfarande arbetade på samma annonsbyrå som tidigare och att han hade skaffat en ny stereoanläggning som gav mycket bra ljud. Inga viktiga samtalsämnen alltså och absolut inga hjärteaffärer – det hela avlöpte precis rätt för en sammankomst av den här sorten.

Den 28 april fördubblade Boise Cascade sina aktier genom en fondemission, och jag fick därför ett brev med ett nytt aktiebrev för ytterligare 15 aktier i bolaget. Jag vann ingenting på det, för värdet av varje aktie sjönk till hälften, men det blev ett värdepapper till under den röda mattan, och det kändes mjukt att gå på..

Den 29 april fick jag igen höra hur trivsamt vi hade det i vår lilla lya. Och en påminnelse som faktiskt var mer värd än goda vänners lovord. Det var nämligen en telefoninstallatör som tyckte att det var så otroligt snyggt och hemtrevligt hos oss, och han var ju tillräckligt utomstående för att inte ha någon anledning att ens öppna munnen om den saken.

Men det gjorde han med besked. Efter det att han hade utfört sitt ärende – han skulle flytta telefonens väggurtag från mitt på långväggen till TV-hörnan – så satte han sig och pratade en stund för att få höra hur jag hade fått ihop det så snyggt. Och det är nog sant att med alla de skandinaviska möblernas rena linjer så var nog vår lägenhet behagligare för ögonen än de flesta andra som han besökte i sitt arbete.

Han berättade att han var född i Polen, och att pappan hade deporterats av ryske tsaren till Sibirien och därifrån flytt österut så långt han kunde komma. När han slutligen såg Alaska, så tog han sig över dit och fortsatte sedan ner till USA. Efter att ha etablerat sig i Nya York sände pappan efter familjen, och de levde sedan lyckliga i Amerika.

Tsar Nikolaj Romanov, 1898 (internet)

Mannen var i 50-årsåldern, och det stämde nog med hans fantastiska historia. Han kunde ha fötts år 1915, medan tsaren fortfarande var vid makten – över Ryssland och dess vasallstater, som Polen – och sedan kommit till Amerika i unga år tillsammans med mamman och syskonen. Och nu drog polacken en telefonledning i Amerika för en jungfruöafrikan och en svensk. Vilka livsöden och vilken folkblandning – är inte världen rätt underbar?

Published in: on 2010/06/09 at 09:42  Kommentera  

Inlägg 569: 26 apr 1966

Försumningssjälvförebråelseupplättandet

Senarelagts! Detta totalt osentimentala ord. Ingen sorg och smärta, heller inget tack och lov. Det betyder helt enkelt ”förutsagd försening”. Jag kunde ju bara bedöma saken från det som jag kände till, och nog var vårt program tillräckligt färdigt för att kunna arbeta med vad som var kvar att göra på den tid som vi skulle ha haft på oss – men det var naturligtvis andra saker som spelade in, saker som jag inte hade en aning om. Så nu skulle vi i vår lilla utvecklingsgrupp få fortsätta med vårt upp- och nedvända liv hemma i Nya York i ytterligare en månad. Jaha.

Den kvällen tog jag ut Ed på en för vår livsstil verkligt fin middag. Jag gjorde det med avsikt för att visa honom att jag var allvarligt bekymrad över mina långa arbetsdagar och hans därför ensamma kvällar. Det fanns ju folk som bytte arbetsplats för en sådan sak, för man får inte försumma familjen mer än tillfälligt, men det ville jag absolut inte göra. Jag visste ju att detta övertidsarbete var tillfälligt, men när det tillfälliga drog ut på tiden, månad efter månad, då kände jag mig både skamsen och olycklig.

Jag pratade igenom alla dessa känslor med Ed över vår middag, och det rara stycket satt bara och log och sade att allt var bra. Han visste att det skulle bli bättre så småningom och att det inte gick någon nöd på honom. Det var ju alldeles riktigt, men menade han det verkligen? Det var genuin smärta och oro i mitt sinne, för jag var medveten om hur försummad han hade varit under de senaste månaderna och skulle så bli under minst ett par månader till.

Ed sade till mig att han förstod precis hur det låg till, och jag visste att han kände hur besvärligt jag upplevde det hela. För mig var det ju lätt att trivas med mitt älskade arbete, och det särskilt nu när jag hade en speciell uppgift av format att utföra. Att producera något av bestående värde var som att tillverka ett par skor av några läderbitar – man kan se resultatet och ta i det: det här har jag gjort. Det är vad som kallas tillfredsställelse, och allför få når dit i vårt moderna samhälle. De flesta gör bara enstaka insatser här och där, men utan synligt resultat. Jag hade lyckan att verkligen få åstadkomma något.

Men den lyckan kostade mig långa arbetsdagar, och de påverkade annat i mitt liv, och det var det som störde mig. Genom detta samtal med min älskade Ed över denna middag fick han mig att acceptera att han fick klara sig utan mig på det här viset en tid till. Det fanns tillfällen när jag älskade Ed mera än vanligt, och detta var just ett sådant tillfälle. Och middagens revbensspjäll hjälpte nog till.

Revbensspjäll (internet)

Published in: on 2010/06/09 at 09:39  Kommentera  

Inlägg 568: 26 apr 1966

Sverigekortvågssändningsavnjutningsförgävligheten

Det var naturligtvis mycket lättare för mig att montera en hygglig radioantenn uppe på taket i det här huset än i Peter Warren. För det första fick vi ju lov att över huvud taget gå upp dit. Och så låg taket ju så praktiskt rätt ovanpå vår lägenhet, och jag kunde därför helt enkelt släppa en fritt hängande tråd däruppifrån in genom fönstret till apparaten strax därintill.

Nu kunde jag äntligen få in Sveriges kortvågsprogram till utlandet riktigt hyggligt. Sändningarna till Nordamerika skedde emellertid på vår kväll, och då arbetade jag, och på vår morgon, och då sov jag. Men när jag tänkte på saken så var sova och arbeta det enda jag gjorde när jag inte åt, så det spelade mig egentligen inte alls någon roll när de sände sina program, bara de inte gjorde det mitt i maten. Med andra ord: det blev inte mycket lyssnande på Stockholm trots alla vilda föresatser.

I slutet av april blev det sommar ett par dagar, och jag var uppe på taket och hade det skönt i den 25-gradiga värmen, innan jag gick till arbetet på eftermiddagen. Det var intressant att ligga däruppe på en luftmadrass, för det kom hela tiden små svarta sotflagor singlande genom luften och landade på ens mage. Detta skedde naturligtvis överallt, men man lade inte märke till det när man rusade omkring därnere på gatorna. Nu fick man bara snällt blåsa bort sotflagorna – om man försökte borsta bort dem som flugor så blev det svarta fläckar som måste tvättas bort efteråt.

Visst kände man till att luften var full av sot och smuts i storstaden. Det var en av orsakerna till att avenyerna tonade bort i ett grått töcken nästan jämt. Det nya var bara att jag upptäckte och blev god vän med individuella sotflagor. Redan långt tidigare hade jag köpt två inramade fönsternät i järnhandeln i rätt storlekar, ett för köket och ett för ett av de stora fönstren, så att vi kunde ställa till med tvärdrag utan att få in allehanda småknytt – fast nu förstod jag att näten också stoppade de små rara sotflagorna från att använda vår röda matta som landningsplats.

Den 26 april, ungefär när jag hade börjat tänka på vad jag skulle packa för Poughkeepsie – som om jag inte hade varit borta på liknande uppdrag många gånger förut! – så kom ett ödesmättat besked: den planerade installationen av den första nya maskinen hos E F Hutton hade senarelagts med en månad, och därför hade också vår testning i Poughkeepsie senarelagts med en månad.

Published in: on 2010/06/08 at 09:12  Kommentera  

Inlägg 567: 20 apr 1966

Kirurgblodbadslidandemedkänslan

IBM begärde att jag skulle skicka dem en operationsrapport från min kirurg som dokumentation. Det krävdes för att de skulle stå för 75 procent av operationskostnaden – återigen en påminnelse om att jag hade fått 100 procent om jag hade opererats nu i april i stället! Jag tyckte inte alls om att mitt älskade företag begärde att min kirurg, i stället för att syssla med sitt viktiga arbete med att skära i folk, skulle tvingas till att sitta och skriva ner vad han hade gjort med mig. Och inte bara under den ursprungliga operationen utan också när han fick göra om den.

Men när jag bad om detta, så var det inget problem alls. Jag hade ju inte haft en aning om att alla kirurger skrev en detaljerad rapport om alla operationer och att man hade laglig rätt att begära en kopia av den. Och när jag med darrande händer ögnade igenom vad han hade skrivit, så tyckte jag så synd om den stackars doktorn – jag ansåg att han hade varit riktigt tapper. Särskilt under andra omgången, när jag var söndertrasad av allt trappspringande efter det att jag hade kommit hem från sjukhuset efter första omgången. Rapporten sade att det hade sipprat ut en halv liter blod medan han gjorde sitt arbete, och den stackars doktorn hade då varit tvungen att bevittna något så förfärligt! För min egen del hade jag varit lugn – dels sov jag ju, och dels är ju en halv liter blod inte mer än vad de modiga blodgivarna gör sig av med, och de blir ju bara litet matta efteråt. Men uj, vad jag ömkade den stackars kirurgen!

Jag fick ett brev från mamma, som ville ha en ‘ordentlig’ planritning av lägenheten, med möblerna inritade, och javisst, det skulle jag naturligtvis tota ihop. Nu gällde det att vara exakt – hon hade ju studerat arkitektur en gång i tiden i Darmstadt, när hon träffade pappa där och bytte till att bli husmor. Fram nu med tumstocken och måttbandet!

Hur vi än mätte så blev det fel. Inte mycket fel, men centimetrarna blev olika hela tiden. Tills vi upptäckte att väggen mot bakgården inte var byggd i rät vinkel mot sidoväggarna. Det hade vi inte märkt under hela tiden, inte ens när vi satte dit matbordet. När vi väl hade blivit medvetna om den sneda väggen så gick det som en dans. Jag skissade noga allt på ett ark i ett rutat ‘kollegieblock’, en dåtida svensk institution som jag använder än i dag som mitt rutpapper par préférence. Papperet har inte ens gulnat under alla dessa år – bra svensk kvalitet!

Här är lägenheten. Jag har scannat papperet så väl jag har kunnat – skulle jag lyckas bättre framledes kommer jag förstås att byta ut bilden här.

Ritning av 351-an med bord och dyscha, New York (1966)

Published in: on 2010/06/08 at 08:33  Kommentera  

Inlägg 566: 17 – 18 apr 1966

Fotvandringsalternativet

Den totalt onyttiga söndagen hade faktiskt inte varit helt bortkastad för den idoge programmeraren inuti mig. Trots att jag inte hade ägnat mitt jobb en medveten tanke, så hade hjärnan automatiskt arbetat med systemproblemen och hade funnit på lösningar, ungefär som ofta sker just när man duschar. På måndagen, när Ed hade gett sig av på morgonen, så var jag därför ivrig på att komma tillbaka till datacentret i Time-Life-byggnaden (eng. Time-Life Building) för att prova ut vad jag hade tänkt fram medan vi studerade Amerikas historia i Filadelfia under gårdagen.

Jag kunde alltså inte sitta hemma och rulla tummarna tills klockan segade sig fram till 14.00, utan jag gav mig iväg redan vid 10-tiden. Det var en skön, solig vårmorgon, kanske 10 eller 15 grader varmt, och jag bestämde mig för att gå till fots i stället för att ta tunnelbanan. Datacentret låg också på Sjätte avenyen, så det vara bara frågan om att förflytta sig från 4:e gatan till 50:e gatan, vilket skulle ta trekvarts timme att gå i lugn fart.

Det var alltid så lätt att beräkna gångtid i i de ‘vanliga’ kvarteren i Nya York: varje kvarter i nord-sydlig riktning tog 45 sekunder om man rörde på pinnarna, i öst-västlig riktning 3½ minuter. I Greenwichbyns tillkrokningar kunde man dessvärre aldrig räkna sig fram till någonting.

Vid 34:e gatan stannade jag och köpte jag mig en morgontidning i en kiosk och satte mig på en bänk på Häroldstorget (eng. Herald Square). Världshändelserna tog över mig i en timmes tid, och sedan kom jag på att Kameraladan (eng.  Camera Barn) låg alldeles där intill. Det var den butik där jag hade köpt min bildprojektor, och de hade skickat den till Kodak på reparation för mig när fläkten hade gått sönder. Nu hade de sänt mig en lapp om att den hade kommit tillbaka, så jag gick in dit och hämtade den. Noll kronor. Jag blev så glad över det att jag köpte ett snyggt, grått etui för den för 50 kronor – det var trevligare än att ha projektorn förvarad i sin kartong.

Så med portfölj och fotoprojektor – och den ännu inte helt utlästa tidningen – i händerna fortsatte den idoge programmeraren sin vandring till den hägrande arbetsplatsen. Det hade varit riktigt skönt att gå, så jag bestämde mig för att göra det oftare. Och nattetid, när jag skulle hem och det bara gick ett tåg i halvtimmen, då skulle jag nog kunna komma hem fortare till fots om det ville sig.

Mitt arbete den dagen slutade klockan 03.00 och då gick jag alltså hem till fots. Projektorn fick stå kvar på datacentralen.

Published in: on 2010/06/08 at 08:05  Kommentera  

Inlägg 565: 17 apr 1966

Byggnadsepoksenhetlighetsuppskattandet

Långt fram i tiden, år 2003, skulle Frihetsklockan komma att få sin egen boning, en modern paviljong, byggd enkom för den. Man kan se klockan genom glasväggen bäst på kvällen, annars inte så bra, och om man vill gå in har de samma kontroller som på en flygplats, med metalldetektorer och röntgenapparater, för att skydda klockan mot oss.

Entrén till Frihetsklockans nya hus med beväpnad vakt, Filadelfia, nutid (internet)

Frihetsklockans nya hus med kö en lördagsmorgon, Filadelfia, nutid (internet)

Frihetsklockan i sitt nya hus sedd under dagen utifrån, Filadelfia, nutid (internet)

Frihetsklockan i sitt nya hus sedd på kvällen utifrån, Filadelfia, nutid (internet)

Frihetsklockan inne i sitt nya hus, Filadelfia, nutid (internet)

Jag har inte sett klockan där. Och det är kanske lika så gott, för jag är litet rädd för antika föremål placerade i avancerat modern omgivning. Det underbart vackra Gettycentret (eng. Getty Center), som byggdes år 1997 på en bergstopp invid Los Angeles, påminner om ett Akropolis med sin härliga utsikt över staden och havet och med sina vita, modernt stilgivna byggnader, och när man stiger in i en av museibyggnaderna så är kontrasten mellan medeltida konst därinne och sentida arkitektur därute alltför chockerande för mig. Jag nöjer mig nog med minnet av Frihetsklockan så som jag minns den inne i den byggnad som den var jämnårig med.

Efter vårt besök inne i Oavhängighetshallen hade hade vi gott om tid kvar för att fortsätta med vår utforskning av kvarteren däromkring. Vi kände historiens vingslag i dessa gamla kvarter från 1700-talet med alla byggnader från samma epok. I Gamla stan i Stockholm hade de sett rent moderna ut, för allting är ju relativt.

Inte långt från Oavhängighetshallen fick jag se en svensk flagga fladdra för vinden. Den hade sällskap med de andra nordiska flaggorna – och förstås också den amerikanska – på fasaden till den norska sjömanskyrkan.

Står framför norska sjömanskyrkan, Filadelfia (1966)

Och nära därintill fann jag Ed schavottera framför matinrättning eller vaxmuseum eller vad det nu var, och han hade inte begått något som helst brott. Han ville bara pröva på en schavott från 1700-talet. Ack, den var inte alls gammal.

Ed schavotterar helt oförtjänt, Filadelfia (1966)

Ja, nu var det allt skönt att bara strosa runt utan att söka någon djup mening med allt vi såg – vi hade varit idoga turister hela dagen. Fast så snart vi ramlade över en historisk byggnad igen så tittade vi nog pliktskyldigast igenom den. Det skulle ha varit försmädligt att senare få veta att vi hade missat en sevärd klenod.

Ed hade varit i Filadelfia många gånger tidigare, så han ledde vårt återtåg till stationen genom väl bevarade gamla bostadskvarter runt Rittenhustorget (eng. Rittenhouse Square), och sedan tog tåget oss tillbaka till Nya York. Den lediga dagen var till ända och sedan var det för mig tillbaka till E F Hutton.

Published in: on 2010/06/08 at 07:45  Kommentera  

Inlägg 564: 17 apr 1966

Frihetsklockan

Det tog bara en timme att komma till Filadelfia med tåg. Vi tog oss genast till det som var viktigast att se där, nämligen till vad som år 1776 var den Kontinentala Kongressens byggnad. Den har alltsedan dess kallats Oavhängighetshallen (eng. Independence Hall), och den låg öppet och fritt med en stor park framför. Vi traskade först runt byggnaden för att se den i sin omgivning, där de flesta hus hade en skylt som sade vad huset var, och många var öppna för allmänheten.

Oavhängighetshallen, Filadelfia (internet)

Och innan vi gav oss på Oavhängighetshallen åt vi en ordentlig frukost på en barservering någonstans i närheten. En sådan stor sak kräver fysisk energi för att uppskattas i sin helhet. En annan anledning var nog att vi hade varit morgonpiggare än Oavhängighetshallen, så den var ännu inte öppen.

Äter frukost, Filadelfia (1966)

Mätta och belåtna besåg vi sedan Oavhängighetshallen och den samlingssal, där Oavhängighetsförklaringen nära två hundra år tidigare hade skrivits under.

Mötessalen, Oavhängighetshallen, Filadelfia (internet)

På annat håll i byggnaden fick man också se den så kallade Frihetsklockan (eng. Liberty Bell), som kolonisterna hade beställt från en smedja i London redan år 1752 och för vilken de hade betalat 150 pund, 13 shillingar och 8 pence, inklusive frakten av den till Filadelfia.

Står invid Frihetsklockan, Oavhängighetshallen, Filadelfia (1966)

När klockan väl hade installerats så visade det sig att den inte hade någon vacker klang, så efter långa förhandlingar med London beställdes några år senare en liknande klocka, nu med något ändrad balans mellan gjutningsmetallerna. Denna klocka visade sig tyvärr inte låta bättre och kom därför inte att ersätta Frihetsklockan utan fick ringa på annat håll.

 Jag har just nu studerat Frihetsklockans historia på internet,

  • om hur den oavbrutet klämtade hela dagen då Oavhängighetsdeklarationen undertecknades,
  •  om hur den gömdes undan när de brittiska trupperna under frihetskriget invaderade Filadelfia – för att de inte skulle kunna gjuta kanoner av den,
  • om hur den med tiden klämtade vid alla riksomfattande händelser – med förstämt ljud vid dödsfall – vilket skedde såpass ofta att folk i grannskapet klagade,
  • om hur dess klockstaplar, en efter en, med tiden ruttnade sönder och tvingade klockan att flyttas hit och dit,
  • om hur en tre decimeters spricka år 1835 försämrade klangen, och
  • om hur sprickan förvärrades år 1846 så att klockan inte längre kunde användas alls och därför togs ner och ställdes upp inne i Oavhängighetshallen.

På så vis kunde man nu se den på nära håll – och ta i den – vilket på sitt sätt alltid gör ett starkare intryck.

Frihetsklockan på plats inne i Oavhängighetshallen, Filadelfia (internet)

Published in: on 2010/06/08 at 06:33  Kommentera  

Inlägg 563: 17 apr 1966

Oavhängighetsförklaringsbetittningstrippen

Det var långa, tuffa arbetsdagar för mig under de här månaderna, innan vårt stora programarbete skulle nå sin kulmen i och med att den stora börsmäklarfirman tog i bruk det som vår grupp hade åstadkommit. Det var fem – och ibland även sex – dagar och nätter av arbete och en eller två dagar av vila däremellan. Vecka efter vecka. För min personliga del gick det mycket bra, inga problem med den saken. Men jag kände mitt ansvar för Ed hela tiden.

Det är klart att jag inte hade något formellt ansvar för honom, men det är inte det jag talar om. Ed var min partner, officiellt eller ej, och ens partner är, och med rätta så, den viktigaste delen av ens liv. Så när jag kände att jag inte ägnade honom tillräckligt mycket av min tid, ja då uppfyllde jag inte min viktigaste plikt. Naturligtvis pratade vi ofta om detta – han visste precis vad som stod på spel för mig, och jag försäkrade honom att jag skulle ha klarat mig alldeles fint själv, om han hade varit den som slet dygnet runt.

Så Ed visste hur jag kände det, och jag är säker på att han var helt med på noterna. Men jag såg till att jag helt och hållet var där för honom de få stunder när jag inte arbetade. Veckosluten, en eller två lediga dagar, var helt och hållet hans.

När jag tänker efter så var jag ju faktiskt det även när jag inte slet som en hund.

En vårsöndag i april reste vi till Filadelfia, den historiska staden, där Amerikas Oavhängighetsförklaring (eng. Declaration of Independence) totades ihop och undertecknades den 4 juli 1776 av 56 av den tidens största män, representerande de 13 delstaterna. Den första, största och berömdaste signaturen är John Hancocks, ordföranden i den Kontinentala Kongressen (eng. Continental Congress). Den yngsta signatören var Edward Rutledge – 26 år – och den äldsta Benjamin Franklin – 70 år. Två signatörer, John Adams och Thomas Jefferson, skulle båda sedermera bli presidenter och egendomligt nog skulle båda komma att avlida på en och samma dag – den 4 juli 1826, vilket också råkade vara på dagen 50 år efter undertecknandet!

Oavhängighetsförklaringen var inledningen till revolutionskriget mellan britterna och de amerikanska kolonisterna, och det pågick till år 1781. Fred slöts officiellt i Paris år 1783. Allt detta reser man till Filadelfia för att få vara med om.

Published in: on 2010/06/08 at 01:14  Kommentera  

Inlägg 562: 15 apr 1966

Sjukkostnadsbidragsförbättringsbesvikelsen

På själva skattedagen, då hela landet firade nattorgier och skrev under sina deklarationer fem minuter före midnatt på postkontoren för att lagligt ha postat dem den 15 april, kom IBM med en ordentlig förbättring av allas anställningsvillkor, med omedelbar varkan. Och jag blev fly förbannad.

Jag hade ingen anledning att bli förbannad, varken av fly eller annan sort. Det var en verkligt fin förbättring. Men jag kunde knappt kontrollera min ilska.

Hör här vad IBM förbättrade och vad jag blev så förbannad för. Vår sjukförsäkring blev ordentligt förstärkt – tidigare hade IBM betalt 75 procent av våra kostnader för både operationer och sjukhusvård – vi själva hade fått betala de resterande 25 procenten – men nu skulle IBM betala 100 procent, alltså alltihop! Utan avdrag för någon självrisk. Andra sjukutgifter, som för läkare och mediciner, skulle IBM fortsätta att betala 75 procent av, efter det att vi själva hade stått för de första 1000 kronorna per år.

Jaha ja, men det var väl bara bra? Jovisst, men om man hade gått igenom två operationer och legat på sjukhus i tre veckor bara fyra månader tidigare, då blev man förbannad, först på IBM och sedan på sig själv – och det var den största ilskan. Varför i alla gudars namn hade jag inte kunnat vänta ett litet slag med att ta bort hemorrojderna? Va-a-a? Jag hade nu fått punga ut med 1.500 kronor mera än om jag haft vett att vänta. Motsvarande två månaders bostadshyra! Gúuvafföbánnajavá.

Jag inbillade mig att min ilska gick över fort. Självbedrägeri!!! Man lär sig: ‘Uppskjut gärna till morgondagen sådant som inte oundgängligen måste göras i dag.’ – En bra lärdom för livet.

I samband med skattedagen, så innehöll tidningarna tabeller för att räkna ut hur mycket man skulle få att röra sig med i framtiden som pensionär. Jag blev glad och lycklig! Jag själv skulle, från 65 års ålder, alltså från år 1999 och allt framgent, kunna se fram emot en årlig pension från IBM på 21.000 kronor och en årlig statlig folkpension på 10.000 kronor, vilket alltså skulle innebära att jag skulle få två postanvisningar varje månad på sammanlagt nära 2.600 kronor. Med den visdom som kommer när man passerar pensionsåldern kan jag meddela att tidningarna hade gjort ett decimalfel men annars siat precis rätt.

Härligt! Med en hyra på 777 kronor och en skatt på kanske 520 kronor skulle det bli 1.300 kronor över varje månad, och det skulle fint räcka till för mat och kläder åt båda 65-årsgubbarna Ed och Gymbrat. Solen sken minsann över vår gemensamma framtid!

Published in: on 2010/06/07 at 10:42  Kommentera  

Inlägg 561: 14 apr 1966

Eskapadrapporteringseffekten

Att Ed hade satt på killen hade jag redan vetat om, för det var vad han tyckte bäst om att göra. Jag var ju en gång för alla inte påsättbar längre – redan på DaNis tid hade jag, som du säkert minns, fått nog av sådant som jag inte gillade att göra och därför helt slutat med det nöjet – och naturligtvis var det den specialiteten som Ed gav sig på när tillfälle erbjöds. Men att ta del av scenen verbalt var ändå otroligt upphetsande, analhål eller ej, och vi njöt tillfullo av vår tête-a-tête, omslingrade i sängen, innan vi båda somnade efter dagens olikartade mödor.

Min hand kramade om hans enorma kuk, och det var underbart att tänka på hur den alldeles nyss hade lyckliggjort den där bekantskapen – och naturligtvis Ed själv också. Trots att den hade skjutit flera satser – jo, jag hade begärt alla detaljer – så var den på full mast igen för mitt fingrande. Och naturligtvis lät jag det gå för mig precis som det alltid gjorde, särskilt när jag i min fantasi fick återuppleva Eds just timade orgasmer, som han nogsamt beskrev för mig, en efter en.

Jag var dubbelt glad att få höra att Ed hade varit ute på galej. Dels gladde det mig att min älskade partner hade haft skönt sex på ett sätt som han verkligen uppskattade, och dels tjänade eskapaden som en symbol för den fullständiga frihet som vi bägge hade eftersom det var så vi ville ha det. Vi var båda två självständiga män, som levde för varandra och ville vara ihop och upptäcka livet tillsammans. Och närhelst det passade så var vi helt fria, ja uppmuntrade, att göra vad vi ville. Med det följde bara kravet att vi måste glädja den andre med så mycket hårresande detaljer som möjligt. Vi var helt ense om att vi mycket väl kunde bättra på sanningen litet grann om det hjälpte upp historien.

Den litet skrämda tveksamhet som Ed hade visat när han skulle till att berätta om sitt äventyr just den här kvällen var nog en förstagångsreaktion. Allteftersom vi båda blev mera vana vid dessa avslöjande redogörelser – och den medföljande ömsesidiga extasen – så försvann naturligtvis varje antydan till skrämselhicka. Under våra första år ihop var det uteslutande han som berättade och jag som lyssnade – han hade ju en mycket längre erfarenhet som sexualakrobat än jag – fast några få år senare skulle jag komma att börja jämna ut den statistiken.

Hittills hade jag egentligen bara mina minnen från Västra Revet och framför allt Nya Orleans att suga på som goda karameller och låta Ed ta del av. Så det blev allt mest han som kom hem med de sexiga nyheterna. Fast jag kunde ju berätta för honom allt han ville veta om hålremsor.

Published in: on 2010/06/07 at 10:13  Kommentera  

Inlägg 560: 13 – 14 apr 1966

Eskapadhistorieredovisningsunderhållningen

Nattarbetet i de stora salarna slulle försvinna helt. Det skulle bara bli kvar några maskinoperatörer som satt och lyssnade till det stilla spinnandet av datorn, som bearbetade allt det material som automatiskt hade samlats in under dagen. Maskinoperatörerna skulle därför troligen komma att kunna släcka lamporna och gå hem redan vid 23-tiden i stället för klockan 05.00 nästa morgon.

Jag tror att du vid det här laget kan fullt uppskatta betydelsen av vad vår lilla arbetsgrupp hade sysslat med under det nu nästan gångna året – jag själv kan göra det bättre nu efter att ha lagt ut texten för dig. Vi hade hållit den planerade tidtabellen, 10 månader, och skulle då baske mig inte slappna av nu i slutspurten. Vi hade en hel del små detaljer som inte fungerade rätt ännu, men i stort var allt till belåtenhet. I testlokalen. När ingen såg på. Fram till midnatt, när vår testning var över och vi gick hem.

”Jag har något att tala om för dig”, sade Ed mystiskt en stund efter det att jag som vanligt hade kommmit hem mitt i natten. Han såg tack och lov inte ledsen ut, så jag visste att det inte var något sorgligt.

Han började en krystad och väl repeterad översikt av hur vi två älskade varandra, hade ett hem tillsammans, levde vårt liv tillsammans, hur vi två var viktigare för varandra än allt annat. Till slut fick jag lov att skynda på honom – han började se pinad ut och behövde litet hjälp, och jag hade blivit ohyggligt nyfiken.

”Ja, men det vet vi ju”, sade jag, och så lutade jag mig över honom och gav honom en puss.

”Ja, men jag gick ut ett slag här i Västerbyn i kväll och träffade på en kille som tog mig hem till sig och vi hade sex.” – Hans ord snubblade över varandra, för de kunde inte komma ut fort nog. Nu såg han litet orolig ut.

”Vad det gott?” frågade jag och hoppades att det hade varit det.

Han såg på något sätt lättad ut som om han hade väntat att jag skulle ha exploderat. – Jo, visst hade det varit gott. Och så började han en detaljerad beskrivning, från mötet på en trottoar och vad killen sade och vad Ed sade och vem som steg hit och vem som steg dit…

”Strunt i det”, sade jag, ”Berätta i stället hur det gick hemma hos honom.” Jag ville höra detaljer, för jag började bli kåt av nyfikenheten och kände hur jag styvnade till – och då bryr man sig inte så mycket om ifall de korsade Hudsongatan (eng. Hudson Street) mot rött ljus eller inte. Man vill höra detaljer om vem som sög av vem och hur och vad som hände sedan.

Published in: on 2010/06/07 at 07:33  Kommentera  

Inlägg 559: 13 apr 1966

Orderprocessomställningsfördelarna

Jag visste naturligtvis varför vi arbetade för att installera våra två stora datamaskiner hos E F Hutton – för att snabba upp deras kunders aktieköp och för att göra firmans arbete lättare och bättre organiserat. Men om någon hade talat om för mig i förväg precis vad jag nu har berättat för dig, då hade jag verkligen begripit hur mycket vårt arbete skulle komma att betyda för E F Hutton. De skulle bli av med alla dessa ton av papper att sortera och behandla, ett efter ett, under jäktiga förhållanden, natt efter natt – och därmed också bli av med alla de fel som så många händer obevekligen gjorde och sedan måste rättas till.

Men jag var inte på den nivån ännu att jag var inblandad i de stora planerna – jag gjorde vad jag skulle göra, och det räckte liksom till. Mitt synfält hade faktiskt varit begränsat till vad vår lilla grupp skulle göra och hur det skulle göras, men jag var aldrig tillräckligt nyfiken för att ställa frågan: ”Varför går E F Hutton igenom hela den här omställningen som vi håller på med, och betalar alla dessa ohemula kostnader för den?” Hade jag frågat och sedan fått det svar som jag just nu har gett dig genom att beskriva orderprocessen, då hade jag förstått vilken otrolig betydelse till och med min egen lilla arbetsinsats skulle komma att ha för hela börsmäklerifunktionen. En revolutionerande förvandling var på väg, och under det följande decenniet skulle allting på Murgatan komma att förändras från grunden upp.

Vad E F Hutton var på väg att göra – med IBM:s hjälp – var att automatisera den omständliga procedur som du nu så väl känner till. Vår teleprinteroperatris skulle komma att sända sin order, inte till en hålremsestans som nu, utan i stället till en datamaskin på huvudkontoret. Maskinen skulle då imitera en teleprinter, så att vår operatris inte skulle märka någon skillnad alls i sitt arbete. Datamaskinen skulle bokföra ordern och sedan vidarebefordra den till teleprintern i börslokalen. På vägen tillbaka skulle bekräftelsen gå till datamaskinen, som inte bara skulle vidarebefordra den till vår teleprinteroperatris, utan också leta fram ordern som den hade sparat från tidigare och då kunna matcha den mot bekräftelsen. Och att göra allt detta utan att göra några fel.

Allt detta skulle komma att spara in en massa mekaniskt arbete – ajöss med pappersremsan och rullskridskorna – och en massa rutinarbete – ut med hela ordermatchningsavdelningen. Och alla de fel som nu gjordes av den mänskliga faktorn skulle alltså försvinna – tillsammans med den stora avdelning som nu rättade till begångna fel.

Published in: on 2010/06/07 at 07:08  Kommentera  

Inlägg 558: 13 apr 1966

Ordermatchningsnödvändigheten

När mäklaren i börslokalen hade lyckats köpa den önskade aktien från en annan mäklare, så skrev han ner bekräftelsen på köpeavslutet på en liten blankett. Den gav han till sin börsoperatör, som då hamrade ner bekräftelsen på sin teleprinter – precis som vår teleprinteroperatris hade gjort med ordern i början av historien. Sedan upprepades samma resa, med hålremsa och kanske rullskridskor, i andra riktningen tillbaka till lokalkontoret, fast nu med bekräftelsen på aktieköpet. Vår teleprinteroperatris fick bekräftelsen utskriven och gav den till mäklaren, som ringde upp kunden med det glada beskedet.

Hålremsan med bekräftelsen sparades på huvudkontoret lika noga som man tidigare hade sparat den med ordern. Att kombinera varje order med sin motsvarande bekräftelse var en  mycket viktig funktion för firman. Därför skrevs varje sparad hålremsa ut på papper, både order och bekräftelser, och dessa utskrifter gavs till en hel avdelning med folk som inte gjorde annat än att matcha ihop dem med varandra. Innan detta var avklarat kunde ingenting vidare hända.

Det var förstås med hjälp av de stora datamaskiner som börsfirman redan hade som man organiserade alla dessa papper – det var ju för dessa maskiners skull som systemingenjörer som jag själv var där över huvud taget. Allting på papperen måste för den skull överföras till data via stansade hålkort, och en större börsmäklare hade dussintals, ja kanske hundra stansoperatriser som fyllde salar hela nätterna i skyskraporna i nedre delen av Manhattan. De hade det själsdödande jobbet att hamra in på ett tangentbord vad som stod på tusentals handskrivna eller teleprintertryckta blanketter. Hålkorten matades sedan in i en hålkortsläsare för att datorn skulle kunna skapa ett transaktionsregister, där varje köp eller försäljning under dagen kunde hittas – de utgjorde grunden för firmans bokföring och för räkningar och krediteringsbesked som skulle skickas ut till kunderna.

Felaktigt stansade hålkort spottades ut, antingen direkt av kortläsaren eller av datorn vid bearbetningen av siffrorna, och för detta fanns det stora avdelningar av smarta hjärnor som kunde avgöra vad som var fel och hur det kunde rättas till. Igen stora salar fyllda av flinka fingrar.

Detta slavarbete med dagens börstransaktioner pågick under hela natten och måste absolut vara avklarat i god tid innan nästa dags börshandel satte i gång. Fönstren i alla Murgatsstadsdelens skyskrapor var upplysta natten igenom och alla kaféer i trakten var i full gång dygnet runt för att ta hand om personalens hunger och törst – om de fick en halvtimme över och kunde ge sig iväg från jäktet.

Published in: on 2010/06/07 at 06:38  Kommentera  

Inlägg 557: 13 apr 1966

Teleprinterknappsmysterierna

I firmans bås i börslokalen skrevs hålremsans innehåll ut på en teleprinterskrivare. Börsoperatören rev av den och gav den till firmans börsmäklare, som med den gick – aldrig sprang, hur brådskande det än var – till det ställe i börslokalen där man köpslog om den aktien och utförde där det begärda inköpet. Alla på börsens parkettgolv var män – aldrig i börsens historia hade en kvinna satt sin fot där.

Börsoperatörer, 1966 (internet)

Börsmäklare på golvyta där vissa aktier omsattes, 1966 (internet)

Du skall snart få höra hur sorgligt det gick när vi testade vårt system med teleprinteroperatriserna på alla E F Huttons 300 lokalkontor sittande vid sina maskiner på en annars arbetsfri lördag. Jag vill nu låta dig veta litet om hur teleprintern fungerade för att kunna förstå vad som gick på tok och hur jag hade kunnat förhindra det om jag hade tänkt litet längre än näsan räckte.

Tllbaka till vår teleprinteroperatris. Hon hade just fått sin klarsignal för att börja sända in ordern. Hon hamrade in texten på sin teleprinter, ett hundra kilos grönt åbäke, som hade ett tangentbord frampå och ett fönster uppepå, genom vilket hon kunde se ett papper fyllas med det som hon skrev – så som du i dag själv ser det du skriver på skärmen framför dig.

Det fanns tre rader med tangenter, tillräckligt för alla stora bokstäver – små bokstäver fanns inte. Men med samma tangenter kunde man också skriva siffror och tecken – som till exempel komma och punkt. För att göra det måste man först trycka på en skifttangent. Då blev det siffror och tecken istället för bokstäver, ända tills man igen tryckte på skifttangenten och återgick till bokstäver.

En teleprinters tangentbord (internet)

Texten trycktes på papperet av ett skrivelement som gled i sidled framför papperet, en bokstav i taget. För att fortsätta skrivningen på nästa rad gick det åt två olika funktioner, så operatrisen fick lov att trycka på två tangenter: en tangent, benämnd ‘CAR RET’, som fick skrivelementet att glida tillbaka till vänstra marginalen och en annan tangent, benämnd ‘LINE FEED’, som flyttade upp papperet en radhöjd. Efter det var allt färdigt för att skriva nästa rad på papperet.

Du kommer ihåg att när vår operatris skrev ut ordern på sin teleprinter, så skickades den på samma gång ut över telefonlinjen till stansen på huvudkontoret. När du själv i dag skriver ett e-postbrev, så skickas ingenting förrän du har skrivit färdigt, och då går utskickningen på ett ögonblick. Men på teleprinterns tid så skickades det ut en bokstav eller siffra i taget, just i takt med hur fort operatrisen skrev dem. Allting skickades ut, även de tecken som fick skrivelementet att glida tillbaka till vänstra kanten och det som flyttade upp papperet en radhöjd. Allt detta var ju nödvändigt att finnas med för att teleprintern på börsen skulle kunna skriva ut ordern så att den såg precis likadan ut som hos vår teleprinteroperatris.

Published in: on 2010/06/07 at 06:21  Kommentera  

Inlägg 556: 13 apr 1966

Hålremseanvändningen

Om hon arbetade på ett stort lokalkontor, så stod hennes teleprinter i ständig kontakt med en mottagare på firmans huvudkontor i Nya York via en förhyrd telefonlinje, och då behövde hon bara trycka på en knapp på teleprintern och invänta en klarsignal för att få börja skriva.

Men från ett litet kontor fick hon först ringa upp huvudkontoret  på en telefon, som var kopplad till hennes teleprinter, och begära att de kopplade en mottagare till den linje som hon hade ringt upp dem på. Hon fick då vänta tills de sade till henne att de hade gjort det. Först då kunde hon trycka på knappen på sin teleprinter, vänta på klarsignalen och börja skriva.

Mottagaren på huvudkontoret bestod av en hålstans, som producerade en hålremsa i takt med vår skrivande teleprinteroperatris. När hon hade skrivit hela ordern tryckte hon på en knapp som tände en lampa på stansen, vilket betydde att en order hade anlänt och var färdig att vidarebefordra.

Hålremsestans (internet)

Alla hålremsestansarna på huvudkontoret stod i rad utmed en vägg, och vid motsatta väggen stod det en rad hålremseläsare, var och en kopplad till en viss börslokal. Hålremsepersonalen såg att lampan på en stans hade tänts och rev då av hålremsan, tittade med vana ögon på de första hålen i den för att identifiera vilken aktie det gällde, och gick sedan tvärsöver rummet till en av de hålremseläsare som var direktkopplad till den börslokal där just den aktien omsattes.

Vidarebefordran av hålremsor (internet)

Hålremsepersonalen kunde i huvudet aktiesymbolen för hundratals olika aktier – ‘C’ betydde Chrysler, ‘IBM’ betydde IBM – och visste vilken börs de hörde till, men mera ovanliga symboler fick de slå upp i en liggare för att se till vilken börslokal de skulle skicka ordern.

Hålremsa i handen (internet)

På riktigt stora kontor fanns det så många stansar och läsare att personalen använde rullskridskor för att kunna klara av sitt jobb, men det hörde jag bara ryktas om – jag kom aldrig att se det med egna ögon. Men till min glädje kunde jag just nu på internet läsa om precis den saken!

Hålremsan matades så in i den utvalda hålremseläsaren, och ordern vidarebefordrades därmed till firmans bås i börslokalen. När det var gjort överlämnades hålremsan till någon som såg till att den skulle finnas till hands senare för bokföringsändamål. Det var nämligen viktigt för huvudkontoret att kunna klara av bokföringen av denna order utan att behöva anlita vår teleprinteroperatris på lokalkontoret eller firmans börsoperatörer – de hade tillräckligt mycket att syssla med ändå.

Hålremseläsare (internet)

Published in: on 2010/06/07 at 05:53  Kommentera  

Inlägg 555: 9 – 13 apr 1966

Stordeklarationsblankettanvändningsavancemanget

Min tredje amerikanska inkomstdeklaration stod för dörren, och med en viss stolthet erfor jag att jag inte längre fick använda det lilla hålkortet som hittills hade räckt till. Min inkomst under år 1965 hade just nätt och jämnt överstigit 52.000 kronor, och då gällde bara den stora blanketten. Det blev egentligen varken svårare eller dyrare – blanketten såg skrämmande ut men den tog bara någon timme att fylla i. I dag måste varenda människa jag känner låta en byrå göra det arbetet – så krångligt är det. Det är stört omöjligt för andra än nörder som jag att klara av det på egen hand. Och för mig kan det ta ta en hel månad.

Framsidan, min 1965 års federala deklaration (1966)

Baksidan, min 1965 års federala deklaration (1966)

När jag just nu förberedde de två bilderna av min deklaration gav de mig en rungande örfil. De sade att jag inte alls hade haft något konto i Sjömännens Bank för Sparande år 1965 och att jag hade farit med osanning när jag tidigare berättade om den som min bank redan år 1963. Tänk vad man kan blanda bort sig efter bara 45 år! När jag tittar framåt i mina deklarationer finner jag att jag inte fick någon ränta från den banken förrän år 1968! Men nu sitter jag alltför fast i mina lögner, och även om jag inte kom till Sjömännens Bank för Sparande år 1963, så tänker jag inte flytta rätt allt det som jag har skrivit om den banken. Allt jag har sagt om den är riktigt, bortsett från årtalet – så jag tillgriper min poetiska licens att låta det stå kvar som det är.

Keramiksymbol för Sjömännens Bank för Sparande (internet)

April blev inte alls så lättsam i fråga om min arbetsbörda som jag hade räknat med. Under maj månad visste jag att det skulle bli slitigt uppe i Poughkeepsie, men det blev inte mycket fritid i april i Nya York heller. Det blev arbeta-äta-sova, i den ordningen, och ingenting annat. Vi, som ansvarade för systemprogrammet, måste hålla tiden, så att E F Huttons nya maskin skulle kunna levereras som planerat, den 24 maj. Nej, nu är det hög tid att jag låter dig få höra vad jag egentligen sysslade med så intensivt i ett helt års tid!

Innan jag – tillsammans med IBM – kom in i bilden, gick det till så här när en kund ville köpa en aktie:

Kunden ringde upp sin mäklare på en börsfirmas lokala kontor. Mäklaren – alltid manlig – skrev ner på en orderblankett vad kunden ville köpa och gav den till en kollega – alltid kvinnlig – som kallades teleprinteroperatris. Hon skulle se till att köpordern snabbt kom iväg till börsen. Vägen dit var minst sagt krokig.

Broschyr för en teleprinter (internet)

Published in: on 2010/06/07 at 05:30  Kommentera  

Inlägg 554: 28 mar – 5 apr 1966

Önskelistan

Genom att ha litet mera ledig tid fick jag tillfälle att tänka på vad mer vi behövde för vår lilla bostad. Mest av allt var det nog förvaringsmöjligheter. Vi hade varken källarskrubb eller vindskontor i vårt hus, något som alla svenska lägenheter har tillgång till. Då förstår du nog mina drömmar om en djup hylla tvärs över rummet vid entrédörren. Den skulle vara till för resväskor och annat sådant som sällan används men som tar stor plats. Ett kort draperi kunde hänga ner från taket för att dölja det som låg däruppe. Det var den goda takhöjden som kunde tillåta denna idé. Och det sänkta innertaket skulle automatiskt markera den delen av rummet som tambur.

Men vi behövde också ett vanligt förvaringsskåp, högt och djupt och stängbart, för att bli av med allt det som nu dignade på den stackats hatthyllan inne i den stora garderoben och inte alls hörde dit. Jag lärde mig att det är inte man själv som kräver utrymme i en bostad – kroppen tar egentligen inte alls mycket plats – utan det är allt krafs man samlar på sig som måste förvaras.

En fåtölj till stod på önskelistan också, mest för balansens skull när vi hade vänner över.

Färg-TV var nog en lyx som gärna kunde få vänta ett tag. Dels för att den var dyr – den kostade otroliga pengar – men också för att vi båda tyckte att färgerna inte hade blivit bra ännu – de var alldeles för skrikiga och onaturliga. Varför inte ge färg-TV ett par år till på sig för att mogna?

Årets färg-TV av det fina märket Zenith, 1966 (internet)

Och så två fotoönskningar: Att få tillbaka min kamera från Östtyskland – men det kunde jag inte göra något åt – den skulle komma när den kom. Och att snart få tillbaka färgbildsprojektorn från Kodakfabriken i Rochester – den var där på reparation, sedan fläkten hade gått sönder den där kvällen när vi hade vänner över på middag.

Tidigt i april fick jag ett brev om att jag skulle byta ut de 20 aktierna i Muskegon Piston Rings (se inlägg 320) mot lika många i AP Parts, som hade tagit över Muskegon. AP Parts tillverkade ljuddämpare för bilar, fast vad brydde jag mig om det, bara de tjänade pengar?

Den 5 april sålde jag igen en IBM-aktie för 2.745 kronor – på den hade jag tjänat 609 kronor – varav hälften tack vare min femtonprocentiga rabatt vid inköpet – och för de pengarna köpte jag 13 aktier i gamla goda Warner & Swasey. Jag hade sålt 10 av dem bara två månader tidigare. Sedan dess hade de gått ner, precis som jag hade förutsagt, och nu var de 34 kronor billigare per styck. 2.715 kronor betalade jag nu för dessa 13. Det var inte utan att jag började tycka att jag hade anlag till börshaj. Ack, så litet man vet!

Published in: on 2010/06/07 at 04:46  Kommentera  

Inlägg 553: 27 mar 1966

Jugoslavienreseplanerna

Vad som fick Jugoslavien att börja acceptera turister var något så prosaiskt som brist på pengar. Sovjetunionen idkade varuhandel med sina lydstater, så de hankade sig fram så gott Ryssland tillät dem, men när Tito bröt sig ur kretsen så blev Jugoslavien helt utan varutillförsel. Därför spred sig snabbt en ohygglig fattigdom i landet, hungersnöd om du vill, och snart fick man se sig om efter nödlösningar. Turism blev en av dessa. Först var det krångligt värre, men för att få mera turister så förenklade man pappersexercisen, och år 1967 skulle man till och med komma att ta bort visumtvånget – något ofattbart för ett totalitärt land. Men nöden har ingen lag.

Ed var med på noterna – dit skulle vi resa! Och eftersom Eurailpasset på tåg inte gällde i Jugoslavien så bestämde vi oss för att hyra en bil för hela Europaresan – vi hyrde ju bil i ett kör här hemma.

Det billigaste sättet att flyga till Europa fann vi vara med det isländska flygbolaget Loftleidir. Med det skulle vi också få en glimt av Island på köpet. Vi tänkte resa på hösten, efter skollovens slut, för då skulle det finnas gott om plats och rum överallt.

Loftleidirs varumärke (internet)

Det var gott att igen ha en kul resa att se fram emot. Men längre gick vi inte i planeringen just nu, för restiden berodde ju mycket på mitt installationsarbete för IBM. Ed kunde ta ledigt från sitt bokförlag närhelst han önskade.

Men långt före resan hade jag ett annat datum att se fram emot – den 24 maj. Då skulle IBM leverera de två datamaskiner som skulle använda vårt fantastiska program. Det var E F Hutton som blev den första börsmäklarfirma att dra nytta av det. Och när de hade fått maskinerna så skulle vår arbetsgrupp inte behöva greja med programmet på kvällar och nätter på diverse datacentran runt i staden och ute i tassemarkerna på IBM:s fabriker. Vi skulle i stället kunna vistas på E F Huttons kontor nära Murgatan, på vanlig arbetstid, och alltså återigen leva ett normalt liv. Jaha, precis så trodde lilla jag!

E F Huttons varumärke (internet)

E F Huttons nya datamaskin skulle byggas på IBM:s fabrik i Poughkeepsie, norr om Nya York, fast inte fullt så långt borta som Kingston, och omkring den 1 maj skulle den vara såpass färdig däruppe att vi kunde få använda den för våra programtestningar. Så för mig skulle alltså Poughkeepsie gälla för det mesta av maj månad. Fram till dess arbetade jag från klockan 12.00 till 24.00 sex dagar i veckan inne i Nya York.

Published in: on 2010/06/05 at 06:49  Kommentera  

Inlägg 552: 27 mars 1966

Kommunistterritoriebesöksmöjligheten

Minnet av vår underbara resa till söderhavet i november fick Ed och mig nu att drömma om en ny resa någonstans. Kanske dags för Europa – det var ju sevärt så det dög, och dessutom var det billigt. Att jag själv hade bott i Europa i 29 år betydde inte att jag var hemtam därborta – allt jag hade sett, bortsett från Norden och England, var ju i stort sett det som hade flugit förbi tågfönstret under de tre veckorna tillsammans med DaNi. Ed för sin del hade varit i Paris i någon vecka på sommaren 1964, och det var allt. Skulle han vara intresserad av en resa, månne?

Det var inte frågan om att packa och resa iväg nu med en gång. Dels kunde jag helt enkelt inte vara borta från mitt programutvecklingarbete vid den här kritiska tiden, och dels var både Ed och jag pedanter när det gällde att göra något av betydelse. Vi tyckte om att planera och få allting rätt. Och sådant tar tid – inte mycket om man avser timmar av aktivt arbete, men desto mera av undermedvetet tänkande – det höll man på med i veckor och månader. Nu i mars var det bara frågan om vaga planer och inget annat.

I Nya York hörde det till söndagsmorgonen att stanna hemma och läsa den tjocka tidningen i timmar innan man gav sig ut – tidningen hade vi i allmänhet köpt redan sent på lördagskvällen. Vi hade läst i resebilagan en söndag att det numera var enkelt och säkert att resa till Jugoslavien – det enda som behövdes av formaliteter var ett visum i passet och det fick man hur lätt som helst. Det lockade. Ett kommunistland som inte var lika otänkbart som Ryssland. Skrämmande och säkert på samma gång?

Jag måste nog berätta vad Jugoslavien var för något – du kanske inte känner till det landet, som har varit utraderat från kartan nu i många år. I sydöstra Europa ligger det många rätt små länder, söder om Österrike och Ungern, väster om Rumänien och Bulgarien, och norr om Grekland och Albanien. Hela den landytan kallades tidigare Jugoslavien. Du känner till området som länderna Macedonien, Kosovo, Montenegro, Serbien, Bosnien, Kroatien och Slovenien. På vår tid hade vi det mycket enklare: Jugoslavien var namnet på det hela. När det föll sönder blev det sju namn att hålla reda på.

Karta över Jugoslavien (internet)

Jugoslavien hade varit en av Sovjetunionens lydstater, men dess ledare, marskalk Tito, kom snart efter krigets slut på kant med Stalin och ledde då sitt land ut ur dess beroendeställning. Tito förde emellertid samma sorts kommunistisk totalitärpolitik som Sovjetväldet, så det förblev länge helt omöjligt att turista i Jugoslavien.

Titos med Nixons, Vita Huset, 1971 (internet)

Published in: on 2010/06/05 at 06:44  Kommentera  

Inlägg 551: 27 mar 1966

Fritidsklädselsfrihetsbetydelsen

Människan vill ju i allmänhet passa in i sin omgivning, och ville man ha friheten att klä sig enkelt och sexigt på fritiden så var det naturligt att man sökte sig till en enklare boning av bohemisk typ – som 351:an – hellre än en lyxfastighet. Vandringen dit hade tagit mig två och ett halvt år, men jag hade till slut hittat hem. Varför tog det mig så lång tid?

Till Femte avenyn 30 levererades jag som ett paket när jag var sex dagar gammal som amerikanare. När DaNi och jag senare flyttade ut från Kenny Jeromes prål och sökte vår egen boning, då var jag såpass osäker och ovetande om allting att jag bara följde med DaNi, och han inriktade sig helt på hus som han var van vid. Men när jag efter två år i Peter Warren skulle ge mig av på egen hand efter uppbrottet med DaNi, då följde jag intuitivt mitt behov att bo bögståndsmässigt, alltså där slitna och vardagliga fritidskläder välkomnades och inte bara tolererades.

Jag tror inte att jag var medveten om denna distinktion ens vid den tiden. Kanske det är först nu, när jag analyserar mitt handlande ex post facto, som jag förstår varför jag beslöt att ge upp den symboliska lyxen – dörrvakten, husnamnet, hissarna, brevrännan – för att i stället bo i en uppenbart simplare boning. Det var alltså för att passa in i och vara del av den miljö som hörde till min själ och inte till mitt yrke. Att jag sedan strävade efter att ha i stort sett samma bekväma liv inne i min slumlägenhet som i en lyxvåning – luftkonditionering, porttelefon, bad och dusch, öppen spis, bjälkar i taket, importerade möbler – visar faktiskt att det inte var en sänkning av levnadsstandarden som min själ krävde.

Och uppenbarligen var det något som den säkert välbärgade Jean Shepherd också eftersträvade genom att bo i 351:an, låt vara under en mycket begränsad tid. Är det inte intressant?

Ed och jag hade äntligen litet fritid att avnjuta tillsammans i våra fritidskläder. Under vintern hade vi knappast haft tid att vara tillsammans ett dugg, och det var rätt påfrestande i längden. Mitt arbete med det nya dataprogrammet hade krävt konstiga nattskift, mina två operationer blev till en månads misär, och flyttningen till den nya lägenheten hade tagit hand om det mesta av vår tid ihop – roligt men ack så jobbigt.

Även om jag fortfarande ofta hade kvällsarbete så hade vi nu då och då tid att äta ute ihop, gå på bio ihop, och att vara hemma ihop. Vi trivdes så bra med varandra, och kanske, just kanske, själva begränsningen av stunderna tillsammans under vintern hade medfört att vi desto mera kom att uppskatta varandras sällskap.

Published in: on 2010/06/05 at 04:37  Kommentera  

Inlägg 550: 27 mar 1966

Bostadsmiljöautencitetsbetydelsen

När man steg ut från dessa bostadspalats, så lämnade man kvar sin eleganta tillvaro där och ‘slummade’, som det hette – besökte slummen däromkring. Och sedan återvände man till sin lyx. Det var två skilda världar. Den säkra, komfortabla världen, den med husnamn och dörrvakt och hissar och postränna. Och den enklare, bohembetonade världen därutanför – av vilken 351:an var en integrerad del – i vilken man alltså alltid slummade, även när man sov. Det var naturligtvis inte frågan om någon slum – jag använder bara det ordet för att poängtera skillnaden i status mellan de två världarna.

Man kände det som om ens boning i 351:an mycket bättre passade in i den miljö där den låg. Och detta faktum gjorde att man själv på något sätt kom att känna sig mera autentisk – man bodde i den miljö som folk på andra ställen föreställde sig när man stolt sade att man ‘bodde i Greenwichbyn’.

Fast egentligen ‘bodde’ man inte i Greenwichbyn – man var en del av den. Jag gick till mitt arbete varje morgon i vit skjorta och slips, hel kostym och välputsade skor. Det hade varit normal klädsel i mina två lyxbyggnader. Så hade de flesta medmänniskorna i hissen också sett ut – man passade in precis. När man nu kom ut från 351:an, så var det lika normalt – det var ingenting konstigt att stiga ut kontorsklädd ur ett enkelt brunstenshus på morgonen. Och i tunnelbanan var man alltid packad som sardiner ihop med all sorts folk.

Som jag redan år 1963 hade märkt, så bytte amerikanerna som regel kläder när de kom hem från sitt arbete – på fritiden var man alltid fritidsklädd. Hur fritidskläderna såg ut, ja där var det en viss skillnad. Den normala fritidsklädslen i lyxhusen i Greenwichbyn, precis som överallt annars, var välpressade långbyxor, långärmad sportskjorta gärna med en sidenhalsduk, välputsade lågklackade mjuka vardagsskor utan snörning – som hette ‘loafers’ på både svenska och engelska – och ljusbruna sockor. I andra sorters Greenwichbyboningar klädde man sig i slitna jeans, en väl använd bomullströja, gamla tennisskor – som även på svenska i dag heter ‘sneakers’ – och kanske vita sockor.

Dock klädde sig bögarna på det senare sättet även när de bodde i lyxhusen – naturligtvis bara om de vågade ta risken att bli ‘avslöjade’ för vad de var. Den sortens fritidsklädsel ledde aldrig till chockerad hicka i lyxhusen – även ‘fint folk’ var vant vid sådan underklassklädsel i Greenwichbyn. Men det stod ändå helt klart att den bara tolererades – inte välkomnades eller ens accepterades.

Published in: on 2010/06/05 at 04:32  Kommentera  

Inlägg 549: 27 mar 1966

Greenwichbysöndagsfilmen (del 3)

(fortsättning)

”För den som letar finns det hemliga skatter och gömda trädgårdar överallt i Byn.

”Vid festivalen för S:t Gennaro (ita. San Gennaro), Neapels skyddshelgon, och på festerna för S:t Anton (ita. San Antonio) och Vår fru av Pompeii (eng. Our Lady of Pompeii) kan man pröva sin lycka eller proppa i sig pizza, salsice, calzone, zappone, scongilli och canole. Mamma mía!

”Ja, detta är Greenwichbyn, åtminstone om söndagarna. På vardagarna, ja, det är en annan historia.”

Nu är det hög tid att du får se och njuta av den tidstypiska filmen. Något som är lustigt med den är att de lyckades skapa hela den här filmen utan att ens antyda att Greenwichbyn var Amerikas och troligen världens absoluta bögcentrum – möjligen i konkurrens med San Franciscos Castrodistrikt. Allt annat, konstutställningen, helgonfesterna, poeterna, rasblandningen, käppbollspelet, jazzen, gaslyktorna, repertoarteatern, är med, men de fångade inte en enda bög med kameraobjektivet. Vi existerade ju inte officiellt på den tiden. I dag gör vi det, och jag tror att det är ett av skälen till att filmen ger ett så tidstypiskt och litet sockersött intryck.

Klicka här och sedan på den stora pilen. När filmrutan kommer rekommenderar jag dig att, som alltid, klicka på den lilla vita fyrkanten i nedre högra hörnet för att få filmen i fullskärmsstorlek. Efter filmens slut kommer du tillbaka till verkligheten genom att trycka på Esc-knappen.

Läs gärna andras kommentarer om filmen – nedanför den stora pilen. De är mycket välskrivna och reflekterar i stort samma känslor som jag hade när jag såg den. Men ingen säger att de fick tårar i ögonen – det är något som är reserverat för enbart sentimentala våp som jag. Men jag kände mig faktiskt under några härliga minuter förflyttad till Byn som den var på 60-talet.

Ack ja! Men nu har du fått nog av allmänt snack om miljön som Ed och jag bodde mitt i. Du kanske undrar över att jag inte har berättat om Byn på samma sätt tidigare, för även mina två förra bostäder låg ju bara ett ordentligt stenkast från 351:an. Du har alldeles rätt i det. Det är samma stadsdel, geografiskt sett. Och visst gick vi omkring i Byn, DaNi och jag, när vi bodde i de två pampiga bostadskomplexen. Men det är inte en fråga om adress så mycket som om sammanhang. 351:an var så mycket mera i klang med vad Byn representerade än vad lyxhusen lyckades med, hur mycket de än må ha försökt.

Published in: on 2010/06/04 at 23:50  Kommentera  

Inlägg 548: 27 mar 1966

Greenwichbysöndagsfilmen (del 2)

(fortsättning)

”Detta är Rundeln (eng. the Circle). På vardagarna är den en plaskdamm för Byns ungar, men på söndagarna är vattnet avstängt, och då blir Rundeln en träffpunkt för gitarr-, bongo- och banjospelare, flanerande Bybor, folksångare och turister. Rundeln är ett bra ställe för att stöta ihop med gamla vänner och att skapa nya.

”Washingtontorgparken är händelsernas centrum på söndagseftermiddagen.

”Under de senaste 200 åren har parken tjänstgjort som duellfält, fattigmans begravningsplats, paradplats, avrättningsplats och kurort. I dag är den just en park, med träd och bänkar och gungbrädor. Och det är precis så som Byborna vill ha den.

”Två gånger om året sedan femtio år tillbaka har hundratals konstnärer ställt ut sina verk på världens största utomhuskonstutställning. Vissa saker är bra, andra inte, men om man säger att man är en konstnär och har målningar som bevis på det, så är man välkommen att prova ut hur bra de är inför tusentals kritiska ögon och då och då en välfylld plånbok.

”Alla känner alla i Byn, mer eller mindre.

”Många besökare och de flesta taxichaufförer råkar vilse så snart de kommer till Byn, men Byborna vidhåller att dess snedvinklade gator löper kompassriktigt och att det är resten av Manhattan som är besynnerlig.

”Under tidernas lopp har fler och fler av Byns landmärken försvunnit och blivit utbytta mot annat, men det som finns kvar, de gamla ateljéerna, de omvandlade stallen och vagnslidren och de sista av Byns gaslyktor är synliga påminnelser om tidigare kapitel i Nya Yorks historia.

”Historikerna säger att sexpatronsrevolvern, stumfilmen och ångbåten har uppfunnits i Greenwichbyn, och vem vet, kanske också käppboll (eng. stickball) – ungarna håller till på gatan  och slår bollen, såsom i brännboll, mot en yttertrappa, där det gäller att träffa rätt, så att bollen studsar i avsedd vinkel.

”Många seder från Gamla Världen frodas här också, som boccia, ett italienskt spel.

”Från boccia till burlesk – man kan hitta nästan allting i Greenwichbyn.

”I Byn föddes den amerikanska repertoarteatern – en teaterlokal som omväxlar med flera olika föreställningar under en given period – och den är också platsen för de vitala och livskraftiga Utom-Broadway-teatrarna (eng. Off-Broadway theatres).

”Det finna dussintals små krypin där man kan lyssna på jazz, poesi av poeter ur den rotlösa generationen, och bubblandet av en espressomaskin.

(fortsätter)

Published in: on 2010/06/04 at 23:36  Kommentera  

Inlägg 547: 27 mar 1966

Greenwichbysöndagsfilmen (del 1)

Nu skall du få följa med på en 12½ minuters promenad i Greenwichbyn på 1960-talet. Det är en liten filmsnutt som jag har hittat på internet och som otroligt väl visar hur min hemstadsdel såg ut på söndagarna vid den tiden.

Guidens röst hör till Jean Shepherd, en hallåman på en av Nya Yorks radiostationer, och lustigt nog bodde han faktiskt i 351:an under en kort tid medan Ed och jag också bodde i huset. Inte för att vi någonsin mötte honom i trappan, men ändå.

Jean Shepherd, 1970 (internet)

Hans kommentarer är rätt på kornet, men filmen tål gott att ses även om du inte förstår engelska. Jag har nämligen gett mig på att översätta hans text till svenska härnedan. Det som där står i parenteser är mina egna förklarande tillägg bortom Jean Shepherds ord. Och en sak till: när han säger ‘Byn’ (eng. The Village) så menar han Greenwichbyn, precis så som man på vardagsspråk alltid kallar den i Nya York

Här har du filmens text översatt till svenska:

”Söndag i Byn.

”Greenwichbyn är mest av allt ett själstillstånd. För de ursprungliga indianerna var den en gynnsam jaktmark, och det är den allt fortfarande nu när indianerna är borta – en gynnsam jaktmark är nämligen en plats för själen. Tom Payne gav Amerika ‘Krisen’ (eng. the Crisis) – en bok, ur vilken uttrycket ‘Det är tider som dessa som prövar människornas själ’ har blivit bevingat. Någon annan upptäckte broccoli på Bleeckergatan.

”Byn är en ö av färg och lugn, och den ligger någonstans mellan Murgatan och Föreningstorget (eng. Union Square). År 1916 förklarade konstnären John Sloan byn att vara en oavhängig republik, och det är den, full av självtillit och inte lättpåverkad. Här spelar ålder ingen roll, därför att de flesta som bor här vandrar runt och söker efter något. En del är poeter, andra siare. Men i Byn är alla unga inombords.

”Poeter och filosofer har alltid flockats till Byn. Här skrev Joe Gould, en bohem som gjorde sig till poet med en enda tvåraders dikt till sitt namn: ”På vintern är jag buddhist, på sommaren nudist.” Konstnärer flockas också hit. Alla målarskolor är representerade, abstrakt expressionism, romantisk realism, färgdroppare och färgstänkare: allt det bästa och allt det värsta kan hittas här.

(fortsätter)

Published in: on 2010/06/04 at 23:34  Kommentera  

Inlägg 546: 26 mar 1966

Pornografiförsäljningsutskällningarna

Bortsett från denna pikanta detalj var Washingtontorgparken inte alls något utpräglat bögtillhåll. Den var mycket uppskattad av studenterna på Nyayorkuniversitetet, som hade de flesta av sina byggnader öster och söder om parken. Därför fungerade den i stort sett som en skolgård, och när vädret var skönt åt Ed ofta sin lunchsmörgås därute – och det var bara ett kvarter från vår lilla bostad.

Öster om Washingtontorgparken låg Östbyn, östra delen av Greenwichbyn, och där var det mest strejt bohemfolk som höll till. Det var mindre välvårdat där än hos oss i Västbyn (eng. West Village), men det mesta var ändå inte slum. Vi hade sällan någon anledning att vara där, så det var därför som vi alltid begav oss västerut när vi gick omkring i grannskapet.

Vi satte oss gärna på samma bänk på Sheridantorget där jag en gång i tiden hade suttit med DaNi, och där du själv har sett på en bild att Bob Dylan en gång också hade suttit. Vi följde med ögonen våra medbögar på deras snabba steg kors och tvärs. Ibland träffade vi där killar som vi kände och pratade en stund med dem, och om vi var ute till efter 22-tiden så kunde vi köpa morgondagens Nya Yorks Tidender i kiosken mitt på det trekantiga torget.

Våra kvällsflaneringar begränsade sig till Greenwichbyn – hemmavid var det allt bäst. Men visst fanns det bögliv på andra håll i storstaden också. På 42:a gatan till exempel, men där var det en helt annan sorts bögliv: det var tonåringar som erbjöd sig att ha sex för pengar med äldre män, vilka oftast plockade upp dem i sin bil och for iväg. Denna sorts bögliv intresserade oss förstås inte ett skvatt.

Tonåringar till salu för sex, 42:a gatan, New York, 1966 (internet)

Men 42:a gatan hade också pornografibutiker, och de existerade på samma villkor som barerna, det vill säga genom polismutor och maffiaanknytningar. Där fanns det ofta ett litet hörn med bögporr, där man kunde finna sådant som jag en gång hade smugglat med mig från Sverige och därmed riskerat hela min amerikaframtid – och sedan aldrig ens tittat på.

Porrbutiker, 42:a gatan, New York, 1972 (internet)

Porrbutiker, 42:a gatan, New York

Någon enstaka gång steg jag in i en sådan butik, och kanske till och med köpte något att ta med hem. En fet gubbe med maffiaröst satt vid en disk högt upp där han kunde överblicka alla försäljningsbord. En gång i minuten hojtade han ilsket till någon att ”inte läsa här – köp och ta med det ut”. Ett svältfött folk finner sig i vilken sorts kundbemötande som helst.

Published in: on 2010/06/04 at 23:28  Kommentera  

Inlägg 545: 26 mar 1966

Följajohnlekstillämpandet

Bara ett kvarter österut från oss hade vi Washingtontorgparken, och där fanns det, som överallt i Greenwichbyn, ett diskret bögliv. Runt parken löpte det ett lågt svart järnsmidestaket för att skydda gräset och få folk att hålla sig till de asfalterade gångarna. Som vid alla staket stod det folk här och där och lutade sig mot det. När någon stod lutad mot staketet i det nordvästra hörnet av parken, så kunde det betyda något alldeles särskilt.

Järnsmidesstaket, Washingtontorgparken, New York (internet)

Om jag gick fram till en kille som stod just där och frågade honom vad klockan var, så var det inte alls det jag frågade om. Nej, min fråga gällde i stället om han skulle vilja ha sex med mig. Om han svarade att han tyvärr inte hade någon klocka på sig, så betydde det att han inte var intresserad. Men om han var intresserad, då tittade han på sitt armbandsur och gav mig det exakta klockslaget, timme och minut, och jag lade minuttalet noga på minnet. Jag tackade och gick några steg därifrån, medan han gav sig i väg åt sitt håll. Sedan följde jag efter honom, på lämpligt avstånd, så att vi inte verkade att ha något med varandra att göra. Till slut kom han till en port, som han låste upp, och gick in – men inifrån höll han den sedan öppen en centimeter, just så mycket att den inte slog igen. Jag puffade upp dörren, och sedan gick vi upp till hans bostad utan att säga ett ord på vägen.

Om huset var stort och hade dörrvakt, såsom på Peter Warren, då gick killen bara in och försvann. Det var för den situationen som jag hade lagt det exakta minuttalet på minnet. Killen hade nämligen inte alls gett mig den riktiga klocktiden därute i parkhörnet. Om klockan var, säg, 15.37, så hade han då svarat mig: ”Klockan är tre och 12 F”, där timmen var riktig men minuten bestod av ett lägenhetsnummer, alltså lägenhet F på tolfte våningen. Allt jag behövde säga till dörrvakten var ”12 F” och han släppte då utan vidare in mig till hissen. Killen hade naturligtvis viskat något till dörrvakten när han gick in så att han var förberedd för min entré någon minut senare. Dörrvakterna utförde uppdrag av olika slag för sina hyresgäster – och fick sedan till jul varje år fabulöst mycket drickspengar i kuvert från sina tacksamma hyresgäster.

Genom att inte ett ord yttrades, bortsett från tidsförfrågningen, så fanns det inte en chans att man skulle kunna åka fast för att ha sökt sätta igång en komplott mot samhällets fortbestånd genom att egga till en olaglig handling eller ens att ha yttrat något skabröst eller otillständigt på allmän plats. Polisen kände förstås till alltihop, men vad kunde de göra åt saken?

Published in: on 2010/06/04 at 23:20  Kommentera  

Inlägg 544: 26 mar – 21 apr 1966

Köttförpackningsdistriktsköttsökeriet

Den första baren, i Östbyn, beslöt att vara stängd den dagen. Det andra baren, vid Timestorget, serverade dem sprit trots vad de hade sagt: ”Hur skulle jag kunna veta att de var homosexuella. De gjorde ju ingenting homosexuellt.” Alltså otur igen!

Slutligen begav de sig till Julius i Greenwichbyn. Det råkade så vara att en präst några dagar tidigare hade arresterats därinne för att ha inviterat någon till att ha sex, och att baren därefter var tvungen att ha en skylt i fönstret som varning om att det hade varit en polisräd där.

Varningsskylt om polisräd, Bögbaren Julius, New York, 2007 (internet)

Här blandade bartendern till den beställda drinken och ställde glaset på disken, men sedan lade han sin hand över glaset och vägrade gästen att få dricka den. Du ser just detta på denna fina bild.

Serveringsvägran vid Mattachinesällskapets smutt-in, Bögbaren Julius, New York, 1966 (internet)

För detta drog Mattachinesällskapet Nya Yorks utskänkningsmyndighet inför rätta, och domstolen beslöt att homosexuella hade rätt att få samlas under fridsamma förhållanden. Med den rätten äntligen lagligen fastställd så kunde följande år en bögbar vid namnet Stenväggen (eng. Stonewall) slå upp sina portar på Kristoffergatan, ett kvarter från Julius. Vad som kom att hända där år 1969 skall jag berätta om när vi har kommit så långt.

Bögbaren Stenväggen, New York, 1969 (internet)

I det nordvästra delen av Greenwichbyn, i närheten av Hudsonfloden, låg det en massa små slakterifirmor, där hela djurkroppar styckades och förpackades i kundstora bitar för speceriaffärerna överallt i staden. Detta gav området namnet ‘Köttförpackningsdistriktet’ (eng. Meat Packing District).

Köttkrokar i Köttförpackningsdistriktet, New York (internet)

Vid arbetsdagens slut parkerades deras täckta leveransbilar där på gatorna, medan långtradarna ställdes på kajen nere vid floden. En del flak saknade bakvägg och andra var olåsta, så det var bara att hoppa upp och in i den kolmörka grottan. Hundratals bögar kunde få rum i en enda långtradare, och ett dussintal bögar på en lastbilsflak kunde få hela bilen att gunga.

Långtradare nattparkerade på Hudsonflodens kaj, New York, cirka 1966 (internet)

Ed och jag var bara iakttagare av vad som försiggick, men nog pirrade det av nyfikenhet på vad som försiggick därinne uppepå lastbilarna. Vi visste naturligtvis vad det var, men att veta är ju inte att se. Intressant är att den kolmörka anonymiteten på lastflaken skapade en total integration bland utövarna av sin akrobatik. Ras och samhällsställning, ålder och bankkonto var helt ovidkommande – kukstorleken kunde man känna och det var allt som betydde något. När Ed och jag några år längre fram hade blivit bekanta med chefredaktören för en stor finansveckotidning, så var det för oss helt naturligt när vi en dag råkade se honom hoppa ner från ett av lastbilsflaken och försvinna därifrån i kvällsmörkret.

Published in: on 2010/06/04 at 12:14  Kommentera  

Inlägg 543: 26 mar – 21 apr 1966

Bögbarenjuliusevenemanget

När jag skriver om dessa förhållanden måste jag påminna dig om att det inte var olagligt att vara bög, men att så gott som allting man gjorde som bög var eller kunde lätt klassas som olagligt. Du skall till exempel veta att analsamlag hade varit lagligt bara sedan år 1961 och då bara i en enda delstat, Illinois – i alla de andra delstaterna var det totalt förbjudet. Att viska i en attraktiv killes öra att man gärna skulle vilja bjuda hem honom gick an, men om man fortsatte med en antydan om vad man skulle kunna göra tillsammans – då var man ute på tunn is. Råkade han vara en civilklädd konstapel, som det fanns gott om överallt, så var det klippt: det blev handbojor och avmarsch och namn i tidningen.

När Ed och jag strosade omkring på de små sidostråken i Greenwichbyn, passerade vi de få vattenhål som fanns kvar trots McCarthy och Eisenhower, Mortimer och Wagner. Bögbaren Julius var en av dem. Den låg på 10:e gatan, samma som Peter Warren och Sutters bageri, och den hade fungerat som bar alltsedan år 1867, alltså i nära 100 år.

Bögbaren Julius, New York (internet)

Fönster till bögbaren Julius, New York, 1966 (internet)

Bögbaren Julius på kvällen, New York (internet)

En av oss osedd vägg av minnen inne på bögbaren Julius, New York (internet)

Nej, inte som bögbar hela den tiden, bevare sig väl – den blev inte ett tillhåll för homosexuella förrän i första hälften av 1960-talet, ungefär när jag började göra staden osäker, inte för att jag hade haft ett skvatt med den att göra. Ed och jag aktade oss noga för att gå in på någon bar – vi var inte alls nyfikna och jag tror inte att ens Ed visste hur de såg ut inuti, dessa syndens nästen.

Då för tiden hade Nya Yorks utskänkningsmyndighet en regel för barer att följa: Ingen sprit fick serveras till förargelseväckande – och homosexuella ansågs att automatiskt väcka förargelse. Barerna var i en svår situation – de var ju måna om sina kunder men måste samtidigt se till att inte förlora sina spriträttigheter. Därför serverade de inte gärna män som var allmänt kända som homosexuella, och de kunde också förhålla gästerna att inte ha ögonkontakt med andra män – raggning var alltså inte tillåtet.

Just då, på våren 1966, den 21 april, ordnade ett redan väl ingånget bögförbund, Mattachinesällskapet (eng. Mattachine Society), en vad de kallade ‘smutt-in’ (eng. sip-in). Ett antal medelålders män, alla välansade och iklädda affärskostymer, gick in på en bar, och var och en sade, när det var deras tur att beställa, det följande till bartendern: ”Jag är homosexuell, jag är ordentlig, jag har för avsikt att förbli ordentlig, och jag vill beställa en drink.”

Det gjordes inte som en överraskning, utan de hade gjort klart genom pressen vad som skulle hända, och de hade publicerat ordagrant vad de skulle komma att säga innan de beställde.

Published in: on 2010/06/04 at 12:05  Kommentera  

Inlägg 542: 26 mar 1966

Bögbarsvisitsriskfylldheten

FBI, den federala polisorganisationen, gjorde grovgörat i jakten på dessa farliga människor. Man räknar med att sammanlagt 13 miljoner anställda i landet var med på listan av folk som misstänktes för att ha fel sorts sexualitet. Ännu en liten pikant detalj hör hemma här: högste chefen för FBI under en 48 års evighet, J Edgar Hoover, var själv aktiv som homosexuell transvestit.

J Edgar Hoover (internet)

FBI samlade in namnen på alla män som hade arresterats – alltså inte bara dem som hade dömts som skyldiga av domstol – för sedlighetsbrott, vilket alltså innefattade bögsex, från hjälpsamma poliser runt hela landet. De samlade också ihop uppgifter om bögbarer och namnen på de gäster där som hade kunnat identifieras. Postverket rapporterade namn på män som per post fick sig tillsända misstänkta tidskrifter, exempelvis sådana som gällde kroppsbyggning. Och om man hade fått fatt i en man som troligen var homosexuell, så kollade man hans post för få tag i namnen på dem han brevväxlade med, och på så sätt växte namnlistan snabbt.

När Kennedy tog över som president år 1961 tog han tyst bort Eisenhowers regler om att homosexuella skulle avskedas, och trycket lättade efterhand. Men inte så i Nya York. Där hade en konservativ skribent, Lee Mortimer, redan år 1959 börjat ge sig på de homosexuella i sina tirader i tidningen Dagsspegeln (eng. Daily Mirror), och han utnyttjade en intern fejd inom stadens lokala styrande Demokratiska parti i sina skriverier.

Lee Mortimer (internet)

Partiet hade två falanger, en konservativ falang som till mycket bestod av invandrare med rötter i den gamla världen – och homofober – och en liberal falang med bland annat negrer, bättre utbildade människor – och homosexuella. För att bli vald och omvald var New Yorks borgmästare Robert Wagner tvungen att tillfredsställa bägge falangerna. Han ställde sig på homofobernas sida, för de gav flera röster än de homosexuella.  Därför fortsatte förföljelserna i Nya York oförminskade tills han lämnade scenen vid nyåret 1965-66.

Robert Wagner (internet)

De flesta bögbarerna hade fråntagits sina spriträttigheter eller helt sonika stängts. Maffian började köpa upp dessa barer billigt, ge dem nya namn och rundhänt muta såväl myndigheter som polis. På så vis fick de ensamrätten till bögklientelet, som gärna betalade dyra drinkar för att få någonstans att hålla till. Polisen var dock ändå tvungen att hålla skenet uppe – att de troget arbetade på att skydda samhället mot ‘dem där’ – så oavsett alla handtryckningar så blev det ändå rätt ofta räder av politiska skäl. Alla kände till detta arrangemang, men ingen talade om det.

Published in: on 2010/06/04 at 08:12  Kommentera  

Inlägg 541: 26 mar 1966

Mccarthyerabögförföljelserna

Men vackra kvällar gick vi gärna ut i kvarteren runt om 351:an. Vi bodde precis mitt i denna underbara stadsdel, fylld till brädden av vår sorts folk. Vi gick inte alls någon utstakad runda – vi bara strövade omkring på de smala och ofta hemtrevliga gatorna, tittade på allting, lärde oss att hitta, fann små butiker och annat nyttigt, och växlade ett ord eller två med killar som såg intressanta ut. Och ibland snygga.

Greenwichbyn, New York, 2005 (internet)

Allt var lugnt och stilla i vår stadsdel, inte stökigt och larmigt som på andra håll i storstaden. Så fort man kom bort från de stora avenyerna, sådana som vår egen Sjätte, så försvann lastbilarna, och fotfolket tog över. Bögar som bara gick omkring på gatorna ofredades inte, varken av avundsjuka strejta busar eller nitiska poliser – men gick man in på en bar som hade stämpeln ‘bögbar’, ja då fanns det alltid en viss risk att råka ut för en polisräd och åtföljande arrestering – och det värsta av allt: en tidningsartikel med namnen utsatta.

Efter vad jag har kunnat utröna så hade den här förföljelsen av oss bögar kulminerat under McCarthy-eran, då senator Joe McCarthy ansåg att Amerika var helt infiltrerat och styrt av kommunister. Men det var inte bara kommunister han var efter – han grävde också frenetiskt upp homosexuella. En intressant parentes i det sammanhanget är att hans närmaste medarbetare och förtrogne var en ung advokat Roy Cohn, som själv, i djupaste hemlighet, var aktiv bög. Alltnog, McCarthys förföljelseaktioner i kongressen pågick från år 1950 till år 1954 – tack och lov för att det amerikanska folket till slut reste sig mot hans metoder och krävde att han skulle politiskt brännmärkas. Det skedde i kongressen och efter det försvann han som aktiv politiker.

Joe McCarthy och Roy Cohn, 1964 (internet)

Förföljelse av homosexuella hade alltid funnits i Amerika – liksom i alla andra länder, inklusive Sverige – och eländet slutade inte med McCarthys fall. President Eisenhower var så älskad av folket att han blev omvald år 1956, men i valyran nämndes det inte att han var helt inne på samma tänkande som McCarthy. Därför fortsatte de homosexuella att förföljas ända till år 1961. Hela den federala styrelsen betraktade homosexualitet som en säkerhetsfara, och de federalt anställda kördes på porten av den anledningen varenda dag under hela 1950-talet. Alla andra offentliga myndigheter följde det federala exemplet, och likadant gjorde mängder av privata företag, vilka kunde gå miste om rätten att göra affärer med staten om de höll sig med homosexuell personal.

Published in: on 2010/06/04 at 07:27  Kommentera