Inlägg 720: 28 sep 1966

Oberammergaupassionsspelsortsblixtvisiten

När Ed och jag väl hade landat på jorden igen tog vi en kort avstickare till Oberammergau, som jag hade råkat se på kartan. Jag visste sedan gammalt att det var där som man uppförde ett passionsspel om Jesus liv vart tionde år – och det var egentligen allt jag visste. Det skulle bli intressant att få se om det var på år som slutade på -6 – till exempel 1966 – som det uppfördes.

Nej, det var i stället på sommaren varje år som slutade på -0 som passionsspelet uppfördes och lär ha så gjorts alltsedan år 1634 – som slutar på -4, något att fundera över. Men hade man tur med årtalet fick man se en föreställning som pågick varje dag från klockan 14.30 till 22.30 – med en välbehövlig tre timmars middagspaus. Halva samhället, alltså 2.000 människor, deltog i uppförandet som skådespelare, sångare, musikanter, tekniker och biljettklippare, och bara ledningen och organisationen av det hela sköttes professionellt.

Vi tog en liten sväng genom byn, där nästan vartenda hus hade fasaden prydd av väggmålningar. Det ser du på bilden med Ed framför ett hus som var väl dekorerat med passionsspelsmålerier – och dessutom var hela butiken proppfull med Jesusstatyer och kors i alla skepnader. Allt detta för att staden en gång hotades av pest och man då försvor sig att uppföra dessa passionsspel vart tionde år i all framtid. Oberammergau undslapp sjukdomen och världen fick en regelbunden religiös underhållning.

Ed framför passionsspelsaffär, Oberammergau (1966)

Ett särskilt väl dekorerat hus har jag tagit med från internet, och dessutom kan du få se en liten video av Oberammergau. Den är ovanligt välgjord – utom slutet, vilket saknas – till tonerna av en pampig Wagnerouvertyr. Klicka bara här.

Välprydd husfasad, Oberammergau (internet)

Vi återvände sedan till vår rutt längs gränsen. Det innebar att vi återigen kom att besöka Österrike en stund, och det var ingenting underligt med det. Om man reste inom Tyskland från Garmisch-Partenkirchen västerut, vare sig med bil eller tåg, så for man rätt genom en bit av Österrike. Vägen hängde naturligtvis ihop med resten av Österrikes vägnät – men järnvägsspåret gick bara vidare till Tyskland!

Vi hade Zugspitze på vänster sida om oss ett långt stycke in på den österrikiska sidan, och vi passerade faktiskt avtagsvägen till den österrikiska linbanestationen ditupp. Och en halvtimme senare var vi tillbaka i Tyskland i staden Fötterna (tys. Füßen), där vi slog nattkvarter efter en resdag som här i ord och bild blev mycket längre än den hade varit i verkligheten.

Jag var trött, och kom att drömma en hel massa den natten i Fötterna.

Published in: on 2010/08/20 at 05:03  Kommentera  

Inlägg 719: 28 sep 1966

Altituduppgftsjämförelseonyttigheten

3.454 meter var höjden över havet på det hotell som Ed och jag hade bott på i Jungfrusadeln ett par veckor tidigare, och det var onekligen en hel del högre än de 2.962 metrarna som Zugspitze nu hade att komma med. Toppen av Jungfrun intill hotellet var förstås väsentligt högre, hela 4.158 meter över havet – fast dit kunde man bara komma om man var helikopterrik eller utbildad alpinist.

Alla dessa höga tal ger samma känsla, men av vad? Är det att man är närmare himlen däruppe? Knappast, för man är ju mycket närmare himlen i ett flygplan utan att tänka på den saken. Är det att man har gått igenom verkliga strapatser för att komma dit upp? Knappast, för vi hade ju kommit upp dit därför att andra människor i äldre tider hade gått igenom de erforderliga strapatserna för att bygga de transportsystem som vi så lättvindigt hade utnyttjat. Vad är det då som gör höga berg så fascinerande?

Denna längtan upp till höga bergstoppar finns där, och inte kunde jag veta att jag många år senare själv skulle bo med en bergstopp, San Jacinto, på 3.302 meters höjd över havet rätt utanför mitt eget sovrumsfönster i hittills 20 års tid! Det är faktiskt 340 meter högre upp än toppen på själva Zugspitze.

San Jacintoberget sett från mitt sovrum, Palm Springs (20jan2010)

Och besvärar jag mig med att gå till min brevlåda ute vid gatan så ser jag en annan topp, San Gorgonio,  på 3.505 meter över havet, alltså högre än vårt hotell på Jungfrun.

Man behöver inte ha alpinistutbildning för att klättra upp till San Jacinto, bara en gnutta seghet och uthållighet. Dit finns det en linbana upp till 2.500 meters nivå, och man får själv bidra med de sista 800 höjdmeterna, vilket tar några timmars fotarbete. Jag gjorde det ett gång omkring år 1995, den 15 oktober, tillsammans med en god vän från Nya York.

Toppen var belamrad med runda stenblock, hur de nu hade kommit dit en gång i den geologiska forntiden, och vi turades om att fotografera varandra på toppen av det högsta, och det skulle förstås på bögpojkars vis vara au naturel, vilket var obehagligt – det syns inte på bilden att det var plus 10 graders temperatur och halv storm däruppe, så att man vilket ögonblick som helst kunde flyga av stenen och samtidigt frysa ihjäl. Allt gick dock väl, och vi behövde ju aldrig göra om det.

Står på toppen av San Jacintoberget, Palm Springs (c:a 1995)

Här är slutligen några professionella bilder  av Zugspitze, några undersköna och några varnande för hur alla bergstoppar en gång kommer att se ut. Därför – passa på att resa nu till en ännu inte misshandlad topp någonstans!

Idegranssjön och Zugspitze (internet)

Zugspitze (internet)

Officiell bild av den oförstörda Östtoppen, Zugspitze (internet)

Östtoppen med korset, Zugspitze (internet)

Människans utsmyckning av toppen på Zugspitze (internet)

Västtoppen klädd i stål och betong, Östtoppen packad med folk bakom, Zugspitze (internet)

Published in: on 2010/08/20 at 04:19  Kommentera  

Inlägg 718: 28 sep 1966

Zugspitzehöjdreduktionen

I nästa ögonblick tappade jag fotfästet, och endast genom min ständigt närvarande koncentration kunde jag få mig att joddla, samtidigt som jag hängde där någonstans på en fjällvägg med snö och is omkring mig ett par meter från toppen av tillvaron. Och genom Eds genuina förmåga att handla under pressande förhållanden blev den allvarliga situationen bevarad på bild för eftervärlden, vilken efter detta mycket väl kunde ha blivit den enda värld jag hade haft kvar.

Lyckas joddla i detta faromoment på Zugspitze (1966)

Men allt ordnar sig i Alperna för den som kan joddla – snart därpå kunde jag återigen njuta av landskapet utan att säkert veta vilken värld detta var. Förvarnad av mitt slarv passerade Ed mitt olyckstillbudsställe utan mankemang och fick i stället nöjet att just där kunna titta lodrätt rätt ner vad han ansåg vara 1.500 meter – tveklöst mycket farligare än mina uppskattade 1.000 meter.

Misstar mig för att nu vara i eftervärlden, Zugspitze (1966)

Så där var vi uppe på den riktiga toppen, dadelpalmen visade sig vara ett kors med diverse dadelpalmutsmyckningar, och nu passar det kanske att jag lägger till ett och annat om Zugspitze och dess kors som jag inte hade känt till förrän i dag.

Står livslevande uppe vid korset på Zugspitze (1966)

Zugspitze hade från början haft tre toppformationer, alldeles i närheten av varandra: Västtoppen – rätt på gränsen mot Österrike – på 2.964 meters höjd över havet, Östtoppen två meter lägre, och Mellantoppen ännu några meter lägre.

Genom en prästs insatser tillverkades år 1851 ett kors, som fraktades upp och restes på Västtoppen. Det togs ner för renovering år 1881, men när det nästa år skulle sättas upp igen så fick det bli på Östtoppen, därför att det då hade byggts en barack på Västtoppen i vägen för det.

Mellantoppen reducerades ordentligt i höjd år 1930 för att tillåta passage av linbanekabiner, och år 1938 skar tyska flygvapnet bort Västtoppen för att bereda en jämn byggplats för en flygledningsstation – som aldrig blev byggd. Östtoppen med sina 2.962 meter – där korset nu stod – blev därmed Zugspitzes högsta topp.

Låt mig skjuta in vad som skulle komma att hända efter vårt besök på Zugspitze. Med helikoperns hjälp skulle det komma att bli en mycket enklare affär att frakta ner korset när så behövdes. Det då 142 år gamla korset skulle år 1993 komma att bytas ut mot ett nytt, likadant som det gamla. Och redan år 2009 skulle det i sin tur tas ner för renovering under ett par månaders tid.

Östtoppen är i dag Zugspitzes verkliga, naturliga toppformation – båda de andra topparna har alltså förbättrats till mänsklighetens fromma, med linbanestationer, asfalterade gångar, matservering och symbolisk passkontroll.

Published in: on 2010/08/20 at 01:37  Kommentera  

Inlägg 717: 28 sep 1966

Fjälltoppsklättringskuragemanifestationen

Den där terrassen uppe på toppen av Zugspitze kom man till utan svårighet med de olika fortskaffningsmedlen som stod till buds – det var bara att stiga ur gondolen eller vagnen för att kunna säga att man hade bemästrat Tysklands högsta bergstopp – men ville man vara renlärig så dög det inte. Från terrassen kunde man nämligen se den verkliga toppen, toppen av toppen så att säga, och det var en topp en liten bit från terrassen, kanske hundra meter, även om avstånd är omöjliga att uppskatta i denna sorts natur.

På den verkliga toppen stod vad som såg ut som en dadelpalm. Man kunde förstås komma dit, fast för det erfordrades det vilja och ett visst mått av vighet. Jag stod där och stirrade på toppen av Zugspitze och tänkte på att när vi hade varit uppe på Jungfrun i Schweiz, så hade vi ju inte på minsta sätt varit uppe ens i närheten av toppen.

”Kom Ed, vi ska upp dit!”

Har just upptäckt den verkliga toppen av Zugspitze (1966)

Det är klart att han var med på det. Och det kunde ju inte vara direkt riskabelt – folk hade bevisligen varit där före oss. Dadelpalmen växte inte däruppe av sig själv, och någon hade också satt upp en stålvajer att hålla tag i mest hela vägen, monterat in järnrör som trappsteg i berget där det behövdes, och även ställt en järnstege där det var som svårast. Vi trodde alltså att vi skulle bli väl omhändertagna.

Först bar det utför litet grann, öven en bergsspång med 1.000 meters fritt fall  till vänster – in i Tyskland – och 1.000 meters fritt fall till höger – in i Österrike. Jag stannade längst ner och vände mig om: ”Så här långt är det enkelt och lätt, Ed. Ser du bakom mig vad som kommer nu? Brant berg, så du får hålla i vajern och dra dig uppåt, och sedan sitter det järnrör på tvären i berget att klättra på. Ta det bara lugnt och se dig för var du sätter fötterna!”

Har kommit till bergsbryggan ledande till toppen av Zugspitze (1966)

Ed kom ner till mig där jag stod, och fortsatte sedan uppför bergssidan. När han nådde de små järnrören så klättrade han på dem för att komma upp till foten av en järnstege.

”Den sitter alldeles fast, så du behöver inte hålla i den för att den ska stå säkert när jag klättrar upp”, sade Ed.

Ed har just klarat av järnrören på väg mot toppen av Zugspitze (1966)

Nu var det min tur att komma ifatt Ed, som hade stannat vid foten av järnstegen. Han höll i den – alldeles onödigt för den satt ordentligt fast – medan jag vigt klättrade upp, och sedan väntade jag på honom när han sakta dök upp nerifrån.

Ed klättrar upp på stegen på väg till toppen av Zugspitze (1966)

”Hejsan, världen!” hojtade jag strax därovanför, när jag kunde se Garmisch-Partenkirchen därnere under mig och Paris och, litet disigt, Nya York därnere bakom mig.

Hojtar Hejsan världen! nästan uppe på toppen av Zugspitze (1966)

Published in: on 2010/08/19 at 19:19  Kommentera  

Inlägg 716: 28 sep 1966

Zugspitzeresealternativen

Till Zugspitzes topp fanns det en gammal känd kuggstångsbana. Den lockade mig förstås, men efter vår underbara resa upp till Jungfrun så kändes det faktiskt som och-så- en-till att ge sig på en kuggstångsbana nu igen. Så när jag hade sett i tidtabellen att vi skulle få vänta till nästa dag för att resa dit upp med den och att vi därför var tvungna att avstå från det nöjet, ja då kändes det inte alls smärtsamt. Och det fanns ett alternativ – en linbana.

Det hade byggts en linbana ända upp till toppen – 2.962 meter över havet – för bara ett par år sedan, och med den kunde man komma upp dit på bara tio minuter. Den gick från en plats kallad Idegranssjön (tys. Eibsee), och kuggstångståget till Zugspitze stannade i Idegranssjön på vägen upp.

”Ni kan köpa biljetter till både tåget och linbanan här. Vill ni göra det?”

”Kan man inte köra bil till Idegranssjön?” undrade jag.

Jovisst kunde man göra det.  Och biljettförsäljaren blev inte ens sur utan visade oss hur vi skulle köra för att komma dit.

Ah, mitt livs första linbana i Villars-sur-Ollon – och nu Zugspitze! Och den här linbanan skulle bli mycket större. I Villars-sur-Ollon hade vi suttit i våra åkstolar hundra meter från varann, men nu skulle vi bägge få plats i en kabin tillsammans med andra människor som i ett litet rum. Jag hade sett det på TV från skidbackar. Till och med skidor kunde få plats därinne.

Det var en pytteliten väg som ledde till Idegranssjön, så det vanliga var förstås att ta tåg dit. Men det gick fint att köra, och vägen gick delvis utmed spåret dit, även om vi inte såg något tåg. Det fanns inget samhälle där, som vi hade trott, bara en järnvägsstation och en linbanestation mitt ute i vilda skogen.

Linbanans station vid Idegranssjön, Zugspitze (internet)

Det var samma känsla av tystnad och stillasittande som i Villars-sur-Ollon, fast kabinen rusade uppåt med en hisklig fart, och vi såg den lilla sjön inunder oss krympa ihop.

”Den här gången behöver vi inte förbereda oss för avstigningen”, sade Ed. Jag hade tänkt på samma sak.

Kabinen på linbanan, Zugspitze (1966)

Idegranssjön sedd från linbanan, Zugspitze (internet)

Och så var vi däruppe. Där fanns några små hus, ett litet kafé men inga övernattningsrum. Och så fanns det ett gränspoliskontor, mycket officiellt med en stor, bådande skylt. Zugspitzes topp låg nämligen precis på gränsen till Österrike och man kunde komma dit upp från båda sidorna, med tåg, linbana – eller i fjällstrapatsskor. Vi tittade in på poliskontoret, och det visade sig vara en riktig gränsstation, men den var alldeles uppenbart där bara för dem som ville få en stämpel i passet.

Vår linbana sedd från toppterrassen på Zugspitze (1966)

Ed på toppterrassen på Zugspitze (1966)

Published in: on 2010/08/19 at 18:45  Kommentera  

Inlägg 715: 28 sep 1966

Gränsöverskridandeupprepningstillfällena

Ed och jag vaknade på onsdagsmorgonen och visste att detta skulle bli vår sista dag i Alperna. En dag till fylld av bergstoppar, konstiga vägpassager och oändliga backar. Sedan sträckkörning mot Luxemburg för att vara där i tid för Eds plan hem på söndagen.

Du minns att våra planer var att följa gränsen mellan Tyskland och Österrike västerut så nära som möjligt. Det ledde till att vi nu skulle bege oss in i Österrike igen och efter ett slag komma tillbaka till Tyskland. Redan några minuter efter det att vi hade lämnat Reitt-im-Winkl var vi i Österrike, enkelt förbivinkade av gränskontrollen.

Rätt enformig – det vill säga rätt platt – natur med åkerfält och raka vägar tog oss till Kufstein, en stad runt en fästning från 1200-talet. Ändå kom vi dit litet från ovan och såg staden först nedanför oss genom skogens träd.

Rätt lyckad knäpp av Kufstein genom bilrutan (1966)

Kufsteins ögonfång, det runda fästningstornet med skottgluggar överallt i väggarna, var 21 meter i diameter och hade 7½ meter tjocka väggar. Huvudräkning: 21 meter minus två väggar à 7½ meter = ett runt rum med 6 meters diameter, vilket ger en golvyta på drygt 28 kvadratmeter i vart våningsplan. Sedan borde väl 3 kvadratmeter av golvytan ha gått bort för en nödvändig trappa av någon sort. Inte mycket plats kvar för en hel hop nervösa krigare och deras vapen och ammunition och allt annat som behövs för livets nödtorft.

Fästningstornet, Kufstein (1966)

Vi fick vänta en kvart där tills vi blev insläppta klockan 09.00, men det var bara skönt. Det var mindre att se därinne än vi hade trott, så det var snabbt avverkat och vi var på väg igen.

Väntar på att bli insläppt i fästningen, Kufstein (1966)

En biltimme till i Österrike och sedan var vi återigen i Tyskland via vad som kallade sig Achenpasset, men här slogs inga rekord – det hade inga berg att tala om vid sidorna. Och efter två timmar med frestande fjälltoppar framför oss var vi i Garmisch-Partenkirchen,  en kombination av två städer på samma sätt som en gång skedde, efter vad jag har hört, vid sammanslagningen av Buda och Pest.

Garmisch för ett antal år sedan (internet)

Det var här som vinterolympiaden hölls år 1936, och vi lade märke till att det var amerikanska soldater överallt – staden verkade rentav ockuperad, nu mera än 20 år efter krigets slut. Men det var inte för olympiad eller efter amerikanska soldater som vi var här – vi var här för bergstoppen Zugspitze.

Norra sidan av den har ofta svåra laviner på vintern. En sådan lavinpassage kallas på tyska ‘Lawinenzug’, och det har gett berget dess namn. ‘Lavinpassagespetsen’? Nej, det går bara inte att översätta namnet Zugspitze till svenska.

Published in: on 2010/08/19 at 18:09  Kommentera  

Inlägg 714: 27 sep 1966

Miniatyrgolfmästerskapsturneringen

Ja, jag vet, män ber aldrig om hjälp när det gäller att hitta. Män går till en butik och köper en karta med alla hotell inprickade. Därför tror du mig inte, när jag säger att vi frågade en dam på gatan. Men det gjorde vi faktiskt: ”Ursäkta mig, men finns det några hotell här i samhället?”

”Javisst, överallt.”

”Vi har sökt överallt och inte sett ett enda.”

”Skyltarna är rätt små. Där ligger ett pensionat, till exempel”, sade damen och pekade på ett hus alldeles intill. ”Enligt lagen måste skyltarna vara diskreta för att det inte skall se fult ut”, förklarade hon.

Vi tog in på just det pensionatet. Jag sade till dem att någon på gatan hade rekommenderat just det.

Ed vid vårt nattlogi, Reit-im-Winkl (1966)

Sedan gick vi omkring litet i byn. Kyrkan hade inte en lökformad kupol utan två – ovanpå varandra.

Dubbla taklökskyrkan, Reit-im-Winkl (1966)

Det blev även tillfälle att spela miniatyrgolf, som jag inte hade gjort sedan jag var unge.

Visar hur en mästare spelar miniatyrgolf, Reit-im-Winkl (1966)

Ed vann.

Ed visar hur man vinner miniatyrgolf, Reit-im-Winkl (1966)

Det verkar vara något med alptrakterna som gör middagsmåltiderna så underbara. Ingenting överträffade Saanenmösers fläskkotletter, men så snart det var ett fjäll i sikte så blev middagen extra smaklig – och bastant. Jag minns inte exakt vad vi åt, men till det tog vi ett glas vin – eller två, eller tre, vem vet? – trots våra dyra löften efter Grinzing. Nu blev det dock inte för mycket, och vi kom lätt hem till fots i den lilla byn. På resor drack jag gärna vin – och Ed ville ha vin bara när jag också tog det. Han ville inte vara den ende fyllbulten i sällskapet. Och i Nya York drack vi aldrig någonting.

Och kan du tro, efter ett Europa som alltid hade försett oss med smala enkelsängar så bröt Reit-im-Winkel den seden – vi fick en dubbelsäng, precis samma sort som vi hade hemma i Amerika. Och jag som trodde att sådana inte existerade här! Men så fick jag en ingivelse – pass på nu för det är oanständigheter på gång! – att om man översatte byns mystiska namn – de stavade det alpinskt, antar jag – så hette den på svenska ”Rid i vinkel”, något som inte gärna kan betyda någonting vettigt utom om man har tillgång till en villig sexpartner.

Men det hade vi ju, och dessutom hade vi en dubbelsäng, så vi låg så härligt ihop i en fin skedposition och njöt tillfullo av Reit-im-Winkl. Nej, du vet ju att jag helt hade lagt av med anala övningar redan på DaNis tid, så om det var det som ortnamnsförfattaren hade drömt upp för oss så hade han blivit grymt besviken.

Published in: on 2010/08/19 at 10:04  Kommentera  

Inlägg 713: 27 sep 1966

Saltgruvsrutschbaneavsaknaden

Vi tog plats på en av de två små vagnarna. Jag vill minnas att vi var ett halvt dussin besökare på vårt tåg – med sitt svarta lok. Och så åkte vi långt in i berget. Detta tåg var mycket primitivare än det i Postojnagrottorna, för här var det avsett för att transportera arbetare till och från jobbet och därför funktionsdugligt men inte kroppsbehagligt. När jag tänker på saken så var Postojnagrottornas tåg egntligen inte heller kroppsbehagligt – man glömmer så lätt när man har kul. Och kul var det också här, och in i gruvan kom vi.

Det 1966 svarta gruvtåget inne i tunneln, Saltgruvan, Berchtesgaden (internet)

Nuförtiden är saltgruvan försedd med många trevligheter för dagens människor som är vana vid att allting man har för sig skall vara nöjsamt. Ett exempel på det är hur man kommer ner till de undre regionerna i gruvan – det gör man i dag genom att glida ner på en brant rutschbana – minns Opatija! – av behagligt polerat trävirke. För oss år 1966 fanns det inte ens en hiss – vi fick ta till många trappor för att komma dit ner.

Rutschbanan som inte fanns år 1966, Saltgruvan, Berchtesgaden (internet)

Glada besökare på den år 1966 obefintliga rutschbanan, Saltgruvan, Berchtesgaden (internet)

Här och där fanns det rum med montrar om saltutvinning att se på, hur man producerade saltet, och dessutom om hur dyrbart salt var i gamla tider och hur storpolitiskt viktigt det var – krig kunde utkämpas om tillgången på salt. Det var en massa långa gångar inne i berget som tog oss till dessa lärorika rum.

Korridor inne i berget, Saltgruvan, Berchtesgaden (internet)

På ett ställe åkte man med en färja över en sjö – vågar jag gissa att det var en saltsjö? – med tak över som man kunde nå om man sträckte upp handen.

Färjan på sjön inne i berget, Saltgruvan, Berchtesgaden (internet)

Så hur roligt var det? Det var roligt att ha varit där och sett det hela, och roligt att åka med gruvtåget och färjan, och roligt att vara utklädd i dessa svarta arbetskläder, men de oändliga montrarna med bilder och skyfflar blev rätt påfrestande i längden. Det var skönt när det hela var över och vi satt i bilen igen på väg mot nya äventyr.

Efter Berchtesgaden körde Ed och jag västerut i fantastisk alpnatur längs gränsen mellan Österrike och Tyskland. Oändligt vackert och ständigt växlande vyer, och även vädret växlande hela tiden. Jo, vi fick ett par regnskurar men ingenting som ens närmade sig gårdagens väta.

Efter ett par timmar kände vi att vi hade upplevt tillräckligt för den här dagen, så vi bestämde oss för att stanna för natten i nästa by som dök upp. Den hade ett så kufiskt namn som Reit-im-Winkl, vilket gjorde den ännu mera lockande. Vi körde rätt igenom byn och fann inte ett enda hotell. Det måste finnas – vi parkerade bilen och gick runt till fots och sökte. Se bara vilka underbart vackra hus de hade, överallt!

Ett hus som vi såg när vi sökte nattlogi, Reit-im-Winkl (1966)

Men hotell – det fanns bara inte!

Published in: on 2010/08/19 at 09:28  Kommentera  

Inlägg 712: 27 sep 1966

Tolvgradersöverallttemperaturen

Nästan alla av de många bilderna från Örnboet har jag hämtat från internet. Därför är jag mest glad över den här bilden, för det är den enda som jag själv tog av själva Örnboet – den visar därför Örnboet precis som det såg ut när vi var där. Vädret var klart och soligt, bortsett från att vi var just i höjd med molnen, vilket alltså upplevdes som att vara omgiven av snabbt passerande dimbankar. Som du ser finns det inte en skymt av någon kiosk eller några serveringsbord, som på internetbilderna alltid fyller planen framför Örnboet. Vi var där innan den så kallade massturismen hade satt i gång på allvar.

Hitlers Örnbo sett från toppen av Strupstensberget (1966)

Två utomhusbilder till, innan vi måste åka tillbaka ner. Den ena är en glimt av dessa molntussar på några hundra meters avstånd i stället för precis där vi var, och den andra visar Örnboet från väster, från gångvägen för dem som hade valt att använda den i stället för hissen.

Dimman strax intill Hitlers Örnbo (1966)

Hitlers Örnbo sett från gångvägen upp (internet)

Vi lämnade Örnboet på samma sätt som vi hade kommit dit, med hissen. Innan vi gjorde det kastade vi en blick genom två av fönstren i den oktagonala salen, en mot sydväst med Kungssjön (tys. Königsee) långt därnere och en mot nordväst med Berchtesgaden i blickfånget. Om man inte brydde sig om att titta rätt ner så var utsikten inifrån rätt så lugna bergslandskap utan våldsam dramatik.

Sydvästutsikten från Hitlers Örnbo (internet)

Nordvästutsikten över Berchtesgaden från Hitlers Örnbo (internet)

Dags för hissen och den djärva körningen ner på den smala vägen. Det var gott att alla vägarna var så väl asfalterade.

Näst på dagordningen stod en saltgruva. Hela det här området i sydöstra Tyskland och norra Österrike var ett av de saltrikaste i världen. Salt hade utvunnits här i hundratals år före nazistepoken och kommer att utvinnas i hundratals år efter den också. Ed och jag skulle nu titta som snabbast på denna handelsvara.

Saltgruvan låg bekvämt nog mitt inne i Berchtesgaden, och det första man skulle göra var att hämta ut skyddsbeklädnad i rätt storlek att ta på utanför sina vanliga kläder. Det var för att skyddas inte bara mot damm och smuts utan också mot kylan därinne – det var alltid 12 grader inne i berget. Hmm, var det inte ungefär vad det hade varit vid Örnboet också? Utan skyddskläder.

Står skrämd i rätta kläder för saltgruvan, Berchtesgaden (1966)

Ed i rätta kläder för saltgruvan, Berchtesgaden (1966)

Vi fick vänta utanför en stund innan gruvtåget kom ut ur berget genom ett hål.

Står och väntar på tåget in i saltgruvan, Berchtesgaden (1966)

Gruvklädd står Ed utanför souvenirbutiken, Berchtesgaden (1966)

Internetbilden visar dagens eleganta gröna tåg, men vårt besök ägde rum långt innan tåg började målas i glada färger – så vårt tåg var svart, precis som bilarna innan de började koloreras. Bilden visar också att gästerna i dag får de svarta gruvkläderna uppiggade med vita bårder överallt – snyggt kanske, men otroligt opraktiskt mot damm och smuts!

Gruvtåget anländer ut ur saltgruvan, Berchtesgaden (internet)

Published in: on 2010/08/18 at 04:54  Kommentera  

Inlägg 711: 27 sep 1966

Nationalsocialistpartiledarfigursklagosången

På väg ut ur Örnboet hade vi en smal men lång solterrass till höger om oss längs husets södersida. På bilden från år 1939 ser du där en rad med solstolar, och där kan du se Herr Hitler själv sittande på en av dem. Nej, han ligger inte  där halvnaken och solar sig – fullt så roligt skall vi inte ha. Han sitter i sin ständiga uniform och studerar några statspapper på kanten av en solstol, och ser ut att vantrivas alldeles förfärligt i det hus som han hade fått i present och inte egentligen ville ha: ”När skall den här dagen vara förbi, så att jag kan få komma tillbaka till mitt älskade Bergsgård halvvägs ner till Berchtesgaden?”

Adolf Hitler sittande på solterrassen på sitt Örnbo, 1939 (internet)

”Jag var född som österrikare under namner Adolf Schicklgruber. Jag förstod tidigt att om jag skulle kunna erövra världen genom folkets vansinniga beundran, så kunde jag inte göra det genom att få dem att skrika ”Heil Schicklgruber!” Det namnet skulle aldrig fungera. Jag var därför tvungen att byta efternamnet till ‘Hitler’, och det kom att ha god verkan, åtminstone så härpass långt. ”Heil Hitler!” Det lät bättre. Så bra lät det att det blev till den vanliga hälsningsfras som tyskar sinsemellan använde i stället för ”God morgon” och ”God middag”.

”Och allt skulle ha fortsatt att gå bra, om inte de förfärliga amerikanarna hade blandat sig i det hela alldeles för tidigt. Nog skulle jag ha klarat av ryssarna finemang, om jag inte hade haft amerikanarna i ryggen på samma gång. Stortyskland var ju trots allt bara ett litet land, och det var ju inte rättvist att de alla var mot mig på samma gång. Nu gick det som det gick. Visserligan blev det så illa att jag till slut fick skjuta mig själv genom tinningen med min egen tjänstepistol i bunkern i Berlin för att komma undan dem, men jag hade minsann visat världen att jag kunde stå fast vid mina principer och slåss för det renrasiga ariska folket. Världen skulle komma att minnas mig länge, mycket länge.”

Vid vårt besök satt det ingen Hitler på solverandan, så vi passade på att titta på den egendomligt vertikala utsikten därifrån rakt ner i dalen.

Utsikt rätt ner från solverandan på Hitlers Örnbo (internet)

Rätt framför oss när vi trädde ut från Örnboet genom en rundad portal hade vi toppen av Strupstensberget (tys. Kehlsteinberg) bara 12 meter högre upp än själva huset. Då stod där inget kors uppe på toppen och heller ingen kiosk rätt framför huset. De två bilderna av Ed och mig tog vi alldeles uppe vid toppen.

Toppen av Strupstensberget, sedd från Hitlers Örnbo (internet)

Står vid toppen av Strupstensberget invid Hitlers Örnbo (1966)

Ed nära toppen av Strupstensberget invid Hitlers Örnbo (1966)

Örnboet såg ut så här när Hitler tittade ner på det från toppen av Strupstensberget år 1939. Solterrassen låg bakom den rundade portalen i vänstra kanten av byggnaden.

Hitlers Örnbo från toppen av Strupstensberget, 1939 (internet)

Published in: on 2010/08/18 at 04:11  Kommentera  

Inlägg 710: 27 sep 1966

Folkbilsutkastet

På en annan interiörbild, också från Hitlertiden, ser du i samma rum en flik av det stora bordet till höger och en mindre sittgrupp till vänster.

Hörn i oktagonala salen i Hitlers Örnbo, 1939 (internet)

Slutligen ser du en målning i vattenfärg gjord av Adolf Hitler själv, på vilken han avbildade en annan sittgrupp i samma sal.

Hitlers egenhändiga målning av Örnboets interiör (internet)

Så länge vi ändå pratar om Hitlers konstnärliga ådra, så kommer här en skiss, som han år 1932 kastade ner på en pappersservett. Den visar hans funderingar på en framtida folkbil (tys. Volkswagen). Hmm, var den inte rätt lik vår egen hyrda bil som stod och väntade nere på parkeringsplatsen?

Hitlers utkast till en folkbil på en pappersservett, 1932 (internet)

När vi själva såg den oktagonala salen, så såg den ut som på den här bilden.

Oktagonala salen i Hitlers Örnbo nu som restaurang (internet)

När år 1952 beslut fattades att inte förstöra Örnboet – nästan alla andra byggnader i den nazistiska enklaven häruppe sprängdes då sönder för att bli av med minnena från Hitlertiden – så bestämde man sig för att fylla huset med trivia för att på så sätt avleda besökarnas tankar från nazisttiden. Det var också viktigt för samhället att inte låta Örnboet bli en helgedom för de tyskar som fortsatte att dyrka Hitler och hans gäng.

Servering av mat var en sådan åtgärd, och därför fylldes de tre större salarna med matbord och medföljande pladder. För min del hade jag hellre sett lokalerna inredda just så som de hade varit från början, men det gick fint ändå att tänka sig hur det såg ut i huset när man här planlade världens förstörelse.

Den formella matsalen var det största rummet i huvuddelen av byggnaden, och den ser vi på två bilder från olika håll. Det fick plats 30 personer vid det långa bordet, tillräckligt för ett internationellt toppmöte. Det verkar emellertid som om Hitler aldrig höll några möten av den sorten i Örnboet, och att han där i stället enbart träffade samman med gamla polare från sturm-und-drangperioden i hans ungdomsår.

Den formella matsalen i Hitlers Örnbo, 1939 (internet)

Den formella matsalen i Hitlers Örnbo, 1939 (internet)

Av Örnboets lilla vardagsrum kan du bara se mathörnan, men rummet hade också andra möbelgrupper för att koppla av och lyssna på radio.

Mathörnan i vardagsrummet i Hitlers Örnbo, 1939 (internet)

Det fanns också ett litet arbetsrum för Ledaren och troligen några små rum till. Men det skall observeras att det inte fanns några sovrum alls i Örnboet. De få gånger som Hitler vistades där blev alltså alltid enbart dagsbesök.

I det fyrkantiga tornet ovanpå byggnadens mittparti fanns maskineriet för hissen, som alltså stannade rätt därinunder med tillträde från en inre hall. I källaren hade man kök och personalutrymmen.

Så mycket om Örnboets innandömen. När Ed och jag hade sett allt detta gick vi ut i friska luften. Vi behövde den efter de unkna nazistdunsterna.

Published in: on 2010/08/18 at 03:43  Kommentera  

Inlägg 709: 27 sep 1966

Oktagonalsalsinteriören

Örnboet, som hade kostat tyska staten 30 miljoner riksmark att bygga – och lika mycket till för att bygga vägen dit upp – lär ha besökts av Hitler själv bara ett tiotal gånger allt som allt. Han tyckte att det var för farligt för honom att vara där – om han skulle fastna i hissen på grund av strömavbrott eller blixtnedslag skulle han vara hjälplös däruppe och Tyskland vara utan sin Ledare.

Ed och jag var de enda besökarna där nere vid entrén, så Ed fick av vakten låna en skylt, som sade ‘Örnboet’ på engelska, och hålla upp den som bevis på att vi verkligen hade varit på denna egendomliga plats.

Ed håller skylt vid hissingången till Hitlers Örnbo (1966)

Tunnelgången ledde till en stor, rund väntsal inne i berget med rum för ett hundratal personer. Nu var det bara Ed och jag som bildade en grupp för att tillsammans stiga in i hissen. Den rymde ett femtiotal passagerare, men nu var det alltså bara vi två plus hisskötaren, han som tryckte på knappen upp – nåja, de stora varuhusen i Nya York hade hisskötare de också, så det var ingenting ovanligt: ”Tredje våningen – konserveringsburkar, herrhattar, radioapparater, se er för när ni stiger av (eng. mind your step)”.

Tunneln in till hissen upp till Hitlers Örnbo (internet)

Väntsalen för hissen upp till Hitlers Örnbo (internet)

Hisskötaren gjorde mera än att trycka på en knapp. Han berättade allt om denna eleganta hiss under våra 41 sekunder tillsammans. Fastsatt under den hisskorg, som vi åkte i, fanns det en annan korg för leveranser av förnödenheter till Örnboet. Det fanns därför också en separat, mindre godstunnel in i berget, ledande till den undre hisskorgen. Den tunneln hade vi inte alls lagt märke till – vilket ju var meningen..

Väggarna inne i hissen var beklädda med plattor av polerad mässing med inbyggda runda speglar av venetianskt glas, och längs sidorna fanns det uppfällbara, stoppade bänkar klädda med grönt skinn.

Hissen upp till Hitlers Örnbo (internet)

Hissen upp till Hitlers Örnbo (internet)

Och så steg vi ur hissen mitt inne i Örnboet. Uppifrån såg huset ut som på den här bilden, fast det var ju något som bara en flygare kunde se. Men jag kommer att referera till den bilden nu när jag beskriver huset för dig.

Hitlers örnbo med moln inunder (internet)

Den oktagonala husdelen till höger på bilden rymde en stor sal med en öppen spis av brun marmor – troligen en present från yrkesbrodern Benito Mussolini – och du kan se den lilla skorstenen från den uppe på taket. På bilden av den oktagonala salens originalinteriör ser du ett stort, runt konferensbord framför eldstaden, med ett dussin hopplockade fåtöljer omkring.

Oktagonala salen i Hitlers Örnbo, 1939 (internet)

Öppna spisen av brun marmor i Hitlers Örnbo (internet)

Published in: on 2010/08/18 at 01:44  Kommentera  

Inlägg 708: 27 sep 1966

Örnbotillresevägvalsmöjligheterna

Det var i denna bergstrakt som Adolf Hitler, när han år 1933 utnämnde sig till Tysklands rikskansler, gjorde sitt eget tidigare inköpta lantställe till en alternativ regeringsbyggnad och kallade det Berggården (tys. Berghof). Det var också här, högt uppe på en bergstopp, som tyska staten byggde ett tehus för honom – Hitler drack te varje eftermiddag – som en present på hans 50-årsdag år 1939, det hus som kom att kallas Örnboet, fast det egenligen hette Strupstenshuset (tys. Kehlsteinhaus).

Hitler tog te varje dag (internet)

Vi såg vägvisare mot Örnboet redan inne i Berchtesgaden, så det var lätt att hitta. När vi svängde in på den sista delen av vägen ditupp, den som hade byggts i samband med själva Örnboet år 1938, passerade vi den gamla vaktkuren, som en gång såg till att inga obehöriga – sådana som Ed och jag – körde upp dit.

Vaktkur vid vägen upp till Hitlers Örnbo (internet)

Här får du några bilder som visar byggandet av vägen på bergskanten, hur den färdiga vägen såg ut, och hur man från vägen kunde se det majestätiska Örnboet högt däruppe.

Byggandet av vägen upp till Hitlers Örnbo, 1938 (internet)

Bil på den färdigbyggda vägen upp till Hitlers Örnbo,1939 (internet)

Första glimten av Hitlers Örnbo från den då nya vägen ditupp, 1939 (internet)

Den nybyggda vägen var 5 kilometer lång, delvis mycket brant – 700 meters stigning – och försedd med fem korta tunnlar. Det var en verklig bergväg, våldsamt kurvig och smal. Ibland var den för smal för två bilar att mötas, så man var tvungen att använda markerade mötesplatser om man olyckligtvis skulle möta någon.

Vägen upp till Hitlers Örnbo (internet)

Vägen upp till Hitlers Örnbo (internet)

Men det undslapp vi, kanske därför att det var ytterst få besökare ditupp. Jag vågar mig på att gissa att det för tyskarna år 1966 fortfarande kändes för obehagligt att besöka detta hjärta av det ‘Tredje Riket’. Många kände sig säkerligen ordentligt skamsna över att ha varit med på allt det förfärliga som Hitler hade ställt till för landet och för världen som helhet. I dag, två generationer senare, har tyskarna inte längre den bakgrunden och känner det därför inte genant att se på de rester som finns kvar från nazisttiden.

Den lilla vägen slutade med en parkeringsplats, från vilken man såg Örnboet på bergstoppen 125 meter högre upp. Den nedre av dessa två bilder togs år 1945, just efter befrielsen.

Hitlers Örnbo däruppe och hissingången därnere (internet)

Samma bild av Hitlers Örnbo, tagen just efter befrielsen, 1945 (internet)

För att komma dit upp kunde man, om man var spänstig, använda en asfalterad gångväg i sicksack, vilken lär ha tagit en halvtimme att avverka.

Gångvägen som alternativ till hissen upp till Hitlers Örnbo (internet)

Annars gick man genom en tunnel rakt in i berget till en hall som låg precis under Örnboet. Därifrån gick en hiss de 125 meterna rätt upp till huset. Den här skissen visar båda alternativen.

Skiss över sista biten upp till Hitlers Örnbo (internet)

Published in: on 2010/08/18 at 01:14  Kommentera  

Inlägg 707: 26 – 27 sep 1966

Kommunalhästvattningsbassängen

Den lilla parken med fontänen kallades Mirabellträdgården (tys. Mirabellgarten), och den hade förstås varit trevligare om vi hade haft sol. Vid mitt förra besök hade jag inte lagt märke till att det stod en hel rad små skulpturer framför de höga träden. Dessa formade en häck där framme, och när vi nu fortsatte genom öppningen i häcken så fann vi att det fanns skulpturer på andra sidan också. Detta var intressant nog för en bild, även i detta trista väder.

Mirabellträdgården med skulpturer, Salzburg (1966)

Litet längre fram kom vi till Salzachån som vi korsade på en bro nära intill.

Salzachån, Salzburg (1966)

På andra sidan stötte vi på en fordomtima hästvattningsbassäng (tys. Pferdeschwemme), otroligt utstyrd med skulpturer och murmålningar, allt med hästmotiv. När allting i staden en gång i tiden rörde sig med hjälp av hästar fanns det flera sådana vattenhål, vilka behövdes lika mycket då som bensinstationer gör i dag. Men år 1966 fanns det bara två sådana bassänger kvar, och förstås utan att längre användas – de hade bara behållits som prydnad. En uppgift som de utförde med élan.

Tidigare vattenhål för stadens hästar, Hovstallgränd, Salzburg (1966)

Jag har också tagit med en internetbild av samma bassäng. Den bilden är inte lika vacker som vår egen men visar det hela mera i detalj.

Tidigare vattenhål för stadens hästar, Hovstallgränd, Salzburg (internet)

Vi gick en bit utmed ån och intalade varandra att vädret förbättrades.

Promenad längs Salzachån, Salzburg (1966)

Vi fick se en skylt för Loftleidir i ett resebyråfönster. Jag fick en idé: kanske vi kunde återbekräfta våra flygbokningar redan nu – det var någon man var tvungen att göra då för tiden minst en dag före återresan för att platsreservationen skulle gälla. Och det gick, minsann – nu hade vi en sak mindre att komma ihåg att göra. Efter en liten middag körde vi sedan till vårt pensionat Hubertus.

Tisdagen var bättre. Regnet var helt borta och det var faktiskt övervägande soligt. Vi körde tvärs igenom Salzburg och sedan 30 kilometer rätt söderut till staden Berchtesgaden. Det gick uppför hela vägen, från 400 till 700 meter över havet, och halvvägs upp dit fick vi våra pass stämplade – nu reste vi alltså in i Tyskland. För mig för första gången sedan jag körde hem på min skoter från England år 1954, och för Ed för första gången över huvud taget.

Den första byggnad av betydelse som vi såg i Tyskland ville Ed absolut stiga av vid och undersöka. Det stod ‘Tillträde förbjudet’ och ingenting mer, så vi fick gissa vad den hade använts till. Eftersom nazistpartiet hade inköpt hela sju kvadratkilometer av bergstrakten söder om Berchtesgaden på 1930-talet, så gissade vi på att nazisterna bodde i det här huset på sommarsemestern. Det lät litet mera spännande än att det nog bara var en gammal fabrik.

Ed i röd skjorta vid första större byggnaden i Tyskland (1966)

Published in: on 2010/08/18 at 00:31  Kommentera  

Inlägg 706: 26 sep 1966

Rotblötetungsinnet

Väckarklockan ringde. Det var måndag morgon och mitt huvud kändes tungt: ”Du stiger upp. Jag ligger kvar här.”

Ed ville inte heller gå upp. Vi hade haft härligt väder hittills på resan, och så nu detta! Det öste ner därute. Men hur det nu gick till så kom vi ändå upp, s-a-k-t-a och försiktigt.

”Har du också ont i huvudet?” undrade Ed.

Det kunde väl ändå inte ha varit vinet i går kväll – det hade ju bara smakat som saft och jag hade druckit det som vatten. Nu skulle jag bli nykterist.

”Jag med”, sade Ed.

”Varför är vi uppe?” frågade jag. ”Kan vi inte stanna kvar här?”

Jag var uppenbarligen inte mig själv. Vi hade ju en Resplan Som Skulle Följas. Och efter kaffe, mycket kaffe, började livet kännas rimligt igen.

”Är du i stånd att köra?” ville Ed veta. Jag måste ha ljugit till svar, för strax därefter satt vi i bilen och åkte ut ur Wien.

Det regnade inte så illa som det hade verkat från det varma hotellrummet, men vindrutetorkarna var igång utan uppehåll. Mest gick de i halvfart, men ibland var full fart inte tillräckligt. Vi körde på motorvägen eftersom det är lättare i busväder, och vi svor över de sträckor där motorvägen ännu inte hade byggts färdig och vi fick nöja oss med en vanlig väg.

Innan vi hade kommit till Salzburg var jag redan trött: ”Det här är inget roligt. Jag vill helst ta in någonstans och natta.”

”Men klockan är ju inte ens ett”, protesterade Ed.

Vi hade haft för avsikt att skumma Salzburg en stund och sedan ge oss upp i bergstrakterna för att se Adolf Hitlers tillhåll högt däruppe, det så kallade Örnboet. Men det var ju inte att tänka på i det här vädret. Och inte heller lockade det att traska omkring med paraply och se på Salzburg.

”Nej, låt oss ta in nånstans där det är varmt och torrt”, tyckte jag. ”Vi kan alltid hoppas att regnet är över i morgon.”

Du vet redan att Ed gärna gav med sig – och nu var det säkert inte svårt för honom att ge mig rätt. Det är inget nöje att åka bil när det är vått och dystert, så vi tittade efter vad som fanns längs vägen in mot Salzburg. Vi hittade strax ett pensionat som hette Hubertus. Bilen blev också glad, för den behövde mat och det låg en bensinmack alldeles intill.

Pensionat Hubertus, Salzburg (1966)

Vi fick vårt rum och de sade att det skulle bli bättre väder i morgon. Och ännu bättre blev det när vi märkte, efter någon timme på rummet, att det äntligen hade slutat regna, och vi kunde chansa på att åka in till staden och se oss omkring där. Det tog bara några minuter ditin – jag kände igen den del av staden nära stationen, där DaNi och jag hade gått omkring mellan två tåg året innan. Jag kunde faktiskt ta samma bild nu som då, fast allting nu var blött.

Mirabellträdgården, domkyrkotornen och fästningen, Salzburg (1966)

Published in: on 2010/08/17 at 23:44  Kommentera  

Inlägg 705: 25 sep 1966

Grinzingvisitstillbakareseminnesobefintligheten

Vi hade en sak till att uträtta här i Wien, och det var Grinzing. Det var det kändaste druvodlingsområdet av alla dem som omringade storstaden. Grinzing var fyllt med ‘heuriger’, vilket var vinrestauranger som hade en licens som skilde dem från andra restauranger. De fick bara servera sitt eget vin från samma års skörd – alltså inget köpevin – och de fick bara servera ‘tilltugg’ som mat, alltså inte hela måltider, ett klart tänjbart begrepp.

Även om licensen inte påbjöd det så underhöll en heuriger oftast gästerna med två medelålders gubbar, som spelade viennesisk musik på dragspel och gitarr och i allmänhet rörde sig mellan borden för att spela nära intill gästerna för att få sig en slant: ”Här får ni om ni går och spelar litet längre bort ”.

Jag visste inte ens såpass mycket, bara att man skulle tillbringa en kväll därute. Spårvagn nummer 38 gick till Grinzing som den har gjort i alla tider – och som den fortfarande gör i dag, 40 år senare, efter vad jag förstår.

Vi kom dit medan det fortfarande var en gnutta dagsljus kvar och hittade en litan hemtrevlig taverna. Jag minns klart att musiken bland annat hade en cittra bland sina instrument, och att den höll till på en liten decimeterhög  scen en bit från oss. Vi var hungriga och de serverade wienerschnitzel som enda rätten på menyn, så efter mycket begrundan fastnade vi för wienerschnitzel – och förstås en flaska vin.

Wienerschnitzel (internet)

Jo, det var en helflaska för oss två – men det var ju färskt vin på druvor som hade skördats bara några månader tidigare, så det skulle nog inte ha hunnit bli så starkt ännu.

Bland alla heurigerbilder från Grinzing tillgängliga på internet valde jag denna ganska trånga och sparsamt besatta bild. Vår restaurang var mycket större och var mera fylld med folk, men på dagens bilder är alla mycket ledigare klädda än vad de var år 1966 – Ed och jag hade på oss kavaj och slips, kantänka – så denna bild passade faktiskt bättre.

Heuriger, Grinzing, Wien (internet)

För att komma i samma stämning som vi kan du klicka här och besöka en heuriger i Grinzing, med den enda större skillnaden att vi var där i mörka kvällen. Vi såg heller inga stora sällskap som på videon – vid alla bord satt det bara två till fyra personer. Och folk sjöng med, så det var faktiskt allsång i stugan.

Kvällen var fantastisk, folk var glada, musiken var härlig, maten var god, Ed hade kul – och jag minns ingenting. Jag vet inte heller hur vi kom tillbaka till vårt hotell. Sade jag att det var ett oskyldigt vin från årets skörd? Det smakade gott och inte alls starkt. Nästa dag körde jag bil och det gick bra. Tror jag.

Published in: on 2010/08/16 at 08:30  Kommentera  

Inlägg 704: 25 sep 1966

Schönbrunnsparksbesöket

Jag gick fram och tillbaka något hundratals meter för att alltid vara inom synhåll från trappan. Från andra sidan av gatan kunde jag se tornet och mittskeppets tak, men kunde inte avgöra om kyrkan låg i en park eller mitt bland gamla gravar. Och efter bara en liten stund var Ed tillbaka – det hade inte gått en kvart på långa vägar.

”Så, hur var det?” var jag flämtande rätt över honom.

”Det skall jag berätta senare”, svarade Ed mystiskt. Men det blidde inte. Lika gott så – jag brydde mig inte om att fråga igen. Och jag gissade att det inte hade blivit någonting alls – ibland berättar tystnad mera än ord.

Vi fortsatte vår avbrutna upptäcktspromenad i centrala Wien. Statsoperan påminde om Stockholms opera till utseendet – fast aningen större – och sedan fanns det en massa mer att se. Men nu började klockan dra sig mot 15.00 och vi måste se Schönbrunns slott innan det blev mörkt. Jäkta jäkta!

Statsoperan, Wien (internet)

Det var bara att hoppa på en spårvagn och så var vi där. Slottet låg underbart vackert i eftermiddagssolen, och vi tog två bilder av slottet från i stort sett samma plats, en bild med var sin kamera – på bägge kan man också se domkyrkan långt borta.

Eds bild: Sitter framför Schönbrunnslottet, Wien (1966)

Min bild: Ed nere vid vattnet framför Schönbrunnslottet (Wien)

På Eds bild av mig med slottet bakom, där ser man nästan hela den formella parkanläggningen framför slottet, medan man på min bild, med Ed nere vid vattnet, ser bara den del av parkanläggningen som ligger alldeles intill slottet. Jag begriper inte hur perspektiven kunde ha varit så olika. Vart hade resten av parkanläggningen tagit vägen på min bild? Och dammen på min bild syns ju inte på Eds bild – låg den bakom hans kamera? Jag blir inte klok på detta.

De två bilderna av slottet sett genom muröppningen är också olika, men där är det andra skillnader. Eds bild är mycket mera färgnyanserad medan min ger fler detaljer – de kompletterar varandra, men två bilder av samma sak är en för många.

Eds bild: Schönbrunnslottet genom murhål, Wien (1966)

Min bild: Schönbrunnslottet genom murhål, Wien (1966)

Vad vi inte gjorde – vi hann inte med det – var att bese själva slottet. Det skulle ha tagit en hel dag, men det kan du själv göra nu. Jag har just upptäckt att det finns en helt fantastisk rörlig kamera i de flesta salar i detta stora slott. Den ger dig helskärmsbilder, och jag baxnar över hur levande det ser ut när man låter kameran svepa runt rummet. Du kan låta kameran vrida sig själv runt eller, genom att hålla klickknappen nedtryckt, sköta kameran själv och röra den runt och upp i taket och ner på mattan.

Klicka bara här och välj sedan ett stort rum – det är mestadels i dem som det finns en rörlig kamera – och klicka på det. Om rummet har en rörlig kamera klickar du sedan på ‘360 o’. För mig tar det sedan en stund, kanske en minut, innan skärpan och färgen kommer, men då är du precis med där i salen.  Lycka till!

Published in: on 2010/08/16 at 08:03  Kommentera  

Inlägg 703: 25 sep 1966

Resesällskapsenleveringen

Efter kriget delades Wien upp i fyra ockupationszoner, precis som Berlin, men mitten av staden var en internationell zon, där de fyra ockupationsmakterna turades om att styra en månad i taget. Detta arrangemang ledde till att Wien fram till år 1955 blev en centralpunkt för internationellt spionage – du kommer kanske ihåg spionjakten i Wiens kloaksystem i filmen ‘Den tredje mannen’ (eng. the Third Man) med Orson Welles? Om inte, klicka här. Och rys av spänningen.

Det händer spännande saker i Wien än i dag. Ed och jag gick på en vänstertrottoar, med en kyrka högt ovanför oss till vänster. Den låg uppe på en naturlig kulle, som var minst fem meter hög intill vår gata, och kullen hölls därför på plats av en stensatt vertikal vägg ner till gatan. På ett ställe lämnade väggen plats för en smal trappa som ledde till kyrkogården däruppe.

Strax sedan vi hade passerat trappöppningen hanns vi upp av en kontorsklädd medelålders herre, som kom fatt oss i något ärende. Vi hade inte hört honom komma – han kanske hade kommit ner för trappan från kyrkogården.

Han talade god engelska men var helt uppenbart lokal, en wienare. Och han ville prata med Ed. Jag gick vidare några steg och efter bara några sekunder kom Ed över till mig och sade att han skulle komma tillbaka om en liten stund, en kvart eller på sin höjd en halvtimme. Kunde jag hålla mig härikring? Och så försvann de bägge in i öppningen i muren och uppför den branta trappan.

Även om något sådant aldrig förr hade inträffat för oss så här på en gata så var det klart vad som var på gång. Från vad jag har berättat för dig tidigare så var jag glad för Ed, som nu helt oväntat skulle få litet övning i att skjuta sin sats på det sätt som han fann vara mest njutbart – om det nu var detta som arrangemanget avsåg – och också för mig själv eftersom jag efteråt på kvällen skulle få njuta av Eds tjocka balle i extas alltmedan han berättade om äventyret för mig.

På sitt sätt var jag litet nedslagen över att ha sett mannen ifråga, för han var i mitt tycke det mest osexiga jag kunde tänka mig. För det första var han formellt klädd, kostym och slips, vilket inte retar mitt erotiska sinne ett enda dyft. Sedan var han litet rödmosig i ansiktet, litet mycket dryckjom antagligen. Och oinramade glasögon, vilket på 60-talet var modernt för postfröknar men inte för sexiga män. Och han var ju också så g-a-m-m-a-l, karln, säkert över 50 år. Ja, jag fick väl vänta och se hur Ed skulle kunna få honom att föryngras och förbättras i den kommande sagoberättelsen …

Published in: on 2010/08/16 at 07:25  Kommentera  

Inlägg 702: 25 sep 1966

Hästelegansuppvisningsträningstristessen

Byggnaden var uppförd i början på 1700-talet, och själva ridsalen har stått oförändrad alltsedan den inreddes år 1735. Åskådargalleriernas två våningar var uppenbart inte avsedda för en bred publik – detta var, och är fortfarande, en sorts aktivitet som inte torde dra massor av folk. Med ett så begränsat antal åskådare tvingas biljetterna ligga på en såpass hög nivå som 1.200 kronor – år 2010.

Vad man då får se är en mästerlig uppvisning av ett stall vita Lipizzanerhästar, alla med en uniformerad ryttare både på och av hästen. Det är inte frågan om olympiska skicklighetsprov utan ett skådespel som är behagfullt att avnjuta, på samma sätt som man uppskattar en balsal fylld med frackar och krinoliner i svängande wienervals.

Den första bilden täcker hela salen med några hästar lugnt vandrande runt i manegen.

Repetition i Spanska hovridskolan, Wien (internet)

På de nästa två är det hingstar som stolt stegrar sig med ryttare på ryggen.

Repetition i Spanska hovridskolan, Wien (internet)

Repetition i Spanska hovridskolan, Wien (internet)

En häst med ryttare som går ner med frambenen på knä – det heter nog någonting på dressyrspråk – två beridna Lipizzaner sida vid sida, och slutligen ett ansiktsporträtt av ett av dessa vackra djur.

Repetition i Spanska hovridskolan, Wien (internet)

Repetition i Spanska hovridskolan, Wien (internet)

Repetition i Spanska hovridskolan, Wien (internet)

Vad Ed och jag fick se under vår gratishalvtimme var träning på ett visst litet moment, om och om igen, en häst i taget, medan de andra hästarna strosade omkring väntande på sin tur, med sin ryttare på ryggen. Det var vackert i salen, vackra hästar, vackra uniformer, och löjligt tråkigt. Naturligtvis är det festligt värre på en föreställning – men ridkonstträning är en annan sak, såvida man inte är hästkännare.

Från Hovridskolan gick Ed och jag genom Folkträdgården (tys. Volksgarten) – jag säger avsikligt inte folkparken, som ju för tanken till dansbanor och varm korv, och det hade denna park absolut inte – med sitt Theseustempel. Detta var en 1830 års kopia av ett antikt tempel i Aten. Som det såg ut verkade det som om Wiens version vore den äldre. Jag fick även med rådhuset i bakgrunden på samma bild.

Theseustemplet i Folkträdgården med Rådhuset bakom, Wien (1966)

Och intill parken låg det österrikiska parlamentet med en staty av Pallas Athena framför.

Pallas Athena framför parlamentet, Wien (1966)

Allt som vi besåg på den här promenaden låg innanför eller vid Operaringen (tys. Opernring), en alléboulevard som löpte i en cirkel runt hela centrala staden. Den här fontänen vid Operaringen utgjorde en del av ett minnesmärke över den sovjetiska Röda Armén, som vid andra världskrigets slut befriade Wien från tyskarna efter en två veckors belägring. På den här bilden ser man litet av Wiens alltomfattande vackra arkitektur.

Sovjetarméns minnesfontän, Wien (1966)

Published in: on 2010/08/16 at 07:11  Kommentera  

Inlägg 701: 25 sep 1966

Ridskolepalatset

Arnold Schwarzeneggers framtida öden till trots, så hade Graz ingenting som höll våra ögon öppna. Vi nattade därför tidigt för att få en snabb start nästa morgon. Och vi satt i bilen, frukostfyllda, redan klockan 07.00. Tre timmar senare var vi i Wien, och vi var installerade på ett litet hotell klockan 11.00. Den österrikiska schillingen var så otroligt billig att vi utan minsta betänkande kunde välja ett prydligt litet hotell mitt i staden utan att ödsla tid på att söka. Och så var det ut i denna vackra stad.

Vi hade redan sett en hel del av Wien genom bilfönstret och bara sett snygga, rena och vackra hus. Man kände sig vara i korsningen av Strandvägen och Kungsportsavenyn var man än befann sig. Ingenting var överdådigt och ingenting var räligt, så som i alla andra storstäder. Allting i Wien var lagom, hur man än såg på det, och vi bara njöt där vi tog oss fram med den lilla fickkartan som vi hade fått på hotellet.

Först var det Stefansdomen, inte långt från vårt hotell – den hade jag känt till sedan barnsben, fast jag inte hade vetat varför – och fortfarande inte vet det. Men där låg den och såg rätt dyster ut i solskenet. Vi skulle förstås ta en sväng inigenom, men si det gick inte alls för det var högmässa just då. Vi kastade ett öga uppåt valven och så var den kyrkan avverkad.

Stefansdomkyrkan, Wien (internet)

Så länge vi ändå håller på med kyrkor så låt oss här genast avverka en annan kyrka, som vi ramlade över i Wien, fastän det egentligen skedde senare på eftermiddagen. Det var en kyrka i modern stil, och den var riktigt vacker, särskilt inuti. – ”Den här är mycket finare än domkyrkan”, sade Ed vad jag tänkte.

Modern kyrka, Wien (1966)

Inuti samma moderna kyrka (1966)

Inte långt från domkyrkan låg Spanska Hovridskolans (tys. Spanische Hofreitschule) palats, för ett palats var det. I ett hörn av byggnaden fanns det en vattenbrunn som jag tror skulle intressera dig.

Spanska hovridskolan, Wien (internet)

Wienbrunnen, Spanska hovridskolan, Wien (internet)

De hade ‘föreställningar’ – heter det så när det gäller beridna hästar? – senare på dagen, vilka var helt utsålda, ”men”, halvviskade biljettrissan som om det gällde en hemlig komplott, ”de håller på att öva just nu, och det är bara en halvtimme kvar, så jag kan inte med att ta betalt för det”. Man kunde uttyda detta som att ‘.. så jag kan inte släppa in er’, men så var det inte menat. I stället betydde det att ‘.. jag släpper in er men kan inte ta betalt’, vilket var mycket trevligare. Och sedan tog hon ifrån oss kamerorna, men de hade aldrig ha kunnat ta bättre bilder ändå än dem som jag nu fann på internet.

Det var nästan inga andra än vi på läktarna i denna alldeles underbart vackra arena med kristallkronor i taket och rött ‘sågspån’ på marken.

Inuti Spanska hovridskolan, Wien (internet)

Published in: on 2010/08/16 at 06:12  Kommentera  

Inlägg 700: 24 sep 1966

Okändlokalkillesframtidalivshistoriekännedomen

Vi visste ju inte att det bodde en då 19-årig kille där i staden, som jag mycket hellre borde ha slösat film på. Nåja, han var nog inte ledig för oss, även om han säkert gärna hade ställt upp framför linsen. Han arbetade hårt den här höstlördagen på sin närmaste uppgift, att vinna stort redan nästa år. Och vinna skulle han göra, och fortsätta att vinna alla sina ovanliga mål rätt igenom livet. Han är i dag känd över hela världen, och folk tycker allt möjligt om honom, så som man gör med alla kändisar. Men man måste enas om att han alltid skulle komma att visa en otrolig ambition för att sätta upp stora mål för sig och för att sedan att uppnå dem.

Det gäller alltså Arnold Schwarzenegger, som vann titeln Herr Europa (eng. Mr Europe) redan samma år som Ed och jag besökte hans hemstad. Före eller efter vårt besök, det spelar ju ingen roll, för allt vi visste om Graz var ju att domkyrkan hade ett torn.

En mycket ung Arnold Schwarzenegger (internet)

Följande år skulle han lyckas vinna titeln Herr Universum och därmed upptäckas av kroppsbyggningspromotorn Joe Weider och av honom tas över till Amerika på hösten 1968. Redan vid 23 års ålder skulle han där komma att vinna den högsta titeln i kroppsbyggarvärlden, Herr Olympia (eng. Mr Olympia), och göra det sex år i rad – att lägga av därefter men så plötsligt år 1980 hoppa in igen och vinna titeln en gång till.

Arnold Schwarzenegger vid sin femte Herr Olympiatitelvinst (internet)

Samtidigt med att hålla igång och vinna olympiatitlarna skulle han också ge sig på att filma. Med början år 1969 med filmen ‘Herkules i Nya York’ skulle han komma att fortsätta med ‘Håll dig hungrig’ (eng. Stay Hungry) år 1976, ‘Pumpa järn’ (eng. Pumping Iron) år 1977, ‘Barbaren Conan’ (eng. Conan the Barbarian) år 1982, ‘Förstöraren Conan’ (eng. Conan the Destroyer) och ‘Avslutaren’ (eng. the Terminator) år 1984, och ytterligare 21 filmer fram till år 2003, ofta med stor framgång.

Arnold Schwarzenegger som Barbaren Conan (internet)

Mitt i allt detta skulle han vid 39 års ålder komma att gifta sig med Maria Shriver, en systerdotter till president Kennedy, och efterhand få fyra barn.

Arnold Schwarzenegger träffar Maria Shriver (internet)

Arnold Schwarzenegger gifter sig med Maria Shriver (internet)

Och utan att tidigare ha visat sig ha något intresse för politik så skulle han år 2003 komma att hoppa på ett engångstillfälle att ställa upp till val för guvernör i Kalifornien, då en konstig lag tillät vem som helst att delta. På väljarnas lista med 135 namn skulle Arnold Schwatzeneggers vara det mest kända – 131 av namnen skulle få färre än 1% av rösterna – och därmed skulle han bli guvernör för Amerikas största delstat, med fyra gånger så många invånare som Österrike. Sonen av Graz skulle alltså röna framgång på ytterligare ett verksamhetsfält – och med en tillräckligt stor förmögenhet från allt sitt filmande kunna säga nej till hela guvernörslönen.

Arnold Schwarzenegger som guvernör (internet)

Published in: on 2010/08/16 at 05:44  Kommentera  

Inlägg 699: 24 sep 1966

Tunnelkoncentrationslägersminnesmärket

Inte dags för gränspolisen ännu! Innan vi lämnade landet fick vi se ett minnesmärke över de fångar som hade dött i två mindre koncentrationsläger just häruppe i bergen, ett just här och det andra på den österrikiska sidan, under andra världskriget.

Minnsmärke för koncentrationslägret, Loiblpasset (1966)

Dessa läger inte var avsedda för utrotning av judar, men de var likafullt förfärliga platser för dem som hamnade här. Under svåra umbäranden borrade de en tunnel rätt under det höga Loiblpasset på gränsen mellan Jugoslavien och det Stortyska riket.

Minnesmärke för koncentrationslägret, Loiblpasset (1966)

De inemot 1.800 fångarna byggde under åren 1943 till 1945 en 1.561 meter lång tunnel under det högsta partiet av passet för att den vägsträcka som var brantast – upp till 28 procents stigning – skulle undslippas. Det tog dem ett halvt år att borra in från båda sidorna tills de möttes, och sedan tog det ytterligare ett år innan körvägen genom tunneln kunde tas i användning, lagom till krigets slut – och befrielsen.

Minnesmärke för koncentrationslägret, Loiblpasset (1966)

Fångar som inte ansågs arbeta hårt tillräckligt utsattes för en behandling kallad ‘Corridas’, vilket innebar att de pryglades av sina bevakare medan de arbetade, utan att få göra uppehåll under misshandeln. De fångar som var – eller av misshandeln blev – för svaga för att kunna arbeta, skickades iväg till ett större koncentrationsläger, och om de var så svaga att lägerläkaren bedömde att de inte skulle klara av resan dit gav han dem i stället en ‘skön död’ genom en injektion av bensin rätt in i hjärtat.

Rester av koncentrationslägret med minnesmärket bortom, Loiblpasset (1966)

Det var, som alla sådana minnesmärken, en tankeväckande plats.

Vi slapp lätt ut ur Jugoslavien och körde genom denna rätt korta tunnel, som vi nu visste hur den hade kommit till, och när vi kom ut i andra änden var vi i Österrike.

En timme till staden Klagenfurt och snart därefter upptäckte vi att vi återigen var hungriga. Vi kom förbi en raststuga med servering, och där gick vi in och fick oss en jägarbiff. Den minns jag så väl, för dels var den härlig och dels passade namnet på den så väl in i omgivningen.

Inuti raststuga efter Klagenfurt (1966)

På väg ut ur raststugan tog jag en bild av den med Ed framför och fick då också med vår lilla Volkswagenbubbla parkerad näst intill en bara hälften så stor bil. Jag funderade på vem av gästerna därinne som den hörde till, men de var alla för feta för att ha kunnat komma i fråga.

Ed och vår pyttelilla röda bil vid raststugan efter Klagenfurt (1966)

Sedan tog det två timmar till staden Graz. Lagom lång körning för en dag. Det var inga avstånd, men vägen var krokig och ibland mycket krokig.  I Graz tog vi in på ett litet hotell och gick sedan runt i denna rätt stora stad som jag aldrig hade brytt mig om att höra talas om. Här är jag just på väg att korsa Operaringen (tys. Operaringen), en gata som jag alltid hade associerat med Wien. Och även här fanns den alltså, fast i en mindre upplaga.

Är just till att korsa Operaringen, Graz (1966)

Är just till att korsa Operaringen, Graz (1966)

Och strax därefter tog jag pliktskyldigast en bild av ett av domkyrkans torn.

Domkyrkotorn, Graz (1966)

Domkyrkotorn, Graz (1966)

Staden Graz hade inte ännu blivit känd över hela världen. Några år senare skulle staden ha intresserat oss oändligt mycket mera.

Published in: on 2010/08/16 at 03:47  Kommentera  

Inlägg 698: 24 sep 1966

Kommuniststatymuskularitetsattraktiviteten

Trots grottbesöket hade vi mer än halva dagen kvar. Vi åt en bit mat i Postojna  – grottor suger – och fortsatte mot storstaden Ljubljana på vår väg norrut mot Österrike.

Landet hade hittills visat sig vara betydligt mindre ‘annorlunda’ (= likt Ryssland) än vad vi hade väntat oss. Om man inte hade vetat att Jugoslavien var en kommunistdiktatur hade man faktiskt inte märkt någonting av det, något som för mig var en riktig överraskning. Men i Ljubljana och också i den efterföljande staden Kranj, där talade minsann de konstfulla statyerna om för oss var vi befann oss.

Vi gjorde ‘ingenting’ i någondera staden. Vi körde in till torget i mitten på båda och stannade i några minuter bara för att få ett intryck av samhället, och båda dessa torg var prydda av en skulpturkonst som var mycket säregen.

Först kom det här kraftfulla paret i Ljubljana, som tvivelsutan var avsett att inspirera folket till hårt och befriande arbete för landets och kommunismens sak. Ed och jag fotograferade dessa skulpturer enbart för att de var ståtliga, muskulösa läderkillar – och det gällde även kvinnan i statygruppen. Vi plåtade dem från tre olika håll för att inte missa en enda erotisk detalj. Tänk om alla människor såg sådana ut, vilket paradis!

Kraftfull muskulös skulptur, Ljubljana (1966)

Statyn hedrades med blomsteruppsättningar, Ljubljana (1966)

Den lille Ed vid den muskulösa statyn, Ljubljana (1966)

På ett annat ställe i staden fann vi herr diktatorn själv, marskalk Tito. Han stod uppenbarligen där och lade fram sanningen för en andäktig publik, men han kunde lika gott ha stått och argumenterat med en enskild människa på gatan. Ed ville att jag skulle ställa mig och bli den andra parten i denna debatt, men jag avstod. Jag var helt enkelt rädd att någon skulle se mig stå och lustiggöra mig över landsfadern, och en sådan risk var en bild inte värd. Inga jugoslaviska fängelser för min del!

Staty av Tito, Ljubljana (1966)

Kranj gav oss en vredgad kvinna som i sin ensamhet anföll världen uppe på sin marmorpelare.

Skulptur av vredgad kvinna som anfaller världen, Kranj (1966)

Men alldeles intill henne stod en hel grupp av muskulöst folk med bättre självkontroll. En av dem var en mycket manligt skapad kvinna. Kommunismen visade sig verkligen ha en härligt sexig fantasi! Den här gruppen tog vi förstås också bilder av från alla håll.

Grannstatyn med bättre självkontroll, Kranj (1966)

Samma staty av muskulöst folk, Kranj (1966)

Makalöst muskulös skulptur, Kranj (1966)

Dessa två städer hade nu gett oss en aspekt på Jugoslavien som vi inte hade kunna gottgöra oss i Opatija med sin Lilla Madonna. Nu var vi färdiga att återvända till västvärlden. Det var bara gränspolisen kvar, uppe i sitt bergspass, och vår stilla undran om de skulle släppa ut oss härifrån.

Published in: on 2010/08/16 at 02:54  Kommentera  

Inlägg 697: 24 sep 1966

Grottgräverigranskningen

Jo, man gick inte till fots in i grottan. Man steg på ett litet elektriskt tåg, som liknade ett gruvtåg – om du råkar vara gruvarbetare – eller ett spöktåg – om du är hemma på Gröna Lund eller Liseberg. Tåget hade många små vagnar, vardera för fyra personer. Vi åkte fyra kilometer in i berget, delvis genom en mycket trång tunnel, där man var tvungen att sitta ner för att inte slå huvudet i klippan i 20 kilometers fart, något som kunde göra ont, och dels genom salar med upplysta kalkstensformationer.

Tåget kör in i en stor bergssal, Grottorna, Postojna (internet)

Om du klickar här får du uppleva största delen av denna tågresa från början till slut – minuterna inne i den trånga tunneln är borttagna för där såg man ju ingenting.

Man har funnit över 20 kilometer av sammanhängade grottor stora nog för människor att utforska, fast turister släpps bara in i 5,3 kilometer av det hela. Tåget stannade inne i berget vid en station, och där steg vi av och gick till fots genom många grottsalar till en annan station för att där ta tåget tillbaka ut. För en del jäktade turister räckte tågresan till, så de satt kvar på tåget och åkte tillbaka ut med det utan att egentligen ha sett någonting – men de hade ju ‘varit där’ och det var väl allt de ville få ut av sitt besök.

Det var en promenad på en kilometer eller så, och man kunde välja att gå med en guide eller helt på egen hand. Ed och jag valde, som för det mesta, att klara oss själva, utan en massa andra människor att ideligen stå och vänta på, och utan att få höra att den här formationen liknar ett fågelbo och den där ser ut som en katedral. Vi kunde liksom se det själva utan hjälp.

Promenadvägen, Grottorna, Postojna (internet)

Vi gick lugnt och stilla och tog gott om tid på oss att se dessa fantastiska skapelser, resultatet av årmiljoner av droppande vatten, och ändå passerade vi flera guidade grupper som stod och gäspade.

Sal med kalkstensformationer, Grottorna, Postojna (internet)

Varje större sal var helt olik alla de andra och hade sina egna skönhetsvärden.

Kalkstensformationer, Grottorna, Postojna (internet)

På många ställen var man tvungen att stanna upp och detaljgranska någon intressant formation. Jag var glad för den sobra belysningen, som var skickligt gjord, både direkt framifrån och även bakifrån för att skapa intressanta skuggor. Och det var gott att de inte hade några röda och gröna och blåa lampor, och inte heller några blinkande ljus, sådana effekter som de alltid använde i de grottor jag hade sett i Amerika.

Kalkstensformation, Grottorna, Postojna (internet)

När vi efter någon halvtimme kom fram till den andra stationen stod ett tåg där, färdigt att ta oss tillbaka till dagsljuset och verkligheten.

Tåget färdigt att ta oss ut ur grottorna, Postojna (internet)

Published in: on 2010/08/16 at 01:41  Kommentera  

Inlägg 696: 23 – 24 sep 1966

Opatijabesökstidsnedskärningen

För att vara på säkra sidan klädde vi oss i söndagseftermiddagsgåbortkläder när det var dags att äta middag. Vi ville inte bli ‘bortglömda’ en gång till – inte för att vi hade lidit av det vid lunchen, men vi ville ju inte bli en visa på stan. Vi ville mycket hellre bli igenkända som ‘det där svartvita paret’ än ‘det där slipslösa paret’, som om det betydde något.

Nu skulle det vara lämpligt att äta inomhus, men vår tidigare lunchrestaurang visade sig vara stängd. Så vi gick upp till Opatijas huvudgata, där vi fann flera restauranger, alla stängda. Varenda en. Och ingen hade något anslag om öppenhållningstiderna. Ingen ordning på någonting. Ja, inte så som just vi ville ha det, i alla fall. Vi var nämligen hungriga.

Det enda ställe som var öppet var restaurangen i ett hotell, inte långt från vårt. Och när jag säger hotell, tro inte att det var någon elegans – som med hovmästare i vit smoking och maten severad på silverfat med lock över. Nej, det var en vanlig enkel liten sylta med rutiga dukar och servitriser i vanlig klädedräkt. Och det som betydde något, maten, den var medelmåttig, ingenting i klass med vår utelunch tidigare. Där satt vi i våra slipsar och kavajer och hade hoppat i galen tunna igen.

Efter måltiden var Ed och jag helt överens om att vi hade fått nog av Opatija. Hotell Losinj skulle inte få nöjet att hysa oss under mer än en natt, även om denna natt skulle passera utan vare sig storm eller yxmördare. Så nästa morgon satt vi åter i bilen på vår väg efter att ha fått en god frukost – på uteserveringen med de vita servitörskavajerna.

Åt norr, mot Österrike, gick vår färd, och efter en timme passerade vi genom en liten stad som hette Postojna. Ed lade märke till en turistskylt om en grotta och undrade om vi hade tid att köra dit. Han var alltid så hänsynsfull, min älskade Ed, och det gjorde att vadhelst han ‘undrade’ blev till en order för mig – jag önskade alltid att det vore litet mera ‘jag vill’ i hans ordval, men det blev det aldrig. Man vänjer sig, och jag lärde mig att översätta sådana uttryck som ‘har vi tid att’ till det ‘jag vill’, som det i verkligheten betydde.

Jag var glad att Ed hade sett skylten, för dessa grottor gick faktiskt utanpå allt jag hade sett i den vägen under mina år i Amerika – före Amerika hade jag aldrig sett en grotta – och inte fick jag någonsin se någon bättre efter Postojna heller. Det var ett, med rätta, mycket populärt turistmål med en stor, pampig administrationsbyggnad. På den flaggfyllda planen framför den väntade massor med folk på nästa tåg. – Tåg?

Den flaggfyllda planen utanför grottorna, Postojna (1966)

Folk som väntar utanför grottorna, Postojna (1966)

Published in: on 2010/08/16 at 00:55  Kommentera  

Inlägg 695: 23 sep 1966

Rutschbaneförnedringen

Väl hemma i Nya York kom tavlan så småningom att få en enkel ram och ett reflexfritt glas och tjänade både som ett minne av vår resa till Jugoslavien och som en vacker rumsprydnad – över matbordet.

Opatijamålningen i glas och ram många år senare, Palm Springs (2009)

När vi var nästan tillbaka på hotellet fick vi se världens högsta rutschbana ute på badstranden. Inte ute i vattnet utan mitt i sanden. Inga ungar vågade uppenbarligen använda den, så nu skulle Ed visa vad han kunde. Han tog av sig barfota och klättrade uppför den säkert tio meter höga stegen, satte sig på plåtbanan rätt som han var i sina resebyxor och gled ner helt elegant. Bravo!

”Det kan du också göra – det var kul”, strålade han. Jag hade aldrig åkt rutschbana vad jag kunde minnas och längtade inte alls efter det nöjet. Men Ed var så strålande glad över det hela att han minsann fick mig att göra samma sak. Kärlek smittar av sig.

Det var alldeles fruktansvärt vad högt det var. Minst tjugo meter att klättra. Jag fick andningsnöd av den tunna luften däruppe. Plåtbanan sedd uppifrån var oändlig, och brant var den också – den gick i vågor och växlade mellan lodrätt och fritt fall. Och detta skulle man utsätta sig för?

Jag satte mig ner för att åka, tyckte inte alls om det här, kunde inte få mig själv att släppa taget för att dö, visste att jag med säkerhet skulle få komma in i himlen om jag rutschade ihjäl mig – men jag tänkte på att om jag inte rutschade och därför skulle komma till helvetet i stället, då skulle jag i alla fall få några år till på mig här på jorden innan jag behövde komma dit.

Skamset beslöt jag mig för helvetet. Där skulle jag förstås inte få vara ihop med Ed, för han hade ju rutschat och hade sin framtid klar. Så jag smög mig alltså i min förnedring ner för trettiometersstegen igen. Jag tror inte att Ed var stolt över mig i den stunden – jag själv var det sannerligen inte. Min vanära på denna rutschbana är vad jag mest kommer ihåg från Opatija – till och med mera än målningen.

Jag tog en bild av ett närliggande stort hotell och fick med Ed på bilden. Man ser där att han fortfarande var barfota, så det var på det viset som vi båda var klädda vid det här eländiga mandomsprovet. Som du ser var alla vettiga människor omkring oss försedda med promenadskor.

Ed barfota på promenaden ovanför badstranden, Opatija (1966)

Bortom alla de snygga fotbollsspelarna på stranden kan du urskilja rutschbanan. Den ser inte alls så lång och brant ut som den var i verkligheten. Den var precis dubbelt så hög och dubbelt så brant när vi använde den.

Rutschbanan och bollspelarna på badstranden, Opatija (1966)

Published in: on 2010/08/15 at 14:02  Kommentera  

Inlägg 694: 23 sep 1966

Konstinförskaffandet

Hotell Kvarner såg minsann lika bra ut som vilket gott turisthotell vid Rivierakusten som helst, och om det var lika fint därinne så förstod jag att det skulle komma mycket turister. Priserna i Jugoslavien verkade vara ungefär hälften så höga som i Västeuropa, så om marskalk Tito skötte sig skulle det kunna gå riktigt väl för detta land. Ed och jag gick omkring här helt obehindrat – vi hade trott att man bara skulle få gå omkring med en officiell guide om man över huvud taget finge gå någonstans alls. Men så var det ju rakt inte, och vi ägnade inte kommunismen en tanke längre.

Vi var mera intresserade av badmöjligheterna. Inte för att vi var särskilt sugna på det, men det var ju just hit som gränsinformationen skickade turister som ville bada. Vi var inte alls imponerade av den detaljen här i Opatija. Så här såg badplatsen ut nedanför det eleganta hotell Kvarner.

Badmöjlighet nedanför Hotell Kvarner, Opatija (1966)

Längre än så gick vi inte norrut, utan vi vände tillbaka mot söder och svängde bort från strandremsan upp i stadens branta smågator för omväxlingens skull. Det var intressant att få se att ‘vanligt folk’ bodde ungefär likadant som de gjorde i Italien och Frankrike – inte alls någon förfallen slum som vi hade trott.

Ed på brant gata, Opatija (1966)

Men hur vi bar oss till så var vi ändå snart tillbaka nere vid vattnet igen. Där strandpromenaden gick runt den utskjutande kullen med stadsparken ovanpå, fanns det gott om konstnärer som sålde sina alster. Precis som vi ju brukade göra hemma i Greenwichbyn i september så tittade vi så där fuskprofessionellt på vad de hade åstadkommit.

En konstnär som hade sina målningar i ett hörn intill en kiosk hade använt krita på papp i stället för den vanliga oljan eller vattenfärgen, och jag hade inte sett mycket av den sortens konst. Han hade mycket som såg vackert ut, men det var en målning som jag verkligen föll för. Den föreställde en stad med några fiskebåtar liggande för ankar på redden framför, och hela den övre hälften av bilden bestod av vita tussmoln som gjorde himlen otroligt levande.

Inköper en målning från konstnären, Opatija (1966)

Det var en mycket impressionistisk målning, inget detaljarbete, inte sensationell, bara vacker, och den grep mig i hjärtat, och den ville jag ha. Jag frågade artisten om det var han själv som hade målat den, och jovisst hade han gjort det.

”Tror du att den skulle passa över matbordet?” frågade jag Ed, för jag ville att detta skulle vara ett gemensamt beslut. Priset var inte ‘lågt’ – det var en struntsumma, och jag gav honom litet mer.

Studerar den just inköpta målningen, Opatija (1966)

Tavlan klarade resans strapatser utan några missöden.

Published in: on 2010/08/15 at 13:39  Kommentera  

Inlägg 693: 23 sep 1966

Lunchavnjutningen

Varför kom de inte till vårt bord? Ed sade att vi inte hade slips, vilket de andra männen hade. Vi tittade över mot servitörerna på trappsteget och de tittade tillbaka. Kanske man skulle gå in och registrera sig som gäst? Till slut vinkade jag åt en av servitörerna. Han var så elegant vattenkammad i vit servitörskavaj och svarta byxor och ett stort välkomnande leende: ”Si, signori?”, eller på svenska: ”Ja, varför sitter ni här?”

”Kan vi få en matsedel så vi kan beställa?” försökte jag på engelska. Det gick fint. Han sade javisst och gick in i huset och hämtade två menyer. Ed frågade mig viskande varför de hade trott att vi satt här – för att virka grytlappar eller bara för att få en bekväm pratstund.

Svårigheten att få beställa var det enda ovanliga med vår lunch. Maten var delikat och minnesvärd – vad det nu var vi fick – och betjäningen var förstklassig nu när de begrep att vi var lunchgäster. Ed och jag var överens om att detta var vår bästa lunch på resan dittills. Tänk bara på Milano, där lunchen var en smörgås vid ett stående bord mitt i Gallerian. Opatija kunde konkurrera ut allt annat. Det här var en trevlig stad! Hmmm, så detta var alltså kommunism?

Vi var inte förvånade över hur otroligt billig den här goda lunchen var – vi hade ju redan sett hur litet vi fick betala för vårt rum. Det var naturligtvis inte för att folk var snälla mot oss utan helt ett resultat av valutakurserna. Men icke desto mindre var det bra. Vi skulle ha haft råd att göra allting här – om vi bara hade haft lust att göra allting.

Efter lunchen gick vi till rummet och hämtade badbyxor och badhandduk att ha just ifall att, för nu skulle vi ut och titta på badstranden.

Ed i trappan på Hotell Losinj, Opatija (1966)

Men en liten stund senare kom vi tillbaka med badkläderna, för det var alldeles för trångt med folk på stranden. Ja, det var inte fullt så trångt som i Riisparken, men där var det ju rätt sorts folk att trängas med, och det var ju en helt annan sak.

Badstrandsaktiviteterna, Opatija (1966)

Så i stället skulle vi ta oss en titt på staden nu – blev det nu kultur trots allt? – och kanske bada litet senare. Utan badutrustningen att släpa på följde vi stranden norrut. På en sten en bit ut från räcket mot havet, och alltså placerad som den Lilla Sjöjungfrun i Köpenhamn, stod det en staty kallad Lilla Madonnan, och där hade alla turister i staden samlats. Ed och jag icke tycka om turist, tycka turist trist.

Turister intill Lilla Madonnan, Opatija (1966)

Ser ut över havet från promenaden, Opatija (1966)

Väl skyddad från turisterna satt en förståndig herre i badbyxor därnere intill Lilla Madonnan.

Lilla Madonnan med solherre, Opatija (1966)

Därefter kom den lilla stadsparken på en kulle, följd av en småbåtshamn.

Promenerar genom stadsparken, Opatija (1966)

Småbåtshamnen, Opatija (1966)

Vi gick ännu litet längre, fram till Hotell Kvarner, lyxstället i staden, bara för att se hur andra människor hade det.

Står framför hotell Kvarner, Opatija (1966)

Published in: on 2010/08/14 at 08:58  Kommentera  

Inlägg 692: 23 sep 1966

Opatijaankomsten

Vi följde den asfalterade gatan in i Opatija. Inga skyltar med ‘hotell’, men däremot en med ‘Information’. Skall vi? Ja, de kunde ju alltid rekommendera några hotell för oss att titta på.

”Ni skall bo på hotell Losinj på Marskalk Titogatan”, sade informatrisen på god engelska omedelbart som svar på vårt ”God morgon” och räckte fram en lapp med adressen. Inga frågor, inga önskningar, ingen valmöjlighet, inget leende, ingen kontakt, inget adjö.

Vi behövde alltså inte titta på några hotell. Kommunismen gjorde livet enkelt. Har man bara en sak att välja mellan så är valet lätt. Det gällde nu bara att hitta hotell Losinj. Marskalk Titogatan gick längs havet och husen på den låg i nummerordning. Vad bekvämt!

Det visade sig att vårt hotell låg rakt över gatan från själva badstranden, för det var ju badstränder som vi hade valt vid gränsen när vi inte ville ha kultur. Till typen var det ett burget hyreshus och hade en skylt över dörren: ‘Hotel Losinj’. Det satt en skylt bredvid dörren också: ‘Restaurant’ understruket med rött. Det var ju också bekvämt.

Vårt Hotell Losinj, Opatija (1966)

Portieren var en trevlig man i vår ålder. Han fick vår lapp från informatrisen och valde ut ett rum för oss, med de två sängarna vid motsatta väggar. Det hade vi fått nästan överallt i Europa: Herre-dam = sängar bredvid varandra, alla andra kombinationer = sängar isär från varandra. Än sen då: hemma hade vi en dubbelsäng och det här var bara en tillfällig tillvaro. Rummet var ljust och glatt, och ingenting knarrade i hela huset – det var nämligen ett riktigt stenhus, för så sade Ed.

Vi hade utsikt över badstranden – nej, fel sagt! Rummet vette mot badstranden – vi tittade rakt in i ett enormt bladverk. Men vi kunde höra bollspel och sådant därbakom. Här skulle vi trivas i en eller två nätter, och det hade vi sagt till portieren.

Vi hade kommit fram vid lunchtid och var ordentligt hungriga. Frukosten på Hotell Obelisk hade varit för liten för att fylla oss efter yxmördarnatten. Så vi gick ner och frågade var de hade restaurangen. Nej, det var ut på gatan och två kvarter till höger och den hette inte Losinj. Den röda understrykningen på skylten vid dörren visade sig vara en pil – om man tittade noga efter.

Restaurangen hade en uteservering och där satte vi oss vid ett bord. Så skönt det var här – vilken skillnad från de stora städerna med all sin kultur. Här kunde man verkligen koppla av.

Väntar på att bli serverad lunch, Opatija (1966)

De hade väl ett tiotal bord i trädgården, och vid två av dem satt det folk. De åt sin lunch och beställde öl och fick sin parasoll justerad och tallrikarna borttagna och kaffet serverat, och när de två servitörerna inte gjorde något så stod de på trappsteget in till huset och övervakade sina gäster. Oss brydde de sig inte alls om.

Published in: on 2010/08/14 at 08:21  Kommentera  

Inlägg 691: 23 sep 1966

Öststatsinträdandet

Vi brydde oss inte om att söka efter obelisken, för nu gällde det ju att hitta Jugoslavien. Vi gjorde våra pass lätt tillgängliga och hittade den lilla vägen som ledde till gränsen. Den var belagd med gammaldags gatusten – jag vet inte varför jag hade väntat mig en grusväg..

Vi var beredda på kroppsvisitation och utfrågning i ett kalt rum med en bar glödlampa i taket. Men så blev det inte alls – vi behövde inte ens stiga ur bilen. De skrev upp våra pass i en liggare, frågade ingenting, och gjorde honnör. Vi kände oss faktiskt välkomna.

Alldeles strax så kom det en stuga med ‘Information’ på en stor skylt, och eftersom vi inte visste ett skvatt om någonting så stannade vi där. De förstod engelska, så vi sade att vi tänkte stanna i Jugoslavien i en eller två nätter och sedan resa norrut till Österrike. Ville vi se kultur eller badstränder? Efter Florens och Venedig hade vi fått nog av kultur för ett tag, så då var det alltså bara badstränder kvar att välja.

”Opatija”, sade informatören lakoniskt och gav oss en karta av den typ som man själv ritar på en pappersservett. Det som var viktigt, med stora siffror, var kilometrarna att köra till avtagsvägen till Opatija. Om vi missade den skulle vi komma till Rijeka, och det skulle vara fel, fel, fel! Det var så mycket känsla i hans officiella själ att det var uppenbart att han hade tråkiga personliga erfarenheter av Rijeka.

Det var genom nästan obebyggda trakter som den lilla vägen tog oss, berg och skogar alltihop. De viktiga  vägmärkena var tack och lov internationella, för alla andra skyltar var helt obegripliga. Efterhand blev det  mera slättland och där fanns det en del små byar, och när vi nalkades kusten var det plötsligt massor med stora hus. Just vid informatörens angivna kilometertal kom en liten avtagsväg med en diskret placerad vägvisare, alldeles efter en lång vänsterkurva i utförsbacke med vacker utsikt över havet och utan någon som helst förvarning. Kanske informatörens uppenbara illvilja mot Rijeka berodde på att han själv hade missat avtagsvägen till Opatija alltför många gånger?

Vägen in till Opatija gick längs kusten, och vi stannade på ett ställe för att njuta av utsikten högt över havet. Avtagsstället som jag just nämnde hade legat i husröran till vänster på bilden, och strax efter detta uppehåll började Opatija.

Ed på rastplats just före Opatija (1966)

Nu gällde det att hitta oss ett hotell. Hette hotell ‘hotell’ också på .. var det nu var man talade här? Jugoslaviska?

Published in: on 2010/08/14 at 08:03  Kommentera  

Inlägg 690: 22 – 23 sep 1966

Nattfasoavnjutningen

Äntligen kunde vi koppla av igen, hopslingrade som hemma. Det verkade som om blåsten skakade hela huset, men det kunde den ju inte göra, för det var i alla fall ett stenhus, och stenhus skakar inte när det blåser. Eller var det kanske inte ett stenhus?

”Nej, det är ett trähus med rappning utanpå”. Ed visste det, för hans mamma ägde ett gammalt förfallet hus i Harlem: ”Känner du inte hur det skakar i vinden?”

Visst skakade det, nu när man visste att det var ett trähus och därför kunde skaka. Vår dörr skakade också – den var låst nu men slamrade ändå av vindpustarna ute i korridoren. Vi hade det gott på vårt rum, och vi hade varandra – och så föll nyckeln ut ur nyckelhålet och ner på golvet. Precis som toalettnyckeln. Nåja, strunt i det nu – den får ligga där den ligger.

Fast – oj då – nu när nyckelhålet var tomt så kunde ju yxmördaren låsa upp vår dörr utifrån. Det knakade i golvet därute, så han var fortfarande i gång.

Så höll det på hela natten. Det var samtidigt ruskigt och skrämmande och på sitt sätt roligt. Vi visste ju djupt inne att det inte fanns någon yxmördare därute, men det kändes skönt att medvetet inbilla sig att han smög omkring här i huset.

Eller var det inbillning? Yxmördare fanns ju i alla fall. Men att han skulle komma hit just denna stormiga natt. Inte så värst troligt.

Så snart vi kände att vi höll på att slumra in så kramade vi till om varandra för att fortsätta den här leken. Lyssna efter fotsteg i korridoren. Lyssna på vinden mot fönstret. Känna att vi var – nästan – i Jugoslavien. Eller var det Transylvanien?

En golvklocka någonstans i huset slog tre dova slag. Vi måste alltså ha sovit. Nu var det lugnare – dörren och fönstret slamrade inte längre. Det var faktiskt tyst, inga hundar som tjöt eller tuppar som gol – vi var förvisso inte på S:t Thomas. Och yxmördaren hade gått hem nu, sedan han hade lärt oss hur det är att leva under kommunismen – eller några kilometer från den.

När vi vaknade var det soligt och vackert. Skorstenen stod kvar trots nattens blåst, och längst bort kunde vi se vad som säkert var Jugoslavien. Vi hade faktiskt en vidunderlig utsikt – inte storslagen som i Schweiz men just vacker.

Morgonvy från vårt fönster på hotell Obelisk, Trieste (1966)

Frukost serverades därnere, kaffe och marmeladsmörgåsar och torkade fikon. När jag betalade för rummet frågade jag om hotellets namn, och de sade att det fanns en obelisk någonstan därikring.

Obelisken efter vilken vårt hotell hade benämnts, Trieste (internet)

Published in: on 2010/08/13 at 09:57  Kommentera  

Inlägg 689: 22 sep 1966

Yxmördarskräcken

”Vi får väl se om hon skriker igen”.

Jag försökte låta lugnande, trots att det kändes kusligt. Det var någonting med det här huset, det kom ljud hela tiden. Gnissel, fotsteg, bultningar. Rummet var helt kolmörkt, för vi hade dragit för draperierna för fönstret, golvlånga, mörkröda sammetsdraperier, som inte släppte in det minsta månsken utifrån.

Det kändes att det hade börjat blåsa ordentligt därute för fönstret slamrade bakom draperierna.

Så efter en stund hörde jag själv kvinnoskriket.

”Där var det igen”, sade Ed.

Jag tände min lilla sänglampa. Den var lika svag som lampan på toaletten och hade en plåtskärm över, så den gav nästan inget ljus alls.

”Jag ska se vad det var – jag tror inte att det var ett skrik, det var något som gnisslade.”

Jag steg upp ur sängen. Vad i all världen tänkte jag göra – gå ut i korridoren och möta en yxmördare?

Yxmördaren i korridoren, Hotell Obelisk, Trieste (internet)

Trots sänglampan fick jag tassa försiktigt för att inte snubbla över vårt bagage som stod mitt i rummet. Jag fann till min fasa att dörren stod på glänt.

”Någon har öppnat vår dörr”, sade jag. Jag rörde vid till den och kvinnan skrek igen.

”Där ser du – det var inget skrik, men det låter så.” Jag rörde dörren fram och tillbaka. Nu skrek kvinnan oupphörligt.

”Rätt lustigt att det kan låta så”, sade ingenjörssonen.

”Men varför var dörren öppen?” undade Ed. Han hade krupit ner och gömt sig under filten – han visste att det var yxmördaren som hade varit på väg in.

”Det måste ha varit killen med brickan som inte stängde efter sig. Låste du till dörren efter honom? Jag tänkte inte på det.”

Nu skrek dörren till utan att jag rörde vid den. Ja, det drog ordentligt från korridoren – det måste ha varit öppet någonstans därute. Vårt eget stängda fönster skakade oavbrutet nu.

Jag stängde dörren och vred om nyckeln, och sedan gick jag över till Eds säng för att ge honom en lugnande kram, jag som själv darrade av spänningen. Jag undrade om han var lika uppskärrad som jag? Nu var i alla fall dörren låst, och vi borde vara säkra igen.

Just när jag kramade om Ed, så kom det en stormby och skakade till fönstret ordentligt. Det behövdes inget mer: ”Stanna här hos mig”, bad Ed. Jag måtte ha verkat lugn som en filbunke.

Jag kröp ner i hans smala säng, och det gick för vi var båda slanka. Det kändes gott. Vi darrade ihop.

Published in: on 2010/08/13 at 09:46  Kommentera  

Inlägg 688: 22 sep 1966

Gammalthusupplevelsen

Att toaletten låg i andra änden av korridoren var ingenting ovanligt, medan besöket dit tvivelsutan var det. Först genom vår skrikande dörr, och sedan tyst över de knarrande tiljorna dit bort. Toalettdörren öppnade man med en nyckel som satt i ett nyckelhål, och när jag stängde till dörren inifrån föll nyckeln ut och ned på trägolvet utanför. Belysningen därinne bestod av en 15 watts naken glödlampa uppe i taket, och kontakten trodde jag att jag aldrig skulle hitta – den satt till slut på väggen bakom toalettstolen och var av 1880 års modell – och på den skulle man vrida en vackert snidad vingmutter av bakelit. Spolningen skedde från en tank som satt högt uppe under taket, och man drog i en kedja utan kläpp. Man fick mjölka tanken ordentligt innan den beslöt sig för att släppa ner vattnet.

Det var mycket mer beträffande den här toaletten som var ovanligt för oss bortskämda storstadsbor, men du har nu fått ett nys om den och det får räcka. Det tog en stund att hitta nyckeln på korridorgolvet, den var mörkgrå och golvet var mörkbrunt och belysningen var mörk. Men den skulle tillbaka in på sin plats – det hörde till min uppfostran.

”Det ekade här i rummet när du klampade iväg i korridoren”, sade Ed.

Vi hade en härlig utsikt över hamn och hav – och en hög skorsten rätt framför. Månen sken på oss och bildade därför en mångata i havet därnere.

Kvällsvy från vårt fönster på hotell Obelisk, Trieste (1966)

”Jag är inte hungrig”, sade Ed.

Jag var det inte heller: ”Ska vi strunta i middag?” föreslog jag.

Vi enades om att vi inte behövde något, men att om det ändå fanns mat i huset så kanske.

Jag knarrade ner för att höra mig för om det fanns något att äta här eller i närheten. Till min förvåning hade de något att erbjuda: ostsmörgåsar och té och torkade fikon.

”Jo tack, för två”, sade jag och väntade i en trasig liten länstol därnere. Snart nog kom brickan med fyra smörgåsar och té och en skål med fikon. Nej, jag fick inte ta brickan, den skulle han bära upp till rummet, så vi knarrade upp tillsammans.

Det var faktiskt allt vi behövde. Nu var vi mätta och belåtna. Skulle vi nödvändigtvis åka till Jugoslavien i morgon? Kunde det bli konstigare än här? Åjo, vi hade ju våra inresevisa och dem skulle vi minsann utnyttja. Och vi somnade gott. I varje fall trodde vi det.

”Hörde du?” viskade Ed.

Jag måtte inte ha sovit, för jag hörde honom: ”Vad då?”

”Skriket”, sade Ed.

”Jag hörde inget skrik”, sade jag.

”Det var en kvinna som skrek. Här inne huset.”

Han lät säker på sin sak.

Published in: on 2010/08/13 at 09:37  Kommentera  

Inlägg 687: 22 sep 1966

Italienreseavslutningen

Sedan gick vi runt litet hit och dit i Venedig. Alldeles intill S:t Markusplatsen ledde Suckarnas Bro (ita. Ponte dei Sospiri) mellan fängelset och Dogepalatset (ita. Palazzo Ducale) för förhör – inte bara för avrättningar som jag tidigare hade trott.

Suckarnas bro bakom Dogepalatset, Venedig (1966)

Och så var det den fina Rialtobron och diverse vardagsgränder att beses och tiden bara flög iväg. Och en sak till ville vi hinna med: Lido, den fabulösa badorten, som vi hade hört så mycket talas om.

Rialtobron, Venedig (1966)

Stora Kanalen från Rialtobron, Venedig (1966)

Ed och en grönsaksbutik på en verklig bakgata, Venedig (1966)

En annan bakgata, Venedig (1966)

Det gick motorbåtar i skytteltrafik mellan staden och Lido. Vi kunde förstås ha tagit en gondol, som det här romantiska paret som vi mötte på väg ditut – eller var det månne bara en far och son? Men det hade tagit alldeles för lång tid – vi ville ju ha tid på oss för att se litet grann därute i Lido också.

Möte med gondol på väg till Lido, Venedig (1966)

Nu visade det sig att det var en nästan helt bortkastad tripp ditut. Det var bara en vanlig villastad, inte alls lik Venedig, och den hade en sandstrand lik tusen andra. Vi hittade, tack och lov, en liten kanal för att få åtminsone ett par speciella bilder därifrån, men sedan åkte vi snabbt tillbaka till staden.

Står på modern bro över kanal, Lido, Venedig (1966)

Ed invid kanal, Lido, Venedig (1966)

Efter hoppackningen tog vi bussen (= motorbåten) till stationen – där jag plötsligt tyckte att vyn från stationstrappan över Stora kanalen var värd en bild – och gick till vår bil som troget väntade på oss på sin parkeringsplats.

Kyrkan mitt emot stationen, Venedig (1966)

I Mestre på fastlandet tillverkades allt konstglas som såldes världen runt som ‘Venetianskt glas’, och Ed ville att vi skulle stanna till där vid en fabriksförsäljning. Han köpte där en underbart vacker fågel i brunt glas och gav den till mig som 32-årsdagspresent. Den kom sedan att stå hemma hos oss genom åren och pryda sin plats, medan den tjänade som ett minne av vårt underbara dygn tillsammans i Venedig.

Fågel i venetiankt glas från Ed i Mestre, Palm Springs (2014)

Fågeln i venetiankt glas, köpt av Ed i Mestre som födelsedagspresent, Palm Springs (2014)

Det tog tre timmar på den vanliga italienska byvägen till Trieste där vi tänkte natta innan vi vågade oss in på kommunismen. Här var det nästan ingen trafik alls, så det var bara lugnt och skönt. Vi var bägge rätt så trötta på att upptäcka storstäder, och nu skulle det bli hejsan landet en tid framöver.

Vi kom till Trieste sent på eftermiddagen och såg en avtagspil under en skylt för Hotell Obelisk, vilket lyckades låta kommunistiskt och trevligt trots att det ju fanns obelisker litet varstans – på Slottsbacken i Stockholm och i Centralparken i Nya York till exempel. Hotellet såg pampigt och förtroendeingivande ut, och där stannade vi för natten.

Vårt hotell Obelisk, Trieste (1966)

Vårt hotell Obelisk, Trieste (1966)

Det var ett ståtligt stenhus utifrån och allting av knarrande trä inuti. I trappan upp hade varje steg sitt individuella knarr och vår rumsdörr skrek i högan sky när vi öppnade den. Vi visste ännu inte att det spökade här.

Published in: on 2010/08/13 at 09:27  Kommentera  

Inlägg 686: 21 – 22 sep 1966

Torgdagen

Du kan själv se hur jag njöt av min födelsedagsmiddag där vid kanalkanten. Du kan till och med se på mitt nya armbandsur att vi satt där precis klockan 18.20. För den händelse att du inte kan skönja den detaljen ger jag dig också en detaljförstoring av den fyra dagar gamla klockan, med den svarta boetten och datumfönstret och läderbandet och allt. Lägg märke till justeringsknappen, hur infälld den sitter – det var gjort så med avsikt, för den skulle nästan aldrig användas. Klockan skruvades nämligen upp automatiskt av skakningarna från armrörelserna, så man behövde normalt aldrig använda knappen för det. Det var en underbar klocka. Batteridrivna klockor fanns inte alls på 60-talet.

Sitter och mår på restaurangen invid Stora Kanalen, Venedig (1966)

Närbild av mitt fyra dagar gamla armbandsur, Venedig (1966)

Vad jag mådde gott! Och det bästa av allt var att det var ihop med min älskade Ed som jag mådde gott. Efteråt tog vi buss – det vill säga, motorbåt – för att komma hem säkert efter allt vinet. Och så var den födelsedagen över.

Väntar med Ed på motorbåten hem till hotellet, Venedig (1966)

På torsdagsmorgonen började vi med att klättra upp i kampanilen. Men innan vi kom dit så var vi förstås tvungna att mata duvorna på S:t Markusplatsen.

Står bland duvorna, S:t Markusplatsen, Venedig (1966)

Ed matar duvorna, S:t Markusplatsen, Venedig (1966)

Matar duvor, S:t Markusplatsen, Venedig (1966)

Är överflaxad framför basilikan, S:t Markusplatsen, Venedig (1966)

Kampanilen visade sig vara bara 50 år gammal, återuppbyggd som en exakt kopia av det föregående flera hundra år gamla tornet på samma plats. Detta hade helt sonika rasat ihop till en grushög en dag år 1904. Det nya tornet hade hiss, men du förstår nog att vi föredrog att klättra till fots. Väl däruppe på toppen var utsikten något alldeles fantastiskt, och där tog jag en av de bilder som jag lyckats bäst med – kajen och havet i motljus. Åt andra hållet var det en mera konventionell utsikt med domkyrkans lökformade kupoler i förgrunden.

Dogepalats och gondoler från kampanilen, S:t Markusplatsen, Venedig (1966)

Utsikt från kampanilen norrut över basilikan, S:t MArkusplatsen, Venedig (1966)

Att de fyra hästarna i koppar över stora porten till basilikan var från 800-talet kunde man inte ana – åldern på dessa var kanske det mest imponerande i denna antika stad. De hade stått i Venedig alltsedan de stals från hippodromen i Konstantinopel år 1204, bortsett från 18 års tid då Napoleon i sin tur stal dem från Venedig. Ed och jag fick se dessa originalhästar där utomhus vid vårt besök år 1966, men i dag är de placerade inuti basilikan för att skydda dem från luftföroreningarna, och därute ovanför porten är de ersatta av avgjutningar.

Basilikan med hästarna över porten, S:t Markusplatsen, Venedig (1966)

Det antika klocktornet till vänster om basilikan visade att vi var där klockan 10 – romerskt X i guld på blå botten – medan zodiaktecknet 2 – romerskt II –  därintill är helt galet – Taurus i stället för Virgo. De hade väl inte smort maskineriet ordentligt.

Numeriska klocktornet, S:t Markusplatsen, Venedig (1966)

Published in: on 2010/08/13 at 08:54  Kommentera  

Inlägg 685: 21 sep 1966

Venedigankomstsysselsättningarna

Nu var det helt annorlunda. Ed visste naturligtvis att jag hade varit i Venedig med DaNi – du vet ju att vi inte hade några hemligheter för varandra, och jag hade ju för övrigt ingenting att skämmas för – men nu när vi var där nämnde jag ingenting om min förra visit och han frågade förstås ingenting heller. Och på det viset blev det faktiskt en andra första gång för mig i Venedig.

Bilen parkerade vi där alla bilar ställdes vid ankomsten till den här bilfria staden, och därifrån gick vi över en bro till stationen, där vi på rumsförmedlingen bokade ett lämpligt rum. Här var det inte billigt, och det skulle det inte heller vara.

Sedan tog vi bussen – som såg precis ut som en motorbåt – in till stadens centrum. Efter att ha installerat oss begav vi oss förstås ut. Det första målet var S:t Markusplatsen. Vi hade inte ätit något sedan den lilla lunchen i Florens, men vi ville förbli hungriga inför det annalkande middagsmålet, så vi tog bara kaffe och ett wienerbröd på ett av utekaféerna där på torget. Det var trivsamt att sitta där, men S:t Markusplatsen var mycket mera stillsam än vad jag kom ihåg från året före. Det var nog för att det nu var sen eftermiddag.

Jag ger dig här ett par internetbilder av S:t Markusplatsen som orientering, för alla våra egna bilder därifrån tog vi först nästa morgon. Kaféserveringen som vi satt på låg i kanten av den bortre delen av torget på bilden. Därifrån hade vi framför oss det höga klocktornet, kallad kampanilen, och domkyrkan med sina byzantinska lökar uppepå, och dessutom en skymt av Dogepalatset till höger om kampanilen.

Västra halvan av S:t Markusplatsen, Venedig (internet)

Östra halvan av S:t Markusplatsen, Venedig (internet)

Mellanmålet gav oss tillräckligt med energi att röra litet på benen. Vi gick ner till kajkanten, där gondolerna låg till, och där var det också förvånande stilla. Folk måtte inte ha velat åka gondol vid den här tiden på dagen – de kanske tyckte att det var för kyligt ute på vattnet.

Ed vid gondolerna, S:t Markusplatsen, Venedig (1966)

Nu tog vi oss en promenad på smågatorna genom staden med tanken att hitta ett inbjudande ställe för middag. Det vi valde ut, Trattoria Semp, såg trevligt ut, och jag tog en bild av restaurangen utifrån innan vi gick in. Utan att märka det då fångade jag också både turister i en gondol och en levererans av kol på samma bild.

Trattorian Semp, en gondol och en kolleverantör, Venedig (1966)

Och sedan gick vi inte in på trattorian, för vi bestämde oss för att sitta ute och äta i stället. Vi fortsatte alltså, knäppte några bilder av varandra på bakgatorna och hamnade till slut på ett prydligt matställe på en terrass alldeles invid Stora Kanalen (ita. Canal Grande). Precis vad vi ville ha.

Ed på en prydlig gata, Venedig (1966)

Utforskar moderna kvarter, Venedig (1966)

Published in: on 2010/08/13 at 08:08  Kommentera  

Inlägg 684: 21 sep 1966

Födelsedagsmotorvägsnyttjandet

Klättringen gav oss sin belöning däruppe. Om tornet hade stått i Nya York hade man från toppen fått titta in i kontor och bostäder i skraporna runt om, men i Florens var detta torn högre än allting annat. Vi knäppte bilder av tak åt alla håll däruppifrån tillsammans med några andra tappra själar.

Samlar mig efter klättringen i Gamla palatsets torn, Florens (1966)

Utsikt västerut från Gamla palatsets torn, Florens (1966)

Utsikt norrut mot domkyrkan från Gamla palatsets torn, Florens (1966)

Utsikt österut från Gamla palatsets torn, Florens (1966)

Vid det här laget hade vi snappat upp att originalskulpturen av Michelangelos David befann sig på ett museum bara några kvarter från Adelsplatsen, och det blev förstås vårt nästa mål. På vår väg dit gick vi förbi den otroligt fint stensnidade fasaden på domkyrkan.

Den fint skulpterade fasaden på domkyrkan, Florens (1966)

Strax därefter var vi vid Akademin för Skön Konst (ita. Accademia di Belle Arti). Där fanns det naturligtvis massor med fin, berömd konst, men vi hade vårt fokus på konsthallens toppattraktion, vilken blev den förnämliga avslutningen på vårt besök i Florens, och avsiktligt så.

Ed ser på originalet till David, Akademin för skön konst, Florens (1966)

Litet närmare originalet till David, Akademin för skön konst, Florens (1966)

Alldeles inpå originalet till David, Akademin för skön konst, Florens (1966)

För nu hade vi sett allt som betydde något för oss klåpare i denna kulturvagga. Vi gick tillbaka till Hotell Nya Atlanten med en kvick lunch på vägen dit. Klockan 13.00 var vi packade och klara för avfärd.

Solmotorvägen hette nästa väg, och den hade vi korsat förra kvällen just utanför Florens, så det var lätt att hitta tillbaka till den. Det var en nybyggd härlig väg, utan kurvor och backar – nåja, inga onödiga sådana – tvärs genom Appeninernas bergsområden och ner till Bologna i den platta Podalen. Denna utsökta väg betingade en ordentlig avgift – inte många bilar hade uppenbarligen råd med den, så det blev en välbehövligt avkopplande körning som kompensation för gårdagens minnesvärda elände.

I Bologna var det slut på nöjet, och skillnaden mellan motorvägen med sina ibland tre filer och den lilla byvägen med en fil – nej, inte nu igen!!! – skrämde mig först. Men så snart vi var ute ur själva Bologna var det inte så illa, man kunde passera lastbilarna – de fick ju bara gå med 60 kilometers fart – och vägen var mycket rak här ute på slätten.

I Padua blev det motorväg igen, men den var verkligt gammal, till och med belagd med gatusten i stället för betong och asfalt på sina ställen. Men det var bara 30 kilometer kvar till dagens mål, Venedig. Där var jag hemmastadd – jag hade ju varit där i annat sällskap året före.

Och vilken skillnad det var! Visst hade det varit spännande då, men både jag och DaNi hade ju varit tyst medvetna om att det var vår farvälresa, mycket bittersöt, och det dominerade allt. Så vi hade spelat glad teater för varandra.

Published in: on 2010/08/12 at 08:52  Kommentera  

Inlägg 683: 20 – 21 sep 1966

Utomhuskonstdubbelbesiktningen

Efter en timme på vägen var vi i staden Florens (ita. Firenze), och nu vågade vi oss på ett centralt beläget hotell. På hotell Nya Atlanten (ita. Nuovo Atlantico) fick vi ett hyggligt pris. Vårt rum var litet men hade en fin utsikt – vi hade bönat om det när vi förhandlade oss till det – och vi gav oss snart ut i den annalkande kvällen. Vi hade kamerorna med oss, men de fick vänta till morgonen och bättre ljus.

Vi begav oss förstås till Adelsplatsen (ita. Piazza della Signoria) med sin utomhuskopia av Michelangelos David som högvilt. Torget med sina statyer var vackert upplyst i skymningen. Sedan åt vi middag någonstans och återvände till vårt rum och stupade till sängs. Vi var båda trötta efter en lång dag, men särskilt jag efter den gräsliga körningen bland lastbilarna.

Den tidiga kvällen gav oss en tidig morgon, och det var inte en vilken dag som helst som grydde – det var min födelsedag. Jag tyckte då fortfarande att det var duktigt gjort att fylla år, trots att jag väl kände till Moa Martinsons fras ‘Det är väl ingen konst att fylla år – det kan ett får’. – Jo, det är nog sant, men ingen firar fårets födelsedag och då blir det ju enklare för det stackars fåret. Jag fick en födelsedagspuss av Ed, inte för att den i sig skilde  den här morgonen från alla andra, mera prosaiska morgnar.

Utsikten var verkligen härlig, även om man inte såg mera än en miljon tegeltak och några torn här och där och en grön horisont långt där borta. Vi försökte att få stativbilden av oss båda att bli så väl regisserad som möjligt, med resultatet att jag pekar på något därute och Ed tittar på mitt finger precis som hundar gör. Det är inte lätt att spela teater för en kamera.

Utsikten åt höger från vårt rum på hotell Nya Atlanten, Florens (1966)

Pekar ut något, men Ed tittar på fingret, Vårt hotellrum, Florens (1966)

Snabb frukost och ut i tidiga Florens, samma väg som förra kvällen. Vi korsade Arnoån på Gamla Bron (ita. Ponte Vecchio). Den var byggd år 1345 och var den enda bron i Florens som den retirerande tyska armén lämnade kvar efter sig år 1944. Bron hade butikshus hängande på båda sidorna hela vägen över och syns på bilden som en gata bakom den finklädde trafikpolisen.

Gamla bron över Arnoån, Florens (1966)

Elegant trafikpolis framför Gamla bron över Arnoån, Florens (1966)

Vi tog av åt höger efter att ha korsat ån, och vid souvenirförsäljaren var det dags att svänga in genom portalen som ledde till Adelsplatsen.

Souvenirer och Gamla bron över Arnoån, Florens (1966)

Från portalen, där Ed smög sig in i hörnet på en bild, ser man konstgallerierna Uffizi och i bakgrunden Gamla Palatset (ita. Palazzo Vecchio) vid Adelsplatsen.

Ed på väg till Adelsplatsen, Florens (1966)

Som vi kom dit hade vi de fyra största skulpturerna i rät linje framför Gamla Palatset: Herkules, David, Neptunus, och så en ryttarstaty mitt ute på torget.

Statyerna i rad på Adelsplatsen, Florens (internet)

Herkules, Adelsplatsen, Florens (internet)

David, Adelsplatsen, Florens (internet)

David och Herkules, Adelsplatsen, Florens (1966)

Neptunus, Adelsplatsen, Florens (internet)

Neptunus från sidan, Adelsplatsen, Florens (1966)

Neptunus på sin brunn, Adelsplatsen, Florens (1966)

Gamla Palatset var öppet och jovisst, tornet fick man gärna gå upp i, till fots. Dit skulle vi förstås klättra upp – på min födelsedag 15 år senare klättrade Ed och jag upp igen, den gången upp ur Grand Canyon.

Gamla Palatset, Adelsplatsen, Florens (internet)

Published in: on 2010/08/12 at 08:17  Kommentera  

Inlägg 682: 20 sep 1966

Övertippandeuteblivandelättnaden

Vi tog några bilder där i parken med lastfartyg liggande för ankar ute på redden.

Står med trött hand vid Medelhavet, La Spezia (1966)

Ed vid Medelhavet, La Spezia (1966)

Och även en bild som i Amerika skulle ha klassats som barnpornografi, men vi var tvungna att fotografera denna lilla staty som stod där mitt i parken!

Skulptur som råkade bli barnporr, La Spezia (1966)

Sedan tankade vi bilen och upptäckte då att klockan var över 12.00. Det gjorde oss hungriga trots den bastanta frukosten. Snart fann vi oss en liten kiosk där vi kunde köpa smörgåsar och dryckjom. Med det gick vi över vägen ner till havet – stenblock, inte sand som vi hade trott – och åt vår picknicklunch.

Äter kiosklunch med Ed vid havet, La Spezia (1966)

Efter La Spezia blev körningen mycket lättare. Vägen var riktigt rak, den gick på slättland långt från kusten och hade för det mesta dubbelfiler, så att man kunde passera lastbilarna. Men det var också oändligt med samhällen med poliser och stoppljus överallt. Trots detta kom vi till staden Pisa på bara en timme, litet senare än jag hade räknat med, men i alla fall. Vi var där!

Det lutande tornet hörde till domkyrkoanläggningen som låg för sig själv på en avskild gräsplan omgiven av en mur med portaler.

Porten till domkyrkoområdet, Pisa (1966)

Domkyrka och torn genom porten, Pisa (1966)

Tornet stod alldeles bortom själva domkyrkan, som på hitsidan hade en jättestor rund byggnad som kallades S:t Johannes Dopkapell (ita. Battistero di San Giovanni). Detta kapell gick stick i stäv mot den gängde definitionen av ‘kapell’ som ett ‘mindre kyrkligt trähus’. Jag tog en fin bild av alla tre byggnaderna, men så kom det en lärarpräst med ett trettiotal skolflickor som skulle leka där i gräset. De flyttade därför undan kapellet för att få bättre plats, och detta gav mig ytterligare en bild från samma håll, men nu alltså med dopkapellet borta.

Domkyrkan med dopkapellet framför, Pisa (1966)

Samma bild som den förra men med dopkapellet undanflyttat, Pisa (1966)

Nåja, de flyttade inte bort kapellet – det var mitt kameratrolleri. Och eftersom både Ed och jag tyckte att det lutande tornet skulle se snyggare ut upprätat, så justerade jag det också fotografiskt, och dessutom ställde jag tornet i en backe i stället för på en helt platt och tråkiga gräsmatta.

Ed tittar på det fotografiskt korrigerade tornet, Pisa (1966)

När detta var gjort gick vi upp till toppen av tornet, runt, runt och runt. Det var första tornet för Ed, men jag hade gjort samma sak i Runda Tornet i Köpenhamn 18 år tidigare.

Runda tornet, Köpenhamn (internet)

Medan man skevt snurrade sig uppför trapporna kunde man inte undvika att tänka på ‘om tornet tippar över’. Uppe på toppen förföljdes man av samma tanke. Jag minns visiten däruppe som en av de saker som, i likhet med att gå ner i Grand Canyon och upp igen på samma dag, är roligare att ha gjort än att göra.

För dem som inte hade fått nog av tornet fanns det gängse möjligheter att inhandla detsamma i alla storlekar i en hel rad affärer tvärs över gatan från domkyrkoområdet. Varken Ed eller jag hade några begär av den sorten, så vår hela titt på tornet var nog undanstökad på en enda timme och vi kunde då fortsätta vår färd.

Souvenirförsäljning intill domkyrkan, Pisa (1966)

Published in: on 2010/08/11 at 10:40  Kommentera  

Inlägg 681: 20 sep 1966

Saktaste trafikupplevelsen

Men Genuas gator blev det – motorvägen tog slut. Pilarna mot söder, mot Rom, pekade framåt, framåt, tills vi kom till centralstationen, och längre in i en stad kan man ju inte komma, åtminstone enligt min uppfattning. Där svängde vi in på de gator som utgjorde stadens del av stora vägen längs Medelhavet, som vi alltså kom att följa. Den var fylld med trafik, mest långtradarlastbilar, som gick i sakta mak, och eftersom gatorna bara hade en fil i var riktning blev det aldrig frågan om att riskera livet genom att passera vad som låg framför – om man överlevde skulle man bara hamna bakom en annan lastbil.

Nåja, staden tog slut, och vid det laget hade min kartläsare upptäckt att vi inte alls skulle komma ut på någon motorväg igen. Det fanns bara ingen. Oj då!

Den lilla vägen kom ibland ner alldeles intill vattnet, och med den långsamma farten fick även jag tillfälle att kasta en blick ut över Medelhavet alldeles till höger. Jag visste att detta krypkörande bara var tillfälligt, tills denna smala riksväg skulle bli bred och fin. Själva Genua var slut, men på denna lilla tvåfiliga väg körde vi tillsammans med alla Italiens lastbilar genom en rad små tätorter med folk och övergångsställen, och även mellan orterna låg det massor av hus för folk att bo förnämligt i vid havet utan att bry sig om den stinkande dieselluften från all trafik rätt utanför dörren.

Efter ett par timmar av detta tog bebyggelsen och trängseln äntligen slut, men nu var det i stället en bergsrygg att passera, och lastbilar går inte fort uppför. Den gamla, smala vägen följde vindlande bäckar små, och man bara kröp framåt på tvåans växel både uppåt och neråt tills man var inne i en större stad igen, La Spezia. Återigen körde vi rätt mot havet tills motorhuven nästan doppade sig i Medelhavet – trots att vår konstiga bil faktiskt hade motorn därbak – innan vägen svängde åt vänster. Där låg det en vacker öppen park längs havet, och nu var det dags att ta en rast efter all denna körning.

Denna korta sträcka mellan Genua och La Spezia var på sitt sätt den mest påfrestande körning jag någonsin hade gjort. Inte för att det var svårt eller farligt, bara irriterande och på något sätt hopplöst. Man hade bensinångor in i själen och 60-märket inbakat i ögonen. Alla lastbilarna hade ett runt märke bakpå med ’60’ omgivet av en röd kant, vilket innebar att de inte fick gå fortare än 60 kilometer i timmen. Det var det jag hade att stirra på. Och de var mer än laglydiga, de förbannade gubbarna!

Published in: on 2010/08/11 at 10:25  Kommentera  

Inlägg 680: 20 sep 1966

Kartläsningsäventyrsavklarandena

På tisdagsmorgonen startade vi tidigt – Motell Agip låg i norra ändan av Milano, och för att komma på väg söderöver måste vi därför köra tvärs igenom storstaden i morgontrafiken. Vi åt vår hotellfrukost och gav oss iväg, fruktande det värsta. Nu hängde allt på Ed. Jag hade tränat honom i att läsa karta, en konst som han inte alls hade varit bevandrad i, men han började nu bli rätt duktig på det. Visserligen tyckte han fortfarande om att hålla kartan upp och ner när vi körde söderut, men alla barn i början. Själv hade jag som barn aldrig lärt mig det ‘knepet’, men jag förstår att sådant kan hjälpa i början.

Det var inte alls så mycket trafik som jag hade väntat. Det enda besvärliga var alla dessa bussar, för de körde inte alls som bilar – ibland svängde de in på spårvagnsspåren mitt i gatan för att stanna vid en hållplatsplattform, och där fick förstås inte bilar köra. Rätt bakom en buss var det inte så lätt att se när man inte fick följa efter längre, så jag försökte så gott det gick att hamna bakom en bil hellre än en buss. Och Ed fick klara kartan helt på egen hand.

Vi kom bara vilse en gång på hela vägen genom Milano, och Ed upptäckte det genast och, det bästa av allt, han slog larm. Han försökte inte rädda sitt rykte genom att gissa sig tillbaka till rätt gata. Nu var det lätt att klara av situationen. Vi körde åt sidan och stannade, och där kunde han visa precis hur vi hade åkt och var vi hade svängt fel.

Ed var så bra på att säga till när han hade gjort något fel, för då kunde vi enkelt klara av problemet tillsammans. Denna öppenhet om sådant som andra kanske stolt skulle ha dolt var bara en av de tusen saker jag älskade hos honom – och hoppades att jag gjorde likadant.

När vi till slut hade kommit ut ur staden, tog körningen på motorvägen från Milano till Medelhavet mindre än två timmar. Halvvägs till Genua korsade vi floden Po utan att egentligen lägga märke till det. Efter det blev naturen bergig, och motorvägen var rätt gammal och krokig, men undan gick det. Så vi kom till Genua medan det fortfarande var morgon.

Nej nej nej, inte en stor stad till, inte nu! Det hade varit underbart roligt att slingra bilen genom Schweiz och avsiktligt söka upp de mest komplicerade bergspassen. Men känslan av frihet som kom över den lilla Volkswagenbubblan när den kom ut på Poslätten smittade av sig på oss passagerare. Nu var det motorvägar som gällde!

Vi var inte färdiga med detta att köra fort och komma undan. Mitt val år 1953 bland de 15 ämnen som erbjöds för min studentskrivning i svenska språket hade varit ‘Fartens tjusning – en samhällsfara’? Det var 13 år tidigare, men det ämnet satt allt kvar litet grand i mitt beteende.

Published in: on 2010/08/11 at 08:43  Kommentera  

Inlägg 679: 19 sep 1966

Kvällsmörkersmilanoåterbeseendet

Jag hade plockat upp en broschyrkarta över Milano på hotellet och försökte hitta något mål att gå till, gärna en åkant, för där brukar det finnas saker att titta på, men nej, Milano hade inget vatten av någon sort. Det verkade vara enbart hus och kyrkor så långt ögat kunde se.

Vi valde en riktning på måfå och vandrade i någon timme i hopp om att få se något. Men nej, vi såg inte någonting, för det fanns ingenting. Allting såg ut som på den här bilden. Och detta här var alltså hur hela Milano såg ut för oss. Bortsett från Domkyrkoplatsen.

Gatuscen som tusen andra, Milano (1966)

Vi hittade vår bil och körde tillbaka till Motell Agip. Vad skönt att få bara slöa litet! Vi hade snappat upp allt vi ville se i Milano. Naturligtvis fanns det säkert muséer i massor, men ingen av oss längtade efter såpass mycket kultur. I stället gladde vi oss åt att de två sängarna stod intill varandra. Vi krävde inte mycket.

Men så småningom började magen skrika efter mat: ”Låt oss gå och titta på alla de där neonljusen på kvällen”, bestämde Ed. ”Och sedan kan vi äta där någonstans.”

”Italiensk restaurang”, bestämde jag. I Nya York bestämmer man sig alltid i förväg för vad för sorts restaurang  man vill gå på. Här var valet ganska lätt. Jag kom just att tänka på att Milano säkert inte hade någon amerikansk restaurang.

Nu såg Domkyrkoplatsen helt annorlunda ut. Den pseudoreligiösa stämningen där var helt bortblåst och nu var det kommersiellt tvärs igenom. Jämför denna färgsprakande vägg med den intetsägande husraden på vår motsvarande dagsbild.

Husfasaderna på västra sidan nattetid, Domkyrkoplatsen, Milano (1966)

Vi gick också in i Gallerian när vi ändå var där. Så vackert nu på kvällen! Varför skulle vi ut och jaga efter ett matställe på gatorna? Vi satte oss i stället under en baldakin därinne i gallerian och fick ett verkligt gott mål.

Gallerian Viktor Emanuel II nattetid, Milano (internet)

Vad det var vi åt förtäljer inte historien – eller, enklare sagt: … minns jag inte … – men slutsatsen vi drog var att allt som är gott och vackert i Milano äger rum inom en 100 meters cirkel från Domkyrkoplatsen räknat. Nej, gör det till 200 meter, så att La Scala kommer med – även om inte huset var mycket att se så skulle rösterna därinne säkert vara njutbara.

Published in: on 2010/08/11 at 08:24  Kommentera  

Inlägg 678: 19 sep 1966

Taktassandet

Först tog vi en tur runt om domkyrkan och fick oss ett par detaljbilder, och sedan gick vi in. Vi tog den sedvanliga kyrkobesiktningssvängen därinne, men när vi såg att det fanns en hiss upp till taket så passade vi genast på. Jag hade aldrig varit uppe på något kyrktak förut, så det skulle bli en ny upplevelse.

Spiran och sidan av domkyrkan, Milano (1966)

Detalj av domkyrkan, Milano (1966)

Uppe på taket var det fullt med folk. Det var för mig en egendomlig känsla att gå omkring med de enorma kyrkvalven rätt inunder mig. Fast man gick ju också omkring på Nya Yorks gator med tunnelbanetåg, ibland i två våningar, rätt under sig, så egentligen var det inte alls egendomligt. Men ovanligt var det.

Uppe på taket, Domkyrkan, Milano (1966)

Jag är inte alls religiös, men jag kan uppskatta det stora kulturvärdet som kyrkorna har. Jag skulle tro att det är av den anledningen som jag inte helt accepterade tanken på att folk traskade omkring – som vi själva bevars gjorde – och stod och småpratade om ditt och datt, och att ungarna lekte tafatt ovanpå kyrkobyggnaden. Men något som jag absolut inte tyckte passade in däruppe på kyrkotaket var en vanlig grön träkiosk, som sålde souvenirer och tidskrifter – bevars religiösa – och också färgkritor och block med bilder för barnen att färga. Nåja, kultur och kultur. Och pengar till kyrkan.

Souvenirkiosk uppe på taket, Domkyrkan, Milano (1966)

Upp från kyrkans tak reste sig kyrktornet, så gott som helt gömt under en massa spiror, och när man såg tornet där ifrån taket så tyckte man att det stod en hel kyrka däruppe.

Kyrktornet sett från domkyrkans tak, Milano (1966)

Om man tittade ner däruppifrån så kunde man se den enorma entréporten till gallerian och även dess välvda glastak och framför allt dess jättestora glaskupol över gatukorsningen därinne.

Gallerians glastak sedda från domkyrkans tak, Milano (1966)

Men den intressantaste bilden som vi fick från taket var rätt ner på Domkyrkoplatsen. Vad man ser på bilden är stensatta rektanglar av olika storlekar, och jag undrar om det är dessa rektanglar som får mitt öga att känna att alla myrmänniskorna därnere rör på sig, trots att det är en stillbild?

Domkyrkoplatsen sedd från domkyrkans tak, Milano (1966)

Innan vi lämnade denna lilla centrala del av Milano för att få se vad mer staden hade att erbjuda, så fick vi en annan vy från en utsiktsbalkong ett par trappor upp från Domkyrkotorget. Vi var rätt ensamma där, och njöt av stå där i lugn och ro.

”Märker du att alla människorna är så jämnt utspridda över hela torget?” sade Ed, och han hade alldeles rätt. Så hade det varit när vi tittade ner från kyrktaket också, men jag hade inte lagt märke till det. Ed hade tänkande ögon. Normalt blir det raka linjer av folk som korsar en öppen plats från punkt till punkt och sedan bara enstaka människor här och där. På Domkyrkoplatsen däremot var alla människor här och där.

Står vid en balustrad i sydöstra hörnet av domkyrkoplatsen, Milano (1966)

Published in: on 2010/08/10 at 09:28  Kommentera  

Inlägg 677: 19 sep 1966

Operaarkitekturbesvikelsen

Klockan var 12.00 och vi behövde litet mat, så det blev gallerian allra först. Det fanns massor med över-disken-serveringar därinne men också några ordentliga restauranger. Vi valde att äta oordentligt och armbågade oss fram till en mahognydisk och stod sedan vid ett högt runt träbord och förtärde våra inköpta sandwiches. Då det var första gången som jag såg sådana stå-och-äta-bord, så påminner de mig alltid om Milano, när jag råkar ut för dem i dag.

Gallerian Viktor Emanuel II, Milano (internet)

Gallerian byggdes år 1864 och hade alltså behållit sin originalstil i över 100 år. Det betyder att allting var gediget gjort och väl bibehållet, med marmorgolv och tiotusentals glasrutor i de välvda taken. Väggarna gav mig intrycket av att gallerian en gång hade varit två vanliga gator som korsade varandra, och att man först senare, som en bekvämlighet, hade byggt glastaken och också den stora glaskupolen mitt i gatukorsningen – och samtidigt stängt av gatorna för hästskjutsar och annan trafik.

Vi gick tvärs igenom gallerian, för bortom andra änden låg La Scalaoperan, men den föll jag inte i farstun för. Den såg ut som vilken buskteater som helst – till och med Nyköpings lilla teater ville jag minnas ha haft mera stil än La Scala i Milano.

La Scalaoperan, Milano (internet)

Den 16 september, alltså bara tre dagar tidigare, hade Metropolitanoperan haft första föreställningen i sin nya fantastiska byggnad på Lincolncentret i Nya York – man gav då världspremiären på Samuel Barbers opera ‘Antony and Cleopatra’ med Leontyne Price i huvudrollen – och här stod vi och tittade på detta nästan vardagliga byggnadsverk. Vi vände rakt om och gick tillbaka in i den ståtliga gallerian.

Den nya Metropolitanoperan, Lincolncentret, New York (internet)

Mätta och belåtna och med den futtiga operan avverkad, så hade vi nu tid att se ordentligt på domkyrkoplatsen. Till höger om oss i västra kanten av torget låg det en rad rätt vanliga hus med fasaden översållad med neonreklamer. Du kan just precis urskilja dem på min bild i dagsljus, men vänta bara tills du får se min senare nattbild av samma fasad!

Husfasaderna på västra sidan, Domkyrkoplatsen, Milano (1966)

Och till vänster om oss, i östra kanten av torget, låg den ofantligt utsirade domkyrkan. Maken till tinnar och torn! Och lägg märke till storleken – de små myrhuvudena i nederkanten är människor! Denna internetbild lutar betänkligt, men jag kan inte räta upp den utan att förlora människorna i botten, så du får hålla till godo med den som den är.

Domkyrkan, Milano (internet)

Published in: on 2010/08/10 at 09:06  Kommentera  

Inlägg 676: 19 sep 1966

Agipmotellet

Kanske jäktigt och enformigt – men det gick undan! Motorvägen tog oss till Milano på mindre än en timme. Nu gällde det att få tag i ett rum till vettigt pris. Inte inne i mitten på staden, utan … ja, du har hört min ramsa många gånger. Men den här gången var det lätt. Tack vare att Italien tydligen inte hade något skönhetsråd, precis som Amerika.

När vi nalkades storstaden så blev det alldeles tjockt med stora, fula reklamskyltar längs vägen. De störde inte alls, för landskapet var alldeles platt och ointressant, och när vi såg en skylt för ett motell som hette Agip, då grep vi tag i den – bildlikt talat – och följde körinstruktionerna dit.

Agip kände vi redan till: den sexbenta hunden med en eldflamma ur gapet var Italiens motsvarighet till BP. Innan vi körde upp på motorvägen hade vi tankat med deras dyra bensin – men vi hade då redan vetat om att Italiens bensin var den dyraste i Europa. Nu skulle vi pröva ut om Agips hotell också var de dyraste i Europa – Hotell Tornet hade inte varit dyrt alls.

Varumärket för Agip (internet)

Jag hade väntat mig en tvåvåningslänga, liknande kedjemotellen i Amerika – Agip var ju en kedja – och jag hade aldrig ens sett ett motell i Europa. De fanns nog bara i Italien. Nåväl, det visade sig nu att det inte var en tvåvåningslänga utan i stället en rejäl 14 våningars skyskrapa. Hmm .. ska vi?

Ed vid vårt motell Agip, Milano (1966)

Vi vågade oss på det, och det var riktigt hyggligt i pris. Jag hoppas att vårt rum syns på bilden, för hela hotellet kom inte med. Ed är dock med, syns som en röd skjortsnibb i nedre vänstra hörnet i svart kavaj och svart huvud mot svart bakgrund.

Det var underbart att komma in i ett modert hotellrum after tristessen i Etroubles. Nu skulle vi in till staden – jag hade sett bilder och visste hur vackert det skulle vara därinne. Detta var ju under den tiden när man kunde köra omkring inne i storstäderna och parkera med relativ lätthet. Och precis det gjorde vi.

Snart nog stod vi på domkyrkoplatsen (ita. Piazza del Duomo). Jag ger dig en internetbild av domkyrkoplatsen från sydöstra hörnet som orienteringhjälp.

Domkyrkoplatsen, Milano (internet)

Bildens mörka högra – östra – kant var fasaden på domkyrkan, den enorma välvda portalen i norra bakgrunden var ingången till gallerian Viktor Emanuel II (ita. Vittorio Emanuele II), och den vänstra – västra – fasaden var fullsmockad med neonreklamer, som du kommer att få se två bilder av, dag och natt. De verkar vara borttagna i dag efter den nutida internetbilden att döma.

Published in: on 2010/08/10 at 07:44  Kommentera  

Inlägg 675: 18 – 19 sep 1966

Antimotorvägsavgiftschockterapin

Om man åker bil för enbart nöjet att se sig omkring, då skall man inte köra när det är mörkt. Ibland blir det förstås nödvändigt, och det hade varit vår enda ursäkt för att ta in på detta Hotell Tornet (fra. Tour) i nästan svarta natten. Rummet kändes kallt och hårt och främmande – bara att hitta till dasset bort i korridoren var ett obehagligt äventyr. Jag tänkte på paniktaxiresan året före med DaNi för att hinna kapp vårt tåg i Ventimiglia – det var en trevligare början på Italien. Den här gången hade vi kört in i samma land på egen hand och sedan frusna och vilsna fått söka första bästa natthärbärge var som helst mitt i mörka natten. Italien hade visat oss ett annat ansikte – inte helt behagligt. Nåja, det var ju egentligen inte alls förfärligt – jag kände bara mitt ansvar för att göra resan så underbar som möjligt för min älskade Ed.

Med litet mat i magen kändes det genast litet bättre. Vi låg och kramades om en bra stund för att få upp värmen och humöret innan vi somnade.

Eftersom vi hade somnat ifrån eländet tidigt, så vi vaknade också tidigt. Rätt utanför fönstret på denna gudsförgätna plats hade vi en kyrka, så den var väl ändå inte alldeles gudsförgäten.

Utsikt från vårt rum på hotell Tour, Etroubles (1966)

Utsikt från vår bil vid Hotell Tour, Etroubles (1966)

Hotellfrukosten hade inte börjat, så vi körde i en halvtimme och stannade vid en taverna i staden Aosta. Där fick vi oss ett ordentligt morgonmål. Nu var vi på väg ner från alla dessa förbannade berg mot lågland och slätter och antik kultur och operasångare och färsk frukt.

Tavernan Da Nando, Aosta, 1966 (vykort)

Vi rullade vidare utför genom Stora S:t Bernhardsdalen (ita. Valle del Gran San Bernardo), med få hårnålskurvor, och det stod inte länge på innan vi var nere där det var platt som Texas. Vad det kändes skönt som omväxling! Nu skulle vi in och se på Milano och andas in kultur. Kvickt och enkelt – här hade vi motorvägen dit.

Motorväg till Milano (ita. Autostrada per Milano)! Både Ed och jag avskydde motorvägar, för det var bara jäktigt och enformigt. Men just nu ville jag komma till storstaden illa kvickt, så det gällde att få Ed med på vägvalet. Jag berättade därför en motorvägshistoria för honom:

”När jag var tonåring så åkte mamma och tre andra tanter en gång runt med bil i Europa. Hon som körde blev så arg på att man måste betala för att få köra på de italienska motorvägarna att hon just före betalningen gjorde några tvärbromsningar för att skapa ordentligt med statisk elektricitet i bilen. Sedan, när hon lämnade över pengarna rörde hon vid hans hand, och det blev en ordentlig smäll. Hon var beredd på den – men han var det inte.”

Nej, jag gjorde inget sådant ohägn – jag betalade snällt.

Published in: on 2010/08/10 at 07:25  Kommentera  

Inlägg 674: 18 sep 1966

Italiengränsvaktshudfärgsnyfikenheten

Jag körde gärna upp på ett pass till, och min enda tveksamhet gällde klockan. Den närmade sig 16.00, och man visste ju inte hurpass krånglig vägen upp skulle bli.

Från vägen upp fick vi härliga utsikter ner i Mellanbergsdalen (fra. Val d´Entremontant), vilket var namnet på den trånga, djupa dal som vi körde upp från. Men vi hade redan sett så många sådana utsikter – och fotograferat dem alla – att vi inte tog en enda bild. Därför får du nu nöja dig med en internetbild.

Mellanbergsdalen (internet)

Det var inte alls svårt att köra upp till S:t Bernhardspasset – några få kilometerlånga hårnålsvändor, och så var man där. På själva passtoppen stod det några stora, massiva hus, och när Ed mitt bland dem poserade för kameran intill passhöjdsskylten, så kom det att verka som om han stod på en större stadsgata. Men det var det ju inte alls.

Ed på högsta punkten i S:t Bernhardspasset (1966)

Med bilen parkerad lät jag Ed blicka ut över en liten sjö däruppe alldeles invid passtoppen. Tvärs över sjön tyckte han sig kunna skönja gränsposteringen mot Italien – det började faktiskt skymma.

Ed vid sjön på S:t Bernhardspasset (1966)

För att du skall kunna se och förstå geografin ordentligt så ger jag dig också en internetbild av trakten uppifrån och i bättre ljus.

Flygbild av S:t Bernhardspasset (internet)

Vi fick oss också en bild av S:t Bernhard själv som stod staty i bergssluttningen däruppe. Och sedan gällde det att köra in i Italien. Ed hade haft rätt – det var faktiskt gränsbommen som han hade sett från andra sidan sjön.

Staty av S:t Bernhard, S:t Bernhardspasset (1966)

Med passen i ordning kom vi enkelt nog över gränsen, och där parkerade jag bilen igen. Ed tog en bild av mig bakom bilen och med utsikten över sjön.

Står nästan osynlig vid vår röda bil vid gränsbommen, S:t Bernhardspasset (1966)

Men se, då klev en av gränsvakterna fram till Ed. ‘Nu tar han Eds kamera och häktar honom, för man får nog inte fotografera en gränspostering’, tänkte jag oroligt – men vakten hade inte ögon för kameran. Han var bara nyfiken på Ed för hans hudfärgs skull – Ed var, som man säger, ovanlig här. Det slutade med att hela posteringen gav attan i sin trafik och ställde sig på rad tillsammans med Ed för en minnesbild. De gav oss sin adress för att få kopior, men bilden blev för marginal i kvällsmörkret att skicka till dem. De står nog fortfarande där och väntar på den.

Ed med hela gränsposteringen, S:t Bernhardspasset (1966)

Däruppe fanns det också ett gammalt gränsbevakningstorn som i mörkret syns bara som en silhuett – men du kan också se de upplysta alpbergen därbakom, om du tittar ordentligt.

Gamla gränsbevakningen och gamla berg, S:t Bernhardspasset (1966)

Vägen ner på den italienska sidan var mycket brantare med många lavintak, och när vi kom ner till byn Etroubles svängde vi in vid en hotellskylt. som lyste upp nattmörkret.

På lavinskyddad väg efter S:t Bernhardspasset (1966)

Published in: on 2010/08/09 at 10:09  Kommentera  

Inlägg 673: 18 sep 1966

Skridskobaneåsynspizzaförplägnaden

Vi kände att vår fridfulla bergstopp, med sina kossor och vedsågare, hade varit vår trevligaste upplevelse av allt vad imponerande höjder och bergspass hette, och nu skulle vi koppla av med en bergstunnel. Vi hade S:t Bernhardspasset på 2.469 meters höjd över havet framför oss som en finale grande på vad Schweiz kunde erbjuda. Ett pass till? Nej, vi borde allt göra det enklare för oss och köra in i Italien genom en alldeles nybyggd tunnel i stället. Vi var helt enkelt utpassade.

Inom en halvtimme var vi i landets sista utpost av mänskligt liv, den lilla staden Martigny, och här skulle vi äta litet lunch. Vi hade ingen reseproviant, för det var ju söndag och inga mataffärer hade varit öppna, och man kan ju inte livnära sig på enbart Tobleronechoklad.

Men alla restauranger i Martigny var stängda, den ena efter den andra. En såg öppen ut, så vi parkerade bilen – och fann att den skulle öppna klockan 15.00. Sedan passerade vi en skridskobana som hette Patinoire, med tak över och flera bilar parkerade utanför, och på taket stod det att de hade en restaurang. Där fann vi att vi måste betala för en timme på isen bara för att komma in till deras restaurang, men det var vi villiga att göra bara för att få äta. Fast, fick vi veta, den restaurangen skulle också öppna först klockan 15.00!

Skridskobanan, Martigny (1966)

”Men pizzerian därborta är öppen”, sade kassören och pekade på en kulle alldeles intill.

Äntligen! Pizzan var väl egentligen ingenting märkvärdigt, men vi var så hungriga att maten vi åt var värd en bild. När vi satt därinne med skridskobanan rätt utanför fönstret slog jag upp mitt ficklexikon för att se om namnet ‘Patinoire’ betydde någonting, och det gjorde det – ‘skridskobana’! Tänk om man hade kunnat franska litet bättre!

Pizza invid skridskobanan, Martigny (1966)

Med full mage var vi snart på väg igen. Vägen uppför mot tunneln var smal och med mycket litet trafik. Vi hade räknat med att få se Vita Berget (fra. Mont Blanc), Europas högsta, till höger om oss, men dalen var så djup och smal att man inte kunde se någonting.

Långt om länge kom det en skog av skyltar om tunneln framför oss, och då sade Ed: ”Vore det inte skönt att åka dit upp i stället? Nu med tunneln är det nog inte mycket trafik på den vägen. Och från den kan vi säkert se Vita Berget.”

På Eds mjuka sätt hade han bestämt oss för att glömma tunnelidén och att göra vad vi var i Schweiz för: att se och uppleva nya saker. Hemma i Nya York kunde vi ju se Hollandtunneln närhelst vi ville.

Published in: on 2010/08/09 at 09:17  Kommentera  

Inlägg 672: 18 sep 1966

Oplaneringsfördelarna

På en av utsiktsbilderna upptäckte jag något intressant först i dag – och aldrig tidigare. Jag tittade ju på alla dessa bilder på 1960-talet, och sedan dess har de legat och väntat på att bli nyupptäckta. Och nu finner jag att långt därnere i dalen och långt nere på en utsiktsbild från Orsayklippan, tusen meter högre upp, där känner jag minsann igen lavinskyddet över den väg som vi kom åkande på två timmar tidigare och som Ed tog en bild av. Han använde då mig som förgrund, och jag står där och fotograferar någonting. Jag måste nu ge dig en detalj av denna utsiktbild, så att du kan se vad jag talar om. Gå tillbaka till Eds bild (se inlägg 670) och säg sedan att det inte är precis samma vägsträcka med lavintak över! Vilken otrolig slump! Ack, falkögon 40 år efteråt!

Utsikt från Orsayklippan, Villars-sur-Ollon (1966)

Detalj av förra bilden, Vägen som vi just hade åkt på (1966)

Vi gick omkring däruppe på bergstoppen, där friden bara stördes av det svaga slamret från skidliftens vändhjul – om man var nära det. Påminner dig inte Orsayklippans blomsteräng om alpfälten där Julie Andrews dansade fram i sin film ‘Sound of Music’? Det var samma ängar och samma tid och nästan samma alper – nåja, Österrike om det spelar någon roll. Klicka här och jämför!

Promenerar i skidbacken, Orsayklippan, Villars-sur-Ollon (1966)

Ed står i skidbacken, Orsayklippan, Villars-sur-Ollon (1966)

Tog av tröjan och fann en insekt, Orsayklippan, Villars-sur-Ollon (1966)

Tittar på molnen nere i dalen, Orsayklippan, Villars-sur-Ollon (1966)

Litet ner från själva toppen fanns det några fritt vandrande kor med skälla, och precis dem har jag hittat på internet i en kort liten video. Den filmades år 2007 av en turist på precis samma bergstopp ovanför Villars-sur-Ollon. På den tycker jag mig urskilja två olika skidliftar, men det har ju blivit oändligt mycket mera utförsåkning nu jämfört med på 60-talet. Korna såg likadana ut då som nu, råmade och klingade likadant, och naturen däruppe var densamma. Klicka bara här och hoppas på det bästa, för det är inte den mera pålitliga YouTube vi har att göra med nu.

Jag gissar att vi stannade upp på Orsayklippans topp i en timme eller så, och nedresan gick lika perfekt som uppresan. Vilken totalt oplanerad upplevelse vi hade varit med om!

För att komma tillbaka ner till stora vägen från Villars-sur-Ollon tog vi en annan, mindre väg, och på den var jag tvungen att stanna ett ögonblick för att med en bild fånga två hus som låg intill varandra, med kontrasten mellan dem rent gripande.

Modern bostad näst intill äldre boning, Nära Villars-sur-Ollon (1966)

Published in: on 2010/08/09 at 08:01  Kommentera  

Inlägg 671: 18 sep 1966

Skidliftsanvändningsinlärningsprocessen

Ed visade mig att man skulle bara stå stilla och sedan sätta sig när stolen kom glidande bakifrån – det såg lätt ut när han gjorde det, och till och med jag kunde klara av det utan mankemang. Och sedan svävade man alldeles ensam mellan himmel och jord.

Det var en egendomlig känsla. Jag hade väntat mig en massa maskinbuller, så som det var inne i påstigningsstationen, men när man kom ut och gled upp över hustaken så blev det plötsligt helt tyst. Jag gissar att det känns likadant i ett glidflygplan när man har kopplats loss från planet, som har dragit en upp i rymden, och lämnats ensam utan egen motor.

Jag hade Ed därframme i stolen före mig, men det var hundra meter dit så det gick inte alls att prata. Jag tänkte i stället på hur det skulle ha varit med skidor på fötterna och en massa tjocka kläder – så här var det mycket enklare. Solen lyste bakifrån och en aning till höger, vilket var som gjort för fotografering från färden, men jag var alltför rädd för att falla av för att våga gräva fram kameran från var den nu hängde runt halsen. I stället satt jag och oroade jag mig för hur jag skulle bära mig åt för att komma av däruppe, för det hade Ed inte sagt ett ord om.

Har du förresten tänkt på alla de detaljerade instruktioner man får för att komma till någonting, men aldrig ett ord om hur man skall komma därifrån efteråt? Det får man klara själv bäst man kan.

Jag tittade noga på hur Ed bar sig åt. Han lyfte först upp fötterna så att de inte skrapade i marken, och sedan satte han ner dem och reste sig upp och klev åt sidan – hur enkelt som helst. Jag gjorde likadant och visste att det måste gå, för stolen skulle bara fortsätta vidare vad som än hände.

Vad små och skrangliga de tomma stolarna såg ut, nu när man hade tid att se på dem! Men åkningen hade fungerat, och nu var vi uppe på Orsayklippan (fra. Roc d’Orsay) som berget kallades. Vi var nästan ensamma däruppe, det var söndagsmorgon, det fanns bara en enda gubbe däruppe och han sågade ved. Jag ägnade inte tanke åt varför han sågade ved på en öde bergstopp där det inte fanns ett hus eller någonting. Och nu när jag tänker på det så finns det ingen att fråga.

Skidliften med ekipagen, Orsayklippan, Villars-sur-Ollon (1966)

Handsågare intill skidliften, Orsayklippan, Villars-sur-Ollon (1966)

Vilka underbara utsikter åt alla håll! Det var soligt väder, men det fanns gott om tussiga moln, särskilt nere i dalen söder om oss. Vi såg dem från ovan, precis som jag en enda morgon gjorde i Biskopsgården. Det var strålande sol då, åtta trappor upp, men när jag tittade neråt så var det moln där och man såg inte ett dugg av marken.

Utsikt från Orsayklippan, Villars-sur-Ollon (1966)

Utsikt från Orsayklippan, Villars-sur-Ollon (1966)

Published in: on 2010/08/09 at 07:28  Kommentera  

Inlägg 670: 18 sep 1966

Fångbesöksalternativssysselsättningen

En timme efter vår frukost – som i smått hade efterliknat den bastanta middagen kvällen före – så hade vi passerat ett bergspass till, men med bara 1.445 meters höjd över havet att komma med var det här Mossespasset en ren barnlek. Vädret hade hjälpt till, för det trista gårdagsvädret var borta. Vägen hade sedan gått brant utför, på sina ställen skyddad med tak mot snölaviner.

Ed på vägen efter Mossespasset (1966)

Fotograferar från den lavinskyddade vägen efter Mossespasset (1966)

Ser uppåt vägen som vi just har kört på ner från Mossespasset (1966)

Och så plötsligt öppnade sig en alldeles platt dal framför oss långt därnere, med en riktig riddarborg mitt i. Jag låter dig se två bilder tagna med ett enda kameraknäpp – en normalbild av hela dalen och en detaljbild av själva borgen.

Utsikten mot borgen, Örn (1966)

Detalj av förra bilden, Borgen, Örn (1966)

På sista biten ner till borgen var det vinodlingar överallt på sluttningarna – detta var uppenbarligen ett bra klimat för vindruvor, för även borgen därnere var helt omgiven av vinfält.

Rälsbuss ovanför vingårdarna nära Örn (1966)

Borgen mitt bland vinfälten, Örn (internet)

Den här borgen intill staden Örn (fra. Aigle) fick vi säkert som ersättning för borgen i Thun som vi av tidsskäl hade fått avstå från på lördagen. Faktum är att den här såg rätt likadan ut, och vi körde direkt dit. Men vi kom inte in. Vid porten fick Ed veta, av en kvinna som arbetade där, att borgen var i bruk som domstol och framför allt som fängelse, och eftersom det var söndag var allting stängt hela dagen utom mellan 14.00 och 15.00, då släktingar kunde besöka fångarna.

Ed samtalar med anställd vid borgen, Örn (1966)

Om vi inte tänkte besöka någon fånge, så rekommenderade kvinnan oss att köra upp till en liten skidort några kilometer därifrån, för de hade skidliften i gång nu på söndagen och det var vackert däruppe. Något att fundera på.

Kvinnan nämnde inte för oss – för hon visste det naturligtvis inte – att rättsskipningen i Örn år 1972 skulle få ett nytt modernt hus för sina funktioner, och hela borgen skulle sedan renoveras, från tinnarna till fängelsehålorna. Detta skulle komma att pågå i nitton år, och sedan skulle borgen öppnas för allmänheten med bland annat ett vinmuseum. Vi hade alltså kommit dit tjugofem år för tidigt. Quel malheur! Så synd!

Ed tyckte att vi skulle pröva på det där med skidliften – han hade varit uppe i Catskillsbergen utanför Nya York och använt skidlift en gång i tiden och jag hade aldrig gjort det, så han skulle lära mig.

Vi hittade lätt till skidorten Villars-sur-Ollon bara fem kilometer därifrån. Skidliften gick upp till den lokala bergstoppen på 2.113 meters höjd över havet. Liftekipagen hade emellertid bara ett säte vardera, så vi fick alltså inte åka tillsammans. Jag fick klara mig själv utan hjälp. Sergeant, jag har aldrig gjort det här förr!

Ed på linbanestationen, Villard-sur-Ollon (1966)

Published in: on 2010/08/09 at 07:00  Kommentera  

Inlägg 669: 17 sep 1966

Fläskkotlettssaftighetsövervälmningen

Nu var det snart dags att ta in för natten. Thun var säkert en sevärd stad, och genom diset kunde vi skönja en vit borg på en bergkulle mitt i staden. Men det var lördagseftermiddag och klockan var  16.00, så den var säkert stängd för dagen. Då skulle den inte kunna beses förrän nästa dag, och det hade vår kalender inte råd med. Så vi fortsatte vår färd söderut för att bo över någonstans längs vägen.

Borgen, Thun (internet)

Om det hade varit klart skulle vi från Thun ha kunnat njuta av denna vy ut över Thunsjön och bortigenom, från vänster räknat, våra nära vänner Eiger, Munken och Jungfrun. Men vi kunde knappt se ens sjön. Klockorna förblev dagens räddning. Klockorna, och så fläskkotletterna – fast dem visste vi ju inte om ännu.

Thunsjön med Eiger, Munken och Jungfrun, Thun (internet)

Återigen bar det iväg in i en dal och någonstans där befann vi oss plötsligt i en parkanläggning av någon sort. Jag är rent olycklig, för jag vill så gärna minnas precis var allt som hände på resan ägde rum, men hur och varför vi hamnade just i denna park, eller om det ens var en park, det kan jag bara inte komma ihåg. Jag minns dessa japanska gångbroar över det lilla vattenfallet på den branta sluttningen, hur vädret och fotoljuset växlade från minut till minut, och hur både Ed och jag fick jaga runt för att hitta en bra plats för både motivet och fotografen. Till slut hamnade Ed på den nedre bron och jag på ett stenblock halvvägs ute i bäcken, och där knäppte jag av.

Ed på gångbro över vattenfall, Nedre Simmendalen (1966)

En timme senare stannade vi i ett litet samhälle som hette Saanenmöser och fick där ett rum på Stationshotellet (tys. Hotel Bahnhof). Innan mörkret föll på hann Ed och jag med var sin bild av hotellet och även en bild av hela samhället litet grann från ovan. Vi trodde då att vi bara pliktskyldigast tog några bilder av vårt natthärbärge – och så fotograferade vi i själva verket de jordeliga ting som omslöt världens mest himmelska fläskkotletter.

Ed vid Stationshotellet, Saanenmöser (1966)

Pekar på vårt rumsfönster, Stationshotellet, Saanenmöser (1966)

Stationen med Stationshotellet bakom, Saanenmöser (1966)

På kvällen åt vi middag på det lilla hemtrevliga hotellet. Matsalen var precis så landsortsgemytlig som vi hade väntat oss, och det doftade gott av stekt kött. Vi beställde båda de bästa – och största och saftigaste – fläskkotletter som jag någonsin hade skådat. Vad hette platsen? – Saanenmöser. – Ordet ‘Saanenmöser’ är bestämt det tyska ordet för ‘Fläskkotlett’ – i varje fall borde det vara det. Vad vi njöt!

Fläskkotlett (internet)

Hummer och gravlax och kalvfrikassé, försök bara att fresta mig! Ni är bara sill och potatis – som jag för övrigt gillar skarpt – i jämförelse med en Saanenmöser fläskkotlett. Och jag som hade trott att våra nya fina armbandsur skulle bli minnet av den här dagen – detta visar att man aldrig kan förutsäga framtiden.

Published in: on 2010/08/09 at 06:29  Kommentera  

Inlägg 668: 17 sep 1966

Valutakonverteringsblamagen

Thun var mycket livligare på gatorna än Interlaken. Vi parkerade i centrum och såg oss om efter en urmakarbutik. Inga svårigheter – varannan affär i Thun sålde klockor. Många år senare upptäckte jag att varannan affär i Guatemala City sålde skor – det var precis lika underligt. Och trots mina farhågor var allting öppet även nu efter klockan 15.00 på en lördag – de måtte inte ha haft någon butiksstängningslag här i Schweiz?

”Och vilket prisläge hade ni tänkt er?” frågade den uppenbart glade urmakaren. Här kommer det inte en utan två rika amerikaner, en svart och en vit, de skall köpa armbandsur bägge två och vet säkert ingenting om klockor. Och detta just före stängningen för veckan. Här ska det tjänas pengar!

”Omkring 80 eller så”, svarade jag, för det skulle budgeten och resecheckarna räcka till för.

Det glada leendet föll från urmakarens fysionomi. Oj då, det här blir inte vad jag hade tänkt mig. De må vara amerikaner, men de är inte rika. Ja, det är ju klart, negrerna har naturligtvis inga pengar, så nu blir det bara ett par klockor ur bottensorteringen. Och han drog ut och lade upp på disken lådan med de billigaste klockorna.

”Nej, de här tycker jag inte ser något vidare ut”, sade jag. ”Är det allt som finns?”

”Ja, vi har inte många klockor för 80 franc, tyvärr”, svarade ha beklagande.

80 franc? Men det var ju fel. Jag hade inte sagt ”80 dollar” utan bara ”80”, och det betydde ju ’80 franc’ här, för vi var ju faktiskt i Schweiz. Vad dum jag kände mig! 80 schweizerfranc var ju detsamma som 102 svenska kronor, och till det priset förvånade det mig att det fanns några klockor alls. Jag skulle ha sagt att jag hade tänkt mig ett prisläge på 325 – franc – eller så.

När jag förklarade mitt misstag sken han upp igen. Han fick fram en mycket mera välförsedd låda, och där låg det bara drömklockor. Inte Rolex och Omega och inte heller av guld, men det var ju inte alls vad jag ville ha. Dessa var fina schweiziska armbandsur, som var avsedda att räcka livet ut.

Jag fick mig en Certina. Den såg ut i stort sett som den på bilden, vilken naturligtvis är en Certina av i dag. Min klocka hade dock ett brunt läderarmband – de elastiska metallarmbanden fanns inte då för tiden. Datumfönstret och sekundvisaren såg precis ut som på bilden.

Dagens modell av min klocka från Thun (internet)

Och Ed fick ett ur av märket Roamer. Det hade, som min, en svart urtavla, och det var, som på bilden, en aning fyrkantigt, trots att det definitivt var en rund klocka. Vi var alla tre, inklusive urmakaren, helt lyckliga över våra förvärv.

Eds svarta klocka från Thun fast blå och dagens modell

Dagens modell av Eds svarta klocka från Thun (internet)

Published in: on 2010/08/09 at 05:47  Kommentera  

Inlägg 667: 17 sep 1966

Armbandsursdagsräddningschansen

Vårt tåg tillbaka ner till mänskliga trakter stod och väntade på oss och vi hoppade glatt ombord.

Tåget ner färdigt att gå, Lilla Scheidegg (1966)

Gick det fortare utför? Det verkade så, för innan vi visste ordet av var vi åter i Klarfontänen. Där var det åtminstone ingen septembersnö på marken. Men bevare sig vilken dyster dag! Allting var vått, allting var disigt, och till och med vår lilla blöta bil var glad att komma därifrån. Den fick tillfälle att motionera sin vindrutetorkare ordentligt.

Tunga skyar och duggregn, Klarfontänen (1966)

Vi körde tillbaka till Interlaken, och även där var det mörkt och regnigt. Vi fortsatte vår körning västerut efter en liten lunch på något hak – ingen av oss hade ätit en matbit på hela kuggstångsbaneutflykten. I hopp om att få litet uppvärmande sol valde vi norra stranden av Thunsjön (tys. Thunersee) – ack, ingen sol, ingen uppvärmning, men i varje fall slutade regnet. Vi tänkte ett ögonblick på de stackars turisterna som hade valt den här dagen för att vistas uppe på fjälltoppen – vilken skillnad en enda dag kan göra!

När vi nalkades staden Thun föreslog jag: ”Låt oss gå till en urmakare här” i ett försök att finna åtminstone ett enda litet guldkorn att den här dagen vaska fram ur glömskans flod.

”En … urmakare?”

Ed trodde att den tunna luften däruppe nu hade helt förvirrat mig ex post facto. Han själv var i god form igen – även denna trista dag var bättre för honom än att vara uppe i Jungfruoket. Men så drabbades han i stället av att få sitta i en bil med en människa som hade förlorat förståndet. Livet var allt bra randigt.

Jag förklarade att jag hade funderat på att köpa mig ett armbandsur, nu när vi ändå var i Schweiz, och att jag tänkte köpa honom ett också, ifall det fanns något som passade – i stil såväl som i pris. Det var ju här som världens finaste klockor tillverkades.

Vi hade inte tidigare pratat om den saken, så det var något nytt för Ed. Han kände ju till att klockor kom från Schweiz, men bara som en abstraktion. Som att känna till att salpeter kom från Indien. Men nu när jag kom med idén om en ny klocka så var han genast pigg på det. Det var en av hans tusen härliga egenskaper – han blev kvickt med på noterna inför alla mina tokigheter.

Det blev med en gång soligt inne i bilen – nu hade vi något kul att se fram emot. Och faktum är att det ljusnade utanför bilen också, inte till solsken direkt, men molnen var nu mindre tjocka. Vi körde glatt mot den annalkande staden.

Klockan var redan 14.30 och jag hade inte tänkt på att det var lördag. Nu blev jag litet nervös – skulle min fina idé med en gång kvaddas som en fluga?

Published in: on 2010/08/09 at 05:22  Kommentera  

Inlägg 666: 17 sep 1966

Nedreseklimatförändringsupptäckten

I korridoren på väg tillbaka vågade jag mig på att öppna en balkongdörr för att få känna på hur det var utomhus. Det var hårt att få upp dörren, för vinden låg på, men jag lyckades ta två bilder därifrån av den fantastiska utsikten över absolut ingenting och flydde sedan in igen.

Kvick titt utomhus från en balkong, Jungfruoket (1966)

Öde och bara vitt därute, Jungfruoket (1966)

Vid entrén till hotellet från stationen stod en kvinna och kämpade med att stänga igen dörren efter sig, men blåsten från korridoren var henne övermäktig. Jag tog först en bild av henne mot löfte att hjälpa till med dörren efteråt. Med gemensamma krafter fick vi igen den, och hon sade att hon hade kommit upp med morgontåget i tron att det häruppe skulle vara ovanför molnen. Men det var det inte: ”Kommer det att bli såhär hela dagen?”

”Jag tror att det klarnar upp snart”, spådde jag och gav henne också orsaken till att jag trodde så: ”därför att utsikten häruppifrån är vidunderlig.”

Anländande kvinna söker stänga dörr i blåsten, Jungfruoket (1966)

Jag hoppades att jag hade lyckats trösta tanten. Men nu var det dags att få upp Ed. Det visade sig emellertid att han redan var uppe, hade klätt på sig och packat de få saker vi hade med oss hit upp.

”Jag känner mig bra – inte alls yr och illamående”, sade han. ”Bara litet knäsvag.”

Tåget stannade vid de två tunnelstationerna med sina utsiktsställen, men inte en enda passagerare steg av. Man kanske skulle ha kunnat se något, men dels hade alla sett utsikterna på vägen upp i vackert väder och dels var det kallt och rått nu.

När vi kom till Eigerglaciären, den första utomhusstationen, så fick vi se gårdagens gröna fält helt översnöade. Vi fick vänta där på ett mötande tåg på väg uppåt. Man undrade litet om det fanns någon tok ombord på det en sådan här dag.

Tågmöte vid Eigerglaciären, Jungfrubanan (1966)

Ed var återställd men inte pigg, så det var jag som fick stå för hela fotograferingen. Och det var ju järnvägsbilder, så det var ett kärt besvär. På en bild ser man spåret ner mot Lilla Scheidegg – man kan skönja byggnaderna i bakgrunden – och man kan också se ett litet godståg framför oss.

Litet godståg på spåret mot Lilla Scheidegg, Jungfrubanan (1966)

På bilden strax före Lilla Scheidegg kan man se spåret i snön neråt.

Fortsatta spåret ner från Lilla Scheidegg, Jungfrubanan (1966)

Men tittade man rätt neråt därifrån kunde man se det som vi nu längtade efter – barmark. Den ser ut som ett svart hål på bilden.

Barmark skymtar just före Lilla Scheidegg, Jungfrubanan (1966)

betytt någonting här – och klockan var 13.00 mitt på dagen. Trots allt detta var det bara 5 ynkliga plusgrader därute, och en iskall vind piskade mig i ansiktet. Jag kom snabbt in igen.

betytt någonting här – och klockan var 13.00 mitt på dagen. Trots allt detta var det bara 5 ynkliga plusgrader därute, och en iskall vind piskade mig i ansiktet. Jag kom snabbt in igen.

Vid tågbytet i Lilla Scheidegg hade vi återigen tio minuter på oss, och vi tog en snabb sväng bort till gårdagens soliga plan framför hotellen. Den såg nu i blötan allt annat är inbjudande ut. Där fanns ingenting kvar. Alla konditoriborden och parasollerna var borta, den rara hunden och hans matte och alla andra människor likaså. Bara kuggstångstågen var kvar.

Återbesöker planen framför hotellen, Lilla Scheidegg (1966)

betytt någonting här – och klockan var 13.00 mitt på dagen. Trots allt detta var det bara 5 ynkliga plusgrader därute, och en iskall vind piskade mig i ansiktet. Jag kom snabbt in igen.

Stationen, Lilla Scheidegg (1966)

Published in: on 2010/08/08 at 07:37  Kommentera  

Inlägg 665: 17 sep 1966

Jungfruoksupptäcktskringvandringen

Jag klädde på mig och kände mig prima. Men stackars Ed såg så ynklig ut i sin sjuksäng – för det var precis vad sängen verkade vara. Jag sade till honom att jag skulle gå och titta mig omkring litet grann.

Ed litet dålig av höjdskillnaden, Jungfruoket (1966)

”Gå inte utomhus för det blåser ordentligt”.

”Var inte orolig – ligg nu bara och koppla av.”

Klockan var inte fullt 08.00 och ingen människa var att se någonstans. Genom alla fönster såg man samma sak som från vårt rum: ingenting, bara vitt. För att göra dig mindre vilsen än vad jag var så får du en fin skiss över allt som fanns att se i Jungfruoket.

Skiss över Jungfruokets byggnationer (internet)

Det stod en skylt i hotellreceptionen om att ispalatset var öppet från klockan 08.00, så jag gav mig iväg dit. Det var en bra bit att gå – men man gick dit helt inomhus, tack och lov – och när jag kom dit så var det alldeles öppet. Det vill säga att det fanns ingen där och ingen dörr, det elektriska ljuset var tänt överallt och det var bara att stiga ner några trappsteg och gå in.

Entrén, Ispalatset, Jungfruoket (internet)

Ispalatset bestod av en massa gångar och salar, allt uthugget ur glaciärisen och betydligt mera påkostat än den förra glaciären som vi hade varit inne i. Det var naturligtvis frysgrader därinne, men eftersom jag var rätt klädd så kändes det bara friskt och skönt. Imponerande och välgjort men redan efter några minuter hade man sett all den is man ville se – fast tillsammans med Ed hade det förstås varit mycket roligare.

Interiör, Ispalatset, Jungfruoket (1966)

Rumsinteriör skapad av is, Ispalatset, Jungfruoket (internet)

Jag traskade tillbaka till hotellrummet. Ed var vaken och såg litet bättre ut. Jag berättade om ispalatset, men trots att jag gjorde det bättre än det var så nappade han inte – nej, han mådde inte bra, ville bara åka ner härifrån: ”Jag ligger här och drömmer om Lilla Scheidegg. Kommer du ihåg hur skönt det var därnere?”

”Jag ska gå och ta reda på när nästa tåg går ner dit”, sade jag.

Klockan 09.30 skulle det första tåget för dagen avgå, och det var över en timme kvar dit.

”Om du stiger upp om en halvtimme, så hinner vi lätt med det tåget”, sade jag.

Jag tog mig förbi järnvägsstationen och fann hissen upp till Sfinxen, vilket var en utsiktsplattform mer än hundra meter högre upp – 3.580 meter över havet – vilket jag hade tänkt att jag måste upp till. Men hissen var stängd, Sfinxen var stängd, allting var stängt, för vi var inne i ett moln i snöstorm, och att vara på 3.454 meter över havet var faktiskt tillräckligt.

Nu ville jag bara tillbaka till rummet och hjälpa Ed upp. Vi skulle ta det lugnt nu. Ingen brådska och inga ansträngningar. Det här skulle ju vara kul.

Published in: on 2010/08/08 at 06:57  Kommentera  

Inlägg 664: 16 – 17 sep 1966

Altitudbesvärligheterna

Om det lät som om vi hade slumrat i himmelsk ro från klockan 18.00 till någon gång i lagom tid för frukost på lördagsmorgonen – ja, då uttryckte jag mig nog inte helt klart. Jag vaknade nämligen vid 22-tiden och trevade mig i mörkret fram till dörren ut mot korridoren med toaletten längst bort, men när jag såg hur långt det var dit så gav jag upp och kröp tillbaka ner i sängen. Jag var så yr och utmattad att jag inte ens ville försöka att ge mig på den promenaden.

Och senare vaknade jag av att Ed sade något.

”Vad sade du?”

”Jag tror jag har feber. Kom och känn på min panna!”

Jag steg upp och tände takljuset. Usch, vad vingligt det kändes! Hans panna var varm, men när jag kände efter var den inte varmare än min egen. Det lugnade mig, för jag kände mig inte alls febrig: ”Försök att sova igen, för jag tror inte att du har feber. Det är säkert bara att vi är så högt uppe här.”

”Kan du doppa en handduk i vatten och lägga den över pannan på mig?”

Rummet hade inget rinnande vatten, men det fanns en porslinskanna och ett tvättfat, ett arrangemang som jag hade god erfarenhet av, både från bondgården i Eskilstrup i Danmark i september 1948 – där det var is på vattnet i kannan på morgonen – och från familjens lilla primitiva stuga vid sjön Yngaren. Så jag slog vant upp litet vatten i tvättfatet och doppade en liten handduk i det.

”Det känns skönt”, tyckte Ed. ”Mycket bättre. Kan du ställa fatet här så jag kan doppa själv om det skulle behövas?”

Med en stol bredvid sängen och tvättfatet med litet vatten i på stolen, så var det problemet löst. Jag satt på hans sängkant och höll hans hand en liten stund, och när han verkade att ha somnat igen så släckte jag ljuset och fullgjorde min tidigare inställda avpissning. Sedan somnade jag själv. Nu kändes det inte alls vingligt längre.

Vid 06-tiden vaknade jag av att det var ljust i rummet. Grådaskigt ljust. Eller var det  blåsten som väckte mig? Hela huset knakade i fogarna i vindstötarna. Jag hade ingen som helst lust att gå upp. Det var inte kallt i rummet, men det var så gott att bara ligga. Ed sov djupt och varför skulle jag störa honom genom att stiga upp och böka? Och jag var inte alls hungrig. Så det blev en timme till i sängen. Eller kanske två. Men till slut gick jag upp – någon måtta får det väl vara.

”Hur känner du dig nu?” halvviskade jag för att inte väcka honom.

Han var vaken: ”Jag vet inte. Jag sov hela natten – vaknade inte alls igen. Men jag vill inte stiga upp nu. Gå upp du och se dig omkring – om du orkar.”

Published in: on 2010/08/08 at 06:17  Kommentera  

Inlägg 663: 16 sep 1966

Jungfruoksrummet

Nu hade vi vistats oavbrutet i tunnlar och grottor under den senaste timmen. Det var tågtunneln, stationsgrottorna, gångtunnlarna till utsiktsfönstren i grottrummen, gångtunnlarna fram till hotellentrén, receptionsgrottan – nåja, den hade träpaneler nästan ända upp till grottaket – och tunnelkorridoren – där var det en trävägg på höger sida där alla rummen låg. Vi hade därför räknat med att vi skulle få bergväggar och bergtak i vårt lilla rum. Men hej, vad vi bedrog oss – väggarna bestod av fernissat  timmer, mycket maskulint och rustikt, precis vad man borde vänta sig varje gång man tar in på ett hotell på 3.454 meters höjd över havet.

När vi hade satt ifrån oss vårt minimala bagage, så stod vi en stund mitt i det lilla rummet och bara pussades. Utan att säga något så tackade vi varandra för att vi hade fått komma till detta underliga ställe tillsammans – det finns saker som man inte gärna skulle göra ensam, och detta var just en sådan sak.

Sedan gick Ed fram till fönstret och öppnade det. Sval luft strömmade in, men den var så ren och frisk att den inte alls kändes kall – nåja, vi var ju utomhusklädda med tjocka ylletröjor, så litet sval luft var ju bara skönt. Han satt i fönstret och bara njöt. Det var som att vara uppe på tionde våningen över snötäcket rätt inunder, och sedan sluttade marken ordentligt ner till en sjö i botten på dalen därnere. Det var ingen sjö och ingen dal heller för den delen, det var en glaciär. Det verkade vara en kilometer ner till den, men det kunde ha varit fem eller tio – i ett sådant här landskap kan man omöjligen bedöma avstånd.

Ed sitter i vårt rumsfönster och njuter, Jungfruoket (1966)

Sedd rätt ut genom vårt fönster så var dagen nu helmulen och trist, men om man bara vred på halsen och tittade till vänster, mot glaciären och bergen därbortom, då vart det med ens en underbar, solig dag. Och tittade man upp till höger mot toppen av Jungfrun, då såg vädret däruppe vilt och rentav hotande ut. När vi hade njutit tillräckligt av vädret åt vänster så stängde vi nogsamt fönstret, för att vädret till höger inte skulle kunna komma in.

Utsikten rätt fram från vårt rum, Jungfruoket (1966)

Glaciären till vänster från vårt rum, Jungfruoket (1966)

Jungfrutoppen till höger från vårt rum, Jungfruoket (1966)

Det började snart mörkna och samtidigt mulnade det till mera, och kanske en kvart senare öppnade jag igen och tog en bild till mot glaciären därnere, nu med ett helt annat resultat.

Glaciären till vänster, en stund senare, Jungfruoket (1966)

”Ska vi gå till matsalen och äta middag?” frågade jag Ed utan riktig entusiasm. Jag trodde inte att han skulle vilja äta någonting – och jag hade alldeles rätt. Jag själv hade inte heller någon som helst aptit. Klockan var bara 18.00, så vi kunde gott vila en stund före maten. Det blev att vi vilade till nästa morgon.

Published in: on 2010/08/08 at 06:02  Kommentera  

Inlägg 662: 16 sep 1966

Jungfruuppresan

Till att börja med gick tåget över ‘vanliga’ gröna fält, även om det gick brant uppför. Tåget bestod av två hopkopplade personvagnar, men det var också delvis ett godståg, för det knuffade en vagn fullastad med byggnadsbräder framför sig. Dessa tåg var ju den enda metoden för att frakta upp material till Jungfruoket.

Tåget knuffade en godsvagn med bräder, Jungfrubanan (1966)

På en längre sträcka utmed en bergskant var spåret övertäckt med ett snöskydd, vilket gav fri utsikt åt höger men i övrigt var det som att åka inne i en tunnel. Vi stannade till vid en station som hette Eigerglaciären (tys. Eigergletscher), men det var enbart för tågmöte – det bodde inte en själ häruppe.

En del av banan gick under ett snöskydd, Jungfrubanan (1966)

Strax därefter gick tåget in i berget och resten av resan fortsatte i en tunnel. Hela sträckan var i allt bara 7 kilometer lång, men med en maximifart på 27 kilometer i timmen så tar 7 kilometer sin rundliga tid – tre kvart, om man inkluderar flera avstigningar för turisternas ”Ååh” och ”Aah” inför utsikterna. Utsikterna? Inne i berget?

Utsikten till höger från tåget just innan tunneln började, Jungfrubanan (1966)

Låt mig visa en karta – vilken stammar från tiden för byggandet av banan omkring förra sekelskiftet. Namnen på alla stationerna inne i berget är där skrivna med röd text.

Kartan för planeringen för banan i versionen från 1903, Jungfrubanan (internet)

Lilla Scheidegg skymtar i övre vänstra kanten och spåret går därifrån i flera stora krokar till Eigerglaciärens station. Därifrån fortsätter spåret rätt österut in i Eigerberget – tunnelspåret är ritat som en streckad linje – och passerar stationen Eigerväggen (tys. Eigerwand) just innanför en enorm lodrät bergvägg, älskad av klättrare. Spåret böjer sedan av mot söder till stationen Issjön (tys. Eismeer).  Efter detta fortsätter det i en rak linje åt sydväst, går genom berget Munken och slutar med stationen Jungfruoket, allt utan att ha passerat några ytterligare stationer. Kartan visar en fortsättning på banan ända fram till toppen på Jungfrun, men det var vad man drömde om, och drömmar fullföljs inte alltid.

Båda mellanstationerna inne i berget såg likadana ut och hade mötesspår. En bild visar en suddig Ed invid vårt suddiga tåg på Eigerväggens station, innan vi begav oss genom en kort gångtunnel till ett bergrum med stora panoramafönster mot yttervärlden.

Ed vid vårt tåg på Eigerväggens station, Jungfrubanan (1966)

Vid Issjöns station tog jag en bild av passagerarsihuetter vid fönsterutsikten över en glaciär och snötäckta toppar i bakgrunden.

Passagerare i utsiktssalen på Issjöns station, Jungfrubanan (1966)

Så anlände vi till slutstationen Jungfruoket. Vi var väl inte mer än 25 personer med tåget, men alla skulle genast trängas för att köpa vykort med en gång. Ed och jag gick direkt till hotellet för att ta vårt rum i besittning.

Typiska turister som trängs för vykort på stationen, Jungfruoket (1966)

Ed på väg till hotellet vid ankomsten, Jungfruoket (1966)

Published in: on 2010/08/08 at 05:39  Kommentera  

Inlägg 661: 16 sep 1966

Lillascheideggstiominutersvisiten

När tåget för oss gled in på stationen i Wengen var vi på plats för det. En halvtimme senare gled det in på nästa större station, Lilla Scheidegg, och där fick alla byta tåg för den övre etappen. Denna järnvägsknut ute i ödemarken bestod i stort bara av två stora hotell och många järnvägsspår och var översållad med en massa människor lapande höstsol i det vackra vädret.

Lilla Scheidegg låg högst upp i ett bergspass på 2.061 meters höjd  över havet, och det var ovanför trädgränsen, så det var fri sikt åt alla håll. Jag tog en första bild inifrån tåget ut åt höger mot det enorma Jungfrumassivet. Spåret för vår fortsatta resa uppåt syns mitt i bilden.

Jungfrumassivet till höger om tåget vid ankomsten till Lilla Scheidegg (1966)

Ed tog också en bild, ut åt vänster, och på den ser man ett litet hotell med namnet Jungfrun.

Eigertoppen till vänster om tåget vid ankomsten till Lilla Scheidegg (1966)

I stället för att försöka förklara Lilla Scheideggs geografi så tillgriper jag knepet med en flygbild från internet. De två hotellen är byggnaderna längst till vänster och stationen är de horisontella taken en bit till höger om dem. Vårt tåg från Klarfontänen kom upp dit och in i bilden från höger och stannade rätt bakom stationen. Hotellet Jungfrun syns inte på flygbilden, så det hade säkert rivits när den bilden togs.

Flygbild av Lilla Scheidegg (internet)

Vår resa skulle fortsätta på spåret som  leder lodrätt uppåt från hotelltaken – man ser också en fortsättning på samma spår i bildens övre vänstra hörn, där överbyggt med ett snöskyddande tak. Från vänster kommer det också ett kuggstångsspår upp från en annan dal – jag sade ju att Lilla Scheidegg var en järnvägsknut.

När vi hade kommit av där för ett tiominuters tågbyte, stannade Ed kvar intill tåget med kameran i högsta hugg, just som man förberedde det för att köra tillbaka ner till Klarfontänen. Han tog också en bild litet längre fram av de båda stora hotellen, Bellevue och Alphotellet (fra. Hotel des Alpes).

Ed vid tåget som vi just hade stigit av, Lilla Scheidegg (1966)

De två stora hotellen, Lilla Scheidegg (1966)

Jag fångade i stort sett samma motiv, fast då hade vi kommit litet närmare, så den bilden framhäver mera dramatiken i den branta bergstoppen Eiger rätt ovanför Lilla Scheidegg.

Hotell Bellevue och Alphotellet, Lilla Scheidegg (1966)

Personfotografen Ed tog en bild av folk, som satt under sina parasoller och drack eftermiddagskaffe, och tillika en rar liten boxer med sin stolta ägarinna, allt detta framför hotell Bellevue. Jag kunde för min del själv inte motstå att ta en närbild av den rara vovvens ansikte.

Den rara vovven, Lilla Scheidegg (1966)

Ansiktet på den rara vovven, Lilla Scheidegg (1966)

Så var de tio minuterna upplupna, och när vi kom tillbaka till stationen gled det orangefärgade tåget in uppifrån. Snart kunde vi alla gå ombord för vår sista etapp.

Vårt tåg upp mot toppen anländer, Lilla Scheidegg (1966)

Published in: on 2010/08/08 at 04:54  Kommentera