Inlägg 662: 16 sep 1966

Jungfruuppresan

Till att börja med gick tåget över ‘vanliga’ gröna fält, även om det gick brant uppför. Tåget bestod av två hopkopplade personvagnar, men det var också delvis ett godståg, för det knuffade en vagn fullastad med byggnadsbräder framför sig. Dessa tåg var ju den enda metoden för att frakta upp material till Jungfruoket.

Tåget knuffade en godsvagn med bräder, Jungfrubanan (1966)

På en längre sträcka utmed en bergskant var spåret övertäckt med ett snöskydd, vilket gav fri utsikt åt höger men i övrigt var det som att åka inne i en tunnel. Vi stannade till vid en station som hette Eigerglaciären (tys. Eigergletscher), men det var enbart för tågmöte – det bodde inte en själ häruppe.

En del av banan gick under ett snöskydd, Jungfrubanan (1966)

Strax därefter gick tåget in i berget och resten av resan fortsatte i en tunnel. Hela sträckan var i allt bara 7 kilometer lång, men med en maximifart på 27 kilometer i timmen så tar 7 kilometer sin rundliga tid – tre kvart, om man inkluderar flera avstigningar för turisternas ”Ååh” och ”Aah” inför utsikterna. Utsikterna? Inne i berget?

Utsikten till höger från tåget just innan tunneln började, Jungfrubanan (1966)

Låt mig visa en karta – vilken stammar från tiden för byggandet av banan omkring förra sekelskiftet. Namnen på alla stationerna inne i berget är där skrivna med röd text.

Kartan för planeringen för banan i versionen från 1903, Jungfrubanan (internet)

Lilla Scheidegg skymtar i övre vänstra kanten och spåret går därifrån i flera stora krokar till Eigerglaciärens station. Därifrån fortsätter spåret rätt österut in i Eigerberget – tunnelspåret är ritat som en streckad linje – och passerar stationen Eigerväggen (tys. Eigerwand) just innanför en enorm lodrät bergvägg, älskad av klättrare. Spåret böjer sedan av mot söder till stationen Issjön (tys. Eismeer).  Efter detta fortsätter det i en rak linje åt sydväst, går genom berget Munken och slutar med stationen Jungfruoket, allt utan att ha passerat några ytterligare stationer. Kartan visar en fortsättning på banan ända fram till toppen på Jungfrun, men det var vad man drömde om, och drömmar fullföljs inte alltid.

Båda mellanstationerna inne i berget såg likadana ut och hade mötesspår. En bild visar en suddig Ed invid vårt suddiga tåg på Eigerväggens station, innan vi begav oss genom en kort gångtunnel till ett bergrum med stora panoramafönster mot yttervärlden.

Ed vid vårt tåg på Eigerväggens station, Jungfrubanan (1966)

Vid Issjöns station tog jag en bild av passagerarsihuetter vid fönsterutsikten över en glaciär och snötäckta toppar i bakgrunden.

Passagerare i utsiktssalen på Issjöns station, Jungfrubanan (1966)

Så anlände vi till slutstationen Jungfruoket. Vi var väl inte mer än 25 personer med tåget, men alla skulle genast trängas för att köpa vykort med en gång. Ed och jag gick direkt till hotellet för att ta vårt rum i besittning.

Typiska turister som trängs för vykort på stationen, Jungfruoket (1966)

Ed på väg till hotellet vid ankomsten, Jungfruoket (1966)

Annonser
Published in: on 2010/08/08 at 05:39  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: