Inlägg 665: 17 sep 1966

Jungfruoksupptäcktskringvandringen

Jag klädde på mig och kände mig prima. Men stackars Ed såg så ynklig ut i sin sjuksäng – för det var precis vad sängen verkade vara. Jag sade till honom att jag skulle gå och titta mig omkring litet grann.

Ed litet dålig av höjdskillnaden, Jungfruoket (1966)

”Gå inte utomhus för det blåser ordentligt”.

”Var inte orolig – ligg nu bara och koppla av.”

Klockan var inte fullt 08.00 och ingen människa var att se någonstans. Genom alla fönster såg man samma sak som från vårt rum: ingenting, bara vitt. För att göra dig mindre vilsen än vad jag var så får du en fin skiss över allt som fanns att se i Jungfruoket.

Skiss över Jungfruokets byggnationer (internet)

Det stod en skylt i hotellreceptionen om att ispalatset var öppet från klockan 08.00, så jag gav mig iväg dit. Det var en bra bit att gå – men man gick dit helt inomhus, tack och lov – och när jag kom dit så var det alldeles öppet. Det vill säga att det fanns ingen där och ingen dörr, det elektriska ljuset var tänt överallt och det var bara att stiga ner några trappsteg och gå in.

Entrén, Ispalatset, Jungfruoket (internet)

Ispalatset bestod av en massa gångar och salar, allt uthugget ur glaciärisen och betydligt mera påkostat än den förra glaciären som vi hade varit inne i. Det var naturligtvis frysgrader därinne, men eftersom jag var rätt klädd så kändes det bara friskt och skönt. Imponerande och välgjort men redan efter några minuter hade man sett all den is man ville se – fast tillsammans med Ed hade det förstås varit mycket roligare.

Interiör, Ispalatset, Jungfruoket (1966)

Rumsinteriör skapad av is, Ispalatset, Jungfruoket (internet)

Jag traskade tillbaka till hotellrummet. Ed var vaken och såg litet bättre ut. Jag berättade om ispalatset, men trots att jag gjorde det bättre än det var så nappade han inte – nej, han mådde inte bra, ville bara åka ner härifrån: ”Jag ligger här och drömmer om Lilla Scheidegg. Kommer du ihåg hur skönt det var därnere?”

”Jag ska gå och ta reda på när nästa tåg går ner dit”, sade jag.

Klockan 09.30 skulle det första tåget för dagen avgå, och det var över en timme kvar dit.

”Om du stiger upp om en halvtimme, så hinner vi lätt med det tåget”, sade jag.

Jag tog mig förbi järnvägsstationen och fann hissen upp till Sfinxen, vilket var en utsiktsplattform mer än hundra meter högre upp – 3.580 meter över havet – vilket jag hade tänkt att jag måste upp till. Men hissen var stängd, Sfinxen var stängd, allting var stängt, för vi var inne i ett moln i snöstorm, och att vara på 3.454 meter över havet var faktiskt tillräckligt.

Nu ville jag bara tillbaka till rummet och hjälpa Ed upp. Vi skulle ta det lugnt nu. Ingen brådska och inga ansträngningar. Det här skulle ju vara kul.

Annonser
Published in: on 2010/08/08 at 06:57  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: