Inlägg 667: 17 sep 1966

Armbandsursdagsräddningschansen

Vårt tåg tillbaka ner till mänskliga trakter stod och väntade på oss och vi hoppade glatt ombord.

Tåget ner färdigt att gå, Lilla Scheidegg (1966)

Gick det fortare utför? Det verkade så, för innan vi visste ordet av var vi åter i Klarfontänen. Där var det åtminstone ingen septembersnö på marken. Men bevare sig vilken dyster dag! Allting var vått, allting var disigt, och till och med vår lilla blöta bil var glad att komma därifrån. Den fick tillfälle att motionera sin vindrutetorkare ordentligt.

Tunga skyar och duggregn, Klarfontänen (1966)

Vi körde tillbaka till Interlaken, och även där var det mörkt och regnigt. Vi fortsatte vår körning västerut efter en liten lunch på något hak – ingen av oss hade ätit en matbit på hela kuggstångsbaneutflykten. I hopp om att få litet uppvärmande sol valde vi norra stranden av Thunsjön (tys. Thunersee) – ack, ingen sol, ingen uppvärmning, men i varje fall slutade regnet. Vi tänkte ett ögonblick på de stackars turisterna som hade valt den här dagen för att vistas uppe på fjälltoppen – vilken skillnad en enda dag kan göra!

När vi nalkades staden Thun föreslog jag: ”Låt oss gå till en urmakare här” i ett försök att finna åtminstone ett enda litet guldkorn att den här dagen vaska fram ur glömskans flod.

”En … urmakare?”

Ed trodde att den tunna luften däruppe nu hade helt förvirrat mig ex post facto. Han själv var i god form igen – även denna trista dag var bättre för honom än att vara uppe i Jungfruoket. Men så drabbades han i stället av att få sitta i en bil med en människa som hade förlorat förståndet. Livet var allt bra randigt.

Jag förklarade att jag hade funderat på att köpa mig ett armbandsur, nu när vi ändå var i Schweiz, och att jag tänkte köpa honom ett också, ifall det fanns något som passade – i stil såväl som i pris. Det var ju här som världens finaste klockor tillverkades.

Vi hade inte tidigare pratat om den saken, så det var något nytt för Ed. Han kände ju till att klockor kom från Schweiz, men bara som en abstraktion. Som att känna till att salpeter kom från Indien. Men nu när jag kom med idén om en ny klocka så var han genast pigg på det. Det var en av hans tusen härliga egenskaper – han blev kvickt med på noterna inför alla mina tokigheter.

Det blev med en gång soligt inne i bilen – nu hade vi något kul att se fram emot. Och faktum är att det ljusnade utanför bilen också, inte till solsken direkt, men molnen var nu mindre tjocka. Vi körde glatt mot den annalkande staden.

Klockan var redan 14.30 och jag hade inte tänkt på att det var lördag. Nu blev jag litet nervös – skulle min fina idé med en gång kvaddas som en fluga?

Annonser
Published in: on 2010/08/09 at 05:22  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: