Inlägg 780: 18 nov 1966

Politikdebattssexorgieuppskjutningslämpligheten

Men Bills sexparty visade sig vara något helt annat än Stans sexparties. Först av allt var vi bara några stycken där, inte ens tio, och alla utom Ed och jag var – hur skall man säga det varsamt? – nåja, gamla. Inte fem eller tio år äldre, det hade väl gått bra, men de var säkert över 60 år hela bunten. Några med skägg, som ingen man med självaktning – eller med önskan att se ung och attraktiv ut – hade på den tiden. Och de var alla antingen trådsmala, liksom Bill själv, eller tjocka som bollar.

Vi satt där alla runt soffbordet i den lilla lägenheten och småpratade om politik nu efter valet – det hade varit kongressval ett par veckor tidigare. Jag var mystifierad av det amerikanska politiska systemet med två partier som båda hade en liberal falang och en konservativ falang. Man röstade på de kandidater som man gillade och brydde sig inte alls om vilket parti de hörde till.

År 1966 hade det varit ett så kallat mellanval, mitt emellan presidentvalen, och i ett mellanval brukade alltid partiet vid makten förlora en del mandat. Så hade varit fallet även nu – demokraterna hade förlorat 48 mandat och fått behålla 247, medan republikanerna hade vunnit 47 och hade nu 187. Gästerna hos Bill diskuterade om demokraternas nedgång var folkets straff för att president Johnson året före hade infört en obligatorisk sjukförsäkring för alla pensionärer, eller om det var rädsla för kriget i Vietnam och för raskravallerna – de tittade litet försiktigt på Ed innan de sade det – runtom i landet som hade hjälpt republikanerna.

Diskussionsvågorna gick höga, men ingen uttryckte någon egen politisk uppfattning. Man bedömde bara hur bra eller dålig den eller den politikern var och hur många röster som hade fattats där och där. Egentligen var det mindre en politisk diskussion än ett möte av statistiker som mätte valresultatet i jämförelse med förutsägelserna. Men ingen höll själv på något parti, bara på någon namngiven kandidat här och där, och då i allmänhet för att han såg så stilig ut.

Jag var rätt nöjd med att då stå vid sidan och inte själv behöva rösta – jag var ju alltjämt svensk medborgare. Ed hade aldrig brytt sig om att rösta, och jag hade först tyckt att det var konstigt, men när jag själv inte hade lyckats begripa vad jag jag skulle rösta på så förstod jag honom.

Varken Ed eller jag sade ett ord i den diskussionen, för vi hade ingenting att komma med. Men det pratades också om annat, såsom stjärnfallet, och då kunde man ju öppna munnen. Vilket vi gärna gjorde för att så länge som möjligt uppskjuta avtagandet av de barmhärtigt skylande kläderna.

Annonser
Published in: on 2010/09/22 at 06:45  Kommentera  

Inlägg 779: 13 – 18 nov 1966

Himmelsktevenemangssnöpligheten

I söndagens Nya Yorks Tidender läste vi att det skulle komma att ordnas med ett Himmelskt Evenemang (eng. Heavenly Happening) i Centralparken på tisdagskvällen. Enligt astronomerna skulle jorden årligen mitt i november befinna sig i de så kallade Leoniderna, och att såpass mycket stjärnfall som nu finge man se i Amerika bara vart 33:e år.

Meteorfall från Leoniderna, 1833 (internet)

Meteorfall från Leoniderna, 1966 (internet)

Meteorfall från Leoniderna, Kalifornien, 2009 (internet)

Från midnatt till klockan 03.00 var det tusentals människor ute där på den Stora Gräsmattan, och det vet jag därför att Ed och jag också var där, tillsammans med Alyce Chobanian från min arbetsgrupp. Vi alla hade med oss sådant som passade att ligga på och stirra uppåt från, som till exempel luftmadrasser. Det var ordnat med högtalare och strålljus för att peka ut vad som hände däruppe, och det enda som gjorde kvällen till något mindre än en succé var att det var mulet mest hela tiden.

Vi låg där dock tappert och åt smörgåsar och drack varm choklad och kall lemonad fram till klockan 02.00. Då gav vi upp och drog oss hemåt, för det var i kyligaste laget, en 5 till 10 grader, och det kom även några regnstänk ibland. Men på andra håll i Amerika hade det varit ett fabulöst spektakel, skrevs det.

På kvällen därefter kom vår snickare med det tudelade skåpet och ställde det på sin plats bredvid dörren till köket. Precis som det skulle vara och i helt obehandlat trä – att betsa och måla det fick vänta litet, för först skulle mitt julpaket skickas iväg till Örebro.

Lägenhetsritning med dubbelskåpet inlagt, 351:an, New York

Eds gamle vän Bill Corrington, som jag inte ännu hade träffat, tyckte om att anordna sexparties i sin bostad då och då. Under sommaren hade Ed berättat för mig i ett brev till Kingston att han då hade varit på ett sådant, men trots att han alltid hade haft kul vid dessa sammankomster hade han då, med mig i tankarna, inte alls kunnat engagera sig för det. Han skrev att han hade ursäktat sig och gått hem.

Men nu i november frågade Bill Ed helt apropå om han ville komma på ett sexparty en kväll och ta mig med. Jag var naturligtvis med på noterna. Jag hade ju upplevt två sexparties hos Stan Cumberpatch och lärt mig en massa nytt där, både sådant som jag tyckte var härligt och sådant som jag hade bestämt mig för att uppleva bara en gång. Den sortens arrangemang var ju också den enda chansen som stod till buds då för tiden för kåta män som ville böga runt med en viss värdighet. Sexpartyn var det enda som närmade sig det lättsamma sexualliv som jag hade upplevt på Eldön en gång i tidernas begynnelse. Gatuupplockning hade jag ju vågat mig på en gång i Hollywood (se inlägg 230-232) – jag ryste till vid blotta tanken på hur illa det hade kunnat gå den gången – och badhuset aldrig, så som det av alla beskrevs som hur snuskigt som helst.

Published in: on 2010/09/22 at 06:43  Kommentera  

Inlägg 778: 11 – 14 nov 1966

Börsmäklarreklamfrasen

Det var så skönt att ha Ed tillbaka efter hans fyra dagars affärsresa, och det bästa var att se hur gott den hade gjort honom. Han hade verkat intresserad och lycklig med sitt arbete på bokförlaget, det lilla jag märkte av det, han hade varit seg att få att söka ett arbete som betalade en vettig lön, han hade känt sig utlämnad och osäker när han började med allt det främmande på Allied Chemical och ännu mera så när han skulle ge sig ut på resan till Västvirginien – men när han kom hem därifrån hade han fått tillbaka sitt självförtroende, visste att han kunde klara av det jobb som han hade gett sig på och kunde stå på sina egna ben igen.

Det finns ett uttryck som säger att ‘om gud har givit dig ett ämbete, så har han också givit dig förmågan att utföra det’. Här och där, särskilt i politiken, undrar man ibland om det uttrycket verkligen gäller, men när Ed brakade in genom dörren vid sin hemkomst så struntade jag i politikerna och såg Ed som ett bevis på att uttrycket var alldeles riktigt.

Vi firade inte hans framgång i kampen mot sin självskräck den kvällen – det var ju nästan midnatt! – men vi pratade mycket om den under veckoslutet. Han började gå till jobbet med förväntan och glädje varje morgon – precis som jag själv hade gjort från första början på IBM – och det var underbart att se honom uppleva samma sak.

För min egen del hade jag nu varit tillbaka på mitt jobb i en månad nu efter Europaresan. Om jag hade funderat över om jag verkligen skulle ha gett mig iväg på semester som planerat såpass snart efter att E F Hutton hade kört igång vårt ordersystem, så visade det sig att jag hade gjort rätt – allting hade gått som smort. När jag kom tillbaka var redan sex andra mäklarfirmor i farten för att få installera samma system, nu när en djärv firma hade vågat språnget – och hade fått många nya kunder av all publiciteten.

En annons på TV många år senare visade en slamrande och pladdrande restauranglokal. Fokusera in på ett bord där en man säger: ”Nej, så tror jag inte att det kommer att gå. E F Hutton säger att…”, och plötsligt slutar allt oväsen. Kameran drar sig tillbaka och man ser hela matsalen luta sig i riktning mot det bordet, en del med handen bakom örat för att höra bättre. Annonsörrösten: ”När E F Hutton talar så lyssnar alla” (eng. When E F Hutton talks, everybody listens). Den reklamfrasen blev ett bevingat ord i åratal därefter. Du kan se den använd som en metafor överallt på internet ännu i denna dag – och även hitta ett par varianter på samma annonstema om du klickar här och klickar här.

Published in: on 2010/09/22 at 06:17  Kommentera  

Inlägg 777: 8 – 11 nov 1966

Revisionspatrullvisiterna

Och på tisdagsmorgonen bar det iväg för Ed. Han hade ju flugit flera gånger vid det laget, precis som jag hade gjort, men att flyga i affärer, i kostym och med portfölj som bagage, det var en helt annan sak än att ta en semestertripp. Ed följde med en kollega för att lära sig hur en revisionsresa gick till – i framtiden skulle han förstås resa på egen hand.

Resan gick inte till Chicago eller Washington eller någon annan vanlig plats. Nej, de två fabriker som de skulle hemsöka låg rätt ute på vischan, i Huntington och Parkersburg, bägge småstäder som låg gömda bland bergen i delstaten Västvirginien (eng. West Virginia). Jag har aldrig i livet, förr eller senare, hört någondera staden nämnas i något annat sammanhang än Eds resa dit.

Karta över Västvirginien (internet)

De flög tidigt på morgonen med Eastern i ett jetplan till Washington, och där slutade civilisationen. De bytte till ett lokalt flygbolag, Allegheny Airlines, som flög små propellerplan till småstäderna i bergstrakterna i och runt Västvirginien. Planet rymde 15 personer och fungerade som en gräshoppa. Det mellanlandade först i Covington i västligaste delen av Virginien – 300 kilometer dit – och sedan i Västvirginiens huvudstad Charleston – 150 kilometer dit – för att till slut släppa av Ed och hans kollega i Huntington – 70 kilometer dit.

Det visade sig vara en mellanstor fabriksstad. Den låg vid Ohioälven (eng. Ohio River), som utgjorde gränsen till granndelstaten Ohio. De hade några timmar på sig för arbete med de lokala ekonomikollegerna och tillbringade också hela nästa dag där. Sedan bar det iväg till flygplatsen, tidigt på morgonen igen. Den här gången mellanlandade de i Charleston (70 kilometer dit) och fortsatte sedan till Parkersburg (100 kilometer dit). Den staden var nästan en kopia av Huntington, lika stor, också vid Ohioälven, och också med Ohio på andra sidan. Revisionsbesöket blev också lika långt: resten av dagen och det mesta av den följande.

De flög hem via Pittsburgh – 200 kilometer dit – där de återvände till civilisationen, d v s jetplan, och kom hem till Newarks flygplats utanför Nya York. Ed var forfarande brun när han kom hem sent på kvällen, inte grön som han hade känt sig när han satt i de små propellerplanen som inte alls flög lika jämnt och fint som Loftleidir. Det var luftgropar och krängningar nästan oavbrutet, fast han hade vant sig vi det så småningom. Lärde han sig vad han behövde? Jo, det gjorde han – han tyckte till och med att han hade fattat vissa problem snabbare än de andra. Det skulle säkert gå bra. Jag var så stolt över Ed – sicken kille!

 

Published in: on 2010/09/22 at 05:56  Kommentera  

Inlägg 776: 1 – 4 nov 1966

Uppkostymeringsnödvändigheten

Precis som lovat ringde varuhuset och sade att både Eds och min nya kostym hade blivit färdigändrade, så vi gick dit en kväll och hämtade dem. Vi provade naturligtvis bägge redan där, och Ed såg mycket affärsmässig ut i sin nya mundering. Ja, han såg ju affärsmässig ut redan i sin tidigare ‘finkostym’, fast den var på något sätt för fin för dagligt slit. Det diskuterade vi när vi kom hem. Kanske han skulle låta bli att slita på sin gamla finkostym och låta den bli använd bara vid ‘stora evenemang’? Begravningar, besök i Vita Huset, inköp på Tiffanys, sådant?

Till min glädje föreslog Ed själv då att han skulle beställa en kostym till för att använda på arbetet. Och jag som höll på med att förbereda marken för att så småningom komma fram till att säga just det, utan att han skulle svimma – och så kom han med lösningen själv. Var det tankeöverföring, samarbetande hjärnor, eller ren förbannad bondtur? Vad det än var så var detta igen ett bevis på att Ed och jag tänkte i samma banor. Och som alltid gjorde det mig glad. Han var min älskare, och jag var så stolt att jag hade lyckats snappa upp honom ur det grumliga vattnet undan alla fula fiskar.

Min egen kostym då? Den lade jag till de två andra arbetskostymerna som jag roterade med att använda. Jag hade nu tre vinterkostymer, av ylle, och två sommarkostymer, av bomull, och jag behövde nog köpa mig en tredje sommarkostym också frampå våren – de blev så snabbt svettiga på den förfärliga, heta tunnelbanan, och det var så jäktigt att bara ha två. Man måste då omedelbart lägga den svettiga i tvättmaskinen för att snabbt kunna använda den igen. Yllekostymerna måste kemtvättas och det tog sina dagar, så jag var glad att ha tre av dem att rotera med. Så snart Ed hade kommit upp i två arbetskostymer skulle jag börja arbeta på att nå samma mål för honom: tre vinterkostymer.

Kontorskostymer (internet)

Ed beställde sin andra arbetskostym redan på fredagen, för på torsdagen hände det något alldeles oväntat på hans arbete. Du minns att han hade anställts för att så småningom tjänstgöra som internrevisor på Allied Chemical. Du minns säkert också att han, i stället för att under ‘utbildningstiden’ arbeta som bokförare, fick vara biträdande revisor rätt från början. Vad som hände nu, efter bara några få veckor på den nya arbetsplatsen, var att han alldeles strax skulle följa med ut på en resa till ett par fabriker ute i landet. Flyga. Affärsresor. Hoppsan! Det var det som fick honom till herrekiperingen som en oljad blixt. Nästa dag. På arbetstid. Ett absolut måste.

Published in: on 2010/09/22 at 05:32  Kommentera  

Inlägg 775: 30 okt 1966

Världutställningsåterbesöket

Mamma lade allt sådant på minnet, och när julen nalkades så ville hon ha måtten på dyschan. Jag mätte noga och skickade dem till henne: 204 centimeter gånger 99 centimeter och 50 centimeter hög, när den var bäddad.

”Du har mätt fel”, skrev hon tillbaka. ”99 är en meter och det görs inga dyschor som är en meter breda.”

”Det hade ingen talat om för affären som sålde mig den här dyschan”, skrev jag tillbaka.

Hon hade också frågat om färgerna på annat i rummet. Det hade jag aldrig tänkt på. Ifråga om reglerna för vilka färger och material och stilar som passar ihop så är jag en total idiot, men på något sätt känner jag automatiskt vad som passar ihop och det brukar bli trivsamt och bra. Vad jag däremot inte alls tycker om är ett rum fyllt med en hel uppsättning av möbler i samma stil – det blir oändligt trist, och ännu värre om man sedan måste komplettera med en grunka som bryter mot alla dessa identiska stilmöbler. Jag är alltså en – här kommer det – inredningseklektiker. Jag talade om för mamma att mattan var vinröd, gardinerna mossgröna, soffan mörkbrun, takbjälkarna mörkbruna, och resten var omålat trä. Väggarna var vad vi på engelska kallar ‘off-white’ – vilket inte är samma sak som ‘beige’ på fransksvenska. Och inga moderna färgväggar – blått, rött, gult, grönt, prickigt och randigt.

Jag låtsades att inte alls begripa att hon tänkte köpa och skicka en lämplig filt i julklapp, men då jag tror att jag hade ärvt min eklektiska smak från mina föräldrar så fruktade jag intet av en sådan möjlighet. I varje fall skulle det komma att bli bättre än det nuvarande långvariga provisoriet.

Den 30 oktober var en lika fin söndag som den förra, och vi tog åter en ordentlig promenad. Men nu tog vi tåget ut till den tunnelbanestation i Queens som hade använts för världsutställningen de två åren före. Vi ville se hur parken, Flushingängen (eng. Flushing Meadow), såg ut nu när allt krafset var borta.

Det såg annorlunda ut. Flushingängen hade delvis återgått till att vara park. Paviljongerna var borta men de asfalterade gågatorna mellan dem låg kvar.

Gågatorna från världsutställningen, Flushingängen, New York (internet)

Den jättestora Unisfären fanns kvar i sin bassäng, som nu var omgiven av ett spinkigt rött spjälstaket.

Unisfären från världsutställningen, Flushingängen, New York (1966)

Vi fotograferade varandra framför denna ståtliga jordglob – man visste ju aldrig när den skulle försvinna från denna nu övergivna plats.

Ed vid Unisfären, Flushingängen, New York (1966)

Står intill unisfären, Flushingängen, New York (1966)

Den här flygbilden togs många år senare, men det som Ed och jag såg år 1966 var redan då såpass parkliknande som på bilden.

Flygfoto, Efter världsutställningen, Flushingängen, New York (internet)

Allt vi såg kom vi ihåg, till exempel raketslungarskulpturen och Nya Yorks paviljong. Men det var mest vemodigt. Det var förgängelse som vilade över Flushingängen.

Raketslungaren från världsutställningen, Flushingängen, New York (internet)

New Yorks paviljong från världsutställningen, Flushingängen, New York (internet)

Published in: on 2010/09/22 at 05:11  Kommentera  

Inlägg 774: 29 okt – 11 nov 1966

Sorgfågelsbobyggandeförhindrandet

Det är vid sådana här tillfällen som man går igenom de stora sammanhangen. Skulle jag ha avstått från att flytta till Amerika? Skulle det ha hjälpt pappa? Nej. Nej. Nåja, det var ju skönt. Borde jag flytta tillbaka till Sverige? Skulle han bli friskare av det? Två rungande nej igen. Så jag beslöt mig för att fortsätta mitt liv i Amerika. Se så lätt det är att fatta livsomfattande beslut!

Nästa rapport, den 11 november, förtäljde att pappa helt hade slutat dricka kaffe – som han tidigare hade gjort både mycket och ofta – och att symptomen, värk i armhålan och tryck i bröstet, nästan helt hade försvunnit. Före jul skulle han igen få ett EKG-test, både i vila och i arbete, och det skulle visa om de små motåtgärderna hade haft önskad effekt.

Mamma hade läst ett kinesiskt ordspråk någonstans, och det hjälpte henne under dessa dagar: ‘Du kan inte hindra sorgfåglarna från att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.’

Jag skrev förstås deltagande brev till dem båda, gav vad jag visste var klokt låtande men intet sägande råd till pappa och tröstande men menlösa ord till mamma, just så som man skall göra. Jag begrep ju hur det måste kännas när man vid vite av bråd död föreläggs att bete sig på ett sätt som för en är helt nytt och obekant. Att efter ett helt liv plötsligt en dag inte längre få göra det och det och det och det, sådant som alltid hade varit en del av en själv. Jag hoppades intensivt att jag själv inte i arvsmassan gick och bar på fröet till liknande hjärtproblem.

Varje kväll drog jag fingrarna genom håret för att försäkra mig om att inget bo hade byggts där.

Jag hade någon gång under året sagt till min mamma att jag inte kunde hitta en ordentlig filt att ha som överkast på den nya dyschan. Något sade mig att det var tantigt att ha sängöverkast annat än möjligen i ett sovrum. Vi hade ju inget sovrum – vi hade bara ett enda rum allt som allt, och i det passade inte ett sängöverkast. Tyckte jag, och eftersom Ed inte tyckte någonting så blev det så.

Hela tiden sedan februari hade därför dyschan stått där med vårt gröna duntäcke över – när vi inte behövde det för att hålla oss varma i sängen – men jag hade hela tiden tänkt mig att ha en manlig filt över dyschan. Den skulle vara tjockare och mera rustik i stilen, och något sådant hade jag inte lyckats hitta i Nya York. Om vi skulle göra allvar av våra planer att resa till Skandinavien nästa år så kunde jag ju titta efter en sådan filt där. Det brukade sägas att man kunde köpa allt man ville ha i Nya York, men efterhand blev det allt klarare att det inte var sant.

Published in: on 2010/09/22 at 00:38  Kommentera  

Inlägg 773: 27 – 29 okt 1966

Auschwitzkopplingsupprepandet

Så jag köpte mig 35 aktier i Sterling Drug för 7.330 kronor – det var stora pengar! De motsvarade hyran för vår bostad i nästan tio månader. Men Sterling Drug var ett läkemedelsföretag i ropet, och mediciner skulle ju alltid komma att behövas. De tillverkade bland mycket annat huvudvärkstabletterna Bayers aspirin, vilka i Amerika var lika efterfrågade som Albyl och Magnecyl i Sverige. Alla människor hade dem i badrumsskåpet.

Om jag hade brytt mig om att undersöka Sterling Drugs historia hade jag kanske inte köpt aktierna. Det var knappast några av alla de aktier som jag hektiskt köpte och sålde under denna tid som jag visste mycket mera om än vad de kostade. I dag har jag tid – och hjälp från internet – att forska litet i vad det var som egentligen låg under den röda mattan, och det jag hittar är både roande och förskräckande.

Jag har redan berättat för dig om företagshistorien för General Aniline & Film, vars aktier jag ovetande hade gett mig på den 8 mars, alltså bara sju månader tidigare. Nu finner jag att Sterling Drug också hade haft att göra med det stora stortyska storföretaget I. G. Farben – ihågkommet för sin tillverkning av gift för Auschwitz under nazisttiden – precis lika mycket som General Aniline & Film hade haft under åren fram till slutet på andra världskriget. I sanning vedervärdigt!

Det vore lockande att här dra fram alla de företagspolitiska danser som Sterling Drug hade trått med sin tyska partner, men då de var rätt lika dem som jag tidigare berättade om i samband med General Aniline & Film, så lämnar jag allt det därhän den här gången.

I ett brev nämnde mamma, nästan i en bisats, att pappa hade varit hos doktorn, som konstaterade att han hade litet förträngning på hjärtats kranskärl, vad det nu var för något. Han blev ordinerad att ‘ta det litet lugnare och arbeta litet mindre’, vad det nu menades med det. Han var ju 68 år gammal och då tog man det väl alltid litet lugnare och arbetade litet mindre, eller hur? Han fick kärlutvidgande piller att ta fyra gånger om dagen i två eller tre år. Nå, det var ju något som man kunde begripa och göra.

Några dagar senare var mamma hos doktorn och frågade då om pappas hjärtfel. Hon vick veta att kranskärlen var ordenligt förkalkade. Någon akut fara? Det kan gå i tio eller femton år, men man kan ju aldrig veta när det gäller hjärtat. Nu blev det skrämmande – det här var ingen bisats.

Published in: on 2010/09/22 at 00:36  Kommentera  

Inlägg 772: 23 – 27 okt 1966

Saktagenomstangåendet

En liten flicka puffade med tån på näbben av den fula ankungen som H C Andersen just satt och läste för henne, och en massa ungar kravlade omkring över Alice och hennes vänner Påskharen (eng. Easter Bunny) och den Galne Hattmakaren (eng. Mad Hatter) i Underlandet (eng. Wonderland).

Flicka bredvid H C Andersen, Centralparken, New York (1966)

Ungar klättrar på Alice i Underlandet, Centralparken, New York (1966)

Men mesta delen av parken var inte alls fylld med människor som gjorde något. Man kunde gå omkring kors och tvärs över gräs och asfaltgångar. När man skulle korsa en bilväg fick man se sig för – cyklarna rörde sig tyst och mycket snabbt. Ed och jag gick naturligtvis tillsammans, men när vi skulle fotografera varandra så blev det ju bara en i taget med på bilden. Och ingen av oss kände för att be främlingar att ta bilder av oss två med vår egen kamera.

Ed promenerar, Centralparken, New York (1966)

Sneddar över gräsmatta, Centralparken, New York (1966)

På en av dammarna var det tillåtet att köra omkring med radiostyrda modellbåtar, och det var inte bara ungar som sysslade med det. Tänk bara om det hade funnits radiostyrda tåg – då kanske jag hade varit med också!

Modellbåtsdammen, Centralparken, New York (1966)

Sedan fortsatte vi att strosa, ut ur Centralparken, bort till Lincolncentret med Metropolitanoperan – invigd när Ed och jag var i Italien – och med Delstatsteatern – där vi såg Karusell på min födelsedag år 1965. Så småningom var det dags att i lugn takt ta oss hemåt igen. En härlig, avstressande dag. Man måste bo i Nya York för att kunna kosta på sig en dag då man inte gör någonting – vi var allt bra lyckliga som sakta kunde gå genom stan. Och lyckliga att ha varandra. Klicka här och känn själv hur vi upplevde den söndagen.

Den 27 oktober gav jag mig lustigt nog på att köpa aktier igen. Som du har sett så hade jag alldeles nyss sålt aktier för bara två tredjedelar av vad jag hade köpt dem för, försäljningar som verkligen sved både i fråga om rena pengar och om min självkänsla. Visste jag verkligen vad det var jag sysslade med? Var det verkligen ett försök att tjäna pengar på – eller var det bara en hobby som kostade mig pengar, ibland stora pengar?

Jag tror att jag helt enkelt lyssnade på de ‘bättre vetande’ som sade att den allmänna nergången hade gått så långt som den skulle gå och att vi nu hade nått botten. Nu skulle marknaden vistas därnere en tid för att sedan börja klättra upp igen, och nu var det rätt tid att investera igen. Nya Yorks Tidenders affärssidor var fyllda med sådana goda råd, och jag trodde på allt som jag läste, eftersom jag, min gedigna utbildning till trots, inte hade den minsta erfarenhet av hur det hela fungerade i praktiken.

Published in: on 2010/09/21 at 22:57  Kommentera  

Inlägg 771: 23 okt 1966

Parkvalmötet

Några kvarter till och så var vi vid Plaza hotell. Där tog jag en bild av Ed för omväxlings skull. Det var så skönt att gå omkring nu utan att behöva jaga sevärdheter som man måste göra på en semesterresa. Nu kunde man sätta sig vid en vacker fontän och bara koppla av.

Ed sitter vid fontänen framför Plaza hotell, New York (1966)

Så korsade vi 59:e gatan och där tog Ed en bild av mig med Plaza hotell i bakgrunden. Var det en fransk flagga som hade blekts så illa att det röda hade övergått i orange? Eller var det flaggan för något annat, mindre känt land, eftersom de hade hängt Förenta Nationernas flagga näst intill den? Du ser också en av hästlandåerna stående på gatan, beredd att ta turister genom Centralparken som låg nästintill.

Poserar framför Plaza hotell, New York (1966)

Det blev en bild till som visar hela raden av väntande hästskjutsar, inklusive en kusk i frack och hög hatt. Ska de va så ska de va.

Väntande hästlandåer utanför Plaza hotell, New York (1966)

Och eftersom vi nu var i hörnet av Centralparken så tog vi förstås en sväng genom den. På söndagarna var det ingen biltrafik tillåten i parken, så det var tyst och stilla där, som det ju alltid borde vara i en stadspark – men i Amerika regerade bilen nästan överallt.

Redan år 1899 gav sig de första bilarna på odåget att blanda sig med hästdroskorna på Centralparkens vägar, och alltsedan dess har det pågått en strid mellan folket, som ville använda parken för att njuta av lugn och ro, och bilarna, som ville komma fram fort och därför undvika gatuträngseln. Bilarna har i allmänhet vunnit, men deras rättigheter har ändå kringskurits vid olika tillfällen av sådana förfärligheter som söndagar och maratonlopp och cykelkvällar.

I dag ‘utforskade’ vi inte parken – det hade vi gjort många gånger förut – utan vi gick litet som det föll sig. Ed stod ett tag och begrundade en av de många statyer som parkens tuktade vildnatur erbjöd.

Ed begrundar staty, Centralparken, New York (1966)

På parkens musikscen var det ett politiskt valmöte på gång. Det skulle bli val en vecka senare, och några hundra människor hade samlats för att få idéer om hur de skulle rösta. Ett antal TV-kameror filmade det hela för att sedan, som de alltid gör, klippa ner det hela till 20 sekunder för sina nyhetsutsändningar på kvällen. TV-tittarnas intressekapacitet ansågs vara begränsad till ungefär såpass lång tid, och man måste ju också få plats i programmet för alla annonserna. För vår del stod Ed och jag ut med valmötet i hela tio minuter innan vi spatserade vidare.

Politiskt valmöte på musikscenen, Centralparken, New York (1966)

Published in: on 2010/09/21 at 19:05  Kommentera  

Inlägg 770: 20 – 23 okt 1966

Storstadssöndagsfridspromenaden

En sak till behövde vi, och den skulle inte ta någon plats alls i vår lilla lya. Bokstavligen så. En takantenn för vår TV. Kaninöronen hade fungerat rätt hyggligt uppe i de två tidigare höghusen, men så här nära markytan blev det skuggor på bilden överallt. Och vi bodde ju rätt under hustaket, så det borde väl gå att sätta fast en antenn däruppe.

Den 20 oktober hade det blivit kallt nog för värmen att köra igång i huset. Det började brusa och klanka i elementen, och vi hade ju tre, ett under varje fönster. Det lustiga var att de väsnades inte alls i takt – ett element pyste och fräste ifrån sig och sedan började nästa element. Och emellanåt lät det som om fastighetsskötaren – det är han som i Amerika bär titeln superintendent – bankade på rören med en skiftnycket. Jag har ingen aning om vad det var som orsakade detta klankande, men det var säkert inte någonting som var fel. Det mesta av oväsendet verkade komma när systemet kördes igång på hösten – mitt i vintern, när värmen var på hela tiden, hörde man för det mesta ingenting alls. Ah, ångvärme!

Det kändes så gott att pyssla med anskaffningar för våningen efter att ha suttit i bil i veckotal. Men Ed och jag var också ute och rörde på oss i staden, gärna med hans fina lilla stereokamera i hugget.

Den 23 oktober tog vi en sådan lugn och stilla söndagspromenad de femtio kvarteren hemifrån till Nya Yorks centrum. Det var inte mycket trafik, solen sken blekt och det var lagom varmt. Här och där knäppte vi några bilder av varandra, utan historiskt sammanhang, bara för att ha litet bilder för framtiden. Som till exempel för att just nu visa dig hur skönt vi hade det ihop ute på stan. Vi hade varit  tillsammans nu i nära ett och ett halvt år, och vår tillvaro blev bara bättre och bättre.

Vid SAS-kontoret i Rockefellercentret stannade vi till. De lockade med semester i Sverige, Norge, Finland, Danmark – det var ju precis vad vi hade i kikaren för år 1967! Vi hade alltså samma idé som flygbolaget. Det skulle nog bli affärer gjorda därinne i en nära framtid.

Känner Skandinavien locka, SAS, Rockefellercentret, New York (1966)

Man ser på bilderna att det var söndag. Även om det inte på något vis var lika packat med bilar som det är i dag, så hade det på vardagarna redan börjat bli ganska trångt på de större gatorna. Men ack, man kunde i alla fall fortfarande ta sig fram hyggligt både i bil och till fots på Manhattans gator – det skulle gå en del år till innan allting korkade till sig totalt. Jag är glad att jag fick uppleva Nya York när man fortfarande fick plats. På bilden var jag på väg att korsa söndagens bilglesa Femte avenyn vid 57:e gatan.

Tänker korsa Femte avenyn vid 57:e gatan, New York (1966)

Published in: on 2010/09/21 at 18:33  Kommentera  

Inlägg 769: 20 – 24 okt 1966

Bostadshöstpysslet

Ed och jag hade flyttat in i 351:an med egentligen mycket få saker och ting, men nu med alla nyinköp hade bostaden börjat fyllas upp. Var skulle vi lägga nya grunkor? Vi blev helt enkelt tvungna att skaffa oss ett ordenligt skåp, men vi kunde bara inte hitta ett som precis passade in i den lilla lägenheten. Vi tänkte ställa det  mot den 75 centimeter breda väggen till höger om dörren till köket och helst använda hela den bredden. Samtidigt ville vi ha skåpet riktigt djupt, dels för att verkligen kunna få plats med mycket i det och dels för att det också skulle symboliskt dela upp rummet. 50 centimeter djupt skulle vara bra. Och inte lägre än två meter, hellre högre.

I hundra affärer fanns det inte något sådant skåp. Inte ens om vi jämkade litet på måtten.

Det blev därför till att beställa det hos vår snickare. Han hade tidigare gjort vårt fina väggskåp för köket, så vi visste att vi skulle få precis vad vi behövde.

Lagar middag invid det fina köksskåpet, 351:an, New York (1967)

Tänk vad skönt det är att kunna få något precis så som man vill ha det! I allmänhet undersöker man vad det finns och väljer sedan det som ligger närmast det som man hade tänkt sig – vilket sällan är riktigt samma sak. Men det här skåpet kunde vi få precis efter våra önskningar, och om det inte passade rätt så skulle det vara vi själva som hade mätt fel.

Snickaren rådde oss att ha två lägre skåp ovanpå varandra och inte ett enda högt skåp, för det skulle bli mycket stadigare. Särskilt dörrarna skulle bli mera stabila om de inte var två meter höga. Bra förslag – det var något som vi inte hade tänkt på. Så det blev två skåp, med det undre ett par decimeter högre än det övre, och det hela blev då 210 centimeter högt. Dubbla dörrar på varje förstås, och sju flyttbara hyllor inuti – förutom de två fasta skåpsbottnarna. Kanske för många, men vi behövde ju inte använda alla. Han skulle göra skåpet i fur med kvistfri utsida. Helt obehandlat trä, för jag skulle betsa det själv – det var inte mycket snickerihantverk som jag mäktade med, men betsa kunde jag.

Samtidigt bad jag snickaren att bredda hatthyllan inuti den stora klädgarderoben. Hyllan som hörde till vår lägenhet sträckte sig bara fram till just över stången, precis som på bilden, men den  var dubbelt så lång. Oändligt mycket mera skulle komma att få plats med hyllan breddad ända fram till garderobsdörren. Eftersom plankan skulle bli nära två meter lång, så skulle det också behövas ett stöd i mitten för att den inte skulle sagga med tiden. Det hade snickaren redan tänkt på – han var allt bra, vår snickare!

Garderobshylla, liknande vår egen (internet)

Published in: on 2010/09/21 at 17:47  Kommentera  

Inlägg 768: 17 – 24 okt 1966

Ekiperingsinköpsorgierna

Det hade egentligen varit rätt oansvarigt av oss att nu slösa bort pengar på en söderhavsresa. Nu fick Ed och jag också litet lugn och ro här hemma. Fast Ed hade ju nu ett nytt jobb att lära in sig på, och det är inte ‘lugn och ro’, hur skönt det än må vara att känna de extra slantarna skramla därnere i byxfickorna. Han kom hem varje dag och berättade – han var inte alls satt på några bokföringssysslor utan höll på att lära sig hur deras internrevision gick till i praktiken. Det var en sak att lära sig det på skolbänken och en helt annan att syssla med det i verkliga livet.

Ed hade alltid varit bra klädd på sitt bokförlag, men nu när han hade anställts av ett storföretag så tyckte han att han inte hade någonting att ta på sig som passade. Så det blev en hel del inköp för honom, från kostymer till handskar i flera uppsättningar, så att han kunde känna sig lugn. På Allied Chemical använde de skjortor i färger som matchade kostymernas – där hade jag det lättare på IBM med mina vita skjortor, för de passade till allting.

Men när jag ändå var med Ed på hans inköpsrundor, så passade jag på att titta efter en ny kostym för mig själv – jag behövde litet mera omväxling i min kontorsklädsel. Den jag valde kostade 466 kronor, vilket var dyrare än mina andra två, men den såg mycket snyggare ut och passade precis med nästan inga ändringar. Naturligtvis helt i ylle; jag hade alltid undvikt att ha plast – benämnt  ‘polyester’ –  i kläderna, för jag tyckte att det kliade och blev svettigt. Dessutom sade ju också bibeln att man inte fick blanda två olika material i de kläder som man hade på sig – nåja, den regeln hade inget inflytande på mig. Kostymen skulle bli färdig i början av november.

Mitt i alltihop gav jag upp om två av mina aktier och sålde dem. Av General Aniline & Film sålde jag den 20 oktober 14 aktier – behöll 6 – för 1.242 kronor. Eftersom jag hade köpt dem för 1.928 kronor (se inlägg 538), så led jag en förlust på 686 kronor. Det betydde att jag hade förlorat en tredjedel av inköpspriset!

Och nästa dag sålde jag 13 aktier – behöll 3 – i Warner & Swasey för 1.943 kronor. Dessa 10 hade jag köpt vid tre tillfällen för sammanlagt 2.919 kronor (se bland annat inlägg 554) och förlorade alltså 976 kronor – aj!! Det gjorde ont! Där gick igen en tredjedel av vad jag hade köpt dem för till spillo.

Det hade varit ett förfärligt år på börsen. Ingen krasch med folk som hoppade ur skyskrapsfönstren, bara en lång rad av smånergångar som sakteligen blev till riktiga pengar.

Published in: on 2010/09/16 at 06:45  Kommentera  

Inlägg 767: 10 – 19 okt 1966

Vardagslivsåterinrättandet

”Så berätta mera”, sade jag när vi var installerade på vår lilla kinessylta nära intill på 4:e gatan.

”Ja, jag vet inte vad jag ska berätta. Jag vet inte så mycket. Jag blev intervjuad av en gubbe, och det verkar vara en bra firma. De har sina aktier på Nyayorkbörsen.”

”Oj då, jag visste inte att du var med såpass mycket i finansvärlden”, komplimenterade jag honom. ”Inte bara boktitlar längre.”

Under middagen fick Ed veta hur min resa till San Remo hade varit – hur hemresan hade gått till hade jag redan öst ur mig på vägen till restaurangen. Men detta var Eds dag, och vi dröjde inte onödigtvis vid mammas skoinköp.

Vad det var underbart att sova hopkrupen i Eds armar! Jag skulle just till att påminna mig själv att vi ju bara hade varit borta från varandra i åtta dagar, så vad var det för märkvärdigt med det? Men det var ju inte bortavaron som saken gällde – det var att vi inte hade fått sova i varandras armar i en hel månad. På hotellen i Europa hade vi nästan utan undantag haft våra sängar invid väggen i var sin ända av rummet. Och efter en månad kändes det sannerligen härligt att få krypa ihop med den man älskade över allt på jorden. Borta bra men hemma bäst. Nu ger vi oss aldrig ut på resa igen!

Jag visste att jag skojade när jag sade detta. Så snart Ed hade blivit accepterad av Allied Chemical – vilket skedde bara en vecka senare – så tittade vi igenom hur de firade helg på hans nya arbetsplats. Jo, de hade fredagen efter Tacksägelsedagen ledig, så redan nästa månad kunde vi flyga ner till Puerto Rico  över fyra sammanhängande dagar. Men ack, det blev inte så. Eastern, Pan American, allihop var fullbokade den onsdagskvällen, och när det nu gällde bara fyra dagar så kunde man inte vara ‘flexibel’. Så det blev ingenting av med den idén.

Ed fick sin arbetsplats på Rektorsgatan (eng. Rector Street) nere i finanskvarteren i Manhattans sydspets, inte långt från min officiella arbetsplats. Visserligen var mitt arbete ofta förlagt till andra delar av staden, men det förundrar mig nu när jag tänker efter att vi aldrig träffade varandra därnere, aldrig åt lunch tillsammans – att jag aldrig ens såg huset som han arbetade i. Det hade varit likadant med hans arbetsplats på Nyayorkuniversitetets bokförlag ett kvarter från vår bostad på Sjätte avenyn – jag kom aldrig att se den vare sig inifrån eller utifrån.

Jag hade tidigare antagit att vi båda såpass nogsamt skilde vårt privatliv från vårt arbetsliv att det inte gick att kombinera de två. I dag förstår jag den verkliga anledningen till detta. Homosexualitet hade sina oskrivna säkerhetsregler.

Published in: on 2010/09/16 at 06:30  Kommentera  

Inlägg 766: 10 okt 1966

Arbetsplatsombytesnyhetsförmedlandet

Ed hade på skämt hotat med att möta mig ute på Kennedyflygplatsen, men jag visste att han inte kunde vara där. Dels skulle jag ha kommit dit vid 10-tiden, då han ju var i arbete på sitt bokförlag, och dels hade jag ju flyttats över till Air India, något som ingen på Loftleidirs kontor kunde ha vetat om. Men varför skulle han ens ha försökt göra det? Hoppa på en buss, dyka ner i tunnelbanan och gå ett kvarter norrut på Sjätte avenyn – det var ju allt jag behövde göra för att komma hem, och det var gjort i en handvändning.

Vad det var gott att få krama om honom! Vi hade varit skilda åt i flera år – det var i alla fall så det kändes – och jag stod bara och höll om honom, mitt på golvet, sade ingenting, bara kände och drömde. Efter en stund blev det tröttsamt och vi satte oss ner.

Ja, det var ju trots allt bara en vecka sedan vi hade skilts åt i Frankfurt, när mitt tåg började rulla iväg och lämnade stackars Ed kvar ensam på den skrämmande, främmande stationen. Hans resa hade gått precis som planerat, vackert väder fram till Saarbroar, men på Loftleidirbussen hade det mulnat på och i Luxemburg hade det duggat litet.

Eds plan för hemresan, Luxemburg (1966)

I Keflavik fick de inte sitta kvar och sova på planet utan måste gå in i terminalen för att sitta där och sova, och efter en timme fick de gå tillbaka till planet för att sitta där och sova. De hade kommit fram till Amerika mitt på dagen, och sedan hade han stannat hemma på eftermiddagen. Han hade redan i förväg tagit ledigt på måndagen, så allt gick i lås: ”Och så håller jag på att byta jobb”, slutade han sin saga.

”Du vafförnått?” utbrast jag.

”Jamen, det har du ju tjatat om jämt”, svarade han. ”Så jag gick upp till Allied Chemical, och de behövde en internrevisor. Men jag ska börja som bokföringsman medan jag  lär mig företaget ordentligt först. De tror att jag kommer att få 3.600 kronor i månaden.”

Det var bra mycket bättre än de 2.100 kronorna, som han hade fått på sitt fina universitetsbokförlag.

Allied Chemicals Logo, 1966 (internet)

Visst hade jag försökt att få honom att söka något bättre – men jag hade inte tjatat, bara uppmanat honom ofta. Tjata – uppmana ofta – samma sak, nåja, kanske det.

”Jag har inte fått jobbet ännu – det tar ett par veckor tills det är klart”, tillade Ed.

Men jag kunde se på honom att han var säker på att få jobbet. Jag kunde inte ha fått en bättre hemkomst. Ed visste hur han skulle göra mig glad. Lycklig var jag ju redan till att börja med.

”Nu skall vi gå ut och äta middag”, sade jag hurtfriskt, som om vi inte hade gjort annat varenda dag i tre veckors tid. ”Det här ska firas.”

Published in: on 2010/09/16 at 05:49  Kommentera  

Inlägg 765: 9 – 11 okt 1966

Kvittokvarbehållningsbetydelsen

Det skulle gå två Loftleidirplan till Reykjavik den här kvällen, ett klockan 19.30 – det var mitt, det – och ett annat klockan 23.00. Genom tidigare förseningar hade de blivit tvungna att ställa in en av turerna och klämma in alla de 320 passagerarna i ett enda plan. Dessutom var det fortfarande tjock dimma i Luxemburg, så detta plan stod nu i Bryssel.

Därför frågade de mig, med den artighet som nu hövdes mig såsom giltig passagerare, om jag skulle ha något principiellt emot att flyga till Nya York med Air India från Paris istället. Nej, det hade jag då alls inte. Jag blev därför en av åtta passagerare som fördes i en liten Volkswagenbuss till Orlyflygplatsen i Paris – medan alla de andra fick åka med en stor buss till Bryssel. Det blev några timmars väntan tills vi kom i väg klockan 01.30. Jag brukade aldrig sova i fordon, men nu gjorde jag det, och när jag vaknade till vid 05-tiden upptäckte jag att föraren var så sömnig att han knappt kunde hålla den lilla bussen kvar på vägen i dimman.

Det var otäckt! Man var ängslig Inte bara för vad som skulle kunna hända när som helst utan också för vad som hade kunnat hända medan man satt där och bara sov. Han strök handen över bussens framruta och gned in det kalla regnvattnet i ansiktet, han skruvade på radion så högt det gick, och han satt och nöp sig i benen. Hu, tusenfalt hu!

När vi nalkades Paris försökte jag få honom att hoppa in någonstans för en kopp kaffe, men det hade han inte tid med. Vi kom till flygplatsen klockan 08.30, med just tillräckligt med tid över för att köpa den obligatoriska skattefria buteljen. Så gick jetplanet, först till London och sedan vidare till Nya York.

Det enda speciella med Air Indias plan var att värdinnorna var klädda i sari och sandaler och att man fick en kvist med rosenknopp på serveringsbrickan. Vi anlände till Nya York klockan 16.00, av en händelse just en kvarts timme före Loftleidirs plan från Bryssel.

Redan nästa dag gick jag till Loftleidirs kontor i Rockefellercentret och berättade om deras buss som aldrig kom och min dyra taxiresa som jag hade varit tvungen att chansa på. De undersökte saken, och jag fick veta att från och med den söndagen hade bussen ställts in för säsongen. Tack vare att jag hade både den datumstämplade bussbiljetten och det signerade taxikvittot så fick jag både de 15 kronorna för bussen och de 110 kronorna för taxin ersatta av Loftleidir. Skrev jag inte alldeles nyss något om att ‘spara på allting, hur värdelöst det än kan verka, när man är ute och reser’?

Published in: on 2010/09/15 at 09:39  Kommentera  

Inlägg 764: 9 okt 1966

Panikattacksupprepningarna

Jag  väcktes i god tid före Karlsruhe, dit vi kom omkring klockan 06.30. Jag hade god marginal – tåget till Saarbroar skulle inte gå förrän klockan 08.12. Låter som ett trevligt tillfälle att se mig runt litet grann, inte sant? Tysklands högsta domstol skulle ligga där, och det kanske den gjorde, men det var tät dimma så jag kunde inte gå och verifiera det. Så jag satt på den trista stationen och bara väntade.

Trots dimman höll nästa tåg sin fart och vi kom i rätt tid, klockan 10.50, till Saarbroar. Jag hade nu ända till klockan 15.40 på mig tills Loftleidirs buss skulle gå från stationsplanen. Så jag satte in mitt gepäck i en förvaringsbox och gav mig ut i den lilla staden. Dimman hade lättat men det var grått och kyligt och söndagsmorgon och alldeles folktomt överallt. Jag längtade tillbaka till San Remo. Eller till Nya York. Bara inte detta.

Saarbroars station, 1952 (internet)

En enda restaurang var öppen för lunch och där satt jag så länge jag kunde. Men långt före klockan 15.40 var jag på plats vid busshållplatsen. Och långt efter klockan 15.40 också. Jag var då mera nervös och otålig än frusen och uttråkad, och framemot 17-tiden bestämde jag mig för att ta en taxi hela vägen till Luxemburg. Jag hade då redan frågat en taxichaufför ifall man kunde åka taxi dit, och johoda, det var inga problem med det. Det skulle kosta 110 kronor, en halv förmögenhet, men det var bättre än att missa planet. Så för andra året i rad korsade jag en internationell gräns i en taxibil. Jag som annars aldrig åkte taxi!

Trots en massa dimma på vägen kom jag till Findelflygplatsen i Luxemburg klockan 18.30, betalade mina syndapengar och fick ett ordentligt kvitto. Jag kom dit lagom för att precis kunna checka in i tid. Men se, det gick inte alls, för jag var inte med på passagerarlistan. Som du redan vet hade jag återbekräftat min återresa inte bara i Frankfurt utan också tidigare när vi passerade Salzburg. Men nehej, det hade jag inte gjort. Och det fanns inga lediga platser. Vi beklagar.

Men då kom jag på att jag i fickan hade min oanvända femtonkronors biljett för Loftleidirs buss från Saarbroar. Biljetten visade att den var köpt på Loftleidirs kontor i Frankfurt och gällde just i dag den 9 oktober. Trodde lilla hon att jag hade sökt upp Loftleidirs kontor bara för att köpa mig en bussbiljett utan att samtidigt återbekräfta min bokning? Nej, det kunde ju lilla hon inte tro, så till slut blev jag i alla fall persona grata. Detta visar att man skall spara på allting, hur värdelöst det än kan verka, när man är ute och reser.

Bussbiljetten gjorde mig till en giltig flygpassagerare men den satte mig inte på planet. Det fanns nämligen inget plan.

Published in: on 2010/09/15 at 09:24  Kommentera  

Inlägg 763: 8 okt 1966

Ostochsalamireseförtäringsodören

Hotell Londra var nu så gott som tomt. Vi satt ensamma i matsalen vid middagen, och menyn var ‘begränsad’. Stämningen var tung och allvarlig – flundran på tallriken var död, vårt tonläge var dämpat, och kyparen gick omkring i filttofflor. Återigen gällde regeln ‘Att ge sig av är att dö litet grann’ i allra högsta grad. Mina föräldrar skulle ge sig av till ett annat hotell, jag skulle ge mig av från dem, vi skulle alla ge oss av från hotell Londra. Usch!

På lördagsmorgonen flyttade hotellet mamma och pappas saker till hotell Astoria, men de fick förstås själva packa sina koffertar. Jag fick behålla mitt rum fram till min avresa, så det blev nu vårt familjerum – Astoria kunde vänta.

Vid lunchen sade pappa att han hade fortsatt att drömma om en amerikansk sportbil. Amazonen var nog bra, men det skulle se mycket bättre ut om han kom åkande till sina kunder i något mera fräsigt. Skulle jag kunnna se efter i Nya York hur mycket det skulle kosta att köpa en sådan Ford Mustang som vi hade sett på världsutställningen år 1964, röd och med svart skinnklädsel? Vad glad jag blev för min pigga pappa!

Men sedan var det dags för stationen. En solig, varm dag, och klockan 14.41, efter många sistaminutenbilder, började min resa till Amerika.

Vöntar på tåget, San Remo (1966)

Med mamma före avresan, San Remo (1966)

Söker efter min vagn i tåget, San Remo (1966)

Står i tågfönstret före avgången, San Remo (1966)

Mamma och pappa vid min avresa, San Remo (1966)

Jag frågade konduktören om det fanns någon ledig liggvagnsplats – jag hade tidigare inte lyckats få tag i en – men han visste ingenting, för han skulle bara vara med till Milano. Jag skulle fråga konduktören som avlöste honom där.

Min kupé vette mot inlandet, så jag stod ute i korridoren med det soliga Medelhavet alldeles intill fram till Genua. Där satt ‘Rivieraexpressen’ planenligt i en hel timme under vilken det både mörknade och mulnade, och snart vräkte regnet ner. Vi kom till Milano ungefär klockan 20.45, och där var det återigen ett entimmes expresstågsuppehåll, fast mesta tiden där gick åt för att rangera vår vagn fram och tillbaka, fram och tillbaka. Efter detta fylldes min kupé med italienare på utvandring till Tyskland. De hade med sig matsäck, bland annat salamikorv och en ost, stor som ett hus, som de grävde ur med sked och lade på brödet. Alltihop luktade pyton, så jag och alla andra flydde, jag in i liggvagnen som var holländsk – tåget gick till Amsterdam.

Konduktören gav mig preliminärt en liggplats i sin vagn, men jag fick vänta i korridoren en bra stund – den som hade bokat platsen  hade rätt att inta den inom en timme från avgången. Men sedan fick jag platsen för det ordinarie priset på 15 kronor – 1.800 lire – och inga mutor för det var ju en holländsk konduktör.

Published in: on 2010/09/15 at 08:55  Kommentera  

Inlägg 762: 7 okt 1966

Sommaravskedspåminnelsebusspåstigandet

På sitt sätt gjorde mig den här lilla vilosemestern gott efter den arbetsamma resesemestern, men efter några få dagar av idog lättja i San Remo började jag riktigt att längta tillbaka till mitt jobb. Mitt jobb med datasystemen, menar jag – inte mitt jobb som Volkswagenschaufför.

Det var därför rätt lustigt att se den svenska kolonin på hotell Londra så sorgsen när de flesta på fredagsmorgonen tog farväl av Rivieran för att resa hem. För dem var detta slutet på – den artificiellt förlängda – sommaren, och nu var det obönhörligen början på vintern, de långa kalsongernas natt. Jag slogs av den enorma skillnaden i årsrytm mellan Sverige och Amerika. På vintern arbetar Sverige, koncentrerat och målmedvetet, producerar och handlar, studerar och sparar, för att när sommaren kommer kunna kasta loss, ligga på sofflocket, resa till exotiska länder, njuta intensivt så länge det varar, fram till den trista stund som symboliseras av flygbussens avgång från hotell Londra.

Amerikas vinter och sommar är vädermässigt ännu tydligare artskilda än i Sverige, och därför borde man där reagera ännu starkare inför årets växlande faser. Men så är det faktiskt inte. Den intensiva sommarhettan är något som man längtar ifrån lika mycket som den bistra vinterkölden. Detta leder till bättre balans i årsrytmen. Med två sköna perioder, vår och höst, mellan extremsäsongerna, vinter och sommar, byggs det inte upp samma explosiva längtan efter varmare väder, och det blir inte heller landssorg när det varma vädret är över:

  • i januari: ”Det kommer att våras igen fortare än du tror”
  • i mars: ”Vänta du bara tills sommarhettan tar över”
  • i juli: ”Snart är det höst och då blir det svalt och skönt igen”
  • i september: ”Pass på och njut nu innan vinterstormarna kommer”

De svenskar som skulle vara kvar en tid till, mina föräldrar bland dem, var alla med vid bussen utanför hotellet efter frukosten. De avresande ville inte gå ombord utan dröjde sig kvar i sommarvärmen så länge som möjligt, men till slut avgick bussen mot Genua och flygplanet hem. De som var kvar kände sig litet skamsna för den oförtjänta rätten till ytterligare några dagars utsträckt sommar.

Pappa och mamma bland de avresande svenskarna, Hotell Londra, San Remo (1966)

Pappa och mamma vid svenskarnas avresebuss, Hotell Londra, San Remo (1966)

Denna avresetragik påminde mina föräldrar om både min instundande avresa och efterhand deras egen. Vi gick därför ner på croisetten, vilt fotograferande varandra. Dessa fem bilder är bara en tiondedel av stundens samlade knäppande. Ser det inte härligt ut på den röda bänken med långtradaren två meter rätt bakom?

Mamma med kameran redo, Croisetten, San Remo (1966)

Förbereder kameran, Croisetten, San Remo (1966)

Fotograferar fotografen med pappas hjälp, Croisetten, San Remo (1966)

Med pappa i trappan ner till havet, Croisetten, San Remo (1966)

Mamma och pappa på parkbänk, Croisetten, San Remo (1966)

Published in: on 2010/09/14 at 20:47  Kommentera  

Inlägg 761: 3 – 7 okt 1966

Sanremovardagslivet

Och visst var det roligt att få träffa dem igen! Vi tog en taxi till deras hotell Londra, där de hade bokat ett rum för mig. Vi hade i förväg kommit överens om att det var min födelsedagspresent från dem – det räckte och blev över.

Hotell Londra visade sig vara ett gammalt ståtligt turisthotell med en härlig utsikt över Medelhavet. Det hade sett bättre dagar och drog sig nu fram huvudsakligen med hjälp av charterresor, mest från Sverige. Men servicen var förstklassig, rummen var stora och höga och härliga, och parkettgolven knarrade på gammalt, fint sätt. Det kunde ha spökat där, men det gjorde det inte.

Från deras balkong hade de havsutsikt, och pappa drack gärna sitt morgonkaffe därute.

Pappa på balkongen, Hotell Londra, San Remo (1966)

På morgonen tog jag en bild rätt ner från min balkong och fick då med den grupp trädgårdsmöbler där vi så gott som dagligen kom att sitta en stund och läsa dagens svenska tidningar.

Utsikten från mitt rum, Hotell Londra, San Remo (1966)

Pappa och mamma läser svenska tidningar, Hotell Londra, San Remo (1966)

Jag kan inte – och vill heller inte – ge dig en kronologisk redogörelse för min vecka där. Så intressant var den inte. Litet axplock får räcka.

Vi hyrde inte någon bil utan traskade runt på måfå i San Remo, och det räckte både för föräldrarnas energinivå och mitt begär att få se mera än vad tre intensiva rundreseveckor hade förlänat mig. Det fanns en ‘gamla stan’ inom räckhåll och den belönade vi med ett besök en sval dag.

Pappa och mamma på promenad, San Remo (1966)

Med mamma, Gamla stan, San Remo (1966)

Mamma och pappa, Gamla stan, San Remo (1966)

Med pappa, Stadsparken, San Remo (1966)

I övrigt gick vi i affärer och på loppmarknader, kopplade av i vilstolar eller på utekaféer, och i allmänhet sysselsatte oss på gamla människors vis. Det gick så bra så.

Mamma och pappa i solstolar, San Remo (1966)

Med pappa på trottoarkafé, San Remo (1966)

Mamma köpte sig tre par skor för sammanlagt 210 kronor och sade att det var bara hälften av vad de skulle ha kostat i Sverige. Hon tittade också begärligt på en handväska i ljusbrunt skinn, och då fick jag en briljant idé: jag köpte den åt henne som en för tidig födelsedagspresent. Hon använde den med flit varje dag i San Remo, så att den inte skulle se ny ut i svenska tullen, men sedan skulle den läggas undan fram till den 22 januari.

En dag meddelade resebyrån dem att hotell Londra skulle stängas för säsongen på söndagen och att de då skulle flyttas till ett hotell Astoria för sin sista vecka i San Remo. Skulle det gå bra?

Gå bra? De blev fly förbannade. Hur vågade de göra något sådant? Ja, det var ju ingenting att göra åt den saken. Vi gick tillsammans till detta hotell Astoria och tittade på deras rum. Det var en klass ‘över’ hotell Londra, det var modernt och därför opersonligt till döds, med taklåga – fast stora – rum och heltäckande mattor i stället för det vackra parkettgolvet.

Med pappa invid hotell Astoria, San Remo (1966)

Published in: on 2010/09/14 at 18:48  Kommentera  

Inlägg 760: 2 okt 1966

Sanremoankomsten

Under det intensiva umgänget med mina föräldrar under de senaste två minuterna hade jag inte haft ett ögonblick över för Ed, men så fort tåget lämnade Darmstadt återvände min gnagande oro för honom. Jag tittade på klockan – nej, han hade fortfarande en timme kvar i Frankfurt innan hans tåg skulle gå. Jag kunde bara hoppas att han skulle hitta sitt tåg och att han skulle stiga av i Saarbroar och hitta bussen där. Efter det var det ju bara flygplatsen, och sådana hade han ju god erfarenhet av.

Strax efter det magiska klockslaget 09.38, då Eds tåg enligt tabellen satte sig i rörelse, gled mitt tåg in på stationen i Karlsruhe. Enligt biljetten i min ficka var det här som jag nästa vecka skulle byta tåg på min väg till Luxemburg. Nu var det bara en station som alla andra.

Klockan 12.18 anlände jag till Basel. Tåget hade just passerat gränsen till Schweiz, men jag var formellt fortfarande i Tyskland när jag steg av på perrongen. Pass- och tullkontroll fick jag gå igenom på min väg in till stationshuset.

Tåghallen, SBB-stationen, Basel

Tjugo minuter senare gav sig mitt nästa tåg iväg mot Milano. Den lilla kafévagnen räckte till för mitt lunchbehov. På eftermiddagen passerade jag Göschenen, där jag ett par veckor tidigare hade sett tågen köra in i tunneln under  S:t Gotthardpasset medan jag körde uppför backarna till Andermatt – det kommer du säkert ihåg.

För Italien tullades passagerarna på tåget, och klockan 19.20 kom det till Milano. Klockan 19.30 skulle Loftleidirplanet lyfta från Luxemburgs flygplats. Med Ed ombord, hoppades jag intensivt. Nåja, nu var han för sig själv och kunde säkert klara sig utan min telepatiska hjälp.

Jag hade 50 minuter mellan tågen i Milano och hade alltså litet tid att se mig omkring. Stationen var något alldeles fantastiskt, byggd på 1930-talet i tidstypisk art-déco-stil med krigiska fresker i de stora hallarna. Jag hittade ingenting nu på internet som fullt motsvarade mitt eget minne – kanske mycket hade byggts om och dekorerats bort, eller kanske mitt minne hade justerats av Moder Tid. Här är några bilder som jag fann.

Spåren in till Centralstationen, Milano (internet)

Tåghallen, Centralstationen, Milano (internet)

Exteriör, Centralstationen, Milano (internet)

Fasaden, Centralstationen, Milano (internet)

Stora hallen, Centralstationen, Milano (internet)

Trapphallen, Centralstationen, Milano (internet)

Gallerian, Centralstationen, Milano (internet)

Hela byggnaden, Centralstationen, Milano (internet)

Det sista tåget gick genom mörka natten. Precis vid midnatt kom jag äntligen till San Remo på italienska Rivieran. Jag måste ha passerat San Remo tillsammans med DaNi efter den hårresande taxifärden över gränsen från Frankrike, men då var vi nog för upptagna av att bekanta oss med den fina, gammaldags sovvagnen för att lägga märke till stationerna. Men nu tittade jag minsann ut och såg då pappa och mamma. De vinkade och såg lyckliga ut – de fick ju återse  sitt förskingrade lilla barn.

Published in: on 2010/09/14 at 08:39  Kommentera  

Inlägg 759: 2 okt 1966

Spelbordsavklädningen

Så var det spelbordet. Man kunde tro att det härstammade från Indien på grund av det intrikat karvade trämönstret, men nej, jag har om och om igen under åren fått veta att det var gjort av en finsnickare i Skåne på 1920-talet. Jag kan inte ens ge mig på att gissa hur det kom in i min familj. En gåva från mina farföräldrar – bröllopspresent? Köpt av dem själva – det måste ha kostat långt mera än de skulle ha haft råd med på den tiden? Och jag undrade aldrig något och frågade därför ingenting om det – jag skulle tro att det är rätt  vanligt att man inte tänker på de saker som finns i hemmet där man växer upp.

Jag tog i dag ut spelbordet på min bakgård i Palm Springs och fotograferade det.

Spelbordet, Palm Springs (2010)

Sedan tog jag bort den dekorativa överdelen – locket om du vill – och avslöjade ennt hopfälld kortspelsskiva, som jag därefter också fällde ut.

Spelbordet med överdelen borttagen, Palm Springs (2010)

Spelbordet med kortspelsskivan utfälld, Palm Springs (2010)

Sedan tog jag bort kortspelsskivan och avslöjade ett schackbräde, som de många åren har gjort behagligt konkavt – alltid hjälper det väl pjäserna att få glida framåt när de rycker fram i attack.

Spelbordet med kortspelsskivan borttagen, Palm Springs (2010)

Sedan tog jag bort schackbrädet och avslöjade ett filtbeklätt brädspel med sin mellanbit liggande lös ovanpå.

Spelbordet med schackbrädet borttaget, Palm Springs (2010)

Sedan tog jag bort den lösa mellanbiten och drog isär spelbordet så att dess tillbehörslådor avslöjades. I dem fanns en hel uppsättning av schackpjäser i vitt och rött – löparna och bönderna var förvillande lika – och en nästan hel uppsättning av 30 brickor – en av de svarta saknades – och två tärningar.

Spelbordet med mellanbiten borttagen, Palm Springs (2010)

Spelbordet utdraget med tillbehörslådorna synliga, Palm Springs (2010)

Sedan lade jag in den lösa mellanbiten på plats över tillbehörslådan och gjorde därmed spelbordet färdigt för ett parti bräde. Jag skulle ha lagt upp brickorna på plats för fotot, men ack, jag visste ju inte ens hur de skulle placeras.

Spelbordet med mellanbiten på plats, Palm Springs (2010)

Och till slut gjorde jag spelbordet färdigt för ett parti schack med pjäserna på plats – dem vet jag hur de skall stå – fällde ut de två glashållarskivorna, hällde upp något drickbart och ställde fram stolar för dig och mig. Välkommen och försök nu att vinna!

Spelbordet färdigt för ett parti schack, Palm Springs (2010)

Och allt detta upplevde mitt minne på två ynkliga minuter! Tåget hade stått på stationen i Darmstadt i två minuter, och där hade mina tankar gått mina föräldrars sammanträffande där, deras giftermål och bosättning i Svalöv med tolv stolar, en beduintältdörr och ett skånskt spelbord. En i sanning lång tankeflykt under ett två minuters tåguppehåll! Men nu hade tåget just satt igång igen på min väg till Rivieran för att träffa mina föräldrar, vars första hem vi just hade besökt.

Published in: on 2010/09/14 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 758: 2 okt 1966

Beduintältdörrsbeskrivningsförsöket

Jag hade i alla år fått höra att den orientaliska mattan på väggen inte hade tjänat som golvmatta utan i stället varit en dörr i ett beduintält. Den skulle ha hängt i en dörröppning, så att man fick lyfta den åt sidan när man ville gå in och ut. Man hade också kunnat dra i ett rep för att på så vis rulla upp den och lämna dörren öppen.

Beduintält? Internet gav mig mängder av både vetskap och bilder om detta. Beduiner var arabiska nomader som flyttade omkring i ökenlandskapet för att vara nära sitt villebråd, och de förde med sig sin bostad precis som dagens semestertältare. Det visade sig att beduintält fanns i alla stilar och storlekar – ju större tält, desto flera kameler gick det åt för att frakta det.

Mindre beduintält (internet)

Stort beduintält (internet)

Större beduintält (internet)

Alla tält hade två åtskilda delar. Den ena tälthalvan kallades för ‘mag’ad’ och var avsedd för männen, och den andra halvan, för kvinnorna, kallades ‘maharama’ – det låter som harem, vilket jag gissar att det verkligen var. I dörröppningen mellan de två tälthalvorna hängde ett draperi, benämnt ‘ma’nad’. Min egen tältdörr, 14 decimeter bred och 16 decimeter hög, kunde ha varit lämplig som ett sådant draperi. Det var kvinnorna som vävde draperiet – i likhet med alla tältets textilier – av ull som männen hade klippt från sina får, och det var också männen som hängde upp draperiet och fick det att fungera. Främlingar och gäster togs emot i mag’ad-delen och förplägades där med mat som tillagades i maharama-delen. Maten bars alltså genom dörren, och jag förmodar att dörren då var upprullad.

Tältdörren som du såg på bilderna från Svalöv ser du nu igen på den här bilden, där den nu hänger på väggen hos mig i Palm Springs. På detaljbilden kan du se hur oregelbundet mönstret är. Med oregelbundet menar jag att repeterade mönsterdetaljer, som man skulle tycka vara avsedda att jämnt passa in, inte alltid hade fått lagom med plats i slutet och måste då där ha ersatts med en halv detalj – eller något helt annat. Jag hade alltid undrat över denna oregelbundenhet och trott att det var för att man inte hade varit så noga när man vävde ihop en tältdörr.

Tältdörren, Palm Springs (2010)

Detalj av tältdörren, Palm Springs (2010)

Men när jag nu sökte på internet och hittade en liknande orientalisk matta, benämnd Shirvan-Baku, vars mönster påminde om min, så fann jag att den var vävd precis lika oregelbundet. De två ortnamnen Shirvan – i gamla Persien – och Baku – i gamla Ryssland – fick mig också att undra om mattan i hemmet i Svalöv inte härstammade från mammas ryska familj. En alltför sen undran, för i dag finns det ingen kvar att fråga.

Shirvan-Baku-matta (internet)

Published in: on 2010/09/13 at 08:29  Kommentera  

Inlägg 757: 2 okt 1966

Svalövsföräldrahemmet

Nej, hembiträde eller ej, efter åratal av studier hade de, i likhet med alla andra i samma situation, inga pengar alls utöver pappas inkomster från hans allra första jobb. Efter att ha betalt för livets nödvändigheter – och dit hörde, enligt tidens bedömning, också hembiträdet – så fick de skrapa ihop de små slantar som de hade över för att på veckosluten kunna ta tåget till Halmstad och mina farföräldrar, för det gick ju inte att sitta i Svalöv över lördag-söndag. Då fick de ordentlig mat, och den mat som blev över fick de med sig hem till Svalöv.

Farfar och farmor spelar bräde, Halmstad (1928)

Det gick bra om de åt upp den medförda maten inom några dagar, för kylskåp hade de inte. Annars hade de dock ett välförsett kök med all tänkbar modern utrustning.

Köket, Svalöv (1928)

Matlagningssidan, Köket, Svalöv (1928)

Badrummet var också fullt modernt.

Badrummet, Svalöv (1928)

När jag ser på resten av lägenheten får jag inte göra det med dagens ögon, bortskämda som de är med den tonvikt på bekvämlighet och trevnad som dagens heminredning erbjuder. Då för tiden gällde det att ha ett hem som var rent och presentabelt mera än komfortabelt och gemytligt. Lägenheten hade tre rum: sovrummet, vardagsrummet och matsalen.

I sovrummet kan du lägga märke till den rysk-ortodoxa ikonen uppe i takhörnet, vilken tillsammans med en samovar i matsalen är de detaljer som uppenbart kom från mammas barndomshem i Ryssland.

Sovrummet, Svalöv (1928)

Vardagsrummet var det som låg närmast till för att vara trivsamt – men mysigt och bekvämt var det då sannerligen inte. I jämförelse med matsalen var det dock ett härligt rum.

Vardagsrummet, Svalöv (1928)

I matsalen hade de ett utdragbart matbord mitt på golvet. Jag gissar att tolv personer skulle få plats runt bordet om det droges ut ordentligt, vilket jag tror att de aldrig gjorde – en sådan måltid skulle ha blivit en dödsstöt för deras ekonomi. Kapaciteten får jag genom att räkna antalet matbordsstolar som var utplacerade längs väggarna i rummet.

Matsalen, Svalöv (1928)

Det stod två stolar beredda för användning vid varje vägg i matsalen, alla symmetriskt ordnade med en möbelgrunka emellan dem.

Golvklockan, Matsalen, Svalöv (1928)

Samovaren, Matsalen, Svalöv (1928)

Kistan och mattan, Matsalen, Svalöv (1928)

Spelbordet, Matsalen, Svalöv (1928)

Spelbordet och den orientaliska mattan lever alltfort i mitt hem i Palm Springs, och just därför har jag möjlighet att titta litet närmare på dessa två ting. Nu när jag vill berätta litet om dem önskar jag att jag hade varit mera nyfiken och frågvis medan mina föräldrar levde – nu får jag nöja mig med att dela med mig av det lilla som jag trots allt känner till.

Published in: on 2010/09/13 at 08:06  Kommentera  

Inlägg 756: 2 okt 1966

Föräldramötet

Jag sjönk ner på min plats vid fönstret. Nu skulle jag njuta av tågresan – sådant kunde man ju inte göra i Amerika. Där skulle man flyga och köra bil. Inte alls samma sak.

Men koppla av kunde jag inte. Jag satt och undrade hur Ed skulle klara sin resa. Vilket ju var heltokigt, för han hade gett sig till Paris på egen hand två år tidigare och det hade ju gått bra. Eller hade det gjort det? Jag kom att tänka på att jag aldrig hade frågat honom något om Paris. Jag måtte inte ha varit intresserad av att få höra om det – eller var jag för finkänslig för att vilja störa honom med att rota i hans tidigare liv? Kanske jag var stött över att ha varit utesluten ur hans liv innan vi träffades? Min egen, älskade Ed, man gräver i sina dunkla tankar och förstår ingenting.

Tåget stannade med en knyck. Nej men ser man på, detta var ju Darmstadt. Det var här som pappa gick på Tekniska Högskolan när han mötte mamma som studerade arkitektur. Och jag som inte hade haft en aning om var i Tyskland Darmstadt låg någonstans – alltså strax söder om Frankfurt.

Louisenplatsen, Darmstadt, 1928 (vykort)

Tekniska Högskolan, Darmstadt, 1928 (vykort)

Jag hade levat med många saker obefrågade och obesvarade. Hans studier och examen som ‘diplomingenjör’ – varför inte svensk civilingenjör? Hade han inte lyckats komma in på en svensk högskola? Eller kanske den tyska tekniska utbildningen var överlägsen den svenska? Vid den tiden var ju Tyskland tekniklandet över alla andra. Frågor som jag tidigare aldrig ens har undrat över och nu inte längre kan få svar på.

Att mamma från Kishinev i södra Ryssland sökte sin utbildning till arkitekt i Tyskland var dock helt naturligt – det var där som hennes far hade studerat på sin tid.

Det var bara en tid i början avår 1928 som de var tillsammans. Sedan fick pappa sin examen, de reste till Berlin tillsammans, och efter en halv dag där for de båda åt vart ditt håll, han åt norr och hon år sydost. Men till slut, efter många brev fram och tillbaka gifte de sig i Kishinev i oktober 1928 och bosatte sig sedan i Svalöv i Skåne.

Pappa och mammas bröllopsfoto, Kishinev (oktober 1928)

Svalöv, 1928 (vykort)

Pappa arbetade som ingenjör på Christian Bergs Verkstäder, samhällets stora industrianläggning.

Christian Bergs Verkstäder, Svalöv, 1928 (vykort)

Interiör, Christian Bergs Verkstäder, Svalöv (1928)

Mamma, som inte hade fullbordat sin utbildning, var enligt tidens sed hemmafru, och de hade – hör nu på detta – ett hembiträde, för mamma kunde inte laga mat! Lägenheten var liten och de hade inget rum för hembiträdet, så det fick bli en från-och-tilla. Detta är en vinterbild av hyreshuset där de bodde.

Pappa och mammas bostadshus, Svalöv (1928)

Published in: on 2010/09/13 at 07:26  Kommentera  

Inlägg 755: 2 okt 1966

Tågavgångsinväntandet

På söndagsmorgonen steg vi upp klockan 06.00, och efter den lilla frukosten på hotellet var vi på stationen vid halvåttatiden med våra respektive packningar. Eftersom Ed inte hade åkt tåg i Europa förut så hade jag hjärtat i halsgropen.

Mitt tåg stod redan skyltat, men inte Eds till Saarbroar.

”Ser du däruppe – där står alla avgående tåg. Ser du tåget klockan 08.01 – det är mitt tåg och det går från spår 4 och det går till Basel, ser du det?”

”Joho, javisst.”

”Och där borta ligger spår 4, du ser den stora vita siffran på den svarta plåten. Det finns två spår på varje plattform – spår 3 och 4 – du ser plåten med trean också. Man måste hålla reda på vilket spår som är nummer 4.”

Jag sade till honom att alla vagnar är skyltade med vart de gick. Han skulle stiga på en vagn som det stod ‘Saarbroar’ på, eller ‘Paris’, för de skulle alla gå till Saarbroar: ”Och se till att det står 2 på vagnen, för du har biljett i andra klass.”

Det är otroligt vad det är svårt att komma ihåg alla detaljer som är så självklara för en europé. Skulle han komma ihåg alltihop?: ”Ditt tåg har nummer 1112 och det går klockan 09.38 och hur kommer du att få veta vilket spår det går från?” kontrollfrågade magistern.

”??”

”Du tittar då och då upp på den stora avgångsskylten tills den kommer fram till 09.38”, förklarade jag tålmodigt.

”Nu vet du precis”, skilde jag mig från min undervisningplikt. ”Och innan du stiger ombord på tåget så frågar du någon om det är tåget till Saarbroar.”

”??”

”Du säger bara ‘Saarbroar’ och ser olycklig ut.”

Ed kunde inte se olycklig ut – han var bara ett stort grin. Han tyckte att det här var roligare än jag.

Så gick vi till mitt tåg, som redan stod vid plattformen och väntade. Jag hade platsbiljett – ”Nej, du har ingen platsbiljett. Du kan sitta var du vill – och vi fick traska många vagnar framåt  innan vi kom till rätt vagn. Jag steg in och hittade min plats och den var ledig, och så gick jag ut till Ed igen.

Vi stod och pratade om onödigheter i hela kvarten, bara för att vi ville höra varandras röster så länge som möjligt – vi skulle ju leva åtskilda i en hel vecka: ”Håll dig synlig vid busshållplatsen i Saarbroar en bra stund före avgångstiden, så han inte kör iväg från dig.”

Men också det banala ”Sköt om dig nu” och ”Försök att sova på planet” och ”Hälsa till Keflavik”. Och ”Minns du Örnboet?” och ”Gränsvakterna på S:t Bernhard var för festliga” och ”Jag hoppas så att bilderna blir bra”. Och så alltihop om igen.

Och när det var dags steg jag ombord och vinkade genom dörren och Ed såg så övergiven ut. Sentimentalt och sött som sirap, men så kändes det faktiskt.

Published in: on 2010/09/13 at 06:49  Kommentera  

Inlägg 754: 1 okt 1966

Trettioårsjubileumsfirandet

Jag skulle ju resa genom Schweiz till Italien för att träffa mina föräldrar, så för det fick vi gå in på ett särskilt kontor för  utlandsresor. Från möbleringen därinne såg man genast att utlandsresor var ett överklassnöje, för där erbjöds man att vänta i pösiga skinnfåtöljer som i en vräkig privatbostad. Och när det var min tur så kom biljettförsäljaren till oss i våra fåtöljer, så där satt jag och dikterade mina reseönskemål. Han gick sedan iväg till sitt skrivbord långt därborta för att få ihop biljetterna och kom sedan tillbaka med dem till oss i våra fåtöljer. Makalöst och minnesvärt – så skall det gå till!

Eds biljett var bara till Saarbroar och inte alls utomlands, så för den fick vi ställa oss i kö till en vanlig plebejisk biljettlucka. Don efter person – eller rättare sagt don efter resmål. De kunde ju inte veta vart han egentligen var på väg. Litet längre bort än Rivieran, inte sant?

Vi hittade lätt till vårt anvisade hotell, och som bekant får man vad man betalar för. Det var ett litet, mörkt rum i ett gammalt hus, som antagligen hade överlevt andra världskrigets bombningar, fast just precis. Kanske första världskrigets också. Det var ett rum som man bara sov i – och det var ju egentligen meningen, så inte gjorde det mig någonting att bo fult så här en enda natt. Och Ed var helt med på noterna, den raringen.

”Duger det?” undrade jag litet försynt. Han gav mig en puss och nickade glatt. Vad skön han var att ha!

Just som vi hade planerat det, packade vi om vårt bagage. Under bilresan hade vi haft kostymer och rockar i Eds väska som var vikbar och avsedd för just det, och i min ”vanliga” väska hade vi haft alla våra småpinaler. Nu fick jag flytta över mina finkläder till min egen väska, och han fick ta över smutskläderna från min. På så vis fick jag resa till Rivieran med en vanlig packning, medan Ed skulle kunnna tvätta upp allt det smutsiga så snart han hade kommit hem.

Vi flydde sedan det trista rummet. Ut och se Frankfurt och fira Eds jubileumsdag. Vi hade ingenting särskilt att se i staden, och efter tre packade veckor i nya trakter och främmande kulturer var vi uppriktigt sagt rätt trötta på att vara nyfikna turister som skall se allt. Ed tog tre bilder här och där och det fick räcka.

Februnnen, Frankfurt (1966)

Passerar förbi Pauluskyrkan, Frankfurt (1966)

Domkyrkan, Frankfurt (1966)

Däremot åt vi en underbart god kombinerad 30-årsdags- och avskedsmiddag. Vi satt där och bara njöt av att vara tillsammans och inte tvunget göra någonting, inte ens tjattra. Vi skulle nu vara åtskilda i en hel vecka, kantänka, och det var allvarligt nog. Man blir rätt sentimental över sådant när man är 30 och 32 år och nyförälskad varje dag.

Published in: on 2010/09/13 at 06:23  Kommentera  

Inlägg 753: 1 okt 1966

Loftleidirhjälpsamheten

Vi hade mycket att göra i Frankfurt den här lördagen, så vi var ute på vägen redan klockan 09.30. Jag hade orienterat mig på kartan ordentligt, både om vägen till Frankfurt och om stadens geografi, så att vi inte skulle åka vilse, för det hade vi inte tid för nu.

Det tog oss två timmar att komma dit, och vi körde direkt till Loftleidirs kontor. Det var ju nödvändigt att bekräfta bokningen för återresan minst 24 timmar i förväg och vi litade inte på resebyrån i Salzburg.

Allt gick i lås, Eds flygning nästa dag klockan 19.30 krävde att han skulle infinna sig på Findelflygplatsen i Luxemburg före klockan 18.30. Hade de något förslag på hur han skulle komma dit? Med min utsökta skicklighet i tågtidtabeller skulle jag ju lika lätt ha kunnat finna både tåget och dess tidtabell, men man ville ju glädja Loftleidirs personal med att få hjälpa till. Det visade sig att de visste mera än jag skulle ha kunnat gräva fram, så det blev faktiskt riktig hjälp.

Loftleidir hade en abonnerad buss som gick från Saarbroars (tys. Saarbrückens) järnvägsstation klockan 15.40 direkt till flygplatsen i tid för Eds plan till Reykjavik. Och hur kom man till Saarbroar? Dit fick man ta ett tåg från Frankfurt klockan 09.38, vilket skulle komma till Saarbroar klockan 12.26. Det fanns ett senare tåg klockan 10.10 med ankomst till Saarbroar klockan 13.47, men hon sade att det hade två gånger blivit så försenat att passagerarna hade missat bussen, så det vore litet riskabelt. Hmmm, två timmar försenat – det verkade då inte Tyskland, tänkte jag i mitt stilla sinne. Ed köpte bussbiljetten med hans namn prydligt inpräntat, och den kostade 15 kronor – eller 12 tyska mark.

Så var det min tur. De bekräftade min bokning till samma flygning nästa söndag, och jag köpte också deras bussbiljett med mitt namn på. Jag visste ju nu redan hur jag skulle komma till Saarbroar från Frankfurt, så det gick kvickt och enkelt.

Sedan skulle vi söka nattkvarter i Frankfurt, och för detta var det som alltid bäst att anlita bokningcentralen på stationen. Men först ville vi göra oss av med bilen, som nu hade tjänat ut. Bilfirman som vi skulle till för det låg praktiskt till – alldeles intill centralstationen. Det var sedan inget problem för oss stora, starka karlar att bära våra rätt beskedliga väskor över gatan och in på stationen.

Centralstationen, Frankfurt (internet)

Vi bad om ett rum på ett enkelt hotell nära stationen – ingen lyx alls. Det fick vi för en oväntat liten peng, centralt som det låg. Men – vi kunde inte komma in på rummet förrän klockan 14.00, och dit var det en timme kvar. Gott och väl, vi skulle ju också köpa tågbiljetter, och min till San Remo skulle nog ta sin runda tid i anspråk.

Published in: on 2010/09/13 at 03:46  Kommentera  

Inlägg 752: 29 sep – 1 okt 1966

Romantiskavägensminnesförlusten

Om du nu väntar dig en utförlig redogörelse i ord och bild av vår körning längs den Romantiska Vägen så kommer du att bli bittert besviken. Jag har inget minne av mer än en enda liten detalj från denna del av vår resa.

Vi bodde över på två orter på väg till Frankfurt. På torsdagskvällen i någon liten småstad på den Romantiska Vägen och på fredagskvällen i storstaden Würzburg. Det är därifrån som jag minns detaljen. Jag hade tänkt köpa mig en svensk tidning där, när jag nu hade återkommit till civiliserade trakter. Jag skulle ju snart träffa mina föräldrar och ville då gärna kunna stoltsera med hur mycket jag visste om Sverige.

Det fanns inte en enda svensk tidning i den enorma pressbutiken på Würzburgs centralstation! Det är min häpenhet över detta som fick mig att för evigt minnas stadens namn.

Resten jag har är bara några bilder som vi tog under dessa två dagar. Hästskjutsen såg alldeles otroligt gammaldags ut redan år 1966 – men oj, var den var romantisk! Den liknade faktiskt dem som Ed och jag hade sett några månader tidigare på vår utflykt till Pennsylvanien. Det amiska folket som använde dessa skjutsar där härstammade ju från Tyskland, så det stämde nog rätt bra.

Ovanligt hästekipage, Romantiska vägen (1966)

Och så var vi uppe på en kulle ovanför en by där det fanns en föga romantisk Hesa Fredrik kvar från andra världskriget. Jag hade växt upp som liten unge med flyglarm varje måndag klockan 12.00 – bara prov, aldrig verklighet – men jag kände endast till ljudet och hade aldrig sett själva manicken. Nu stod den där med sin gamla varningsskylt om att den tjuter varje lördag klockan 12.00.

Ed vid en hesa fredrik, Romantiska vägen (1966)

Den här bilden av Ed blev otroligt lyckad. Han står där i ett helt oromantiskt samspråk med en herre, som var typiskt tyskt klädd i en stickad tröja, sydd i kavajmodell.

Ed samtalar med tysk herre, Romantiska vägen (1966)

På lördagsmorgonen vaknade vi i Würzburg och upptäckte då att det var Eds 30-årsdag. Du kanske minns hur rar han var som gav mig en fågel i venezianskt glas utanför Venedig på min födelsedag tio dagar tidigare – nu ville jag inte vara sämre. Jag tog honom med till en butik för att ge honom en tysk gökklocka, något som han aldrig hade sett förut.

Gökklocka (internet)

Men därav blev intet. Han hade inte haft någon gökklocka som barn, och han tyckte att det skulle bli för mycket med detta galande oväsen varje kvart. Han hade rätt – och det gladde mig att han kunde vara uppriktig och inte ta emot den när han inte ville ha den. Att vi kunde säga rent ut vad vi tyckte utan att den andra tog illa vid sig var något alldeles underbart.

Published in: on 2010/09/12 at 07:12  Kommentera  

Inlägg 751: 29 sep 1966

Resemålsinriktningsplanläggningen

Från slottets rum var det en underbar utsikt över dalen nedanför, och därifrån såg jag på en annan kulle ett slott, byggt som en riddarborg. Vad var det? Guiden talade om att det var Hohenschwangau, där kung Ludwig hade växt upp. Fick jag lov att ta en bild av det härifrån? Jo, det gick så bra så, sade hon och stod bredvid mig för att vara säker på att jag inte smög in en bild av sovrummet också.

Slottet Hohenschwangau sett från kung Ludwigs sovrum, Neuschwanstein (1966)

Under visiten på slottet hade jag blivit nyfiken på den där kung Ludwig som hade byggt slottet, för guiden hade berättat så mycket lustigt om honom. Därför köpte jag mig en liten bok som hette Den ensamme kungen (tys. Der einsame König) , inbunden i blått klotband och med en massa svartvita bilder, mest av honom och hans familj men också av slottet – och andra slott som han tydligen också hade byggt. Den skulle bli min läsning framöver för att öva upp min tyska – ‘framöver’ har inte inträffat ännu, men nu skall det minsann bli av, när jag nu får tid till det.

Och där i butiken lärde jag mig också namnet på slottet som vi just hade besett, Nysvansten, om jag någonsin skulle kunna lära mig det.

Slottet Nysvansten (internet)

På borggården på vägen ut var det min tur att bli fotograferad i porten, fast nu från insidan av den.

Står innanför stora porten, Nysvansten (1966)

Så tog vi oss ner genom skogen samma väg som vi hade klättrat upp – att gå på vägen hade nog varit bekvämare, men hur skulle vi då ha hittat bilen? Nu gick det bra och när vi var därnere så såg vi återigen Hohenschwangau, och Ed fick en rätt intetsägande bild av det såhär nerifrån.

Slottet Hohenschwangau sett från vår bil nedanför Nysvansten (1966)

Så lämnade vi detta underbara sagoslott och ställde kosan mot norr på den Romantiska Vägen.

Karta över den Romantiska Vägen (internet)

Klockan var 11.00 och vi hade nu för första gången på vår resa en körplan att följa. Det var torsdag, och på söndagsmorgonen skulle vi båda lämna Frankfurt, Ed mot Luxemburg för att flyga till Nya York, och jag själv mot San Remo i Italien för att där träffa mina föräldrar i några dagar. Så lördagsnatten skulle vi sova i Frankfurt – det var ett måste.

Ed och jag resonerade om hur vi skulle lägga upp det hela. Vi kom överens om att vi ville bo över någonstans ute i en liten by längs den Romantiska Vägen. Naturen var helt enkelt för vacker för att bo i storstäder mer än nödvändigt.

Efter ett par timmar körde vi rätt igenom den stora staden Augsburg och stannade där bara för att äta lunch. Vi hade säkert kunnat få i oss både kultur och romantik i den staden – men vi var bägge två redan kultiverade och vi fick tillräckligt med romantik av varandra, så vi missade ingenting i Augsburg.

Published in: on 2010/09/12 at 06:48  Kommentera  

Inlägg 750: 29 sep 1966

Törnrosaslottsvisningen

Slottet reste sig mycket högre över oss nu när vi stod alldeles intill det än vad det hade verkat på avstånd nerifrån dalen. Och det var klart större än Disneylandsversionen – byggmästaren, vem det nu var, måste ha rest till Los Angeles många gånger för att försäkra sig om att hans skapelse blev större än sin amerikanska förebild. Jag sade just något sådant till Ed när vi stod där och han tyckte att det var hemskt lustigt.

Jag tog en bild av honom i porten in till slottet och sedan gick vi in. Jo, det var öppet för allmänheten, och det var öppet redan nu så här tidigt på morgonen. Det stod pilar och skyltar som visade vägen över borggården och uppför en trappa till besökslokalerna, med butik och biljettkontor. Det var bara besökare som fattades. Vi och några parkerade bilar var de enda där.

Ed vid stora porten,Nysvansten (1966)

Nåja, det var en grupp redan på gång – det var bara i grupper som slottet visades – och efter en bra stund blev vi fem personer som räckte till för en grupp på engelska. Innan vi startade hade jag redan lärt mig från allt det material som de sålde i souvenirbutiken, att slottet hade byggts av en kung Ludwig för länge sedan – och jag som inte ens hade haft klart för mig att Bayern en gång hade varit ett eget kungarike!

Man fick inte fotografera något inne i slottet, och det var naturligtvis för att de skulle få sälja bilder i sin butik. Men en bild tog Ed i lönndom med sin lilla stereokamera och lyckades i sitt uppsåt. Den visar en jättelik, förguldad staty av Siegfried som kämpar mot en drake liggande på rygg på marken med Siegfrieds fot fast i gapet. Samtidigt som hjälten sträcker sig uppåt i sina försök att komma loss sjunger han med säkerhet en Wagneraria.

Jovisst var det samma staty som jag tidigare visade upp (se inlägg 739).

Bordsskulptur i kung Ludwigs sovrum, Nysvansten (1966)

Ed tog sin bild bäst han kunde utan att guiden skulle ana odåg, och så hamnade guldstatyn rätt framför en dörr med väldiga, silverne dörrbeslag. Det är därför en enda röra av guld och silver, men du kan klart urskilja statyn ELLER beslagen om du koncentrerar dig på endast en av metallerna.

Den stora sångarhallen högst upp var det vackraste rummet, ståtlig och intim på samma gång. Den påminde mig om Karl XI:s Galleri i Stockholm men var mindre pampig och mera mysig. Antagligen var det det brutna trätaket som åstadkom denna intima känsla.

Sångarhallen, Nysvansten (internet)

Nobelmiddag i Karl XI:s galleri, Slottet, Stockholm (internet)

Guiden talade om kung Ludwig som om han redan var bekant för alla. Men hon hade gott om tid att svara på alla frågor, så det blev en verkligt härlig visning.

Published in: on 2010/09/12 at 05:46  Kommentera  

Inlägg 749: 29 sep 1966

Törnrosaslottsutforskningsuppklättrandet

Det var ju ohyggligt alltsammans! Vilken dröm! Och även om jag själv ju bara var en åskådare till det hela, så kände jag att jag var med. Mina ögon inte bara tårades – jag grät floder av medkänsla med den stackars unge kungen.

När jag skulle torka bort tårarna så var Eds hand där före mig. Han stod bredvid min säng när jag tittade upp, rätt in i hans varma, bruna ögon.

”Hur är det med dig? Du har tårar i ansiket – gråter du?” frågade han ömt.

”Ja, jag hade oroat mig så mycket, och det var så ledsamt när han dog”, svarade jag, men jag undrade om alla mina ord kom ut ordentligt. Jag tyckte ju så synd om kung Ludwig, med alla slott som han byggde, och hur det hela hade slutat.

Ja, alla mina ord kom nog inte ut ordentligt, för Ed frågade: ”Har du drömt något trist?”, och så böjde han sig ner och kramade om mig.

”Ja, han dog…”, och kan du tänka dig, jag kunde inte längre minnas vem som hade dött i min dröm. Jag mindes ingenting längre av drömmen som jag själv hade varit med i.

”Drömde du ingenting?” frågade jag.

”Jag? Nej, ingenting alls”, svarade Ed.

Snart nog var vi på väg på en smal byväg i vår trogna lilla bil mot en skogig höjd där vi hade sett ett Askungeslott från stora vägen. Allteftersom vi hade kommit närmare så hade slottet sjunkit ner bakom träden.

”Är du säker på att det var därborta till höger?” frågade jag Ed, för jag hade tappat ögonmärket när jag svängde in bilen på den lilla vägen. Jo, det var han alldeles säker på.

När vägen svängde åt höger och följde skogsbrynet, så spejade vi båda in mellan träden. Det var en brant sluttande skog och svårt att se någonting därinne. Men så tyckte vi oss skönja en vit byggnad långt upp. Vi stannade genast bilen vid vägkanten.

”Vi måste gå upp och se vad det är för någonting”, sade jag, och så låste vi bilen och gav oss iväg in bland träden. Det var så brant att vi ibland fick klättra, men snart var vi uppe vid en mycket hög, beigerappad mur. Det gick en liten väg brant uppför just intill muren, men någotAskungeslott såg vi inte.

”Det här var spännande!” sade en av oss.

Vi slog in på vägen till vänster uppåt. Den följde muren som långsamt vred sig åt höger, och när vi efter en bra stund hade fullbordat en halvcirkel så dök det minsann upp ett trevånings porthus med en enorm port rätt framför oss, och bakom det stack det slottstinnar upp. Det fanns en grusplan, på vilken några bilar stod parkerade.

”Äsch då – vi kunde ha kört ända hit upp”, mumlade jag för mig själv.

”Men det var väl mycket roligare på det här viset”, mumlade Ed för sig själv tillbaka.

Published in: on 2010/09/12 at 02:57  Kommentera  

Inlägg 748: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 28

Kung Ludwig åt en kraftig lunch, och redan omkring klockan 16.30 begärde han att få ett ordentligt mellanmål. Efter att ha försökt övertala honom gick von Gudden till slut med på det. Till maten drack kung Ludwig en hel del, trots att von Gudden hade satt strikta gränser för hur mycket alkohol kungen fick inta.

Klockan 18.00 skickade kung Ludwig efter von Gudden för att ta en promenad tillsammans igen, så som de hade kommit överens om tidigare. Det regnade inte, så von Grudden gick motvilligt med på detta. Eftersom den förra promenaden hade gått så bra, sade han till om att de inte skulle ha några vakter i sällskap den här gången. Kungen skulle kanske bli ännu mera medgörlig om han såg att hans doktor litade på honom.

De två gav sig iväg ungefär klockan 18.10, båda med regnrock och paraply eftersom vädret fortfarande såg hotande ut. De försvann ur sikte från slottet exakt klockan 18.25. Innan de gav sig iväg hade von Gudden beställt middag till klockan 20.00.

Vid den tiden hade kung Ludwig och den 62-årige doktorn inte återvänt. Den kvarvarande läkaren tänkte att de måste ha skylt någonstans undan det nu kraftiga regnet. En polis sändes ut för att söka upp dem och snart efteråt två poliser till. När de inte hade återvänt klockan 21.00 blev läkaren panikslagen. Det var mycket ovanligt för von Gudden att vara ute på kvällen i sådant väder. Det hade nu blivit mörkt, och regnet vräkte ner. Alla tillgängliga män i trakten kallades ut för att med lampor och facklor söka efter det saknade paret. Parken kammades nogsamt igenom tills någon klockan 22.00 upptäckte ett mörkt föremål flytande i vattnet där promenadvägen gick nära stranden. Det visade sig vara kungens kavaj och överrock, och en halvtimme senare, klockan 22.30, hittade man kung Ludwigs kropp flytande med ansiktet ner i grunt vatten ungefär 20 meter ut.

Kung Ludwig II av Bayern (internet)

Några minuter senare fann man doktor von Guddens kropp med ett stort öppet sår över pannan, flytande nära kungens. Kung Ludwigs klocka hade stannat på 18.54, doktor von Guddens på 20.00. Fotspår i den lösa sanden vid vattenbrynet tydde på att en kamp hade utspelats.

Lokalbefolkningen satte upp ett primitivt kors i vattnet, där kungens kropp hade hittats, och det står än i dag ett kors därute.

Platsen i Sternbergsjön där kung Ludwigs kropp hittades (internet)

Kung Ludwig II låg på lit de parade i München i en vecka.

Kung Ludwig på lit de parade, München, 1886 (internet)

Begravningen hölls den 19 juni 1886 och han kvarlevor placerades i den kungliga kryptan under S:t Mikaelskyrkan i München.

S:t Mikaelskyrkan, München (internet)

Kung Ludwigs krypta, S:t Mikaelskyrkan, München, 2009 (internet)

Published in: on 2010/09/06 at 08:34  Kommentera  

Inlägg 747: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 27

När den nya kommissionen kom till Nysvansten rusade en tjänare ner till dem och sade att kung Ludwig stod beredd att kasta sig ut genom ett fönster. Doktor von Gudden kom på ett sätt att rädda honom. Eftersom kungen hade frågat efter tornnyckeln hela kvällen, så skulle de nu säga till honom att de hade lyckats finna den och ge den till honom. En polisstyrka hade placerats halvvägs upp i tornet, och när kung Ludwig gav sig upp i det följde en annan polisstyrka efter honom. Han blev då fast och hade ingen chans att ta livet av sig.

Von Gudden talade om för kungen att han hade befunnits vara sinnessjuk, att han hade blivit ersatt som regent av prins Luitpold, och att han skulle resa till sitt familjeslott Berg klockan 04.00.

”Hur kan ni förklara mig sinnessjuk utan att ens ha undersökt mig?” frågade kung Ludwig, och fick höra att det hade man gjort baserat på dokumenterade omständigheter.

Resan till Berg tog åtta timmmar. Han kom dit mitt på dagen och gick genom det lilla slottet där han en gång hade tillbragt mycken lycklig tid som ung regent. Slottet var nu oigenkännligt: vitmålade nakna väggar, titthål borrade överallt, och hål runt fönstren redo för järnstänger. De flesta tavlor och prydnadsföremål hade tagits bort – det lilla slottet var nu hans sinnessjukhus.

Han fick lunch snart efter ankomsten. De vanliga knivarna hade bytts ut mot guldknivar av säkerhetsskäl, eftersom dessa skulle böja sig om man stack dem in i kroppen. Han gick till sängs enligt sin vana klockan 15.00, men von Gudden sade till honom att han nu skulle tillämpa vanlig dygnsrytm. När han därför vaknade på småtimmarna och gick omkring i sin nattskjorta på jakt efter sina kläder – som hade tagits bort – så sade en vakt till honom att gå tillbaka till sängs.

Nästa morgon, den 13 juni, en grå och regnig dag, hade han ingen att tala med, hans kungliga hår och skägg ansades av någon obekant på ett obekant sätt, och trots att det var pingstdagen fick han inte gå till mässan. Omkring klockan 11.00 bad han von Gudden att följa med honom på en promenad på slottsområdet eftersom det hade slutat att regna. De gav sig ut med två vaktare bakom sig på behörigt avstånd, och när de kom tillbaka nämnde von Gudden vid lunchen hur frisk kung Ludwig hade verkat vara: ”Behandlingen går riktigt bra och patienten verkar redan helt normal.”

Att kung Ludwig hade varit normal hela tiden hade inte ens gått upp för honom. Man kunde undra om von Gudden var så arrogant att han verkligen trodde att 24 timmar i hans sällskap skulle räcka för att få få någon som led av sinnesrubbning att bli normal igen?

Published in: on 2010/09/06 at 08:07  Kommentera  

Inlägg 746: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 26

Men en ännu värre förödmjukelse väntade dem – snart efter kommissionens återkomst till det gamla slottet dök en lokal polisstyrka upp där med order från kungen att arrestera dem. De fick då marschera i två åtskilda grupper upp till Nysvansten, och på vägen dit stötte de på grupper av lokalbefolkningen som återigen kastade glåpord.

Kommissionen överlämnades till kungens slottsvakter som låste in dem i betjäningens rum på slottet. Där fick de veta att kungen hade gett order om att deras ögon skulle brännas ut och att de skulle bli piskade tills deras blod flöt som floder. Men det visade sig efter flera timmar vara falskt alarm, och vid middagstiden den 10 maj tilläts kommissionen att återvända till München.

Kung Ludwigs trognaste rådgivare, greve Karl von Dürckheim, kom nu i panik till Nysvansten och bönföll kungen att genast bege sig till München och visa sig för folket för att få deras stöd. Han sade att rikskansler Bismarck var säker på att folkopinionen skulle rädda honom. Kung Ludwig vägrade. von Dürckheim bad honom då att fly till Österrike, som låg bara några kilometer därifrån. Kung Ludvig vägrade igen. En jaktstyrka och mängder av bönder hade samlats i byn för att beledsaga honom i säkerhet till den österrikiska gränsen, men de lyckades inte heller beveka kungen. Däremot bad han von Dürckheim att gå ner till byn och skaffa honom någon sorts gift. Nu var det von Dürckheim som vägrade.

Den 11 juni byttes polisstyrkan utanför slottet ut mot prins Luitpolds trupper. Dessa schasade bort alla bybor därifrån, och inne på slottet lämnade fler och fler av tjänarna kungen och gav sig iväg. Ute i byn sattes det överallt upp anslag om att prins Luitpold nu var regent och att Ludwig inte längre var kung.

Uppe i slottet började kungen alltmer att tala om självmord. Han ville ha nyckeln till slottets högsta torn för att kunna kasta sig ut därifrån. Man sade att nyckeln hade kommit bort.

”Tror du på själens odödlighet?” frågade han en tjänare. ”För det gör jag.”

”Drunkning är en vacker död, för det vanställer inte kroppen”, sade han till en annan. Han ville ta sig en promenad ner till Alpsjön, men det gick ju inte för nu var det regeringstrupper överallt runt slottet.

På kvällen ändrade sig kungen och ville nu fly. Men det var för sent. Och vid midnattstiden anlände en ny kommission från München till Nysvansten.

Published in: on 2010/09/06 at 07:56  Kommentera  

Inlägg 745: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 25

Osterholzer var lojal mot kung Ludwig och insåg vad som höll på att ske. Han smet iväg och sprang upp till Nysvansten och släpptes där in till kungen. Denne gick fram och tillbaka i sångarhallen och deklamerade poesi av Friedrich Schiller, när stalldrängen släpptes in till honom, andfådd och vimsig. När kungen äntligen hade förstått vad Osterholzer sade, häpnade han och vägrade först att inse att det kunde vara någon fara på taket. Osterholzer och en annan lojal tjänare anmanade kungen att fly medan han hade chansen – en annan vagn kunde spännas för med en gång. Men kungen vägrade, fast han gav order att bomma igen slottet och att förstärka sin egen vaktstyrka med polis från Fötterna. Han såg också till att den lokala brandkåren blev underrättad om det hela.

I kommissionsgruppen hade man nu lagt märke till att Osterholzer var borta och tog då för givet att det nu hade blivit känt i byn att de var där – det var därför ingen tid att förlora. Klockan var nu 03.00, de som redan hade lagt sig väcktes, och man tog sig i regnet på den branta krokiga vägen upp till slottet. Vid porten klockan 04.00 fann de en polisstyrka med dragna bajonetter. Där blev det tills vidare stopp.

Nattbild av slottet Nysvansten (internet)

En excentrisk gammal dam av spansk härkomst, baronessan Spera von Truchsess, var känd i Münchens societet för sin färgstarka personlighet och sina överdådiga fester. Doktor von Gudden kände henne väl, då hon hade varit intagen på hans mentalsjukhus ett flertal gånger. Baronessan beundrade kung Ludwig och bodde ofta på ett värdshus i byn Hohenschwangau i hopp om att få se en glimt av honom. Nu gick hon upp till Nysvansten, i följe av sin värdinna och en tjänarinna, vilt svingande sin parasoll och där utanför porten skällde hon ut kommissionen för deras brist på lojalitet. I motsats till alla de andra släpptes hon in i slottet och visades upp till kungen. På knä bönföll hon honom att genast resa till München och erbjöd sig att ledsaga honom dit. Kung Ludwig avböjde artigt, men det tog flera timmar innan baronessan kunde övertalas att ge sig av.

Hela trakten visste nu vad som var på gång, och en hel armé av lantfolk, män, kvinnor och barn, hade samlats utanför slottsporten. De skymfade och spottade på kommissionen, som inte alls hade räknat med att den lokala befolkningen skulle älska sin kung och vara så lojala mot honom. Så omkring klockan 05.30 steg hela kommissionen tillbaka upp i sina vagnar och återvände till slottet Hohenschwangau, dystra och förödmjukade.

Published in: on 2010/09/06 at 07:40  Kommentera  

Inlägg 744: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 24

Dåtidens fyra främsta psykiatrer, ledda av doktor Bernhard von Gudden, kallades in för att skriva rapporten.

Dokton Bernhard von Gudden (internet)

De arbetade på den i två månader, och den kom att bestå mest av skvaller och historier från tidigare och nuvarande tjänstefolk och lakejer som sökte hämnd på sin herre. En tidigare hovstallschef, greven Max von Holnstein, avskydde kung Ludwig och gjorde allt vad han kunde för att få ihop negativa rapporter om honom. Med hot och skrämsel lyckades han till och med att få Richard Hornig att bidra med diverse material.

Hovstallmästaren Greve Max von Holnstein (internet)

När den preliminära rapporten hade sammanställts, undertecknades den av doktor von Gudden den 23 mars 1886. Han hade aldrig ens träffat kung Ludwig och alltså inte undersökt hans mentala tillstånd. Det stod därför ingenting rent medicinskt att finna i rapporten.

Rikskansler Otto von Bismarck av Preussen kallade rapporten ‘skräp från kungens papperskorg och gamla skåp’. Den innehöll bara skvaller från folk som hatade kungen, och hade undertecknats av endast en enda läkare som dessutom inte ens hade undersökt kungen.

Rikskanslern Otto von Bismarck, Preussen, 1890 (internet)

Men rapporten övertygade prins Luitpold om att kung Ludwig var sinnesrubbad. Han behövde dock tänka igenom vilka konsekvenser det skulle ha för Bayern att avsätta kungen, och först tre månader senare gav han med sig, och då endast efter starka påtryckningar av statsminister von Lutz och hans regering.

Statsministern Friherre Johann von Lutz, Bayern (internet)

Den slutliga rapporten undertecknades den 8 juni av alla fyra läkarna. Den 9 juni begav sig en hel kommission iväg från München för att arrestera kung Ludwig. I denna grupp av ett dussin män befann sig von Gudden och en annan av de fyra läkarna, och dessutom von Holnstein. De anlände omkring midnatt i duggregn till Hohenschwangau, där de hade ordnat för övernattning. Vid ankomsten satte de sig först ner till en sjurätters middag och drack 40 liter öl och 10 flaskor champagne.

Efter måltiden begav sig von Holnstein ut till slottsstallet för att ordna med ett ekipage för kung Ludwigs transport till Starnbergssjön, där det lilla kungliga slottet Berg redan hade inretts till ett mentalsjukhus för kungen. von Holnstein fann kungens stalldräng, Fritz Osterholzer, i färd med att spänna för en vagn, vilket han alltid gjorde vid den tiden för den händelse att kungen ville ta en nattåktur. von Holnstein beordrade honom att spänna ifrån hästarna igen – en annan kusk och vagn skulle användas i stället. När Osterholzer protesterade att det skulle gå emot kungens order, dundrade von Holnstein tillbaka: ”Kungen ger inte längre några order – nu är det hans kungliga höghet prins Luitpold”.

Stalldrängen Fritz Osterholzer, Hohenschwangau (internet)

Published in: on 2010/09/06 at 07:20  Kommentera  

Inlägg 743: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 23

Kung Ludwig hade nu uppnått 40 års ålder och suttit på tronen i 22 år. Hans utrikespolitik och hans krig hade tagits ifrån honom, och han hade med tiden själv dragit sig ifrån den politiska omsorgen om sina undersåtar. Han lät landet sköta sig själv och sysslade bara med sitt slottsbyggeri.

Kung Ludwig II, 1880-talet (internet)

I fråga om utgifterna för denna hobby var det inte så enkelt som det kan synas. Han stod visserligen för kostnaderna, men när han inte hade tillräckligt i portmonnän så lånade han från andra, och det blev med tiden till ett riktigt problem.

Kungen hade ett årligt apanage från bayerska staten på 4,5 miljoner mark, men år 1884 hade han ändå samlat på sig 7 miljoner mark i låneskulder. Det skulle bli en stor skandal om hans fordringsägare droge honom inför rätta. För att undvika detta arrangerade finansministern Eduard von Riedel ett lån från den bayerska centralbanken, så att fordringsägarna kunde betalas av, men samtidigt krävde han av kungen att skära ner på sina utgifter. Kung Ludwig förstod inte vad som menades med det, för han begrep sig inte på pengar, och ett år senare var hans skulder uppe i 14 miljoner mark.

von Riedel sade då till kungen att han nu riskerade att förlora slotten Linderhof och Herrenchimsee, och detta ledde honom till att begära ett nytt lån på 20 miljoner mark. Om han skulle förlora dessa två slott så måste han ju med det snaraste börja bygga sitt nästa slott, vilket hade planerats under namnet Kinapalatset. Regeringn vägrade igen, och meddelade kungen att ytterligare lån inte kunde komma ifråga.

Då blev kung Ludwig desperat. Han skickade ut sitt stabsfolk för att få lån på andra håll. Kejsaren av Österrike, kungen av Sverige och Norge, sultanen i Konstantinopel och shahen i Teheran stod på hans lista. Tjänstemännen lydde inte, så till slut försökte kungen att få tag i folk som kunde bryta sig in för hans räkning i banker i Berlin, Frankfurt och Paris.

Statsminister Lutz och regeringen beslöt då att man helt enkelt måste bli av med kungen. En statskupp var otänkbar – det måste göras konstitutionellt och han måste avsättas på laglig grund. Det som låg närmast till hands vore att få honom förklarad som sinnesrubbad och därför oduglig som regent.

Vem var då tronföljaren? Kungens tre år yngre bror prins Otto hade suttit på sinnessjukhus sedan unga år.

Prins Otto av Bayern (internet)

Kungens farbror prins Luitpold var 60 år gammal och ville inte komma ifråga – men skulle dock böja sig för sitt öde om det klart kunde visas att kung Ludwig var obotligt sjuk och totalt olämplig att regera. Prins Luitpold krävde därför att få en detaljerad medicinsk rapport.

Prins Luitpold av Bayern (internet)

Published in: on 2010/09/06 at 06:13  Kommentera  

Inlägg 742: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 22

Även om landets styrande klick led av att inte ha en aktiv landsfader som med säker hand skötte om sitt land, så älskade folk i gemen sin vackra och stiliga kung. Han reste gärna runt på landsbygden och slog sig i slang med bönder och arbetare, och när de bjöd honom in i sina hem visade han sig vara en tacksam och generös gäst.

Men detta skedde bara då och då, när han kände sig på riktigt gott humör. För det mesta drog han sig tillbaka till ensamheten på sina slott. Där kände han ju alla omkring sig, där kunde han vara sig själv, där behövde han inte förställa sig som han hade tvingats till i hela sitt liv. Och trots att han levde sina dagar för det mesta avskild från sitt bayerska folk, så behövde han inte vara bokstavligen ensam på sitt slott. Han hade ju sina trogna tjänare och också, under 18 långa år, sin förtrogne personlige sekreterare, Richard Hornig. Med honom kunde kung Ludwig tala om allt, även om denne inte längre var en man som kung Ludwig trängtade efter emotionellt.

Men kung Ludwigs kritik av hur Richard Hornig skötte slottsbyggena tog hårt på denne. Han kom att känna sig mer och mer som en vanlig tjänare, och när kungen inte längre var attraherad till honom som man, drog han en dag konsekvenserna av att inte kunna utföra sitt uppdrag till sin arbetsgivares tillfredsställelse, och lämnade sin anställning som kung Ludwigs privatsekreterare.

När kungen kände sig på rätt humör för det så lät han ordna till en utflykt upp i bergen tillsammans med slottets snyggaste vakter och stallpojkar, och de kunde då avnjuta en privat picknick ute i det gröna – eller ute i vintersnön, för kung Ludwig kunde inte alltid hålla ordning på årstiderna – tillsammans på allra bästa sätt. Och det hände att han ställde till med en turkisk fest på slottet Linderhof – inte i de stora paradsalarna utan i något intimt, mindre rum, som till exempel kungens privata sovrum – med de inbjudna uppklädda i turkiska dräkter. De mest välbyggda männen kunde efterhand bli beordrade att hoppa ur kläderna och nakna dansa för honom.

Published in: on 2010/09/06 at 05:33  Kommentera  

Inlägg 741: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 21

Jag har nu beskrivit palatsets tredje våning. Det blir mycket mindre sagt om den fjärde våningen – den bestod i stort sett av bara en enda sal. Det kan du se på denna ritning över Nysvanstens högsta våning.

Plan över fjärde våningen, Nysvansten (internet)

Rätt ovanför nedre hallen låg övre hallen – ’13’ på ritningen. De två hallarna var identiska bortsett från väggmålningarna, som i den övre presenterade scener ut Gudruns saga ur Eddakvädet.

Väggmålning från Gudruns saga, Övre hallen, Nysvansten (internet)

Från övre hallen ledde en marmorport på höger sida till en sidobalkong i tronsalen, medan två marmorportar till vänster ledde till Sångarhallen – ’14’ på ritningen.  Denna påminde mig om skrivsalen på Sigtunaskolan, som jag tidigare har visat dig, samma brutna takformation som följde yttertaket. Sångarhallen var dock en smula större och ett uns elegantare.

Sångarhallen, Nysvansten (internet)

Den sträckte sig över hela slottets golvyta – utom hallarna och tronsalen – och var inredd med tanken att Richard Wagner skulle bo permanent som gäst hos kungen och då använda Sångarsalen till att pröva ut hur nykomponerade operor skulle te sig inför publik – där kungen skulle utgöra publiken.

Sångarhallen användes nämligen aldrig för statsbanketter – Nysvansten var inte avsett för statsaffärer över huvud taget – och inte heller för sångare och musikaliska seanser. Den var helt enkelt kung Ludwigs tribut till medeltidens knektar och legender, sådana som hans barndomshjältar Tannhäuser, Lohengrin och Parsifal. Sångarhallens väggmålningar framställer sagan om Parsifal och den heliga graalen – en av dem visar hur Parsifal till fots kämpar mot den Röde Ryttaren, sedan hans egen häst har sårats och fallit.

Väggmålning från Parsifal, Sångarhallen, Nysvansten (internet)

I sångarhallens kortända låg vad som såg ut som en trädgårdsberså, ett trappsteg högre än själva salen, avskild bakom tre väggvalv och två pelare, och med en liten balkong ovanför. Denna berså skulle ha kunnat tjänstgöra som en liten scen – fast det hände aldrig. Från ett fönster på sångarsalens norra vägg kunde kungen blicka ner och in i sitt drivhus som var inrett i en utbyggnad från grottan därinunder.

Jaktslottet Schachen, slottet Linderhof, slottet Herrenchiemsee, slottet Nysvansten, superslottet Falksten, drömmar-planer-ritningar-bygganden-invigningar – kung Ludwigs konventionellt räknat spartanska livstil slukade en massa pengar för honom, som personligen stod för kostnaderna. De tog också en stor del av hans tid, men då han egentligen inte brydde sig om statsaffärerna – som för övrigt numera sköttes av Preussen – gjorde det ju ingenting.

Published in: on 2010/09/06 at 03:43  Kommentera  

Inlägg 740: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 20

Intill sovrummet hade kungen sitt stora påklädningsrum – ‘7’ på ritningen. Takdekorationen gav illusionen av ett utomhusrum. Burspråket i bortre hörnet var beläget i ett av palatsets små hörntorn, och den stora lådan som stod där var kungens juvelskrin, lätt tillgängligt och väl upplyst av tre fönster när det gällde för honom att välja sin utsmyckning för dagen.

Påklädningsrummet, Nysvansten (internet)

Propert klädd kunde kungen nu stiga ut i sin salong – ‘8’ på ritningen. Detta stora hörnrum hade en alkov riktad inåt byggnaden. Behovet av en bärande vägg däremellan krävde en rad med smäckra pelare, vilket skapade en undangömd, fönsterlös vrå därbakom. Sittgruppen i detta skumma hörn var kung Ludwigs favorittillhåll – där kände han sig väl skyddad från yttervärlden.

Salongen, Nysvansten (internet)

Från salongen ledde en dörr till en grotta – ‘9’ på ritningen – skapad på samma sätt som Venusgrottan i slottet Linderhofs park. Här låg den dock inomhus på tredje våningen i en palatsbyggnad. Medan man kanske ute i en parkanläggning skulle kunna känna att man var inne i en grotta, så behövdes det nog en såpass välutvecklad romantisk fantasi som hos kung Ludwig för att verkligen inbilla sig att man var ute i den vilda naturen. Grottan hade tak och väggar formade av cement och var upplyst i olika färger. Det fanns av naturliga skäl mycket litet vatten därinne, alltså varken en sjö eller droppande stalagtiter så som i Venusgrottan. Men ett miniatyrvattenfall var dock installerat därinne, mest för ljudillusionens skull. Bortsett från en stol och ett bord i järnsmide var grottan helt omöblerad.

Grottan, Nysvansten (internet)

Från grottan ledde en skjutdörr av glas till ett växthus med glastak. Det var inrymt i en utbyggnad på huset, och därifrån hade kungen en härlig, fri utsikt över det angränsande bergslandskapet.

Kung Ludwig kunde gå rätt igenom grottan och kom då till sitt arbetsrum – ’10’ på ritningen – men han kunde också komma dit direkt från matsalen genom dörren bakom skrivbordsstolen. Det stora rummet var delat i två hälfter av två bärande pelare mitt i. Operan Tannhäuser var inredningsmotivet här.

Arbetsrummet, Nysvansten (internet)

Nästa rum var avsett för kungen att använda vid sammankomster med sin betjäning, så att de inte onödigtvis behövde släppas in i hans privata bostad. Detta rum var därför beläget direkt intill nedre hallen. Det kallades ‘adjutantens rum’ – ’11’ på ritningen – därför att det förutom ett diskussionsbord också hade en dyscha för den adjutant som stod till kungens förfogande nattetid.

Adjutantrummet, Nysvansten (internet)

Published in: on 2010/09/05 at 21:01  Kommentera  

Inlägg 739: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 19

Från nedre hallen fanns det tre dörrar in till kungens privata bostad och den intressantaste skulle förstås den vara som var avsedd för kungen själv. En tambur och sedan ett stort förrum ledde då in till kungens privata matsal – ‘4’ på ritningen. Precis som var fallet var med slottet Herrenchiemsee, så var denna matsal anpassad för kungen att där äta för sig själv – eller bara med sin privatsekreterare. De bruna ekpanelerna var rätt låga för att lämna gott om rum för de väldiga väggmålningarna.

Matsalen, Nysvansten (internet)

Det lilla matbordet hade en oproportionellt stor, gyllene skulptur som mittdekoration: Siegfried som kämpar för att befria sin fot från den på ryggen liggande drakens käftar. Det får vara osagt om kung Ludwig verkligen åt någon måltid med skulpturen där mitt på bordet. Den andra bilden är en uppförstorad närbild av skulpturen – jag är medveten om att du inte alls kan se några detaljer, men jag vill att du lägger på minnet att du såg den just här på kungens matbord. Kan jag vara mera mystisk än så? Vänta bara!

Detalj av förra bilden, Siegfried och draken, Nysvansten (internet)

Nästa rum i raden var det största i kungens privata bostad, hans sovrum – ‘5’ på ritningen. Sängen var inte överdådigt stor och inte heller öppen åt alla håll som på slottet Herrenchiemsee utan verkade i stället mera som ett gömställe ute i skogen. Den var byggd av ek och rik på knivskurna detaljer, särskilt högt upp ovanför sängbaldakinen. Med liknande mönster reflekterades sängens utsmyckning på samma höjd runt hela rummet.

Sovrummet, Nysvansten (internet)

Sängen av knivskuren ek, Sovrummet, Nysvansten (internet)

Sittgruppen i sovrummets burspråk var klädd med siden med invävda svanar och heraldiska lejon, och fönsterglaset innehöll vapensköldarna för de tre ätter som kung Ludwig hade i sin stamtavla.

Burspråk, Sovrummet, Nysvansten (internet)

Operan Tristan och Isolde dominerade helt sovrummet, inte bara i väggmålningarna utan även i dörrpaneler och keramikfiguriner.

Tvättställets kran för rinnande vatten var formad som en stor svan av silver – kanske inte helt originellt om du drar dig till minnes torgbrunnen i Remiremont i Frankrike, där Ed och jag två veckor tidigare hade fotograferat en liknande svanvattenkran, dock knappast gjord av silver (se inlägg 637).

Tvättstället, Sovrummet, Nysvansten (internet)

Sovrummet hade ett litet kapell bredvid, ett privat bönerum – ‘6’ på ritningen. Mittbilden i altartriptyken föreställde den franske kungen Ludvig IX, som var kung Ludwigs skyddshelgon. Bönerummet hade naturligt nog religiösa motiv i både sina väggmålningar och blyinfattade fönster.

Bönerummet, Nysvansten (internet)

Published in: on 2010/09/05 at 20:39  Kommentera  

Inlägg 738: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 18

Allt tillgängligt material om slottet Nysvansten nämner endast fyra våningsplan i palatsbyggnaden:

  • Bottenvåningen, som inrymde kök och personalutrymmen.
  • Andra våningen, som aldrig blev iordningsställd och nu används för turister. Det betyder sådant som kafeteria och souvenirbutik, och också plats för att samlas i lämpliga grupper för runtvandringen i slottet.
  • Tredje våningen, som hyste Tronsalen och tillika kungens bostad.
  • Fjärde våningen, som helt dominerades av Sångarsalen.

Om du klart ser på bilden att palatset hade fem till synes likvärdiga rader av fönster, så får du göra till din livsuppgift att justera min lista härovan till fem våningar. Skriv gärna en kommentar för oss andra när du har lösningen på gåtan.

Slottet Nysvansten (internet)

Bottenvåningen dominerades av köket och dess tillhörande förvaringsrum och förråd. Ett hörn av tjänstefolkets dagrum får representera slottets personalavdelning.

Tjänstefolkets dagrum, Nysvansten (internet)

Vi fortsätter nu med den tredje våningen. Här är först en ritning som visar dig var de olika rummen var belägna. De rum som är märkta med nummer 3 och 12 var små förrum, som du inte får höra mera talas om.

Ritning över tredje våningen, Nysvansten (internet)

Palatset hade flera trappor för olika ändamål, men våningsplanet nåddes med värdighet från trappan som löpte i det runda tornet intill palatsets yttervägg. Från den kom man till det nedre våningsplanets entréhall, benämnd ‘nedre hallen’ – ‘1’ på ritningen. Väggmålningarna här var tagna från Sigurds saga ur det isländska Eddakvädet – vilket du minns att jag tillsammans med en ordbok just hade köpt i Reykjavik (se inlägg 633) och hade med mig i resebagaget.

Väggmålningar från Sigurds saga, Nedre hallen, Nysvansten (internet)

Från nedre hallen kom man åt ena hållet till tronsalen och åt andra hållet till kungens privata lägenhet.

Tronsalen – ‘2’ på ritningen – var inredd lika pråligt som en bysantinsk kyrka. Den första bilden visar tronsalen som Ludwig skulle ha sett den från sin tronstol, fylld med sina trogna undersåtar i vördnad för hans majestät. Att tronsalen kom att likna en kyrka var ingen tillfällighet: kungen såg sig som en budbärare mellan gud och världen, vilket symboliserades av stjärnhimlen i takkupolen och bilderna av växter och djur i golvmosaiken.

Tronsalen, Nysvansten (internet)

Av de många väggmålningarna i tronsalen väljer jag ut S:t Göran och draken.

Väggmålning av S:t Göran och draken, Tronsalen, Nysvansten (internet)

Om man ser tronsalen från andra hållet så fortsätter likheten med en kyrka med sin altarabsid, som i stället för att hysa altaret skulle bli platsen för kung Ludwigs tronstol – om han hade fått leva tills den hade installerats där. Allt det rundade därframme var helt skapat inne i salen – ytterväggen var helt plan.

Absiden avsedd för tronstolen, Tronsalen, Nysvanstenn (internet)

Published in: on 2010/09/05 at 09:04  Kommentera  

Inlägg 737: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 17

Tekniska detaljer, inredning och utsmyckning av palatset tog sedan flera år i anspråk, och det var inte någorlunda färdigt förrän i mitten av år 1884. Många detaljer återstod vid tiden för kung Ludwigs död, så han fick alltid se Nysvansten som en byggplats. Lusthuset och borggårdstornet – ‘i’ och ‘c’ på ritningen – kom inte att fullbordas förrän år 1892.

Slottet Nysvansten vid Ludwigs död (internet)

Det var inte bara den armerade betongen i tronsalens tak som representerade modern teknik i ett slott som byggdes för att vara medeltida. Vad sägs om palatsets uppvärmning genom inblåsning av varmluft? Eller rinnande vatten ur kran i hela huset? Eller rinnande varmvatten ur kran i köket?

Köket, Nysvansten (internet)

Kungen hade till sitt förfogande elektriska ringklockor för att kalla på sina olika tjänare, och i rummen på de övre två våningarna, kungens personliga hemvist, fanns det till och med telefoner – vilka hade uppfunnits av Alexander Graham Bell så nyligen som år 1875!

Och kung Ludwig hade till och med tänkt på den stackars kökspersonalen som skulle bära upp maten i trapporna från slottsköket till kungens privata matsal. De fick en mathiss att använda – bara dra i ett rep och vips var den ångande varmrätten i rummet där kungen satt och åt!

Men alla dessa moderniteter var dolda och Nysvansten framträdde som den riddarborg den verkligen var, inte bara vad den yttre konstruktionen med tinnar och torn anbelangar utan även inredningen. Mest överallt var väggarna målade med bilder från samma medeltida legender som Richard Wagner använde för handlingen i sina operor.

Salongen pryddes med scener ur Lohengrin, sådana som den som hade använts på hans 20-årsdag av hans vän och mentor Paul von Thurn und Taxis, som hade uppträtt som Lohengrin och sjungit från en båt dragen av en svan på Alpsjön rätt där i närheten.

Väggmålning från Lohengrin, Salongen, Nysvansten (internet)

I Sångarhallen, salen som var inredd för att celebrera Richard Wagner och hans musik, var motivet scener ur Parsifal.

Väggmålning från Parsifal, Sångarhallen, Nysvansten (internet)

Kungens privata arbetsrum pryddes med scener ur Tannhäuser.

Väggmålning från Tannhäuser, Arbetsrummet, Nysvansten (internet)

Och i sovrummet fick han uppleva scener ur Tristan och Isolde.

Väggmålning från Tristan och Isolde, Sovrummet, Nysvansten (internet)

Operan Tristan och Isolde betyder mycket för mig. Låt oss göra ett hopp fram till år 2001. Leon, min partner sedan år 1992, hade legat på sjukhus för undersökning i två veckor, och på tisdagskvällen den 20 mars hade läkaren kommit in till oss och sagt att Leon hade obotlig tarmcancer. Efter det satt jag där på golvet, bredvid sängen, med hans hand i min, och vi såg tillsammans, tysta, melankoliska, hela operan Tristan och Isolde på TV från Metropolitanoperan. Tre dagar senare, när jag hade gått hem från honom på en timme för att äta lunch, ringde sjukhuset och sade att Leon var död.

Published in: on 2010/09/05 at 08:24  Kommentera  

Inlägg 736: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 16

Falkstenprojektet var en vidareutveckling av ett slott som han redan sedan år 1969 hade hållit på att bygga ovanpå kvarlevorna av den gamla borgen Svansten (tys. Schwanstein) nära sitt barndomsslott Hohenschwangau. Det hade döpts till Nysvansten (tys. Neuschwanstein) och  var ett uttryck för samma medeltidsfantasier som skissen av Falksten.

Man använde så moderna metoder som möjligt för att bygga slottet Nysvansten. Kung Ludwig hade inte valt toppen av ett högt berg utan en brant, mindre klippa med utsikt över slättlandet nedanför, men det var ändå tillräckligt svårtillgängligt för kungen att få känna sig i fred däruppe.

Första utkastet till slottet Nysvansten, 1868 (internet)

Andra utkastet till slottet Nysvansten, 1869 (internet)

Först måste en väg byggas dit för att få upp folk, maskiner och material, och sedan måste själva klipptoppen jämnas ut innan man kunde börja bygga ett slott på den. För husgrunden använde man cement och för väggarna tegel. Slottet gav intrycket av att vara byggt av kalksten, men sådant var bara använt som fasadbeläggning.

Översiktsritning av slottet Nysvansten (internet)

Den första byggnaden som blev färdig var porthuset – ‘j’ på ritningen. För det firades det taklagsfest år 1872, och det var helt färdigt mot slutet av år 1873. Kung Ludwig kunde sedan använda porthusets övre våning som bostad, när han då och då kom för att inspektera arbetet.

Porthuset, Nysvansten (internet)

När konstruktionsgänget var färdigt med porthuset kunde de i september 1872 fortsätta med själva palatset – ‘g’ på ritningen. Det tog lång tid, och taklagsfesten där blev inte av förrän år 1880. Men i mycket var det hans eget fel att det tog så lång tid. Först när slottet hade kommit en bra bit på väg så bestämde sig kung Ludwig för att han ville ha en stor tronsal mitt i palatset.

Till att börja med hade han velat ha Nysvansten som ett gömställe att fly undan till och för Richard Wagner att komponera operor i – inte för att där med pomp och ståt ta emot undersåtar. Men när det var uppenbart att palatset var så stort att det behövdes ytterligare funktioner för att fylla det, då kom han att tänka på att alla kungar ju håller audienser för sina undersåtar och att för detta en lagom stor tronsal behövdes, där han kunde ta emot folkets hyllning.

För att denna stora tronsal skulle kunna ersätta de redan byggda strukturella väggar som nu måste tas bort, så fick man ta till hjälp armerad betong, ett material som just då hade börjat användas. Som alla vet kostar ändringar på allt som redan är på gång mycket tid och pengar. För kung Ludwig var det bara tid som räknades, och han led kval av de extra år som denna tronsal kom att kosta honom.

Published in: on 2010/09/05 at 07:32  Kommentera  

Inlägg 735: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 15

Det blev en del schaktningsarbeten utförda men sedan var det stopp för det projektet. Ruinen av borgen Falksten ligger kvar på klippans krön, och den här bilden har tagits från ett lyxhotell som i dag ligger på berget just nedanför borgen. Utsikten finns kvar, men nu är det rika turister som njuter av den och inte barskrapade kungar.

Ruinen av Falkensteinborgen, Pfronten (internet)

”Men Ludwig, du kan väl ta ett banklån så att du kan få bygga ditt drömslott!” utbrast jag, slog upp ögonen och blev alldeles förskräckt. Jag måste ha drömt, för nu låg jag här i det skumma rummet tillsammans med Ed, och om jag hade hojtat något i drömmen så hade jag kanske väckt honom.

”Ed, är du vaken?” viskade jag tyst. Inget svar. Antagligen hade jag inte alls hojtat något. Och troligen inte drömt något heller. Det var fortfarande halvmörkt ute, så jag kunde ligga och dra mig litet till. Så skönt!

Att bygga två stora slott var faktiskt tillräckligt för att fylla kung Ludwigs tid på 1880-talet, även utan att han gav sig på Falkstenprojektet. Han kunde fortsätta att drömma om detta superslott utan att bygga det på allvar. Att skapa nya slott var allt som kung Ludwig brydde sig om längre. Han höll sig alltmer för sig själv, för han begrep sig inte på vare sig sitt rike, andra människor, eller ens sig själv.

Han var kung över ett land som nu sköttes som en provins av de förfärliga preussarna, så även om han själv inte höll så hårt i tyglarna längre så spelade det ju inte så stor roll. Och hans lustande efter män hade bara gett honom besvikelser.

På senare tid hade Richard Hornig fått i uppdrag att följa byggandet av de kungliga slotten från dag till dag, så att kung Ludwig inte skulle behöva göra det, och detta hade troligen lett till att kungens lusta efter honom hade övergått till ett rent professionellt beroende. När slotten tog längre tid än kungen hade begärt och sedan räknat med, då var det Hornig som fick sitta emellan – han var ju den som hade ansvaret för tidtabellen. När åren gick fortare än byggandet kom det ibland till gräl dem emellan.

En gång till hade kung Ludwig blivit betagen av en man. År 1881 fick han se en ung skådespelare, Josef Kainz, i en teaterföreställning, och blev genast attraherad inte bara av hans skönhet utan framför allt av hans sätt att föra sig på scenen.

Josef Kainz i rollen som Romeo (internet)

Kung Ludwig öste presenter över honom och tog honom också med sig på en långresa till Schweiz. Men han fann att det var i sina roller som skådespelaren var intressant – när Kainz spelade sig själv så blev han med tiden allt mindre attraktiv. Kärleken tynade bort.

Kung Ludwig II står och Josef Kainz sitter (internet)

Josef Kainz står och Kung Ludwig II sitter (internet)

Published in: on 2010/09/05 at 07:05  Kommentera  

Inlägg 734: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 14

Grundstenen till slottet Herrenchiemsee lades år 1878 och först fyra år senare började man arbeta med att skapa en formell park framför det. Det mesta av parkanläggningarna lades på slottets västsida – på östsidan avsåg man att bygga en kilometerlång spikrak tillfartsväg från kungens officiella båthamn, där hans gäster skulle lägga an. Det var därför som de två trapphallarna låg längst ut i det hästskoformade slottets två östra utlöpare. Det blev aldrig någon båthamn där och inte heller någon väg ditner, bara en spikrak, 25 meter bred gräsremsa genom skogen, kantad med en tät rad av planterade alléträd.

Denna raka gräsremsa fortsatte på den västra sidan av slottet när man väl hade kommit igenom 300 meter av formell slottspark. Efter 400 meter övergick gräset i remsan till vatten – en grävd kanal, också den 25 meter bred, fullbordade de 500 meter som var kvar av denna spikraka linje tvärs över ön från den ena sjöstranden till den andra.

Utsikten åt väster från Stora Spegelsalen fångade in de två fontänerna Fama och Fortuna i sina bassänger, den lägre blomsterparterren därbortom med tre mindre fontäner, och längst bort remsan av först gräs och sedan vatten ända bort till sjön. En plats för en gigantisk staty av Apollon hade förberetts just före kanalens början, men det blev aldrig någon staty där.

Slottsparken sedd från Stora spegelsalen, Herrenchiemsee (internet)

Med två jätteprojekt redan på gång drömde kung Ludwig fortfarande om ett superslott, som bokstavligen inte var av denna världen. Han hade platsen utsedd för det – en mäktig klippa 20 kilometer väster om hans barndomsslott Hohenschwangau. Han hade arkitekter utsedda för det – läckra skisser av det framtida superslottet blev utarbetade för honom.

Arkitektskiss av det planerade superslottet Falksten, Pfronten (internet)

Det skulle byggas på platsen för ruinen av Falksten (tys. Falkenstein), en gammal borg, varifrån utsikten var fantastisk. Från superslottet Falkstens höga torn skulle utsikten bli ännu mäktigare, och därifrån skulle kung Ludwig kunna styra sitt rike i en stil värdig honom. De franska slotten var nog vackra, men inom sig närde kung Ludwig drömmen om medeltida borgar byggda med nutida teknik. En borg som skulle skapa avund och skräck, inte med kanoner och gevär, utan genom sina torn och tinnar. Precis en sådan slottsborg ville kung Ludwig bygga sig.

Borgen Falksten som skulle bli superslottet Falksten, Pfronten (internet)

Det var bara det att det fattades pengar till det, något som kung Ludwig inte kunde förstå. Han hade bekostat alla sina slott ur sin egen portmonnä, och den var ju outsinlig.

Published in: on 2010/09/05 at 06:40  Kommentera  

Inlägg 733: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 13

Stora Spegelsalen sträckte sig tvärs igenom slottet från ena änden till den andra – nästan. Den lämnade rum för en separat sal i vardera änden, benämnda Krigshallen – nummer 9 på ritningen – och Fredshallen – nummer 8 på ritningen. Om de hade någon särskild funktion så står det inte klart för mig. Jag kan inte ens ge mig på en gissning. Men ståtliga var de båda.

Krigshallen, Herrenchiemsee (internet)

Fredshallen, Herrenchiemsee (internet)

Däremot fanns det en svit av samlingssalar som hade en klar funktion. De var avsedda för att samla middagsgäster eller rådgivare i vederbörlig ordning innan de släpptes in till middagsbordet i Stora Spegelsalen eller till kungen i Paradsovrummet. Den sviten började med den Kungliga Livvaktssalen – nummer 2 på ritningen – vilket låter som en simpel personallokal, men inredningen visar att det måste ha varit frågan om något mycket mera än så. Kanske livvakten där undersökte gästerna och rådgivarna för vapen och annat otäckt i stil med vad man gör på flygplatserna i dag, vem vet?

Kungliga livvaktssalen, Herrenchiemsee (internet)

Sedan följde Första Förrummet – nummer 3 på ritningen – och Andra Förrummet – nummer 4 på ritningen. Detta Andra Förrum var slottets näst största sal, dubbelt så stor som Paradsovrummet – antagligen krävde två hundra middagsgäster ordentligt med plats för att kunna rotera och bli ordentligt sedda av alla de andra gästerna.

Första förrummet, Herrenchiemsee (internet)

Andra förrummet, Herrenchiemsee (internet)

I kungens privatvåning lade jag märke till ett litet Porslinsrum – nummer 14 på ritningen – intill matsalen. Återigen ett rum som man tycker skulle ha varit helt avsett för personalen, och där kungens olika måltidsserviser förvarades, men inredningen där talar om någon mycket mera pretentiös avsikt med det rummet. Det verkar inte ha funnits ett enda skåp därinne.

Kungens privata porslinsrum, Herrenchiemsee (internet)

Kungen hade ett fint privat badrum med en stor bassäng att simma i. Den kunde helt klart endast byggas nere i bottenvåningen på slottet, så kungen fick allt lov att klara av en trappa för att komma ner till den.

Kungens privata badrum, Herrenchiemsee (internet)

Intill badrummet därnere låg också kungens privata påklädningsrum.

Kungens privata påklädningsrum, Herrenchiemsee (internet)

Denna trappa var en av de många mellan slottets olika våningsplan. Bara två av dessa trappor skulle synas, en i var ända på slottet, och de var identiskt byggda. Den Norra Paradtrapphallen – nummer 16 på ritningen – blev emellertid aldrig inredd, även om den var fullt funktionsduglig.

Norra oinredda paradtrapphallen, Herrenchiemsee (internet)

Den Södra Paradtrapphallen – nummer 1 på ritningen – blev däremot helt färdig och tjänade som slottets officiella entré. Den behöver två bilder för att helt komma till sin rätt.

Södra paradtrapphallen, Herrenchiemsee (internet)

Södra paradtrapphallen, Herrenchiemsee (internet)

Published in: on 2010/09/05 at 06:16  Kommentera  

Inlägg 732: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 12

Jämfört med slottet Linderhof var slottet Herrenchiemsee gigantiskt – det var lika stort som det mittparti av slottet i Versailles i Frankrike som hade varit förebilden för Herrenchiemsee. Det var fortfarande under byggnad vid kung Ludwigs död – mycket, främst inredning och utsmyckning, fattades då fortfarande och blev sedan aldrig färdiggjort.

Slottet Herrenchiemsee (internet)

Slottet Versailles (internet)

Slottet byggdes i hästskoform med fasaden – men inte entrén – mot väster, och planlösningen kan du studera här. Hur stort slottet var kan du bedöma med hjälp av den lilla måttstocken som du ser i övre vänstra hörnet.

Plan över slottet Herrenchiemsee (internet)

Det mesta – och det mest sevärda – av slottet var avsett att representera Bayern, inte att bo och trivas i. Kung Ludwig hade en liten svit av rum där han bodde i vardagslag – vilket var nästan jämt. Men även dessa små intima rum var naturligtvis fortfarande tillräckligt storslagna, som du kommer att få se.

Stora Spegelsalen – nummer 7 på ritningen – var utan jämförelse den ståtligaste av slottets alla paradsalar, hela 75 meter lång. Man får väl anta att det var här som statsbanketterna skulle ges för att imponera på gästande statsöverhuvuden – om kung Ludwig någonsin brydde sig om sådant. Med ett långbord i mitten skulle säkert två hundra gäster få gott om plats vid samma bord.

Stora spegelsalen, Herrenchiemsee (internet)

Taket, Stora spegelsalen, Herrenchiemsee (internet)

Kungens privata matsal – nummer 13 på ritningen – var betydligt mindre. Han tyckte om att vara för sig själv, även då han åt middag, och om hans matbord var försett med två stolar så var det bara för att hans privatsekreterare Richard Hornig skulle kunna dela måltiden med honom.

Kungens privata matsal, Herrenchiemsee (internet)

Paradsovrummet – nummer 5 på ritningen – var tillräckligt stort för att därifrån kunna styra landet. Hos kung Ludvig XIV (fra. Louis XIV) av Frankrike var det kutym för landets ledning att samlas i konselj runt kungens bädd, där han fortfarande satt, vederbörligen uppkuddad och med nattmössan kvar på huvudet, och höll ‘levée’ tidigt på morgonen.

Paradsovrummet, Herrenchiemsee (internet)

Men om stora beslut skulle fattas så fanns det en mera formell konseljsal – nummer 6 på ritningen – näst intill paradsovrummet.

Konseljsalen, Herrenchiemsee (internet)

Kungens privata sovrum – nummer 10 på ritningen – ser på bild inte mycket mindre ut än paradsovrummet, men det var faktiskt bara hälften så stort.

Kungens privata sovrum, Herenchiemsee (internet)

Näst intill det hade kungen sitt privata skrivrum – nummer 12 på ritningen – som man kanske skulle kunna jämföra med konseljsalen. Men skrivrummet var avsett för kungen att fatta sådana beslut som inte krävde samråd med andra.

Kungens privata skrivrum, Herrenchiemsee (internet)

Published in: on 2010/09/04 at 22:23  Kommentera  

Inlägg 731: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 11

Det ovanliga med detta operahus var att orkesterdiket, inklusive dirigenten, befann sig djupt nere under scenen för att enligt Wagners önskan vara helt dold för publiken, som skulle koncentera sig på handlingen däruppe utan att distraheras av taktpinnen. Salongen var också annorlunda konstruerad än i andra operahus vid den tiden – utan balkonger och loger hade den bara ett enda, starkt lutande golv för hela sin publik på 1.925 personer.

Salongen, Festspelhuset, Bayreuth, 1876 (internet)

Under byggnadstiden var kung Ludwig ofta tillsammans med Wagner, aldrig i huvudstaden utan på något av sina slott eller i dennes bostad i Bayreuth.

Kung Ludwig II och Richard Wagner (internet)

Wagner komponerade och fullbordade flera operor under dessa år, bland annat de fyra som ingick i den tetralogi som han kallade Niebelungens Ring:

  1. Rhenguldet (tys. Rheingold): Härskarringen skapas och förbannas.
  2. Valkyrian: Siegfried avlas av syskonen Siegmund och Sieglinde. Brünhilde sövs ner, omringad av eld.
  3. Siegfried: Siegfried växer upp, erövrar ringen, och uppväcker Brünhilde.
  4. Ragnarök (tys. Götterdämmerung): Kampen om ringen fortsätter, Siegfried dödas och Brünhilde återbördar ringen till naturen.

Festspelhuset byggdes från år 1872 till år 1876. Rhenguldet och Valkyrian hade uppförts i München redan omkring år 1870, men Siegfried och Ragnarök fick sin urpremiär i Bayreuth, när festspelhuset invigdes i augusti 1876 med hela Niebelungens Ring spelad under fyra kvällar i rad.

Enbart Richard Wagners operor har någonsin uppförts där – teatern byggdes av honom, för hans iscensättningar, och då byggnaden helt bestod av trä var akustiken perfekt för just hans musik.

Kung Ludwig medverkade i det hela enbart som mecenat. Däremot var han aktiv som byggherre för ett annat slott som han byggde från år 1869 nära sitt uppväxtslott Hohenschwangau, men det gick så sakta framåt att det inte räckte till för Ludwigs byggnadsiver.

Därför gav han sig år 1878 på ett slottsbyggnadsprojekt på en ö i en sjö. Han hade redan år 1873 köpt hela Herrön (tys. Herreninsel) i Chiemsjön (tys. Chiemsee), som låg 60 kilometer sydost om München – och 20 kilometer norr om Reit-im-Winkl. Från 700-talet hade det legat ett munkkloster på Herrön, samtidigt som Damön (tys. Fraueninsel), Chiemsjöns andra, mycket mindre ö, hade haft ett nunnekloster – men i början av 1800-talet hade båda klostren redan upphört.

Herrön låg mitt i Chiemsjön (internet)

Published in: on 2010/09/04 at 20:18  Kommentera  

Inlägg 730: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 10

Slottet Linderhof hade en mycket stor parkanläggning. Det låg ju ute på bondvischan, så plats fanns det gott om. Det var välansade gräsmattor och jämna gångvägar överallt – romantiken krävde ju i sina till synes ofta vilda landskap samma förtroendegivande säkerhet som statliga myndigheter i våra dagar gör, och Linderhof var ju ett romantiskt slott.

Där fanns bassänger med springvatten, ekotempel och vattenfall, och en jaktstuga som liknade den som Wagner hade beskrivit för första akten av operan Valkyrian (tys. Walküre).

Parkens jaktstuga, Linderhof (internet)

Och så det mest bekanta av allt, nämligen Venusgrottan. Kung Ludwig hade där sökt skapa Hörselbergsgrottan från Wagners opera Tannhäuser men med Capris Blå Grotta med sina stalagtiter – av gips – och sitt blåskimrande vatten – med skimret skapat av elektriska lampor.

Parkens Venusgrotta, Linderhof (internet)

Han blev dock aldrig riktigt nöjd med den blåa färgen och sände Richard Hornig till Neapel två gånger för att på platsen studera Blå Grottan i detalj för att bli på det klara med varför hans Venusgrotta inte hade lyckats skimra lika blått.

Blå Grottan, Capri (internet)

Allting i parken var faktiskt direkt taget ur Wagners olika operor, och när kung Ludwig roddes omkring inne i Venusgrottan i en snäckformad båt och en operaartist sjöng för honom, så var det gärna från första akten av Tannhäuser.

Terrassträdgårdarna och slottet, Linderhof (internet)

Nu hade kung Ludwig sitt drömslott. Där kunde han klä upp sig i full kunglig regalia, och det goda med den saken var att han inte behövde spela kung – han var ju kung och  klädde sig med all rätt i den dräkt som han var berättigad till. Emellertid gjorde han verkligheten till sin fantasi, fantasin att han var en enkel bonde som olovandes uppträdde som kung. Det kunde han ju göra ute på Linderhof, där det inte fanns någon som kunde se honom göra detta. Mitt i all prakten och glansen ville han helst av allt vara ensam med sig själv. Eller, när han så behagade, tillsammans med sin sekreterare Richard Hornig.

Kung Ludwig II i full regalia (internet)

Men tiden gick, och Ludwig hade ingenting att göra nu när byggandet av Linderhof hade avslutats. Det var vad han kände, fastän han faktiskt hade varit i gång med andra byggnadsarbeten samtidigt som han lade ner sin själ på Linderhof.

Han hade bekostat byggandet av en teater strax norr om Bayreuth, så att Richard Wagner skulle kunna uppföra sina operor i Bayern, fast på lagom avstånd från München. Emellertid var det Wagner som ledde byggandet av festspelhuset enligt ritningar som han använde utan tillstånd – typiskt Wagner! – från arkitekten, som en gång i tiden hade planerat ett operahus för honom i München.

Festspelhuset, Bayreuth, 1882 (internet)

Published in: on 2010/09/04 at 19:59  Kommentera  

Inlägg 729: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 9

Slottet Linderhof som var det slutliga resultatet av allt byggandet och ombyggandet och tillbyggandet hade ingenting gemensamt med det ursprungliga skogvaktarhuset. Man kunde tycka att det hade varit mycket enklare att börja bygga slottet Linderhof från grunden upp, men min tanke – jo, jag tillät mig själv att vara med i min egen dröm – var att kung Ludwig inte hade haft några definitiva planer från början på vad det skulle bli. Med bara jaktslottet Schachen bakom sig var det kanske inte så lätt för en 24-årig kung utan formell aktitektutbildning att ha tillräckligt vidlyftig fantasi.

När allt äntligen var på plats år 1876 så stod där en rokokobyggnad baserad på Trianonpalatset utanför Paris. Kung Ludwig var fascinerad av de franska kungarna, särskilt de fyra Ludvigarna nummer IX, XIV, XV och XVI, och det mesta av vad han byggde var hämtat från dessa kungars slott.

Slottet Linderhof (internet)

Om man mot förmodan skulle tänka sig att bo i ett slott som Linderhof så fick man dras med dess otroligt åbäkiga planlösning.

Planritning för Linderhof (internet)

Det fanns egentligen bara tre rum med specificerad funktion: Sovrummet, audiensrummet, och matrummet. Resten var bara prål: spegelsalen och så två gobelängsalar som var behängda med textilgobelänger på alla väggarna. Bortsett från spegelsalen, från vilken man kunde direkt nå de två gobelängsalarna, så var man tvungen att gå igenom små kabinett, som inte hade någon funktion mera än att gås igenom, för att komma från ett rum till ett annat. Och Linderhof var inte något stort slott – rummen var stora nog men inte imponerande så. Vad som imponerade var att alla tillgängliga ytor, inklusive taken, var utsmyckade så till den himla milda grad med guldsniderier, brokader och målningar.

Bortsett från entrén och trapphallen var nedervåningen reserverad för kök och betjäning, och därför var den nästan helt fönsterlös. Slottets största rum var kung Ludwigs sovrum, vilket han med tiden kom att vilja utöka med några meter för att trivas i det. Detta arbete påbörjades år 1885, men han fick aldrig se ändringen fullbordad.

Sovrummet, Linderhof (internet)

Därnäst i storleksordning kom spegelsalen, som på bild verkar vara av samma storlek som min barnkammare på Slottsmöllan – fast en aning mera påkostad. Vem vet vad en spegelsal egentligen är avsedd för?

Spegelsalen, Linderhof (internet)

Matrummet och audiensrummet var båda ovala i formen och lika stora.

Matsalen, Linderhof (internet)

Audienssalen, Linderhof (internet)

De två gobelängsalarna var också av samma storlek fast rektangulära, och de fyra kabinetten skulle vara lagom till garderober om de inte hade varit avsedda som genomgångsrum. Jag har tagit med en bild av vardera rumstypen.

Östra gobelängsalen, Linderhof (internet)

Blåa kabinettet, Linderhof (internet)

Published in: on 2010/09/04 at 19:32  Kommentera  

Inlägg 728: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 8

Mitt i denna sagolika dröm vaknade jag till, kände mig törstig och tassade upp för att ta mig ett glas vatten. När jag tände ljuset och såg hur eländigt trist detta hotellrum i Fötterna var – trots att min älskade Ed låg och sov så sött med mig där – i jämförelse med kung Ludwigs magnifika slott, så ville jag genast fortsätta min dröm. Nu ville jag som hastigast besöka alla de slott som jag anade att han skulle skapa, så jag släckte ljuset och kröp kvickt ner i sängen igen.

Jo, minsann – jag var plötsligt återigen hundra år tillbaka i tiden i en trakt som jag kände väl till från vår tripp med linbanan upp till toppen av Zugspitze. Just där, söder om Garmisch-Partenkirchen, byggde kung Ludwig mellan åren 1869 och 1872 ett jaktslott vid namnet Schachen. Kung Ludwig var inte intresserad av att skjuta djur, men hans privatsekreterare Richard Hornig gjorde det gärna. Det får väl därför anses att detta jaktslott byggdes för att de två skulle kunna vistas där, långt bort från all ära och redlighet, och att Hornig då skulle kunna jaga vilda djur till sitt hjärtas lust varenda dag. Och på nätterna skulle kung Ludwig då kunna jaga honom.

Slottet var byggt helt i trä på 1.866 meters höjd över havet. Bottenvåningen var enkelt inredd i furuträ och hade vardagsrum, arbetsrum, sovrum och toalett.

Jaktslottet Schachen (internet)

Övervåningen bestod huvudsakligen av den turkiska salen, inredd i maurisk stil, i mycket liknande ett prunkande turkiskt palats. Den dyrbara orientaliska prakten innefattade en springvattensfontän i mitten, äkta mattor på golvet, förgyllda sniderier, påfågelsfjädrar, lyxiga divaner, emaljerade vaser, prunkande takkronor och färgade glasrutor, allt samverkande till en tusenochennattsatmosfär, där kungen kunde känna sig som kalif och sultan, och samtidigt som schejk, emir och herre över alla muslimer.

Turkiska salen, Jaktslottet Schachen (internet)

Han delade inte sitt slott med någon personal – utom förstås sin privatsekreterare. All annan hjälp bodde i ett annat hus just nedanför backen, benämnt Schachenhuset (tys. Schachenhaus).

År 1869 började kung Ludwig också att bygga slottet Linderhof. Han köpte in ägorna i en trakt som tilltalade honom, inte långt från Oberammergau, och det första han gjorde var att bygga om skogvaktarens hus för att för tillfället ha någonstans att bo, och han kallade det då helt enkelt ‘Kungens stuga’.

Kungens stuga, i mitten, med första tillbygget, Linderhof, 1871 (internet)

Under åren därefter byggde han till stugan, och till slut var den del som hade utgjort ‘Kungens stuga’ helt överflödig. Kung Ludwig var sentimental och ville inte riva den, så han behöll den men flyttade den ett par hundra meter bort från sitt nya slott i vardande.

Published in: on 2010/09/04 at 09:24  Kommentera  

Inlägg 727: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 7

Genom sin väninna sedan barndomen, Elisabeth av Österrike, hade kungen lärt känna hennes yngre syster Sophia, och eftersom hans folk krävde att få en tronföljare så bestämde sig dessa för att ingå äktenskap. Sophia visste då att det enda de hade gemensamt med varandra var kärleken till Richard Wagners musik, men chansen att bli drottning av Bayern räckte till för henne så att de den 22 januari 1867 kunde offentliggöra sin förlovning. Bröllopet hade planerats till augusti, men kung Ludwig sköt på det till oktober. Bara en vecka före bröllopet bröt han emellertid förlovningen – han skrev till Sophia att han älskade henne som en syster men inte som en hustru.

Att han gjorde detta var troligen därför att han den 11 maj 1867 på en tjänsteritt hade kommit i kontakt med Richard Hornig, en före detta militär, som nu arbetade som stallmästare i det kungliga stallet på slottet Berg. Han var fem år äldre än kungen, stor och stark och mycket duktig ryttare och jägare, med blont hår och blå ögon och – han älskade Wagners musik.

Richard Hornig (internet)

Under 18 års tid förblev Hornig i kung Ludwigs tjänst, inte bara som stallmästare och chef för alla de kungliga stallen med sina femhundra hästar, utan också som kungens personliga sekreterare. Som sådan var han kungens intime vän och förtrogne, skötte all hans korrespondens, och levde helt tillsammans med kungen. De två tog sig ofta i ett elegant fyrspann till slott och hus och stugor, som låg undangömda bland bergen, där de ibland gjorde romantiska månskensturer i en släde upplyst av facklor. De gjorde också en resa genom övriga Tyskland och i Frankrike, med kungen incognito under namnet greve von Berg.

Bayern halkade under åren omkring 1870 med i två krig på Preussens sida, och det slutade med att alla de tyska kungadömena gick samman i ett stortyskt rike, som dock fick behålla sina individella kungahus. Politik tråkade ut kung Ludwig, och han valde att mer och mer ägna sig åt arkitektur och byggde under årens lopp flera extravaganta byggnader, de flesta av dem slott. De fick kosta vad de ville, för han begrep sig ju inte alls på pengars värde.

Kung Ludwig började föra dagbok år 1869, när han alltså var 24 år gammal. Där antecknade han att hans känsla för män hade skapat en inre osäkerhet hos honom. Han skrev att det var hans plikt, som katolsk monark, att följa kyrkans läror, men att han ändå inte kunde förneka sin egen natur. Han beskrev sina känslor för Richard Hornig som ”min själs älskade”.

Published in: on 2010/09/04 at 08:57  Kommentera  

Inlägg 726: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 6

Vid ett besök hos Wagner den 7 augusti 1866 försökte Paul von Thun und Taxis att övertala honom att återvända till München. Han rapporterade detta möte i ett brev till kung Ludwig: ”Jag har just lämnat den intima cirkeln av Goda Vänner och har dragit mig tillbaka till det lilla hemtrevliga rum som vi delade när du och jag var här tillsammans. Vilket vackert minne jag har av det! Han och hans fru sänder dig sina varmaste hälsningar. Må Gud bevara dig och behålla dig på tronen. Det är deras önskan likaväl som min egen, för enbart på så sätt kan vi nå våra höga ideal. Resultatet av min resa hit kan jag beskriva bättre i detalj när vi träffas, och jag tror att du kommer att gilla det. Men nu, god natt, i mina tankar hälsar jag dig tusenfalt. Din uppriktige och trogne Paul.”

Paul von Thurn und Taxis (internet)

Men förhållandet mellan kung Ludwig och Paul von Thurn und Taxis vad dömt att gå på sned. Det är uppenbart att de inte kunde hålla sin kärlek hemlig, och mot slutet av år 1866 började elaka tungor att säga till kungen att hans Paul levde ett lössläppt liv ute i München. Eftersom kung Ludwig själv aldrig hade ägnat sig åt falskhet så trodde han på dessa rykten och kunde inte strunta i vad han fick höra. Samtidigt som hans kärlek till Paul hade växt sig allt starkare, så var deras vänskap så osäkert balanserad att varje felnyanserat ord blev en direkt fara för deras förhållande. Ett ögonblick kunde Paul säga något som kungen kände som brist på vördnad för hans ställning och nästa ögonblick kunde han tycka att Paul inte visade honom tillräckligt mycket ömhet.

Kung Ludwig II (internet)

Alla dessa småsaker växte med tiden tills Ludwig inte längre kunde stå ut med det, och en vacker dag bröt han plötsligt all kontakt med Paul och svarade inte på hans brev. Paul hade ingen aning om vad som hade hänt och skrev många förtvivlade brev till kungen utan att få svar.

I december 1866 skrev han ett sista brev till kung Ludwig: ”Min egen älskade Ludwig! Vad i alla helgons namn har din Paul gjort dig för ont? Vad har han sagt till dig som inte ens lett till en handskakning, inget god natt, inget adjö? Jag kan inte uttrycka hur jag känner det, men min darrande hand kanske visar dig hur mycket oro jag hyser. Jag menade inte att såra dig. Förlåt mig – var god mot mig igen. Jag fruktar det värsta – jag klarar inte detta. Måtte dessa rader leda till en försoning mellan oss! Amen! Förlåt din stackars Paul.”

Ludwig förblev Paul von Thurn und Taxis enda kärlek under hela resten av sitt liv.

Published in: on 2010/09/04 at 08:45  Kommentera  

Inlägg 725: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 5

Långt före allt detta hade Wagner mellan åren 1856 och 1859 komponerat en opera som hette Tristan och Isolde, men på grund av sitt vidlyftiga leverne hade han inte lyckats få den uppförd någonstans. Utan kung Ludwigs inflytande hade han troligen aldrig kommit att skriva lejonparten av alla sina stora operor och få dem uppsatta i värdig stil. Därmed räddade kungen Richard Wagners fortsatta karriär och lät honom berika världens operaskatt med många underbara verk.

Redan inom ett år, den 10 juni 1865, fick Tristan och Isolde sin premiär i München, och du får höra ouvertyren till den om du klickar här.

Scen ut Tristan och Isolde (internet)

Det hade varit mängder med problem före premiären – bland annat leddes orkestern av Hans von Bülow, som inte bara var maken till Wagners älskarinna Cosima utan också var känd som taktlös och besvärlig att ha att göra med. Igen mycket krångligt.

Dirigenten Hans von Bülow (internet)

Tristan och Isolde blev en stor succé, men Wagner fortsatte ändå att vara en visa på stan. Eftersom han stod kung Ludwig nära återspeglades hans beteende på kungen, som till slut såg sig tvungen att få honom bort från München. Ludwig hyrde därför en villa i Luzern i Schweiz för Wagner och fick denne att i mars 1866 flytta iväg dit. Wagner fortsatte att få sitt kungaapanage under resten av sitt liv, och kungen och han fortsatte att stå i kontakt med varandra under åren genom hundratals kärvänliga brev, ibland personligen befordrade av Paul von Thurn und Taxis som diskret brevbärare.

Wagners hem, Villa Tribschen, Luzern (internet)

Paul själv skrev följande vältaliga brev till kung Ludwig den 5 maj 1866: ”Kära älskade Ludwig! Jag har just avslutat min dagbok med mina tankar om de underbara timmar som vi tillbringade tillsammans den där kvällen för en vecka sedan och som gjorde mig till världens lyckligaste man. Åh Ludwig, Ludwig, jag är dig helt hängiven! Jag avskydde alla de där människorna som jag hade omkring mig – jag satt stilla och var i mina tankar ensam med dig. Mitt hjärta bultade när jag efteråt passerade ditt residens och såg ditt upplysta fönster.”

Snart därefter reste kung Ludwig och von Thurn und Taxis tillsammans för att besöka Wagner i hans villa i Schweiz. Där nämnde kungen något om att abdikera och gå i exil för att få leva tillsammans med sin älskade Paul, men de båda avrådde honom på det bestämdaste från att göra det.

Published in: on 2010/09/04 at 08:18  Kommentera  

Inlägg 724: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 4

Här följer ett antal yttranden som vittnar om förhållandet mellan de två turturduvorna.

”Den andra gången som Ludwig gick ut på staden för sig själv var lika betydelsefull. Han tog sig då till dörren till sin nye vän och privatofficer. Den lägenheten låg vid Turkgatan 82, och Paul hade utan tvivel flyttat dit för att vara nära slottet.”

”Käraste Ludwig, åh Ludwig, du kunde inte ha gjort mig lyckligare än att låta mig vara vid din sida! Du frågar om jag hade tänkt på dig – du vet ju att du är allt jag tänker på, att ditt ansikte alltid finns rätt framför mina ögon.”

”Ludwigs första och intimaste förhållande var utan tvekan det med sin privatofficer Paul von Thurn och Taxis. The två unga männen var helt uppslukade i en fors av ungdomlig entusiasm. De tillbringade varje stund tillsammans, ute på den tysta landsbygden, inne i de mörka alpskogarna, på språng från den ena jakthyddan till den andra för att ensamma krypa samman framför en sprakande brasa i armarna på varandra.”

”Jag kommer alltid att tänka på dig med kärlek. Farväl käre Ludwig, jag omfamnar dig och trycker dig till mitt trogna hjärta.”

”Deras kärlekshistoria började före den 27 oktober 1863 och hade stor inverkan på dem båda, men för Paul skulle Ludwig förbli hans enda kärlek till den dag han dog.”

Paul von Thurn und Taxis delade kung Ludwigs passion för Richard Wagner och teatern. Paul hade själv en vacker sångröst och sjöng flera gånger för kungen. Wagner tränade honom på ett stycke ur operan Lohengrin, i vilket han uppträddde på kungens 20-årsdag den 25 augusi 1865 vid Alpsjön (tys. Alpensee) invid slottet Hohenschwangau.

Alpsjön med slotten Hohenschwangau och Neuschwanstein (internet)

Von Thurn und Taxis var klädd till Lohengrin i en silverblank rustning och gled fram i en båt över sjön, dragen av en konstgjord svan, och hela den scenen var illuminerad av elektriskt ljus. Klicka nu här och koppla av en stund till ouvertyren till Lohengrin.

Paul von Thurn und Taxis som Lohengrin vid Alpsjön, 25 aug 1865 (internet)

Wagner hade levt hela sitt liv på rullan. Han hade varit gift i 30 år i ett mycket skakigt äktenskap. Han hade levat i landsflykt i tolv år efter diverse inblandningar i radikala folkrörelser, med mycket dryckjom och ständig jakt undan fordringsägare. När han träffade kung Ludwig hade han redan fått barn med Cosima, hustrun till en känd dirigent, Hans von Bülow, något som måste hållas hemligt så länge Wagners första fru levde. Hon dog år 1866, och sedan kunde Cosima flytta från von Bülow till Wagner i väntan på sin skilsmässa, som dock dröjde till år 1870. Mycket krångligt.

Cosima von Bülow (internet)

Published in: on 2010/09/04 at 07:57  Kommentera  

Inlägg 723: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 3

Jag vaknade till ett ögonblick. Den här drömmen var alltför smäktande romantisk för att sova genom, tyckte jag, men när jag upptäckte att det var just genom att sova som jag kunde drömma allt detta så lät jag mig genast somna om igen.

Vid 15 års ålder hade kronprins Ludwig fått höra Richard Wagners opera Lohengrin och greps helt av musiken och skådespeleriet. Han förblev för resten av sitt liv hänförd av Wagners musik.

När han som 18-åring blev kung var det första han gjorde att sända efter Richard Wagner till slottet Nymphenburg och den 4 maj 1864 träffades de för första gången.

Richard Wagner (internet)

Den unge kungen betalade genast av alla skulder som Wagner hade dragit på sig och förband sig att förse Wagner med ett generöst årligt artistarvode. Han hyrde också för honom ett hus ute vid Starnbergersjön (tys. Starnberger See), varigenom de två då kunde umgås så gott som dagligen i kungens närbelägna sommarslott Berg.

Slottet Berg vid Starnbergersjön (internet)

Wagner gjorde den 5 maj 1864 följande anteckning i sin dagbok om sitt första möte med kung Ludwig: ‘Minsann, han är så snygg och klok, känslig och ljuvlig, att jag är rädd att hans liv kommer att smälta bort i denna vulgära värld såsom blott en tillfällig gudadröm.’ Det är inte klart om det utvecklades ett romantiskt förhållande mellan dem, eller om Richard Wagner ens var bisexuell.

Kung Ludwig II och Richard Wagner (internet)

Den 18 januari 1865 tog kung Ludwig sin vän Paul von Thurn und Taxis, som under hela successionstiden hade varit vid hans sida i sin position som privatofficer, och gjorde honom officiellt till sin konfidentiella assistent. Under de följande två åren var Paul hans allra bästa vän, och de var allmänt betraktade som likvärdiga i fråga om manlig skönhet.

”Låt mig försäkra dig att jag alltid kommer att med samma uppriktighet bevara den känsla av tacksamhet och trogen kärlek som jag i dag i mitt hjärta hyser för dig. Bevara mig för alltid i din åtanke, din trogne Ludwig.”

Paul von Thurn und Taxis (internet)

Elaka rykten började cirkulera i München i januari 1865 om att kung Ludwig skulle ha ett sexuellt förhållande med såväl Wagner som med von Thurn und Taxis, och dessa rykten blev efterhand till allvarliga problem för kungen. Paul förde dagbok, men tyvärr förstördes alla hans tillhörigheter senare av hans familj för att rädda hans rykte. Åtskilliga brev från Paul till Ludwig finns dock bevarade och vittnar om kärleken mellan de två.

Kung Ludwig II (internet)

Published in: on 2010/09/04 at 07:38  Kommentera  

Inlägg 722: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 2

Romantik blev det emellertid för honom som 17-åring, då kung Maximillian den 1 maj 1863 utsåg den då 18-årige fursten Paul von Thurn und Taxis till privatofficer i den unge kronprinsens tjänst.

Paul von Thurn und Taxis, 24 jan 1964 (internet)

Furstens uppgift var att med fast hand leda prinsen på hans väg från barn till vuxen man, vilket betydde att de tillbringade så gott som all tid tillsammans. De två var i praktiken ganska jämnställda – den ene hade mera livserfarenhet och den andre en högre börd – och de blev därför snabbt vänner. Sedan de hade tillbringat tre veckor tillsammans utan övervakning av föräldrar och hovfunktionärer på en resa till Berchtesgaden i september 1863 uppstod det utan tvekan ett ungdomligt kärleksförhållande dem emellan.

Samtidigt som kronprins Ludwig var bortskämd med all den obegränsade lyx som livet kunde erbjuda en ung kronprins, så var han med avsikt undanhållen sådant som det ansågs att han borde skyddas från, som till exempel pengar. Han fick inga egna kontanter att använda efter behag, alltså inga fickpengar – allt som han ‘behövde’ var ju givet honom.

Kronprins Ludwig, 1864 (internet)

Och i den situationen befann han sig när hans far, efter tre dagars opasslighet, den 10 mars 1864 plötsligt avled, och den 18-årige ynglingen plötsligt blev kung Ludwig II av Bayern.

Kung Ludwig II i sin kröningsmantel (internet)

Han var alltså totalt obekant med pengars värde och för övrigt helt oinsatt i vad en kung sysslade med. Under sin uppväxttid hade kronprins Ludwig undervisats huvudsakligen i historia, klassiska språk och franska. För språkstudier var han vid 16 års ålder en tid i Frankrike och råkade då besöka borgen Pierrefonds och där träffa samman med den store arkitekten Eugène Viollet-le-Duc, som höll på med att restaurera den.

Eugène Viollet-le-Duc (internet)

Det som kronprins Ludwig där såg kom honom att omedelbart drömma om att själv bygga pampiga slott i romantisk medeltidsstil. Det var väl något nyttigt att använda pengar till?

Borgen Pierrefonds från 1100-talet hade skjutits i sank och reparerats upprepade gånger under århundradernas gång tills kejsar Napoléon III år 1850 engagerade Viollet-le-Duc för att återställa den till sitt ursprungliga skick, men att avsiktligt behålla delar av de ‘pittoreska’ ruinerna som dekorativa detaljer.

Ruinerna av borgen Pierrefonds före restaureringen (internet)

Arkitekten gav sig på uppgiften med fria händer och strävade därvid att inte just återställa den gamla borgen, utan att av den skapa det ståtliga slott som han ansåg hade varit byggarens avsikt när borgen ursprungligen kom till på medeltiden.

Modell av planerna för slottet Pierrefonds (internet)

Slottet Pierrefonds efter restaureringen (internet)

Published in: on 2010/09/04 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 721: 29 sep 1966

Disneylandsdrömmen del 1

Ed stod vid min säng nästa morgon när jag vaknade av att han lätt puffade på mig: ”Hur är det med dig? Du har tårar i ansiktet – gråter du?”

”Jag… mig… det var så ledsamt…”, snubblade jag på mina ord.

”Drömde du nåt trist?” kramade min rare Ed om mig.

”Ja, han dog…”, svarade jag, men sedan tog det slut. Vem dog? Det hade redan försvunnit. Men så är det alltid – jag vet vad jag har drömt om när jag vaknar, men två sekunder senare är allting borta. Alltid. Aldrig någonting att slå upp i en drömbok.

Det var en härlig morgon, och snart var vi på vår väg norrut. De vägar som ledde raka vägen uppåt på kartan kallades för den ‘Romantiska vägen’ (tys. Romantische Straße), för den skulle gå genom eller förbi många städer och minnesmärken från äldre dagar – åldern på ting gör dem alltid romantiska.

Vägen ledde ut ur Fötterna på en bro över en liten å och efter bara ett par hundra meter såg en av oss en riddarborg resa sig ur skogen ett par kilometer bortöver fälten på vår högra sida.

”Vad är det där?” utbrast vem det nu var som såg det först.

”Vad då?” undrade den andre.

Jag hade varit i Kalifornien men inte Ed, så det var jag som sade: ”Det känner jag igen. Det är Askungens (eng. Cinderella) slott på Disneyland. Vi har kommit till Kalifornien. Det måste vi titta på.”

Askungens slott, Disneyland, Los Angeles (internet)

Vi tog av på en liten byväg som ledde över fälten rätt mot detta slott som sakta sjönk ner bakom träden.

Slottet kom att visa sig ha byggts av en för oss okänd kung Ludwig II av Bayern.  Han hade fötts på slottet Nymfborg (tys. Nymphenburg) i München år 1845 som son till kung Maximilian II.

Slottet Nymfborg, München (internet)

Han skulle ha döpts till Otto, men farfar Ludwig I ville att han skulle få namnet Ludwig eftersom de två Luwigarna hade gemensam födelsedag. Och därvid blev det. Namnet Otto fick hans bror hålla tillgodo med när han föddes tre år senare.

Kronprins Ludwig med mor, far och lillebror Otto (internet)

Ludwig var strängt hållen som barn, inte av föräldrarna som han sällan träffade, utan av sina privatlärare och informatorer, och vistades då mest på slottet Hohenschwangau, som hans far hade byggt ovanpå den husgrund som fanns kvar från ett tidigare slott och byggt det i samma medeltidsstil som det gamla.

Slottet Hohenschwangau (internet)

Drottningens privata rum, Slottet Hohenschwangau (internet)

Som liten kronprins fick han leva mycket för sig själv. I de unga tonåren blev han vän med sin kusin Elisabeth, som senare blev kejsarinna av Österrike. Det var ingen romantik, fattas bara, men de stod varandra nära och gav varandra romantiska namn som Örn och Duva.

Kronprins Ludwig som tonåring (internet)

Kejsarinnan Elisabeth av Österrike som ung, i mörk klänning, med systern Hélène (internet)

Published in: on 2010/09/04 at 05:54  Kommentera