Inlägg 840: 1 apr 1967

Religionsfrihetshelgdagsvalsmöjligheterna

Vid kvartalsskiftet fick vi igen en förbättring av våra villkor från IBM. Man märkte att affärerna gick bra, för det var i sådana tider som firman hade råd med sådant. Och det som en gång hade förbättrats togs naturligtvis inte bort igen när tiderna blev svårare, så dessa saker var permanenta. Den förra förbättringen var att IBM skulle stå för hela kostnaden för sjukhusvistelse och operationer – även om den ändringen gjordes så sent att jag inte fick någon nytta av den. Nu var det semesterdagarna som utökades.

Tidigare hade det gällt att man efter åtta års tjänst hade rätt till 15 semesterdagar om året, från att dessförinnan ha fått 10. Nu skulle väntan på detta komma att skäras ner till fem år. Jag hade redan fyra år bakom mig, så nästa år skulle jag alltså få tre veckors semester! I verkligheten hade jag alltid tagit ut tre veckor, dels som kompensation för alla de extra lördagar – för att inte tala om 14 timmars arbetsdagar – som jag hade använt för att få vårt mäklar-CCAP-program att fungera i tid, och dels hade jag använt mig av ‘valfria’ helgdagar.

Eftersom Amerika, religiöst ut i fingerspetsarna som det var, hade med i grundlagen att staten inte fick blanda sig i utövandet av religion – staten skulle officiellt fungera sekulärt – så var de allmänna helgdagarna grundade på annat än någon viss religions behov. Jo, juldagen var förstås en helgdag som alla fick fira vare sig den hörde till ens religion eller ej, och visst var detta helt inkonsekvent – men det heter att ‘konsekvens är ett spöke för små själar’ (eng. consistency is a hobgoblin of little minds), och därför gav sig ingen på att argumentera om det och därmed visa för alla att ens själ var i minsta laget.

Våra helgdagar hade därför mest att göra med landet och skörden och nyåret och presidenterna – och inte alls med Gud och Jahve och Allah. Dessa fick vördas på privat tid, och IBM hade löst den knuten genom att förutom de sju allmänna helgdagarna – nyårsdagen, Washingtons födelsedag, gravsmyckningsdagen, oavhängighetsdagen, arbetsdagen, tacksägelsedagen och juldagen – låta alla anställda vara lediga under fem dagar per år efter eget val. Långfredagen, yom kippur, ramadan, vad man behagade. Om ens religion firade helg i fem dagar i rad i omedelbar anslutning till ens semester, så hade vi ju religionsfrihet, inte sant?

Religionssymboler (internet)

Jag undrade ibland vad IBM hade gjort om någon religion hade tillämpat åtta dagars vecka i stället för sju?

Published in: on 2010/10/20 at 09:15  Kommentera  

Inlägg 839: 18 – 20 mar 1967

Skattedeklarationsfotokopieringen

Så hade ett skatteår rullat förbi, och under det smältande veckoslutet efter S:t Patrik fantiserade jag ihop mina deklarationer för år 1966. Fotokopiering hade just uppfunnits, och vi hade fått en fin apparat på mitt kontor, så på måndagen kopierade jag mina deklarationer. Man skulle inte använda apparaten för privata saker – men alla andra gjorde det…

Jag hade fått 62.652 kronor från IBM för mitt idoga arbete, jag hade fått 385 kronor i aktieutdelningar – men eftersom upp till 518 kronor var skattefria blev det noll i deklarationen – och jag hade fått 62 kronor i ränta. Jag hade förlorat netto 2.305 kronor på de aktier jag hade sålt – usch, men det fick jag dra av från inkomsterna. Och så fick jag dra av 1.735 kronor från mina inkomster, därför att lön under sjukdomsfrånvaro inte alls beskattades efter 30 dagar. Detta var något som jag aldrig hade hört talas om, och det verkade uppriktigt sagt inte klokt, eftersom  jag hade fått full lön under alla de fem veckor som jag hade varit borta från arbetet i samband med mina två operationer.

Den beskattningsbara nettoinkomsten var alltså 61.241 kronor, och den federala skatten på det blev 11.713 kronor. Det hade dragits av 10.472 kronor av IBM, och jag skulle alltså ha 1.241 kronor att betala in med deklarationen. Jag gick som vanligt dit och betalade kontant.

Min federala deklaration för 1966, första sidan (2010)

Min federala deklaration för 1966, andra sidan (2010)

Delstatsdeklarationen tog nettoinkomsten som den var på den federala, och delstatsskatten blev 2.360 kronor. IBM hade dragit 2.354 kronor, så jag var alltså skyldig 6 kronor där. Jag gick också dit och betalade kontant.

Min delstatliga deklaration för 1966 (2010)

Men sedan den 1 juli 1966 fanns det också ett tredje skattespöke, staden Nya York. På den blanketten använde de igen samma nettoinkomst, och skatten blev 428 kronor. Men eftersom den beskattningen bara hade satts i gång vid halvårsskiftet så fick skatten reduceras till hälften – ett lustigt sätt att klara av det bryderiet – och därför blev skatten bara 214 kronor. IBM hade dragit av 263 kronor, så från dem fick jag snart därefter en check på 49 kronor med posten.

Min kommunala deklaration för 1966 (2010)

Pank och fågelfri!

Under president Johnson hade de federala inkomstskatterna börjat gå ner. När jag kom till Amerika år 1963 var den lägsta skatteprocenten 20% och den högsta 91%, men nu år 1966 hade den lägsta gått ner till 14% och den högsta till 70%.

Är inte skatter underbara? När man har betalt dem känns livet verkligen som om det vore värt att leva!

Published in: on 2010/10/20 at 09:12  Kommentera  

Inlägg 838: 15 – 21 mar 1967

Patricksdagssnöstormsutanavseendelämnandet

Kalla det gärna för trivialt när jag nu nämner att jag i ett brev från mamma fick ett tidningsklipp om att en klasskamrat till mig i Sigtuna, Richard Wittgenstein, hade förlovat sig med en dansk prinsessa. Jaha. Han var otäck som jag minns honom, bråkig och vild på att slåss. Inte på skoj, utan han rök på vem som helst och var bara ilsken. När jag fick en knytnäve i ryggen så visste jag alltid vems det var. Vi var klasskamrater till att börja med, men sedan gick han om både tredje och fjärde ring, så han tog studenten två år efter mig. Good riddance, som det heter på utrikiska – utan motsvarighet på svenska.

Richard Wittgenstein, 2010 (internet)

Jag mumlade ett ”Lycka till, prinsessan Benedikte!” när jag såg klippet om förlovningen, och tydligen följde hon mitt mumlade råd att lugna ner honom. De kom bägge att vara med på kronprinsessan Victorias bröllop i Stockholm 2010, så det var ju bra.

Varje år den 17 mars firades S:t Patriksdagen (eng. Saint Patrick’s Day) i Amerika, överallt där det fanns folk som härstammade från Irland. I Nya York var alltid Femte avenyn avstängd för en parad som marscherade oavbrutet mellan klockan 10.00 och 18.00, varefter alla, deltagare och åskådare, gick på bar och blev stupfulla. I Chicago brukade Chicagoån den dagen på något mystiskt sätt bli grön.

S:t Patricksdagsparad ett år utan snö, Femte avenyn vid 55:e gatan, New York (internet)

Chicagoån på S:t Patricks dag, Chicago (internet)

År 1967 blev S:t Patrick litet ovanlig. I Nya York blev det återigen snöstorm, och den höll på till klockan 12.00, fast paraden marscherade förstås på som vanligt. Sedan bröt solen fram, det blev härligt väder, och de paraderande fortsatte glatt att pulsa i 30 centimeter djup snö och 11 minusgrader. Snön smälte bort under veckoslutet, men på tisdagen blev det igen snöyra och 25 centimeter på marken. En sådan vinter!

Published in: on 2010/10/20 at 09:04  Kommentera  

Inlägg 837: 5 mar 1967

Spritfortvarotidsuträkningsgrunkorna

Vad var det som fick mig att avvika från min spikraka, spritfria väg? Jag tyckte ju inte om någonting starkare än vin, och även det betraktade jag bara som ett umgängestillbehör. Det var nog den tjusiga etiketten på Kahlúaflaskan som fick mig att försiktigt smutta på likören – och den smakade ju inte alls sprit, trots att den var lika stark! Jag hade trott att all sprit smakade som brännvin och whisky, det vill säga förfärligt. Och andra likörer som Marie Brizard och Cointreau var lika hemska. Men denna kaffelikör från S:t Thomas, den .. den .. ?como se dice? .. me gustaría. Licor de café me gustaría. Socker, kaffein och alkohol – tre destruktiva ämnen i samma klunk. Avnjutes med fördel på söndagar då hus, utan att man vet om det, fraktas på lastbilssläp tvärs över Manhattan. Och jag som inte gillade kaffe heller!

Vi hade samlat ihop fullt med spritflaskor enbart därför att vi hade tjänat pengar på att släpa hem dem från exotiska skattefria butiker långt borta. Från S:t Thomas hade vi haft med oss tio flaskor tillsammans, men Ed hade gett bort några av sina. Från Europa hade vi var sin hellitersflaska. Och så hade jag kvar E F Huttons Ballantineflaska från i julas. För två killar som inte alls dricker sprit, skulle dessa flaskor räcka mycket länge – det kunde jag räkna ut på min räknesticka.

Javisst på min räknesticka – det fanns inga räknedosor på den tiden. När de några år senare dök upp, så skulle det bli blanka döden för de räknestickor som alla ingenjörer bar i bröstfickan som yrkesemblem på samma sätt som alla läkare bar sina stetoskop runt halsen. Jag själv bar inte på någon räknesticka, men hemma hade jag minsann en 30 centimeter lång en, och den visar jag här tillsammans med sin unga kollega räknedosan, båda för hemmabruk..

Min räknesticka och min räknedosa, Palm Springs (2010)

Trots att den i dag inte har någon som helst praktisk användning så har lustigt nog min nu 65 år gamla räknesticka, av celluloid eller vad det nu kan vara, ett högre marknadsvärde än min bara 5 år gamla batterifria räknedosa, som ger mig resultat med mycket högre precision än min fina gamla räknesticka någonsin gjorde. Om stickan hade varit från 1800-talet hade den varit gjord av elfenben ovanpå bambu, och i så fall hade den varit värd en halv förmögenhet. Men det var inte min.

Räknesticka av elfenben på bambu, 1800-talet (internet)

Published in: on 2010/10/20 at 08:58  Kommentera  

Inlägg 836: 5 mar 1967

Lappgårdssenaretidsutvecklingen

Det var dock inte bara Lappgården som snyggades upp – hela Västbyn hade börjat att gentrifieras omkring år 1990. Varulagret från år 1915 med adressen Greenwichgatan 719, till vilket den enorma tegelväggen bakom Lappgården hörde, övertogs då av en bostadsrättsförening. Hela huset renoverades, och tolv stora 200 kvadratmeters lägenheter inreddes där med två på varje våningsplan. Den tidigare takhöjden på säkert tre meter behölls, men brandtrapporna framför fönstren måste man dessvärre lämna kvar, eftersom det inte fanns två separata trappor inuti huset. Den kala tegelväggen rappades vit och fylldes med lägenheternas fönster.

Glimt av Lappgården från gatan, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Lappgårdens gräsmatta sedd genom grinden, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Så föddes lille Jack på Lappgården. Och ett barn hade det lilla huset inte alls plats för. Föräldrarna kontaktade då en lokal arkitekt, George Boyle, som var specialist på historiska byggnader. De gav honom i uppgift att fördubbla storleken på sitt hus, men att låta det behålla sin karaktär av gammal bondgård. Han var helt med på noterna och gjorde exempelvis fönstren i den nyskapade delen lika sneda som i den ursprungliga delen. Man kunde inte se någon som helst skillnad mellan den nya och den gamla delen, och för det arbetet fick arkitekten ett hedersomnämnande av Greenwichbyns historiska sällskap.

Lappgården med högra halvan tillbyggd, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Tillbygget kallade de ‘Jacks hus’, inte för att ungen skulle bo i halva huset utan för att tillbygget hade gjorts med anledning av hans ankomst. Alla bilderna som följer här visar Lappgården så som den kom att se ut efter det att tillbygget hade fullföljts och trädgården återigen hade ställts i ordning.

Lappgården framför bostadsrättshuset, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Hela Lappgården sedd utifrån Karlagatan, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Hela Lappgården efter tillbygget, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Gamla och nya delarna av Lappgården, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Lappgårdens gamla del plus nya entrén, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Lappgården med bil och allt, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Nu lämnar vi Lappgården åt sitt öde och kastar en sista blick tillbaka på den när vi går uppför Karlagatan på väg tillbaka i tiden till år 1967 och i staden till 351:an, där Ed och jag hade befunnit oss under hela husflyttningsdagen.

Vår sista glimt av Lappgården, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Det var alltså söndagen den 5 mars, då snön smälte undan och gjorde luften dimmig, och ett duggregn inte hjälpte saken. Ed och jag visste ju då ingenting om att Lapphuset hade banat sig fram på sin åtta kilometers resa, medan vi satt hemma med svag klassisk musik påställd och drack små glas av Kahlúa, en mexikansk kaffelikör.

Kahlúa kaffelikör (internet)

Jag var ju ingen spritförtärare, men vi hade köpt den på S:t Thomas för en spottstyver, och tro mig, den smakade underbart gott att läppja på. Särskilt när man satt hemma och det var ruggigt ute.

Published in: on 2010/10/20 at 08:52  Kommentera  

Inlägg 835: 5 mar 1967

Lappgårdsiordningsställerskeuppdykandet

Lustigt nog tog paret Bernhard det rätt lugnt en tid innan de fortsatte med nästa fas av flyttningen. Huset fick stå kvar en lång tid på sin upphöjda plats i väntan på att en husgrund var färdiggjuten intill grannhusets enorma vägg och att rör för vatten, avlopp och elektricitet hade dragits in. När jag gick förbi huset på sommaren stod det fortfarande kvar på sin träställning.

Lappgården sedd från öster på sin nya tomt, Karlagatan 121, New York (1967)

Lappgården sedd från söder på sin nya tomt, Karlagatan 121, New York (1967)

Lappgården sedd från väster på sin nya tomt, Karlagatan 121, New York (1967)

Jag vet inte hur de bar sig åt för att flytta över sitt hus till dess permanenta plats på den nybyggda husgrunden intill den enorma väggen därbakom. Och sedan var det förstås en förfärlig massa detaljer att ta hand om för att förvandla ett hus, just förflyttat per lastbil, till ett beboeligt hem. Huset var ju redan i dåligt skick på sin tidigare plats, byggt som det var helt i trä ett och ett halvt sekel tidigare – en massa fogar måste säkert ha förskjutits och glisor överallt uppstått under transporten. Paret Bernhard hade säkert fullt upp att göra med att reparera och förstärka sitt nya hus under en lång tid.

Men utifrån sett kom huset att behålla samma utseende, som det hade haft vid flyttningen, i många år framöver. Det kom inte att pryda upp den rätt nergångna omgivningen ett enda dugg. Ett tvåmeters nätstaket satte de upp runt tomten med en gång, och klädde det med presenning på insidan. Som rätt lång till växten kunde jag med vissa krumbukter kasta en blick in på tomten och fick då alltid se en helt oansad tomt med ogräs och en stor hög kullersten i ett hörn. När huset hade stått på sin nya plats i sju år såg det hela fortfarande likadant ut som när det just hade kommit dit, vilket syns på denna vinterbild från år 1974.

Vinterbild av Lappgården sju år senare, Karlagatan 121, New York, 1974 (internet)

Därför frestades Ed och jag inte att lägga våra vägar förbi Lappgården under åren framöver, och från de få tillfällen då jag ändå råkade komma förbi den märkte jag aldrig någon förändring värd att notera.

Från internet har jag dock erfarit att stora förändringar kom att ske år 1988, vilket alltså var 21 år senare. Bernhards lär ha kommit ur bilden långt tidigare, ja huset skall ha bytt ägare flera gånger, men det var först när en företagsam kvinna vid namn Suri Bieler med make köpte Karlagatan 121 som det började se annorlunda ut där.

Suri Bieler med make, ägare till Lappgården, Karlagatan 121, New York, 2001 (internet)

De renoverade och reparerade nämligen huset själva som sin fritidshobby. Det var som att restaurera antika möbler, där det gällde att bibehålla det tidstypiska utseendet med alla uppenbara skavanker, medan man samtidigt gjorde huset inuti moderniserat och välhållet.

Sovrum inuti Lappgården, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Efter tre år var de färdiga med huset och hade då också skapat en fin trädgård med mur mot gatan och satt in en snygg grind av järnsmide.

Lappgårdens grind och gräsmatta, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Lappgårdens minilusthus, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Lappgårdens gräsmatta och minilusthus, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

Lappgårdens gräsmatta, Karlagatan 121, New York, 2006 (internet)

När detta var överståndet hade de nya ägarna det lugnt och skönt och snyggt i sin lilla historiska privatvilla mitt bland storstadens höghus.

Published in: on 2010/10/20 at 08:38  Kommentera  

Inlägg 834: 5 mar 1967

Husförflyttningsutförandet

Shopsin hittade en firma som kunde åta sig den ovanliga transporten. Och förhandlingarna med staden gick mycket lättare än de hade räknat med – de gjorde kontakten inte den vanliga vägen utan genom avdelningen för historiska byggnader.

”Vi tänker bevara den enda lantgård som finns kvar på Manhattan”, sade han..

Dagen för husförflyttningen sattes till första söndagen i mars och man höll tummarna för hyggligt väder. På flyttmorgonen var det duggregn, och den lilla modd som låg kvar skapade inga problem. Klockan 08.00 satte sig ekipaget i rörelse med Bernhards i sin egen bil följande efter. Staden hade inte stängt av några gator, utan man lät trafiken passera bäst den kunde. Flera polisbilar följde med, och de såg till att transporten hade gott om svängrum när den skulle runda gatuhörn.

Kortegen följde Yorkavenyn (eng. York Avenue) söderut, och man kan här se från 61:a gatan hur gott om rum lasten hade tillgodo för att kunna passera under Queensborobron (eng. Queensboro Bridge).

Lappgården passerar 61:a gatan på Yorkavenyn, New York, 1967 (internet)

Strax därefter svängde man in på 57:e gatan och fortsatte på denna västerut till Andra avenyn. Där körde man igen söderut tills man svängde in på 14:e gatan.

Lappgården svänger in på 14:e gatan från Andra avenyn, New York, 1967 (internet)

På 14:e gatan gick det västerut till Sjunde Avenyn, där man igen körde söderut. Alla gatorna fram till Karlagatan var stora och breda, och transporten tog bara två av filerna i anspråk. Men på Karlagatan var det knepigare. Där hade staden utfärdat tillfälligt parkeringsförbud för söndagsmorgonen hela vägen från Sjunde avenyn till destinationstomten, så lastbilsföraren hade bara att köra på den tömda gatan såpass mitt emellan gatuträden att huset inte smällde i utstickande grenar. På själva tomten kunde han köra precis dit han skulle, för allt staket hade tagits bort.

Åtta kilometer gata hade avverkats till det facila priset av 34.000 kronor. Dessa slantar plus det lilla som Sven Bernhard hade fått betala för tomten gav honom alltså tak över huvudet på livstid.

Huset placerades på en tillfällig träställning någon meter ovanför marken mitt på den lilla tomten. All kullersten från den gamla bakgården som Bernhards också hade lastat på flyttvagnen tippades i en hög för att senare användas. Och när det hela var avklarat så dök det upp en delegation från ‘Sällskapet för bevarande av historiska byggnader’ och hälsade paret Bernhard och huset välkomna till Greenwichbyn.

Bernhards välkomnas till Greenwichbyn, Karlagatan 121, New York, 1967 (internet)

På Karlagatan 121 väntade sedan det verkliga arbetet för Sven och Ingrid Bernhard.

Published in: on 2010/10/20 at 08:26  Kommentera  

Inlägg 833: 5 mar 1967

Husförflyttningsplaneringen

Dagen efter installationen och det åtföljande avnjutandet av vår nya radio duggregnade det, och vi gick inte ut på hela dagen. Om vi hade gjort det kunde vi ha råkat få se något som vi nu i stället fick läsa om i Nya Yorks Tindender på tisdagen. Det gällde ett svenskt par, Sven och Ingrid Bernhard, som några år tidigare hade flyttat in i ett rätt förfallet pyttelitet hus på en bakgård vid 71:a gatan i östra delen av Manhattan. Det var byggt omkring år 1800 och hade från början hört till en lantgård, eftersom detta  då var landsbygd långt norr om staden Nya York.

Bernhards hade lagt ner ett enormt arbete på att renovera det lilla huset, som var något alldeles unikt – det fanns inga andra sådana hus kvar på hela Manhattan. De hade skapat sig en fullvärdig bostad genom sitt arbete med att lappa ihop det gamla huset och hade därför gett det namnet Lappgården (eng. Cobble Court). Ägaren hade år 1966 gett dem full äganderätt till huset.

Ägaren till huset och hela kvarteret där det låg var Nya Yorks katolska ärkestift, och man kan nog säga att gåvan inte var fullt så generös som den hade förefallit. Redan i slutet av samma år fick Bernhards nämligen veta att stiftet tänkte använda sin tomtmark till att bygga ut sitt ålderdomshem där näst intill. Därför skulle alla nuvarande byggnader komma att rivas – inklusive Lappgården.

Bernhards vägrade att acceptera detta öde. De kontaktade en arkitekt, William Shopsin, för att få veta om man möjligen kunde flytta hela det lilla huset till en annan tomt någonstans. Denne bedömde det som svårt men utförbart, särskilt som gatorna på Manhattan inte hade några spårvagnar eller trådbussar med sina lågt hängande ledningstrådar. Men var fanns det en tomt till överkomligt pris?

Hela Lappgården skulle förflyttas i ett stycke, New York, 1967 (internet)

Bara fyra kvarter från Shopsins kontor i Greenwichbyn råkade det på Karlagatan (eng. Charles Street) finnas en hörntomt på bara 301 kvadratmeter. Den hade blivit över när man år 1915 byggde en sex våningar hög byggnad på den angränsande tomten på den korsande Greenwichgatan (eng. Greenwich Street). Gatorna korsade inte varandra på vanligt sätt heller utan i 68 graders vinkel. Detta gjorde att tomtens 17 meter mot Greenwichgatan smalnade av till bara 4 meter i andra änden – den var alltså nästan formad som en triangel. Omge en sådan konstig liten tomt med 25 meter höga byggnader, använd dessa till varulager, fyll gatorna med deras lastbilar från morgon till kväll – och försök sedan att sälja den!

Det hade inte lyckats på 52 år, så när de tokiga svenskarna Bernhard ville ha den, så fick de den till ett mycket hyggligt pris.

Published in: on 2010/10/20 at 08:19  Kommentera  

Inlägg 832: 4 – 9 mar 1967

Ljudförbättringssofistikeringen

I Nya York hade vi ett dussin FM-stationer som sände sin musik i stereo, vilket betydde att sändningen egentligen kom över två tekniskt sett skilda kanaler. När man lyssnade på en vanlig station med en kanal kom samma musik i båda högtalarna, men om man fick in en station som sände i stereo, då upptäckte radion det och kopplade automatiskt över till stereo, så att den tog emot båda kanalerna, en för vardera högtalaren. Radion visade att det var stereo genom att på framsidan tända en liten text som sade ‘STEREO’.

Radion var sobert stilfull, och när den var avstängd var hela glaspanelen frampå helt svart. Det var först när man satte på apparaten som våglängdsskalan blev synlig för val av station, tillsammans med en tonkvalitetsvisare och annat nyttigt. Ed trivdes med radions strikta utseende i sitt  svarta metallhölje – men det dröjde inte länge förrän jag smet in och köpte den brunbetsade trälådan avsedd för den.

Antenntråden drog jag upp till hustaket precis som vi hade gjort för kortvågen, men nu fick jag köpa en liten FM-burk att sätta fast på TV-antennen däruppe. När jag gjorde det tyckte jag att TV-bilden blev litet sämre på kuppen. Men jag såg att antennen inte var riktad precis mot Imperiedelstatsbyggnadens TV-torn, så det tänkte jag justera när det blev litet varmare ute.

Även om de inte skulle behövas, så köpte jag i alla fall några dagar senare två par stora, bamsiga hörlurar för stereomusik. Hela öronen fick plats innanför de tjocka skumgummikanterna, och när man hade dem på fick man förstås det bästa stereoljudet. Jag köpte de lurar som kändes skönast att ha på och de kostade 60 kronor paret. Det fanns andra för 200 eller 250 kronor som hade ännu bättre ljud – men de var så tunga att det kändes som att ha ett hus på huvudet.

Den nya radion fick sin hemvist på den vita bänken mot fönsterväggen. Vad som var viktigare gällde placeringen av högtalarna. Man skulle sitta lika långt från bägge med huvudet vänt mot – eller från – mitten av en tänkt linje dragen mellan de två högtalarna. Vad man än gjorde i vår lilla lya blev en kompromiss, och vi flyttade ofta omkring dem för att pröva hur det lät. Men mest fick de stå på var sin sida om öppna spisen, så långt från varandra som möjligt – alltså i bokhyllan längst till vänster och på byrån bortom TV-apparaten till höger. Efter en tid satte vi bara på musiken och satt var vi ville – om vi ens satt. Det lät tillräckligt vackert ändå, även om man var ute i köket och lagade mat.

Published in: on 2010/10/20 at 08:16  Kommentera  

Inlägg 831: 4 mar 1967

Stereofoniavnjutningsmedelsanskaffningarna

I åratal hade jag längtat efter att få lyssna på de svenska kortvågssändningarna men aldrig lyckats få in dem riktigt bra bland höghusen. Med antenntråd uppsatt på taket rätt ovanför lägenheten i 351:an hade jag dock lyckats få en ibland riktigt hygglig mottagning – men jag var på jobbet jämt och framför allt precis när de sände till Nordamerika.

Nu hade jag äntligen vettiga arbetstider, och då fann jag att det inte var roligt längre. Har man intensivt längtat efter något en lång tid och sedan äntligen får det, ja då motsvarar det ofta inte drömmen som man under den långa tiden hade byggt upp – och då blir man besviken. Den svenska inrikespolitiska debatten betydde inte alls så mycket för mig som jag hade trott, och att bilar hade kolliderat här och där var mig helt likgiltigt – jag lyssnade ju inte ens på de lokala nyheterna i Nya York.

Så nu när jag fann att jag inte längre ville höra på kortvågen, varför inte då hellre ha en riktig stereomottagare för vacker musik? Jag visste att stereoeffekten inte var densamma från högtalare som med hörlurar, men jämfört med kortvågsradions mottagning skulle stereo vara mycket bättre. Och man kunde förstås också skaffa hörlurar till en ordentlig stereoradio.

Sagt och gjort. Ut med kortvågsradion, vart den nu tog vägen. Och tillbaka till radiobutiken på trappavsatsen i stora centralstationen – jag hade varit där i januari, men nu skulle det bli affär av! Jag släpade med mig Ed, för han begrep sig bättre på hur musik skall låta.

Vi fann den radio som jag hade pejlat in förra gången och lyssnade på den i deras akustiska bur. Ed tyckte att det lät perfekt, och jag tänkte att om det kunde låta lika fint därhemma så behövdes det då inga hörlurar.

Därifrån gick vi direkt till en butik som hörde till samma inköpsorganisation som IBM anlitade för de anställdas bilinköp. För en radio behövde vi inte resa ut till Yonkers – de hade på sin lista för radioapparater en liten judisk kamerabutik nära Häroldstorget. Där köpte vi precis samma märke och modell som vi hade provat på stora centralstationen, fast för 925 i stället för 1.375 kronor.

Den nya radion hette Harman Kardon, och den kunde ta emot både FM, frekvensmodulerade, och AM, amplitudmodulerade, sändningar. Det var en transistorapparat vilket gjorde att den var mycket mindre än en äldre mottagare med radiorör.

Harman Kardon stereomottagare, 1967 (internet)

För högtalare valde vi den minsta storleken – vår lägenhet var ju inte direkt en konserthall. Dessa var båda identiska och ungefär 25 gånger 25 gånger 15 centimeter i storlek. De kostade 75 kronor styck.

Published in: on 2010/10/20 at 08:14  Kommentera  

Inlägg 830: 18 feb 1967

Körkortstinnehavsnödvändighetsargumenten

Du tycker nog att det var underligt att Ed inte hade körkort. Han var ju över trettio, helt normal och väl utbildad. Men detta var år 1967, och då fanns det nog bara en fjärdedel så många bilar som i dag. Och på det trånga Manhattan är det även i dag bara fem procent som har bil – det är helt enkelt opraktiskt. Ed hade aldrig någonsin tänkt på att ta körkort.

Men nu skulle det bli av! Ed och jag hyrde ju bil jämt, och även om det inte var något problem för mig att köra så kunde det någon gång vara praktiskt att låta honom parkera bilen medan jag gjorde något annat. Jag kunde ju också, vilket himlen förbjude, bli ur stånd att köra, och då skulle det ju vara nödvändigt för Ed att ta ratten. Ibland kunde det också helt enkelt vara skönt att få lämna över körningen en stund – det hade jag faktiskt drömt om.

Ett ytterligare skäl var att Ed nu hade fått ett arbete där han då och då skulle komma att skickas på ett revisionsuppdrag ute i tassemarkerna. Han skulle då bli tvungen att ta sig dit han skulle, och för det gällde det ute på landsbygden att hyra sig en bil – inte hoppa i en taxi. Nej, att ta körkort var det enda rätta för honom att göra.

Så nu den 1 maj skulle Ed köra halva vägen till Montreal, och därmed basta! För att göra det måste han ha sitt körkort. Han skulle gå i bilskola så snart snön hade smält bort. Jag var obeveklig.

”Jag tror att jag är för gammal för att lära mig köra” var ett argument som inte alls dög. Och det dög inte heller för honom att vädja till min kärlek för att få slippa undan denna skrämmande uppgift. Det var just i vår kärlek som vi båda skulle vara likvärdiga parter. Även i fråga om banala saker som att framföra motorfordon. ”Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas. Det är en skörd, som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till.” – På något vis kunde Viktor Rydberg åkallas även i samband med kravet på körkort.

Ed fann en körskola på 14:e gatan nära Åttonde avenyn – när han väl hade kommit över chocken någon gång i mars. De hade skolklasser för att lära sig reglerna, men lustigt nog ingenting om bilmotorn. Själv hade jag i Sverige en gång fått lära mig allting sådant som hur förgasaren fungerar och vad en kardanmutterbult är till för. Fast det behöver man ju strängt taget inte veta för att kunna köra en bil – man kan ju klara av ett tandläkarbesök utan att veta hur man borrar i tänder.

Och så fick Ed köra omkring på Manhattans gator med en lärare vid sin sida och ett elevkörkort i fickan. Jag tror att han tyckte det var kul, men det erkände han aldrig.

Varningsmärke för övningsbil (internet)

Published in: on 2010/10/19 at 08:40  Kommentera  

Inlägg 829: 18 feb 1967

Automobilförvärvsstraffavgifterna

När du läste om allt som jag tog mig för alltifrån början av februari, så glömde du nog bort att jag vandrade omkring som i ett töcken, först av vad det nu var för en sorts ‘mer än förkylning’ som doktor Noseda hade kallat min åkomma, och sedan av alla de antibiotiska tabletterna som jag hade käkat morgon, middag och kväll varenda dag. Jag gick ingenstans – jag släpade mig fram. Till jobbet i 16 minusgrader, till ramaffärer och bilaffärer, på gatorna runtikring för att fotografera all snön. Men min pigga beskrivning av allt detta gjorde jag ju inte då – det hade jag inte klarat av.

Jag var litet orolig över hur jag skulle ha klarat det, om pappa hade velat ha bilen skickad nu bums, efter att ha fått veta allt han behövde om kostnaderna och procedurerna. Nåja, om jag hade fortsatt att känna mig såhärpass trött så skulle jag minsann säga till honom att han fick lugna sig en vecka eller två.

Men nu, mitt i månaden, började det äntligen bli litet ruter i mig igen efter denna pärs. Nu kände jag att jag kunde ta mig an allt som skulle behövas i det ärendet. Och så kom svaret från pappa – nu gällde det! Han tackade och berättade vad han själv skulle få betala i Sverige:

  • 1,55 kronor per kilo bil för båtfrakten,
  • 15 procent bilaccis på hela köpebeloppet inklusive fraktkostnaden,
  • 11 procent omsättningsskatt på bilpriset inklusive bilaccisen (men inte frakten).

Hur mycket väger en bil? Ett och ett halvt ton? 2.325 kronor i frakt i så fall. Undra på att bilarna var så dyra i Sverige! Och undra också på att han skrev att han nu skulle få räkna sina pengar om och om igen innan han bestämde sig. Jag skulle nog vara helt återställd när den dagen kom.

”Vill du åka till Montreal?” undrade jag, ”De skall ha en världsutställning där i sommar.”

Jag visste ju vad Ed skulle svara – han sade alltid ‘ja’. Han var så härligt underbar.

”Javisst”, svarade Ed och väntade på mera. ‘Javisst’ var mera än ‘ja’.

”Jag fick en broschyr om utställningen, och den blir mycket annorlunda än den vi hade här i Nya York.” – Jag gav honom den lilla pamfletten.

Logotypen för Expo 67 (internet)

”Den öppnas den 27 april”, sade Ed. ”Skall vi åka dit tidigt innan det blir för mycket folk?”, vilket var ett utmärkt förslag.

”Vi kör dit på veckoslutet över första maj”, som inte är en helgdag eller någonting, men det är i alla fall ett datum. – ”Och du ska köra dit halva vägen.”

En bomb kreverade i grannskapet. – ”Men jag kan inte köra bil. Jag har inget körkort.”

Ed talade inte om för mig något som jag inte visste om.

Published in: on 2010/10/19 at 08:33  Kommentera  

Inlägg 828: 15 – 17 feb 1967

Husbyggedrömmerierna

En gång i tiden på Sigtunaskolan blev jag av en kamrat tillstucken ett kopparstick, som jag inte förrän då ens hade tittat noga på. Jag hade aldrig vetat om det var ett original eller en kopia. Det hade alltid legat inrullat i sin papptub på det sätt som många konstverk tyvärr tillbringar sina dagar. Men en dag, som jag ville göra meningsfull, tog jag äntligen tuben till en inramningsbutik – den som tidigare på ett mästerligt sätt hade tagit hand om min kritmålning från Opatija – och snart fick de kopparsticket att komma till sin rätt. När jag då fick det med ram så hamnade det ovanför den stora garderobsdörren bakom soffan, ovanför den inkapslade, nerrullbara vita projektorskärmen. Men fortfarande kastade jag inte mera än en förströdd blick på det.

Det var först nu i dag, när jag skulle beskriva det för dig, som jag verkligen tittade noga på det. Det hade blivit mycket mörkare med åren – det var ljust beige på 1960-talet – och det visade sig att det inte var ett original. Eftersom det fanns beskrivet på internet så som du just läste det, så kunde mitt exemplar förstås inte vara det enda som existerade i världen – det måste finnas ett väl vårdat original någonstans.

På fredagen såg jag i tidningen att mina aktier i First National Realty hade gått upp ännu mer, och då fattade jag att husbyggeri var en guldgruva. Jag hade åter samlat på mig tre aktier i IBM, vilka var säkra och lika roliga att ha som att sitta och se gräs växa, så jag sålde dem alla tre. För 6.584 kronor, vilket var 1.944 kronor mer än jag hade betalat för dem!

Skulle jag kunna tjäna lika mycket på vad jag köpte i stället? Det kunde jag förstås inte veta, men det skulle absolut vara aktier som var ‘roligare’ att följa. – Tänk vad det är underhållande att nu sitta och minnas vad som motiverade ens dumheter i gamla tider!

Kaufman & Broad var det första villabyggnadsföretag som någonsin hade fått sina aktier introducerade på Nyayorksbörsen, vilket skedde år 1962, bara fem år sedan firman hade startat med 130.000 kronor i startkapital.

Vinjettbild på aktiebrev för Kaufman & Broad (internet)

Grundaren, Eli Broad, var bara ett år äldre än jag själv! Sedan firman år 1963 hade gett sig på Kalifornien var de  redan den störta villabyggfirman där.

Eli Broad, 2009 (internet)

Jag satsade 6.439 kronor på Eli Broad, nästan allt jag hade fått för mina tre IBM-aktier som jag hade tjänat så gott på. Jag gjorde det för att det skulle vara ‘roligare’, och jag var verkligen inspirerad av vad en såpass ung kille som Eli Broad hade åstadkommit.

Published in: on 2010/10/19 at 08:26  Kommentera  

Inlägg 827: 15 feb 1967

Stockholmiakopparsticksinramningen

Pappa var bara intresserad av Mustanger med fyrväxlad låda, och det var sådana som jag hade fått priserna på  – den billigare treväxlade var han inte intresserad av. Ska de va så ska de va!

Jag är så fruktansvärt renhjärtad att det gjorde mig ont att låta den här stackars bilförsäljaren på Broadway få upp hoppet om en affär med mig, hoppet att kunna ge sin familj mat för dagen, sin fru en ny klänning och sina barn en fin leksak, och sedan helt sonika bedra honom på det hela. Måste man verkligen bete sig så här fult för att lyckas i affärer?

Saken var den att jag inte alls ämnade köpa pappas Mustang på Broadway utan i stället använda mig av en inköpsorganisation som IBM anlitade för sina anställda. Den lät oss köpa bilar till ett pris som låg bara 250 till 500 kronor över en bilbutiks eget inköpspris. För det måste man anlita en av de bilfirmor som hade accepterat att sälja på dessa villkor. Den på Broadway stod inte på listan. Inte en enda firma i hela Nya York var med på den listan – den närmaste låg i Yonkers, just norr om Bronx utmed Hudsonfloden. Om pappa bestämde sig för bilen så var det där jag tänkte köpa den och sedan låta dem mot en avgift leverera den till hamnen i Nya York. Moore McCormacks rederi hade sina kontor på 16:e våningen i samma hus som mitt IBM-kontor, så det skulle bli enkelt för mig att ta hand om skickningen.

En sak till hann jag med på min lediga onsdag. Jag lämnade in till inramning ett kopparstick, som finns beskrivet på internet på följande sätt:

”Stockholm, Sveriges huvud- och residensstad, från väster (»Stockholmia Metropolis Regni Sueciæ et Sedes Regia qua parte Occidentem spectat»), är ett kopparstick signerat ‘A. Perelle sculp.’ 1669 efter teckning av Erik Dahlberg 1665. Vapenkartuscherna, som bäras av genier, visa Stockholms gamla vapen (en befästad stad) och Sankt Erik. Bilden domineras av det mäktiga slottet, Tre Kronor (»Arx Regia»), bredvid vilket i staden mellan broarna synas Storkyrkan, Tyska kyrkan och Riddarholmskyrkan (»Templ. S. Nicolai», »Templ. S. Gertrudis» och »TempI. S. Francisci»). På Norrmalm (»Suburbium Boreale») namngivas Klara och Jakobs kyrkor (»Templ. S. Claræ» och »TempI. S:ti Iacobi») samt på Södermalm (»Suburbium Australe.») Katarina och Maria kyrkor (»TempI. S. Catharinæ» och »TempI. S. Mariæ»). I förgrunden nämnes Mälaren (»Mäler Lacus»). Planschen lämnar en konstnärligt högtstående och – frånsett den sydländska vegetationen i förgrunden – topografiskt väl utförd bild av huvudstaden, som då vuxit till en storstad efter den tidens mått.”

Stockholmia kopparstick 1669, Palm Springs (2010)

Published in: on 2010/10/19 at 08:14  Kommentera  

Inlägg 826: 9 – 16 feb 1967

Köpcentrumshasardspelslockelsen

Efter denna lilla snöexkursion gick jag tillbaka hem och drack en kopp varm choklad. Det hade varit ordentligt kallt ute – den enda barmark man såg hade skapats av ordentligt med vägsalt, som senare fick skyfflas bort när snöpaniken var över.

Genom vädrets makter blev min arbetskalender ordentligt förskjuten, precis som för alla andra. På onsdagen hade jag ju skickats hem mitt på dagen, på torsdagen var det inget arbete alls – det var då jag fotograferade snön – och fredagen fungerade normalt igen. Men på lördagen kände jag att jag borde lägga in en dag, för mitt arbete tillät inte snöfall.

Fast på onsdagen därpå kände jag tvärtom och stannade hemma en dag igen. Nåja, det var inte bara som jag kände det och på eget känn avgjorde om jag ville arbeta eller inte. Jag hörde ju till en arbetsgrupp, och det var grupparbetets krav som avgjorde. Inte så att det var hela gruppen som arbetade eller inte på en given dag – en viss lördag kunde det som jag ansvarade för ligga efter och då arbetade jag gärna, medan jag på en viss onsdag kunde ligga före de andra och därför stanna hemma. Och då gjorde jag det.

På måndagen hade vi den kallaste dagen på många år, minus 16 grader, och uppe vid gränsen till Kanada var det 44 grader kallt. Den dagen gav jag mig på ett rent hasardspel, för jag köpte då 100 aktier för 679 kronor i ett fastighetsbolag som hette First National Realty. Det ägde hela köpscentra, där många butiker hyrde in sig på ett ställe med en oändlig parkeringplats för kanske hundra bilar – första gången jag hade sett detta var när jag besökte Chicago tillsammans med DaNi år 1963, och det imponerade stort på mig då. Nu ägde jag alltså en bit av ett sådant köpcentrum någonstans.

De råkade genast gå upp i värde, så på torsdagen i samma vecka köpte jag 100 aktier till, nu för 743 kronor! Det var förstås speldjävulen som spökade i mitt inre – trots att jag visste att den hade fördrivits för all framtid efter roulettesnurrandet på luckan i Linköping en gång i tiden (se inlägg 537). Men om jag med hög röst erkände att detta var hasardspel, då skulle det väl ändå inte räknas?

På onsdagen då jag inte gick till arbetet var det litet varmare, 10 plusgrader. I stället för att arbeta gick jag då och fick fatt på bilpriser för pappa. En sexcylinders 125 hästkrafters Ford Mustang med fast tak skulle kosta 14.090 kronor. En åttacylinders 200 hästkrafters Ford Mustang med fast tak skulle kosta 14.649 kronor. Men försäljaren erbjöd sig, på stående fot och utan att jag frågade om det, att gå in till sin chef och utverka 25% rabatt. Och jag som hade tyckt att First National Realty var hasardspel!

Published in: on 2010/10/19 at 08:10  Kommentera  

Inlägg 825: 9 feb 1967

Grannskapsvintervyerna

Äntligen lämnade jag de översnöade schackborden i den lilla namnlösa parken och korsade Sjätte avenyn. Jag gick så ett kvarter söderut och vände mig om för att få en bild av den mäktiga högen av hopplogad snö.

Sjätte avenyn norrut från 3:e gatan efter snöfall, New York (1967)

På den bilden hade jag då Sjätte avenyn norrut rätt framför kameran, och i bildens högra kant kan du se det röda trafikljuset vid hörnet av 3:e gatan. Rätt bakom trafikljuset och till vänster om det låg först korgbollsplanerna och sedan, halvt skymd av snöhögen, Gyllene svanträdgården, där jag just hade varit.

På Waverlybiografen som du ser rätt fram spelade de, som syns på skyltningen, Tennesse Williams film ‘Katt på hett plåttak’ (eng. Cat on a Hot Tin Roof) med Leslie Caron i huvudrollen. Det var samma biograf som senare, många år senare, den 1 april 1976, skulle komma att bli den första i världen att visa – vid midnatt – kultfilmen ‘Rocky Horror Show’ (eng. Rocky Horror Picture Show). Jag ser på internet att den filmen blev lika varmt mottagen i Sverige som överallt runt om i världen.

351:an syntes inte härifrån – den låg ett kvarter bortåt vid samma trottoar som på bilden. Innan du går vidare, lägg märke till brandtrappan allra längst ut i bildens vänsterkant. Den hörde till ett hus mitt i nästa bild.

Brandtrappan på huset mitt i den här bilden, det med den engelska baren (eng. English Pub), är samma som den du just såg på den förra bilden. Baren var vida beryktad, men i helt andra kretsar än mina. Där kunde man träffa på välstadgade samhällsmedborgare ute i förorterna, på jakt efter sådana äventyr i Greenwichbyn som man inte gav sig ut på i sällskap med sin äkta maka – eller make. Det lär ha inträffat en gång att två makar, äktade till varandra, av en slump råkade varandra på denna bar och därmed fick uppleva ett äventyr som var mera verkligt än de hade räknat med.

Sjätte avenyn strax söder om Waverlybiografen efter snöfall, New York (1967)

Några steg söderut från den engelska baren stötte jag på Karmingatan (eng. Carmine Street) och det lilla trekantiga Fader Demos torg (eng. Father Demo Square). Från ute på torget såg Karmingatan ut så här i snöskrud.

Karmingatan vid Sjätte avenyn efter snöfall, New York (1967)

Och från samma plats på torget vred jag kameran litet mera åt vänster och fick då med en bit av den ståtliga katolska Vår fru av Pompeiikyrkan. Fader Demo var präst just i den kyrkan – som då låg ett kvarter sydligare än nu – när han år 1923 fick veta att staden skulle förlänga Sjätte Avenyn söderut rätt igenom hans kyrka. Han fick då tag i den nuvarande tomten och byggde där den nya kyrkan som stod färdig år 1928.

Vår fru av Pompeiikyrkan vid Karmingatan efter snöfall, New York (1967)

Published in: on 2010/10/19 at 08:01  Kommentera  

Inlägg 824: 9 feb 1967

Gyllenesvanträdgårdsomgivningarna

Den norra tomten belade man med asfalt och fyllde den med bänkar, schackbord och små träd, och så såg det fortfarande ut vid snöfallet år 1967. Men 35 år senare döptes tomten till Gyllene Svanträdgården (eng. Golden Swan Garden) och renoverades ordentligt till en park – grusgångar, ordentlig vegetation, och, sägs det, till och med en issvan, vad det nu är för något. Det låter dock välfunnet med tanke på barens namn och O’Neills drama.

Inne i Gyllene svanträdgården, New York (internet)

Parken fick också ett snyggt lågt järnsmidesstaket – som på bilden fint lämpade sig för upphängning av en gatuförsäljares varusortiment.

Nya staketet väl använt, Gyllene svanträdgården, New York (internet)

Men nu återvänder vi till snöfallet år 1967. Den här bilden tog jag från den lilla parken mitt bland schackborden. Utan vidare känner du igen byggnaderna på andra sidan Sjätte avenyn. Själva 351:an sökte gömma sig bakom det lilla trädet mellan sofforna. Till vänster ser du hela framsidan av O. Henrys stekhus med sina randiga markiser utfällda – man kunde nämligen ta sig ett glas öl där ute på trottoaren i alla väder, även denna dag med all snön. Byggnaden längre bort med pelarna – delvis skymd av telefonkioskerna – i hörnet av Washingtonplatsen är S:t Josefs (eng. Saint Joseph’s) katolska kyrka, och den var byggd år 1833. När jag tog min vinterbild var kyrkan stängd för renovering – jag minns den ha ett järnstaket uppsatt tvärs över trappan framför pelarna.

Kvarteret med 351:an sett från parken snett emot, New York (1967)

Renoveringen av kyrkan kom att fullbordas år 1972, och denna bild togs efter det.

S:t Josefs katolska kyrka, New York (internet)

På min nästa bild från parken tittade kameran rätt in i 4:e gatan åt väster, eller hellre nordväst, eftersom den inte gick vinkelrätt från Sjätte avenyn. Huset till vänster var spetsen av den trekantiga byggnaden på elva våningar, där John Sloan en gång hade haft sin studio högst upp. På nedervåningen låg den italienska  restaurangen Speceriaffären (ita. La Groceria), och i likhet med O. Henrys hade den markiser att sitta under – fast de är inte utfällda på min bild, då de inte väntade sig utomhusgäster i detta väder. Huset slutade i en spets, där den lilla Corneliagatan (eng. Cornelia Street), ett enda kvarter lång, började just bakom skyltfönstren på bilden.

4:e gatan sedd från parken tvärsöver Sjätte avenyn, New York (1967)

Detta är trekantsbyggnaden med Sjätte avenyn till vänster och Corneliagatan till höger. Kameran tittade uppåt från trottoaren vid O. Henrys, och en av deras gaslyktor står förgrunden.

Trekantsbyggnaden med O. Henrys gaslykta (1967)

Och här ser du huset på 4:e gatan 141, alldeles intill O. Henrys stekhus. I det bodde Bob Dylan under år 1962, alltså fyra år innan Ed och jag flyttade in i grannskapet. Hans lägenhet låg rätt ovanför en liten restaurang som hette Brunos spaghettibutik (eng. Bruno’s Spaghetti Shop). Dylan flyttade in där i december år 1961 tillsammans med Suze Rotolo just efter att ha spelat in sin första skiva.

4:e gatan 141 där Bob Dylan bodde, New York (internet)

Published in: on 2010/10/17 at 09:22  Kommentera  

Inlägg 823: 9 feb 1967

Gyllenesvanskonstmotivsutnyttjandet

‘Ismannen kommer’ (eng. The Iceman Cometh) hade premiär på Broadway år 1946, men Eugene O’Neill hade skrivit dramat redan år 1939 och publicerat det år 1940. Handlingen äger rum på ‘Baren Sista chansen’ (eng. ‘Last Chance Saloon’) i Nya York. Alla gäster där är män, bortsett från tre prostituerade kvinnor. Varenda en är nersupen och lever i sin egen fantasivärld.

En av stamgästerna stegar in och påstår att han har övergått till nykterhet och därför kan se sitt liv så som det verkligen är. Nu vill han att alla skall sluta upp med sitt självbedrägeri och erkänna hopplösheten i sin situation. Pjäsen handlar om hur han går tillväga med sin uppgift, hur de andra reagerar, och hur de på alla sätt försöker finna vad det är som så plötsligt har fått deras gamle suparbroder att totalt förändras. Barmiljön och rollerna är i mycket tagna från O’Neills observationer på den Gyllene Svanen tjugofem år tidigare, men handlingen är naturligtvis uppbyggd helt på hans egen fantasi.

Stamgästerna på Gyllene Svanen kunde känna igen sig på en etsning av John Sloan från år 1917. På den ser du Eugene O’Neill längst upp i högra hörnet.

John Sloans etsning Gyllene Svanen, 1917 (internet)

Det kan nämnas att konstnären hade sin studio på elfte våningen i en trekantig byggnad mittemot baren, på andra sidan Sjätte avenyn. Denna byggnad syns till höger på Sloans mest kända konstverk, Staden från Greenwichbyn (eng. The City from Greenwich Village), målat år 1922.

John Sloans målning Staden från Greenwichbyn, 1922 (intertnet)

Gyllene Svanen låg i ett av husen i nedre vänstra hörnet. Viaduktbanans sväng in på 3:e gatan avbildade han från gatuplanet på en annan målning som jag tidigare har visat dig (se inlägg 491).

Frambringar inte Charles Demuths vattenfärgsmålning av Gyllene Svanen från år 1919 en litet gladare stämning? Kanske den mera allvarliga krigstiden då hade börjat ge vika för vad som skulle bli till det vilda 20-talet.

Charles Demuths målning Gyllene Svanen, 1919 (internet)

För att ge plats för byggandet av en tunnelbana under Sjätte avenyn revs år 1928 alla hus på östra sidan av Sjätte Avenyn mellan 3:e och 4:e gatorna, och därmed försvann Gyllene Svanen. Då banan blev färdig år 1933 bebyggde man inte dessa tomter, utan i stället lade man två korgbollsplaner på de södra tomterna. Dessa har i alla år flitigt utnyttjats, och många av dem som har tränat där har  utvecklats till stjärnor i sporten. Bollplanerna omgavs med ett fem meters nätstaket – korgbollar flyger högt. Inget utrymme var avsatt för åskådare, men när det än var bollspel på gång så var det många kompetenta ögonpar där utanför nätet som beundrade spelföringen.

Korgbollsplanerna, Sjätte avenyn vid 3:e gatan, New York (internet)

Korgbollsspel på en av planerna, Sjätte avenyn vid 3:e gatan, New York (internet)

Published in: on 2010/10/17 at 07:00  Kommentera  

Inlägg 822: 9 feb 1967

Blodhinksmiljön

Låt mig också nämna huset till höger, näst intill 351:an. Där ser du en självbetjäningsbutik (eng. supermarket), och vi satte inte någonsin vår fot i den, för deras matvaror var ohyggligt dyra. I motsats till allt annat som jag just talade om, så fick matvaror prissättas efter behag, och sådana små butiker tog oftast fullständigt oskäliga priser. Uppe i Harlem fanns det inga av de stora specerikedjorna, utan negrerna där fick betala minst 50 procent mer för maten i sådana små butiker. Där vi bodde hade vi valmöjlighet – vi kunde följa 4:e gatan till slutet av vårt kvarter, och där låg det en jätteaffär, med det enorma urval till rimliga priser, som Amerika erbjöd folk som inte bodde i ‘fel’ stadsdel.

Efter att ha tagit den bilden gick jag ett femtiotal meter söderut. Jag korsade alltså 4:e gatan och hamnade i den lilla parken där – om en obebyggd hörntomt med träd men utan gräsmatta med rätta kan kallas ‘park’. Jag har tidigare beskrivit den, med sina betongbord med inlagda schackbräden, precis som i Washingtontorgparken nära intill, där det oftast var packat med mestadels gamla, djupt tänkande gubbar runt schackborden. Parken var försedd med ett tre meter högt nätstaket mot båda gatorna. Kanske det var gjort för att skapa spelbordsfrid utan fotgängare sneddande igenom, men schackspelare vill ha publik, så vår park hade sällan några som spelade. Parken var alltid tillgänglig, för staketet gick inte hela vägen runt.

Just på den här platsen låg det en gång en nergången bar som ägdes av en före detta professionell boxare. Den hette Gyllene svanen (eng. Golden Swan) och hade en förgylld svanskulptur frampå huset på den sida som vette mot viaduktbanan utanför. Baren hade också två öknamn: Helveteshålan (eng. Hell Hole), och Blodhinken (eng. Bucket of Blood). Här höll många vänsterinriktade journalister till och även de andra gästerna var ordentligt vänsterorienterade. Den sedermera världsbekante författaren Eugene O’Neill trivdes här i miljön och hörde till stamgästerna på 1910-talet.

Eugene O’Neill (internet)

Han rentav flydde hit på hösten 1915 i stället för att återvända till sina studier i drama och poesi vid Harvarduniversitetet i Boston. Här satt han i baren, den 27-årige unge mannen, med nedböjt huvud och deklamerade ur minnet långa poetiska alster inför en beundrande publik av gangstrar och lastbilschaufförer, agitatorer och anarkister. Han åstadkom ingenting under den hösten, studerade ingenting, skrev ingenting, bara bidade sin tid i Helveteshålan och öste i sig kopiösa mängder av öl. Och en gång i framtiden skulle Eugene O’Neill använda just den baren i ett av sina skådespel.

Published in: on 2010/10/17 at 06:11  Kommentera  

Inlägg 821: 9 feb 1967

Prisjaktsavvarokomforten

När jag berättade om hur det mesta man behövde på den tiden i stort sett kostade detsamma vart man än gick, så vandrade förstås mina tankar till hur annorlunda just den detaljen är i dag. Livet var faktiskt en bit enklare då på 60-talet. Man skulle flyga någonstans: vilken flyglinje hade den mest passande avgångstiden och serverade den bästa maten? Det kostade detsamma överallt. Man skulle tanka bilen: vilken bensinstation låg bäst till? Bensinen hade samma pris överallt. Man skulle köpa ett par byxor: skulle man köpa dem bekvämt i den lilla butiken tvärs över gatan eller njuta av elegansen på varuhuset i centrum? Samma byxor kostade lika mycket överallt. Man skulle öppna ett bankkonto: i den stora banklokalen i huset där man arbetade – som till exempel Första nationella stadsbanken – eller den lilla sparbanken med röda mattor och en pianist vid lunchtid några kvarter bort? Man fick samma ränta överallt.

I dag gäller det alltid att få det bästa priset, oavsett nästan allt annat. Visst var det mesta en hel del dyrare på den tiden, räknat i dagens penningvärde, men så köpte man i stället mindre. Folk klarade lustigt nog sin ekonomi bättre då än nu. Och att inte alltid behöva luska ut var det var billigast lättade en hel del på dagens möda.

Om du återvänder till min senaste bild så ser du längst till vänster en bit av ett brunrött hus med en rödrandig markis och vitmålade gaslyktor utanför. Det var hörnhuset mot 4:e gatan, byggt år 1825 – och så tror folk att Nya York är så skinande nytt att vartenda hus har byggts under de senaste femtio åren! I det låg O. Henrys stekhus, en fin restaurang, där ‘fin’ alls inte betydde ‘elegant’. Där bjöds man på en väl tillagad stek i en lokal med sågspån på golvet och kypare i svart-vitrandig rock och halmhatt.

Även om Ed och jag skulle ha haft råd att gå och äta på O. Henrys vid något festligt tillfälle, så kom vi oss aldrig för att göra det. För oss var vid den tiden restauranger i den prisklassen en onödighet, och dessutom hade inte gästerna hos O. Henrys mycket gemensamt med ett par bögpojkar som råkade bo i grannhuset. Så vi fräste upp vår egen stek därhemma i stället.

På samma bild kan du på huset mellan O. Henrys och 351:an se en butiksskylt för något som hette Jerikobaren (eng. Jerico Tavern). Jag kan svära på att jag aldrig någonsin lade märke till den – så ointresserad var jag av barer. Och det var ju inte ens en bögbar – den omnämndes aldrig i man-till-man-rapporterna vilka var den huvudsakliga reklammetoden bland vårt folk under 60-talet. Jerikobaren i 349:an skröt med sina ‘spektakulära barjungfrur’, vad man nu skulle med sådana till.

Published in: on 2010/10/17 at 06:07  Kommentera  

Inlägg 820: 9 feb 1967

Billighetsköpsargumentsdominansen

Det var en härlig vinterdag att vara ledig på, och jag saknade inte mitt arbete ett dugg. Inte Ed heller för den delen. Jag har längre fram lärt mig att det finns ingenting mera praktiskt och gott här i livet än att älska det man gör för att tjäna sitt upphälle, men också att det har gått för långt om man lider kval av att så här oförhappandes vara tvungen att avstå från en dags arbete. Om man älskar sitt jobb men lugnt kan acceptera en dags arbetsförhinder, ja då har man hamnat på precis rätt plats.

Medan Ed gjorde något annat tog jag stereokameran och gick ut i de tio minusgraderna för att föreviga snökaoset. Nåja, efter svenska förhållanden var det inte alls så mycket snö, men Nya York förblev  vitt hela torsdagen. I stället för att bara visa dig mina bilder skall jag skall passa på tillfället att berätta litet om vad du ser på dem – du har hittills egentligen bara sett en bild eller två av mitt bostadshus – här kommer litet mera kött på benen.

Den första bilden visar fyra hus som vette mot Sjätte Avenyn. 351:an var det enda huset med brandtrappor frampå, precis likadana som vi hade utanför våra fönster på husets baksida. Jag tror att avsaknaden av brandtrappor på de andra husens framsida berodde på att de alla sträckte sig betydligt mindre bakåt och därför rymde bara en lägenhet per våning. När jag tidigare diskuterade vårt köksfönster sade jag att orsaken till att vi hade ett sådant var att grannhuset inte sträckte sig såpass långt bakåt – annars hade ju vårt kök vettat rätt mot dess yttervägg och alltså inte haft något fönster.

Sjätte avenyn med 351:an i mitten, New York (1967)

Butikslokalen, som tidigare hade rymt bokhandeln – den som skulle förverkliga husägaren Gilbert di Lucias livsdröm, att starta ett eget universitet – hade nu gett vika för en mera jordnära rörelse, som emellertid gav honom goda hyresintäkter varje månad. Det var en hälsobutik, och skylten ‘AAA Lågpris AB’ (eng. AAA Cut Rate Corp.) visar dig att priskonkurrensidén hade börjat slå rot redan år 1967.

Vid den tiden slogs butikerna mest med annat än priser vid sin försäljning. Jag kommer särskilt ihåg att Levis jeans var lika dyra var man än köpte dem. Likaså hade alla böcker förlagets pris tryckt på bokomslagets innersida och det följdes överallt. Lagarna tillät varutillverkarna att, om de så ville, fastställa försäljningspriset på sina varor – eller, om man skall vara petig, det lägsta priset, vilket dock ingen butik vågade höja. Men med vitaminer var det uppenbarligen fritt fram att sätta vilka priser man ville, och butiken i vårt hus brydde sig inte ens om att annonsera på sin skylt vad det var man sålde, bara att det var billigt.

Published in: on 2010/10/15 at 09:49  Kommentera  

Inlägg 819: 3 – 9 feb 1967

Ungdomlighetssymbolseftertraktandet

Livet än en berg- och dalbana, och det är det för alla. Även för den med en pappa som efter hjärtattacker vårdas på sjukhus i december – och som en månad senare flyger på affärsresa till Tyskland. Och som sedan längtar och trängtar efter en sportbil för att kunna flänga fram med på vägarna på jakt efter sin ungdom – för det är väl det man gör när man är 68 år gammal och har en stoppljusröd, amerikansk sportbil med många hästkrafter och extra breda hjul och svart skinnklädset inuti?

Inte för att jag missunnade honom det, inte ett ögonblick – det är bara det att kontrasterna mellan att en dag ligga på dödens tröskel och fyrtiofem dagar senare spruta eld vid bara tanken på att äga vägen med den sexigaste bil som fanns i hela Örebro län. Han hävdade dock att en större bil skulle vara mycket säkrare i den alltmer växande trafiken på landsvägarna, och också ge honom en högre status hos sina kunder, som till exempel i Gyttorp, när han skulle svepa in på gårdsplanen i sin röda Mustang.

Ford Mustang 1967 (internet)

Den svenska omsättningsskatten hade gått upp till 11 procent vid årsskiftet och det svor han över, för den skulle han bli tvungen att betala när han fick sin bil, även om den var köpt i Amerika. Och vad han skulle få betala skatt på innefattade naturligtvis också båtfrakten – men hur skulle det gå om frakten inte ingick i priset, till exempel om den hade betalats i Amerika? Jag tyckte att det lät rätt omöjligt, men för honom var det en fråga som han måste finna det rätta svaret på – alltså att han inte skulle behöva betala oms på frakten.

Vintern det här året hade varit snöfattig som för det mesta i Nya York. Det hade snöat en hel del på julafton, något som Ed och jag upplevde ordentligt på vår tripp upp till Bronx, men efter tre dagar var alltihop förvandlat till sjöar och ett par dagar senare till barmark igen. Men nu, på tisdagskvällen den 7 februari, var det dags igen. Det började snöa så smått och fram till midnatt kom det 8 centimeter snö. Men det slutade inte med det utan fortsatte hela natten och dagen därpå. Då låg det 32 centimeter snö i Centralparken, och på gatorna hade det blåst upp meterhöga drivor. Man kravlade sig till och från jobbet, men på torsdagen fungerade inte Nya York längre. Då var skolorna stängda, och allt icke livsviktigt arbete var inställt. Till det livsviktiga hörde förstås att ploga gatorna, och det gjordes överallt. Jag hade rätt kul att berätta för Ed hur Sverige klarade av 32 centimeter snö – man tog fram en borste och sedan var det en dag som alla andra. Han trodde på det.

Published in: on 2010/10/15 at 09:44  Kommentera  

Inlägg 818: 28 jan – 6 feb 1967

Äventyrslustan

Snuvan som började på lördagen den 28 januari gav inte med sig lika lätt som den som jag hade haft två veckor tidigare. Trots att jag var feberfri fick den här mig att sitta hemma och gråta hela måndagen och halva tisdagen. Då på kvällen började jag må riktigt illa, fick upp hela middagen och ovanpå det 39½ graders feber – kort sagt var jag till allsköns obehag för min omgivning. Jag släpade mig därför på onsdagen till doktor Noseda. Han sade att vad jag hade var ‘litet mer’ än en vanligt snuva och ordinerade mig 12 antibiotikatabletter.

Jag protesterade baserat på vad jag hade läst om hur ens immunförsvar kunde bli urholkat av sådant. Om alla människor tog antibiotika så skulle bakterierna bli resistenta, och då fanns det ingenting att ta till när det verkligen behövdes. Jag satt där och predikade ‘grönt’ för doktor Noseda – jag var tidigt ute, detta var ju faktiskt år 1967 – och han satt där och nickade och sade att jag hade ‘någonting’ i kroppen sedan mina tidigare snuvor och att jag måste bli av med ‘det’. Då lugnade jag ner mig, förstod att nu stod jag i valet mellan att rädda mänskligheten eller mig själv, och så valde jag mig själv. Han hade många konstiga patienter, doktor Noseda, och jag var en av dem.

På vägen ut frågade jag Jenny, doktor Nosedas sköterska, varför han hade lämnat det underbart vackra Lugano – det låg ju i Schweiz så jag var säker på att det var vackert – och det tyckte hon var så roligt att hon genast sprang in till honom, trots att han redan hade nästa patient därinne, och kom tillbaka till mig och sade att det var av äventyrslusta. Ser man på, en till som hade gjort som jag!

Lugano (internet)

Trots tabletterna blev jag inte bra med ens, bara dödstrött. Jag blev hemma hela veckan, men den 6 februari kunde jag börja arbeta igen. Och sedan höll jag mig frisk en stund.

Den svenska bilskatten skulle öka med 50 procent för att betala för omläggningen till högertrafik. Det skulle inte ske förrän på hösten, men jag måste se till att Ed och jag var säkert tillbaka därifrån innan det skedde – vi skulle ju köra bil och jag var van vid den svenska vänstertrafiken. Jag visste inte om jag skulle kunna klara det om någon plötsligt skulle köra på fel sida i Sverige. Så här inbillade jag mig att det skulle komma att se ut på Stockholms gator.

Hur jag inbillade mig att trafiken skulle se ut efter omläggninen, Stockholm,1967 (internet)

Höger eller vänster var för mig likgiltigt, jag klarade av bägge utan vidare, men att köra på gator och vägar som man kände till med vänstertrafik – där skulle det kännas totalt galet att köra på höger sida. I princip stod jag helt på omläggningens sida, men i praktiken var jag nog för feg.

Published in: on 2010/10/15 at 09:38  Kommentera  

Inlägg 817: 23 jan 1967

Informationsbristskonsekvenserna

”Du ska försöka skaffa dig flera vänner att umgås med och inte bara hålla dig tillsammans med en vän i taget”. Det hade jag fått höra om och om igen så långt tillbaka jag kunde minnas. Det låg mycket i det, särskilt nu i Amerika där jag ju hade lagt mig till med sexualitet – i grevens tid vid 29 års ålder bör man väl påpeka – men även dessförinnan när vänner bara var vänner.

Genom att mina föräldrar ingenting visste – och på den tiden gissade och misstänkte man ingenting, för hela begreppet homosexualitet låg så långt bortom rimlighetens horisont att det inte existerade – så verkade det säkert egendomligt att jag var så mycket tillsammans med först en – DaNi – som jag till och med delade bostad med, och sedan en annan – Ed – som jag visserligen inte bodde ihop med – efter vad de visste – men som jag nämnde i vartenda brev. Om mina pojkvänner hade varit flickvänner, då hade det varit helt annorlunda – då hade de förebrått mig för att ha hoppat från en väninna till en annan alldeles för kvickt.

Att ha en kvinnlig vän och då vara tillsammans med henne i ett kör hade varit precis som det skulle vara, men om det var en manlig vän, nej då skulle man ha en hel bunt av dem, för det vore ju för tjatigt med samma prat hela tiden. Det var inte ett tankefel hos mina föräldrar – det var brist på vetskap om hur landet låg till. På 1960-talet kunde man inte tala öppet om vem man var, inte ens – eller kanske i synnerhet – med sina släktingar, och även om båda parterna var väl medvetna om situationen så yttrades inte ett ord om den saken.

”Vore det inte tid att du skaffade dig några kvinnliga vänner och kanske en dag gifte dig?” var det andra ämnet som kom upp, fast inte så ofta nu som förr. Jag trodde faktiskt att de hade gett upp hoppet, och inte mig emot. Då behövdes det inte så många lögner som ‘Jag har inte hittat någon ännu som jag verkligen tycker är den rätta för mig’. Men nog var det skönt att vara långt borta i ett främmande land, för då blev det nästan ingenting av den sorten.

Tänk om man kunde ha sagt att jag älskade min vän Ed och att han älskade mig och att vi levde vårt liv tillsammans och var helt beroende av varandra för vår lycka. Vad underbart det skulle ha varit!

Så tyckte jag redan då. Men eftersom det låg så långt från verkligheten, så fortsatte inte tanken vidare, inte fram till att den stötte på sådant som svärmorsproblem. Att ha det precis så som det var hade trots allt sina avsevärda fördelar.

Published in: on 2010/10/15 at 09:25  Kommentera  

Inlägg 816: 14 – 29 jan 1967

Vinterglimtar

Från årsskiftet hade Sverige fått nya trafiklagar, och mamma tyckte att det var som att komma tillbaka till Nya York när man gav sig ut på gatorna i Örebro:

  • Fotgängarna fick inte längre lov att korsa gatan mot rött ljus även om gatan var tom.
  • Bilarna måste nu stanna vid ett övergångsställe där det fanns någon som ville korsa gatan.
  • Svängande bilar måste låta fotgängarna få korsa gatan innan de tog ut svängen och körde vidare.

Hon myste och sade till sig själv att det här kände hon igen. Och visst var det så man skulle bete sig i Nya York, men gjorde man verkligen det? Hon kanske kände det så, men nog korsade jag och alla andra Nyayorkbor gatan mot rött ljus om det mot förmodan inte kom några bilar – fast på andra orter märkte jag att folk följde reglerna bättre. Och inte stannade väl bilarna för att släppa förbi fotgängare – om de hade gjort det så skulle trafiken överallt på Manhattan sitta fast.

Jag undrade om det kanske satt kvar i hennes huvud vad jag hade sagt när de kom till mig, nämligen att bilförarna var snälla men att trafiken var överväldigande och trång, och att det därför var viktigt att de bara korsade mot grönt ljus. Jag ville inte att de skulle hamna under en buss, och vad jag sade hade nog skrämt upp dem. Vilket just hade varit min avsikt.

Gå Ej trafikljus, New York (internet)

Jag fick höra mera om Sverige från henne. Ett TV-program hade visat fram en arkitekt som levde av att bära ut tidningar för 500 kronor i månadslön för det var allt han kunde få för tillfället. Många andra, ingenjörer och tekniker, hade försökt på arbetsförmedlingen men inte kunnat komma ifråga för de hade betraktats som alltför kvalificerade. En del hade funderat på att emigrera men hade hus och familj och barn, och det gjorde det omöjligt. Nu nämnde mamma ingenting om att jag kanske borde komma tillbaka till Sverige – eller att byta arbete i Nya York, som denna vansinniga kvinna en gång hade rått mig.

Nej, jag hade det minsann gott där jag var. Tillsammans med min Ed ansåg jag att allt hade gått precis så väl som jag kunde ha drömt om. Vi hade bägge ett bra arbete. Vi gjorde spännande resor och vi hade det lugnt i vårt vardagsliv. Allt var precis så som det skulle vara. Här ser du oss litet här och där i Nya York under vintern 1967.

Med någorlunda fotsäste på liggande trädstam, Centralparken, New York (1967)

Tycks ha tappat forfästet som på Zugspitze, Centralparken, New York (1967)

Ed i växthus, Brooklyn (1967)

Omkring den 14 januari hade jag litet snuva och omkring den 28 januari hade jag snuva igen, så dessa januaribilder måste ha tagits på veckoslutet den 21-22 januari. Jag hade det litet svårt med fotfästet i Centralparken – som på Zugspitze fast med bara ett par meter under mig den här gången – och Ed studerade något blommigt i ett växthus i Brooklyn.

Published in: on 2010/10/15 at 09:20  Kommentera  

Inlägg 815: 14 jan 1967

Pensionärstidstankeförbiseendet

Trots att jag uppenbarligen hade fattat att mina aktiespekulationer inte var en klippa att tryggt vila på i väntan på den instundande ålderdomen – som ju bevars hade minst 20 år på sig att anlända, ja kanske till och med 30 om allt gick väl. Jag levde gott på min arbetsinkomst och kunde lägga undan en del, vare sig det var för att hjälpa mina föräldrar i framtiden eller att själv ha som tillskott på gamla dagar. Och nu när Ed hade börjat få en vettig inkomst, sedan han äntligen hade övergett universitetets förlag, så kunde han ju hjälpa till mera med våra gemensamma utgifter, vilka jag i stort sett hade stått för i början.

Alla amerikaner fick en folkpension efter 65, delvis beroende på hur mycket inkomst man hade haft dessförinnan, men inte alls så givmild som den svenska. Den skulle bli bra att få en gång. Och den var indexreglerad för inflationen!

Om jag stannade kvar på IBM så skulle jag få pension därifrån också, och på den tillsammans med folkpensionen skulle jag säkert kunna leva på gamla dagar. Om jag stannade kvar, ja… Inte för att jag hade minsta tvekan om att jag skulle stanna på denna fina firma, som gjorde allting precis rätt och tjänade grova pengar ovanpå det. Det fanns ju ingen som helst anledning att ge mig av från ett jobb som jag klarade rätt bra och trivdes med. Om jag inte stannade kvar så skulle jag dessutom förlora rätten till en god pension på äldre dagar. Även om den, vad jag hade förstått, inte var indexreglerad.

Jag citerar detta resonemang därför att jag ofta tänkte igenom min ekonomiska situation vid den tiden. Jag hade ju under de senare åren i Sverige levat mitt i debatten om ATP, den allmänna tjänstepensionen, och var därför väl medveten om att det kommer ett liv efter detta – jag förundrade mig då över hur litet folk omkring mig tycktes bry sig om sina år efter 65.

Jag kunde så väl förstå de många som hade ett bedrövligt arbete och var tvungna att söka komma in på ett annat jobb, om bara för att få frid i sin själ. Och jag kunde också förstå dem som lämnade sitt helt acceptabla jobb för ett annat som betalade dubbelt så mycket. Men att se folk, både kolleger på IBM och vänner och bekanta, hoppa omkring från jobb till jobb utan vettig anledning – det gjorde mig mållös av förundran. Vad tänkte de på? Ingenting kanske? Nej, jag själv ville ha min framtid säker eller så säker som den kunde vara. Jag gjorde till och med några tafatta förfrågningar om en privat pensionsförsäkring för att få en ändå bättre känsla av säkerhet, även om det inte blev någonting av den saken.

Published in: on 2010/10/15 at 09:09  Kommentera  

Inlägg 814: 11 – 14 jan 1967

Stereoextasåterlevelseomöjligheten

Trots att jag hittills hade förlorat på mina spekulationer på aktiemarknaden så hade jag ju klart för mig att alla som hade blivit storförmögna hade blivit det genom börsaffärer. Även om jag hittills inte hade lyckats med några storklipp så var det ju bara en fråga om tid. Förr eller senare skulle det vara min tur, och man måste ju vara med i svängen en stund och lära sig av sina misstag.

Eftersom jag för närvarande stod på minus så hade jag uppenbarligen gjort misstag – problemet var bara det  att jag inte visste vad dessa misstag bestod av och därför inte hade lärt mig något av dem. Men jag förmodade att jag ändå hade lärt mig något, trots att jag inte kunde urskilja vad det var.

Nåja, spännande var det i alla fall, och på dessa lösa boliner fortsatte jag min aktiehandel baserad på absolut ingenting.

Jag var mycket mera noga när jag köpte riktiga saker. Sådant som en ersättning för min radio. Den hade jag ju köpt på Peter Warren för att kunna sitta och lyssna på kortvågssändningar från Sverige, men jag hade aldrig riktigt lyckats med den saken, mina primitiva takantenner till trots. Nu hade min tilltro till kortvågstekniken falnat i takt med mitt heta begär att känna till allt som hände i det gamla landet, och den stora, klumpiga apparaten stod bara och tog plats i den lilla lägenheten. Visst kunde man också lyssna på lokal radio med den, och det gick bra, fast man kunde ju inte höra stereomusiken på den.

Under mina år i Göteborg besökte jag omkring år 1959 Svenska Mässan. Någonstans där satte man mig i en fåtölj med stora hörlurar på, och den musik jag fick höra – i stereo – var en himmelsk symfoni som jag aldrig glömmer. Jag bara satt där och tyckte att det här var det bästa jag någonsin hade varit med om – jag njöt ohejdat. Det var bättre än choklad med vispgrädde, det var bättre än däcket på Svenska Lloydbåtarna, det var oändligt mycket bättre än sex i Midsommarkransen. Sådana lurar måste jag skaffa mig!

Stereohörlurar, 1959 (internet)

Bara det att det inte räckte med bara hörlurar. På radio fanns det ingen stereo, så man måste också ha en stereogrammofon och stereoskivor, och då kunde man bara lyssna på samma musik om och om igen. Händelsen föll i glömska, men stereotekniken klarade sig utan min medverkan. Nu var det stereo på radio överallt, åtminstone i Nya York, och man skulle absolut ha en stereomottagare och fylla sitt hem med den ljudupplevelsen. Jag tittade på olika mottagare, bland annat i en specialbutik på en balkong inne i Stora Centralstationen (eng. Grand Central Terminal), fast inte lät det som på Svenska Mässan i Göteborg.

Stora centralstationen, New York (internet)

Published in: on 2010/10/15 at 09:07  Kommentera  

Inlägg 813: 11 jan 1967

Flygpersonalbeklädnadsfärgsättningen

Och inte bara var det en glad nos på planen och en skinande tandrad på personalen – själva flygkabinerna var fyllda med storblommiga textiler i PSA-bolagets färger rött och orange. Allt av samma anledning – det skulle vara trivsamt att flyga med Pacific Southwest Airlines.

Inne i en Boeing 727, PSA (internet)

Flygvärdinnorna var förstås också utstyrda i rött och orange, fattas bara annat. Och från år 1968, då man också började använda manlig kabinpersonal, kläddes de också i orangefärgade jackor – den allra första gruppen av manliga flygvärdar kan du se samlad runt Andy. Bilden är tyvärr i svart-vitt, men du skall veta att kavajfärgen verkligen var orange.

Andy med de första flygvärdarna, PSA, 1968 (internet)

Men bortsett från färgen var uniformerna för både kvinnor och män ungefär likadana som på alla andra flyglinjer – detta var ju 1960-talet, som hade en sedligt mycket snörpt mun. Men för varje år som gick skedde det stora förändringar i samhället, och när 1970-talet rullade in så övergick PSA snabbt till det hetaste kortkorta i flygvärlden. Min gissning är dock att de manliga flygvärdarna fortarande använde långbyxor, men så som modet var vid den tiden var de säkert trångt sydda och utsvängda nertill.

Flygvärdinnornas heta kläder, PSA, efter 1970 (internet)

Flygvärdinnor på väg ombord, PSA, efter 1970 (internet)

Ryktet om flygvärdinnornas klädsel nådde kvickt Amerikas trupper i Vietnam, och bilder av dem använde man där som pinuptjejer i barackerna. Truppenheterna, som i alla tider hade fått sin identitet benämnd efter popstjärnor och andra soldatdrömmar, började nu att benämnas efter vissa sexiga flygvärdinnor hos PSA.

PSA flygvärdinna som soldatpinuppa, efter 1970 (internet)

Jag kom aldrig själv att flyga med Pacific Southwest Airlines – om man bor i andra ändan av landet ges man inte många tillfällen att flyga omkring inom Kalifornien – och kommer därför troligen inte att igen ge mig på att berätta om denna flyglinje. Därför får du här se ett par bilder som inte alls hör hemma i trakten av år 1967 utan mera runt 1980-talet. De visar hur PSA-planens inredning då skulle komma att se ut i den tidens mycket större flygplan. Du märker att man höll fast vid maximen att alltid göra det trevligt för sina passagerare.

Inne i ett senare tiders jetplan, PSA (internet)

Inne i ett senare tiders jetplan, PSA (internet)

Och allt detta har du fått veta bara därför att jag en gång år 1967 köpte mig 25 aktier i ett flygbolag som verkade intressant och som sedan visade sig ha en historia som var värd att förtälja. Som slutvignett kommer här en bild tagen på PSA:s hemflygplats San Diego.

Väntande PSA flygplan, San Diego, 1980 (internet)

Published in: on 2010/10/15 at 08:57  Kommentera  

Inlägg 812: 11 jan 1967

Flygningsglädjespridandet

För att bygga ut sitt flygbolag till något stort och stabilt följde Ken Friedkin ett råd som han hade fått från en resebyrå, nämligen att ge sig på att flyga till San Francisco. Han hade aldrig varit där, så han tog Andy med sig och reste dit. De tyckte om den livliga staden med alla sin nattklubbar och började den 6 maj 1949 att flyga mellan San Diego och Ekland – tvärs över bukten från San Francisco – med en mellanlandning i Burbank, strax intill Los Angeles. Till en början var det en flygning i veckan, och man använde ett förhyrt DC-3 plan med plats för 31 passagerare, som betalade 80 kronor för en enkelbiljett.

DC-3:a, PSA (internet)

Han kunde inte ödsla pengar på incheckningslokaler inne i de fina flyghallarna. En liten biljettkiosk utanför dög lika bra i början och höll kostnaderna nere.

Biljettkiosk, PSA (internet)

Friedkin gav sitt bolag ett nytt, pampigt namn, Pacific Southwest Airlines eller PSA, avsiktligt valt med tanke på de redan existerande bolagen Pacific Airlines och Southwest Airlines – han chansade på att fånga in passagerare som hade blandat ihop namnen. Hur som helst så gick det hela med vinst, och under andra året kunde han öka på sin flotta med två plan. Från år 1951 flög PSA också till San Franciscos egen flygplats för den som var villig att betala 10 kronor mera.

År 1955 gav han sig på större plan av typ DC-4 – med rum för 70 passagerare – och år 1958 började PSA flyga mellan Los Angeles egen flygplats och San Francisco, med ett biljettpris på 61 kronor.

DC-4:a, PSA (internet)

Fyra år senare var det dags för en ny flygplanstyp, Lockheed L-188 Electra, en propellerjet med plats för 98 passagerare.

Electra, PSA (internet)

Tyvärr dog Ken Friedkin plötsligt av hjärnblödning år 1962, och Andy tog omedelbart över ledningen. Han hade varit med från början och var helt insatt i verksamheten, så det blev ingen övergångsperiod alls. PSA fortsatte att växa lika fort som förr.

Under åren 1963 och 1964 bestod PSA-flottan av enbart sex Electraplan, men år 1965 skedde något stort – man började flyga med jetplan. Man ersatte efterhand alla propellerplanen med Boeingplan av typ 727, och år 1967, när jag steg in som delägare, hade PSA enbart jetplan kvar. För en biljett till San Francisco tog man då 109 kronor från San Diego och 75 kronor från Los Angeles, och man flög då ett plan i halvtimmen mellan storstäderna.

Det leende planet, sett från sidan, PSA (internet)

Alltsedan Friedkins tid hade kabinpersonalen fått lära sig att prata och skoja med passagerana så att de skulle trivas. Det var viktigt att alltid skratta och le, och på jetplanen hade PSA ett stort smil påmålat på nosen – synlig glädje var en signatur för PSA.

Det leende planet, sett framifrån, PSA (internet)

Published in: on 2010/10/15 at 08:46  Kommentera  

Inlägg 811: 8 – 11 jan 1967

Flygbolagsinvesteringsförsöket

Jag kom att tänka i dessa banor särskilt efter att ha läst mammas nyårsbrev som jag nyss nämnde. Jag läste kanske litet ‘mellan raderna’, men jag förstod att hon var ledsen för att jag inte var i Sverige, och för att jag inte hade ‘familj’, och att jag inte var chef för någonting. Detta var förstås en följd av mina föräldrars måttstock, vilken passade fint för dem men inte för mig. Jag levde mitt liv så som det passade min egen måttstock bäst, var jag vistades någonstans, hur jag bodde, vilka människor jag omgav mig med, och vad jag arbetade med. Måhända mina val inte alltid var de bästa, inte ens efter min egen måttstock, men de var mina, och det var viktigt för mig.

Det skrev jag till henne – nej, inte fullt så direkt på sak – och jag sade också att jag var inte alls olycklig. Ingen människa har ju lyckan att alltid få göra vad han trivs med, men för det mesta trivdes jag mycket bra med vad jag gjorde, och därför tålde jag gott att ibland också göra sådant som jag inte trivdes med men som ändå måste göras.

Den 10 januari sålde jag 32 aktier – jag behöll 3 – i Sterling Drug för 6.456 kronor. Jag hade köpt dessa 32 för 6.687 kronor (se inlägg 773), vilket resulterade i en förlust på 231 kronor. Med de förfärliga förlusterna under år 1966 i minnet kändes denna lilla förlust faktiskt som en ordentlig vinst. Allting här i livet är relativt.

Jag använde pengarna till att nästa dag köpa aktier i ett flygbolag. Det gällde 25 aktier i Pacific Southwest Airlines för 6.353 kronor.

Detta flygbolag rumsterade uteslutande i Kalifornien. Det hade startats av en flygsoldat, Ken Friedkin, som just hade kommit hem från andra världskriget. Han ville slå mynt av sina flygkunskaper och startade Friedkin Airlines med en Cessna som han flög mellan storstaden San Diego och Centret (spa. El Centro) i jordbruksområdet i sydligaste Kaliforniens inland.

Ken Friedkin, Friedkin Airlines, 1948 (internet)

Cessnaflygplanet, Friedkin Airlines, 1948 (internet)

Firmans allra första passagerare var en affärsman i El Centro som behövde flyga till San Diego över dagen, och de kom överens om att han skulle betala för resan nästa dag med en check från sin firma. Friedkins närmaste man Andy flög honom till San Diego, men det regnade på eftermiddagen, och affärsmannen vågade då inte ge sig upp i planet utan hyrde sig i stället en bil för återresan. I regnet sladdade bilen av vägen och han dog på platsen. Så mycket med Friedkin Airlines allra första affärsinkomst.

Andy, Friedkin Airlines, 1948 (internet)

Published in: on 2010/10/15 at 06:46  Kommentera  

Inlägg 810: 8 jan 1967

Lyckokänslouppnåendeförutsättningarna

Varken Ed eller jag var särskilt intresserade av politik, och därför var det gott att få en ordentlig dos genom den här filmen. Vi pratade faktiskt litet med varandra om politiska ting i några dagar efteråt, men sedan blev det andra saker som var mera viktiga. Naturligtvis kände jag rätt väl till vad som hände i politiken, för jag köpte min Nya Yorks Tidender på väg till jobbet varje morgon och läste den ‘från pärm till pärm’ under dagen. Men ändå kunde jag för mitt liv inte begripa mig på de två konstiga amerikanska politiska partierna, som båda bestod av folk som hade alla upptänkliga åsikter om allting.

När vi fick höra på TV att något viktigt var på gång kunde vi gå till Sheridantorgets kiosk och köpa morgondagens tidning redan klockan 22.00 dagen före publiceringen, för den hade redan då en första upplaga tryckt och distribuerad till vissa kiosker. För att inte vara sämre fanns kvällstidningarna att köpa redan på morgonen – fast av dem kunde man ju lika väl läsa en som var en vecka gammal utan att upptäcka det.

Filmen om Kennedy och hans utveckling som president fick mig också att tänka på hur mycket jag själv hade utvecklats under de tre och ett halvt år som jag hade bott i Nya York. Man fick en så mycket närmare kontakt med världen, när man bodde mitt i den, med olika sorters folk omkring sig överallt. Jag märkte hur mycket mera jag hade kommit att finna glädje i världen som den var i stället för att bara önska att den vore annorlunda – även om jag naturligtvis gjorde det också.

Något annat som Amerika hade lärt mig var att människor kan finna glädjeämnen överallt, och att det gäller för var och en att ta vara på dem. Några år tidigare hade jag i Sverige hört talas om John Kennedys fredskår, där unga människor skickades ut till fattiga länder för att under två år hjälpa och undervisa människorna därute om hur de kunde hjälpa sig själva genom att ta vara på och utveckla sina egna resurser. Då hade jag undrat hur Amerika kunde få så många voluntärer att göra detta för nästan ingen lön, när det rika landet hade så mycket annat som lockade. De var uppenbarligen villiga att försaka hus och bil och TV och i stället slita hårt i något fattigt land.

Men efter några år i Nya York förstod jag vad de som gick med i fredskåren hade som drivkraft. Att det inte alltid gäller att kappas med sina medmänniskor om att uppnå de konventionella mål som gäller för att bedöma om man har ‘lyckats’ och om man är ‘lycklig’. Varje människa har sitt eget mål i livet, och det är när man uppnår det målet – och inte det som samhället har satt upp – som man känner verklig ‘lycka’.

Published in: on 2010/10/14 at 09:27  Kommentera  

Inlägg 809: 8 jan 1967

Kennedyfilmintrycken

Vilken film! Vilken underbar film! Jag var ju redan här i Amerika under de sista fyra månaderna av John Kennedys tid som president. Men han fortsatte att vara amerikanarnas president, en för mig mycket avlägsen person, även när jag hade flyttat hit. Det var först under de ruskiga novemberdagarna 1963 som han blev min president, för då kände jag att det var min president som hade dött.

Under de tre åren efter 1963 var han för alla ‘presidenten som dog’. Men efter den här filmen förändrades han till ‘presidenten som gav världen hopp’. Trots att världens sorg vid hans död intensivt framhölls i filmen, så var det hoppet som han gav världen under sina få år som president som blev det budskap som man tog med sig hem från den här filmen.

När filmen visades år 1967 fortsatte världen att rulla vidare på Kennedys utstakade väg, med hjälp av president Lyndon Johnsons storartade strävan för att fullfölja hans intentioner – och då handlade filmen fortfarande om nuet. Men efter Johnson kom bakslagen i en snabb följd: Vietnamkriget, kravallerna, den reaktionära politiken, inflationen, och det successivt mycket hårdare samhället. Denna film erinrar om en tid då vi fortfarande, måhända  naivt, hoppades på världens ljusa framtid som på något vis aldrig blev av.

För dem som inte själva minns John Kennedy – och det är faktiskt de flesta i dag – måste filmen upplevas som något helt annat än vad den för mig både var då och är nu. Men så skickligt som filmen var sammansatt och så väl som Gregory Peck med sin mjuka röst förklarade sammanhangen, så tror jag att de som nu ser filmen, upplever den som något mera än ett historiskt dokument. Den visar en värld som under några år samlades bakom en man som människorna trodde på och visste att han skulle rätta till allt som hade gått på sned. Denna enighet var något som efter Kennedy inte en enda gång upprepades förrän Barack Obama trädde till 48 år senare. Tyvärr ville denne att alla goda beslut skulle fattas i samstämmighet, och för att uppnå denna tillät han sina motståndare att förneka honom möjligheterna att i mycket förvandla världens hopp till handling.

Många tårar fälldes på biografen år 1967, och lika många här hemma i dag när jag återupplevde denna film. Jag är tacksam för att ha fått se den då – och lika mycket för att ha fått se den nu igen in extenso på internet.

Published in: on 2010/10/14 at 09:25  Kommentera  

Inlägg 808: 5 – 8 jan 1967

Kennedyminnet

När man i historiens början behövde kopiera text använde man munkar. Här på bilden kopieras bibeln, och det var egentligen det enda man behövde kopiera på den tiden.

Munk som kopierar bibeln (internet)

Sedermera kom man på ett enklare sätt att få fram dubbelexemplar av det man skrev: mellan två ark papper lade man ett tunt papper med undersidan påsmetad med en blandning av vax och sot, och om man då skrev på det översta arket så kladdade vaxsotet av sig på det undre just där man tryckte på det översta arket med sin penna. Se – man hade skrivit ett brev med kopia.

Idén var att göra munkarna arbetslösa, och det blev de med karbonpapperet, som var ett tunt svart papper med trycksvärta bakpå. Det kunde användas mer än en gång, men kopian blev förstås svagare för varje användning. Och ett sådant lade jag mellan två ark när jag skrev till mina föräldrar, och sedan skickade jag ett av arken till pappa och det andra till mamma. Och jag fick minsann två svar.

I det ena fick jag veta att mamma mitt i röran med pappas hjärtattack inte hade fått iväg mitt julpaket förrän den 22 december. Men att de hade sagt till henne att det skulle ändå komma fram till jul! Att det kom fram på nyårsafton tyckte jag nu var ett underverk.

Och pappa berättade från Mösseberg att DaNi hade skrivit ett rart brev till honom, adresserat direkt dit. Jag hade nämnt att pappa var där när jag stötte ihop med DaNi någon dag strax dessförinnan, och han hade då bett om adressen dit. Nu fick jag höra att han hade skrivit ett brev till pappa. Var det inte snällt gjort av honom, så säg?

I januari kom år 1963 plötsligt tillbaka till oss. Även om Ed och jag hade upplevt de dramatiska novemberdagarna på olika håll, så bar de på samma minnen för oss båda. Vi fick nu se en film om John Kennedys tid som president. Den hade inte förut visats i Amerika utan enbart utomlands, vilket var avsikten när den producerades av statens egen informationsbyrå.

John Kennedy (internet)

‘År med blixtar, dag med trummor’ börjar med Kennedys invigningsdag i januari 1961 och visar de sex mest betydande områden där han lade ner sin själ och sin inriktning för Amerika och världen. Inskjutna i dessa skildringar ligger avsnitt från dagen med trummor, det vill säga hans död och begravning. Avsikten var att visa att presidenten hade dödats men att John Kennedy levde vidare.

Hela denna gripande film finns bevarad på internet. Här är den. Gör det bekvämt för dig, för du kommer inte att kunna slita dig härifrån under den halvannan timme, som filmen tar. Klicka sedan här.

Published in: on 2010/10/14 at 07:11  Kommentera  

Inlägg 807: 3 – 5 jan 1967

Försäljningspersonalstillmötesgåendebetydelsen

Tänk vad kundservicen betyder för ett företag! TWA var nog inte ett bättre flygbolag än SAS – men flickan på TWA var oändligt mycket bättre än flickan på SAS. När jag lade fram mitt problem för henne, så hade  hon genast en lösning på det. Jo, jag skulle få ett kreditkort, inte från American Express utan från TWA, det skulle inte kosta mig ett öre, och när jag en gång kom in och behövde en biljett så behövde jag bara lämna över mitt kort och skriva på räkningen för att få biljetten. Räkningen skulle de skicka hem till mig senare, efter en månad eller så, och då kunde jag skicka dem en check.

Det lät alldeles för enkelt. Har man byggt upp en fästning av krångel och omöjligheter, så tror man inte att den har en vindbrygga ens när man ser den. ”Men TWA flyger ju inte till Stockholm, så jag måste fortsätta med ett annat bolag från London. Hur fungerar det?”

”Det är samma biljett, och ni betalar för alltihop med kortet.”

Verkligen enkelt!

”Vi började med kortet i höstas, och det är hur bra som helst – alla använder det nu.”

Hon blev rent lyrisk när jag stod där vid disken och fyllde i min ansökningsblankett: födelsedatum, pensionsförsäkringsnummer, årslön, morföräldrarnas religion – nej, inte det sista, men jag fick annars klä av mig finansiellt naken på den där blanketten.

”Ska jag fylla i allt det här också när jag köper biljetten?” undrade jag, och hon sade att det skulle jag inte alls få göra. Det var bara för att TWA skulle få veta vem jag var.

Logotyp för TWA (internet)

Och ett par veckor senare kom kortet. Jag tänkte bara använda det i en paniksituation, så jag lade undan det – bland aktiebreven under röda mattan och i ett stort kuvert så att det inte skulle komma bort. Nu skulle jag aldrig mera behöva ligga sömnlös över den detaljen.

Jag överöstes med brev från Sverige. Pappa var ju på Mösseberg och mamma var i Örebro och bägge skrev svar på mitt brev. Jag hade nämligen sänt dem vart sitt brev, och jag hade gjorde det raffinerat kontorsmässigt med hjälp av ett karbonpapper!

Om du är en pojkspoling på under 50 års ålder så vet du inte vad ett karbonpapper är för någonting. Tänk dig att leva utan fotokopiering, utan möjlighet att kopiera en bild eller ett brev. I dag lägger du ju vad du har i datorns scanner och vips har du en kopia. Och innan du hade din dator så fanns det kopieringsmaskiner på posten och andra offentliga lokaler att gå till – men dessförinnan, hur kopierade man?

Published in: on 2010/10/14 at 06:34  Kommentera  

Inlägg 806: 3 – 14 jan 1967

Flygbiljettsbetalningsbryderilösningen

Och precis det gjorde jag. När jag  fick min halvmånadscheck från IBM den 14 januari, satte jag som vanligt in den på Sjömännens bank för sparande men behöll själv 500 kronor mer än vanligt. Sedan gick jag ett kvarter uppför Murgatan till Broadway med dessa 500 kronor och öppnade ett sparkonto med 4% ränta i Irvingbanken (eng. Irving Trust), som låg just där i hörnet. Nu hade jag en grundplåt till den framtida säkerheten för mina föräldrar. Och mitt i varje månad därefter gjorde jag samma lilla promenad.

Med första posten för året kom det ett kreditkort till mig. Jo minsann, jag som bara något år tidigare hade våndats över hur jag skulle kunna ta mig över till Sverige i en handvändning, särskilt på ett veckoslut då banken var stängd, hade nu ett fint rött plastkort som jag kunde köpa en flygbiljett för utan en tanke på pengar!

Kreditkort från TWA (internet)

Kortet såg inte alls ut som på bilden. Mitt var helt rött med de tre bokstäverna TWA i vitt och så stora att de täckte nästan hela kortet. Detta betydde Trans World Airlines, och det var med dem som mamma och jag hade flugit till Denver år 1964 från deras underbara terminal på Kennedyflygplatsen (se inlägg 206).

Men varför ett TWA-kort? När jag tänkte Sverige så tänkte jag förstås SAS. Med SAS hade pappa kommit till Nya York den där oväderskvällen år 1964, och med SAS flög både mamma och pappa sedan tillbaka till Sverige. Och när jag nyligen hade gått till ett flygbolag för att klaga i min osäkerhet över att inte kunna flyga till Sverige ifall pappa skulle dö, då gick jag förstås till SAS. Flickan bakom disken var totalt ointresserad: ”En del kommer hit med ett American-Express-kort men de flesta betalar kontant”, sade hon, medan hon fortsatte sitt skrivarbete därbakom disken. Jaha. Tack och adjö.

American Express kände jag till – det var ju de som utfärdade resecheckar som alla, inklusive jag själv, använde när man reste utomlands. Men deras ‘kort’ var jag helt obekant med. Jag ville inte besvära den upptagna SAS-flickan med att fråga om det. I stället gick jag till ett annat flygbolag som flög till Europa och som förhoppningsvis skulle visa sig mera hjälpsamt i mitt bryderi.

Två amerikanska flygbolag flög då till Europa, Pan American och TWA. Inte till Sverige, men de hade förstås förbindelse till Sverige med andra flygbolag. Jag valde att gå till TWA, för dem kände jag till – och jag älskade deras terminal.

Published in: on 2010/10/14 at 06:31  Kommentera  

Inlägg 805: 1 – 28 jan 1967

Spekulationsredovisningsbesvikelsen

Nyåret firade Ed och jag utan fallande ljusboll vid Timestorget och utan barndomsdrömmar om Anders de Wahl, det var inga kyrkklockor inblandade och inte heller några lustiga hattar och papperstrumpeter – vi bara kröp ner under det varma duntäcket och mådde gott nytt år ihop trots ihärdigt snöfall utanför.

Medan jag alltså var upptagen med Ed, låt oss här titta på resultatet av mina aktieaffärer under år 1966. Året dessförinnan, alltså 1965, hade, som du säkert minns alldeles för väl, visat ett bra plus på 2.782 kronor.

Under den röda mattan hade det legat aktier värda 14.987 kronor när år 1966 började, och när året slutade, alltså just nu, så låg där aktier värda sammanlagt 17.440 kronor. Värdet av min aktieportfölj hade alltså under det gångna året gått upp med 2.453 kronor. Men – för att åstadkomma denna ökning hade jag under år 1966, oj då, gjort av med 7.095 kronor av mina egna pengar på att köpa och sälja aktier. Visserligen hade jag fått 384 kronor i utdelningar, men jag hade ändå förlorat 4.258 kronor på mina aktier under detta år. Inte bra. Inte alls bra.

Men tro inte att jag ens övervägde att sluta med hasardspelet på börsen. Det var ju i alla fall en bra sysselsättning som i det långa loppet borde vara lönande, mycket lönande. Hela mitt arbete grundade sig ju på att vanligt folk tjänade storkovan på aktiebörsen, så jag visste ju att det skulle gå bra, även om jag fick vara beredd på att det ibland kom år med nergångar och förluster. Så nu gällde det att få ihop ett bättre resultat under år 1967. Det var jag fullt på det klara med. Att jag inte hade en aning om hur jag skulle bära mig åt för att göra år 1967 bättre än år 1966 nämnde jag förstås inte ens för mig själv.

Men hur som helst så köpte jag redan den 3 januari 100 aktier i något som hette United Canso Oil & Gas. De sysslade med utvinning av olja och gas i Kanada, och jag betalade rätt litet pengar för aktierna, 1.752 kronor allt som allt. Jag vet inte ens varför jag köpte dem – kanske det var mitt dåliga resultat under år 1966.

Pappa blev kvar på Mösseberg till den 14 januari, mycket längre än han hade räknat med. Men å andra sidan fick han sedan lov av sin läkare att genast flyga till Tyskland för att diskutera sina patent med företaget som var intresserat av att köpa dem av honom innan någonting beträffande dem utlöpte under våren. Han vilade dock först därhemma i ett par veckor och reste inte till Düsseldorf förrän den 26 januari. Allt gick väl, han tog förstås sin kärlutvidgande medicin och kände ingenting av sitt hjärta.

Men hela hans sjukdomspärs och kraven på att han sedan skulle arbeta på halvtid gjorde att jag absolut ville ge mina föräldrar litet ekonomisk hjälp. Jag ville skicka dem 500 kronor i månaden, men de var övertygade om att den svenska kronan snart skulle devalveras. Vi enades då om att jag i stället skulle öppna ett särskilt bankkonto i Nya York, avsett för dem ‘när det behövs’, och sätta in 500 kronor i månaden på det.

Published in: on 2010/10/14 at 06:28  Kommentera  

Inlägg 804: 29 – 31 dec 1966

Vemodspaketsmottagandet

På torsdagen fick pappa veta att de bara hade en enda plats ledig på Mellringe, och det var i ett rum för fyra. Han skulle inte kunna få en blund i ögonen i ett rum med tre snarkande rumskompisar, och efter en vecka där skulle han komma att bli sjuk på riktigt. Mamma fick då en idé som gick helt stick i stäv mot gratissjukvårdens principer: hon ringde på eget bevåg upp ett privat vilohem på Mösseberg intill Falköping.

Mössebergs Kurort (internet)

Johoda, de hade enskilda rum och hade plats för pappa. Det skulle kosta 65 eller 70 kronor om dagen, inklusive allt. Eftersom pappa skulle få 40 kronor om dagen från sjukkassan från den 1 januari, så skulle det inte bli mycket dyrare än gratis.

Pappa på sitt rum på Mösseberg (1966)

Ibland måste man hitta en väg ut själv för att komma bort från en dålig situation. Ett privat vilohem eller en båt till Amerika – det finns alltid sätt att komma ur en knipa.

På lördagen, på själva nyårsaftonen, kom äntligen julklappspaketet från Örebro. Mamma hade skickat det många veckor tidigare, och det var ovanligt att det hade gått så långsamt i västlig riktning. Antagligen var det tullbehandlingen som hade tagit tid, för paketet var belagt med 50 kronor i införselstull – det var första gången någonsin som jag var tvungen att betala sådant. Antagligen var det den fina yllefilten som kostade tull.

Det var en härligt tjock yllefilt, skotskt mönstrad med grön färgton – precis vad jag hade drömt om som överkast till dyschan. Nu fick det gröna duntäcket läggas någon annanstans på dagarna – på nätterna använde vi det ju för att hålla oss varma. Det enda negativa beträffande filten var att man inte kunde ligga skönt på den utan kläder – den kliade och stack alldeles förfärligt. Men åtminstone nu på vintern var det ju aldrig varmt nog i våningen för att vilja ligga naken någonstans, så det gjorde då ingenting. Och kanske filten skulle bli litet mjukare efter första tvätten?

Resten av julklapparna var Kardemummaboken som mamma hade nämnt redan i förväg, mina egna gamla matbestick och en hel del nya, spiralbundna rutade A4-block som inte alls fanns i Amerika, kökshanddukar – lustigt nog gick det badhanddukar i andra riktningen – och ett skriftligt löfte om Idun/Veckojournalen under hela nästa år, min kontakt med vad som hände i det gamla landet. Ja, detta var precis vad ett julpaket skulle innehålla! Men det var också en påminnelse om stackars pappa med sitt hjärtproblem och stackars mamma som led med honom. Detta var ett vemodspaket.

Published in: on 2010/10/14 at 06:26  Kommentera  

Inlägg 803: 25 – 28 dec 1966

Vardagsåtervändandet

I Sverige brukade man, åtminstone när jag var barn, ha hemmet julpyntat från julaftonen till den 13 januari. Då, efter tre veckor, var man så dödligt trött på granen – den hade börjat barra och var i vägen för dagsljuset som man tyckte strömmade in rikligare redan då – att ‘på tjugondag Knut kastas julgranen ut’, som det hette.

I Amerika däremot satte folk i gång med julpyntandet samtidigt som affärerna, det vill säga redan strax efter tacksägelsedagen i slutet av november. När julen – äntligen! – var över på juldagens kväll, ja då gjorde man igen likadant som affärerna – man hyvade ut granen och återgick till vardagen. Så när Ed och jag vaknade på juldagens eftermiddag och gav oss ut, stod det redan en ‘förbrukad’ gran på trottoaren – du kan skönja den mellan vår port och grannhusets, trött och mörk. Precis som den yrvakne Ed, silhuetten i sin svarta vinterrock mitt i bilden. Den myckna snön från gårdagen hade sjunkit ihop och plattats till mera än plogats, men det var fortfarande vintervitt på gatorna.

Silhuett av Ed, Vid 351:an, New York (1966)

På måndagen stod det flera granar utanför 351:an, för nu var det ingen jul kvar – om man bortser från att de flesta människor kunde stanna hemma, eftersom juldagen hade hamnat på en söndag det här året.

Utkastade julgranar, Vid 351:an, New York (1966)

Inte mycket hände under mellandagarna hos oss, men pappa, som nu vistades uppe mest hela dagen på sjukhuset och hade trott att han snart skulle få komma hem, fick på onsdagen besked om att han i stället nästa dag skulle flyttas på en vecka till ett konvalescenthem i Mellringe, några kilometer utanför Örebro. Mamma skrev i sitt brev att hon var lika besviken som pappa: ”Jag är så rädd att ingenting någonsin blir som förr. Och ändå har jag det som du. Kommer till en tom våning, lagar mat bara åt mig själv, tuggar, sväljer, tittar på TV.”

Stackars mamma, hon trodde att jag var lika ensam som hon – för jag hade ju inte talat om för henne att Ed bodde ihop med mig och att vi var ett lyckligt par. Jag hade ju flyttat till en mindre lägenhet för att ha råd med min bostad för egna pengar. Varför då dela den med Ed? Hon skulle inte begripa någonting – eller också skulle hon begripa allt, och det vore lika förfärligt. Nej, vad henne anbelangade så fick jag allt fortsätta att bo ensam och låta Ed då och då komma till mig och hälsa på. Det var det enda möjliga för att de inte skulle fatta att jag var, usch, homosexuell.

Published in: on 2010/10/14 at 06:23  Kommentera  

Inlägg 802: 24 – 25 dec 1966

Julnattskyrkligheterna

Vid 23.30-tiden blev det plötsligt lugnt och värdigt i huset, och allt som hördes var TV-apparaten i sitt hörn. Man pyntade upp sig så gott man kunde, och så gav vi oss alla iväg tillsammans i små grupper nerför Utsiktsavenyn till julens midnattsmässa i den katolska kyrkan S:t Anton av Padua (eng. Saint Anthony of Padua). Den låg vid hörnet av 166:e gatan och det var inte långt att gå, bara 600 meter eller så. Men man fick gå försiktigt, för det var flera minusgrader och rätt halt, trots att snön på trottoaren var ordentligt undanskyfflad framför de flesta husen. Kyrkan hade en egen skola som låg alldeles bakom, och dit gick Diane och Ginger varje dag, så de  var rätt vana vid den promenaden.

S:t Anton av Padua, Kyrka och skola, Bronx (internet)

När vi alla kom hem igen framemot 02-tiden skulle det i de flesta amerikanska hem sovas, så att jultomten (eng. Santa Claus) skulle få tid på sig att under natten komma ner med julklapparna genom skorstenen från rensläden uppe på taket. Men inte så i det här amerikanska hemmet.

Jag tänkte då på min egen barndom 25 år tidigare. Då samlades familjen på julaftonen runt pakethögen, och ett av paketen greps på måfå och överlämnades till adressaten, som läste högt det som stod skrivet på paketet, oftast en finurlig vers, som alluderade på det som låg inuti men inte helt avslöjade vad det var. Mottagaren fick känna på paketet, gissa vad det kunde vara, packa upp det, och sedan ta emot applåderna om han hade gissat rätt. Omslagspapperen slätades ut och lades varligt på hög – de kunde ju användas igen till något annat. Likadant med snörena. Och sedan kom turen till nästa paket. Det hela tog timmar i anspråk.

Ack ja! Det var en förgången tid, mycket avlägsen och mossbelupen. Nu, mitt i natten, grep alla tag i de paket som hade rätt namn på – det var allt det stod – och det tjoades och hojtades i högan sky. Efter fem röda minuter hade alla sina förvärv i famnen, sönderrivna papper och snören låg överallt, och strax var det hela över. Den stackars TV-apparaten hördes knappast. O tempora o mores!

Några gick och lade sig, men Ed och jag satt nu i lugn och ro och pratade med dem som höll sig vakna, och åt igen förstås av det som stod kvar på spisen. Någon hade satt ner ljudet på TV:n – men den stod fortfarande på.

Vi stannade där till framemot 05-tiden, då vi två gav oss iväg ut i nattmörkret. Nu skulle jag ta Ed till svenska kyrkans julotta, precis som jag hade tagit DaNi dit två år tidigare. Väl där fann vi att julottan tvärtemot all helig sedvänja hade börjat klockan 05.00, så det blev ingenting av med den saken. Vi gick hem och sov mycket gott efter en väl avverkad natt.

Published in: on 2010/10/13 at 07:57  Kommentera  

Inlägg 801: 24 dec 1966

Sassafrasavnjutningsersättningen

Mamman lagade mat och den fick vi hämta på papperstallrikar direkt ur kastrullerna på spisen, och det var ingen dietmat direkt – det vill säga att det var härligt gott. Alla drack coca-cola och rotöl (eng. Root beer), det senare en läskedryck med en smak som man måste lära sig att uppskatta.

Rotöl (internet)

Rotöl hade från början bryggts som vanligt öl, fast från sassafrasrötter, men sedan några få år tillbaka var det förbjudet att använda dessa rötter till rotöl – det hade nämligen visat sig leda till leverskador och cancer. Smaken på rotölet var därför nu hopkokad på ett laboratorium, och det är den enda smak jag känner till. Jag kan dricka rotöl, väljer det hellre än coca-cola, men framlever mina dagar helst utan hjälp av någon av dessa två förlustelser.

Sassafrasträd (internet)

Man kunde fråga varför sassafrasrötter var förbjudna att använda bara i rotöl, och då fick man svaret att det berodde på att det var bara på det sättet som folk fick i sig de avsevärda kvantiteter som erfordrades för att skada kroppen.

Längre fram i tiden råkade jag på ett liknande resonemang, och det gällde då tonfisk. Man skulle inte äta tonfisk för ofta, högst två gånger i veckan, därför att den innehöll för mycket kvicksilver, vilket var skadligt för kroppen. Varför just tonfisk? Varför inte annan havsfisk? Den innehöll väl lika mycket kvicksilver? Jovisst, men det var bara tonfisk som folk hävde i sig på smörgås varenda dag – av annan fisk åt man inte tillnärmelsevis lika mycket, och det var därför som det inte var farligt att äta annan fisk än tonfisk. Tänk på det när du äter torskfilé nästa gång.

Det var ett för mig påfallande väsen i hela huset. Alla i familjen var högljudda, de hojtade i ett kör och man var därför själv tvungen att hojta för att kunna höras i allt oväsen. Det är likadant på restauranger med dålig akustik: om man hör ekot av alla andras röster så måste man höja sin egen röst för att den inte skall drunkna i den allmänna ljudnivån. Jag misstänkte att problemets kärna här i familjen var den välsignade TV-apparaten som stod på och bölade hela tiden. På amerikansk TV används sällan vanlig samtalston – till och med nyhetsuppläsare halvskriker hela tiden – så för att överrösta TV:n så var alla i huset vana vid att hojta och ropa, även när de bara samtalade. Även om TV:n mot förmodan skulle vara avstängd.

Published in: on 2010/10/13 at 07:54  Kommentera  

Inlägg 800: 24 dec 1966

Ritterplatsfamiljehuset

Det var ingen elegant stadsdel, och det hade jag inte heller väntat mig. Ritterplatsen var tyst och stilla, särskilt nu på julkvällen. Hela kvarteret till höger var fyllt av en trevånings skolbyggnad i rött tegel, och det låg klassrum utmed hela gatan. På vänster sida var det en blandning av enfamiljshus på två våningar och hyreshus upp till fem våningar höga, alla tätt sammanpackade med kanske en smal gång emellan. Nummer 826 var hopbyggt med ett likadant hus till vänster och hade ett meterbrett mellanrum till huset till höger. Mot gatan vette en garagedörr, och garagets tak tjänade som altan mot gatan. För att komma in i huset gick man uppför en brant trappa till höger om garaget och kom då upp på altanen där entrédörren befann sig.

Om du använder googlekartans gatuvyfunktion för ‘826 Ritter Place, Bronx NY’ får du bra bilder av hur det ser ut där i dag. Altanen ovanpå garaget har i dag byggts över och blivit ett bostadsrum, men annars ser allt ut som det en gång gjorde.

Knack knack, vi var där. Det var stora famnen av allesammans. Ed var en mäkta populär person i familjen, och hans popularitet kom också mig till godo. Vi ställde undan våra bärkassar tills vidare, och så var det kväll i en stor familjekrets för mig igen – samma sak som jag hade upplevt många gånger tidigare i Nya Jersey hos DaNis svågers föräldrar – fast här fanns det inga småbarn.

Första intrycket av hemmet var en enda röra alltihop. Till vänster från tamburen låg det stora familjerummet, med soffa och fåtöljer och stolar placerade huller om buller. Det låg saker och ting, leksaker och böcker och klädesplagg spridda överallt. En stackars TV stod på hela tiden på ganska hög ljudnivå och ingen ägnade den en tanke – den tjänade bara som ljudbakgrund. Rummet hade en skjutdörr till vad jag förstod var föräldrarnas sovrum därbakom. Den dörren öppnades aldrig – för att komma fram till den skulle man först behöva flytta undan alldeles för många prylar.

Till höger i hallen gick trappan upp till alla sovrummen på övervåningen, medan köket låg rätt fram. Det var ett mycket långt korridorkök som sträckte sig ända bort till ett fönster i andra änden av huset. Där fanns det en liten hall med dörr ut till en trätrappa som ledde ner till husets trädgård – som ju inte alls syntes nu i nattmörkret.

Published in: on 2010/10/13 at 07:49  Kommentera  

Inlägg 799: 24 dec 1966

Familjeintroduktionsspänningen

Ed och jag stod varandra väldigt nära och hade inga hemligheter mellan oss – såvitt jag vet. Men om sin familj hade han egentligen inte berättat någonting alls under ett och ett halvt års tid. Han visste allting om mina föräldrar – jag pladdrade om dem i tid och otid – men hans mamma och pappa och sex syskon var höljda i dunkel. Jag hade aldrig frågat någonting om dem och inte heller sagt något om att få träffa dem – jag visste ingenting om Eds förhållande till sin familj. Jag hade inte haft något behov av att veta och han hade inte haft något behov av att berätta.

När jag långt senare fick veta att pappan var hissförare på sjukhuset, så begrep jag hur fel hans julklapp hade varit. Men han tackade förstås och såg glad ut.

Det var Ed som hade bestämt att jag nu skulle introduceras i familjen och att vi båda skulle vara hos dem på julaftonskvällen, och naturligtvis var jag med på det. Vi åkte dit med tunnelbanan – som gick som viaduktbana över gatorna i Bronx – och steg av vid Frimansgatans (eng. Freeman Street) station. Jag minns så väl hur konstigt det kändes däruppe på plattformen när tåget satte igång igen och hela stationen gungade.

Viaduktbanestationen, Freemangatan, Bronx (internet)

Vad som då inte fanns på plattformen var de vackra glasmålningar, som jag ser på internet att man nyligen har installerat där och på några andra viaduktbanestationer i Bronx. Som dessa glasmålningar ser ut på bild – vilket är allt jag kan gå efter – är de skapade som klassiska triptyker, alltså som tredelade altartavlor, men naturligtvis utan den minsta religiösa anknytning. Den glasmålning som du ser på bilden föreställer gatan rätt under själva stationen. Som på alla gator med viaduktbana över är det mörkt, trist och förslummat därnere, men konstnären har lyckats få gatumiljön att framstå som någonting rart och vackert med parasoller och annat färgglatt – till och med stolparna som håller upp banan ser prydliga ut.

Glaskonst på plattformen, Freemangatans station, Bronx (internet)

Ed och jag pulsade uppför Frimansgatan med våra papperskassar tills vi svängde till höger på Utsiktsavenyn (eng. Prospect Avenue), för att efter ett kvarter svänga till vänster in på den lilla gatstumpen Ritterplatsen, där Eds familjehus låg som nummer 826. Jag visste nästan ingenting om familjen. Var jag spänd? Antagligen. Nyfiken? Säkert. Rädd? Inte alls. Jag visste vem jag skulle träffa där: Eds mamma och pappa, hans storebror Rudolph, hans yngre bröder Tyrone, Stanley och en till, som jag nu tyvärr har glömt namnet på, och hans småsystrar Diane och Ginger. Längre än så visste jag ingenting.

Published in: on 2010/10/13 at 07:47  Kommentera  

Inlägg 798: 24 dec 1966

Julaftonssnöfallet

På julaftonens morgon var det snöyra när vi tittade ut. Eftersom vi knappast kunde se marken nere på bakgårdarna utanför våra fönster, så kunde vi inte kolla snömängden där, men vi hade ju vår brandbalkong av järnspjälor rätt utanför fönstret. Enbart ett ihållande kramsnöfall kunde bygga snöbryggor mellan dessa spjälor och skapa ett sammanhängande snötäcke där, och det var precis vad som hade skett. Vi visste därför att det hade snöat ordentligt under natten. Nu hade det blivit 5 grader kallt, och det var tunn yrsnö som dansade runt därute.

Det var skönt att kunna ligga kvar i sängen och skapa oss en långmorgon. Hade det inte varit lördag, så hade julaftonen varit en vanlig arbetsdag, låt vara att vi troligen hade blivit hemskickade tidigt på eftermiddagen – men det här var bra mycket bättre.

Det var den första morgonen av mycken ledighet. Eftersom juldagen kom på en söndag så kompenserades den av ledighet på måndagen – och samma sak gällde för nyårsdagen. Både jul- och nyårsaftnarna var lördagar. Och mer än så – IBM:s affärer hade under år 1966 gått så bra att företaget gav alla sina flera hundra tusen anställda två extra ledighetsdagar som tack, både tisdagen efter jul och fredagen före nyår! Och om någon trodde att det skulle bli något gjort under de två arbetsdagarna därmellan, så lycka till!

Det föll allt som allt 18 centimeter snö på julaftonen, och vi var uppbjudna till Eds familj i Bronx för att fira midnattsmässa med dem. De var katoliker, så för dem ägde det stora kyrkliga julfirandet rum vid midnatt på juldagen – precis som min mammas påsk i ryska kyrkan firades vid midnatt på påskdagen.

Så i mörka kvällen klockan 21.00 begav vi oss iväg med två stora bärkassar fulla med julklappar – alla skulle ha något och det var åtta personer i familjen däruppe. Av dem som jag gav minns jag bara en, antagligen för att jag långt senare upptäckte hur fel den var. Det var en tjock, nyutkommen biografi om högsta domstolens ordförande Earl Warren, och den boken gav jag till pappa Lindquist.

Earl Warren (internet)

Den boken skulle passa honom väl, för han hade sitt arbete på Harlems sjukhus, och eftersom familjen hade en egen villa i Bronx och familjen hade sju barn, av vilka ett hade utexaminerats från det fina Nyayorkuniversitetet – det var Ed, det – så visste jag att han måste ha haft ett kvalificerat jobb på sitt sjukhus.

Published in: on 2010/10/13 at 07:42  Kommentera  

Inlägg 797: 23 – 24 dec 1966

Julpyntandet

På Femte avenyn 30 hade DaNi och jag år 1963 hängt upp våra julkort på en tegelvägg, bara det att det var en bit upphängd wellpapp med påmålade tegelstenar (se inlägg 150). Nu hade vi en riktig tegelvägg, så gissa vad Ed och jag år 1966 gjorde med våra julkort? Lustigt nog var pappteglet bättre för just det ändamålet – vi hade använt knappnålar för att fästa korten med. Det gick ju inte på riktigt tegel, så vi använde tejp i stället. Men tejpen ville inte sitta fast på den skrovliga tegelytan. Vi gav oss på att tvätta av teglet med vatten och gnugga litet där tejpen skulle fästas, och det gick rätt bra – fast bara om teglet först hade torkat. Vi lärde oss detta ett steg i taget, men så är det ju med allting.

Opatijatavlan hämtade jag dagen före jul. Så fin den blev! Konstverket var i sig självt så blekt att det var bra att vi fick en mycket diskret brun ram som inte stal uppmärksamheten från målningen. Vi hängde den mitt över dyschan som enda blickfång på den annars helt odekorerade väggen.

Ed och jag var helt överens med varandra om att det var mycket bättre att möblera så som vi gjorde med en sak i taget i stället för att fylla allt på en gång. Därigenom fick vi tillfälle att verkligen välja vad vi ville ha och tänka igenom resultatet i förväg. Då kunde vi känna oss säkra på att varje ny grunka kom att passa in just så som vi hade tänkt oss.

Vi hade en julbock av halm – på skrivbordet – och en tunn ring av halm med fågel, blommor och sädesstrå inuti – i köksfönstret – och fem små fåglar av trä – på lampor överallt. Ja, det var inget slut på små diskreta juldekorationer. Ed var inte alls van vid detta pyntfrosseri, men han tyckte att det var kul.

Juldekorationer av halm, Palm Springs (2010)

En julprydnad hade vi inte ens framme – den stod i spritskåpet i köket. Det var en flaska Ballantines skotsk whisky, och det som prydde var inte innehållet utan själva paketet, en julpresentkartong med band och krusiduller. När jag kom till E F Hutton på fredagen så var stämningen där uppåt värre, så som den alltid var hos dem i dessa dagar nu när de hade blivit det tekniskt sett ledande börsmäklarhuset – med IBM:s hjälp förstås. Alla deras anställda hade fått ett paket av samma sort. Och tror man på, de betraktade mig som en av deras anställda! Nåja, jag hade ju nästan bott hos dem i ett helt års tid. Så det var egentligen inte så konstigt att jag också fick ett paket.

Ballantine Whisky (internet)

Några år senare skulle jag inte ha fått ta emot sådant – IBM skulle komma med regler som förbjöd det, och det faktiskt med rätta – men nu, år 1966, var det ingen som tänkte på att betrakta det som etiskt olämpligt.

Published in: on 2010/10/13 at 07:39  Kommentera  

Inlägg 796: 23 dec 1966

Barndomstidsstjärnförnekelsekonsekvensen

Även om pappa låg på sjukhus i Örebro så var det ju ingen anledning för Ed och mig att inställa julen, så vi gjorde vår lilla lya så jullik som möjligt. Nej, gran brydde vi oss inte alls om, och det fanns ju dessutom inte ordentligt med plats för den. Men en adventsstjärna hade vi – Ed var helt konsternerad över de ovanliga ting som jag skaffade som julprydnader.

Att jag ville ha en adventsstjärna – och hade köpt en från Nyborg & Nelson redan tidigt i december – var helt en följd av att jag hade växt upp i ett land där varenda familj hade en sådan i sitt fönster. Så var det faktiskt på 1940-talet. Man får väl anta att adventsstjärnan hade lyst upp i vinterns mörker, men det var nog i högre grad krigets bildlika mörker som spelade in. Alla fönster i landet var ju påbjudna att vid flyglarm vara helt mörklagda för att inte vägleda fiendens flygplan, gatlyktor och reklamskyltar skulle släckas, och till och med de få gengasbilarna skulle då använda mörkläggningsfilter på lyktorna för att rikta bara en strimla ljus neråt framför bilen – och krypköra.

Undra då på att man lyste upp sin värld så mycket man kunde, när det inte var flyglarm på gång! Stjärnan var gjord av röd och gul papp och såldes hopvikt i ett smalt, 30 centimeters kuvert. När man tog ut den och vek upp den blev den 60 centimeter stor och hade sju strålar åt alla håll. Inuti fanns det gott om plats för en 25 watts glödlampa, och den hade därför fullt med millimeterstora hål för att släppa ut lampvärmen. Den hängde i lampsladden mitt i ett fönster, och den fick lysa hela natten – och ofta på dagen också om det var mulet väder.

Adventsstjärna (internet)

Min familj var troligen den enda som aldrig hade en adventsstjärna. Barnet, alltså jag, ville, på barns vis, vara likadan som alla andra och tjatade därför varje år om att vi skulle ha en, men mamma ville, på sitt eget vis, inte gå i flock och vägrade alltid stenhårt. Resultatet av striden blev förstås det väntade – det blev ingen adventsstjärna. Men den uteblivna samhällsanpassningen gnagde så illa i min själ, att så snart jag äntligen var för mig själv – riktigt själv, alltså i min egen lägenhet i Biskopsgården – så blev det inköp och uppsättning av en adventsstjärna. Helt oavsett att jag bodde elva trappor upp så att bara giraffer och strutsar kunde se den utifrån, och också oavsett att adventsstjärnor hade hört till 1940-talet och inte användes av en enda själ 1961.

Det var förstås samma situation i 351:an – knappast någon kunde se stjärnan i vårt fönster på fjärde våningen mot bakgården, och inte en själ använde den heller år 1966. Den var såpass ovanlig att den antagligen skulle betraktas med avund om någon hade sett den.

Published in: on 2010/10/13 at 07:34  Kommentera  

Inlägg 795: 22 dec 1966

Inredningsenkelhetstrivnaden

Det började bli vinteraktigt och dags att få fart på öppna spisen. Som du minns hade vi redan tittat på olika attiraljer som behövs när man eldar i en öppen spis, och nu valde vi det bästa alternativet. För en bit över 400 kronor fick vi den snygga och praktiska utrustningen som vi hade tittat på tidigare.

Röken drog upp fint i skorstenen – jag hade väntat mig allehanda problem. Jag visste från barndomen att man bör sätta eld på en hopskrynklad tidning som man håller upp i röret med eldtången. Det gör att luften därovanför kvickt värms upp och stiger, och då kommer draget i gång utan att rök väller ut i rummet. Och brasan blev helt underbar – med järndraperiet framför kunde vi äntligen elda upp lådorna, i vilka de svenska möblerna hade skickats. Här ser du den öppna spisen med årets julkort upphängda.

Öppna spisen med årets julkort, 351:an, New York (1966)

Jag har bara en enda bild till från den här decembermånaden. Den togs i enbart lampljus och är sannerligen inget fotografiskt mästerverk. På den ser du två av de tre höga fönstren med sina mossgröna gardiner. Bakom den vänstra gardinen ser du, bara som en mörk skugga, apparaten för luftkonditioneringen i nedre delen av fönstret. På den vitlaminerade bänken, som du minns från Peter Warren, ser du den nyinköpta Ericofonen, DaNis gamla budoarlampa som senast hade stått på matbordet på Peter Warren, och dessutom min kortvågsradio, också den en mörk skugga, till höger. På bänken kan du också urskilja en elektrisk väckarklocka – mörk fyrkant – och en liten keramikflicka på knä, som mamma hade haft med sig år 1964.

Julbild av lägenheten i lampljus utan blixt, 351-an, New York (1966)

På bänken ser du också ett svenskt, rödmålat julträd med fyra små äpplen och nio höga ljus. Jag antar att det måste ha kommit som en gåva från någon svensk besökare, men jag vet faktiskt inte – jag köpte det absolut inte själv, jag tyckte inte om det, och vi hade ingenting sådant i mitt barndomshem. Ed och jag behöll det en jul eller två och sedan försvann det. Man trivs nog bäst med de julattiraljer som man har växt upp med som barn.

På väggen satt det en jullöpare av tjockt papper och ett par småtavlor av enklaste sort. Du kan också urskilja det runda soffbordet som vi hade använt på Peter Warren. Fladdermusfåtöljen stod rätt under luftkonditioneringen, men den är helt försvunnen i skuggorna. För att få ta del av flera detaljer får du helt enkelt vänta till julen år 1967.

Rätt spartansk inredning, inte sant? Jag tror inte att vi vid den tiden var ensamma om idén att spara först och köpa sedan. I dag är detta helt förlegat och man gör tvärtom, men jag likaväl som Ed levde alltid efter den principen och trivdes med resultatet.

Published in: on 2010/10/12 at 21:26  Kommentera  

Inlägg 794: 20 – 22 dec 1966

Harvardklubbsutnyttjandet

I mitt brev till pappa fördömde jag de snåla svenska besökstiderna, och jämförde dem inte bara med min egen erfarenhet från förra julen utan också med Lenoxkullens (eng. Lenox Hill) sjukhus i Nya York. Där sträckte sig besökstiden från klockan 10.00 till 20.30 varje dag. Jag berättade i mitt brev att Ed kände en gammal dam som hette fru Shalian, och vi hade besökt henne på det sjukhuset ungefär var femte dag i en månads tid.

Jag avslutade brevet med att jag trots allt räknade med att han och mamma skulle komma till Nya York nästa jul. Och jag menade det verkligen.

Nu några ord om denna fru Shalian. Ed var bekant med henne sedan sin tid på universitetsförlaget. Hon var sedan november 1964 änka efter Artin Shalian, som hade varit en auktoritet på armeniska folksägner och själv översatt en folksaga som hette ‘David av Sassoon’. Jag tror att det var i det sammanhanget som hon hade haft med Nyayorkuniversitetet och dess bokförlag att göra.

Boken om David av Sassoon, Översatt av Artin Shalian, 1964 (bokomslag)

Hon var i kulturellt avseende otroligt gammaldags, hade inget eget namn – hon hette och tilltalades ‘Fru Artin Shalian’ – och levde sitt liv helt i hans skugga och gick i hans fotspår. I hans namn hade hon tillträde till Harvardklubben (eng. Harvard Club) i Nya York, och bjöd Ed och mig in dit flera gånger på lunch och en gång på en konsert av Händels Messias.

Harvardklubben, New York (internet)

Så långt var allt normalt. Men att hon regelbundet lät kaffekoppar och fat – prydda med ‘Harvard Club’ i stora bokstäver – slinka ner i sin fina läderhandväska var knappast helt normalt. Hon var sedan mycket generös med denna servis, och Ed och jag fick efterhand minst två Harvardkoppar i present. De var väl använda grova koppar av den sort som används för kaffet på enkla lunchsyltor – bortsett från den bruna kanten och bruna texten ‘Harvard Club’.

Vi kom att träffa henne i många år framöver – inte ofta, bara några gånger om året – och hon kommer att träda fram vid många tillfällen framöver här i mina memoarer.

Pappa fick hjärtbesvär igen på natten mellan fredag och lördag, men det var inte hjärtattacker utan kärlkramp. Mamma skrev till mig att hon hade talat med en gammal god vän som hade varit sköterska hos professor Viking Olof Björk i Uppsala. Hon hade sagt att man inte behövde sluta med sin verksamhet efter en hjärtinfarkt men att man i så fall fick mera ont. Man fick lov att köra bil men måste då alltid ha kärlutvidgande tabletter med sig.

Published in: on 2010/10/12 at 21:23  Kommentera  

Inlägg 793: 20 dec 1966

Orosmolnskingringsförsöken

(Fortsättning) ”Nu ligger pappa tillsammans med en man som har blivit opererad för en hjärntumör för 14 dagar sedan, men han är uppe och jag hoppas att han inte snarkar. Jag bad honom att inte tala med pappa om sin operation, för pappa tål inte sådant – det gör inte jag heller. I dag skall hjärtat röntgas, men ingen röntgen kan ändra det oändligt vemodiga faktum att pappa har angina pectoris och måste föra en mycket lugn tillvaro. Han måste nog minska sin verksamhet till det minimala om inte sluta helt, vilket vore mycket, mycket svårt för pappa.”

Mamma satt nu på hans kontor och försökte ordna med löner för ritarna och utbetalningar och sådant. Läkaren hade sagt att han skulle vara beredd på 2 eller 3 veckors vistelse på lasarettet, men att de troligen skulle skicka hem honom tidigare, för de hade så ont om plats. Hon tänkte på att förra julen låg jag på sjukhus, den här julen var det pappa, och nästa jul kunde det bli hennes tur.

Jag måste ha rått henne under pappas förra hjärtepisod att inte oroa sig utan att tänka sakligt på vad som skulle göras. Pappa, som skulle flyga iväg på torsdagen, hade på onsdagen verkat så frisk att hon då hade rest till Stockholm med buss – 18 kronor tur och retur – tillsammans med en väninna för att julhandla litet. Orolig var hon bara på natten, då hon visste att någon läkare inte stod att uppbringa. Nu var hon inte heller orolig – hon hade bara en känsla av hopplöshet.

Hon skrev att sjukhusen inte längre hade enskilda rum utom för höga politiker. Det trista med att ligga på delat rum var att besökstiden där var begränsad till onsdag, fredag, lördag och söndag, och då bara mellan klockan 14 och 15.

När jag hade mina veckor på sjukhuset året före så fick folk komma till mig varenda dag mellan 14 och 16 och också mellan 18 och 20 – tänk bara så olika principer som tillämpades: I Amerika ansågs besök utifrån vara bra för de sjuka, medan besökare i Sverige bara var i vägen.

Hon fortsatte brevet på eftermiddagen med att de hade konstaterat en liten blodpropp, men att pappa nu var pigg och trodde att han skulle komma hem efter 14 dagar. Han skulle uppskatta ett brev från mig – men se, det hade jag redan räknat ut alldeles på egen hand.

Jag fick iväg mitt brev till pappa på lasarettets adress redan samma kväll. Jag skrev ohyggligt förståndigt och psykologiskt att han nu skulle arbeta enbart med vad och såpass mycket som han själv ville och inte låta någon annan bestämma vad och hur mycket han skulle göra. Han skulle inte oroa sig för ekonomin – jag skulle skicka honom en 500 eller 1.000 kronor i månaden som hjälp på traven.

Published in: on 2010/10/12 at 21:19  Kommentera  

Inlägg 792: 19 – 20 dec 1966

Långnattsfärdmotdag

Vad upprymd jag kände mig när jag kom hem! Ja, visst var det mycket bättre att få en ordentlig belöning då och då än en regelbunden slant året runt varannan vecka. Jag hade redan på hemvägen hoppat in på Sjömännens bank för sparande och satt in checken på mitt konto, och det var otroligt så mycket pengar det plötsligt blev på bankboken när belöningen hade räknats med – så hade det inte blivit om jag hade fått 50 kronor mer varje halvmånad i stället.

Det blev fest i Kapernaum när Ed så småningom kom hem. Vi gick naturligtvis ut och festade – vi gick gärna ut och åt, men helst när det fanns en särskild anledning till det. Nu hade vi en. Vid maten pratade vi litet om belöningar, och jag sade att sådant hörde till IBM:s litet lustiga avlöningssystem, men att många andra företag gjorde likadant. Kanhända även Allied Chemical? Ed hade ingen aning, men han var ju alldeles nyanställd, så för honom skulle det ju ändå inte kunna bli någon belöning såhärpass snart. Universitetet däremot hade inte varit kommersiellt på samma sätt, så även dess bokförlag hade inga sådana avlöningsmetoder. Ed hade aldrig fått några extrapengar.

Nästa dag kom julbrevet från Örebro, och det var som alltid skrivet av mamma. Hon hoppades att deras paket hade kommit fram – vilket det inte ännu hade – och sade att trasorna i det var packningsfyllning i stället för skrynklat papper. Papper kastar man ju bort, medan trasor är praktiska att använda i hushållet. Klokt!

Hon gav mig några allmänna ord om klapparna i paketet, bland annat om ett par Kar de Mummanoveller, som var ”riktiga pärlor, mycket värda att läsa för att förstå hur föräldrar känner det för sina helt vuxna barn”.

Med detta avklarat så kom resten av brevet.  Pappa skulle flyga till Düsseldorf på torsdagen – det visste jag ju från hans eget brev, fast han hade inte sagt vilken dag det var – men, som mamma skrev,  ”han hade haft en del att styra med innan han reste, och han blev mycket sjuk på natten. Han hade två hjärtanfall, ett mellan 02.00 och 03.00 och sedan ett mellan 04.30 och 05.30, och sedan höll vi varandra i hand tills klockan blev 07.00, och då ringde jag till Tyskland och sade att han inte kunde komma. Klockan 09.00 ringde pappa till läkaren, och vi var där klockan 10.30, och sedan var det ambulans till lasarettet för läkaren konstaterade hjärtinfarkt.

(fortsätter)

Published in: on 2010/10/12 at 21:17  Kommentera  

Inlägg 791: 19 dec 1966

Belöningslistan

Belöningen gällde naturligtvis min del av programmeringen och installationen av det program, Mäklar-CCAP, som möjliggjorde för börsfirman E F Hutton att snabbt och effektivt kunna sända sina kunders aktieorder till den rätta börsen och samtidigt automatiskt iordningsställa bokföringen och debiteringen av ärendet. Jag har berättat om mina månader i Kingston och om alla nattarbeten och veckoslut som hade gått åt, och fastän jag hade funnit det hela oändligt roligt så hade det ju också varit ett rätt hårt arbetsår.

Det var ju inte bara jag som hade slitit. Vi var sju IBM:are som alla fick vår belöning, och även om jag inte vet hur mycket pengar var och en fick, så har jag kvar det eleganta officiella tillkännagivandet med sina sju svart-vita, 2 x 3 centimeter stora ansiktsporträtt. Jag har förstås förstorat dem här för dina ögon.

Där var Pat Dunning, som var nummer ett bland alla IBM:s systemingenjörer hos E F Hutton, och installationen av de två nya datamaskinerna var hennes ansvarsområde. I det ingick vårt program som en viktig del. Henne har du träffat tidigare (se inlägg 627).

Officiell belöningsbild av Pat Dunning, IBM, 1966 (trycksak)

Där var Ed Michels, som var chefen för programmeringen av vårt program. Honom har du också träffat tidigare (se inlägg 580).

Officiell belöningsbild av Ed Michels, IBM, 1966 (trycksak)

Där var också Alyce Chobanian, Howard Straus och Oliver Vitakis, alla tre programmerare, och dem känner du också till (se inlägg 435).

Officiell belöningsbild av Alyce Chobanian, IBM, 1966 (trycksak)

Officiell belöningsbild av Howard Straus, IBM, 1966 (trycksak)

Officiell belöningsbild av Oliver Vitakis, IBM, 1966 (trycksak)

Och även Jack Wilson, som jag minns bara som en skugga och som jag inte har en aning om vad han sysslade med.

Officiell belöningsbild av Jack Wilson, IBM, 1966 (trycksak)

Och till slut var det jag själv, som också var en av programmerarna – och som jag innerligt hoppas att du kommer ihåg från tidigare.

Officiell belöningsbild av Gymbrat, IBM, 1966 (trycksak)

Det pratades rätt mycket bland oss systemingenjörer om sådana belöningsbetalningar, som faktiskt kom mer eller mindre alla tillhanda. Förr eller senare blev ju alla inblandade i något belöningsvärt projekt som slutade med en check. Om vi alla hade fått dessa pengar i form av en löneförhöjning så hade det kanske blivit 50 kronor mera betalt i månaden – nej, det var allt mycket roligare på det här viset!

Vid vårt kontorsmöte var det mycket mer än belöningar – vi fick veta om nya varor att sälja till våra kunder, om utsikterna för nästa år, och om hur det gångna året hade varit. Efter fyra timmar av detta levererades det in byffélunch. När den var avklarad var det slut på arbetsdagen, så vi gick hem redan klockan 14.00. Kunderna fick vänta förgäves på oss den dagen – om de själva stannade kvar till dagens slut.

Så här såg det ut hemmavid på måndagseftermiddagen. Du ser hur O. Henrys hade prytt sina gaslyktor inför julen. Porten till 351:an är belägen där den svartklädda kvinnan till vänster står på bilden.

O. Henrys juldekorerat, New York (1966)

Published in: on 2010/10/12 at 20:32  Kommentera  

Inlägg 790: 15 – 19 dec 1966

Pappabrevsinnehållet

Följande dag fick jag ett brev från Örebro – från pappa för omväxlings skull. Han ville själv låta mig veta hur mycket bättre han kände sig. Han hade skurit ner en hel del på sin arbetstid, inget arbete om kvällarna – och när han gick uppför en trappa så tog han inte längre två trappsteg i taget. Detta, skrev han, var svårt för en som inte var van vid att plötsligt vara 68 år gammal.

Och äntligen hade pappa också skaffat en motordriven snöslunga för att hålla trottoarerna rena kring husets hörntomt. Det var alltför ansträngande att skyffla all snön för hand och det gick inte att få folk som gjorde det. Så det fick bli en maskin – och den hade mamma också lärt sig att använda.

Föräldrahuset sett från Lagmansgatan (tryckt kort, cirka 1960)

Han nämnde att han hade gjort något som han länge hade kämpat emot: skaffat vinterdubbdäck till Amazonen. ‘Michelins vinterdäck med 96 dubbar’, som om jag begrep vad det betydde. Han var förbluffad över hur mycket säkrare det kändes att köra nu. Men man måste ändå använda vinterkörningstekniken – inga däck klarar av sommarmanövreringar på isgata. Jaha, tänkte jag, som aldrig hyrde bil när det var vinterväder.

Han hade lämnat in flera patentansökningar för några kapslade apparater som han hade konstruerat och därigenom blivit kontaktad av ett storföretag i Tyskland. Det skulle bli en tripp med flyg dit före jul på ett par dagar för att se om de kunde komma överens. Om det gick som han hoppades skulle det nog komma royaltybetalningar med posten i många år framöver.

Han påminde mig om att han i San Remo hade bett mig att undersöka litet om en Ford Mustang i Nya York. Oj! En sak till som jag hade försummat – det måste allt vara jag som var 68 år gammal och inte han. Först det glömda julpaketet och sedan detta!

Vad jag uppskattade pappas egenhändiga epistlar! Mammas var lika bra, men hon skrev ju till mig varje vecka – det kunde gå månader mellan pappas, och därför blev hans brev automatiskt dyrgripar. Att jag ordar såhärpass mycket om just detta brev beror på att jag vet vad som skulle komma att hända bara några dagar senare.

På måndagsmorgonen var det ett sedvanligt julmöte för hela mitt kontor. Särskilt nu vid årets slut var det extra mycket ra-ra-ra och applåder och belöningar till höger och vänster. Och för första gången var ett av belöningskuverten adresserat till mig. Tillsammans med ett brev från regionschefen låg det i brevet en check på 2.600 kronor! Något som jag tidigare bara hade sett på avstånd hade jag nu själv i handen. Och jag fick dessutom  applåder av mina kamrater, vilket kändes bäst av allt.

Published in: on 2010/10/12 at 07:43  Kommentera  

Inlägg 789: 5 – 14 dec 1966

Julklappsförsändelseinnehållet

Det första jag gjorde på måndagsmorgonen var att ringa till Svenska Amerikalinjen. De sade att julbåten skulle gå den 10 december klockan 16.00. Det var nu på lördag, det! Jag fick sno mig till speceriaffären för att få mig en apelsinkartong – det var det gängse sättet att skaffa kartonger för postpaket, och butiken var glad att inte behöva skära upp den i bitar för att bli av med den. Jag stack också in på posten för att fråga om ett paket lämnat in i dag kunde komma med båten på lördagen: ”Ingen fara – om ni kommer in på onsdag med paketet så kan ni vara säker på att det kommer med”.

Jag kunde alltså lugnt gå till jobbet. Faran över – det var uttrycket för den ihållande signal som under krigstiden Hesa Fredrik blåste i en halv minut, varefter man kunde lämna skyddsrummet, visserligen för oss svenskar enbart för övning och inte på riktigt.

Resten var ren rutin. Jag hade packat massor med Sverigepaket under åren, och på tisdagsmorgonen lämnade jag in det på posten. Som vanligt innehöll det massor med småsaker, alla nödvändiga för livet uppehållande:

  • En stereokamera, likadan som Eds, skickade jag dem, tillsammans med två tittapparater för att se ens tagna diabilder i stereo. Den hade två rätt enkla linser och var faktiskt överkomlig i pris.
  • En rustik almanacka för år 1967, tryckt på väv. Den hade jag köpt på utflykten till Pennsylvanien.
  • Ett par ordentliga ugnsvantar. En gammal moster hade virkat deras dåvarande små grytlappar. Det var det enklaste som fanns att virka, så för att briljera hade hon försett dem med en elegant kant med virkade hål, som gjorde att man lätt brände sig. Jag har en sådan kvar än i dag.
  • En flerfärgs kulspetspenna för pappa. Man tryckte på en knapp för att byta spets och plötsligt skriva med rött eller grönt.
  • Två stora goda amerikanska frottébadhanddukar, som vanligt.
  • En gummimatta med sugkoppar att stå på i badkaret när man duschar. De fanns i Sverige, men mamma hade inte vågat köpa en, för pappa skulle då ha trott att hon tyckte att han var så skröplig att han kunde trilla i badkaret.
  • Och så Nescafé snabbkaffe, eftersom jag inte visste att det var deras standardkaffe som de själva köpte i butiken runt hörnet.

En vecka senare skickade jag mitt julbrev, och i det föreslog jag att de skulle komma i december följande år och då resa till Puerto Rico och bo på Lutèce. Jag förvånar mig över hur mycket jag ägnade mig åt mina föräldrar, som en gång i tiden hade varit ett av skälen till att jag reste långt bort från Sverige. Nu, på säkert avstånd, fanns det ingen gräns på min kärvänlighet.

Published in: on 2010/10/12 at 07:38  Kommentera  

Inlägg 788: 28 nov – 4 dec 1966

Julpaketspaniken

Mitt i all röran med skåpmålningen kom jag plötsligt på att jag ju inte hade ramat in min kritmålning från Opatija, den som jag köpte direkt från artisten (se inlägg 694). Den hade jag avsiktligt lämnat kvar i en tomväska från resan, för det fanns ju ingenstans att lägga undan den säkert i den lilla lägenheten. Och där blev den kvar. Hur jag nu än kom på att jag hade den, så bar det iväg till en ramaffär för att så småningom få den upp på väggen rätt över matbordet. Jag valde en tunn brun ram, och eftersom en sådan tavla krävde glas så föreslog de reflexfritt, vilket jag aldrig hade hört talas om. Man lär sig alltid nya saker, och det blev verkligt bra. Som jag visade dig redan när jag köpte tavlan så har jag den fortfarande kvar i dag, och det gäller förstås också det reflexfria glaset. Helt oavsett om den har något köpvärde, så är för mig det värdefullaste att ha på väggarna sådant som bär med sig ett minne någonstansifrån.

På pappas födelsedag den 4 december ringde jag upp honom och pratade en liten stund. Internationella samtal var en verklig lyx och fortsatte att vara det i många år, och det gladde honom mera än att få saker med post. Jag vet att jag gav honom en årsförnyelse på prenumerationen på tidskriften USA:s Nyhets- & Världsrapport (eng. U S News & World Report), som han många gånger hade sagt mig att han verkligen uppskattade. I telefon sade han nu till mig att han av världsnyheterna numera läste bara rubrikerna i Svenska Dagbladet, för han fick ett mycket bättre nyhetssammandrag, tillsammans med kommentarer, från min tidskrift som kom så fint med flyg varje vecka.

Han mådde prima efter sitt tidigare besvär med hjärtat, men han tog det med avsikt mycket lugnare nu. Det var viktigt för mig att få höra honom säga det, och födelsedagen var ett bra tillfälle, eftersom han då hade haft en lång tid på sig att bli van vid situationen och lära sig att trivas med den nya livsrytmen.

Nu var det alldeles uppenbart den 4 december – pappas födelsedag påminde mig om det – och jag hade inte skickat mitt julklappspaket till Sverige ännu! Allt hade anskaffats långt tidigare, men jag hade, som det heter, missat bollen – och låtit den ligga. Kartongen för att skicka sakerna i hade inte gjorts i ordning och nu var det 20 dagar kvar till jul! När gick julbåten? Jag måste ringa posten och Svenska Amerikalinjen på måndagsmorgonen och få reda på det. Det gick en ‘-holm’ i december som kallades för julbåten, och den brukade anlända till Göteborg ett par dagar före julafton. Det var den som hade med sig julposten från Amerika. På den måste jag få med mitt paket. Hurpass slarvig fick man lov att vara?

Svenska Amerikalinjens fartyg, Göteborg (internet)

Published in: on 2010/10/12 at 07:36  Kommentera  

Inlägg 787: 24 – 27 nov 1966

Elizabethtayloråterupprättandet

När det hela var över och det var dags att gå hem så steg Ginger Rogers fram till rampen och äskade tystnad. Eftersom det var tacksägelsedagen ville hon tacka publiken inte bara för det strålande mottagande som hon nu hade fått här, utan också för vår uppskattning av alla hennes filmer genom åren. Och så tackade hon gud för att vi alla hade fått leva och bo i detta underbara land! Hon fick ett par applåder för detta tal, men det var tydligt att nyayorkpubliken var litet för sofistikerad för sådant dravel.

Vi lyckades klara oss hem från föreställningen utan att någon av oss bröt foten. Du kanske minns att det ödet drabbade stackars Steve Burger när han precis ett år tidigare var på väg hem från Hejsan Dolly – med Carol Channing, minsann (se inlägg 427). Nåja, vi hade ju fått se en mera medioker föreställning, så vi dansade kanske inte fullt så mycket när vi gick ner för tunnelbanetrappan.

Bara tre dagar senare var det nöjesdags igen. Den här gången på bio. Elizabeth Taylor och Richard Burton spelade – precis som de i verkliga livet var – ett äkta par i en film som hette ‘Vem är rädd för Virginia Wolff?’ (eng. Who’s Afraid of Virginia Wolff?) och bjöd där på det våldsammaste äktenskapskrig som vi – och alla andra i publiken – någonsin hade sett. Filmen hade just kommit ut, och det var en helsidesannons för den i Nya Yorks Tidender som fick oss att åka upp till Manhattans fina Övre Östsida enkom för att se den.

Affisch för filmen Vem är rädd för Virginia Wolff? (internet)

De ville ha 16 kronor för biljetterna, ett pris så skyhögt över vad vi någonsin hade betalat för att gå på bio att vi var på väg att backa ut och vänta till de blev billigare. Men när vi nu ändå var där så sansade vi oss och betalade och fick då se denna makalösa film. För min del hade jag tidigare avskytt Elizabeth Taylor med bland mycket annat Cleopatra på sitt samvete, men i Virginia Wolff var hon absolut fantastisk, och nu blev hon genast i stället till en favorit för mig. Ed hade tyckt om henne redan tidigare, men jag antar att jag var svårare att göra till lags.

Affisch för filmen Cleopatra (internet)

Filmcensorerna visste inte vad de skulle göra med den filmen. Den hade behållit samma språk som hade använts när den spelades som teaterpjäs på Broadway – där censurerades ingenting. Nej, sådant språk gick ju inte alls an i en film. Det blev en vild fejd om detta, filmen fick trots allt lov att visas, men i och med det så dög inte längre de gamla reglerna för vad som var acceptabelt. Ett nytt system med klassificering av alla filmer i åldersgrupper infördes därför som en följd just av denna banbrytande film.

Här kan du klicka för att se ett klipp ut filmen, men du kan lita på att Elizabeth Taylor och de andra var lika våldsamma tvärs igenom hela denna stora film.

Published in: on 2010/10/12 at 06:41  Kommentera  

Inlägg 786: 24 nov 1966

Gingerrogershejsandollyupplagan

Vi tyckte om att slå på stort ibland, även om det kostade en del. De flesta teaterbiljetterna låg på 52 kronor styck, så det var rätt mycket pengar för ett nöje som varade i kanske tre timmar, men minnena .. all den klatschiga musiken .. alla de kända artisterna! Broadway var inte Et Dukkehjem eller Ett Drömspel om någon trodde det – jag själv hade trott det innan jag fann att sådan själsföda sällan stod att finna någonstans – utan det var hejsan hoppsan, klackarna i kulisserna för hela slanten. För att komma upp sig på Broadway måste man kunna sjunga, dansa, och så darra på rösten när man på två decimeters avstånd viskar något sentimentalt till sin hjärtans kära såpass klart att varje nyans hörs längst bak uppe på översta raden. Annars dugen man inte.

Nästan ingen Broadwayteater låg på själva Broadway – de låg allihop på de små korsgatorna, alldeles nära Broadway. Den här gången hade vi mot vår vana inte läst i tidningen vad som fanns – faktum är att vi inte kom på idén att gå på teater förrän vi redan satt och åt på Rosoffs. På 44:e gatan, alltså den första tvärgatan norr om Rosoffs, såg vi en lockande baldakin – på S:t Jamesteatern (eng. Saint James Theatre) spelades ‘Hejsan Dolly’. Det var en bekant musikal med den välkända Carol Channing, som jag kände så väl från Johnny Carson. Och tro mig, de hade biljetter! Kanske återlämnade, kanske inte, men det spelade ju ingen roll.

S:t Jamesteatern, New York, 2006 (internet)

Hejsan Dolly – Hello Dolly (internet)

Det visade sig att huvudrollen spelades av Ginger Rodgers, inte Carol Channing. Jag mumlade något om att vi hade otur men köpte biljetterna ändå. Först senare fick jag höra att Carol Channing hade slutat sitt engagemang där redan för ett år sedan och kom då att tänka på att om hon hade varit kvar så hade vi nog inte kunnat få några biljetter. Så det var Ginger Rodgers eller ingen alls.

Hur var då Carol Channings jättesuccé i händerna på Ginger Rogers, som var mest känd för att ha dansat med Fred Astaire? Ack, vi tyckte båda att det blev en rätt medioker föreställning. Den grep aldrig tag i publiken, fick den aldrig med i svängarna, nej, den hade nog levat helt på Carol Channings skickliga scenuppträdande. Två någorlunda engagerande melodier och det var allt. Tyckte både Ed och jag.

Ginger Rogers med Fred Astaire (internet)

Ingenting kan jag hitta på internet om Hejsan Dolly med Ginger Rogers. Men det fanns en sång från Hejsan Dolly, sjungen av Carol Channing vid utdelningen av Tonypriserna (eng. Tony awards) – Broadwaybelöningar – för år 1964, och den får du höra om du klickar här.

Carol Channing (internet)

Published in: on 2010/10/12 at 06:15  Kommentera  

Inlägg 785: 24 nov 1966

Tacksägelsedagsparadsbetydelsen

Karikatyrer uppskattas alltid, och här har vi estradören Eddie Cantor, en clown och ett skrikande barn, kända och okända människor som vi dagligen möter på vår vandring genom livet.

Eddie Cantor, Macys parad, New York, 1940 (internet)

Clown, Macys parad, New York, 1941 (internet)

Skrikande unge, Macys parad, New York, 1934 (internet)

I dag är ballongerna oftast otroligt stora och komplicerade, och det har utvecklats metoder för att kontrollera dem vid vindstötar, som tidigare kunde ställa till med elände.

Jultomten kollapsar, Macys parad, New York, 1041 (internet)

Själva uppblåsningen av dessa enorma ballonger med helium är en krånglig historia – de måste vara säkert fasttjudrade för att inte ge sig av på egen hand under processen.

Ballonguppblåsningen, Macys parad, New York, 2006 (internet)

Mängder av band från högskolor och gymnasier från hela landet deltar med sin musik, och sportgrupper och annat känt folk marscherar också i paraden.

Och här och där går det naturligtvis reklamkärror i paraden – detta är ju Amerika. De betalar säkert stora slantar för att få vara med. Det här huset med McDonalds bågar uppepå gled fram på en paradvagn med sin förespråkare hojtande på balkongen.

Reklam för McDonald, Macys parad, New York (1966)

Om man är liten finns det alltid sätt att klara av situationen. Supermannen har just passerat – vad kommer härnäst?

Klättra upp för att se Macys parad, New York (1966)

Telefonkiosken Vidablick, Macys parad, New York (1966)

Man gjorde ett uppehåll i tacksägelsedagsparaderna från år 1941 till år 1945 – kriget hade ett större behov av gummi och helium än Macys parad. Men bortsett från krigstidsavbrottet har man haft en parad vartenda år. Den tar över tre timmar i anspråk – plus de långa oavsiktliga uppehåll, som alla parader dras med.

Rapportering från paraden sändes ut i radio från år 1932 till år 1951. I filmen ‘Miraklet på 34:e gatan’ (eng. Miracle on 34th Street) tog man med en bit av själva paraden år 1946, och därigenom kom Macys parad att bli allmänt känd utanför Nya York. Från år 1948 sändes paraden ut på de rikstäckande TV-näten, i början bara med en timme av det hela, men snart nog kom hela paraden med. På så sätt blev namnet ‘Macys’ känt överallt i landet. Firman hade vid den tiden haft ett halvt dussin affärer runt om i Amerika – sedan år 1948 har antalet vuxit till 800.

Efter en parad kommer omedelbart renhållningsvagnarna körande för att återställa gatan. På den här bilden ser du de två sista ballongerna i vår parad, och folket fyllde gatan efter den, samtidigt som de gula vagnarna försökte köra sina roterande borstar på samma plats. För poliserna var detta gammalt och invant.

Slutet på Macys parad, New York (1966)

Efter paraden gick Ed och jag hem, men senare gick vi ut och åt middag på Rosoffs restaurang på 43:e gatan, det där lilla trevliga stället dit vi hade tagit Bertil Ernemark när han kom till Nya York och hälsade på året före (se inlägg 425-426). Och sedan gick vi runt hörnet för att se om det fanns biljetter till något kul att se på Broadway.

Published in: on 2010/10/12 at 05:54  Kommentera  

Inlägg 784: 24 nov 1966

Tacksägelsedagsparadballongsuppvisningen

Man började ersätta de levande djuren i paraden år 1927, då man använde en uppblåst ballong i form av katten Felix. Samma katt var för övrigt med i den parad som Ed och jag såg år 1966.

Katten Felix, Macys parad, New York, 1928 (internet)

Katten Felix, Macys parad, New York (1966)

Följande år kom det till flera ballongdjur, och en del var nu fyllda med helium för att sväva i luften.

Flygande flodhästar och älgar, Macys parad, New York, 1931 (internet)

Alligatorn Andy, Macys parad, New York, 1933 (internet)

Flygande fisk, Macys parad, Broadway vid Kolumbusplatsen, New York, 1941 (internet)

Krokodilen drack inte öl från affischens butelj, Macys parad, New York, 1959 (internet)

Älgen Bullwinkle, Macys parad, New York (1966)

Efter paradens slut år 1928 släppte man loss de heliumfyllda djuren för att flyga varthelst vinden tog dem, men de exploderade när de kom en bit upp, något som ingen hade tänkt på. Året därefter försågs de därför med en ventil som släppte ut såpass mycket helium att ballongen bara steg till en vettig höjd. En etikett meddelade upphittaren av ballongen att de skulle få en gåva av Macys om de skickade tillbaka den tomma ballongen.

Redan vid paraden år 1925 flyttade man jultomten från sin balkong till en vagn i paraden, där han kunde sitta i sin släde med alla renarna framför. På så vis fick alla barn utmed Broadway träffa tomten och inte bara de lyckliga få som råkade befinna sig på 34:e gatan.

Jultomtens första år i paraden, Macys parad, New York, 1925 (internet)

Jultomten långt senare, Macys parad, New York (internet)

Till att börja med föreställde ballongerna enbart de levande djur som man tidigare hade använt i paraden, men sedan gav man sig på figurer ur tecknade serier.

Seriefigurer, Macys parad, New York, 1930 (internet)

År 1934 var en ballong av Micky Mus (eng. Mickey Mouse) med i paraden – det första Disneydjuret.

Micky Mus i Macys parad, New York, 1934 (internet)

Här kommer en del seriefigurer genom åren, några tagna av Ed. Två versioner från skilda år av både Karl Alfred (eng. Popeye) och Kalle Anka (eng. Donald Duck), Supermannen – två bilder från samma år – Kermit, Smurfen, och den rätt nyliga Herr Potatishuvud (eng. Mr Potato Head) – med uppmaningen att äta hälsosamt, för i dag skall ju allting ha ett Samhällsnyttigt Budskap.

Karl Alfred, Macys parad, New York, 1959 (internet)

Karl Alfred, Macys parad, New York, 1968 (internet)

Kalle Anka, Macys parad, New York, 1962 (internet)

Kalle Anka, Macys parad, New York (1966)

Supermannen, Macys parad, New York, 1966 (internet)

Supermannen, Macys parad, New York (1966)

Grodan Kermit, Macys parad, New York (internet)

Smurf, Macys parad, New York (internet)

Den hälsosamma Herr Potatishuvud, Macys parad, New York, 2006 (internet)

I paraden har det alltid funnits reklamnummer i form av figurer ur just utsläppta nya filmer. Ibland är det paradvagnar med livslevande skådespelare och ibland är det ballonger, båda sorterna naturligtvis ordentligt uppblåsta. Exempel: Tennmannen ur Trollkarlen från Oz (eng. Wizard of Oz) år 1939 och Tjuven i Bagdad år 1940.

Tennmannen från Trollkarlen från Oz, Macys parad, New York, 1939 (internet)

Tjuven i Bagdad, Macys parad, New York, 1940 (internet)

Raketterna från Radio City Music Hall har varit med i paraden i många år.

Raketterna, Macys parad, New York (internet)

En del TV-personligheter vill ofta vara med, och likaså skådespelare från Broadwayteatrarna. Men det gäller att vara djärv, för vädret i slutet av november kan spela spratt med viktiga kroppsdelar, som till exempel sångrösten.

Allteftersom åren gick vågade man ge sig på människor kända från nyhetsflödet, men det var alltid oförargliga figurer som också var lämpade för barn – som ju var den avsedda publiken. Mitt bildexempel är exemplariskt oförargligt: en astronaut från år 1958, tre år innan någon, ryss eller amerikan, hade flugit ut i rymden.

Astronaut innan de ens existerade, Macys parad, New York, 1958 (internet)

Published in: on 2010/10/12 at 02:09  Kommentera  

Inlägg 783: 24 nov 1966

Tacksägelsedagsparaden

Om vädret hade varit dåligt på tacksägelsedagen den 24 november hade vi säkert stannat hemma och betsat eller haft något annat roligt för oss, men nu visade det sig att det var en hygglig dag. Därmed var vi knappast hemma alls på hela helgdagen.

Tro det eller ej, men vi var på benen och ute ur huset redan strax efter klockan 08.00, precis som om det hade varit en vanlig vardag! Vi skulle titta på varuhuset Macys tacksägelsedagsparad, och den började redan klockan 09.00. Detta var en årlig storhändelse i Nya York. Den hade hållits alltsedan år 1924 och är än i dag den största händelsen på tacksägelsedagen i Nya York.

Logo för Macys tacksägelsedagsparad, New York (internet)

Macys konkurrent Gimbels hade kommit på samma idé i Filadelfia redan fyra år tidigare. När Gimbels år 1986 slog igen för alltid tog ett annat varuhus, Boscovs, över paraden där – men det varuhuset gick omkull år 2008. Då steg Sverige in och räddade situationen, för Filadelfias tacksägelsedagsparad kom därefter att skötas av IKEA!

Logo för IKEAs tacksägelsedagsparad, Filadelfia (internet)

Båda paraderna visas i TV över hela landet, och Macys parad har jag varit bekant med alltsedan mina första år i Amerika. Men detta var första gången som jag personligen bevistade den livs levande – och jag tror att det blev den enda gången. Den är trots allt ett nöje för barn och därmed för barnfamiljer.

I alla år har paraden följt Broadway från 145:e gatan till 34:e gatan där Macys varuhus ligger, en nio kilometers sträcka. År 1924 hade Macys affär på 34:e gatan utvidgats till en miljon kvadratfot i golvyta – alltså 92.903 kvadratmeter – och därmed förklarat sig vara ‘Världens största butik’.

Världens största butik, Macys, 34:e gatan, New York (internet)

Paraden år 1924 organiserades som ett tack till de anställda som nu kunde få något trevligt att göra på helgdagen. De anställda marscherade i paraden tillsammans med professionella artister och med djur lånade från Centralparken zoologiska park. Själva jultomten uppenbarade sig på balkongen över Macys huvudentré mot 34:e gatan.

Macys huvudentré från 34:e gatan, New York (internet)

Paraden blev en stor succé med en kvarts miljon åskådare, och Macys bestämde sig för att hålla en likadan parad nästa år. Och sedan ett år till. Och det bara fortsatte så.

Hälften av åskådarna var förstås små barn utan egna pengar, men med sig hade de köpkraftiga mammor och pappor. Macys begrep snabbt vilken god investering denna parad var i första hand för dem själva men också för julklappshandeln i allmänhet och på lång sikt också för staden Nya York. Och paraden bara växte med åren – år 1933 drog den en hel miljon åskådare.

Åskådare, Macys parad, New York, 1956 (internet)

Published in: on 2010/10/11 at 20:20  Kommentera  

Inlägg 782: 19 – 27 nov 1966

Skåpytbehandlingstidsåtgången

I november prövade vi att tända en brasa i öppna spisen – underbart gosigt när det var ruggigt ute. Men vedträna, vilka man köpte i buntar på cirka sex för det hutlösa priset av 12 kronor i speceriaffären, sprätte så mycket gnistor åt alla håll att man måste passa på hela tiden. Därför måste vi hitta någon sorts skyddsnät att ha framför elden, men det var lättare sagt än gjort. Det mesta som fanns var alldeles för pråligt, blankpolerad mässing alltihop, men till slut fann vi en ram av polerat gjutjärn som såg diskret och snygg ut. I den hängde det ett draperi, ‘sytt’ av järntråd. Man kunde dra för och ifrån draperiet med hjälp av metallsnören med järntofsar på ena sidan av ramen på samma sätt som man kunde reglera ett fönsterdraperi. Det var verkligen praktiskt.

Ramen såldes tillsammans med en par järnbockar att lägga veden på inne i spisen och också ett ställ med eldredskap – vedgriptång, petpinne, skyffel och borste. Allt detta kostade 415 kronor, en försvarlig summa pengar. Det fanns också en enklare modell med ett vanligt nät monterat i en ram, som man lutade mot eldstaden, och den såldes separat för 100 kronor. Vad skulle vi göra? Vi gjorde vad klokt folk brukar göra i sådana situationer – vi beslöt att ‘tänka på saken’.

Det nya dubbla skåpet hade jag tänkt ta upp på taket och betsa det där i det varma, soliga vädret. Men när veckoslutet kom blev det naturligtvis kallt och duggregn i stället. Jag intalade mig själv att det skulle bli sådant väder hela vintern och dessutom behövde vi verkligen skåpet, så jag fick allt lov att betsa det inne i lägenheten. Trots att vi hjäptes åt så var det ett helvetiskt arbete – jag hade betsat små grunkor förr men aldrig två skåp med dubbeldörrar och sju lösa hyllor – och alla sidor, även undersidorna på allting, skulle först betsas och sedan strykas med ett plastlim två gånger. Alla strykningar måste torka i minst sex timmar. Under hela den tiden – det blev en vecka av detta – hade vi tidningspapper på golvet belamrat med trä på tork. Och som det luktade!

Till slut kunde vi äntligen ställa upp de två skåpen på varandra där de skulle stå. Men limmet måste stelna i sex dagar innan man kunde lägga någonting i skåpet.

Nu förstod vi varför det skulle ha blivit så mycket dyrare att låta snickaren göra det – det skulle ha varit värt vartenda öre. Nästa gång skulle vi då inte göra det själva!

Published in: on 2010/10/11 at 20:04  Kommentera  

Inlägg 781: 18 – 21 nov 1966

Telefonormlikheten

Bill ställde fram små pyttesandvikare och kolsyrat mineralvatten. Denna tantiga förplägnad var lustigt nog det som jag kom att minnas Bill Corrington för. Man satt där med sin lilla brödtriangel med litet ost och en halv rädisa ovanpå, och bet av en liten bit i spetsen, och sedan satt man och bara hörde på visdomarna. Då och då kom någon med en liten ekivok historia och då blev det gapflabb följt av tystnad, medan alla satt och repeterade för sig själva något lika vågat som de kunde komma med.

Jag vantrivdes något oerhört och det enda goda var att alla fortfarande hade behållit kostymen på. Jo, de hade kostymer, alla utom Ed och jag som satt där oanständigt med bara skjorta och slips.

Efter två långa timmar av detta reste vi oss upp, Ed och jag, och tackade Bill så hjärtligt för en trevlig kväll och gav oss iväg hem. Ed sade att han aldrig hade sett en enda av gästerna förut och förstod att han hade tagit fel på festens natur – det hade uppenbarligen inte alls varit avsett att vara ett sexparty. Jag var jätteglad att vi hade kommit därifrån med livet i behåll och med kläderna på kroppen.

Men senare fick Ed höra från Bill att han verkligen hade planerat det som ett sexparty, men att han hade märkt att gruppen var helt fel hopsatt för det ändamålet, när alla bara satt och småtuggade och pratade politik. Nästa gång han hade ett sexparty skulle han bjuda in helt andra vänner – men det blev inte någon nästa gång, åtminstone inte för mig. Och inte för Ed heller vad jag vet.

På lördagen var det regnigt, och vi gick och tittade i varuhusen. Där fick jag se en Ericofon, en svensk telefon också kallad ‘kobra’, och den var jag helt enkelt tvungen att köpa. Jag hade sett den redan på 50-talet i Sverige, men då brydde jag mig inte alls om sådana saker. Nu när jag såg denna hälsning från Sverige slog jag genast till. Ett par dagar senare hade telefonmannen installerat ett jack, så att vi kunde placera den på bänken invid fladdermusfåtöljen.

Stående Ericofon (internet)

Liggande Ericofon (internet)

Det som gjorde den så lämplig för vår bostad var att den tog så litet bordsutrymme, och att man kunde sträcka ut armen efter den där man satt i fåtöljen och bekvämt slå numret på nummerskivan som satt på telefonens undersida. Under senare år blev den min sängtelefon av precis samma anledning – lätt att ligga och slå numret och att sedan ställa tillbaka telefonen var som helst på nattygsbordet.

Den fungerade fint och hängde med i 35 år tills den började krångla. Jag hade den reparerad en gång, men när den gick sönder för andra gången slängde jag bort den. Och nu ser jag att den säljs för över 1.000 kronor!

Published in: on 2010/10/11 at 19:59  Kommentera