Inlägg 960: 29 apr – 1 maj 1967

Rödtrattsorienteringshjälpen

Vår vandring söderut längs den västra kanten av Vårfruön började med tre paviljonger av uppriktigt sagt föga intresse för oss. Dels för att de inte hade mycket att erbjuda av sådant som vi tyckte var intressant, och dels för att vi redan hade sett liknande föremål i andra länders paviljonger. Därför var vi rätt snabba med dessa – efter bara några minuter gick vi raskt vidare.

De första två paviljongerna var återigen arabstater, nämligen Tunisien och Marocko. Efter Arabpaviljongerna, som vi just hade sett, var detta för oss mer av samma sak – trots att dessa två faktiskt var varandra inbördes rätt olika.

Tunisiens var ett vitt fyrkantigt envåningshus med en liten vallgrav runt om.

Tunisiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Marockos var ett bara hälften så stort, vitt mångkantigt envåningshus med en hög minaret näst intill.

Entrén och minareten, Marockos paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Men båda visade upp samma historiska reliker, antika städer, religiösa ikoner, jordbruksprodukter och turistbadstränder.

Tunisiens paviljong hade en innergård som såg mycket sött arabisk ut.

Innergården, Tunisiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Av det som Tunisien hade att visa vill jag nämna en någorlunda intressant väggmosaik.

Väggmosaik, Tunisiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Från Marockos paviljong har jag bilder av deras damekiperingsuppsättning i två olika belysningar.

Damekipering i dagsljus, Marockos paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Damekipering i nattljus, Marockos paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och här kommer ytterligare två bilder av Marockos minaret, den ena med Helenaön i bakgrunden och Marockos utställningshall skymtande i nedre vänstra hörnet, och den andra med Sovjetunionens och Tunisiens paviljonger bortom.

Minareten med Helenaön bakom, Marockos paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Marockos minaret och Tunisiens och Sovjetunionens paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Etiopiens paviljong näst i tur skilde sig ordentligt från de två föregående. Den såg ut som en röd tratt med pipen upp, och genom sin ovanliga skepnad och sin färg tjänade den som ett landmärke på långt håll. Den var gjord att efterbilda de ceremoniparasoller som prästerna där hade använt sig av i gamla tider. Intill den stod också fyra verkligt höga, vita, graverade obelisker.

Etiopiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den stora trappan upp till den övre våningen i tratten ledde rätt fram till kejsar Haile Selassies silvertron. Han själv kom och besökte utställningen senare på sommaren, men jag tror knappast att han satte sig på sin tron här i paviljongen  – det var ju faktiskt bara en kopia av den riktiga hemma i Addis Abbeba.

Kejsar Haile Selassie (internet)

I övrigt hade Etiopien uppstoppade fåglar och vilda djur att visa upp. Plus allt det gamla vanliga.

Published in: on 2010/12/24 at 23:14  Kommentera  

Inlägg 959: 29 apr – 1 maj 1967

Fornegyptkonststilsattraktionen

Egyptens paviljong hade en del saker som jag tyckte var intressanta. Dels hade de en modell av Assuandammen, som då höll på att färdigbyggas i övre Nilen. Man fick veta hur de bar sig åt för att rädda undan de historiska skulpturer som skulle ha dränkts om de hade lämnats kvar på sin ursprungliga plats.

Egyptens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

De hade kopior gjorda av föremål som man hade hittat i den unge faraon Tutankamons pyramidgrav, när den utgrävdes år 1923. Och liksom alla andra paviljonger hade de en mängd skulpturer och smideskonstverk, vilket jag i allmänhet brukade vara rätt likgiltig inför, men den egyptiska antika stilen är så säregen att jag verkligen tyckte att det var roligt att få se det. Kanske jag också påverkades av Ed som inte kunde få nog av alla dessa ting.

Egyptens paviljong med skulpturer, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Konstföremål vid Egyptens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Konstföremål i Egyptens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vi gav inte Algeriets paviljong lika mycket av vår tid. Den verkade vara lika fint arrangerad, men dels hade vi redan sett så mycket liknande ting i Egyptens paviljong och dels verkade den ‘egyptiska antika konsten’ mera egyptisk i Egyptens paviljong. Otroligt men sant.

Algeriets paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Efter Arabpaviljongerna hade vi nu kommit så långt norrut igen som vi kunde. Framför oss reste dig den väldiga fasaden till Sovjetunionens paviljong, den med sin enorma hammare och skära framför entrén, och det var alltså dags att vända söderut igen, nu längs Vårfruöns västra sida.

På den här bilden tagen söderut från planen framför Sovjetunionens paviljong kan du känna igen flera paviljonger som vi hade besökt. Längst till vänster ser du den vita Vetenskapspredikans paviljong och intill den reste sig det mäktiga taket på Burmas paviljong. Näst i tur stod långt borta Storbritanniens torn, och sedan kom Thailands tempel. Byggnadsröran till höger om det hör till den stora Produktionspaviljongen, fast mitt i bilden kan du också se Egyptens moriska marmorbågar med blå mosaik inunder. Vattnet i förgrunden är den lilla sjön i änden av kanalsystemet.

Utsikt söderut från Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vi rundade kanalsjön och passerade då den här lilla restaurangen på andra sidan vattnet, alldeles intill Kuwaits paviljong. Vi gick över bron ditöver och satte oss en stund för att få oss ett litet mellanmål, men det blev ingenting av med den saken. De hade bara öl och öltilltugg, och varken Ed eller jag var pigga på att dricka öl, i synnerhet inte mitt på dagen. Och alldeles speciellt inte när vi var på dagsverke, där det gällde att nogsamt utforska en världsutställning och att därför vara stadiga på handen ifall en bild pockade på att bli tagen. Så det blev till att ge oss upp igen och traska vidare!

Ölhall intill Kuwaits paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/24 at 22:57  Kommentera  

Inlägg 958: 29 apr – 1 maj 1967

Gudsinfogningsförsöket

Alla andra industrialiserade länder blev efterhand mer och mer sekulära – endast Amerika förblev fast förankrat i sitt behov av religiös tro, samtidigt som vetenskapen inte kunde påvisa något inflytande av gudomliga makter. Gallupinstitutet visade fram höga siffror för tron på gud, på livet efter döden, och religiös anknytning. Högre inkomst och bättre utbildning visade sig ha en viss om än svag korrelation till deltagande i gudstjänster, men alla klasser och samhällsgrupper gick i kyrkan i mycket hög grad. Det fanns heller inga andra länder med så utbrett tvivel på sådana vetenskapliga teorier som Darwins evolutionslära.

Trots den stadigt höga religiositeten så har den periodvis varit ännu högre, som till exempel under 1950-talet och under den nuvarande perioden omkring 2010. Under 1950-talet var de uppenbara orsakerna allmän rädsla och osäkerhet inför framtiden, obehag inför samhällsförändringar och oro för atombombsförintelse. Mycket av denna ängslan var förknippad med vetenskapliga och teknologiska landvinningar. Man slets mellan två gudar, kunskapens och religionens, och för att hjälpa folk att komma tillrätta med sin villrådighet och förena dessa två gudar till en enda bildades olika samfund. Ett av dem kallade sig ‘Vetenskapspredikan’.

Avsikten med denna paviljong var ”att demonstrera människans och vetenskapens roll i hela den gudomliga skapelsen”. Detta lockade inte Ed och det lockade inte mig ett enda dyft, så vi tittade bara plikttroget in där – vi ville ju av principskäl ha sett varenda paviljong. Vi fann en tom biograflokal och några travar med broschyrer och flydde prompt därifrån.

Paviljongen för vetenskapspredikan, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Tvärs äver gågatan från Burmas paviljong låg ett komplex av låga marmorbyggnader i morisk stil. Det var benämnt Arabpaviljongerna, och bakom det stod Algeriet, Egypten och Kuwait.

För att komplicera det hela litet längre fram i tiden så skulle Kuwaits paviljong komma att slå igen sina portar på morgonen den 29 maj som ett resultat av skärpt politisk spänning i Mellanöstern. Två veckor senare skulle alla utställningsföremål komma att ha avlägsnats och deras byggnad att sedan stå tom under resten av sommaren. Men det visste ju inte Ed och jag något om, för det var en hel månad kvar till den ödesdigra dag då detta inträffade.

Kuwaits paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/23 at 22:44  Kommentera  

Inlägg 957: 29 apr – 1 maj 1967

Amerikareligiositetsuppkomsten

Detta är en intressant överblicksbild, och du är nu helt bekant med allt du ser på den. Över alltihop tronar Kaleidoskopet, och under det ser du från vänster Thailands tempel, Thailands huvudbyggnad, Burmas väggfria restaurang, och Burmas huvudbyggnad. På högra sidan ser du Judendomens och Canadian Pacifics paviljonger.

Kaleidoskopet med sina grannpaviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Innan vi fortsätter vår upptäcktsfärd skall du få njuta av en upplyst nattbild av Burmas paviljong i mitten, med Thailands paviljong framför och Sovjetunionens paviljong bakom, och med Thailands tempel i vänstra kanten. En litet grötig bild, men den är skarp i detaljerna och är onekligen imponerande.

Nattbild av Thailands, Burmas och Sovjetunionens paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Så gick Ed och jag vidare till nästa paviljong. Den här bilden visar vår promenadgata med Burmas paviljong till höger, Papperspaviljongens skogliknande tak i bakgrunden och bortom det Stålpaviljongens höga, distinkta takkonstruktion. Men mellan Burma och Papperet sticker det ut något vitt, och det var just den paviljong som stod näst i tur för oss.

Gågatan förbi Burmas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det visade sig vara ännu en av Expo 67:s religiösa utställningar. När vi tidigare passerade den på vår väg söderut nämnde jag Vetenskapspredikans paviljong bara i förbigående, men nu var vi där igen och nu måste den besökas. Den var en manifestation av den egendomliga hopblandning av vetenskap och religion som man så ofta råkar ut för i Amerika.

De första europeiska invandrarna till Amerika var folk som flydde undan religiöst förtryck i det lagenligt strikt kyrkliga Europa. De var djupt troende, men med en tro som gick emot den påbjudna formen av religiositet i deras hemland. I Amerika bildade de därför ett samhälle, där var och en hade frihet att utöva religion efter sitt eget sinne, vilket för dem blev den mest betydande lagliga rättigheten.

Senare kom det folk som i första hand hade flytt undan inte religionsförtryck utan hunger och svält – fattigt folk från Småland och Irland och Italien. Vare sig de bar med sig en levande tro eller inte, så kom de in i en gemenskap som levde med sin egen kyrka som sin samlingsenhet, och de flesta anpassade sig till sin nya värld genom att välja en kyrka som passade dem. Detta gjorde att deras starka förankring i religionen levde kvar allt framgent, även under andra världskriget och åren därefter, en tid då enorma vetenskapliga landvinningar svepte över världen, ofta i strid med grundsatserna i deras kyrka.

Published in: on 2010/12/23 at 22:39  Kommentera  

Inlägg 956: 29 apr – 1 maj 1967

Väggavsaknadstaksväveriet

Här får du den bit av filmsynopsen som berör resan till Burma och vistelsen där:.

”Den 11 november 1950 startar Djurgårdens IF sin resa till Fjärran Östern från Torslanda flygfält utanför Göteborg. Färden går över den europeiska kontinenten till Aten med en av det norska Braathenbolagets DC-4:or och kan följas på en karta. Medelhavet korsas – planet landar i Kairo – och därifrån fortsätter man via Abadan, Karachi, Bombay och Calcutta till Rangoon i Burma, den första avtalade spelplatsen.

”Den svenske konsuln Mons Hallberg berättar om andra världskrigets japanska ockupation och dess svåra följder för staden men också om berömda sevärdheter som Shwe Dagonpagoden. Påbörjad för ca 2500 år sedan, ombyggd och utbyggd, klädd i guld och smyckad med tusentals ädla stenar, anses den vara världens största buddistiska tempel. Svenskarna förvånas över att besökare får uträtta naturbehov inne i pagoden men inte beträda området med skorna på.

ShweDagonpagoden, Rangoon, Burma (internet)

”Burmas nationalsport är bollspelet chinlon. Det går ut på att hålla ett litet klot av flätad rotting i luften genom fotarbete på hög artistisk nivå. Djurgårdsinnern ‘Foppa’ Forsberg hoppar in i den burmesiska uppvisningsgruppen men lyckas inte få rätt riktning på sina passningar. Bättre går det för svenskarna på fotbollsplanen, där man trots tropisk hetta under tre matcher vinner lika många segrar och skaffar sig en målkvot på 12-1.”

Resten av beskrivningen av filmen kan du läsa om du klickar här.

Något som jag verkligen lade märke till var Burmas lilla restaurangbyggnad som låg för sig själv mellan huvudbyggnaden och Thailands tempel. Den hade byggts helt av klart glas, så att gästerna skulle ha fri sikt åt alla håll när de avnjöt sin måltid, vilket var en fin tanke. Men när så ett tungt, klassiskt tak lades ovanpå dessa glasväggar, så blev resultatet att taket verkade att sväva fritt i luften. Jag hade aldrig sett något liknande.

Burmas väggfria restaurang, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Ed tyckte inte alls att det såg konstigt ut. Men han hade mera ögon för människor och passade i stället på att plåta folkmassorna runt Burmas paviljong och Thailands tempel. Dem hade jag inte ens tänkt på – bara att restaurangtaket var för tungt.

Massor med folk runt Burmas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Published in: on 2010/12/23 at 22:27  Kommentera  

Inlägg 955: 29 apr – 1 maj 1967

Flygförbindelseavtalsmodifieringsundertecknandet

Rätt bakom Thailands paviljong låg grannstaten Burmas paviljong. Burma är det gamla namnet på vad som i dag officiellt heter Myanmar, men det gamla namnet används fortfarande ofta i allmänt tal. Likheten mellan de två paviljongerna var slående – även om Thailands var oändligt mycket mera fulländad – för de två länderna var kulturellt och religiöst mycket närstående. Båda paviljongerna hade ungefär samma saker att visa upp för sina besökare.

Burmas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

När jag såg namnet Burma på byggnaden så gick tankarna omedelbart till det enda jag visste om det landet, och det var Måns Hallberg. Jag hade aldrig träffat honom och hade aldrig förr ägnat honom en tanke, så jag nämnde säkert ingenting om honom för Ed. Men nu skall du få veta vem Måns Hallberg var.

Det var en klasskamrat till min pappa i Halmstad, och de två höll kontakt med varandra genom livet. De träffades inte ofta, för Måns Hallberg blev så småningom svensk konsul i Rangoon, Burmas huvudstad. Han vistades alltid där, vad jag minns, vilket torde betyda att hans tjänst i Rangoon sträckte sig över år 1948, då Burma övergick från att vara en brittisk koloni till att vara ett självständigt land. Jag har faktiskt hittat honom på internet, om än mycket fragmentariskt, för jag försöker alltid att finna en bekräftelse på vad jag berättar om.

Ett fördrag ingicks mellan Sverige och Burma år 1950 om att AB Aerotransport, den svenska delen av SAS, skulle få flyga i trafik mellan de två länderna, och en modifiering till detta fördrag undertecknades den 12 februari 1952 av ‘M. Hallberg, Esq., Consul General of Sweden, Royal Swedish Consulate General, Rangoon’.

Mindre betydande men mera anmärkningsvärd var en långfilm vid namnet Tini-Kling, vilken hade premiär på biografen Astoria i Stockholm den 10 mars 1951. Det var en 88 minuter lång reseskildring av en fotbollsturné som Djurgårdens IF gjorde till Burma, Thailand, Hong-Kong och Filippinerna.

Filmen är beskriven i ett dokument där jag bland namnen i dag endast känner igen Thore Ehrlings och Mons Hallbergs – det måste ha varit så han skrev sitt namn i den osvenska världen. Efter namnen följer en detaljerad beskrivning av filmens innehåll. Måns Hallberg medverkade i sin officiella ställning i filmen, där han berättade för det svenska fotbollslaget om Burmas historia och guidade dem runt i Rangoon.

Published in: on 2010/12/23 at 22:16  Kommentera  

Inlägg 954: 29 apr – 1 maj 1967

Stilmotsättningskombinationsnödvändigheten

Detta vackra tempel var på intet vis allt som Thailand hade att komma med. De hade förstås också en utställningsbyggnad, fast även den var byggd i samma klassiska stil som templet. Den slutade faktiskt, i var ände, med en mindre version av templets tak med tornspira.

Utställningsbyggnaden, Thailands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Men det var bara som helhet och på avstånd som utställningsbyggnaden var klassisk. Den hade nämligen stora, moderna skyltfönster på sidorna för att locka in besökare för att se vad Thailand hade att erbjuda. Det var samma vanliga utbud av material som i alla länders paviljonger, den kommersiella avsikten med att vara i Montreal över huvud taget. Där fick man se vad Thailand odlade och tillverkade och sålde. Personligen lade jag märke till all teakmöblering – detta var en tid då skandinaviska möbler hade kommit i ropet världen runt, inte minst i Amerika, och dessa möbler var för det mesta gjorda just av teak. Hemma i Nya York hade Ed och jag, som du redan vet, en massa teak i vår bostad. Jag har ett svagt minne av att Sverige då köpte sitt teakträ just från Thailand.

Framför utställningshallen hade man mycket elegant placerat en kopia av Thailands kungliga slup i en egen damm parallellt med kanalen nedanför. Medan originalet i Bangkok användes vid religiösa processioner, tjänade denna kopia som en förnämlig publikmagnet, och på den här bilden ser du den på sin plats framför Thailands tempel och utställningsbyggnad.

Thailands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här har du en närbild av slupen i sin privata damm.

Slupen, Thailands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Mera från sidan ser du slupen bättre i detalj – fast här får du bortse från Mexikos och Indiens paviljonger, som i bildens bakgrund helt bryter mot Thailands klassiska stil.

Slupen, Thailands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här ser du om igen Thailands hela paviljong, och på den bilden är det Amerikas paviljong i vänstra kanten som stör illusionen.

Thailands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Allt detta bar vittne om något som du redan tidigare har sett om och om igen, nämligen att Expo 67 var fullt av vilda kontraster – det var stilmässigt förfärligt men samtidigt något som gjorde hela området spännande och fullt av liv. Här har du ett par bilder av Thailands paviljong tillsammans med två av sina extremt modernistiska grannar, Sovjetunionens paviljong och Kaleidokopet.

Sovjetunionens paviljong intill Thailands tempel, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Kaleidoskopet intill Thailands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Slutligen får du se Thailands paviljong så som den tedde sig i nattmörkret. Detta var kanske den vackraste nattbilden från hela utställningen.

Thailands paviljong nattupplyst, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/23 at 09:06  Kommentera  

Inlägg 953: 29 apr – 1 maj 1967

Thaitempelskönhetsmeditationen

Nu när du är bekant med Afrikabyn är det dags med två översiktsbilder igen. Den första var tagen norrut från Produktionspaviljongen, längre upp i den än vart vi vanliga dödliga fick komma. På den bilden ser man Kubas paviljong, takstolparna på Paviljongen för Ekonomiskt Framåtskridande, och ett hörn av Chatelainehuset. Längre bort ser man Afrikas paviljong med alla sina vita tak, och långt borta reste sig Stålpaviljongen, en av de första paviljongerna för oss  på Vårfruön.

Utsikten norrut från Produktionspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nästa bild har mycket bättre skärpa. Den var också tagen från Produktionspaviljongen – det är en bit av dess byggnadsskelett du ser i övre högra hörnet. På den ser du små bitar av Kubas paviljong, av det runda taket och takstolparna på Paviljongen för Ekonomiskt Framåtskridande, och av Chatelainehuset och dess trädgårdsskjul. Du kan sedan se en del av alla servicehusen som vi passerade – de sträckte sig ända ut på bron i bildens högra kant – och därbortom Afrikabyn med alla sina vita tak.

Afrikabyn med omgivande paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den stora Sovjetunionens paviljong och Stålpaviljongen känner du nog igen, men du kan se mer på den här bilden. Framför Stålpaviljongen kan du se de stiliserade trädtopparna som utgjorde taket på den lägre Papperspaviljongen, och omedelbart till höger om den ser du den runda Canadian Pacificpaviljongen. Hitom den Kaleidoskopet, fast utan de glada färgerna påsläppta. Längst ut vid bildens högra kanten låg den Judiska paviljongen.

När vi gick över bron norrut från Afrikabyn så hade vi omedelbart till höger om oss en kopia av ett buddistiskt tempel i Thailand från 1700-talet. Denna utsirade, runda träbyggnad var blankpolerad med rött, grönt och blått lack, och pagodtaket var täckt med gyllene spån som glimmade i solen på dagen och reflekterade allt lampljus på kvällen. Själva taket strävade upp mot himlen i en oändlgt utdragen spira, och från varje takspån pinglade en liten klocka i vinden med avsikt att fördriva onda andar.

Templet, Thailands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Templet var avsett för stilla meditation, och det respekterades faktiskt av besökarna. Över det handskurna altaret av trä slog två elefantsnablar en valvbåge, i vilken man hade hängt en gonggong av brons. Vinröda sammetsdraperier inramade de höga fönstren med religiösa motiv i färgat glas. Denna byggnad var så vacker, utan och innan, att jag blev helt lyrisk, och jag vill att du skall känna litet av hur det kändes för mig då. Det är därför som jag ger dig alla dessa detaljer.

Templet, Thailands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Detalj av templet, Thailands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/23 at 08:54  Kommentera  

Inlägg 952: 29 apr – 1 maj 1967

Afrikautställningskritikavsaknadsorsaken

Lyckligtvis blev det inte så blodigt. Jag mätte inte tiden, men vi var nog inte i vart hus ett ögonblick mera än två minuter, och då var hela byn ju avklarad på en halv timme. Orsaken till att vi inte var mera noggranna var att det inte fanns mycket av intresse där. Dels hade de inte mycket utrymme i varje lokal, och dels var det mycket gott om svängrum överallt. De hade helt enkelt inte mycket att visa upp.

Det satt bilder på väggarna, vackra berg och vackra vilda djur och vackra välklädda betydenheter i de olika staternas ledning. I montrarna låg det kaffe och gummi och bananer och palmolja och jordnötter, för det odlades mycket överallt. På väggarna hängde det amuletter och talismaner och träfiguriner och snedspeglar och kopparmasker och rökelse och snäckor, för det vidskeplades mycket överallt. Och det visades också upp pilbågar och spjut och gevär och kulsprutor och nät och krokar, för det jagades och fiskades mycket överallt.

Och det fanns massor av sådant som skulle ha kallats för souvenirer om de hade varit till salu. Jutekorgar och ormskinnsetuier och elfenbenssniderier och silverpyttor kryllade det av, överallt.

Och en och annan stor träskulptur som tjänade som replipunkt för ens minne. Men annars var det påfallande hur lika varandra de olika ländernas små hus egentligen var. Undra på att två minuter räckte till och blev över.

Nej, låt oss i stället se på Afrikabyn uppifrån. Här har du en flygbild av den från norr. Du ser hur byn var omringad av kanaler, och i övre kanten på bilden ser du litet av servicebyggnaderna som vi just hade gått förbi.

Flygbild från norr av Afrikabyns paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den här bilden av Afrikabyn från söder visar hur sterilt det var där, utan ett enda träd, utan en enda plantering, bara cementhyddor omgivna av betongytor.

Flygbild från söder av Afrikabyns paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Såg det verkligen så naket ut? Bedöm själv – här är en bild av Afrikaplatsen, vilket var namnet på torget runt vilket alla de enskilda hyddorna låg – du ser de vita taken om du tittar noga.

Afrikaplatsen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

När vi såg Afrikabyn år 1967 kunde ingen med att tycka annat än gott om dessa just befriade koloniländers tafatta försök att imitera det forna herrelandets kultur. Och detta gällde i ännu högre grad mig – ett av dessa länder var ju Eds ursprungliga hemland, även om inte ens han själv visste vilket det då skulle vara. Han var inte över hövan road av det han såg, men jag var tillbörligt mjäkig om vad jag tyckte för att inte såra honom. Vi diskuterade aldrig Afrikabyn – den föll ljudlöst i glömska. Det är först nu som jag kan med att säga att Afrikabyn var lika tråkig som Skandinaviens paviljong.

Published in: on 2010/12/23 at 06:54  Kommentera  

Inlägg 951: 29 apr – 1 maj 1967

Afrikalandnamnsihågkomstsvårigheterna

Ed och jag skrev inga vykort. Det hade vi verkligen inte tid för. Och dessutom hade vi inga vänner av den sort som behövde imponeras på med bevis på att vi hade varit här, och vi visste också att ett vykort ändå inte kunde förmedla den härliga känslan vi hade när vi nu reste jorden runt på tre dagar. Vi använde i stället vår knappa tid till att se flera paviljonger.

Som till exempel den Afrikanska Byn, som vi kom till rätt efter vykortsbänkarna. Det var femton afrikanska länder, alla rätt nära ekvatorn, som hade slagit sig ihop om en enda paviljong med ett enhetligt utseende. Varje land hade dock sitt eget hus, och de bestämde själva vad de ville visa upp och hur det skulle göras. Att du ser byn tvärs över en kanal är helt naturligt – Afrikabyn var omgiven av vatten på tre sidor.

Del av Afrikabyns paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här ser du Afrikabyn bortom en annan kanal, med Ed rätt därnere vid vattnet i sin blåa regnrock. Vilket visar att vi klädde oss förståndigt efter väderleken. På måndagen gick vi omkring utan ytterkläder – fast de fanns i fall av behov tillgängliga på parkeringsplatsen, i bilen som var färdigpackad för hemresan – men på lördagskvällen och också på söndagen var det skönt att vara litet varmare klädd.

Ed framför Afrikas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

På bilden ser du för övrigt en hel del ovidkommande detaljer: en vaporetto, en gondol, taket över fasaden till Sovjetunionens paviljong mitt i, och lika långt borta det höga takkrönet på Stålpaviljongen. Du är nog såpass hemma på Expo 67 nu att du skulle känna igen dig även utan min lilla hjälp.

Så, vilka länder var det som samsades om sin utspridda paviljong? Att hålla reda på Afrikas alla länder är för mig lika knepigt som att finna min väg bland alla de asiatiska länderna som tidigare var delar av Sovjetväldet. Eller att ens kunna räkna upp Balkanhalvöns alla länder.

Jag vet var varje enskilt land i Afrika ligger, men när man som jag nu ville lägga in deras namn i rätt ordning från väst till öst, då måste jag ta en karta till hjälp. Jag lärde mig alla Sveriges järnvägshållplatser som liten unge, och de sitter i – jag kommer fortfarande ihåg precis var Tjos hållplats låg – men dessa trettio länder, som kom till när min hjärna hade stelnat i 20-årsåldern, dem är det som förgjort att minnas.

Från väster – i Afrika, inte på Expo 67 – var det Senegal, Elfenbenskusten, Ghana, Togo, Niger, Nigeria, Kamerun, Gabon, Kongo, Tchad, Ruanda, Tanzania, Uganda, Kenya, Madagaskar.

Karta över tillämplig del av Afrika (internet)

Femton länder! Femton skilda utställningar! Vilket otroligt besöksarbete Ed och jag hade framför oss!

Published in: on 2010/12/23 at 02:10  Kommentera  

Inlägg 950: 29 apr – 1 maj 1967

Chatelainehusinköpsplanläggningsundanflyktsförsöken

Chatelainehusets hela tomt var täckt med en konstgjord gräsmatta, en underbar uppfinning som aldrig behövde klippas eller vattnas utan bara dammsugas då och då. Gräsklippning hörde ju av kutym till den stackars mannens plikter, när han kom hem från sin tröttsamma arbetsdag. Dammsugning var å andra sidan ett av husmoderns nöjen, så här kunde hon nu roa sig kungligt hela eftermiddagarna  – det var många kvadratmeter av uteyta att hålla dammfria.

Genomsnittsfamilj? – Ed och jag tittade på varandra.

”Vi lever nog mycket under genomsnittet i vår lilla lägenhet”, sade Ed.

”Ja, men vänta bara ett slag”, svarade jag, ”vi är inte i övre 30-årsåldern ännu”.

”Du menar att vi kommer att ha ett sådant här jättelyxigt hus om några år?” hoppades han.

”Javisst, och tre barn också”, förklarade jag. ”Och du ska dammsuga gräset.”

”Det gör jag gärna så länge du snickrar ihop äggställ i slöjdrummet”.

Ed fick sista ordet. Eftersom vi inte var kanadensare så skulle vi, tack och lov, aldrig känna oss pliktskyldiga att köpa oss ett Chatelainehus.

Här ser du en liten bit av det bruna Chatelainehuset och det svarta taket på trädgårdsboden. Hitom det har du emellertid den runda Paviljongen för Ekonomiskt framåtskridande, och framför allt Kubas paviljong med sina röda, runda fönster.

Kubas paviljong, Ekonomiska paviljongen, Chatelainehuset, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Ed och jag hade nu utforskat sex olika paviljonger runt vad som faktiskt utgjorde ett torg. Det var inte namngivet, men nu skall du få se en flygbild som gör geografin alldeles klar. Du ser där Produktionspaviljongen i övre vänstra hörnet och det namnlösa torget som sträckte sig därifrån till bildens nedre högra hörn. När man kom från Produktionspaviljongen hade man till höger först Kubas paviljong, och därefter Paviljongen för Ekonomiskt Framåtskridande och Chatelainehuset. Till vänster hade man först Canadian Nationals paviljong och därefter Kodaks paviljong.

Chatelainehuset och våra fem senaste paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nu lämnade vi torget utan namn bakom oss och passerade rätt genom ett av utställningens många servicetillhåll: toaletter, telefoner, bank, postkontor, upplysingsbyrå, kiosker, tilltuggsbutiker – allt öppet även om det var söndag. Och bänkar för att skriva vykort på. Där satt folk i långa rader och skrev epistlar om allt som de hade sett – och också om vad de tänkte se om de fick tid över efter att ha skrivit alla vykorten.

Published in: on 2010/12/22 at 06:56  Kommentera  

Inlägg 949: 29 apr – 1 maj 1967

Genomsnittstrebarnsfamiljehuset

Nu korsade Ed och jag torget en gång till. Alldeles intill Paviljongen för Ekonomiskt Framåtskridande låg en till synes helt vanlig modern förortsvilla. Den hade namnet Chatelainehuset och hade byggts på platsen, enbart av material producerat i Kanada. All inredning och alla möbler härstammade också uteslutande från Kanada.

Chatelainehuset, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Chatelainehuset var vinnaren i en arkitekttävling med 130 deltagare. Det gällde att konstruera en villa, lämpad för en kanadensisk genomsnittsfamilj i övre 30-årsåldern, med tre barn. Det gavs inga uppgifter om den totala golvytan och inte heller om marknadspriset på ett sådant hus, men det var uppenbart att båda var avsevärda.

I källarvåningen hörde vissa rum till mannen i huset och andra till hans hustru, vilket anslagen nogsamt klargjorde. För mannen fanns det ett garage för hans bil, ett slöjdrum med hyvelbänk för hans manliga skaparglädje, och en vinkällare med en hel vägg täckt från golv till tak med hyllor för individuellt liggande flaskor. För hustrun fanns det ett syrum med vävstol för att kunna ta hand om familjens klädesbehov, och en tvättstuga med paneler av körsbärsträ, så att hon bekvämt kunde sköta också den detaljen. Ett lyxliv utan like!

Matkällare och oljevärmepanna fanns det förstås också i källarvåningen.

Nedervåningen var funktionsenligt delad mellan sällskapsrummen och det mera privata familjerummet. Förbindelsen mellan de två halvorna utgjordes av köket. Detta hade som synes det allra senaste ifråga om modern köksutrustning.

Köket, Chatelainehuset, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Övervåningen var inte byggd genom hela huset, utan det stora sovrummet däruppe slutade med ett räcke med utsikt över vardagsrummet nedanför. Det fanns också två sovrum till däruppe och även två badrum.

Vardagsrummet, Chatelainehuset, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På Chatelainehusets tomt fanns det också ett separat trädgårdsskjul med en redskapsbod med alla tänkbara redskap hängande runt väggarna. Intill det hade man en liten simbassäng med ett skyddande staket omkring, och för att kunna använda den fanns det också ett omklädningsrum i trädgårdsskjulet. På den här bilden ser du Chatelainehuset i högra kanten och trädgårdsskjulet nere vid kanalen med simbassängen i inhängnaden bredvid.

Chatelainehuset och dess trädgårdsskjul, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På bilden ser du också den angränsande runda paviljongen för Ekonomiskt Framåtskridande – den med stolparna uppe på taket – och bortom den Kubas paviljong, Produktionspaviljongen och Canadian Nationals paviljong.

Published in: on 2010/12/22 at 06:52  Kommentera  

Inlägg 948: 29 apr – 1 maj 1967

Järnvägsstationsjättebildsdemonstrationen

Stationens bild byttes ut en gång i månaden, och när det hade kommit upp en ny bild var det många som stannade till en stund för att med gapande mun njuta av färgprakten. Jag har på internet hittat en serie på 13 av dessa jättebilder som har använts som Kodakbilder i Stora Centralstationen. Om du klickar här och sedan väljer fullskärmsbild – klicka på den lilla rutan i nedre högra hörnet av bilden och använd sedan pilarna i nedre vänstra hörnet – kan du se dem alla. Tänk dig att du tittar på en 18 meter bred bild, inte 18 centimeter!

Här har du en översiktsbild som måste ha tagits en kylig vårdag. Kodaks paviljong är det låga vita huset i bildens mitt. Till vänster har du grannen Canadian Nationals paviljong och den mörka fyrkanten i bakgrunden är Sovjetunionens paviljong. Det ser förfärligt ut med alla dessa köer överallt, men på något sätt är det imponerande att folk då kunde ställa sig och bilda kö utan att man hade satt upp rep och stolpar för det. Jag undrar om det skulle gå lika smidigt till i dag – det krävs en känsla av hänsyn till andra som verkar att ha försvunnit.

Torget framför Kodaks paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Innan vi lämnar Kodaks paviljong vill jag visa dig den från en sida som Ed och jag aldrig såg den, nämligen från kanalen bakom den. Bilden är tagen från nordväst och är litet rörig, så vi får allt reda upp den tillsammans.

Kodaks paviljong med grannar, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den låga, vita väggen, på vilken du ser Kodaks logo, var paviljonghusets norra vägg. Både den och väggen mot söder – som du kan se en flik av i högra kanten – tjänade också som tomtstaket och fortsatte därför vidare ända ner till kanalkanten. Paviljongens mörka glasfasad mot väster kan du skönja några meter in från vattnet mellan de två vita staketväggarna, och du kan också  se byggnadens taklinje strax ovanför.

Nu till grannarna. I bakgrunden stoltserar förstås den överväldigande Produktionspaviljongen, men det fanns mycket annat hitom den. Den starka telefotolinsen gör att den verkar att ha legat omedelbart bakom Kodakpaviljongen, men så var det inte – hela Canadian Nationals paviljong fick plats däremellan. Du kan känna igen den på sin logo och även sitt karakteristiska stålskelett. Den täta raden av stolpar i bildens vänsterkant stod på taket till paviljongen för Ekonomiskt Framåtskridande, och allt vitt till höger därom var Kubas paviljong. Båda dessa låg ända borta på andra sidan torget – du kan se en massa folk på det – och det är linsen som flyttar fram allting. Även Storbritanniens torn ser ut att ha legat nära.

Bryggan mot kanalen i vänsterkanten är en vaporettohållplats, och parken med tältet och den låga byggnaden till vänster är ett av utställningens otaliga picknickställen.

Published in: on 2010/12/19 at 22:45  Kommentera  

Inlägg 947: 29 apr – 1 maj 1967

Paviljongexistensmeningslösheten

Det behövdes inte mycket raskhet. Paviljongen för Ekonomiskt Framåtskridande – låter det inte lockande? – låg vägg i vägg med Kubas paviljong. Den var lika upphetsande som dess namn. För folk utan ekonomisk utbildning gav den absolut ingenting – vilket var förståeligt men inte acceptabelt på en utställning för den breda allmänheten – och för oss andra gav den heller ingenting. Den krånglade nämligen till sitt budskap så till den himla milda grad att jag tvivlar på att någon enda besökare fick något behållning av det.

Paviljongen för ekonomiskt framåtskridande, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det industrialiserade samhället bygger på tillämpning av antropologi, sociologi, företagsekonomi och nationalekonomi, och därför undervisas alla dessa ämnen på affärshögskolorna. Avsikten med denna paviljong var att tala om att det behövs folk utbildat på rätt sätt för att sköta dagens samhälle så att det fortsätter att vara ekonomiskt framåtskridande. De använde sig av dockor för att meddela oss detta på ett sätt som lurade oss att tro att vi hade fått veta mycket mera.

Nattbild av Paviljongen för ekonomiskt framåtskridande, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Man borde inte ha sett sig nödsakad att bygga en hel paviljong för detta. En liten park skulle ha varit mycket trevligare på den platsen.

Nu korsade Ed och jag det stora torg som vår väg norrut hade breddats till, och där på den västra sidan, intill Canadian Nationals paviljong, fann vi den diskreta Kodakpaviljongen, en av de få företagspaviljongerna på Expo 67. Byggnaden var helt oanmärkningsvärd, en vit rektangel, och även om de bjöd på en fin 10-minuters visning av magnifika färgbilder därinne var det inte mycket att orda om.

Kodaks paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det är både själviskt och styggt av mig att inte säga mer om denna förevisning. Bilderna var underbart vackra och färgerna strålande. Men liksom alla andra som bodde eller arbetade på Manhattan, var jag så van vid att se en enorm färgbild på ena kortväggen inne på Stora Centralstationen – i den motsatta ändan från stereodemonstrationskiosken där vi nyligen hade valt ut vår stereomottagare för 351-an. Det var Kodak som stod för stationens bakifrån upplysta 18 meter breda och 5½ meter höga bild, och den hade till och med ett ‘varumärke’, Cinerama. På den här bilden ser du den stora hallen med Kodakbilden, som här är överexponerad och tyvärr ser helt urtvättad ut. Men jag skall strax ge dig en möjlighet att se de fantastiska färgerna som exploderade i denna stora sal.

Stora centralstationen med kodaks Cineramabild, New York (internet)

Published in: on 2010/12/19 at 22:39  Kommentera  

Inlägg 946: 29 apr – 1 maj 1967

Habitatarkitekturkonkurrensmisslyckandet

Denna bild föreställer först och främst Produktionspaviljongen – det är faktiskt den enda riktiga översiktbilden av hela denna enorma byggnad. I nedre högra hörnet ser du Expoexpressens gulrandiga plattformstak. I övre högra hörnet skymtar en flik – nedklottrad av en markeringspenna – av Västtysklands paviljongtält. Till vänster om det i övre kanten ser du största delen av Europagemenskapens diamantformade paviljong. Det lilla som är kvar av bilden visar Kubas paviljong, myllret av små vita byggklotsar slarvigt staplade i en hög.

Kubas lilla paviljong invid Produktionspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Men här från marknivå ser Kubas paviljong litet resligare ut gentemot sin gigantiska granne.

Kubas paviljong framför Produktionspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Arkitektoniskt sett påminde mig Kubas paviljong mycket om Habitat, med sin tillsynes oplanerade inplacering av likadana rektangulära moduler kors och tvärs. Och minsann fick jag inte höra att arkitekten hade baserat sin idé på en serie containrar, standardenheter som härstammade från Kubas experiment med fabrikstillverkade bostäder. Kunde detta möjligen ha varit en av ingredienserna även i Habitats historia?

Främre enheterna av Kubas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Övre enheterna av Kubas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Temat för Kubas utställning var – ”Revolution”. Man använde svart-vita fotografier för bästa effekten. Där fanns jättebilder av krig, revolution, förtryckare och ledare, allt i svartvitt. Av människor på Kuba före Castros tid visades uppförstorade negativer, vilket fick dem att framstå som vålnader. Bra effekt för en enstaka bild, men med salar fyllda med negativer gick effekten förlorad.

De tidigare utnyttjade och förslavade människorna hade tagit sitt öde i egna händer, förklarade utställningens värdinnor allvarligt. Man kände sig som i ett akvarium därinne, där färgade skålformade glasrutor förvanskade utseendet på världen utanför.

Kubas paviljong sedd genom dess runda fönster, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Kubas hela historia från dess ‘upptäckt’ av Kolumbus år 1492 fram till Castros maktövertagande framvisades som enbart förtryck och exploatering. Det framställdes som en enda röra av rubriker och symboler, och så foton av slavar, raketer, ledare, arbetare, bataljer och diktatorer. Övervåningen visade Kuba av i dag med utbildning och kultur formad av revolutionen – i dag spelade kvinnor och negrer en aktiv roll i det socialistiska samhället efter att ha diskriminerats på Batistas tid.

Vi gick noga igenom hela paviljongen, för hur man än såg på den så skilde den sig rätt ordentligt från utställningens gängse nationspaviljonger. Sedan gick vi raskt vidare.

Published in: on 2010/12/19 at 11:08  Kommentera  

Inlägg 945: 29 apr – 1 maj 1967

Kubamaktövertagandet

Inklämd mellan sina gigantiska grannar, Produktionspaviljongen, Canadian Nationals paviljong och EG-paviljongen, låg en mycket liten paviljong.

Kubas paviljong bland sina stora grannar, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det var Kuba som hade hamnat där, och hur det nu var så fick denna paviljong en massa besökare.

Kubas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Kuba hade styrts i många år diktatoriskt av president Fulgencio Batista y Zaldivar. Han hade tagit makten genom en fredlig statskupp tre månader före valet år 1952 och behållit den alltsedan dess.

Fulgencio Batista y Zalvidar (internet)

Han hade fått hjälp med att behålla makten av att Kuba hade strålande tider ekonomiskt. Lönerna var bland de högsta i världen. Lantarbetarna tjänade mera än i Danmark, Tyskland, Belgien och Frankrike. Nationalprodukten per capita var likvärdig med Italiens. Folket i Kuba köpte per person mera kött, grönsaker, flingor, bilar, telefoner och radioapparater än i något annat land i Latinamerika.

Men kubanerna jämförde sitt land med Amerika. De reste till Amerika, läste amerikanska tidningar, hörde på amerikansk radio och gillade den amerikanska kulturen. Medelklassen drömde om Amerikas ekonomi, och skilladen mellan de två länderna irriterade dem alltmer. Landet var ett karibiskt semesterparadis för Amerika med cigarrer, kasinospel, kabareter och härliga badstränder – men samtidigt var det allmänt erkänt att Batistas regim var genomrutten och korrupt.

En ung advokat, Fidel Castro, inledde år 1956 ett 12-mans guerillakrig ute i den kubanska landsorten och lyckades efter många blodiga bataljer få med sig så gott som hela befolkningen – utom kommunisterna och fackföreningarna. Han kom att betraktas som enda hoppet för landets framtid.

Under ett växande inbördeskrig vågade de amerikanska turisterna inte resa till Kuba, och år 1958 uppmanade Amerika Batista att avgå och på så vis förhindra ytterligare blodiga strider på sin ö. Han avgick den 1 januari 1959, och Fidel Castro tog hans plats.

Fidel Castro, 1959 (internet)

Redan inom några månader visade sig denne emellertid vilja ha absolut makt, gjorde sig av med stridskompisar lika väl som opponenter på de mest brutala sätt, och omskapade snabbt Kuba till en rent socialistisk stat. Amerika kunde då ha invaderat Kuba och snabbt blivit av med Castroregimen men valde i stället fredliga medel – man lät honom hållas, för hela experimentet skulle förstås braka ihop ganska snart. Kuba blev utfruset från all kontakt med Amerika och det mesta av västvärlden, men Castro klarade sig med Sovjetunionens hjälp mycket längre än man hade räknat med. När Ed och jag var i Montreal år 1967 styrde Fidel Castro fortfarande landet med säker hand efter hela åtta år vid makten.

Published in: on 2010/12/19 at 10:52  Kommentera  

Inlägg 944: 29 apr – 1 maj 1967

Tidochrörelsebegreppsavnjutningsoförmågan

När Ed och jag kom ut från Produktionspaviljongen befann vi oss i den norra halvan av Vårfruön. Till höger om oss hade vi den Europeiska Gemenskapens diamantformade paviljong – med Storbritanniens torn skymtande som en sista hälsning från den södra halvan.

EG's paviljong intill Produktionspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Till vänster hade vi nu en mindre paviljong som hade vissa stildetaljer som påminde om Produktionspaviljongen. Den visade sig vara Canadian Nationals paviljong. Du minns kanske Canadian Pacific, i vars paviljong vi hade varit litet tidigare? Det var ett järnvägsföretag, som nu, när järnvägen hade förlorat en del av sin forna glans, hade börjat ägna sig också åt annat än att köra tåg. Canadian National var Canadian Pacifics huvudkonkurrent, och de båda hade överlevt på precis samma sätt.

Canadian Nationals paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Skulle den här paviljongen bli bättre? Som du kanske minns, hade jag inte alls uppskattat Canadian Pacifics paviljong. Det mesta var en filmförevisning med röriga och intetsägande filmstumpar, där varken Ed eller jag fattade vad det egentligen rörde sig om. Skulle det bli likadant här?

Canadian Nationals paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På sitt sätt ja, på sitt sätt nej. Mottot för paviljongen var ‘tid och rörelse’, vilket passade ett järnvägsföretag som en handske. Men det är ju abstrakta begrepp, vilket betydde att företaget kunde visa i stort sett vad de ville under den rubriken.

Efter Produktionspaviljongens hjärngymnastik var mitt huvud för trött för att följa med i ännu en massa finurliga begreppsdefinitioner. För mig var det mest meningslöst psykobabbel. Så försvarar man gärna sin oförmåga att fatta abstrakta resonemang, och så var det minsann för mig.

Jorden skapades. Med blixt och dunder bröts en mörk boll sönder i en kosmisk explosion och ett glödande jordklot visade sig. Så långt, så gott. Men poängen var att denna nyskapade jord var ‘bunden till universums lagar om tid och rörelse’. Där tappade de mig.

En krypande baby, en fallskärmsdykare i fritt fall, en astronaut på sin rymdresa – vem åldrades långsammast? Det brydde jag mig inte om, för jag kunde ändå inte göra något åt saken. – Inte? Man kan ju använda smink, man kan ju springa maratonlopp – sådant saktar väl ner tiden? Men skulle det verkligen betyda att man också åldrades långsammare?

Ju mer jag hade njutit av visdomarna presenterade i Produktionspaviljongen, desto larvigare tyckte jag att Canadian Nationals resonemang var. De passade bara inte min hjärna, inte nu. Och det var deras fel, inte mitt. Och Ed? Jag minns inte att vi över huvud taget diskuterade detta.

Published in: on 2010/12/18 at 21:32  Kommentera  

Inlägg 943: 29 apr – 1 maj 1967

Produktivitetsdivergensresultatskontollmöjligheten

Vid ett stort foto av en jättelik motorvägsbro ställdes frågan om vi tyckte att teknikens landvinningar  hjälpte oss att få njuta av nya landskapsvyer eller bara fick oss att glömma bort de gamla? Och där var många andra liknande frågor att grubbla över.

Människans förmåga att kontrollera produktionsprocesserna framhölls ordentligt. Med informationstekniken som katalysator hade man kommit långt fram mot god kontroll. En liten film visade det förbättrade nyhetsflödet från tre historska händelser: mordet på Abraham Lincoln, Titanickatastrofen, och mordet på John Kennedy. Tidningsfaksimil från Australien, Hongkong, Schweiz, Frankrike och Storbitannien visade vilken tid som gick åt innan nyheten blev känd runt världen.

Vi fick se olika hjälpmedel som människan utnyttjar för att förstärka sina egna sinnen. Sådant som kikare, mikroskop, termometrar, radar, television och vädersatelliter hörde dit, men också sådant som brandtorn, gasmätare och alarmsystem. Jag själv tyckte att de skulle ha inkluderat papper och penna, något som förstärker åtminstone mitt eget minne, men det var väl alldeles för självklart för denna vetenskapliga paviljong.

De hade till och med en fungerande datamaskin i sin arsenal. Jag tror inte att jag behöver berätta för dig hur användbar den beskrevs vara för människan för att kunna kontrollera vad som sker, inte efter allt som jag har talat om för dig i samband med mitt systemarbete i Nya York.

Det fanns också en popmålning som visade den statistiska skillnaden mellan en industrialiserad och en fattig landsbygdsekonomi. I samband med den fick man frågan om man trodde att det var möjligt att genom varjehanda kontrollmetoder kunna lösa detta människans dilemma för att förhindra risken för ett nytt världskrig.

Produktionspaviljongen visade sig vara mycket mera djuplodande än Forskningspaviljongen hade varit. Jag kunde inte avgöra om jag kände mig

  • sorgsen över att inte ha bott i Montreal och då successivt fått tillfälle att verkligen ta till mig all visdom i Produktionspaviljongen under det kommande halvåret, eller
  • glad över att inte bo där och behöva göra det.

Det var en otrolig idérikedom som flödade därinne, och ibland är det skönt att bara spatsera omkring och inte bry sin hjärna. Det fick man inte tillfälle till någonstans i Produktionspaviljongen. Men mycket lättgods att koppla av med bjöds det säkert på därute så snart vi gav oss iväg härifrån.

Published in: on 2010/12/18 at 10:37  Kommentera  

Inlägg 942: 29 apr – 1 maj 1967

Produktivitetshöjningsmöjlighetsdemonstrationen

Produktionspaviljongen var proppad med resonemang av den sorten. De flesta var utmanande och drastiska, och de krävde mera tid än de flesta besökare hade på sig. Det var en ständig hjärngymnastik att gå omkring där.

För att skapa nyttigheter insamlar människan mineraler och djur och växter som råvaror, och använder energi från solen för att av dessa skapa sina produkter. Antingen solen som skiner i dag: den skapar vädersystem med vind – som kan driva väderkvarnar – och regn – som kan driva vattenkvarnar, eller solen som sken för miljoner år sedan och skapade dagens kol och olja. Om människan vårdar dessa resurser med intelligens och förstånd kan de gott och väl täcka dagens behov.

Naturresurserna visades kemiskt organiserade enligt det periodiska systemet, där varje element representerades av en 15 centimeter stor kub av akrylplast, och hela väggar hade byggts upp av dessa kuber. Med hjälp av min realskolekemi kunde jag fatta vad det rörde sig om, men utan ytterligare högre utbildning på området fattade jag inte mycket mera. De flesta besökare fattade nog ingenting och fortsatte till nästa, mera jordnära, paviljong.

Grundämnena visade som väggkuber, Produktionspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Paviljongen förklarade utförligt hur råämnen och energi egentligen är samma begrepp, hur man än ser på det. Utveckligen av metoderna för utvinnandet av elektrisk kraft visades i salar med audio-visuella hjälpmedel. Man visade ineffektiviteten av det traditionella sättet att använda olja och vattenfall och atomenergi för att skapa elektrisk kraft. Människan strävar därför energiskt efter att kunna skapa elektricitet direkt ut solljuset, något som man var förvissad om att det skulle låta sig göras i framtiden.

Det gäller att förbättra människans produktivitet genom att bygga bättre verktyg och enklare processer. Sådant betyder framsteg, och framsteg betyder förändringar, vilka är till nytta för samhället men kan skada individer som råkar i kläm.

Man fick följa utveckligen av produktivitetshöjande processer från vattenhjul och ånglok till dagens datorstyrda maskinverktyg och monteringsband. Ett tre våningar högt torn mitt i en hög sal symboliserade den pågående utveckligen mot en helt vertikalt organiserad helautomatisk tillverkning av TV-apparater och filmprojektorer – råvarorna matades in längst upp och de färdiga produkterna kom ut nere i botten. Detta visade att full automatik inte bara var möjlig – den var på väg om bara det fanns tillräckligt med kapital och om arbetarorganistionerna samtyckte.

Vertikalt helautomatiskt monteringsband, Produktionspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/18 at 10:34  Kommentera  

Inlägg 941: 29 apr – 1 maj 1967

Produktionspaviljongsförevisningsavsikten

Det syns mycket mer än den räcklösa bron på den sista bilden i förra inlägget, och du känner nog igen alltihop. I vänstra kanten anar du en liten bit av Kanadas Västra Provinsers paviljong. Till höger därom är allt det vita Jugoslaviens paviljongstrianglar. Du kan också urskilja det gulrandiga plattformstaket för Expoexpressens station, och det sträcker sig tvärs över hela bilden – och allt det som du sedan ser ovanför det är Produktionspaviljongen. Du ser naturligtvis bara den övre halvan av byggnaden, när du nu har viaduktjärnvägsbron och mycket annat i vägen.

Och här kommer en bild till från samma håll, fast litet närmare. Ed tog den på bron intill Jugoslaviens paviljong – som vi då hade omedelbart till vänster om oss. På den bilden ser du igen överdelen av en del av Produktionspaviljongen – resten är gömd antingen utanför bildens kant eller bakom Expoexpressens viadukt. Det vita i högra kanten är Storbritannines paviljong.Vaporetton mitt i kanalen har just lagt ut från sin hållplatskaj, den lilla vita ytan som du ser till vänster under bron.

Produktionspaviljongen och vaporetto, Expo 67, Montreal (1967)

Vid det här laget vet du allt om hur Produktionspaviljongen såg ut. Vi skall nu snabbt diskutera vad man fick se därinne, nämligen det otroligt rika och varierande utbudet av resurser som jorden bjöd människan på, och hur människan kunde förvandla dem till användbara produkter.

För att få lära sig detta tog vi en rulltrappa upp från marknivån och kom då upp i en golvnivå som i stort behölls i hela den väldiga byggnaden. Man var förstås fri att ströva omkring som man ville, men det fanns en klart utmärkt rekommenderad väg att ta för att få i sig paviljongens alla budskap. Vi följde vägen men fuskade en hel del, för annats hade det tagit för lång tid bara att gå igenom hela den här byggnaden.

En del av jordens resurser behöver inga förändringar och förbättringar innan de kan användas. Kommer man till en ren bäck kan man dricka dess vatten precis som det är, och träffar man på ett bananträd kan man äta dess frukter – den enda förbättring som behövs, att skala den, kan man göra själv. Under en vid gran kan man skydda sig från regn utan mycket förberedelser – men nu börjar vi nalkas slutet på vad man kan använda utan att förbättra vad naturen ger.

En del resurser kan man göra användbara med sina egna händer, men för det mesta behöver man verktyg  och ofta energi. Både verktygen och energin är resultat av människans arbete med råvaror som naturen bjuder på. Den viktigaste råvaran är emellertid människan själv, och det gäller därför för människan att utveckla sig själv så mycket som möjligt.

Published in: on 2010/12/18 at 10:18  Kommentera  

Inlägg 940: 29 apr – 1 maj 1967

Planetlevnadstekniksvetenskapsförmedlingen

Här har du en bild som borde visa hela Produktionspaviljongen, men faktiskt bara visar hälften av den. Jag tror inte att jag gissar fel om du genast ser likheten mellan den och Forskningspaviljongen på Helenaön. Det är främst baselementet, de sexkantiga plattona lutande mot varandra för att bilda trekantiga husenheter som avslöjar likheten med Forskningspaviljongen. Båda hade vardera tre av dessa husenheter, men medan dessa var allt som Forskningspaviljongen bestod av, sammanbundna med luftbroar, så hade Produktionspaviljongen säkert dubbelt så stor golvyta.

Halva Produktionspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Som du ser på bilden hade den åtskilliga mindre husenheter av samma typ här och där. Allt var sammanfogat till ett enda byggnadskomplex, så att man inte alls tänkte på arkitekturen när man väl hade gett sig på utställningarna därinne.

Och inte liknade de båda paviljongerna varandra enbart till utseendet – faktum är att de var släkt med varandra också i andevärlden. I Forskningspaviljongen visades det hur man hittade nyttigheter och i Produktionspaviljongen visades det hur man hittade på nyttigheter. I den ena visades det, till exempel, hur man fann och fick upp järnmalm, och i den andra visades det vad man gjorde med järnmalmen när man en gång hade fått tag i den.

Men innan vi går in där, låt mig visa dig några bilder av Produktionspaviljongen, tagna på långt håll. Det är bilder av annat som jag inte ville visa dig innan du kände till den här paviljongen, men nu är det dags.

Den här bilden togs så långt bort som från Ontarios paviljong, vilket den mörka tältformen i bildens överdel avslöjar. Bron i förgrunden var den som ledde in till Québecs paviljong, och på vilken jag inte heller här kan se en tillstymmelse till räcken.

Produktionspaviljongen sedd söderifrån, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Återigen ser du hur minitågbanan hade lagts därnere intill vattnet under bron och under de små vattenfallen i stället för att som vanligt glida förbi på sina stolpar högt uppe i luften. Orsaken till denna litet komplicerade planläggning var att frilägga Québecs paviljong och göra den mera tillgänglig för besökare. Själva bron som sådan utgjorde ett hinder för en del plötsliga infall att titta in i paviljongen, och om det dessutom hade funnits ett minitågspår att gå under, så skulle det kanske bli ännu flera som bara gick förbi. Så resonerade man, och därför hamnade tåget under i stället för över bron.

Att Québecs paviljong sedan inte kom att innehålla mycket att se, det är ju, som sagoberättaren brukar säga, en helt annan historia.

Published in: on 2010/12/18 at 10:13  Kommentera  

Inlägg 939: 29 apr – 1 maj 1967

Transportplatscentralpunktsfunktionen

Ed och jag lämnade alltså Trinidads paviljong. Vi hade då rakt framför oss uppe i luften en stor hållplats med dubbla spår för Vårfruöns minitåg. Till vänster om oss låg ett stort torg, Transportplatsen, och i andra ändan av det låg Vårfruöns station för Expoexpressens tåg. Dessa gick tvärs över ön på en viadukt, som vi hade passerat under tidigare på vår väg söderut  – det var mellan Västtysklands och Storbritanniens paviljonger, inte sant? Här har du en flygbild, så att du kan följa vad jag talar om.

Trinidads lilla och Storbritanniens stora paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Du ser längst bort på bilden det graciösa taket på Trinidads paviljong, och just hitom den ser du den dubbelspåriga hållplatsen, där det råkar stå ett minitåg på bägge spåren. Hitom hållplatsen fyller Storbritanniens paviljong resten av bilden – med sin långa kö av folk som ville in.

Till höger om minitågsstationen ser du Transportplatsen, i vars högra ände du ser det gulrandiga taket över plattformarna för Expoexpressen. Upp till den stationen ledde långa ramper – Expoexpressen var ju byggd till tunnelbanestandard, och den byggnadskonsten hade av ren självbevarelsedrift redan anammat handikappsramper. De behövde inte bygga sådana – det fanns inga bestämmelser om det, men de visste och alla visste att det nu när som helst skulle bli obligatoriskt att ha dem, och det skulle bli ruinerande dyrt att bygga om stationer som var färdiggjutna i betong. Så alla nya tunnelbanestationer byggdes så redan nu, och detta innefattade även Expoexpressens.

Det lilla minitåget däremot skulle tas bort om sex månader, så trappor fich duga där. Vi såg de oändliga trapporna upp till plattformarna invid Trinidads paviljong. Det fanns ju ingen lag om detta, och ingen frågade de handikappade vad de ansåg om den saken. Vad är det det heter på god svenska? Laglydiga ögontjänare eller något ditåt, tror jag.

De flesta som kom till Vårfruön anlände hit till Transportplatsen just med Expoexpressen. De hade hoppat på den vid Välkomstplatsen efter att ha betalt sin inträdesskärv, och sedan rullade de flesta till Transportplatsen för att börja med att se utställningens största ö. Det första de fick höra när de kom hit var oljefatsmusiken från Trinidads paviljong och det första de fick se var Produktionspaviljongen, en överväldigande stor byggnad alldeles intill Expoexpressen på dess norra sida. Just därför att de råkade ligga där hörde Trinidads paviljong och Produktionspaviljongen till de mest besökta på hela Expo 67.

Published in: on 2010/12/18 at 10:07  Kommentera  

Inlägg 938: 29 apr – 1 maj 1967

Oljefatstrummusiksekvilibristiken

Vi gick fort förbi en samling av servicekiosker: information, post, bank, toaletter, skoputsning, glass – allt sådant som andra människor krävde. Med livets nödtorft bakom oss kom vi till den gemensamma paviljongen för de två små karibiska länderna Grenada och Trinidad & Tobago.

Det var en rätt påkostad liten byggnad med ett smäckert tak. Från en rund plattform ute i kanalen i bildens högra kant lockades paviljongbesökare av karibiska rytmer. Musikplattformen låg inte i vägen för någon båttrafik, då den kanaldelen inte ledde någonstans.

Trinidads paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den rytmiska musiken spelades på oljefat, vilka du ser bättre på den här bilden. Att använda oljefat som instrument hör till vissa öar i Karibiska havet, och  på dem hörs den musiken överallt. Har man vistats på en sådan ö så blir det ett så starkt samband mellan oljefatsmusik och Karibien, att närhelst man hör den så förflyttas man genast till sandstränder och palmer och lättjefulla dagar. Men även om man inte har haft tillfälle att göra den kopplingen, så griper dessa rytmer utan vidare tag i en. Musiken kan måhända bli monoton i längden, fast jag har aldrig tröttnat på att höra den. Den är svår att slita sig bort från. Klicka här och se själv.

Oljefatsbandet spelar, Trinidads paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Puerto Rico och S:t Thomas, som år 1967 var min enda erfarenhet av den Karibiska övärlden, hade ingen oljefatsmusik alls, så den var något helt nytt för mig här på Expo 67. Ed var förstås van vid den sortens musik, för den låg i hans familjehistoria.

Här i Trinidads paviljong hade de ett band som bestod av ett helt dussin spelare, och när de satte i gång, och deras oljefatstrummande reflekterades av vattnet runt om dem, ja, då lät det i Montreal precis som det låter, ja, på Trinidad. Och deras musik underhöll inte bara besökarna på Trinidads paviljong – alla människorna som stod i kö på ramperna upp till Expoexpressens station i bakgrunden hade lika stor glädje av den. Den kanske till och med hördes ända borta vid Storbritanninens paviljong.

Trinidads paviljong med oljefatsmusik, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Trinidads paviljong visste vad de gjorde när de engagerade sitt band för exposommaren. Här ser du hur det skulle se ut vid Trinidads paviljong om det inte hade spelats på oljefat. Bilden var naturligtvis bara tagen vid fel tid på dagen.

Utan musik ingen publik, Trinidads paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Lyssna till slut på den här otroligt skickliga solospelaren genom att klicka här. Och slit dig sedan därifrån och fortsätt din läsning!

Bortsett från oljefatsmusiken var det mycket litet att uppleva i Trinidads paviljong, hur trevlig och exotisk den än var på alla sätt. En nattbild av paviljongen får avsluta vårt besök.

Nattbild av Trinidads paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/16 at 09:12  Kommentera  

Inlägg 937: 29 apr – 1 maj 1967

Mauritiusfrigörighetshjälpbehovsditflyttningserbjudandet

Mauritius, som bidrog med den sista av de fem paviljongerna vid Ingenjörsplatsen, hade byggt sig en häxhatt. Det var Ed som upptäckte likheten: ”Det är hennes hatt, den elaka häxan från väst i Trollkarlen från Oz”, sade han.

Mauritius paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

”Men hennes hatt var ju svart”, påpekade jag.

”Allt här på Expo 67 skall ju vara snällt, så de blev tvingade att måla den vit”.

Hur enkelt som helst. Och visst var det en häxhatt.

Om man inte visste var Mauritius låg någonstans – vilket gällde både Ed och mig – så fick man upplysningar om det inne i hatten. Det är en liten rund ö med bara 50 kilometer från kust till kust hur man än mätte den. Mauritius var en koloni till Storbritannien och låg alldeles för sig själv ute i Indiska oceanen nästan tusen kilometer öster om Madagascar.

Varför i all världen var de med på Expo 67? Jo, och då sken hon upp för att få tillfälle att säga att de skulle snart bli en självständig nation. De skulle lämna Storbritanniens överhöghet i all välvilja och få sköta sina affärer på egen hand. Ville vi flytta dit? De behövde skickligt folk för att hjälpa dem under övergången.

Ed och jag drog oss tillbaka och diskuterade detta lockande förslag. Det gällde ju vår egen lycka och framtid. Hur vi än resonerade så slutade det med att vi tackade för erbjudandet men avstod. Vi önskade henne allt väl i det nya äventyret.

Bortsett från denna entusiastiska representant var det som väntat inte mycket att se därinne. De hade en topografisk modell av hela ön – vilken såg ut som en kalkon som kokade i sitt spad – men det var allt av intresse. Det låg inte någon vulkan mitt på ön, vilket man lätt skulle ha kunnat tro.

Ömodellen, Mauritius paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Så här såg det ut hemma på Mauritius – detta var teatern i huvudstaden Port Louis. När vi såg det kortet kände vi att vi hade varit kloka när vi avstod från att flytta dit.

Teatern i huvudstaden Port Louis, Mauritius (internet)

Alldeles intill Mauritius paviljong låg OECD’s paviljong. OECD stod för ‘Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling’ med alla Västeuropas länder plus Amerika och Kanada som medlemmar. Denna lilla påvra kiosk stod i skarp kontrast mot Europagemenskapens fantastiska slipade diamant till paviljong. Den här hade bara några fotografier på väggarna och en upplysningsdisk. Och när jag tänker på saken så hade EG egentligen inte haft mycket mera i sin fina paviljong.

OECD’s paviljong i förgrunden, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Paviljongen var bara det lilla huset på bilden med flaggorna påklistrade. Bakom den känner du nu igen Jugoslaviens paviljong, och längst upp på bilden ser du också toppen av Frankrikes väldiga paviljong.

Published in: on 2010/12/16 at 08:57  Kommentera  

Inlägg 936: 29 apr – 1 maj 1967

Paviljongskonstruktionsgeometrilektionen

Det låg alltså fem paviljonger runt Ingenjörsplatsen, och tre hade vi nu klarat av. Den fjärde var Jugoslaviens paviljong, och det landet kände vi ju båda till in i minsta detalj, så det kunde bli kul. Skulle vi få se Opatija och Postojna därinne, månntro?

Det kommer att bli ohyggligt svårt för mig att med några få ord beskriva hur Jugoslaviens paviljong var konstruerad. Men jag skall försöka i alla fall – utan att sticka en bild under din näsa. Jag skall bevisa ordets kraft. Ett ord säger mer än tusen bilder, eller hur det nu heter.

Även om byggnaden innehöll en någorlunda normal utställningslokal så var utsidan allt annat än normal. Den bestod av sju, i det närmaste identiska, sektioner, som var sammanbyggda i rad. Varje sektion var formad som en rätvinklig triangel som stod på högkant. Den lodräta väggen var uppskattningsvis 15 meter hög, och eftersom det var en triangel sluttade taket hela vägen ner till marken på den andra sidan. Jag uppskattade takets sluttning till 30 grader från horisontalläget. Det skulle göra sektionen 30 meter lång, vilket verkar vara plausibelt. Varje sektion var ungefär fem meter bred.

Fyra av de sju sektionerna, nummer 3, 5, 6 och 7, räknade från norr, stod med den lodräta väggen mot väster, och de tre övriga mot öster. Sektionerna 2, 3 och 7 hade ingångsdörrar och över dem fönster hela den lodräta väggen upp, medan de övriga väggarna och alla de sluttande taken var helt tillslutna. På några av sektionerna var den lodräta väggen inte byggd ända ute vid triangelns kant utan lagd ett par meter in från kanten.

Vad sägs? Jag undrar om jag lyckades i mitt uppsåt. Kanske ändå en bild skulle hjälpa till med begreppen? Den här bilden av paviljongens baksida borde förklara allt.

Baksidan, Jugoslaviens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och här är paviljongen sedd framifrån.

Framsidan, Jugoslaviens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På den här bilden var den närmaste lodräta väggen byggd alldeles i kanten av triangeln, medan de tre andra lodräta väggarna var byggda så långt in från trianglarnas kanter att man inte alls kan se dem så här snett från sidan.

Framsidan, Jugoslaviens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I sin utställningslokal visade Jugoslavien upp den vanliga blandningen, kanske litet mer med betoning på förantik skulptur och modern målarkonst. Man beskrev landet som ‘ett rike, två alfabet, tre språk, fyra religioner, fem nationaliteter och sex republiker’. Min mamma, som kom från inte alltför långt därifrån, brukade säga att dessa olika folk hade slagits i fyra hundra år och aldrig skulle komma att samsas. Men de olika folken hade faktiskt betett sig väl inbördes sedan de är 1918 hade tvingats in under samma tak.

Inuti Jugoslaviens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/16 at 08:49  Kommentera  

Inlägg 935: 29 apr – 1 maj 1967

Gondoljärlättjan

Både Jamaicas och Monacos paviljonger låg vid ett torg som hette Ingenjörsplatsen. Mycket trevligare namn än Asbestplatsen! Och medan inte en enda paviljong låg vid Asbestplatsen, så fanns det hela fem vid Ingenjörsplatsen. Två har vi redan sett – följ nu med Ed och mig till nummer tre, till Haitis paviljong, alldeles intill Monacos.

Vi hade sett dem båda från bron intill Jamaicas paviljong. Du kanske känner igen Monacos från frimärket, och bortom det längs kanalen ligger Haitis vita paviljong. Bli inte distraherad av Frankrikes paviljong som överskuggar alltsammans.

Monacos och Haitis paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Haitis paviljong bestod av sexton olika stora vita kuber. Det var inte en kostbar paviljong, men det var bara helt naturligt, för landet var ju mycket fattigt. I bakgrunden på andra sidan kanalen ser du på den här bilden Asbestplatsen, och jag vill att du nu lägger stenbumlingen där på minnet. Det var en parkskulptur och du skall strax få se den igen.

Haitis paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här ser du framsidan av Haitis paviljong, som hade en stor uteservering mot Ingenjörsplatsen. Som bakgrund reser sig den skoggenomvuxna toppen av Kanadas västliga provinsers paviljong.

Haitis paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nästa bild är fylld till brädden, och där der du Haitis paviljong mitt ibland en massa annat. I förgrunden har du Asbestplatsen med stenbumlingen som du nyss såg på en annan bild. Till höger om den ser du vägen ner till källaringången till Kanadas västliga provinsera paviljong. Haitis paviljong ligger mitt i bilden och Monacos till vänster om den. Storbritanniens och Frankrikes paviljonger tronar båda i bakgrunden.

Många paviljonger med Haitis i mitten, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den här bilden från kanalsidan tycker jag mycket om. Tre paviljonger ser vi: Haitis i mitten, Frankrikes bakom och en bit av Monacos till vänster. Masten på segelbåten som låg förtöjd vid Haitis paviljong måste ha varit till för ett oändligt stort storsegel.

Haitis och Frankrikes paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och till slut kommer det en bild av Haitis paviljong från kanalsidan med en gondol glidande förbi. Nåja, glidande kanske inte, för det var en – oj då! – motorgondol, inte precis samma sak. Gondoljären skall stå sjungande romantiska arior baktill och med sin åra vicka gondolen framåt, inte bara sitta och ha det bekvämt.

Motorgondol framför Haitis paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Om du bara klickar här, så låter jag Mattias Enn sjunga ‘Jag vill ha en gondol här i Nordens Haiti’ för att få ett någorlunda glid på gondolabominationen.

Published in: on 2010/12/14 at 06:34  Kommentera  

Inlägg 934: 29 apr – 1 maj 1967

Lanthandelsbyggnadspanelinredningsaromen

Vi gick över en bro till. Här i trakten var det kanaler överallt – varenda paviljong låg invid en kanal åt minst ett håll. Redan från bron såg vi på vänster sida ett vackert tvåvåningshus, där den övre våningen var någon meter mindre i storlek än den undre och lämnade därmed plats för en smal balkong hela vägen runt. Taket var dimensionerat efter nedervåningen och skyddade därför balkongen från tropiska regn och rummen innanför från tropisk sol. Med sina rappade väggar och spåntak var detta en paviljong som inte var ett modernistiskt underverk utan ett klassiskt, välbärgat bostadshus med en lanthandel i bottenvåningen.

Jamaicas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Detta var Jamaicas paviljong, och med sin strikta och välvårdade anspråkslöshet gav den oss besökare en känsla av god klass. Ingenting pompöst och vräkigt, inga skrikiga färger och publiklockande skyltar, bara vackert.

Här ser du en båt passera byggnadens baksida mot kanalen. Det var en ‘vaporetto’, här på Expo 67 given samma benämning som vattenbussarna i Venedig, och det var ett av de många sätt som fanns för folk att få se det mesta av Vårfruön utan att behöva använda fötterna. Bortom byggnaden känner du på bilden igen Québecs paviljong och i övre högra hörnet några takflikar av Ontarios paviljong.

Vaporetto passerar Jamaicas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I det verkligt vackert träpanelerade innanmätet av Jamaicas paviljong fanns det tunnor med rom, kaffe och ingefära, och det doftade gott av detta i hela huset. Trots att det i övrigt bara fanns det gamla vanliga som alla nationspaviljonger bjöd på så var det svårt att ge sig av därifrån. Men Ed och jag hade ju vår tidtabell att följa.

Men innan vi går vidare får du här en bild av Jamaicas uteservering nere vid kanalkanten. Lägg märke till toppen av Storbritanninens torn över alltihop. PS: Jag bör inskjuta att tidens tand har sparat även Jamaicas byggnad, som dock i dag står rätt vanvårdad.

Jamaicas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På andra sidan bron låg Monacos paviljong. En intressant bild av den får du på ett av Monacos egna frimärken. Om frimärksarkitektur inte är dig tillfyllest så kommer det strax också ett riktigt fotografi. Paviljongen var helt turistorienterad. Broschyrer i travar. Kom till Monaco!

Frimärke med Monacos paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Jag hade ju redan tillbringat flera timmar av mitt liv i Monaco och kände därför igen det mesta de hade därinne. Och Ed skulle förvisso komma dit snart tillsammans med mig.

Published in: on 2010/12/14 at 06:23  Kommentera  

Inlägg 933: 29 apr – 1 maj 1967

Asbestosyrkesåkommaaccepterandet

Han tog då det vatten som hade haft asbestskivan under och hällde litet av det i ett glas och lät oss ta en klunk av det. Det var sådär rumsvarmt, litet varmare än ur kranen men inte ens ljummet. Det andra vattnet kokade nu vilt.

Detta kemiexperiment visade oss att det fanns ett fantastiskt isoleringsmaterial som hette asbest, och vi fick en föreläsning om hur ett tunt lager av asbest kunde isolera kokheta ångrör inne i byggnader så att man inte skulle bränna sig. Nyttig lärdom på kemiområdet. Detta var år 1948 eller 1949. Ingenting nämndes om att det på minsta sätt skulle vara något farligt med asbesten.

Detta trots att asbest hade varit i bruk i mera än 2000 år och man redan i antiken hade märkt den skadliga inverkan som den kunde ha på människor. Både i Aten och Rom hade man observerat att slavar som arbetade med att väva in asbest i tyg ofta blev lungskadade – men asbest hade magisk kraft och de insjuknade var ju bara slavar, så det var ingenting att bry sig om. Asbest användes till mycket, från matservetter till begravningsdräkter för kremering av kungar. Romarna rengjorde sina servetter genom att bara kasta in dem i elden och på så sätt få dem inte bara rena utan också vitare än de hade varit dessförinnan. Asbest hade förvisso magisk verkan.

Användningen av asbest minskade under medeltiden men kom tillbaka som en industriell råvara på 1800-talet. Under tidigt 1900-tal började forskare lägga märke till dödsfall och lungsjukdomar i städer med asbestgruvor. I England föreskrevs år 1931 bättre ventilation vid arbete med asbest – och i och med det betraktades asbestos som en acceptabel  yrkesåkomma. För Amerika tog det tio år längre att komma därhän, och det skedde först när man kunde länka samman asbestos med cancer.

Men så dök det upp en annan ny sjukdom av liknande slag, nämligen silikos. Den grep läkarkårens intresse snabbare, och asbestosen lämnades därhän tills vidare. När man till slut hade tid med den, så tyckte man att det räckte med att varna folk om farorna med asbest, och inga förbud utfärdades mot dess användning. Det var en billig och bra råvara som alltså fortsatte att fritt användas. Hos Ed och mig hade de satt fast en skyddande asbestskiva under skåpet över spisen i vårt lilla kök, och det var ju bekvämt för oss att det inte gick något larm i pressen, så länge vi bodde kvar där. Ovetskap och okunnighet förhindrar mycket oro här i världen.

Asbesten hedrades alltså på Expo 67 med ett torg som fick namnet Asbestplatsen. Och Ed och jag traskade rätt över Asbestplatsen, för vi visste ju inte bättre.

Published in: on 2010/12/14 at 06:08  Kommentera  

Inlägg 932: 29 apr – 1 maj 1967

Demonstrationstekniksbetydelsen

Vad hade då Ontario att visa upp? Jo, mycket mera än vad som fanns i Québecs paviljong – där det inte fanns någonting värt att se – och ändå var det inte så mycket frågan om vad de visade upp utan hur de visade upp det. Även om jag inte fick se så värst många direkt intressanta saker där, så var jag imponerad av hur trevligt allt var gjort och njöt av just det. I deras filmlokal – granitblocksväggar förstås, men man satt på vanliga stolar – visades en tjugo minuters film, och här är en detalj som jag minns från den filmen: duken var fylld med många små bildrutor tätt ihop. I en ruta i mitten körde en skördemaskin på ett odlingsfält, och i alla de andra rutorna hade de en och samma bild, ett par sädesstrån som vajade i vinden. Maskinen kom närmare oss och blev därmed större och tog då fler och fler rutor i anspråk. Till slut var hela duken fylld av en enorm skördemaskin. Med allt dån och oväsen från den kom man att riktigt känna att man var med därute på fältet.

Det verkade ju inte vara mycket till film, och det var det inte heller, men fotograferingstekniken de använde var för mig helt ny, och det uppskattade jag. Ovanlig demonstrationsteknik kännetecknade hela Ontarios paviljong.

Här ser du inifrån i närbild de presenningstrianglar som hela paviljongen bestod av. Lägg också märke till de små trianglarna som användes i inredningen inne i salen.

Ett utställningsrum, Ontarios paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det var en kul paviljong, och vi kom att offra mera tid där än vad vi hade räknat med. Fast vi hade ju fått tid i gåva av Québecs paviljong. Flexibla med tiden hade vi lärt oss att vara – att kvickt ge oss av från ointressanta paviljonger för att ha ‘råd’ att stanna längre där vi trivdes bättre.

Nu var det alltså dags att byta färdriktning och ge oss av mot norr i Vårfruöns mitt. Vi gick tillbaka en liten bit, svängde till vänster framför Québecs paviljong, passerade Kanadas västra provinsers paviljong – den med grantopparna uppetill – på vår högra sida och svängde sedan till höger på Asbestplatsen för att gå norrut. Jo, du läste rätt, namnet var Asbestplatsen.

Det var i laboratoriet på den kemiska institutionen i Högre Allmänna Läroverket i Nyköping som jag för första gången upplevde asbest.

Högre allmänna läroverket, Nyköping (internet)

Kemiläraren ställde två små retorter fyllda med kranvatten på var sin ställning med bunsenbrännare inunder. Enda skillnaden var att han lade en asbestskiva under en av dem. Han tände samtidigt en lika stor låga under dem båda. Efter någon minut började vattnet i den ena retorten koka, medan det andra vattnet bara satt där tyst och stilla.

Bunsenbrännare (internet)

Published in: on 2010/12/14 at 04:17  Kommentera  

Inlägg 931: 29 apr – 1 maj 1967

Granitblocksanvändbarhetsobegränsningen

Vi hade nu passerat och undersökt alla paviljongerna längs Vårfruöns östra sida, och den som vi nu kom till skulle alltså bli den sista. Kanadas största provins, Ontario, hade byggt sin paviljong som en oändlig massa hopsydda småtält. Inte små som campingtält förstås, men inte heller något så avancerat som Västtysklands paviljong.

Här har du först en flygbild av Ontarios paviljong. Bron i bildens övre högra hörn känner du nog igen på de små vattenfallen under vilka minitågen körde. Det var alltså där som bron utan räcken in till Québecs paviljong låg.

Flygbild av Ontarios paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Ontarios paviljong bestod egentligen inte alls av några tält – alltihop var finurligt byggt av  metalltrianglar av olika storlekar med uppspänd vit presenning inuti. Dessa trianglar var sedan hopsatta till att fungera inte bara som väggar och tak utan också som markiser och staket. Om du ser på den här bilden förstår du kanske vad jag så tafatt försöker beskriva.

Olika triangelanvändningar, Ontarios paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I likhet med Québec, som hade hela sin paviljong fylld med färgglada kuber, använde sig Ontario av ett och samma slags inredningsmaterial överallt i hela sin paviljong. Här gällde det råskurna granitblock, 1.320 av dem – någon måste ha räknat dem, antagligen densamme som räknade de 4.200 kuberna i Québecs paviljong. De tjänade i mycket samma ändamål som kuberna – det vill säga till allting, överallt.

Granitblocken, Ontarios paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Men granit var i mitt tycke ett mera naturligt material och betydligt mera vilsamt för ögat. Medan alla kuberna, bortsett från färgen, hade varit identiska, så varierade granitblocken både ifråga om storlek och skepnad – medan ‘färgen’ alltid var densamma. De var alla större än kuberna, och de fyllde både hallarna under tak och området utomhus. De var naturligtvis hemskt tunga och måste därför befinna sig nere på fast mark – inga byggda golv skulle ha kunnat klara dessa tusentals kilon, och därför vilade hela Ontarios paviljong direkt nere på Moder Jord.

En av de många ingångarna, Ontarios paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Som du ser på de här bilderna så gick det minitåg rätt genom Ontarios paviljong precis som genom Amerikas. På något sätt passade detta faktiskt in bättre här, eftersom hela landskapet med tälttak var mera utomhus och närmare naturen – vilket är där som tåg hör hemma – än i Amerikas helt konstgjorda glob.

Minitåg invid Ontarios paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Många granitblock i reserv, Ontarios paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Minitåg inne i Ontarios paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här sitter för resten Ed Sullivan – du minns säkert honom från mina tidiga skriverier om televisionsprogrammen i Amerika – i en minitågsvagn rätt invid Ontarios paviljong.

Ed Sullivan på minitåget invid Ontarios paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/14 at 02:59  Kommentera  

Inlägg 930: 29 apr – 1 maj 1967

Paviljongsutseendeinnehållsgarantiobefintligheten

Här har du ett minitåg som passerar rätt under den räckelösa bron.

Minitåget nere vid vattnet under bron till Québecs paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och här på den sista bilden av Québecs paviljong speglas Kanadas västliga provinsers paviljong i fasadglaset. En inte oäven bild! En sak som jag undrade över var vilka flaggor de hade planterat där framför – de var uppenbart inte nationsflaggor. Jag undrar fortfarande.

Västprovinsernas paviljong speglad i Québecs, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det är ett under att vi vågade ge oss in i Québecs paviljong, ett företag som helt uppenbart var förenat med allvarliga risker för liv och lem. Men att gå dit på en bro utan räcken och under en glasfasad som vilket ögonblick som helst kunde lossna och rutscha ner på bron var blott ett bevis på det hjältemod som både Ed och jag dagligen visade upp för världen.

Vi hade vid det här laget lärt oss att utsidan på en paviljong inte alls avslöjade vad som fanns inuti den. Det normala hade ju varit att en elegant paviljong skulle innehålla en fantastisk utställning och att en schabbig paviljong skulle vara dödtråkig. Och det stämde här och där, ibland. Men lika ofta blev man helt överraskad – förtjust eller besviken – när man väl trädde in.

Genom att jag just har visat upp Québecs paviljong från alla väderstreck, så måste du tro att jag var förälskad i den. Men det var jag alls inte. Det var egentligen bara dess placering ute i vattnet som var intressant – annars påminde de brunglasade väggarna, oavsett hur de var fastsatta, mest om kontorsskraporna på Parkavenyn i Nya York. Jag väntade mig därför något liknande därinne – men var samtidigt beredd på att det kunde bli en underbar överraskning.

Det visade sig att det fanns absolut ingenting av intresse att se inne i Québecs paviljong. Ingenting. De hade köpt in 4.200 – ja, fyra tusen två hundra – halvmeterstora kuber av plywood, en del med en av sidorna öppen, och de var alla prydligt målade i olika klara färger. All inredning bestod av dessa kuber: väggar, pelare, bord, fotomontage. Allting. Överallt.

Inredningskuberna, Québecs paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Bortsett från denna ‘sofistikerade’ inredningsstil så såg man bara sådant som skrek ‘Hurra vad vi är bra här i Québec!’. Den paviljongen tog inte många minuter i anspråk för oss. Ut härifrån!

Här är en kvällsbild av Québecs paviljong. Vad som i dagsljus var en neutral brunglasad vägg levde upp på kvällen när innehållet blev synligt utifrån. Hur kom det sig att insidan av paviljongen var så mycket intressantare att se utifrån på kvällen än inifrån på dagen?

Nattbild av Québecs paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/14 at 02:50  Kommentera  

Inlägg 929: 29 apr – 1 maj 1967

Hemmapaviljongsbroräckesavsaknadsfasan

Jo minsann, vi hade inte åkt ner någonstans. Hela hissturen var ett enda, välgjort fusk. Hissen stönade och pustade som hissar pläga. Därinne såg man genom små fönstergluggar hur bergväggen rusade förbi uppåt, korgen skakade litet, och de hade till och med lyckats att lägga in känslan av att hastigheten ökade och minskade, hur de nu hade åstadkommit det. Men man skall ju aldrig be en trollerikonstnär att visa hur han bär sig åt, för då blir det ju inte roligt längre.

Tvärs över från Kanadas västra provinsers paviljong, och rätt bredvid Frankrikes, låg Québecs paviljong. Det var alltså Expo 67’s hemmapaviljong – Montreal låg i provinsen Québec. I likhet med Australiens paviljong hade Québecs väggar av lutande glas. Australiens väggar lutade litet skrämmande utåt, medan Québecs i stället lutade inåt. Emellertid såg de ut att vara fastsatta med gångjärn upptill och sedan löst svaja i vinden, vilket var litat skrämmande, det också.

Québecs paviljong med Frankrikes till vänster, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Så illa var det förstås inte, men man hade i vilket fall som helst inte mycket anledning att vistas under dem. Hela Québecs paviljong utgjorde nämligen en ö ute i Regattasjön, och den enda plats där man var i fara för livet under den ‘dinglande’ glasväggen var på bron till och från paviljongen.

Québecs paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den fyrkantiga byggnaden vilade på en tjock rund betongpelare byggd ute i vattnet – det måste ha krävts stora insatser för att konstruera den. Och allt detta för något som var avsett att användas i sex månader och sedan rivas! PS: Huset kom inte att rivas utan finns kvar i dag som ett kasino.

Québecs paviljong stod på en rund pelare, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På flygbilden kan du se att Québecs paviljong var helt omgiven av vatten.

Flygbild av Québecs paviljong och en bit av Västprovinsernas, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här har du en trevlig bild med Kanadas västliga provinsers paviljong och ett hörn av Québecs. Lägg märke till, både på denna bild och de två följande, hur minitågsbanan var lagd under de två små vattenfallen!

Québecs och Västprovinsernas paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Denna bild ger dig Frankrikes stora paviljong och längre bort Storbritanniens, men det intressanta här är bron över kanalen in till Québecs paviljong. Kan du se något räcke på bron? Jag kan det inte – men jag vet att om den bron inte hade haft några räcken så hade jag kommit ihåg det för alltid. Det måste helt enkelt ha funnits räcken där – det hade varit på tok för farligt med både vatten och minitåg därinunder att ramla ner på. Min gissning är att det som möjligen ser ut som glas i vänstra änden av bron sträckte sig som meterhöga, genomskinliga räcken hela vägen över. De måste i så fall ha varit otroligt välpolerade när bilden togs.

Bron till Québecs paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/14 at 02:44  Kommentera  

Inlägg 928: 29 apr – 1 maj 1967

Slokhattssymboliken

Här är en flygbild till av Frankrikes paviljong. Den visar dess läge med vatten på tre sidor – allt var förstås flodvatten, men den verkliga flodfåran låg på annat håll.

Flygfoto av Frankrikes paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och här är den obligatoriska nattbilden – Frankrikes paviljong och i förgrunden en fontän med rött vatten som vi guskelov aldrig såg.

Nattbild av Frankrikes paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Efter Frankrikes paviljong fick vi korsa en kanal igen – i den här delen av Vårfruön var det kanaler och broar överallt. Till höger om oss hade vi nu en paviljong som såg ut som en slokhatt. Det var rent otroligt vilken fantasi arkitekterna hade haft när de hittade på byggnader som var olika alla andra.

Slokhatten var en gemensam paviljong för Kanadas fyra västliga provinser. Manitoba, Saskatchewan och det mesta av Alberta är platta som Skåne med oändliga sädesfält i de södra delarna och skog och tundra i de norra – ofta tillsammans med oljeriggar och gruvschakt. Denna platta del av västra Kanada symboliserades av det breda, flata brättet på den västra sidan av hatten. Resten av Alberta och hela Brittiska Kolumbia (eng. British Columbia) representerades av hattens kulle – de hade till och med planterat små granar uppe på toppen för att visa upp den vilda skogsnaturen. – FEL! – Dessa granar var inte alls planterade däruppe – vad man såg här nerifrån var topparna av jättegranar som sträckte sig ditupp ända från byggnadens bottennivå och ut i fria luften!

Västliga provinsernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På den bild, som var tagen från marknivån, kan du urskilja att slokhatten var klädd med cederspån och att den gick ända ner till marken – de hade inte byggt några väggar. I stället hade de grävt en gångväg ner till ingången, så att man steg rätt in i byggnadens utgrävda källarnivå. Det fanns inga övre våningsplan, och det var här nerifrån som granarna växte upp genom det ovala hålet i taket långt däruppe. Västra Kanada har rätt så höga träd.

Västliga provinsernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Paviljongen var indelad i nio sektioner, var och en med ett visst ämne: skog, gruvor, fabriker, fiske, jordbruk, petroleum, elektricitet, mat och människor. I skogssektionen hade de en livslevande 125 tons timmerlastbil med hela trädstammar på lasset. En enda stam räckte till för att bygga ett enfamiljshus.

Lastbil med timmer, Västliga provinsernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I gruvsektionen åkte vi  med en gruvhiss 1.000 meter ner och fick där gå genom en gruvgång – inte så olikt vad Ed och jag hade upplevt i Berchtesgadens saltgruva året före, fast här var det kol som utvanns. Och sedan behövde vi inte åka upp igen – man gick direkt därifrån in i nästa sektion. Hmmm???. Det här verkade litet lurigt?

Published in: on 2010/12/14 at 02:35  Kommentera  

Inlägg 927: 29 apr – 1 maj 1967

Montrealkapitulationsflaggbränningen

Frankrikes paviljong var den enda på hela utställningen som inbjöd sina besökare att gå upp på sitt tak. På de flesta paviljongerna kunde detta av rent praktiska skäl inte göras – till exempel Amerikas och Västtyskands – och andra länder tyckte nog inte att det var värt mödan och kostnaderna. Men Frankrike tillät det. Man var välkommen dit upp, även om det enda man erbjöds att se var den fantastiska utsikten därifrån – det fanns ingenting utställt däruppe.

Flygfoto av Frankrikes paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Från takterrassen var man högre upp än det mesta på utställningsområdet. Storbritanniens torn alldeles intill, Sovjetunionens skidbacke till tak, Amerikas glob, Forskningspaviljongen, och ett par till som vi ännu inte hade besökt, de var undantagen. Men Frankrikes paviljongtak var det högsta – och enda – som man fick vistas på.

Från Frankrikes paviljongtak såg vi, som på den här bilden, taket på Storbritanniens svampar, Västtysklands tält, och Australiens och Indiens paviljonger. Två av Guyanas och Barbados kiosker såg vi, och även taket på Ceylons pagod.  Av Mexikos paviljong såg vi bara en topp av takstjärnan, men Kaleidoskopet såg vi fint, fast underligt nog färglöst. Längst bort såg vi Canadian Pacifics höga byggnad. Den stora bron över S:t Larsfloden korsade våra expoöar ända borta vid nöjesfältet, som för oss var och förblev terra incognita.

Utsikten norrut från Frankrikes paviljongtak, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Däruppe fick vi också veta att Frankrikes paviljong låg precis på det ställe där den franske generalen François de Gaston, Chevalier de Lévis, lät bränna sina truppflaggor hellre än att låta dem falla i fiendens händer. Han stod i spetsen för de franska trupperna i Nordamerika och hade övervintrat i Montreal år 1760. Så snart isarna hade gått på S:t Larsfloden begav han sig norrut för att försöka återta Québec och stötte då ihop med de brittiska trupperna under James Murray i slaget vid S:t Tro (fra. Saint Foy).

General Lévis i slaget vid S:t Tro, 1760 (internet)

Han vann där en överlägsen seger och tvingade Murray att retirera in bakom Québecs stadsmurar. Då han inte hade något artilleri beslöt Lévis att invänta truppförstärkningar från Europa innan han gav sig på den välbefästa staden.

Men britterna hann före. När en brittisk skvadron anlände till Québec såg sig Lévis tvungen att dra sig tillbaka till Montreal, där den franske generalguvernören kapitulerade inför anfallet av de brittiska trupperna. Lévis fördes tillbaka till Europa som brittisk krigsfånge men tilläts där att återvända till Frankrike under vissa villkor.

Att flaggbränningen hade ägt rum precis där Frankrikes paviljong nu låg var naturligtvis sagt med en viss poetisk frihet. Ingen vet exakt var det skedde, men säkerligen inte på en dybank ute i S:t Larsfloden, vilket hela den nuvarande Vårfruön hade varit ända fram till år 1964.

Published in: on 2010/12/11 at 11:52  Kommentera  

Inlägg 926: 29 apr – 1 maj 1967

Frankrikeframstegstakten

Ja, det var en liten avvikelse från ämnet. Jag blev bara så förvånad över vad jag fann ut – att världen på så många områden inte består av en överväldigande majoritet som på ett givet ämne Gör Rätt och ett enstaka land här och där som är vansinnigt nog att trilskas och Gör Fel. Jag hade hittills trott att det på alla områden var samma situation som med metersystemet – det används ju överallt i världen, med undantag för endast tre konstiga länder som bara inte begriper bättre, nämligen

  • Liberia i Afrika, stort som halva Sverige och med 3 miljoner invånare, där hundratusentals människor har dödats i inbördeskrig under de senaste trettio åren och där 85 procent lever på mindre än 10 kronor om dagen,
  • Myanmar i Asien – tidigare kallat Burma – litet större än Sverige och med 50 miljoner otroligt fattiga invånare, och är isolerat från omvärlden av en militärjunta som har styrt landet nu i femtio år,

och så ett tredje land, vilket det nu var .. låt mig tänka efter .. jo

  • Amerika.

Men så snett visade det sig inte alls vara på de andra tre områdena. De olika färg-TV-systemen, strömspänningarna och trafikriktningarna är såpass jämnt fördelade att de troligen kommer att förbli så under all överblickbar framtid. Det var det som chockade mig så mycket att jag utan varning lämnade ämnet ‘Frankrikes paviljong’ vind för våg en stund. Men nu är jag tillbaka till ämnet och fortsätter där vi var.

Ända fram till 1950-talet var Frankrike en visa runt världen som ett land där ingenting fungerade. Det var fullt av charm och underbar mat, men det hade telefoner som kopplades fel, vatten som man inte kunde dricka, tåg som alltid var försenade, brödrostar som sotade ner skivorna, och så vidare i all oändlighet. Det var allt man hörde om Frankrike när jag växte upp, men det intrycket fick jag revidera med början på 1960-talet.

På Expo 67 kunde landet visa upp tekniska landvinningar på alla områden och efterhand blev det rentav tekniskt ledande i mångt och mycket. År 1981 hade de världens snabbaste tåg.

Frankrikes snabbtåg, 1981 (internet)

Och år 1982 – 15 år före internet – hade gemene man i Frankrike en ‘Minitel’ där han kunde köpa saker, boka tåg, kolla börsen, hitta telefonnummer, och även chatta med andra.

Frankrikes minitel, 1982 (internet)

Samtidigt hade landet en omfattande historia och ett rikt kulturarv, vilket också framgick av vad de hade att visa upp i sin paviljong. Det fanns en förnämlig samling av fransk konst genom tiderna, målningar, skulpturer, och även kyrkfönster. Möbler, smycken, glaskonst, gobelänger och tapeter. Böcker av alla sorter – och i en hel rad av små välisolerade hytter kunde man få höra välkända franska författare läsa ur sina verk.

Published in: on 2010/12/11 at 10:58  Kommentera  

Inlägg 925: 29 apr – 1 maj 1967

Färgtelevisionsmetodsvärldsuppdelningen

Jag antar att fransmännen hade lyckats dimensionera sin paviljong rätt. Kanske de hade använt en Bull datamaskin för det arbetet – den första utställningskategori som Frankrike presenterade för besökaren i sin paviljong var landets avancerade teknologi. Bull var namnet på landets stora dataföretag – det hade faktiskt grundats år 1931 av norrmannen Fredrik Rosing Bull när han ville tjäna pengar på sina patent på hålkortsteknikens område, och det erbjöds större möjligheter till det i det stora Frankrike än i Norge. Vid tiden för vårt besök på Expo 67 var Bull så stort i alla länderna i den franska kultursfären att IBM hade svårt att kunna konkurrera där.

Datamaskin från Bull (internet)

Det officiella mottot för Frankrikes utställning var ‘Tradition och Uppfinning’. Atomreaktorer, djuphavsoljeprospektering, havsvattenavsaltning, tidvattenskraftutvinning, molekylärlaserstrålar, alla dessa ord, som knappast gick att uttala, kom till användning för att förklara för besökarna allt det tekniska som de hade att med välförtjänt stolthet visa upp.

Amerika hade redan i några år haft reguljära färg-TV-sändningar. Den metod man använde kallades NTSC, och bilden bestod av 525 horisontella linjer. Europa hade ännu bara svart-vit TV.

Testningsbild för NTSC-metoden (internet)

I Frankrikes paviljong fick vi se en televisionsstudio med en färg-TV-mottagare vid sidan om estraden, och i den visades vad som hände alldeles intill. Den franska bilden var avgjort skarpare än den amerikanska. Deras metod kallades SECAM, och deras bild bestod av 625 horisontella linjer. Dessutom tillät deras teknik svart-vita mottagare att visa färgsändningar i svart-vitt, något som inte alls gick med NTSC-metoden. Europas första reguljära färgsändningar skulle börja i Frankrike redan om fem månader, nämligen den 1 oktober.

Låt oss ett ögonblick lämna år 1967. I dag åtnjuter världen tre olika färg-TV-metoder, fördelade på detta sätt:

  • NTSC i Nordamerika, västra Sydamerika, Japan, Sydkorea, Filippinerna, Taiwan, Burma
  • SECAM i Frankrike, de forna franska kolonierna i Afrika, Franska Guyana, den forna Sovjetunionen utom Ukraina och Baltikum
  • PAL i resten av Europa, Asien, Australien och Sydamerika

    Världens indelning efter färg-TV-metod (internet)

Världen består alltså, färg-TV-tekniskt sett, av tre delar. Strömspänningstekniskt sett består den av två delar – Nordamerika och norra Sydamerika har 110 volt och resten av världen 220 volt. Och den består trafikregelstekniskt sett av två delar – en tredjedel kör till vänster och två tredjedelar till höger.

Published in: on 2010/12/11 at 10:01  Kommentera  

Inlägg 924: 29 apr – 1 maj 1967

Paviljongarkitekturoregelbundenhetssvårigheterna

Det var en fascinerande byggnad hur man än betraktade den. Den hade ingen som helst symmetri, vilket gjorde att den kunde, och skulle, ses från alla håll, och det betydde också att den inte hade någon som helst framsida, eller baksida. Ett sådant byggnadsverk kräver många fotografier för att kunna avbildas tillräckligt väl, och det är därför du troligen får se mer av denna paviljong än någon annan. Utom Amerikas, som genom sin enorma storlek hade ovanan att ‘av misstag’ dyka upp i ett hörn någonstans på bilder med helt andra motiv.

Denna oregelbundna arkitektur gör det också väldigt svårt att från bilder avgöra hur de olika sidorna av den runda byggnaden hängde ihop. Därför anger jag noga från vilket väderstreck som paviljongen ses på varje bild – jag tror att det finns tillräckligt med bilder för att ge dig ett gott begrepp om hur den såg ut.

Frankrikes paviljong låg alldeles intill Vårfruöns östra kant, som här vette mot en mindre sjö som kallades Regattasjön (fra. Lac des Régates). För att få en bra bild av paviljongen från öster måste fotografen antingen ge sig ut i en båt på sjön eller hitta till den smala landremsan mellan sjön och den bakomliggande S:t Larskanalen. Jag har skäl att tro att denna bild var tagen ända bortifrån landremsan.

Östra sidan av Frankrikes paviljong sedd från Regattasjön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Utmed paviljongens södra sida gick det en minitågbana, och därmed vet vi vilken sida detta är av Frankrikes paviljong.

Minitåg passerar södra sidan av Frankrikes paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Gångvägen längs ‘ostkusten’ passerade Frankrikes paviljong på dess västra sida, och det var alltså den sidan av byggnaden som besökarna såg när de nalkades den.

Västra sidan av Freankrikes paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vår egen enda bild av Frankrikes paviljong tog Ed just innan vi steg in. Detta var alltså den västra fasaden.

Västra sidan av Frankrikes paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Det kommer också flygbilder av paviljongen, och på dem kan du se hur taket var tillrett, men dem väntar vi med tills vi har besett paviljongen och kommit dit upp.

Det var påfallande gott om utrymme inne i Frankrikes paviljong. De flesta andra länder hade valt att klämma in så mycket de kunde få plats med – Frankrike erbjöd en enorm massa saker och ting att se, och ändå hade man en känsla av luft och utrymme. Det gällde från det ögonblick då vi satte fot i entrén och fortsatte att gälla under vår rundvandring på alla våningsplanen.

Innanför entrén till Frankrikes paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/11 at 09:07  Kommentera  

Inlägg 923: 29 apr – 1 maj 1967

Klädselkontinuitetsväderombytlighetsbevisningen

På vägen ut därifrån fick vi se den här fontänen alldeles intill ingången i tornet. Vi hade varit alldeles för målinriktade när vi var på väg in för att då lägga märke till den. Den såg alldeles förfärligt oengelsk ut, och på något sätt tyckte jag bra om den.

Fontänskulptur, Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Jag slutar med ett par helhetsbilder av Storbritanniens paviljong. Den ena i vanligt dagsljus och den andra på kvällen, fotograferad, efter vad jag antar, ända från Helenaön, tvärs över LeMoynesundet och allt det glada sprutvattnet därute, och sedan tvärs över Vårfruön.

Storbritanniens paviljong på avstånd, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Storbritanniens paviljong i kvällningen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och fortfarande kunde man klart se det mäktiga vita tornet med deras otroligt komplicerade flagga högst upp. Om jag någonsin kommer underfund med vilka två svarta torn det var som flankerade Storbritanninens paviljong på bilden skall jag tala om det här. Men nu tänker jag berätta om drottningbesöket långt efter vårt eget.

När drottning Elizabeth besökte Expo 67 besåg hon säkert ‘sin’ paviljong allra först. Hon behövde inte komma dit via Välkomstplatsen som vi andra dödliga utan kunde göra sin expoentré direkt till Storbritanniens paviljong. Hennes kungajakt Britannia anlände till Montreal två månader efter oss, den 2 juli, och fick ankra på redden någonstans i närheten.

Drottning Elizabeths jakt Britannia (internet)

Därifrån for hon med en slup direkt till kajen intill sitt eget torn och steg i land i perfekt engelskt väder. När jag såg den här bilden av hennes landstigning förvånade det mig att hon själv bar sitt paraply – jag hade alltid trott att det goda med att vara kunglig var att någon annan gjorde det för en.

Drottning Elizabeth anländer till Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Senare samma dag klarnade vädret. Här på bilden sitter nämligen hennes majestät rätt bland folket på ett minitåg och ser utställningen därifrån i fullt solsken. Om det hade varit en annan dag hade hon naturligtvis inte varit iförd samma hatt och kappa som vid ankomsten.

Drottning Elizabeth bland folket på ett minitåg, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nästa paviljong var en av de största på utställningen. Frankrikes byggnad var en vit cylinder, som var dekorerad med hundratals tunna tvärställda lameller i två rader runt om på sidorna. Den övre raden var rent vertikal medan den nedre lutade inåt eller utåt beroende på från vilket håll man såg byggnaden. Som helhet var det en mycket imponerande konstruktion som fransmännen hade åstadkommit. På den här bilden ses den från sin norra sida.

Norra sidan av Frankrikes paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/08 at 22:11  Kommentera  

Inlägg 922: 29 apr – 1 maj 1967

Familjestandardsammansättningsförsvinnandet

Resten av paviljongen var en okristlig röra av allt mellan himmel och jord, men det var gjort på ett charmfullt sätt. Varje detalj för sig var helt normal – det ovanliga man upplevde var att se alla dessa detaljer ihopplockade i tablåer utan synbart sammanhang. Men efter de första hopplösa försöken att förstå andemeningen med det hela så gav man upp och tog alltsammans som det var, oavsett om det hörde dit, och hade bara kul åt det. Särskilt åt det som rörde det dagliga livet för mer eller mindre vanliga människor i det nutida England. En del kände man igen och resten var nytt.

Röran i Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det fanns naturligtvis också vetenskapliga landvinningar och konstnärliga sensationer representerade, men jag har bara tagit med bilder av vardagslivets röra i den nutidsengelska familjens liv. Det var det roligaste i Storbritanninens paviljong, och jag bryr mig inte om att ens försöka beskriva det. Man gick och småtittade på alltihop, enbart för det roliga i att se vad andra människor samlade på sig för att klara vardagen.

Moderna hemattiraljer, Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nödvändiga ting, Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Sådant som behövs, Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Närt och kärt, Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

En enorm bild visade upp den typiskt engelska familjen så som den hade sett ut ‘i en förgången tid’. Det lustiga för mig var att denna familj nästan precis såg ut som den familj som jag själv hade bott hos när jag var i England några veckor på sommaren 1950. Vad menade de med att deras bild föreställde en familj ‘i en förgången tid’? Betydde det att den inte längre existerade?

Traditionell familj, Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det hade faktiskt gått 17 år sedan jag var där den sommaren – det är så lätt att glömma att tiden alltid går vidare – och 17 år är en rätt lång tid. Mycket kan hända på 17 år, och nu år 1967 hade kanske mycket av den traditionella familjen – pappa mamma tonårsdotter skolpojke småflicka hund och morfar under samma tak – försvunnit. Inte bara i England utan överallt i västvärlden. Jag behövde bara tänka på Ed och mig själv – vi utgjorde faktiskt en helt annan sorts familj än den förgångna på utställningen.

Röran fortsatte på avdelningen för rymdutforskning, men där tyckte jag att den var störande – där borde det faktiskt ha varit välordnat.

Rymdutforskningen, Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Om gruppen av jättefigurer av aluminium på den här bilden har jag läst många utläggningar. Skulptören hade inte gett någon ‘officiell’ tolkning på utställningen, så det var fritt fram för alla bättre vetande att komma med sitt psykologiska dubbelprat. Konstverket lär ha rört sig om människans storhet i kontrast till människans ynklighet, och så kom det förgänglighet och pånyttfödande till, plus mycket annat lika djuplodande. Försök själv, jag bryr mig inte om sådant.

Aluminiumskulpturer, Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/08 at 21:32  Kommentera  

Inlägg 921: 29 apr – 1 maj 1967

Landmärkestornsutnyttjandet

Storbritanniens paviljong var ett av landmärkena på Expo 67. Ett högt torn med landets flagga högst upp syntes överalltifrån – att ses är ju ofta avsikten med ett torn. Från den låga västtyska paviljongen som vi just hade besökt såg man tornet som här på bilden. Lägg märke till att Union Jack i tornets topp hade tredimenionella ambitioner – den blå bakgrunden var därför avlägsnad. Bara de åtta ekrarna i flaggan, det räta S:t Georgskorset (eng. Saint George’s cross) och det diagonala S:t Anderskorset (eng. Saint Andrew’s cross), var utkarvade och resten hade man struntat i. Det skall finnas ett S:t Patrikskors (eng. Saint Patrick’s Cross) där också, men med mina svaga vexillologiska kunskaper kan jag inte hitta det.

Storbritanniens torn bakom Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

När vi hade passerat under Expoexpressens viadukt hade vi omedelbart Storbritanniens paviljong på vänster sida. Den bestod av två hopsatta byggnader, båda på var sin betydligt smalare bas, vilket gjorde att de på avstånd kanske påminde om två champinjoner som växte tätt intill varandra.

Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Tornet stod helt separat längst bort intill vattenkanten. Du ser det på den här flygbilden som klart visar hur paviljongen var arrangerad. Ingången var i själva tornet – och du kan se den långa kö som det tydligen blev längre fram i tiden. När Ed och jag var där var det inga köer någonstans.

Flygbild av Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det var här under svamphattarna som man gick in på paviljongområdet för att komma till tornet och ingången. På den här bilden ser du den tredimensionella flaggan rätt bra.

Vägen till ingången, Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Så fort vi kom in i tornet fick vi ge oss ner i underjorden för att där uppleva Englands hela historia från vikingatiden fram till nuet. Allt formligen exploderade runt omkring oss. Vi steg på en plattform som sakta gled fram därnere och lät Cromwell och Shakespeare hojta och tjoa, fastlåsta som de var på sina stationer längs väggarna. Där fanns också arga bönder och triumferande kungar, arméer på marsch och flottbataljer på gång. Trumpeter ljöd och svärd korsades, och vi upplevde allt detta med livet i behåll.

Upp från historiegrottans djup åkte vi lata besökare rulltrappa, fortfarande inne i tornet, och kunde därifrån se ända upp till toppen inuti tornet. Det stod en raketmotor mitt inne i tornet, riktad upp mot toppen, men den gick mig förbi. Jag var för upptagen av porträtten av ‘Britanniens genier’, på de flesta av vilka jag skamligt nog inte förut ens hade hört namnet. Och den avsedda symboliken med raketmotorn får därför förbli en gåta som aldrig kommer att bli löst.

Engelska genierna i tornet, Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/08 at 21:10  Kommentera  

Inlägg 920: 29 apr – 1 maj 1967

Tältarkitekturkonstnärskapstillblivelsen

Nog om hur det såg ut inunder tältduken – den var betydligt vackrare sedd utifrån. Kontrasten mellan det västtyska tältet och grannen Australiens mera, om än inte helt, konventionella boning var slående när man såg dem tillsammans.

Australiens och Västtysklands paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

De tjänade samma syfte, var avsedda att fungera samtidigt och precis lika länge, och skulle därefter antingen demoleras eller rullas ihop och tas hem.

Du blev nog inte fullt så förbluffad som Ed och jag vid åsynen av Västtysklands paviljong. Ett liknande tält, bara åtta gånger större, kom att resas för den olycksaliga olympiaden i München 1972, fem år efteråt, och det låg samma arkitekt bakom båda schabraken.

Tälttak över olympiska arenor, München (internet)

Taket över Münchens olympiska stadion (internet)

Frei Otto studerade arkitektur i Berlin fram tills han 1943 blev uttagen som stridspilot i tyska luftvapnet under andra världskriget. Han hamnade i ett utomhus krigsfångeläger i Frankrike, och med sina kunskaper i flygteknik, sin brist på materiel, och sitt omedelbara behov av tak över huvudet experimenterade han där med att bygga sig ett tält. Efter kriget studerade han under en kort tid i Amerika och träffade då samman med moderna arkitekter som Mies var der Rohe och Frank Lloyd Wright. Han startade sin egen arkitektfirma i Tyskland år 1952 och doktorerade år 1954 i förspända lintak. Det var han som kom att skapa dessa två ovanliga specialbyggnadsverk, ett som kom att användas i sex månader och ett som finns kvar än i dag.

Frei Otto (internet)

Under en tid i Amerika i slutet av 1950-talet undervisade Frei Otto vid Washingtonuniversitetet (eng. Washington University) i S:t Ludvig (eng. Saint Louis), och detsamma gjorde en kollega till honom, vid namn Buckminster Fuller, vid ungefär samma tid. Den senare hade specialiserat sig på ett närliggande område inom arkitekturen, och det var ett rätt lustigt sammanträffande att de båda skulle komma att rita var sin paviljong för Expo 67 – Buckminster Fuller var arkitekten bakom Amerikas paviljong. Jag är övertygad om att de två träffades samman under utställningstiden.

Buckminster Otto (internet)

Ed och jag hade ju inget München att jämföra med, men vad vi såg var underbart vackert. Vi gick omkring och såg tältet från alla håll, även vid vattenkanten där taket var utsträckt till att täcka paviljongens restaurang, som låg på en liten ö med bro till.

Entrén till Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Västtysklands paviljong vid vattenkanten, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

När vi fortsatte vår vandring söderut gick vi under Expoexpressens spår, som korsade Vårfruön just mellan Västtysklands och Storbritanniens paviljonger.

Expoexpressens spår framför Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/08 at 00:12  Kommentera  

Inlägg 919: 29 apr – 1 maj 1967

Bilmärkesidentifieringsutmaningen

Av tillverkade grunkor är väl bilar det intressantaste exemplet på vad västtyskarna hade valt att visa upp. Här har du två bilar på samma bild, och jag låter dig gissa om de båda var av samma bilmärke, den splitternya i bakgrunden och den litet äldre i förgrunden. Jag tänker själv inte gissa – jag låter dig göra det, för du vet säkert sådant bättre an jag.

Två bilar, Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Om du tvekar med svaret, så är det antagligen därför att du inte kan se bilen i bakgrunden tillräckligt väl. Så här har du en närbild av just den bilen, tagen rätt framifrån. När du tänker igenom de allra senaste bilmodellerna, glöm då inte bort att dessa bilder är från år 1967. Så, vad säger du, var båda bilarna av samma märke eller inte?

Den nyaste bilen, Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På ett bord stod det jättestora, oslipade stycken av råkristall. Vid den tiden var det populärt att köpa små välslipade kristallbollar att ha som prydnadsföremål, men de kom alltid från Österrike. Nu var det tvärtom i Västtysklands paviljong som vi såg dessa kristallklumpar. Jag kom att undra över vad de egentligen skulle användas till. De var snygga att se på på en utställning – men hemma?

Oslipad kristall, Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

I ett hörn med utrustning för kemiska laboratorier fångade jag Ed, gömd i en skog av vertikalt retortglas. Han lockades förstås av sådant som påminde om hans nya arbetsgivare Allied Chemical – även om det här lutade mera åt IG Farben.

Ed bland kemiska retorter, Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Modelljärnvägsanläggningen var inte så vidare värst imponerande, men du vet ju att jag inte kan låta någonting järnvägsorienterat slinka förbi obemärkt. Den här uppsättningen var otillåtet enkelt och oprofessionellt byggd för min smak. Detta var dock en världsutställning – och jag hade sett mycket mera avancerade järnvägar nere i små källarlokaler.

Modelljärnväg, Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det fanns ytterst få kulturhistoriska utställningsföremål i Västtysklands paviljong, men ett var denna kristus-på-korsetfigur, som även i mitt oreligiösa tycke sannerligen inte hade fått en tillräckligt värdig plats.

Kristus på korset, Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Alla paviljongerna hade sina värdinnor – alltid kvinnliga, för det fick ju inte diskrimineras – och här tog Ed en bild av de västtyska i sina strikta, snygga dräkter. Men den här bilden blev mycket snabbt föråldrad.

Värdinnor, Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Ed och jag besökte ju på Expo 67 just när portarna hade slagits upp, och det var inte förrän då som omvärlden fick se Storbritanniens värdinnor. Deras dräkter var ritade av Mary Quant och hade kjolfållen hela 17 centimeter ovanför knät.

Värdinnedräkten, Storbritanniens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Panik! – Inom en månad hade fållarna i alla andra paviljonger åkt upp från där de var när Ed tog sin bild.

Published in: on 2010/12/07 at 08:12  Kommentera  

Inlägg 918: 29 apr – 1 maj 1967

Tältupplysningseffektivitetsifrågasättandet

Och här kommer en översiktsbild till med i stort sett samma vy som på den förra. Men här hittar du också till vänster andra paviljonger som du nog känner igen. Där finns Mayatemplet, Kaleidoskopet och Judendomens paviljong och också bron som vi tog över tvärkanalen för att komma från Kaleidoskopet till Mexikos paviljong. Kanalen i bildens förgrund är ny för dig, och det runda taket längst nere i vänstra hörnet hör till sådant som vi inte har kommit till ännu.

Området från Judendomens till EG's paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

När Ed och jag kom ut frånr vårt korta besök på EG’s paviljong så hade vi återigen rätt framför oss något helt annat – skulle detta vara en paviljong? Det såg ut som ett stort tälttak. Så hade Österrikes paviljong också sett ut på håll, men den hade ju i själva verket varit ett ovanligt tillsnickrat tak ovanpå en rätt normal byggnad. Detta var ett oregelbundet, enormt stort, riktigt tält, som hölls upp med åtta tältstolpar, den högsta 35 meter hög. Tältduken bestod av ett 9.000 kvadratmeters stormaskigt ståltrådsnät, fodrat med en plastfolie som inte var genomskinlig men ändå släppte igenom ljus.

Här har du en flygbild av hela paviljongen, så att du får ett begrepp om hur tältet såg ut. Det är för resten Australiens vita tak som skymtar i högra kanten.

Flygbild av Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Naturligtvis krävde ett sådant tält ständig tillsyn och justering. Ed fångade påpassligt ett par takjusterare i arbete där ovanför under vårt besök inne i tältet.

Två takjusterare, Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Det var Västtyskland som använde detta tält till sin paviljong. Därinne visade de glatt upp vad landet kunde producera i sina fabriker, sådant som de med rätta kunde vara stolta över. Västtyskland hade snabbt kommit i gång efter krigsförödelsen tack vare Marshallhjälpen från Amerika, och deras paviljong var den som på hela utställningen mest påminde mig om de svenska varumässorna – de hade så gott som ingenting av allt det som alla de andra nationspaviljongerna kom dragande med: turistinformation, hemslöjd, historiska reliker, konst och prydnadsföremål.

Inne i Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Tältduken gav paviljongen en mycket behaglig upplysning. Det var alldeles skuggfritt därinne, därför att dagsljuset kom in, lagom filtrerat, från alla håll. Vi såg aldrig paviljongen i regnmulet väder och inte heller på kvällen, men jag får anta att det då var ganska skumt därinne. Det verkade inte att finnas mycket takbelysning. Naturligtvis fanns det en del ljuskällor i marknivån, men jag undrade ändå hur mycket en kvällsbesökare kunde urskilja därinne, bortsett från de säkerligen väl upplysta artiklarna och sevärdheterna. För vår del var vi glada att solen sken på tältduken.

Inne i Västtysklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/07 at 07:12  Kommentera  

Inlägg 917: 29 apr – 1 maj 1967

Europagemenskapsidétillkomstsvårigheterna

Till vänster om Ceylons låg det en ännu mindre paviljong, som dessutom tillhörde två olika länder, nämligen Guyana på Sydamerikas fastland och den karibiska ön Barbados.

Barbados och Guyanas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den bestod av fem små sexkanter. Fyra av dessa var små som kiosker och den större, med en flock blå papegojor mitt i, var även den ett mycket litet hus. Men denna paviljong var faktiskt större än både Amerikas och Sovjetunionens – i proportion till ländernas storlek. Man glömde lätt detta när man tyckte synd om de små paviljongerna.

Papegojor, Guyanas delpaviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Alldeles bredvid låg en paviljong som var något helt annat. Det var en blänkande modernistisk byggnad som såg ut som en välslipad diamant i solskenet, och den hörde till EG, den Europeiska Gemenskapen.

Europagemenskapens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

EG var den organisation av sex europeiska länder – Västtyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike och Italien – som hade bildats år 1957. En av dem som hade bidragit till detta var den svenske folkpartiledaren Bertil Ohlin, trots att Sverige inte alls var med på något sätt.

Folkpartiledaren Bertil Ohlin (internet)

Redan år 1960 hade sedan fyra andra länder, Irland, Danmark, Norge och Storbritannien,  ansökt om medlemskap i EG. Den franske presidenten Charles de Gaulle hade emellertid lagt in sitt veto mot detta – han ansåg att Storbritannien skulle komma att tjäna som en trojansk häst för Amerika som på det viset skulle få ett finger med i europarörelsen. Och därvid stod det vid vårt besök i EG’s eleganta paviljong.

Montrarna med EG-dokument kunde inte fylla en så stor paviljong, så de hade också skramlat ihop dit sextio moderna europeiska konstverk. De hedrade även på olika sätt därinne sammanlagt 140 européer som hade bidragit till den västerländska civilisationen på områdena musik, konst, litteratur, filosofi, vetenskap, teknologi och medicin.

Nu är det dags för ett par översiktsbilder igen. På den här ser du längst till vänster Indiens paviljongs huvudbyggnad, sammanbunden genom en inglasad gång åt höger med sitt klassiska, vita annex. Just till höger om detta kan du se skorstenen och övre däcket på ett fartyg på väg uppför S:t Larskanalen.

Utsikt över området från Indiens till EG’s paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Rätt hitom Indiens paviljong ser du pagoden i Ceylons paviljong, och till höger om den ligger den stora och ett par små av Guyanas och Barbados sexkanter. I bildens högra kant ser du en del av den Europeiska Gemenskapens paviljong, och bortom den  också en del av Australiens paviljong.

Stålkonstruktionen i bildens övre högra hörn struntar vi i, för den vet du ingenting om ännu.

Published in: on 2010/12/07 at 02:55  Kommentera  

Inlägg 916: 29 apr – 1 maj 1967

Språkförbistringsfåtöljvalsidéutprovningsomöjligheten

Näst i tur stod Australiens paviljong, som på sitt sätt liknade Indiens – de bestod båda huvudsakligen av en fyrkantig byggnad med en fönsterfri övervåning. Men de var inte alls likadana.

Australiens paviljong med Indiens bortom, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Väggarna i Australiens övervåning lutade kraftigt utåt, och innan jag hade vant mig vid det kändes det som om de höll på att falla ner på mig. Men det var egentligen en riktigt snygg byggnad.

Australiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Inuti såg den inte alls ut som man hade väntat. Man gick in till mitten av byggnaden, där det fanns en ramp som sakta steg i cirkel ungefär som gängorna i en skruv. I mitten fanns det en uppsättning av trattar riktade mot oss på rampen. De verkade vara moderna TV-skärmar, men de var bara inifrån upplysta färgbilder av det dagliga livet i Australien. Man kunde stanna när man ville och titta på bilderna, men så intressanta var de då rakt inte.

Rampen med trattarna, Australiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den stora hallen som man kom upp i var pampig så det förslog. Runt väggarna hade de sin utställning, det vanliga krafset och en förfärlig massa bilder. Men resten av hallens golv var fylld med säkert hundra bekväma fåtöljer, där man fick sitta och vila sina trötta fötter. Detta var fortfarande en tid då man betedde sig städat i blandat sällskap, så jag såg ingen som hade tagit av sig skorna.

Stora hallen, Australiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det kostade förstås ingenting att sitta där, men ändå kostade det på. Alla fåtöljerna hade nämligen inbyggda högtalare, så när man satt där för att koppla av var man tvungen att hela tiden lyssna på fakta om Australien som oavbrutet östes ut.

Informationsfåtöljerna, Australiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det fanns röda och gula fåtöljer. De flesta var röda, och i dem talades det engelska, och i de gula var det franska. Alla som satt där såg uttråkade ut. Försök själv att vila och koppla av när någon tjattrar i ett kör.

Jag sade till Ed att det nog hade varit skönare att välja ‘fel’ språk och på så sätt inte behöva begripa vad rösterna i stolen sade, men då tittade Ed på mig som om jag hade varit en anarkist eller upprorsmakare. Vi fick aldrig pröva på min geniala idé, för det fanns inte en enda stol ledig. Och jag hade inte fått någon ro ändå, för jag förstod tillräckligt med franska för att bli störd.

Tvärs över torget låg Ceylons – som numera heter Sri Lanka – lilla paviljong med två hopbyggda hus.

Ceylons paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det större av dem var byggt som en pagod med en traditionell audienssal. I den fick man till livs bland annat en modell av en teodling på Ceylon.

Modell av teodling, Ceylons paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det mindre huset var en utställningslokal, i vilken man bjöds på en kopp Ceylonte.

Tehusets utställning, Ceylons paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/06 at 22:36  Kommentera  

Inlägg 915: 29 apr – 1 maj 1967

Snabbutvidgningsbehovstillfredsställelseantagandet

Alldeles intill Mexikos låg Indiens paviljong, med sina strikta ytor rätt bakom Mexikos detaljkarvade Mayatempel.

Mexikopaviljongens Mayatempel med Indiens paviljong bakom, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den totala stilkontrasten gjorde att dessa byggnader mådde gott av att ses intill varandra. Det lustiga var att de representerade två kulturer som båda vilade på mångtusenåriga traditioner och som båda hade utställningsföremål som klart visade detta.

För att komma in i Indiens paviljong fick vi gå runt byggnaden till dess framsida som vette mot ett rymligt torg. Detta var den moderna huvudbyggnaden , som mitt framför hade en hög, triangulär, vit portal perpendikulärt placerad med gångväg rätt igenom. Indien hade dessutom en traditionellt indisk byggnad, till vilken man kom från huvudbyggnaden genom en inbyggd gång med glasväggar.

Indiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det verkade på mig som om hela Indiens paviljong från början skulle ha bestått av den traditionella byggnaden, men att de under förberedelserna hade kommit underfund med att de hade så mycket vackert att visa upp, att de snabbt fick smälla upp det som kom att bli huvudbyggnaden för att få plats med alltihop.

Del av huvudbyggnaden, Indiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

När vi var på väg in genom den höga portalen tog Ed en bild av mig i en av sidogluggarna som vette mot en liten bassäng.

Står i entréportalen, Indiens paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Och sedan var vi i Indien. Nedervåningen – liksom också hela den traditionella byggnaden – var fylld med sevärdheter från gamla epoker, så långt tillbaka i tiden som 5000 år. Man förtäljde om Indiens filosofier, religioner, språk och konstutövning. Det mesta var rätt bekant – inga överraskningar för mig som i Mexikos paviljong – och här är en enda grunka som exempel på vad som fanns att beskåda.

Antika schackpjäser, Indiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Uppe i övervåningen fick man se det moderna Indien, med förnödenheter som redan var i allmänt bruk där, sådant som skrivmaskiner, cyklar och symaskiner. Landet höll på att industrialiseras och de gamla, självförsörjande hushållens tid var över. Man visade även en modell av ett atomforskningsinstitut som experimenterade med gammastrålning av matvaror för att förlänga deras lagringsbara tid i de sommarheta speceriaffärerna.

Mexiko och Indien, två utställningsgrannar med rätt så liknande fokus på vad de ville säga till oss besökare. Mexiko vann i mitt tycke – men det berodde nog på att Mexiko var helt nytt för mig och att jag redan kände till Indien sedan jag som barn läste ‘Jorden runt på 80 dagar’.

Avslutningsbilden visar torget framför Indiens paviljong – som syns i högra kanten. Lika mycket folk där som i Bombay eller Calcutta – som städerna då hette – fast den bilden hade förstås tagits långt fram på sommaren.

Torget framför Indiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/05 at 11:10  Kommentera  

Inlägg 914: 29 apr – 1 maj 1967

Mariachibandstakunderhållningen

När det så småningom framöver kom till köbildning gjorde Mexiko det härligt för folk att stå där och vänta. De lät sitt mariachiband – trumpet, fiol och gitarr – spela från Mayatemplet för de köande. Men vi fick mariachimusik en stund senare ändå. Precis som jag aldrig tidigare hade tänkt på Mexiko hade jag heller aldrig tidigare hört mariachimusik. Jag var allt en riktig ignoramus. Men det var ju för att bota sådana defekter som vi var på Expo 67, inte sant?

Mariachiband vid Mayatemplet, Mexikos paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Så fort vi hade kommit in genom entrén stod vi framför en enorm fresk, 13 meter hög och 5 meter bred, i de starka, glada färger som – vad jag kom att lära mig – hörde till ‘all’ mexikansk konst.

Det mesta att se i paviljongen var föremål från tiden före Kolumbus, och en del var från tiden under den spanska överhögheten på 1500-talet. Vissa saker var rent otroliga att se, som 3.000 år gamla jättehuvuden i sten – det fanns ett i paviljongen som var en halv meter stort. Dessa huvuden leder tillbaka till Olmecstammen, som dog ut några hundra år före vår tideräknings början. Det stod att dess huvuden i Mexiko kan vara 4 meter höga, något som Ed och jag kom att bekräfta när vi själva så småningon åkte dit ner.

Olmechuvud (internet)

Det fanns modeller av mexikanska pyramider, brantare än de egyptiska och också ofta försedda med en trappa i mitten, påminnande om en tvättbräda.

Typisk mexikansk pyramid (internet)

Fasta inredningsdetaljer från tusentals år gamla rum visades, och så småting, som knivar och spjut, som fanns i oändlighet. Sådant tråkar i allmänhet ut mig, men här på Mexikos paviljong fanns det så mycket som jag aldrig hade sett, att landet blev otroligt lockande.

Uppe på taket på paviljongen hände det saker. Det var där som vi fick se deras mariachiband spela sin eggande musik på en scen högt över allting och med grannen Kaleidoskopet som bakgrund. Härliga hattar de hade, spelmännen, för att skydda sig mot den starka mexikanska solen! Klicka här och hör hur ett litet mariachiband låter.

Mariachiband, Mexikos paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Mariachimusikanter, Mexikos paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Däruppe på taket var vi också alldeles intill den stora, vita takstjärnan som identifierade Mexikos paviljong.

Takstjärnan, Mexikos paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här är en bild av samma stjärna, tagen från Kaleidoskopet tvärs över den lilla tvärkanalen.

Taket på Mexikos paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

När vi ett senare år kom till Mexiko City besåg vi deras enorma kulturhistoriska museum. Det har jag alltsedan dess betraktat som ett av de finaste museer som jag har fått glädjen av att se under hela mitt liv. Mexikos paviljong i Montreal var en fin liten kopia av deras stora museum därhemma.

Published in: on 2010/12/05 at 06:41  Kommentera  

Inlägg 913: 29 apr – 1 maj 1967

Mexikopaviljongssemesterresebegärsinducerandet

Sedan skakade man litet på tuben så att foliebitarna flyttade på sig och vips hade man en helt annan stjärna. Det kaleidoskopet förblev väl en leksak i några minuter var gång, tills något annat fångade barnets intresse, men jag kom ihåg stjärntuben tillräckligt väl för att för första gången på 25 år komma att tänka på den, nu när Ed och jag stod och såg på ett kaleidoskop av en helt annan typ.

På internet hittar man bara moderna, cylinderformade kaleidoskop och femsidiga stjärnor, och därför en helt annan teknik. Utan hjälp av bild får du därför lita på din fantasi för att förstå min beskrivning.

Som många andra paviljonger var Kaleidoskopet mera intressant utanpå är inuti. Vi gick förstås in och tittade pliktskyldigast på diverse montrar, och vi kastade ibland en blick upp i taket för att se växlande molnformationer, alla av den mest färgsprakande, kemiskt framtrollade sorten.

Omväxlande takmoln, Kaleidoskopet, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Sedan återvände vi ut för att studera byggnadens lameller, som växlade färg alltsom man rörde sig i sidled. Vi sprang omkring som ungar på gräsmattorna för att försöka förstå hur det bar sig till att lamellernas färgsättning ändrades med synvinkeln. Nej, vi kunde inte begripa hur det gick till och bestämde oss till slut för att studera saken när vi var tillbaka i Nya York. Vilket naturligtvis aldrig blev av.

Kaleidoskopet, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Detta var en paviljong som vann ännu mer uppmärksamhet i kvällsmörkret.

KaleidoskopetNattetid, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Kaleidoskopet låg på en udde mellan två kanaler, så vi fick gå över en bro över tvärkanalen för att komma till Mexikos paviljong som låg där på andra sidan. Vi hade nu verkligen längtat efter ett främmande lands paviljong som omväxling – sedan Sovjetunionens stora paviljong hade vi bara sett industripaviljonger och sådant – och nu fick vi verkligen lön för vår uthållighet. Mexikos paviljong var så intressant och väl arrangerad att vi beslöt att ‘med det snaraste’ ge oss av till Amerikas södra grannland på en semesterresa. Jag hade bott i Amerika i fyra år redan och aldrig ägnat Mexiko en tanke, men den här paviljongen ändrade allt det.

En lång uppförsgång ledde till entrén. Ingenting konstigt med det, bortsett från att Vårfruön inte hade några naturliga kullar – den bestod ju helt av tunnelutgrävningsdeponi. Uppförsgången var byggd på detta sätt så att man inte märkte att man kom upp på taket av paviljongens nedervåning.

Entrén till Mexikos paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här är samma entré sedd litet mera åt höger för att visa det fina Mayatemplet där vid sidan. Vi gick rätt in i paviljongen – vi råkade nästan aldrig ut för sådana köer någonstans.

Entrén och Mayatemplet, Mexikos paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/05 at 05:37  Kommentera  

Inlägg 912: 29 apr – 1 maj 1967

Trekantskaleidoskopsbildtillgångsavsaknaden

På väg till nästa paviljong längs Vårfruöns östra kant passerade vi alldeles intill en paviljong på vår högra sida, en som vi var glada att få lov att skjuta på framtiden – enligt planerna skulle vi just nu bara bese paviljongerna längs östra strandkanten. Den här paviljongen hette Vetenskapspredikan (eng. Sermons from Science), och ingen av oss var det minsta lockad av det ämnet, vad det nu var.

Och vad fick vi då näst i tur längs strandkanten? Judendomens paviljong! Detta hörn av utställningen var då sannerligen ett religiöst tillhåll, men vi skulle titta in på alla paviljongerna, så in dit med oss!

Judendomspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det var en modern byggnad, som egentligen inte alls såg religiös ut i vedertagen mening. Den var inte ett judiskt tempel, även om den var fylld med antika judiska parafernalier. Vi gjorde ett svep genom den stora salen, brydde oss inte om de angränsande rummen, och stannade bara till vid en sak som imponerade. Det var en modell av det judiska templet – fanns det bara ett? – i Jerusalem, vilket hade raserats av romarna år 70.

Modell av templet i Jerusalem, Judendomspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Modellen var omkring tre meter stor i fyrkant och var fylld med folk, köpmän och soldater, kameler och vanligt folk, bara ett par centimeter höga. Ett otroligt detaljarbete, helt privat skapat av en judisk familj i Montreal. En del av detaljerna kan du se litet tydligare på den här bilden.

Detalj av modellen, Judendomspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Grannen till Judendomens paviljong var något alldeles otroligt iögonenfallande. En färgsprakande rundel som kallades Kaleidoskopet. Denna paviljong hörde till Kanadas kemiska industrier och avsåg att visa oss både att de kunde sätta färg på tillvaron och att all färg i tillvaron var skapad av den kemiska industrin. Lustigt nog nämnde de ingenting om gröna skogar, blått hav, gula tulpaner, vita moln, bruna hästar – och inte ens regnbågen!

Judendomspaviljongen och Kaleidoskopet, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

När jag var riktigt liten hade jag ett kaleidoskop. Det var en trekantig, 30 centimeter lång papptub med ett titthål i ena änden. Alla sidorna hade spegelglas på insidan, och 5 centimeter före bortre änden av en av de tre sidorna slutade pappen för att släppa in ljus. Man höll kaleidokopet svagt nedåtlutat med det öppna glaset uppåt, och rätt under det hade de nedre två vinkelställda sidorna övergått till en flat, trekantig yta utan spegelglas. Inne i kaleidoskopet fanns det några dussin starkt färgade små bitar av stanniolpapper – det var namnet på dåtidens tennfolie som i dag har ersatts av aluminiumfolie. Man såg då i titthålet ett sexkantigt mönster i färg, där en av snibbarna hade skapats av stanniolbitarna liggande på den flata ytan, och de fem andra var spegelreflexer av den.

Published in: on 2010/12/04 at 10:04  Kommentera  

Inlägg 911: 29 apr – 1 maj 1967

Järnvägspaviljongsförhoppningsgäckandet

Därinne var det en vanlig biosalong, och Ed sade att han hade trott att det skulle bli filmvisning hela vägen runt, eftersom huset var runt – precis som det hade varit i Telefonpaviljongen på Helenaön. Men det var det inte. I stället satt det en enorm filmduk rätt fram, oändligt mycket större än Todd-AO-duken som jag hade sett ‘South Pacific’ på i Göteborg, innan jag reste iväg till Amerika.

Men när filmen startade så delades filmduken upp i sex mindre, två på höjden och tre på bredden. Det blev alltså inte en enormt stor bild som visade pormaskarna under sminket, utan sex mera normala filmer som visades på en gång. Föreställningen var rätt kort – expobesökare har aldrig tid för en vanlig tvåtimmarsfilm.

Men vilket slöseri med vår tid! Det var ungar på motorcykel och på hästrygg, och idén var att visa samma sak från sex olika kameravinklar. Man satt och försökte se alla projektionerna, lät ögonen hoppa mellan bilderna och blev bara trött av att vrida på halsen hela tiden. Idén var kanske god, men man fick ingenting ut av det hela.

I det andra huset fick vi lära oss sådant som både Ed och jag redan hade lärt oss i tioårsåldern i skolan. Människans fem sinnen, smaka på olika karameller, röra vid olika saker, titta på olika bilder, och höra och lukta på olika ämnen också. Det var litet för elementärt, men vi behövde guskelov inte stanna där i en halvtimme som på filmen.

Men tack vare byggnadens balkong på övervåningen kunde Ed ta en härlig bild rätt västerut, med Amerikas paviljong borta på Helenaön mitt i och med kanalsjön framför Sovjetunionens paviljong rätt inunder.

Utsikten från balkongen på Canadian Pacifics paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

För att hjälpa dig att förstå hur allt det som jag just har talat om låg samman, så kommer denna utmärkta flygbild väl till pass. Den runda byggnaden i nedre vänstra hörnet var förstås Canadian Pacifics biograf, och småskolan med sin smak och lukt låg därintill i huset som du bara anar i vänstra kanten. Papperspaviljongen mitt i bilden nertill och Stålpaviljongen därnäst känner du igen. En liten bit av Sovjetunionens paviljong – och nederdelen av hammaren och skäran – ser du i övre högra hörnet.

Flygbild över Papperspaviljongen och dess grannar, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I den fyrkantiga sjön mitt i bilden stack det ut något som ser ut som en paviljong, men det var bara en av de hundratals serveringarna på utställningen och samtidigt en utmärkt plats att fotografera från. Sjön hörde till Vårfruöns kanaler, och denna fortsatte ut till vänster under bron i övre vänstra hörnet. Vattnet längst ner på bilden är den kanal som vi tidigare såg omge Agrikulturpaviljongens odlingscirkel.

Nu när du vet precis var allting låg så får du här en nattbild av Canadian Pacifics paviljong, tagen just från serveringen mitt ute i sjön – du kan se de två minitågbanorna i mörkret till vänster på nattbilden.

Kvällsbild av Canadian Pacifics paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/04 at 09:17  Kommentera  

Inlägg 910: 29 apr – 1 maj 1967

Flygpostpapyrustillverkningsmetodsförbigåendet

Kanadas Pappersmasse- och Pappersindustris paviljong var inte avsedd att vara en reklambyrå för papper. Expo 67 hade ju, som jag tidigare har nämnt, ett Högre Syfte än ren och skär kommers, och därför var paviljongen tillägnad papperet i dess funktion som ‘den råvara som människan använder för att bevara sina tankar och göranden för eftervärlden’. Det var faktiskt så då på 1960-talet. Mina egna tankar och göranden, som du just nu läser om, är inte bevarade på papper, men det har ju hänt en del under de år som har passerat sedan år 1967. Vi får väl se om denna min datorskrift kommer att vara läsbar om 3000 år liksom papyruset är i dag.

För vad det kan vara värt vill jag passa på tillfället att påminna om en tanke som hade relevans på 1960-talet: ‘Det är tur att den största delen av mänskligheten är analfabeter, för annars skulle världens skogar inte räcka till för att trycka alla tidningar, tidskrifter och böcker’.

Papperspaviljongen undervisade oss inte om papperstillverkning på det gamla beprövade sättet, utan valde i stället att presentera sådant som skogsskötsel och papperskemi i tablåer som faktiskt var både roliga och välgjorda. Med enkla medel – kanske inte så enkla när man tänker efter – fick de i oss papperets historia, från Egyptens tjocka papyrus till våra dagars tunna flygpostpapper. En välgjord paviljong!

På väg ut vid kvällstid från Papperspaviljongen fick man se hyvelspånet och hammaren och skäran som förgrund till Sovjetunionens och Amerikas paviljonger, som båda då var underbart vackert upplysta.

Kvällsvy från Papperspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Ed och jag började nu längta efter nationspaviljonger igen, men efter papperet kom ett av Kanadas tågföretag. Ja men det tyckte jag ju om! Ed visste inte ens vad Canadian Pacific var för något, men jag kände genast igen namnet. Kanada hade två järnvägsnät som konkurrerade med varandra om trafiken tvärs över det stora landet, och de hade var sin paviljong här på utställningen. Nu skulle det bli tåg av!

Paviljongen bestod av en tolvsidig hög byggnad, där varje sida var konkav, och ett mindre, fyrkantigt hus, också det med konkava väggar.

Canadian Pacifics paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Utanför sin paviljong hade de en kiosk, där uniformerade värdinnor serverade förslag till tågresor med ena handen och kaffe med den andra.

Canadian Pacifics uniformerade värdinnor, Expo 67, Montreal (1967)

Och därinne fanns det härliga bilder av deras tåg uppe i Klippiga bergen och montrar med alla sorters tågparafernalier. Jag bara njöt!

Canadian Pacifics kust-till-kusttåg, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Järnvägsorienterade montrar, Canadian Pacifics paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Men sedan var det slut med järnvägen. Canadian Pacific gav oss en helt annan sorts underhållning.

Published in: on 2010/12/04 at 08:09  Kommentera  

Inlägg 909: 29 apr – 1 maj 1967

Stålochpapperspaviljongsgrannarna

Det var inte lång väg tillbaka till civilisationen från Agrikulturpaviljongen, vilken låg omedelbart bakom Sovjetunionens paviljong. När vi hade denna till höger om oss, så sträckte sig Kanadas Stålindustris kyrkliknande paviljong mot skyn på vår vänstra sida.

Kanadas stålindustris paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På den här bilden ser du hela sammanhanget. Vattnet i nederkanten är LeMoynesundet.  I vänstra kanten ser du två av byggnaderna och en bit av det runda fältet för grödorna i Agrikulturpaviljongen, och intill Sovjetunionens paviljong kan du se Stålpaviljongen.

Sovjetunionens paviljong och Stålpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Bortom byggnaderna ser du kanalen som helt omgav grödfältet fortsätta ut till höger förbi Stålpaviljongen. Längre bak syns järnvägsbanken på vilken Expoexpresståget rusade förbi på väg till nöjesfältet, och i bildens övre kant har du S:t Larskanalen, stor nog för oceangående fartyg att komma förbi flodens små forsar på väg mot de stora sjöarna med hamnar som Toronto, Cleveland, Detroit och Chicago.

Här har du en mera jordnära bild av Sovjetunionens paviljong – och en förskräcklig massa människor framför den – och Stålpaviljongen, delvis skymd av Sovjets hammare och skära.

Sovjetunionens paviljong och Stålpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Stålpaviljongen intresserade Ed mera än mig, som en gång hade sett glasblåsning. Man fick se hur järnmalm smältes till järn och sedan förädlades till stål, som blev rostfritt genom att man blandade in 10% krom i den heta gröten. Om det hade gjorts på riktigt, hade det varit kul att se, men här var det bara på film.

Grannpaviljongen var däremot rolig för oss båda. Det var Kanadas Pappersmasse- och pappersindustris paviljong, byggd så att den såg ut som en stiliserad granskog. Den stora, vita skulpturen i bildens högra kant var ett hyvelspån som konstfärdigt hade rullat ihop sig till en boll. Eja att jag någonsin hade lyckats få fram ett så fint spån ur min rubank i slöjden i Nyköping!

Kanadas pappersindustris paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här är en detaljbild av entrén till Papperpaviljongen med sin skulptur rätt framför.

Entrén till Papperspaviljongen med sin skulptur, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vi själva tog samma bild, men då råkade Stålpaviljongen komma med i bakgrunden, och det är rätt besvärligt att skilja papperet från stålet.

Papperspaviljongen med Stålpaviljongen rätt bakom, Expo 67, Montreal (1967)

Men inte här: här ligger stålet sida vid sida med papperet.

Stålpaviljongen och Papperspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och här hittade jag också ett lugnt motiv mitt i utställningsröran.

Ett lugnt ställe på Papperpaviljongen, Expo 67, Montreal (1967)

Ett lugnt ställe på Papperpaviljongen, Expo 67, Montreal (1967)

Och vad sägs om denna bild? Först av allt: det är en verklig bild och inte en komposition. Sovjetunionens paviljong i mitten, Papperspaviljongen till höger, hyvelspånet i förgrunden – och så Amerikas paviljong på Helenaön längst till vänster. Ett välpackat foto!

Sovjetunionens paviljong och Papperspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/04 at 07:41  Kommentera  

Inlägg 908: 29 apr – 1 maj 1967

Överbefolkningsproblemlösningshopplösheten

Vi satt där i geografiklassrummet, med underbara världskartor och Sverigekartor runtom på väggarna, och lyssnade på Anna Kristoffersson, en gammal tant i pensionsåldern eller ännu värre – hon kallades för ‘Tant Anna’ men titulerades vad jag minns med ‘Doktor’ – lägga ut texten om att världen snart skulle svälta ihjäl.

Hon berättade om en lärd engelsman, Thomas Robert Malthus, som 150 år tidigare hade bevisat att befolkningen ökade i antal så länge jordbruket kunde producera tillräckligt med mat, men när det blev för mycket folk så svälte tillräckligt många ihjäl för att få skördarna att återigen räcka till.

Thomas Robert Malthus (internet)

Så hade det varit i alla tider, sade tant Anna med sin ledsna katederröst. Bönderna hade under senare år lärt sig metoder för att få större skördar – och folkmängden hade ökat i samma utsträckning. Men nu närmade sig slutet. Åkrarna kunde inte gödslas på något bättre sätt och kunde därmed inte bära större skördar, så nu skulle världen snart få se ett lidande utan like, med hela länder döende ut av svält. Det skulle till och med kunna komma att beröra länder som Sverige, och det var därför vår plikt att se till att alla de fattiga länderna satte färre barn till världen.

Detta var inte vad jag hade kallat geografi – men det hörde till ämnet, och där satt jag och tyckte avgjort inte om jordbruk och boskapsskötsel. Till och med biologi var bättre än detta!

Och här på Expo 67 hade vi nu hittat en paviljong som var helt tillägnad tant Anna: problemet med befolkningsexplosion och undernärdhet. Jag hörde inom mig hennes darrande röst igen för första gången på tjugo år!

I en av byggnaderna tickade en klocka fram en sekund i taget. För varje tick kom det till två nya munnar att mättas. Och på väggarna hängde där fullt med hungriga barn från runt om i världen.

Hungrande barn, Agrikulturpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I en annan byggnad fick vi veta att bara tre procent av jordens yta var odlingsbar – resten var hav, sjöar, öken, berg och is. Vi fick se det senaste i fråga om bevattning, insektsbekämpning, ogräs och växtsjukdomar. För modernt jordbruk krävdes sådant som roterande markanvändning, bättre tillskottsämnen och nya komplicerade maskiner.

Tre av byggnaderna sysslade med hönsodling, slaktdjursuppfödning och mjölkproduktion. Vi fick se utfodringsmetoder och konstgjord befruktning, maskiner som sorterade och förpackade ägg, kycklingar som kläcktes inne i en maskin. Och några åsnor och getter och hjortar och bisonoxar, hur de nu hängde ihop med ämnet boskapsskötsel.

Åsnor, mulor och mulåsnor, Agrikulturpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Getter, Agrikulturpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Liten hind, Agrikulturpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Bisonoxe, Agrikulturpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Porträtt av bisonoxe, Agrikulturpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och så fick vi se bevis på att djur levde längre om de fick arbeta, därför att då levde de ett mindre tråkigt liv – än Ed och jag gjorde i den här paviljongen.

Bin som levde längre, Agrikulturpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/03 at 20:28  Kommentera  

Inlägg 907: 29 apr – 1 maj 1967

Jordbrukochboskapsskötselsavogheten

I en havsavdelning visade Sovjetpaviljongen en stor modell av atomisbrytaren Lenin – med en bit av sidan utskuren så att man kunde se atomklyvningsprocessen.

Atomisbrytaren Lenin, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Som helhet var den sovjetiska utställningen proppfylld med stolthet över landets tekniska landvinningar på alla områden i sin tävlan med västvärlden. Som du ser på den här allmänna bilden av stora hallen fanns det tusen saker att titta på och läsa om och bli imponerad av. Vi tittade på litet här och litet där, men att se allt skulle ta dagar i anspråk, så det hade vi inte råd med.

Stora utställningshallen, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Liksom i alla andra länders paviljonger fanns det också i Sovjetunionens en del hemslöjd och kulturhistoria. Trots att jag som regel underlåter att nämna dessa saker för vartenda land, så gjorde jag det ändå för Amerikas paviljong och bör väl därför ta med litet av det här för antagonisten också.

Direkt mot byggnadens glasvägg hängde en jättestor mosaik av färgat glas. Jag kom aldrig underfund med vad den var avsedd att föreställa – om ens någonting särskilt – men jag inbillade mig att det var en stadsplan av Moskva. Den var otroligt vacker där den hängde med det naturliga dagsljuset som färgkälla och med tillräckligt utrymme för att kunna ses på avstånd – den var uppskattningsvis fyra meter hög och tre meter bred. Ett avgjort plus för modern konst.

Mosaik av färgat glas, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Som motsats till den moderna mosaiken kommer här en tavla med klassiskt ryskt motiv, och dessutom en monter av klassiskt ryskt hantverk. Detta skulle min mamma ha tyckt bäst om i hela paviljongen.

Klassisk rysk konst, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Klassisk rysk hemslöjd, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nu skulle Ed och jag bege oss söderut längs Vårfruöns östra sida, men dessförinnan gjorde vi en avstickare till en paviljong som hade hamnat rätt bakom Sovjetunionens. Den låg där med naturnödvändighet, för den krävde rum, nästan tre hektar  eller 165 meter i fyrkant. Den här bilden visar dig hela denna utrymmeskrävande paviljong, med nio separata byggnader, och i mitten ett runt fält, uppdelat för olika grödor, och skilt från byggnaderna av en kanal i fyrkant runt om.

Agrikulturpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Detta var Agrikulturpaviljongen, och här är ett par närbilder från den. Det rörde sig om ‘Jordbruk och boskapsskötsel’, ett begrepp som jag med en förstulen gäspning minns som ett begrepp från geografiämnet i Nyköpings läroverk.

Nordöstra hörnet av Agrikulturpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Några av byggnaderna, Agrikulturpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Jag älskade geografi, åar och landskap och städer och sjöar – och järnvägar – och jag var bättre på allt detta än mina klasskamrater. Men så kom vi fram till jordbruk och boskapsskötsel, och nu får du förlåta mig, men att räkna havreåkrar och kor tyckte jag inte alls var roligt.

Published in: on 2010/12/03 at 09:48  Kommentera  

Inlägg 906: 29 apr – 1 maj 1967

Frånsputniktillkonkordskistoltheterna

Det svävade dussintals sputnikar – det ryska ordet var den allmänna benämningen på rymdfarkosterna efter år 1957, även i Sverige – över Ed och mig inne i paviljongen, precis som det i dag gör över oss alla varje dag utomhus, fast där på ett mera behagligt avstånd. Här slog man nästan huvudet i alla tingestarna.

Fullt med sputnikar, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Hejiga sputnikar, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det mesta som visades var uppenbart bedagat – triumfer som redan hade tjänat ut var nog lättare för myndigheterna att våga visa än sådant som fortfarande var idéer som de tjuvaktiga amerikanerna skulle kunna kopiera. Det modernt strömlinjeformade flygplanet med de åttabladiga propellrarna var en sovjetkonstruktion som nu lugnt kunde avslöjas för världen.

Historiska framtidsplan, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Ett överljudsflygplan var emellertid en framtidsskapelse som ryssarna stolt kunde visa upp. Det var nämligen, av en ren händelse, identiskt med det överljudsplan som var under tillverkning i Västeuropa. England-Frankrikes skapelse var benämnd Concorde, och Sovjetunionens Tupolev Tu-144 – vilken i västvärlden för enkelhetens skull kallades för Konkordski. Rätt över oss hängde en livslevande modell av en Konkondski, färdig att landa på våra huvuden.

Konkordskimodellen, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vad vi inte visste år 1967 var hur den tävlingen skulle komma att gå. Concordeplanen började flyga med överljudiska passagerare först år 1976, medan Konkordski blev passagerarfärdig redan år 1975. Den senare gjorde emellertid bara 55 turer innan den två år senare pensionerades, då den bedömdes vara för riskabel. Concordeplanen fortsatte att flyga och tjäna in nog med pengar för en minimal förtjänst fram till år 2003, då ett av dem kraschade i Paris. Då var det Concordernas tur att bedömas vara för riskabla och de togs alla ur leken.

Eds gamla armeniska tantbekant, Fru Shalian (se inlägg 794), kom långt senare att nämna för oss att hon en gång hade flugit med en Concorde, och det är det närmaste jag har varit i kontakt med det planet. I dag är alla passagerarplan lyckligtvis underljudiska, och vi återvänder nu till Sovjetunionens paviljong.

Något verkligt spännande där var Kosmoshallen, en teater för bara 60 åskådare. Där spändes man fast med säkerhetsbälten för att flyga ut i rymden. Hela sätet skakade våldsamt under avfärden uppåt, och genom de små fönstergluggarna som projekterade på kapsylens väggar såg man en glimt av jorden som sjönk tillbaka, och så småningom också hur landskapet på Mars närmade sig.

Men ack, resan till Mars fick Ed och jag inte uppleva, för man måste ställa sig på väntelista och den var redan flera dagar lång. Vi ‘beslöt’ att vänta tills vi någon gång i framtiden flög i en riktig rymdfarkost.

Published in: on 2010/12/03 at 09:17  Kommentera  

Inlägg 905: 29 apr – 1 maj 1967

Sovjetpaviljongarkitekturöverraskningen

Deras paviljong var utan tvekan en arkitekturframgång, och den skilde sig helt från den gängse tunga sovjetstilen i deras offentliga byggnader. Om inte Amerika hade haft sin fabulösa glob, så skulle nog Sovjetunionens skapelse ha varit utställningens byggnad att minnas. Nu blev den alltså en god tvåa.

Här ser du den rätt framifrån – utan minitågen framför hade den sett ännu bättre ut – och sedan snett från sidan utan minitåg. Men där saknar man instinkitivt topphörnet av taket, trots att man vet precis hur det såg ut.

Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Var det bara jag som tog den perfekta bilden från tvärs över sundet (se inlägg 904)? Kanske – om jag bara inte hade skurit av svansen i vänstra kanten…

Lägg nu märke till skulpturen av Sovjets riksvapen Hammaren och Skäran på bilden härovan. Jag hade förstås sett denna symbol på deras flagga och på teckningar av olika slag, men jag hade aldrig förut sett den som en skulptur av sten. Den såg otroligt klumpig ut – jämför den med den mera graciösa traditionella framställningen av landets symbol, så förstår du vad jag menar med klumpig. Däremot var den intressant med alla sina graveringar som slogs om plats på den rätt lilla ytan.

Hammaren och skäran, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den traditionella sovjetsymbolen Hammaren och skäran (internet)

På bilden ovan ser Hammaren och skäran ut att höra till Amerikas paviljong, och ändå var det ju inte alls där som den stod. På det här fotot är det ännu värre – här är Sovjetunionens riksvapen en del av Amerikas golfboll.

Hammaren och skäran som del av Amerika, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Så tog vi oss in i Sovjetunionens paviljong, med rulltrappa upp till deras huvudvåning. Där dominerade ett stort huvud av Lenin – diktaturer skall alltid ha en avbildning av Ledaren som är större än allting annat.

Diktatorns storhet, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vad fick vi då se här i Sovjetunionens paviljong? Naturligtvis var mycket ägnat åt deras rymdprogram, precis som i Amerikas paviljong. Med en stor skillnad – Amerika var helt inriktat på expeditionen till månen som var planerad för år 1970, några år i framtiden, medan Sovjetunionen pekade på allt som de hade åstadkommit under de tio åren från 1957.

Det var ju de kom först med att sända upp rymdsatelliter, vilken skrämde vettet ut Amerika och hela världen, och det hade de ju alla skäl i världen att vara stolta över – här ser du deras kosmonaut nummer 1 i sin kapsyl.

Gagarins kapsyl, Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Men nu var Amerika definitivt först och störst.

Published in: on 2010/12/03 at 08:43  Kommentera  

Inlägg 904: 29 apr – 1 maj 1967

Minitågsvirrvarret

När Ed och jag steg ut ur Amerikas paviljong var vi så upprymda att det kändes som om resten av Expo 67 inte skulle kunna bli av något intresse – men vi hade alldeles fel. Hälften av paviljongerna var kvar, och det återstod en hel massa mer att upptäcka på Vårfruön som nu stod i tur. Helenaön var avverkad – parken bakom Amerikas paviljong var just en promenadkulle med Levistornet (fra. Tour de Lévis), ett vattentorn på toppen, liknande Bredablick på Djurgården i Stockholm – och nöjesfältet därbakom var ingenting som vi tänkte slösa bort vår tid på.

Levistornet, Helenaön, Montreal (internet)

Bredablick, Djurgården, Stockholm (internet)

Låt mig börja vårt besök på Vårfruön med en karta, precis som jag gjorde när vi kom till Helenaön. Den kommer i två bitar, en norra och en södra del. Norr är åt höger på båda kartorna.

Karta över norra delen av Vårfruön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Karta över södra delen av Vårfruön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vi själva hade ingen karta, men vi hittade ändå Kosmosbron (fra. Pont du Cosmos) över LeMoynesundet till Vårfruön. Bron var packad med fotgängare och det gick också minitåg ovanför dem. Den avverkade vi på ett par minuter.

Vi befann oss då i den norra änden av ön, där Sovjetunionens paviljong låg. Sedan tänkte vi följa den östra kanten av ön söderut ner till Kanadas paviljong – utan att då besöka den – svänga norrut och gå i mitten på Vårfruön tillbaka till Sovjetunionens paviljong, och slutligen gå söderut igen på öns västra kant tills vi kom till Kanadas paviljong – och denna gång besöka den.

Vårfruön var, som du redan vet, helt byggd av människohand – och kanske en och annan grävskopa – ovanpå flodbotten och dybankar. Man påmindes ständigt av det när man fann vatten överallt på ön i form av kanaler, på sitt sätt påminnande om Venedig. Precis som där fanns det överallt broar för att korsa kanalerna, och dessa hade motorbåtar som tjänstgjorde som bussar för besökarna – och även gondoler. Nåja, här stod inte gondoljären i aktern och sjöng en aria av Verdi medan han kraftfullt förde gondolen framåt med sin åra – han satt bara och styrde och gasade på gondolpropellern.

Och överallt fanns det minitåg, ingenstans så många som just där vi hade kommit över Kosmosbron. Här ser du två linjer korsa varandra i förgrunden och en tredje skymta i bakgrunden. Du ser ett hörn av Sovjetunionens paviljong i högerkanten, Amerikas i vänsterkanten, och Bredablicktornet mitt i bildens bakgrund.

Tre minitåglinjer framför Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Sovjetunionens paviljong låg alltså av en händelse (?) precis intill Amerikas paviljong. Bara det smala LeMoynesundet skilde de två motståndarna i det Kalla Kriget från varandra. Jag tog faktiskt min skymningsbild av Sovjetunionens skidhoppbacksformade tak tvärs över sundet från Amerikas paviljong.

Sovjetunionens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/03 at 07:58  Kommentera  

Inlägg 903: 29 apr – 1 maj 1967

Helenaööverblickschansen

Innan vi lämnar Amerikas paviljong åt sitt öde vill jag ge dig ett par extra bilder därifrån. Först ytterligare en av minitåget därinne. Lägg märke till att det var den blå linjen som rumsterade i Amerikas paviljong, alltså det minitåg som hörde till Vårfruön men som hoppade över till Helenaön för att där möta samman med den gula linjen – det var i det sammanhanget som det passade på att också köra igenom Amerikas paviljong.

Minitåg inne i Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den andra bilden visar president Lyndon Johnson när han senare på året besökte Expo 67 och då naturligtvis besåg sin hemmapaviljong.

President Lyndon Johnson i Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Efter detta lämnade Ed och jag Helenaön. Som avslutning får du nu se två fina flygbilder till av utställningsdelen där. Det bör inte finnas någonting på dem som du inte känner igen, men jag skall ändå gå igenom vad det är du ser – ifall det ändå är något där som du har glömt.

Om du på den första bilden går rätt uppåt från mitten på Amerikas golfboll, så stöter du först på Koreas paviljong med sin höga vedstapel, och därefter Nya Yorks runda karusell med de sex tornen till höger. De två röda tornen bortom de sex hör till Air Canadas spiraltrappa till höger.

Flygbild mot söder över Helenaön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Bortom Nya Yorks karusell ligger på bilden Maines paviljong, följd av DuPonts ruterformade hörsal. Det gula scouttältet ligger invid vänstra kanten med Expokontrollbyggnaden hitom. Två av Forskningsapaviljongens tre byggnader syns med sin luftbro emellan i övre vänstra hörnet.

De runda chokladtårtan överst i mitten med sitt stora hus hitom är Telefonpaviljongen, och det ståtliga huset till höger därom är Irans paviljong. Bortom denna ser du Österrikes vita, tältliknande tak. Palatset ute i bildens högra kant är Kinas paviljong. Hitom den längs kanten ser du simbassängerna och till vänster om dem ligger Metrostationen och så minitåghållplatsen för båda linjerna.

På den andra flygbilden har du Calderskulpturen vid nederkanten med Skandinaviska paviljongen rätt ovanför. Hela den omgivande Forskningspaviljongen ser du fantastiskt bra här med sitt torg och allt.

Flygbild mot nordväst över Helenaön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Uppe till vänster på bilden ligger badanläggningen med sin nya hoppbassäng i mitten och byggplatsen för den flyttade andra simbassängen är markerad med baracker runt om. Alla de övriga byggnaderna var med på den förra bilden: Irans paviljong, Telefonpaviljongen, Metrostationen, Air Canada, hörsalen, Maines, Nya Yorks och Koreas paviljonger, scouttältet och expokontrollbyggnaden. Och naturligtvis Amerikas golfboll.

Published in: on 2010/12/03 at 06:17  Kommentera  

Inlägg 902: 29 apr – 1 maj 1967

Memorabiliautställningstonvikten

Det fanns ett helt hörn med trasdockor av alla slag.

Trasdockor, Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

En av Elvis Presleys gitarrer fanns med. Han själv passade på att gifta sig just den 1 maj, vår sista dag på Expo 67 – men han gjorde det förstås i Las Vegas.

Elvis Presley vid sitt bröllop i Las Vegas den 1 maj 1967 (internet)

Det fanns hundratals andra artiklar av den sorten, men förstås ingenting att köpa. Just det att Amerika avsiktligt underlät att skryta med vad landet kunde producera gjorde att paviljongen skilde sig från alla de andra ländernas.

En stor avdelning var fylld med föremål från tre speciellt amerikanska subkulturer: den amerikanska urbefolkningen = ‘indianerna’, boskapsskötarna i väststaterna = ‘cowboyerna’ och rikedomssökarna i bergen längs Stilla Havet = ‘guldgrävarna’. För dessa grupper visades det traditionella ting som härrörde från deras historia såväl som nyttoartiklar från deras dagliga liv och också konstartiklar som framhävde deras fantasi.

För indianerna fanns det fjäderhattar, pilbågar, pilspetsar, tält och totempålar, och målningar på duk och sniderier av bark och trä.

Indianska huvudbeklädnader, Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Indianska spjutspetsar (internet)

Totempålar (internet)

Ett rockmusikband med uteslutande indianer spelade invid paviljongen när vi var där, och detta visade att alla indianer inte längre levde ett liv på undantag, avskilda från resten av befolkningen.

Indianskt rockmusikband, Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Cowboylivet visades upp med ridbyxor, hattar, sadlar, sporrar, lasson och revolvrar.

Cowboy med traditionell utrustning (internet)

Cowboysadel (internet)

Ridsporrar från cowboylivet (internet)

Och för guldgrävarna visades det guldvaskningsutrustning och föremål från deras fria liv långt bortom lagens råmärken.

Guldvaskning (internet)

Framvaskat guld (internet)

Guldklimp (internet)

Det kanske var min upptäcktsiver som nyinvandrad som gjorde att jag verkligen uppskattade alla dessa memorabilia. Mycket var sådant som man kunde stöta på mitt i Nya York, där vanligt folk ofta samlades på en tom parkeringsplats en söndag för att sälja, köpa och byta gammalt jox från sina förråd. För de flesta var det frågan om att känna igen, för mig var det att fånga in nya upplevelser. Och den snälle Ed traskade med och tittade på allting, och jag anar att hans nöje var att se mig så road av allt detta gamla.

Genom sin tonvikt på gamla vardagsting blev faktiskt Amerikas paviljong för mig helt oväntat en av utställningens höjdpunkter. Och ändå var det sedd utifrån som Amerikas paviljong var bäst. Det fanns många nymodigheter och mycket uppfinningsrikedom att imponeras av bland byggnaderna på expoområdet, men ingenting gick upp mot den mäktiga skönheten i Amerikas paviljong, och det visar jag med tre bilder i dagsljus och en nattetid, när allt därinne trädde fram och blev synligt utifrån.

Minitåg på väg mot Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Minitåg på väg ut från Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Folk utanför Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Amerikas paviljong på kvällen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/02 at 22:21  Kommentera  

Inlägg 901: 29 apr – 1 maj 1967

Månbesöksförväntningsplattformen

Vi besökare fraktades upp-upp-upp i rulltrappor – 75 meter vertikalt kräver mycket rulltrappande. På vår väg upp knäppte vi ett minitåg som just körde igenom paviljongen, och vi gled förbi allt som vi skulle komma att få se – vilken otrolig röra! – tills vi nådde en rymdplattform allra längst upp.

Blå linjens minitåg kör genom Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Där gällde det förstås amerikansk rymdteknologi, sådant som förhoppningsvis i en nära framtid skulle användas för att transportera astronauter ända till månen och sedan tillbaka till jorden igen.

Teknologin för månresan, Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Modell av månlandningsmodulen, Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Flera av de verkliga rymdkapsylerna från Apollo- och Gemini-serierna hängde i sina tre landningsfallskärmar precis som när de kom tillbaka från sina färder junt jorden och strax skulle fiskas upp ur Stilla havets vågor.

Apollonkapsyl med tre fallskärmar, Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Däruppe fick man också se filmsnuttar från avfyrningar av rymdfarkoster och höra på samtal mellan astronauter och kontrollcentret. Det fanns också modeller av kommunikationssatelliter och vädersatelliter av olika sorter, och även en modell av Kennedys Rymdcenter (eng. Kennedy Space Center) i Florida med sina raketer på startplattorna. Jag hade utan att veta någonting kört förbi det när jag gjorde min första bilresa söderut år 1963 – det kallades då Kap Canaveral (eng. Cape Canaveral) och var då knappast känt och inte heller någonting att se. Vilken skillnad några år kan göra!

Besökarträngsel på rymdplattformen, Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Något som jag tyckte var verkligt intressant att se var en modell av en obemannad rymdfarkost, som året före hade skjutits upp och landat på månen helt under kontroll från jorden. Hela atmosfären i rymdavdelningen däruppe var inriktad på det förestående månäventyret.

Men Amerikas paviljong var fylld med mycket annat än rymdäventyr och månfärder. Popkonst i alla dess former visades upp. Det fanns en stor samling jättetavlor av popkonstnärer, sådana som Andy Warhol. Den minsta tavlan där var 2 meter stor – och den största 17 meter. Men de fick alla plats i den stora golfbollen.

Popkonst, Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

En sektion av paviljongen var fullpackad med enorma bilder av Hollywoods storheter. 33 stjärnor från filmduken, sådana som Humphrey Bogart, Marilyn Monroe, Marlene Dietrich, Clark Gable, Mary Pickford och Elizabeth Taylor. Och precis som man uppe på rymdplattformen fick se små klipp av raketuppskjutningar, fick man här se korta bitar ur välkända filmer. Av Bette Davis – klicka här – och Mae West – klicka här – räckte det med klipp på bara några sekunder – här gick det undan!

Marlene Dietrichs porträtt, Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/12/02 at 20:13  Kommentera