Inlägg 1.006: 31 maj – 2 jun 1967

Semesterreseformalitetsavklarandet

På onsdagen hade vi tillfälle att se ett 2½ timmar långt TV-program om Expo 67. Vi satt och hoppades att vi hade missat någonting, så att vi skulle bli nödsakade att resa upp dit igen för att komplettera vårt besök. Men nej, vi hade sett allt som de visade – och tio gånger mer. De höll på säkert i en halvtimme med nöjesfältet – som såg ännu tristare ut än vad vi hade föreställt oss.

När det hela var över frågade jag Ed: ”Det där var en resa till 61 länder, och vi besökte dem alla på tre dagar. Nu skall vi snart resa till 7 länder på tre veckor. Tror du att vi orkar jäkta så mycket efter allt vad vi genomled i Montreal?”

Ed flinade så gott men svarade inte på det, för det var ju ingen fråga. Vi hade bokat vår resa redan i april. Både han och jag hade fått lov att ge oss av från våra jobb redan klockan 15 på avresedagen, och jag hade varnat mina föräldrar och han sina. Handpenningen på 1.000 kronor kunde man förstås få tillbaka, så vi kunde avbeställa det hela. Men nu var det ändå dags att bestämma oss.

”Då går jag och köper ut biljetterna i morgon.” – Sagt och avgjort.

Så på lunchrasten nästa dag åkte jag upp till Pan Americans kontor – i PanAm-byggnaden kantänka, där DaNi hade arbetat hos Westinghouse när jag träffade honom fyra år tidigare – efter att ha ringt dem för att få biljetterna färdigskrivna:

  • 13 juli 1967 20.15 Nya York – London (Pan American Airways)
  • 14 juli 1967 10.05 London – Oslo (British European Airways)
  • 2 augusti 1967 11.00 Amsterdam – London (British European Airways)
  • 3 augusti 1967 16.30 London – Nya York (Pan American Airways)

PanAm-byggnaden, New York (internet)

Jag hade valt Pan American, därför att vi hade tänkt stanna över en dag i London på vägen hem, och så länge vi skulle flyga hem med Pan American verkade det enklare att flyga dit med dem också. Vi hade kunnat flyga med SAS till Köpenhamn och där byta till ett plan till Oslo, men det verkade enklare att hålla sig till ett bolag för båda riktningarna.

Jag frågade på Pan American om man behövde ett internationellt körkort för att köra i Europa, och o ja, det var absolut nödvändigt. Vart skulle jag gå för att få det? Jo, det var på den gamla bekantingen AAA, det amerikanska Motormännens riksförbund, och de gav mig adressen.

Det var fredagslunchen som gick åt för det ärendet, och jag tog med mig ett passfoto som jag hade liggande. Fastän Nya Yorks körkort inte hade något foto så misstänkte jag att Europa skulle kräva det. Och jag hade rätt. Jag fick mitt internationella körkort med en gång mot dyra pengar – och ingen skulle någonsin komma att vilja se på det. Men jag hade det i alla fall, för vi kunde ju alltid råka ut för Eds polis någonstans.

Internationellt körkort, New York (1967)

Annonser
Published in: on 2011/01/18 at 10:04  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: