Inlägg 1.011: 15 – 16 jun 1967

Försäkringstypsobefintlighetstransporteringskrånglet

Det var naturligtvis inte hans svar på min förfrågan. Mitt brev skrev jag på kvällen den 13:e och postade det den 14:e och pappas begäran med ‘förständigandet’ var skrivet den 11:e. Men jag fick ju svar på min fråga, så det problemet var ur världen.

På fraktsidan i Nya Yorks Tidender stod det på torsdagen att Svenska Amerikalinjens M/S Blankaholm skulle avgå från Brooklyn mot Göteborg på måndagen den 19 juni. Alltså inte redan på fredagen som herr Hocherman hade sagt. Nu började det trots allt att se ut som om bilen skulle kunna komma med på det tidigare alternativet, vare sig det var på fredagen eller först på måndagen. Jag vet egentligen inte varför jag var så ivrig på att få iväg den nu och inte följande vecka, men det var det alltomfattande begäret jag hade.

M/S Blankaholm ute på havet (internet)

Ed hade tagit ledigt på fredagsmorgonen, för han ville vara med på äventyret. Vi var i Yonkers redan klockan 08.30 och fick faktiskt vänta några minuter tills butiken öppnade. Jag gav försäljaren registreringsbeviset, och han ringde till deras försäkringsbolag för att ordna med trafikförsäkringen för den lilla trippen.

Nej, de försäkrade bara bilfirmans anställda för leveranskörningar. Nej, det fanns ingen sådan försäkring för andra bilförare. Nej, de hade aldrig hört talas om att en utomstående ville leverera en bil. Nej, försäkringschefen var tyvärr ute för dagen. Nej, det är ingenting de kunde göra åt saken. Nej, de trodde inte att något annat försäkringsbolag ville åtaga sig något sådant heller. Nej, enda möjligheten vore den statskontrollerade självriskpoolen. Nej, de kunde inte hjälpa till med det heller.

Försäljaren lutade sig tillbaka i stolen och tittade upp i taket: ”Det var illa.”

Jag tittader på försäljaren. Försäljaren tittade på mig. Ed tittade på oss båda.

”Vad är den statskontrollerade självriskpoolen för nått?”, frågade jag för att någon skulle säga något.

”De tar på sig alla försäkringsfall som inga försäkringsbolag vill åta sig men som erfordras enligt lag.”

”Mot oerhört höga avgifter”, tillade han. ”Dit går såna som är upprepade olycksbarn, dåliga förare, skuldsatt folk, och sånt. Men det skulle ta minst fyra dar.”

”Men varför skulle jag gå och skaffa transitvisumet och betala 25 kronor för det, när jag inte kan få försäkring och inte får lov att köra utan försäkring? Och inte vill köra utan försäkring heller.”

”Jag visste inte om att det inte gick”, sade försäljaren entonigt.

”Gå in och fråga chefen vad han har för lösning”, sade jag. ”Så här kan det ju inte gå till.”

Annonser
Published in: on 2011/01/19 at 06:57  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: