Inlägg 1.070: 19 jul 1967

Polcirkelkorsningsmentalförberedelserna

Det gjorde ingenting att vi fick dricka vatten till våra frukostsmörgåsar – det lilla vi till slut hade fått av sömn hade nog varit tillräckligt för att vederkvicka oss, så vi behövde inte alls något kaffe för att bli resefähiga. Vi kom i väg klockan 03.45, och det var en klar och vacker morgon.

Vägen gick stadigt uppför, och vi kom förbi en sjö som hette Majavattnet. Ed läste i vägboken att det hade varit en replipunkt där för motståndsrörelsen under kriget. Tjugofyra personer ur den lokala befolkningen hade en gång dömts till döden och skjutits ihjäl däruppe. På en sådan här fridsam landsväg tänkte man inte på att det hade hänt förfärliga saker här överallt bara 25 år tidigare.

Efter Majavattnet hade vi ån Vefsna till vänster om oss på nervägen. Vi stannade upp vid Laxforsen för att titta på en särdeles lång laxtrappa, men den var byggd på andra sidan ån, så den såg vi inte mycket av. Men den hjälpte säkert laxen att komma förbi forsen – du kan se på bilden att det annars säkert skulle ha varit rätt besvärligt.

Ed vid Vefsnaån, Laxforsen (1967)

Framemot 09-tiden kom vi till Mo i Rana, där vi matade bilen med 16,1 liter bensin för 14,50 kronor. Vi tog oss också vårt uteblivna morgonkaffe på ett litet kafé, men vi var ivriga att kvickt fortsätta. Vi skulle nämligen snart korsa polcirkeln, och allt vi visste var att den skulle bestå av en streckad, svagt kurvad linje ute i fjällnaturen. Vi skojade om detta medan vi körde vidare – men vägboken, som aldrig skämtade, talade om ett polcirkelmonument och en kiosk. Polcirkeln var såpass viktig att vägboken förärade den med en 4½ centimeter bred och 3½ centimeter hög skiss i marginalen.

Vägbokens skiss av polcirkelmonumentet (bokillustration)

Efter ett par timmars körning korsade vi så Polcirkeln, och den bestod av två skilda monument och ingen linje tvärs över bergen, streckad eller heldragen. Så här upplevde vi evenemanget.

Vägen klättrade ordentligt uppåt för att komma upp på en bergsrygg som hette Saltfjället, och det var däruppe, på 650 meters höjd, som vi skulle korsa polcirkeln. Vi var nu så långt norrut att naturen redan på denna relativt blygsamma nivå var högfjällslik, helt utan träd och buskar. Vi såg därför redan på långt håll på vägens vänstra sida ett pampigt monument, krönt med vad jag tyckte såg ut som den sovjetiska femuddiga stjärnan. Det var skyltat som ett ‘krigsmonument’, och texten att läsa på det var bara allmän, om tapperhet och umbäranden, men gav inga upplysningar om någonting. Det hade helt klart ingenting med polcirkeln att göra. På två mindre stenar på ömse sidor därom var det ingraverat årtalen 1942 och 1945, alltså mitt under den tyska ockupationen.

Ed vid krigsmonumentet, Saltfjället (1967)

Annonser
Published in: on 2011/02/16 at 06:47  Kommentera  

Inlägg 1.069: 18 – 19 jul 1967

Småviltsjaktminnesskildringen

Tystnad. Vi satt i ett par minuter på var sin säng. Tystnad.

”Nu är den här”, sade Ed och flaxade i luften med båda händerna. ”Nu vet jag hur den låter. Det här ska vi klara av.”

Jag var bara tacksam. Nu hade myggan två mål mat – som båda var på jakt efter henne.

Nu satt hon i taket igen. Nej, det satt två däruppe.

”Kolla att fönstret är helt stängt”, sade jag.

Ed grejade med fönstret: ”Det var en glisa, men nu är det stängt.”

Nu satt det tre myggor i taket. Jag försökte igen. Smack! Två försvann, en satt kvar. Så kom en tillbaka. Var var den tredje?

Vi höll på så en stund, och sedan sade jag att jag lägger mig och drar lakanet helt över huvudet: ”Gör likadant och försök att sova igen!”

Jag släckte takljuset och gjorde vad jag hade sagt.

Tystnad under lakanet. – Bzzzz

”Nu är det en här men hon kan inte få något blod nu”, sade jag kaxigt.

Bzzzz, och så abrupt tystnad. Den hade inte flugit iväg. Den hade satt sig ner. Naturligtvis för att fiska efter blod.

Blodmätt mygga (internet)

Det kittlade till i örat. Så som det känns när en mygga har landat och börjar sitt anfall. Ja, det var precis var den jävla tingesten höll på med, genom lakanet. Upp och på med ljuset: ”Nu blir jag tokig!”

Ed låg kvar under sitt lakan, lugn i tron att han var säker där.

Jag satt och väntade en stund. Inga myggor i taket. Inget myggsurr.

”Nu är det en här”, sade Ed under lakanet.

”Ligg still så ska jag se om jag kan se den. Ja, där är den. Den flyger över dig. Nu landar den på ditt huvud, tror jag. Pass på, nu slår jag ihjäl den mot ditt huvud. Smack!

”Aj! Fick du den?”

”Nej, den flög iväg.”

Den var borta.

Och nu satt det två i taket igen.

Så höll vi på mer eller mindre resten av natten. Klockan blev midnatt, men det var ingen midnattssol, bara rätt så ljust. Och vi jagade mygg. Brekkvasselv blev till ett begrepp som innefattade inte bara mygg utan allt elände som småknytt ställer till med. Vår vokabulär fick en tillökning med ett nytt långt ord.

Vi måste ha fått frid till slut utan att veterligt ha dödat en enda mygga. Vi kände oss pigga klockan 03 när vi väcktes av alarmklockan – pigga på att ge oss iväg. Därifrån!

Published in: on 2011/02/16 at 05:36  Kommentera  

Inlägg 1.068: 18 jul 1967

Myggjaktsexpeditionen

Efter middagen tog vi en rask promenad. I Trondheim hade vi bara gått mellan bilen och det vi ville se, så det var en minuts promenad i stöten – det här var något helt annat. Vi gick på landsvägen, korsade järnvägen och svängde sedan in på en liten väg till höger, och efter ett par kilometer på den vände vi tillbaka. Under hela tiden såg vi inte en enda bil, men vår lilla röda stod snällt på parkeringen omgiven av flera gråa.

Centrum kafé och gästgiveri, Brekkvasselv (1967)

Vi hade kört 461 kilometer i dag och sammanlagt 1437 kilometer på 4 dagar.

Vårt rum var rätt stort och hade vita väggar och vitt tak med en dinglande takkrona av trä i mitten. Till taket var det nära tre meter. Fönstret hade bara en skir tyllgardin för rutan, och det fanns ingenting att dra för eller rulla ner. Dasset var gemensamt för alla rummen, och dit kom man genom korridoren.

Våra två sängar av mässingsrör stod inte sida vid sida, utan var för sig i de diagonalt motsatta hörnen av rummet, och de var bäddade med fluffiga vita dunbolster. Genom den placeringen blev det en fri golvyta för kläder och väskor vid dörren i ett av hörnen och utrymme för tvättställ och ett par stolar i det andra. Nu vet du precis hur rummet var möblerat.

Varför alla dessa detaljer? Jo, i det här rummet vistades vi en hel natt utan att använda mer än en del av den till sådant som nattsömn. Och då kan det ju vara bra för dig att veta hur vi hade det. Sover man, så spelar det ju ingen som helst roll hur rummet ser ut.

Vi satte väckarklockan på 03 och somnade som vanligt genast in. Men så vaknade jag av ett ljud som jag inte hade hört på många år men som jag var utomordetligt välbekant med, nämligen en mygga. Den ville ha blod och var ute på rekognosering just ovanför mitt öra. Sådant uppskattade jag inte, och jag dödade henne – eller försökte döda henne. Smack! – Tystnad – Bzzzz – Smack! – Tystnad – Bzzzz – Smack! – Bzzzz – Smack!

”Vad håller du på med?” frågade Ed.

”En mygga”, svarade jag. Vad mer kunde jag säga? – Bzzzz – Smack!

Det var ljust i rummet, men jag tände ändå takljuset. Det blev litet ljusare i taket ovanför lampan.

Jag satte mig på sängen. Det var alldeles tyst. Myggan var konfunderad och satte sig i det upplysta taket.

Mygga i arbete (internet)

”Vet du om vi har någon tidning i packningen?” frågade jag.

”Vi har den där tidskriften från planet, tror jag”, sade Ed och gick till dörren för att kolla i väskan. Han gav mig Pan Americans passagerartidskrift. En vanlig dagstidning hade varit bättre, men den här fick duga. Upp på den vinglande spiralfjädersängbotten med tidskriften: Smack!

”Du missade”, sade Ed.

Published in: on 2011/02/16 at 01:52  Kommentera  

Inlägg 1.067: 18 jul 1967

Laxtraktstrakteringen

”Det är så konstigt att åka på en väg och nästan aldrig se en annan bil”, sade Ed. Det var sant. Det kunde gå tio minuter mellan mötande bilar. Det var kanske litet spöklikt, men jag kunde se mycket mera av det vi körde förbi när jag inte behövde sitta och parera mötfordon. Och det fanns inte heller många krångliga kurvor och broar här. Vägen var smal, men man kunde mötas överallt – jag bara saktade ner litet grann från den 55 eller 60 kilometers fart som jag höll när vi var ensamma på vägen.

Radio fanns inte i bilen, så om jag inte hade haft Ed med mig så kunde det kanske ha varit litet långsamt. Men även om vi inte satt och tjattrade i ett kör så var vi ju tillsammans.

Och kroppen sade till när den hade fått nog för dagen. På något sätt kände vi bägge när vi hade fått nog. Klockan närmade sig 17, så jag frågade Ed vilka platser med övernattning som kom härnäst.

”Brekkvasselv. Majavatn. Båfjellmo.”

Han hade vissa problem med uttalet, fast nog tyckte jag att han hade börjat lägga sig till med en viss liten norsk brytning i sin engelska.

”Det första lät bäst, om jag får säga så”, sade jag. ”Vad var det?”

Nej, jag borde inte alls ha sagt så, för jag ljög. Brekkvasselv lät inte bäst, men det kom först. Jag ville ta in nu .. här .. snart.

”Brekkvasselv ligger på 150 meters höjd och har en liten privat väg som går till Namsvattnet. Det finns pensionat, vandrarhem, tältplats och bensin”, läste Ed.

”I natt ska Brekkvasselv bli vårt hem på jorden ”, sade jag och hoppades på det bästa.

Och efter tre bilmöten eller så var vi i Brekkvasselv. Ett snyggt pensionat som hette Centrum Kafé och Gästgiveri dök upp högt ovanför vägen på vänster sida, och där parkerade vi. Där stod redan en bil.

”Jag hoppas att de har mer än ett rum”, sade jag. Det hade de, och så hade vi vårt hem.

Vi fick en härlig kvällsvard som vi åt efter att bara ha snyggat till oss litet grann. Lax till ingens förvåning, och den var färsk och saftig och härlig. Och så tog vi igen var sin pilsner till maten – man blir bara alkoholist en gång. Vad annat vi fick till kvällsvarden spelade ingen roll.

Men som vanligt bad vi om fyra smörgåsar och en termos kaffe att ha som frukost klockan 03 nästa morgon. För ovanans skull hade de ingen termos att avvara, så det blev inte något kaffe, men mackorna gjorde de i ordning och lade på ett buffébord i matsalen med vårt namn på.

Räkningen löd på 18,10 kronor för rummet, 11,60 kronor tillsammans för vår kvällsvard, 2,15 kronor var för de två flaskorna öl – inger ‘uj!’ nu andra gången – och så 4,35 kronor för de fyra inpackade smörgåsarna. Det verkade vara rätt mycket enighet i Norge beträffande priserna på ett pensionat.

Räkningen, Centrum kafé och gästgiveri, Brekkvasselv (1967)

Published in: on 2011/02/16 at 01:33  Kommentera  

Inlägg 1.066: 18 jul 1967

Kyrkinteriörsuppskattandet

Den två år gamla kyrkan påminde mig en hel del om den 750 år gamla Nidarosdomen i Trondheim. Fasaden bestod av samma små fack för helgonstatyer, ordnade perfekt i fyra rader med plats för sjutton helgon i vardera (= sammanlagt 68 helgon).

Kyrkan med plats på fasaden för 68 helgon, Steikjer (1967)

I Trondheim hade bara 54 helgon fått plats i fasadens tre rader, trots att kyrkan var mycket större. Men där var fasaden förstås använd för så mycket mera än helgonstatyer. Själva idén var i alla fall densamma.

Nidarosdomes fasad för jämförelse, Trondheim (internet)

I Steinkjer var det fri entré till guds hus. Och detta var en underbart vacker kyrka, och det tyckte också Ed. Vilka vackra, mjuka linjer, vilken resning, vilket ljus, vilken andakt! Fönsterfärgsättningen kunde ha haft några inslag av rött för att få litet mera värme, men som helhet var denna kyrka i Steinkjer en underbar upplevelse.

Inuti kyrkan från 1965, Steinkjer (1967)

”Tack för att du hittade den här kyrkan i vägboken”, sade jag.

”Jag visste att du skulle tycka om den”, sade Ed, ”eller avsky den.”

Vi satt i några minuter i en av bänkarna och kopplade av. Det skall man ju inte använda kyrkor till, det visste jag ju, men litet fusk går väl an? Vi såg i alla fall ut som om vi satt och avverkade en rad böner.”

Nu hade vi fruktpåsarna i bilen, så det behövdes ingen varm korv som under gårdagen. Vi satt och åt äpplen och mådde gott, innan vi tog oss an eftermiddagskörningen, varthän den skulle föra oss.

”Var har du härnäst för oss?” frågade jag när vi satte igång.

”En fors med en laxtrappa, vad det nu är”, svarade Ed efter litet läsande i vägboken. ”Men det är 250 kilometer dit.”

”Uj då! Är det den första platsen med hotell på hela den vägen?”

Ed talade om att det fanns inget hotell vid laxtrappan, men det fanns gott om pensionat hitom den. Jag hade aldrig sett en laxtrappa, men jag tror att jag kunde ge honom en god beskrivning av vad det rörde sig om ändå. Och jag hoppades att få se hoppande lax.

Tio minuter efter Steinkjer slutade asfalten och den goda grusvägen tog vid igen. Nu hade den blivit till resans efterlängtade vän. Vi körde på den i minst en timme längs en sjö som hette Snåsavattnet. Efter det gick vägen uppför och vi stannade vid Formoforsen, för där sade Ed att vi skulle få se laxar hoppa. Vi tittade på forsen en stund men såg ingen lax. Det var nog fel årstid – vägboken sade ingening annat än ‘lax’. Faktum är att den sade ‘lax’ för nästan varenda plats den räknade upp häromkring.

Published in: on 2011/02/15 at 10:32  Kommentera  

Inlägg 1.065: 18 jul 1967

Svavelpyrningsavsaknaden

Nu väntade oss en ny etapp, nummer tre, från Trondheim till Narvik, och här har du omslagspapperets kartbild av den. Nu skulle det verkligen börja röra sig norrut.

Vår körning från Trondheim till Narvik (1967)

Vår sista glimt av Nidarosdomen kom att likna vår första i ett avseende: tornet hamnade vid båda tillfällen just till vänster om något som var avgjort högre. Vid första glimten sträckte sig Olav Tryggvesson på sin sockel högre mot himlen än den stolta kyrkspiran – och nu vid avfärden så kämpade kyrkan förgäves mot upplysningen på Stadsbron.

Sista glimten av Nidarosdomen, Trondheim (1967)

Vi körde nu längs havet med bara ett järnvägsspår mellan oss och stranden. Mycket moln på himlen, men vi hade ändå sol mest hela tiden. Jag sade till Ed att hålla ögonen öppna för helvetet, men då han inte riktigt visste hur han skulle göra det så uppmanade jag honom att söka efter det på kartan. Vi skulle nämligen snart komma dit, och med mitt goda hjärta var helvetet något för mig helt obekant.

”Jaså, Hell”, sa Ed. ”Det är 30 kilometer dit”, räknade han fram.

”Där ska finnas en järnvägsstation”, sade jag, ”och den vill jag fotografera.”

Det gjorde det och jag fick min bild. Men stationshuset såg på tok för alldagligt ut, och jag hade mina tvivel om platsens autenticitet, för det luktade inte det minsta svavel där.

Järnvägsstationen, Hell (1967)

Strax efter Hell kom vi till en liten stad, som hette Stjørdal, och där låg Trondheims flygplats. Landningsbanan stack rätt ut i havet och vägen gick i en tunnel under den. Sedan kom det en hög vägvisare med tre pilar: till Oslo, till Stockholm och till Nordkap. Det var många kilometer till dem alla, men Nordkap hade de flesta, så det valde vi – vi ville köra så långt och länge som möjligt.

På två röda minuter var vi ute ur staden och nere på det gamla vanliga gruset. Men det hade vi faktiskt väntat oss, och sanningen att säga så kändes det mera semesterlikt att åka på grusväg. Man körde litet saktare och inbillade sig att man var mera jordnära och i bättre kontakt med folket runt omkring. Ren struntpsykologi förstås – men ändå.

Plötsligt och helt oväntat kom asfalten tillbaka efter en halvtimme. Nu hade vi blivit vänner med gruset och lärt oss att inse dess fördelar, och vi tyckte inte alls om detta svarta tilltag. Men det skulle nog inte hålla på länge.

Vid 14-tiden kom vi till en riktig stad, Steinkjer. Med sina 20.000 invånade var det en mellanstor stad för Norge, med ett trafikljus och andra liknande bekvämlighetshjälpmedel till vårt förfogande. Den skulle ha en kyrka som daterade sig från år 1965 och skulle vara slående i sin modernitet. Den hade Ed gulmärkt i vägboken, så den var ett måste.

Vi parkerade vår bil rätt framför kyrkan.

Published in: on 2011/02/15 at 09:45  Kommentera  

Inlägg 1.064: 18 jul 1967

Trondheimssnabbeseendet

Från Munkgatan framför Stiftgården såg man Nidarosdomen en bit söderut, men på bilden blev tornet lägre än sockeln till statyn av Olav Tryggvesson, som grundade Trondheim år 997.

Statyn av Olav Tryggvesson och Nidarosdomen, Trondheim (1967)

När vi kom fram till domkyrkan var den betydligt större. Fasaden var fylld med helgonfigurer i sina små bås.

Del av fasaden, Nidarosdomen, Trondheim (1967)

Och för att komma in kostade det pengar, något som jag aldrig hade upplevt i en kyrka någonstans i mitt 33-åriga liv.

Entrébiljett, Nidarosdomen, Trondheim (1967)

Därinne var det så nermörkt att vi inte kunde ta en enda bild själva utan fick köpa ett vykort för att ha en bild med oss inifrån. Jag tyckte bra om domkyrkans yttre, men inne var den en enda stor besvikelse.

Inuti Nidarosdomen, Trondheim (vykort)

Med detta hade vi sett de stora dragplåstren för turister: Domkyrkan, Stiftsgården och postkontoret. Vi traskade runt litet grann i centrum och fångade in några bilder.

Här står Ed på den gamla klaffbron som på något sätt såg kinesisk ut – kan det vara de snidade röda portalerna?

Ed vid den gamla klaffbron, Trondheim (1967)

Hamnen låg alldeles i centrum och där fick vi se dessa varulager med direkta möjligheter för fartyg att lägga till för godsbefordran. De påminde mig litet om de medeltida husen i Hansastädernas hamnar. Men dessa hus var förstås inte alls gamla.

Varulager, Hamnen, Trondheim (1967)

När jag var liten och satt framtill i snabbvagnen mellan Halmstad och Nässjö frågade jag pappa varför spåren gick ihop långt därframme och han förklarade att det var en synvilla – de gick inte alls ihop. Här i Trondheim fick jag se samma synvilla på en trottoar – den såg också ut att gå ihop långt därframme.

Trottoar som verkar att gå ihop, Trondheim (1967)

På det här stället imponerades Ed av den handlagda gammaldags stensättningen i gatan och av de hängande blomsterkorgarna utmed den.

Stensatt gata och blomsterkorg, Trondheim (1967)

Och så hittade han även här en stackars liten försvarslös trädgårdsmästarinna att fotografera. Han ville alltid ha någon levande med på sina bilder – jag har alltid tyckt att det är obehagligt att ge mig på folk med kameran.

Trädgårdsmästarinna, Trondheim (1967)

Och när jag kom på idén att köpa färsk frukt i en torghandel för att ha i bilen, så fick han ju några människor till att fotografera. Ed var då för underbar.

Köper färsk frukt att ha i bilen, Trondheim (1967)

Vårt blixtbesök i Trondheim var slut. Två timmar varade det, och många bilder gav det. Vi var glada att diset uppe i fjälltrakterna gav sig när vi kom ner på mänsklig nivå, så att vi åtminstone hade litet blekt solsken när vi besåg Norges tredje storstad. Här är vägbokens 4½ centimeter höga och 3½ centimeter breda skiss av den.

Vägbokens skiss av Trondheim (bokillustration)

Published in: on 2011/02/14 at 23:01  Kommentera  

Inlägg 1.063: 18 jul 1967

Postkontorsbilfirmeinformeringsbehjälpligheten

När vi pratade om ditt och datt i bilen, så kom vi på att i Oslo ändrade vi bokningen för vårt flyg till London att gå från Köpenhamn i stället för från Amsterdam – men när vi nästa dag hämtade ut bilen, så sade jag ingenting till Avis om den saken. Jag måste ha glömt bort det i uppståndelsen kring säkerhetsbältena. Nu hade vi något att göra i Trondheim mer än att titta på domkyrkan – jag måste skriva till Avis och tala om att vi tänkte lämna igen bilen i Köpenhamn.

Vi kom till Trondheim klockan 09.00. Vi fyllde tanken redan vid infarten för att ha det gjort, och den ville ha 20,0 liter bensin. Det kostade 17,40 kronor.

Klockan 11.00 körde vi ut ur Trondheim, och så här efteråt begriper jag inte att vi hann göra så mycket där under dessa två morgontimmar.

Först av allt det viktigaste: brevet till Avis. Därför gällde det att hitta postkontoret, vars pampiga entré en man på gatan bokstavligen pekade ut för oss.

Postkontorets pampiga entré, Trondheim (1967)

Där undrade jag om de sålde frankerade kuvert, så som de gjorde i Amerika, detta för att jag inte skulle behöva hitta en pappershandel också – och minsann hade de sådana! Kunde de då också tänkas ha ett ark brevpapper för mig? Nej, se det hade de inte till salu, men de förbarmade sig över mig och gav mig ett ark skrivmaskinspapper. På det skrev jag mitt meddelande om bilen, och jag adresserade kuvertet till Avis i Köpenhamn i enlighet med bilens registreringspapper. Jag skickade brevet förstås rekommenderat, så att jag hade bevis på att jag verkligen hade meddelat dem om ändringen.

Kvittot på mitt rekommenderade brev till hyrbilsfirman, Trondheim (1967)

På posten fanns det en turistbroschyr för Trondheim, och den grep jag girigt, eftersom jag bara kände till Nidarosdomen, motsvarigheten till Uppsala domkyrka. Det var där jag fann sevärdheten Stiftsgården, och den låg bevämt nog alldeles därintill – men den visades inte för allmänheten.

Stiftsgården, Trondheim (1967)

Den byggdes år 1774 helt i trä för änkenåden Schöller till en kostnad av fem ämbar guld. Hon bosatte sig där, efter husets fullbordande år 1778, tillsammans med sin mans familj och fyllde så gott det gick de 140 rummen. I det långa loppet trivdes hon dock inte där utan flyttade snart till Köpenhamn, där hon dog år 1786. Familjen sålde byggnaden till stiftet år 1800, och den övergick till staten hundra år senare. Den hade alltsedan dess huvudsakligen använts i samband med kröning av kungar, vilket alltid skedde i Nidarosdomen. Annars stod huset mest oanvänt. Jag tänkte att framdeles bry mig om detta – det verkade alltför egendomligt – men jag har ännu inte tagit mig tid till det.

Published in: on 2011/02/14 at 22:07  Kommentera  

Inlägg 1.062: 17 – 18 jul 1967

Pilsnerdryckjomsovanligheten

Middagsmålets huvudrätt var köttgryta med grönsaker. Den var lagom kryddad och full med grönsaker som inte hade överkokts. Vi tog oss flera påfyllningar, för det var gående bord. Konstigt nog fick jag lust att dricka en pilsner, och Ed ville inte vara sämre.

”Det var lustigt”, sade jag. ”Du tycker ju inte om öl.”

”Ja, men det gör ju inte du heller”, svarade han.

Men där satt vi och drack pilsner och åt sill och ansjovis till den, för vi hade inte plats i magen för mera av köttgrytan. Och vi mådde gott. Det här var ett gemytligt ställe!

Som vanligt bad vi tanten om fyra smörgåsar och en termos med kaffe att ha på rummet tidigt på morgonen. Hon häpnade när jag sade att vi hade gett oss iväg klockan 03 varje morgon.

”Sover ni så dåligt?” sade hon, men det menade hon ju inte alls.

Vi betalade vår räkning. Rummet kostade 21,75 kronor, middagsmålet 6,50 per person, och ölet 2,15 kronor per flaska – uj! För de fyra smörgåsarna tog hon 5,80 kronor och för kaffetermosen 2,15 kronor.

Vår räkning, Furuhaugli Turisthyddor, Fokstua (1967)

Sedan gick vi tillbaka till vår stuga och stupade i säng. Ed skrev upp att vi hade kört 429 kilometer i dag, och sammanlagt hade vi kört 976 kilometer på de tre dagarna. Jag var så sömnig och full att jag somnade bums. Ed glömde eller brydde sig inte om att sätta väckarklockan, så han var nog också sömnig och full, på sitt vis.

Därför vaknade vi inte förrän långt efter klockan 04 nästa morgon. Ed sade att det var svårt att vakna på normalt sätt här i Norge, för det var ljust nästan jämt. Visst var det ljust ute, men genom fönstret såg det disigt ut, nästan dimma.

Morgonvy från vårt rum, Furuhaugli Turisthyddor, Fokstua (1967)

Vi åt våra goda smörgåsar och njöt av det varma kaffet – du såg väl termosen på bilden? Det var litet rått inne på rummet trots den heta järnkaminen. Sedan var vi färdiga för dagens äventyr. Vi kom iväg klockan 05.00.

Det var klar sikt om man inte begärde att se mer än ett par hundra meter, och bilfönstrena hade först imma på insidan. Jag fick köra vindrutetorkarna litet då och då för fuktens skull – det regnade inte alls, men rutan blev våt ändå. Vi hade det gott, vi ägde vägen och rusade norrut. Vägen hade en sorts grovkornig asfalt utan några målade linjer – det var som ett mellanting mellan asfalt och grus.

Vi hade järnvägen i sikte hela vägen till Trondheim, antingen på ena eller andra sidan, och när tåget gick in i tunnlar körde vi utanför, och det gick lika bra. Vilket kom mig att tänka efter – bortsett från sicksackvägen vid Måbødalen hade vi nog inte kört igenom en enda tunnel hittills, i detta vilda landskap!

Published in: on 2011/02/14 at 21:08  Kommentera  

Inlägg 1.061: 17 jul 1967

Eftermiddagsmotionsrundan

Bilen parkerade vi på gräset rätt framför stugan – hela Furuhaugli bestod av en enda gräsmatta. Det var en härlig timmerkoja med sängarna byggda av rundtimmer. Det skulle bli skönt att krypa ner, men vi måste ju äta middag först. Det var en timme dit, så vi tänkte ta en promenad för att sträcka på benen – vi hade ju suttit i vår lilla bubbla hela dagen sedan Bergen.

Vår bil utanför vår halva stuga, Furuhaugli turisthyddor, Fokstua (1967)

”Fast vi sprang ju omkring under timmarna på båten”, rättade Ed mig. Javisst ja, båten, det var i dag det – det kändes som i förrgår. Vi hade rest runt i Norge i tre dagar och det kändes som minst en vecka! Är det inte härligt hur långsamt tiden går när man kommer till en ny plats för första gången? Det blir nya intryck var femte minut, och när man brer ut dem i sitt minne så blir det material till intryck som det normalt tar fem eller tio gånger så lång tid att samla ihop.

Men om man stannar på en plats och har sett allt det nya, så rusar tiden sedan iväg och det är dags att resa hem innan man vet ordet av. Det var därför viktigt för oss att inte stanna upp utan att alltid köra vidare och se mera nytt, mera mera, för då skulle vår tid här i Norge verka mycket längre.

Detta var mycket kloka ord, upptänkta av författaren till dessa rader, och nu måste följaktligen författaren gå en runda med sin Ed för att få tiden att gå saktare – och också för att få en ordentlig aptit.

Det var en fin anläggning med gott om plats för mängder av bilister – och cyklister. Tanten sade att det var glest med folk just nu för att det var måndag, och på veckoslutet hade det varit helt fullt. Nu var det bara halvfullt i ett par nätter och sedan skulle det fyllas upp igen. På vintrarna var det fullbelagt hela tiden, för då stannade familjerna en hel vecka. Det fanns inga branta backar här, så det var längdåkning det gällde, att ‘gå på tur’, en runda på något tiotal kilometer med lunchpaket i ryggsäcken och öva telemarkssvängar i utförsluten.

Ed och jag tittade på varandra. Det var blickar som uttryckte vår tacksamhet för att inte leva ett liv som erfordrade strävsamma veckor på skidor med små barn på vintrarna och att sedan kalla det för ‘semester’. Men det var ju alltid intressant att få höra hur andra människor levde sina liv. Alla väljer ju det som passar dem själva bäst.

Vår runda blev bara en sväng runt stugklungan, men vi var i alla fall ute i den höga luften och mådde gott av kontrasten mot Nya York. Bodde vi verkligen där?

Published in: on 2011/02/14 at 08:52  Kommentera  

Inlägg 1.060: 17 jul 1967

Högfjällsturisthydderäddningen

Dombås låg rätt högt, på 650 meters höjd, så jag väntade mig att vägen nu skulle gå utför mot Trondheim. Men i stället bar det uppför igen och det med besked. Ed sade att nästa by, Fokstua, låg på 1.000 meters höjd och att det var vägens högsta punkt.

”Där ska vi bo över”, sade jag. Den härliga Tråastølens fjällstuga på Hardangervidden levde kvar i mitt minne.

”Det finns ingenstans att bo där”, sade vägboken. ”Men det finns i Vålåsjø, 11 kilometer längre fram – och nästan lika högt.”

Nu längtade jag verkligen efter att få natta. Och redan innan vi hade kommit till Fokstua så stod där minsann vid vägkanten en stor skylt mot ‘Furuhaugli turisthyddor’. Slarviga vägbok – fast det här kanske hade öppnats i förrgår.

Jag svängde in till höger utan att ens fundera på saken. Det är bara när man inte behöver någonting som skyltar och reklam längs vägarna ser så gräsligt ut.

Hyddorna låg bland småbjörkar på fjällplatån bara en kilometer upp från vägen, och de såg verkligen fina ut i liggande timmer. Redan innan vi hade sett en människa hade vi valt ut i vilken stuga vi ville bo.

Fast vi behövde ju mat också, men om de inte serverade någonting så kunde vi ju alltid köra ner till Dombås och äta, för där fanns det allting. Men det var häruppe i friden som vi ville sova.

Jovisst, det gick så bra så! De hade restaurang – de kallade det inte matsal som på de tidigare hotellen – och de serverade ‘god husmanskost’. Jag kunde inte översätta det begreppet för Ed – inte förrän åratal senare när vi hade upptäckt matställen listade med ett rött R i den franska Michelinguiden. Det röda R:et betydde att de serverade fransk husmanskost, och den visade sig vara den gudomligaste mat som fanns någonstans, oändligt överlägsen den konstiga maten på de stjärnmärkta restaurangerna. Och likadant här i Norge – ingen lyxmat kunde slå ‘god husmanskost’ på fingrarna. Och här på Furuhaugli var den toppen.

Vi fick oss anvisade en halv stuga för 21,50 kronor. Vi kunde ha fått en hel stuga för 36, men alla stugorna var inredda med två separata rum, så det vore ju meningslöst. När jag liksom undrade varför vi skulle välja en hel stuga så kom tanten med argumentet att det kunde vara tystare. Nej, det slog jag bort med att så länge det inte låg någon domkyrka alldeles intill så gick det alldeles utmärkt med en halv stuga. Och så blev det, för hon hade ingen domkyrka att erbjuda.

Published in: on 2011/02/14 at 08:23  Kommentera  

Inlägg 1.059: 17 jul 1967

Sommarblomsterängsromantiken

Slådalsvägen var en mycket bra väg. Grusväg förstås, men en bit bredare än de flesta rikshuvudvägar som vi hittills hade kört på. Den var rak och rentav snabb. Och därmed var den förstås tråkig.

”Jag är glad att jag tog dig till Bergen först, för det var mycket roligare vägar därute än den här”, sade jag urskuldande.

”Vad står det här?” frågade Ed och pekade på någonting på kartan. Jag saktade in och stannade bilen. Vad var det han pekade på? Jo, det stod ‘Gudbrandsdalen’ som ett 50 kilometer långt ord som passerade rätt över Slådalsvägen. Det kände jag till som namnet på Norges paraddal, men jag visste ingenting om den. Och just nu när vi så sakteliga körde upp på en bergsås så var vi i själva verket mitt i en dal! Jag tog en bild genom mitt bilfönster av Gudbrandsdalen precis där vi hade råkat stanna, rätt under dess namn på kartan.

Gudbrandsdalen sedd från Slådalsvägen (1967)

Så här såg alltså Gudbrandsdalen ut på en sommardag. Det var sluttande ängsmark med gula blommor som helt täckte marken. Det var ungefär som när du klickar här:

”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag på förmiddan, då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag, de stodo bugande i par vid par.”

Underbart vackert, blomsterängsromantik, Gudbrandsdalsskönhet. Som allting sådant får den tårarna att trilla så skönt – men det var inte alls en sång som passade in på Ed och mig. Vi var bägge romantiska så det förslog, men vår sorts romantik passade mycket bättre in ute på Trollhagen, med det stormande havet nedanför vid klipporna och det knakande trävirket i huset med musiken däruppe på krönet. Utan att ens tänka på romantik när vi var därute dagen före, så hade jag genast känt en dragning till Griegs boning. Undra på att han kunde skriva så underbar musik!

Gudbrandsdalen! Det var ett kuperat landskap som norrmännen kallade för en dal därför att det inte omfattade några fjälltoppar. Ed och jag pratade litet i den riktningen medan vi fortsatte norröver.

Hela Slådalsvägen tog oss bara en halvtimme – plus en halv evighet för vägavgiften – och så var vi plötsligt på asfalt igen. Den vägen hette nummer 69, och den tog oss på en kvart in till det lilla samhället Dombås, där vi stötte på rikshuvudväg nummer 6, den som skulle ta oss hela vägen till Nordkap.

Nu började det kännas som om det var dags att ta in någonstans, men i Dombås var det för många bilar och för få hus.

”Låt oss köra vidare tills vi ser ett trevligt pensionat ute på landet längs vägen. Här är det så mycket trafik att det säkert finns gott om ställen.”

Jag vet inte vem som sade detta, men vi gav oss genast ut på väg nummer 6.

Published in: on 2011/02/13 at 03:23  Kommentera  

Inlägg 1.058: 17 jul 1967

Vägavgiftsstoppkedjeförsvinnandemysteriet

I Amerika betalade man vägavgift på många ställen, men då fanns det kassörer och också trattar att kasta slantar i och rött ljus som slog om till grönt när maskineriet hade räknat slantarna. Och så fanns det tak över, så lilla handen inte blev våt när den kastade pengarna i tratten.

Den amerikanska sortens vägavgiftsplats (internet)

Jag steg ur bilen och Ed satt kvar medan jag tog en bild av hela vägavgiftsinrättningen. Lustigt nog ser jag nu på bilden att det hade kommit en vit bil från andra hållet – den minns jag ingenting av. Sedan bad jag Ed att sköta om betalningen – sådant hörde ju till hans yrke. Jag skulle fotografera honom när han gjorde det.

Det satt en låda på skyltstolpen. Den hade två avdelningar. Den ena var en låst träbox med en liten springa upptill som på en spargris, och det var där man skulle lägga avgiften. I den andra avdelningen låg det ett block med numrerade kvitton, som man skulle fylla i med blyertspennan som satt fast vid lådan med ett snöre. De hade tänkt på allt.

Ed fyller i vägavgiftskvittot, Slådalsvägen (1967)

”Vad betyder ‘Bomavgift’?” frågade Ed, för det var det första de ville att han skulle berätta på kvittot.  ‘Bil nr’ klarade han av själv, och likaså ‘Namn’ och ‘Adresse’, för jag hade valt en smart man att älska.

Vårt ifyllda vägavgiftskvitto, Slådalsvägen (1967)

Det stod också på skylten att kvittot skulle tas med och bevaras under körningen på vägen för att kunna visas upp vid anfordran. Ed lade bilavgiften på 7,25 kronor i sparbössan och krokade sedan loss kedjan från stolpen och lät den falla till marken. Jag körde bilen till andra sidan, varefter Ed satte fast kedjan vid stolpen igen och klev in i bilen. Och vi fortsatte.

Detta är vad jag minns. Men bilderna spökar till det för mitt minne.

Den vita bilen på den första bilden har jag redan nämnt. Men den kan jag ju ha glömt bort.

Men på bilden där Ed fyller i sitt kvitto finns det över huvud taget ingen kedja. Den ligger inte på marken tvärs över vägen dit jag tycker mig minnas att den föll när Ed hade krokat loss den, och inte heller ligger den i en hög vid den andra stolpen dit han möjligen kunde ha flyttat den så att jag inte skulle behöva köra över den. Kedjan existerar inte. Den har krokats loss från båda stolparna och flyttats utom synhåll för kameran.

Kunde den vita bilen ha varit en officiell bil, vars förare, innan jag plåtade Ed fyllande i kvittot, krokade av kedjan och tog den med sig? Utan att jag såg honom? Och i så fall varför? Nej, något så egendomligt skulle jag med all säkerhet ha kommit ihåg.

Det finns bara en enda vettig förklaring till detta: Det finns gott om troll i Norge.

Published in: on 2011/02/12 at 09:09  Kommentera  

Inlägg 1.057: 17 jul 1967

Vägavgiftsstoppkedjeeffektiviteten

Efter vägens högsta punkt gick vägen helt oväntat utför. För det mesta var den inte alls krokig och brant utan följde lugnt en porlande bäck som flöt ganska rakt fram, och efter någon timme eller så kom vi till Lom nere på 350 meters höjd. Det trista vädret hade gett med sig, och solen tittade fram här och där.

Den konstbevattnade dalen vid Lom (1967)

Det var inte vädret som hade förbättrats – det var vi som hade kommit till Norges torraste dalgång, och där var man tvungen att använda konstbevattning på åkrarna. Vi hade nog inte lagt märke till detta om inte Ed hade inhämtat denna visdom ur vägboken. Han fann också att Lom hade en stavkyrka från medeltiden. Men nu var vi så utstavkyrkade att vi bara stannade framför den och tog en bild – den var verkligen vacker – men brydde oss inte om att gå fram och se om den var öppen.

Stavkyrkan, Lom (1967)

I stället tankade vi bilen, för det var nödvändigt. Vi fyllde på med 28,3 liter bensin och betalade 25,20 kronor för det. Sedan fortsatte vi österut på väg nummer 15, och den var så rak och fin att det gick undan trots att det var en grusväg. Den löpte bredvid en lång smal sjö, och nu var det soligt nog att uppskatta det.

Ed upptäckte på kartan att för att komma till stora vägen mot Trondheim skulle vi bli tvungna att göra en jättekrok. Från nästa ort, Vågåmo, skulle vi få köra 38 kilometer söderut tills vi kom till stora vägen mot Trondheim och sedan lika långt norrut på den för att då vara bara tio kilometer öster om Vågåmo. Men kartan visade att det fanns en liten väg från Vågåmo som gick rätt norrut, parallellt med stora Trondheimsvägen, och sedan skulle det vara bara en kort bit över till den.

Det lät så spännande att jag var tvungen att stanna bilen och kolla vad han hade sagt. Och han hade alldeles rätt! Den lilla vägen var rak på kartan och gick precis i rätt riktning, så den skulle vi då ta.

Innan vi svängde in på den vägen frågade vi folk i Vågåmo om vägen var körbar. De sade att Slådalsvägen, som den hette, var fin, men att den var privatägd och att man fick betala för att köra på den. För min del kändes detta som en bra garanti för att vägen var framkomlig.

Och minsann! En stund senare hängde det en kedja tvärs över vägen med små gråsmutsiga tygbitar i – vilka inte alls fick kedjan att synas bättre. Den hängde en meter upp mellan två metallstolpar, och på den högra stolpen satt det en skylt om att det var en vägavgift på 10 norska kronor för bil och 5 för motorcykel. Det stod ingenting om vad det kostade vare sig om man kom gåendes eller ledandes en ko, så det hade nog varit gratis.

Vägavgiftsstoppkedjan, Slådalsvägen (1967)

Published in: on 2011/02/12 at 08:52  Kommentera  

Inlägg 1.056: 17 jul 1967

Sognefjällshögsommarupplevelsen

Det var jag som först såg den varma korvgubben i Luster. Mitt i sommaren, mitt på en vardag, mitt i en liten by, där stod han och sålde sina rykande varma pölser. Och när jag såg detta fick jag, proppfull med mat från den överdådiga frukosten, en oemotståndlig lust att äta en av dem. Trots att jag aldrig annars åt varm korv. Jag frågade inte ens Ed vad han tyckte – jag bara stannade bilen. Han tyckte att jag inte var klok och gick med mig ut för att kontrollera vad jag tänkte ställa till med. Åh, den doftade gott, den var tjock som en falukorv – nåja, kanske inte fullt – och den fick massor av senap och ketchup ovanpå. Ed tittade mycket ogillande på mig under processen, och skakade på huvudet när korvgubben tittade i hans riktning.

Jag tog en bit av korven, och den smakade härligt: ”Ta en liten bit”, bjöd jag Ed.

”Nej”, protesterade han och slog ifrån sig. ”Nåja, en liten bit då.”

Sedan köpte han en egen korv. Vi mådde mäkta gott i Luster!

I bilen talade Ed om för mig att det var ett mycket varmt klimat i den här djupa fjorddalen. Det stod i vägboken att man hade odlat tobak här.

”Nej, inte i dag”, protesterade jag. ”I dag äter jag bara varm korv.”

Längst in vid fjorden låg byn Skjolden, och där började bergsklättringen. Efter 17 kilometer av hårnålskurvor och branta backar var vi uppe på 1.000 meters höjd, och efter ännu två doser av kurvsektioner var vi i ett rent fjällandskap. Vi var nu på Sognefjället, och nära vägens högsta punkt på 1.450 meters höjd stannade vi och tog några bilder mot söder på vinst och förlust. En blev god nog att ta med här, och på den ser du glaciären Fanaråken på 2.050 meters höjd. I nedre högra hörnet ser du också en liten bit av vår riksväg nummer 55.

Vår utsikt mot glaciären Fanaråken, Sognefjället (1967)

Det var rent kallt ute på fjället, särskilt när man stirrade på en glaciär, men det kändes mindre rått än när vi steg ur bilen för att köpa korv nere vid fjorden. Det var egendomligt, för det var allt annat än hög luft. Allt såg kallt och dött ut, men det fanns levande natur trots kölden. Marken var täckt med krypande enbuskar eller något liknande, och de såg ut så här när man tittade ner på marken där man gick.

Krypande enbuskar på marken uppe på Sognefjället (1967)

Men här är en bild som vi tog åt ett annat håll inte långt från den förra, och på den tycker jag mig se ett litet lättande molntäcke. Kanske det verkligen var mindre rått och inte bara kändes så?

Snöfält vid vägens högsta punkt på 1435 meter, Sognefjället (1967)

Och nu till vägbokens 4½ centimeter breda och 3½ centimeter höga skiss på vilken jag tycker mig se samma utsikt som på mitt eget fotografi. Titta på hela fotot här ovanför och säg sedan att jag inte hade fotograferat precis det som syns i den övre högra fjärdedelen skissen härinunder!

Vägbokens skiss av vägens högsta punkt på Sognefjället (bokillustration)

Published in: on 2011/02/12 at 02:33  Kommentera  

Inlägg 1.055: 17 jul 1967

Barnfotograferingsenkelhetsförklaringen

Efter att båtarna hade separerats från varandra lade vi kursen österut på Sognefjorden. Ed, den inbitne människofotografen, tog en bild av en liten medpassagerare uppe på däck.

Liten medpassagerare på färjan Innvik (1967)

Han berättade för mig senare på resan att han fick en sådan kick av att fotografera småungarna här, när de var helt intagna af den där konstigt svarta människan med den lilla kameran med två linser. Hela denna uppenbarelse var ju något helt nytt för dem. Och spännande. Ed hade aldrig upplevt något liknande. I Amerika var ungarna antingen helt likgiltiga, eller också sprang de sin väg om de hade fått lära sig att negrer var farliga. Här var det i stället något underligt som de upplevde för första gången.

Färjan kom till Kaupanger omkring klockan 11. Vi var, i motsats till alla andra på båten, mätta och belåtna när vi körde i land och gav oss iväg. Jag hade just tittat på kartan för att få ett begrepp om hur landet låg till och funnit att vi, som var på väg från sydväst mot nordost, nu korsade rikslandsväg nummer 5 som gick från sydost till nordväst. Vi mötte femman vid färjeläget i Kaupanger och sedan var våra vägar förenade i 11 kilometer, tills femman gav sig västerut längs Sognefjorden och vi upp mot fjällen i nordost på väg nummer 55. Om jag inte hade sett på kartan hade jag varit helförvirrad, hur mycket Ed än hade försökt förklara detta för mig.

Han hade väg nummer 55 under full kontroll, trots att vägboken beskrev den i andra riktningen. Vi svängde in på vår nya väg i den lilla byn Sogndal, som låg längst in vid sin egen smala arm av Sognefjorden. Det var förstås en grusväg, som för det mesta var rätt välhållen, och Ed läste att den var stängd på grund av snö varje år från oktober till juni. Alltså fram till för några veckor sedan. Man ryste till.

Vi hade det gott inne i bilen, men det var en rå dag med tunga moln överallt. Vi skulle ge oss upp på en fjällplatå igen, och nu i detta väder! Ja, bara det inte började snöa så skulle det väl gå bra. Jag hade aldrig varit road av att köra bil i snö och is. Jag hade inte kollat om det fanns snökedjor i bagageluckan där framme, men det spelade ingen roll, för jag hade ändå ingen aning om hur man satte på dem.

Vägen slingrade sig fram längs Lustrafjorden, också den en del av Sognefjorden, och Ed sade att vi borde stanna till i byn Næs, för där skulle man kunna se Feigumforsen tvärs över fjorden. Det var ett av Norges högsta fritt fallande vattenfall – 235 meter. Jo, nog såg vi det på några kilometers håll, men det hade inte mycket vatten, och i det här vädret var det otänkbar med ett fotografi.

Published in: on 2011/02/12 at 01:25  Kommentera  

Inlägg 1.054: 17 jul 1967

Båtbytesbalansgången

På ett ställe blev vi varse lösningen på en del av problemet som vi tidigare hade haft beträffande tillgängligheten till dessa små lantgårdar halvvägs uppe på fjället. Vi såg en brygga rätt nedanför en gård med en brant linbana däremellan. Längst ner vid bryggan hängde det i linan en vagn som närmast såg ut som ett litet lastbilsflak, och på den stod det några femtioliters mjölkflaskor av metall. Det var uppenbart att bonden däruppe hade mjölkat sina kor på morgonen och sedan vevat ner de fyllda flaskorna till sin brygga, dit en mejeribåt efterhand skulle komma och hämta dem – och då troligen också ställa tillbaka gårdagens tömda flaskor i linbanevagnen. Finurligt! Fast hur kom bonden själv ner till bryggan när det behövdes???

Nærøyfjorden mynnade ut i den stora Sognefjorden, som hade grenfjordar åt alla håll, var och en med ett färjeläge längst in. Färjor kom ut från dessa olika småfjordar och möttes samman mitt i Sognefjorden så att passagerna där kunde välja vilken fjord de ville komma till. Det fanns bara branta stränder och ingen hamn där färjorna kunde lägga till för dessa omstigningar. Och ändå gick det väldigt smidigt för fotpassagerarna, de som inte hade en bil med sig. Färjorna lade sig helt enkelt mitt ute i den breda Sognefjorden sida vid sida, ibland även tre eller fyra färjor. Här ser du från vår båt ute på Sognefjord två andra färjor intill varandra. Några av passagerarna på vår båt ville byta här för att komma dit de skulle.

Nära en annan färja mitt ute i Sognefjorden (1967)

Snart nog låg tre färjor sida vid sida, och då kunde folk byta båt lika lätt som de bytte tåg på en station. De som var på väg till Kaupanger som vi stannade kvar, men de som i stället ville komma till orterna dit de två andra båtarna gick, ja då steg de bara över till rätt båt. Och vi fick några passagerare till Kaupanger från de andra färjorna. För att komma till sin bytesbåt fick några alltså gå tvärs över den färja som låg däremellan. Det lades breda landgångar med räcken mellan båtarna, så bytet var varken besvärligt eller riskfyllt.

Nästan redo för passagerarutbyte, Sognefjord (1967)

Jag själv hade erfarenhet av detta från förra gången – just efter mitt nyckelförlustdrama i Gudvangen. Jag bytte då till en färja till Lærdal – längst in i Sognefjorden – och det gick an för mig att leda min skoter över landgången till grannbåten. Den lilla skotern blev då både tung och otymplig och gjorde detta till en intressant balansgång. Varken besvärligt eller riskfyllt – ha!

Från båten just före Lærdal den gången år 1961 tog jag en aftonbild som blev till det vackraste naturfotografi som jag någonsin har råkat ta. Lägg märke till att spegelbilden i vattnet innefattar mera än den rättvända delen ovanför!

Min aftonblid av Lærdal från färjan dit (1961)

Published in: on 2011/02/11 at 09:44  Kommentera  

Inlägg 1.053: 17 jul 1967

Frukosttillgångshemligheten

”Nej, det är för tidigt, kom igen nån gång om en halvtimme eller så”, viftades vi bort av en helt ointresserad servitris. Ja, det här var då inget vidare, tyckte vi och gick upp på däck igen och beundrade den vilda naturen. Vi tänkte gå in i den trevliga däckssalongen och äta en muffin eller två, bara trängseln därinne hade gett sig, men just nu hade vi det skönare ute på däck. Eja att det hade varit litet sol uppe på bergstopparna också! Inte för att några solstrålar skulle ha kunnat tränga ner till oss i den här lilla smala fjorden

Vi gick fram och tillbaka mellan babord och styrbord hela tiden för att inte missa någonting på fjällsidorna. Det låg egendomligt nog lantgårdar här och där på små naturliga avsatser mitt på bergens branta sidor, och hur människorna däruppe kunde undvika att ramla ner var helt oförklarligt. För att inte tala om hur i all världen de bar sig åt för att komma dit. Den här bilden är inte från Nærøyfjorden – de stugor vi såg på bergssidorna var mycket mindre än dessa.

Lantgård på en fjordväggsavsats (internet)

Vi var nu så hungriga och salongen fortfarande så packad att vi i alla fall begav oss ner till sjukhuskafeterian igen. Där fanns det inga matgäster nu heller, men en sak gjorde att det inte alls såg så trist ut därnere. Ett av långborden var dukat med vit linneduk för två personer, och hela detta stora bord var nu fyllt med allt som ingår i en komplett norsk frukost.

”Välkomna tillbaka”, hälsade oss den tidigare så ointresserade servitrisen, ”och väl bekomme”. De hade minsann tagit vår titt tidigare som en fast bokning för frukost!

Jag skulle ha kunna räkna upp allt som stod där, men du kan lika gärna se det själv på den här bilden, där Ed sitter och smörjer kråset. Mina hornbågade glasögon ligger på bordet för att markera min närvaro.

Ed vid vårt frukostbord på färjan Innvik (1967)

”Får det lov att vara ytterligare en skiva ost?” – jo, det vad så man uttryckte sig år 1967.

Vi åt upp alltihopa och det hade troligen ingen gäst någonsin tidigare gjort, men vi talade om för dem att vi hade kört från Bergen klockan 03.00 och inte fått något att äta sedan i går. Nu var allt så kärt och rart därnere, och gott och fyllande. Och det gjorde att det blev litet hemtrevligt också. Vi kastade en tanke på muffinätarna däruppe och en nöjd blick på bordet härnere. Vi betalade 90 öre var för denna kungliga måltid, precis dubbelt så mycket som de andra för sin muffin.

Efter frukosten rörde vi oss återigen på båten, helst ute på däck. Det var för rått för att sitta stilla, men det var skönt att vara utomhus. Och man såg ju så mycket hela tiden. Här är en något för ljus bergvägg med en mås framför, och såpass brant var det överallt.

Strandkanten och mås längs Sognefjord (1967)

Published in: on 2011/02/11 at 09:07  Kommentera  

Inlägg 1.052: 17 jul 1967

Språkkunskapsutspisningsalternativsavslöjningsfördelarna

Av denna emotionellt starka upplevelse blev jag för resten av livet noga med vad jag lade i mina fickor och hur jag lade det . Ensamma nycklar lägger jag aldrig i fickan, och jag använder en enda nyckelring för alla nycklar som skall bäras med, husnyckel, bilnyckel, bankfacknyckel, allt. Det går att hålla reda på en nyckelsamling men inte två. Och lär man sig den läxan så som jag i Gudvangen så sitter det i. Jag glömmer aldrig Gudvangen. Och nu var jag tillbaka där.

Färjan visade sig vara ett rätt stort fartyg, och det var många bilar som nu hade samlats på kajen, och dessutom stod där två bussar. Alla hade kommit hit för 08.00-avgången, och vi var nog de enda som bara hade kommit hit på guds försyn och hoppats på en rimlig väntan. Vi kunde naturligtvis ha ringt för att få uppgift om avgångstiden i förväg och sedan jäktat med eld i stjärten för att komma i tid, men det var allt bra mycket skönare att bara komma och bida sin tid och låta slumpen avgöra hur lång väntan det skulle bli.

Vår färja Innvik anländer, Gudvangen (1967)

Vår bil släpptes ombord först, till och med före bussarna, och bildäcket blev inte ens halvfyllt. Men det var gott om folk överallt, mest utländska turister av den bussresande sorten. Ed och jag var förstås ute på däck och njöt av naturens skådespel. Nærøyfjorden var hiskligt smal, på sina ställen bara 400 meter bred med 900 meter höga bergväggar på bägge sidorna. Nærøydalssträckan, inkluderande Stalhemsklyftan och fjorden, ansågs enligt vägboken vara en av Europas mest spännande resvägar.

Jag hade lagt märke till ett litet officiellt meddelande fastsatt bakom glas ute på däcket. Det såg lika intressant ut som inspektionscertifikatet på väggen inne i en hiss, så jag kände mig nödsakad att titta på det. Det var skrivet enbart på norska, så för de flesta passagerarna, inklusive min egen hjälplösa Ed, var det en helt oanvändbar väggprydnad. Men för en nyfiken polyglott som mig kom den att bli till en högst oväntad nytta.

”Titta här”, sade jag till Ed, ”här står det att det serveras kaffe och muffin för 45 öre vid borden uppe i däckssalongen”, och minsann kunde vi se in genom fönstren hur tanterna satt i långa rader och åt sina muffins, ”och att det serveras en full norsk frukost för 90 öre i matsalen två trappor ner.”

”Var är trappan?” ville Ed genast veta. Han var hungrig, och så var jag. Vi gick ner till bildäcket och sedan en trappa till, och där fanns en liten tom matsal med ett halvt dussin långbord för åtta personer, och den såg lika trivsam ut som en personalkafeteria på ett sjukhus.

Published in: on 2011/02/11 at 08:31  Kommentera  

Inlägg 1.051: 17 jul 1967

Gudvangensökeriet

Jag gick med darrande knän fram och tillbaka, fram och tillbaka på kajstrimlan mellan skotern och slutet, varje gång långsammare och noggrannare, böjde mig ner och krafsade överallt, särskilt på och under småbuskar och maskrosor, men nyckeln fanns ingenstans.

Vad skulle jag göra? Nyckeln hade ingenting med motorn att göra – den låste bara styrinrättningen. Jag kunde köra min skoter fint utan nyckel, om jag var nöjd med att färdas i en fyra meters cirkel – ville jag se andra delar av världen så behövde jag nyckeln. Och nu hade jag ingen nyckel.

Kanske det fanns en verkstad här som kunde skära bort låset, men Gudvangen var på tok för litet för det. Någon med ett svetsaggregat? Jag kunde naturligtvis baxa skotern ombord på båten med litet hjälp och hoppas på att det fanns en bensinmack på andra sidan som kunde hjälpa mig. Jag var i full panik. Den här underbara resan som kom att sluta med denna katastrof!

Och så gick jag en gång till och snokade under varje grässtrå på min lilla promenadrutt. Satte mig på en sten, kanske jag snyftade till litet, kanske jag knäppte händerna och bad högre makter om hjälp. De hörde mig inte. Jag gick bedrövad, ensam, förlorad och ledsen tillbaka till min skoter och satte mig på den.

Men som jag satt där kom jag på att om jag bara satt där fanns det ingen chans att något underverk kunde inträffa. För det måste jag aktivt medverka, så jag gav mig av igen, en meter i taget, först till vänster och sedan till höger, och så vidare nästa meter. Allt jag hade var tid och envishet. Jag kämpade mot mycket höga odds, men jag hade ju en teoretisk chans kvar.

Och när jag med tån puffade till ett litet ogräsblad som växte alldeles platt på marken, så glimmade det till av någonting. Där låg nyckeln och bara vilade sig. Hade legat där hela denna morgon i timmar och bara mått gott, medan jag passerade förbi om och om igen, upplöst av förtvivlan.

Jag minns än i dag hur knäna bara vek sig och jag sjönk ner på marken, och jag satt där och bara grät i min ensamhet, kramande nyckeln i min hand. Jag kände mig oerhört sårbar, och det tog lång tid för min förtvivlan att övergå till glädje, och under den tiden var jag helt tillintetgjord, bara dödstrött.

Men efterhand lugnade jag mig och blev någorlunda normal igen. Jag måste ha tagit upp min näsduk ur fickan av någon anledning och nyckeln med den. Hur den hade krupit in under bladet skulle jag aldrig komma att förstå.

Published in: on 2011/02/06 at 00:45  Kommentera  

Inlägg 1.050: 17 jul 1967

Skoternyckelavsaknadspaniken

Vi gick in på kontoret och köpte färjebiljetterna. 10,50 kronor för bilen var litet mera än för den förra färjan och 9,05 kronor per person var mycket mera – men här skulle vi bjudas på en seglats på nära tre timmar.

Vår bilbiljett för färjan Gudvangen – Kaupanger (1967)

En av våra personbiljetter för färjan Gudvangen – Kaupanger (1967)

Lägg märke till nynorskan på biljetterna. Det var språket här på Västlandet, och egendomligt nog var det för svenskar lättare att förstå när de hörde det, men svårare att förstå när de läste det. Jag själv har lyckligtvis aldrig haft några svårigheter med norska språket.

Av Gudvangen har jag ett mycket starkt minne. När jag var här ensam på skoter sex år tidigare och precis som nu skulle ta färjan härifrån, då fick jag vänta betydligt längre, säkert i tre eller fyra timmar. Den stora asfaltplanen vid färjeläget fanns inte alls år 1961 – bilarna köade på grusvägen i en enda lång rad. Den här lilla 3½ centimeter breda och 4½ centimeter höga skissen ur vägboken ger en rätt god bild av hur mycket enklare färjeläget såg ut vid den tiden.

Vägbokens skiss av färjeläget i Gudvangen (bokillustration)

Var skulle jag ställa min skoter? Det spelade ingen roll – motorcyklarna fick stå och vänta vid sidan medan bilarna körde ombord, och besättningen lät dem komma ombord där de passade in bland bilarna. Så jag körde undan skotern åt vänster och ställde den bland litet ogräs en bit vid sidan och låste den. Jag hade timmar på mig innan båten kom.

Längs den lodräta bergväggen omedelbart till vänster om fjorden hade det byggts en kaj i form av en fem meter bred platt remsa mark mellan berg och kajkant. Den sträckte sig några hundra meter bortigenom och ledde ingenstans. Den var helt oanvänd och överväxt med småbuskar och ogräs utom i en smal strimla uppgånget grus i mitten, kanske av folk som kom hit för att stå och fiska – eller av folk som väntade på färjan och inte ville sitta och sova i sin bil. Men jag var där alldeles ensam – jag kom att förvalta den lilla stigen helt för egen räkning ända tills färjan kom.

Jag gick där fram och tillbaka några gånger i mina funderingar, hade ingenting att göra, tittade på klockan, vände där den byggda kajkanten slutade och det blev bara stenar och alger kvar, och så gick jag fram och tillbaka igen – och upptäckte plötsligt att jag inte hade skoternyckeln i min ficka. Panik! Jag gick igenom mina fickor tre gånger, gick sedan raskt tillbaka till skotern och letade omkring den överallt. Ingenting. Det var en liten förkromad nyckel, platt och inte mer än tre centimeter lång, och med en liten nyckelring, på vilken det hängde något annat och dinglade, kanske en nyckel till skoterns förrådslucka. Och detta fanns inte längre.

Published in: on 2011/02/06 at 00:31  Kommentera  

Inlägg 1.049: 17 jul 1967

Lutningsrekordlandsvägsavklarandet

Efter körningen på den lilla, smala och krokiga vägen var vi efter Voss åter på vägar av bättre klass. Väg nummer 54 norrut bar uppåt, och på en halvtimme körde vi från 50 meters höjd upp till 250. Där, i Vinje, kunde vi fortsätta norrut till en färjehamn eller svänga in på en annan väg, nummer 570, åt nordost mot en annan färjehamn, Gudvangen. Just den här vägen hade jag kört på min skoter några år tidigare, så jag visste vad vi gjorde.

Jag valde Gudvangen. Det var också en bra väg – grus förstås, missförstå mig rätt – och Ed läste för mig ur vägboken att den skulle vara landets brantaste allmänna landsväg med en största lutning på 1 meter på 5, vilket liksom överensstämde med mitt minne.

Strax efter Vinje tog Ed en bild över sjön Oppheimsvattnet direkt från bilen. Fastän jag hade stannat bilen för att ge honom en stadig bild, så märkte han inte fåren i förgrunden förrän han hade fått tillbaka de framkallade bilderna. Det gick får omkring hur som helst och betade, ibland även på vägen – jag kunde inte minnas att jag någonsin hade sett sådant i Sverige.

Oppheimsvattnet (1967)

En stund senare passerade vi ett lyxhotell alldeles till höger om oss. Det låg uppe på högsta punkten, 350 meter över havet, och balanserade på kanten av Stalheimsklyftan, som stupade rätt ner till Nærøydalen nästan på havsytans nivå. Och den klyftan skulle vi nu köra ner i på en väg som var över 100 år gammal och som hade ‘minst 13 hårnålskurvor’, allt detta enligt vägboken.

Så här såg det ut när vi tittade ner i dalen. Du kan här också se bredden på vägbanan och hur det helt saknades skyddsstaket vid sidan. Som synes hade den här vägen till Gudvangen redan skyltats som E68 i det nyskapade systemet med Europavägar för genomfartstrafik.

Stalheimsklyftan och Nærøydalen (1967)

Körningen ner blev oförskämt oäventyrlig efter denna skrämmande utsikt, och efter en stund hade vi nått vägens ände, Gudvangen. Härifrån måste man ta en färja, som bara gick några få gånger om dagen. Det var litet oroande att det inte stod en enda bil parkerad i kön för ombordkörning. Hade vi just missat en färjeavgång? Klockan var bara 07.30.

Vi parkerade bilen längst fram i parkeringsfil nummer 1 längst till höger. Genast kom det en bil till och placerade sig rätt bakom oss. Vi stod uppenbarligen på rätt plats, och nu kändes det inte längre så ödsligt. Jo, de i bilen bakom oss visste att det skulle gå en färja klockan 08.00. Så allt ordnade till sig. Detta att stiga upp mitt i natten var en gudagåva – man hann ju med så otroligt mycket mera! Ed satte sig som bilförare för den här bilden. Men han körde inte. Han kunde inte. Bilen var handväxlad.

Ed i vår bil främst i färjekön, Gudvangen (1967)

Published in: on 2011/02/05 at 22:39  Kommentera  

Inlägg 1.048: 17 jul 1967

Vossvägvalsvisheten

Nu började vår etapp nummer två, från Bergen till Trondheim, och här är den eleganta kartbilden på omslagspapperet.

Vår körning från Bergen till Trondheim (1967)

På morgonen tittade vi tillsammans på kartan och i vägboken för att enas om en körplan. Under alla omständigheter måste vi köra tillbaka till Trengereid, fast nu valde vi att köra ut ur Bergen norrut och runt bergsområdet på en mindre väg.

Sedan gällde det vad vi skulle göra efter Trengereid för att komma till nästa större ort, Voss. Vägbokens enda beskrivning skulle tvinga oss att köra tillbaka på samma väg ända till Kvanndal, men nej, inte samma väg igen! Vi kunde undvika detta genom att i Trengereid välja väg nummer 13 direkt till Voss, men det var en liten väg.

Vägboken sade att ‘väg 13 leder genom Bergsdalen och över bergen till Voss. Den kan bara rekommenderas för mindre bilar och erfarna bilförare.’ – Vår Volksvagen var en ‘mindre bil’, vad än färjebolagen tyckte, och jag utnämnde mig till ‘erfaren bilförare’. Ed skulle få klara sig utan vägbok ett tag och bara ha kartan att gå efter, men för att få omväxling och nytt sceneri fick vi väl vara litet djärva.

Körplanen var alltså uppgjord och på fastande mage gav vi oss iväg klockan 03.15. Den lilla norra vägen ut ur Bergen gick fint. Det fanns inga andra bilar ute vid den tiden. Noll.

Vid Trengereid svängde vi av till vänster, och det var faktiskt en asfalterad väg fram till nästa by, men sedan var det slut med den lyxen. Vi hade nu igen sällskap med järnvägen, som vi hade tappat uppe på Hardangervidden – nu hittade vi den i andra riktningen. Vi såg den dock bara då och då, för oftast gick vägen ensam genom miljoner kurvor och backar och längs små sjöar överallt. Efter 84 kilometer mätt från Trengereid var vi i den lilla staden Voss. Nu var vi tillbaka i vägboken.

Ed räknade ihop att vi hade fått köra 127 kilometer från Trengereid, om vi hade följt vägboken tillbaka till Kvanndal och sedan fortsatt hit till Voss – alltså 43 kilometer längre! Vi hade sparat in en hel timmes körning på den norra vägen. Den andra var förstås sensationellt vacker längs Hardangerfjorden, men vi hade ju redan sett den en gång.

Vi tittade slött efter ett öppet fik när vi körde igenom Voss, men det var nästan folktomt så här vid 06-tiden. Magen skrek inte av hunger ännu, fast det skulle ha varit gott med litet någonting. Jag visste dock att vi snart skulle vara på en färja igen, och där borde det finnas frukost. Om det inte hade varit söndag i går så hade vi haft litet i bilen att tugga på, men nu fick det gå utan. Och det gjorde det.

Published in: on 2011/02/05 at 22:08  Kommentera  

Inlägg 1.047: 16 jul 1967

Solnedgångssöndagsstadsstillheten

Vi satte på väckarklockan – för vi fick ju inte sova över middagsmålet. Vi slumrade djupt i flera timmar, ända till klockan 19. Medan vi satt där litet yrvakna, inte helt klara över om det var morgon eller kväll, kom vi överens om att detta med att stiga upp klockan 03 hade visat sig vara så förnämligt att vi skulle fortsätta med det. Jag räknade sovtimmarna och fann att vi behövde ytterligare fyra timmars sömn, och att vi därför skulle lägga oss igen klockan 23. Vi hade alltså fyra timmar på oss nu att se resten av Bergen.

Ed berättade senare för mig att han skrattade åt mig inombords för att jag hade glömt att det snart skulle bli för mörkt ute för att se någonting alls. Bara det att det inte blev det.

Vi knackade på hos vårt värdfolk och gjorde upp räkningen, så att vi kunde ge oss av tidigt. De verkade inte roade av detta arrangemang, men så kom de väl på att ju snarare de blev av med oss desto bättre. Rummet kostade 23,90 kronor som överenskommet var, men nu lade de på 2,15 kronor som tillägg för bara en natts vistelse – men de drog förstås av nyckelpanten på 11,60 kronor som vi hade betalat dem vid ankomsten. Vi såg redan fram emot nästa natthärbärge!

Rumsräkningen, Privatrummet, Bergen (1967)

Vi började med att gå runt i hamnen och välja ut ett middagsställe, och efter maten gick vi omkring i Bergen och såg oss om. Staden var mycket kuperad, vart man än gick, och detta var helt annorlunda än Manhattan. Och vad skönt det kändes att få sträcka på benen efter allt stillasittande i bilen! Man behövde inte gå långt från stadens centrum innan man var i rena småstadsidyllen, som på den här bilden.

Gamla stadskvarter, Bergen (1967)

Klockan blev både 21 och 22, och omkring klocklan 23, när solen bara stod en centimeter över horisonten tog jag en bild av den, med ett romantiskt par sittande på kajen i förgrunden till höger.

Romantiskt par i inre hamnen klockan 23, Bergen (1967)

Jag blev förvånad över att den bilden lyckades. Ed var förvånad över att solen fortfarande hängde med så sent på kvällen, även om han mycket väl visste att detta var midnattssolens land.

Dagens körsträcka var 241 kilometer. inklusive trippen ut till Trollhagen. Vilken dag hade Ed tyckt bäst om? Han funderade en stund: Oslo, resan upp till Hardangervidden, resan ner till Bergen? Nej, alla dagarna hade varit nödvändiga så alla var bäst. Jag insåg skamset att detta var en otillständig fråga.

Eftersom det var söndag hade vi fortfarande inte kunnat ladda upp bilen med reservproviant. Och det fanns inga smörgåsar att äta före starten. Men det skulle säkert gå bra ändå. Och så somnade vi för andra gången den dagen.

Published in: on 2011/02/05 at 08:46  Kommentera  

Inlägg 1.046: 16 jul 1967

Trollhagenupplevelsen

Ett par kilometer söder om stavkyrkan svängde vi in till höger och parkerade bilen. Här ser du mig på den lilla gångbron som ledde fram till Edvard Griegs hem.

Går mot Edvard Griegs hem Trollhagen, Bergen (1967)

Han föddes i Bergen år 1843. Hans far var köpman och också amerikansk vicekonsul, och modern var pianolärarinna. Edvard började spela piano vid 6 års ålder, och redan 15 år gammal antogs han som elev vid musikhögskolan i Leipzig i Tyskland. Han debuterade som pianist i Karlshamn i Sverige år 1861, 18 år gammal.

Edvard Grieg (internet)

Medan han var i Danmark på semester på sommaren 1868 komponerade han sin pianokonsert i A moll. Du kan höra första satsen av den om du klickar här – men jag måste tillstå att den är för bombastisk och krigisk för min smak.

I likhet med många andra skapande artister i Norge, målare och skulptörer, författare och komponister, producerade han sina verk hemma under sommarhalvåret och reste söderut till kontinenten under vintern för att få inspiration och ny energi. Grieg träffade där samman med Franz Liszt och många andra världskomponister, som alla musikaliskt påverkade varandra, och med författare, som Bjørnstjerne Bjørnson och Henrik Ibsen, vilka båda fick tillfälle att inkorporera musik av Grieg i sina litterära verk.

Grieg skrev till exempel musiken till Ibsens poetiska skådespel Peer Gynt med första uppförandet år 1867. Därifrån kan du här höra hans ‘I bergakungens sal’, om du klickar här, och hans sagolika ‘Morgonstämning’, om du klickar här, och även ‘Åses död’, om du klickar här.

Vid 42 års ålder flyttade Grieg in i sitt hus Trollhagen med sin fru Nina, och där blev han mestadels kvar även över vintrarna. Han komponerade inte fullt så mycket på äldre dagar, och efter en lång tids sjukdom dog Edvard Grieg vid 66 års ålder år 1907.

Jag har absolut inget minne av att ha sett Griegs hem inifrån, så det måste ha varit stängt just då. Men vi fick i alla fall vandra omkring där på tomten runt huset som låg på en klipphylla högt över fjorden därnedanför. Utsikten från huset var härlig, men jag tänkte på hur det måste ha stormat där på höstkvällarna.

Utsikten från Griegs hem Trollhagen, Bergen (1967)

Vi gick också ner till havet där nedanför, och där fick jag en bild av Ed på en klippbumling ute i vattnet, troligen också på Trollhagens ägor.

Ed vid fjorden nedanför Trollhagen, Bergen (1967)

Sedan körde vi tillbaka till staden och lade oss att vila en stund på vårt ledsamma rum. Vi hade ju faktiskt varit uppe sedan klockan 03 – men tänk så mycket vi hade upplevt genom att stiga upp så tidigt!

Published in: on 2011/02/05 at 08:24  Kommentera  

Inlägg 1.045: 16 jul 1967

Hamnrestaurangslunchutsiktstillfället

Efter tankningen begav vi oss till järnvägsstationen och rumsförmedlingen där. Vi fick ett privatrum, och genast vid ankomsten dit avkrävdes vi en nyckelpant på 10,85 kronor. Rummet var litet trist, men det var nog nyckelpanten som fick det hela att kännas avigt.

Jag hade en gång många år tidigare varit i Bergen på egen hand, och jag hade då fått för mig att alla restauranger låg på andra våningen i alla de hansahus som omringade den inre hamnen. Så var det fortfarande. Vi valde en på måfå och fick oss en god lunch.

Därifrån hade vi också en fin överblick av hamnområdet, litet ovanifrån men fortfarande tillräckligt nära marken för att känna kontakt med den. Återigen försåg oss vägboken i sin marginal med en 4½ centimeter bred och 3½ centimeter hög skiss av just den inre hamnen i Bergen.

Vägbokens skiss av inre hamnen i Bergen (bokillustration)

När Ed satt där och tittade ut, sade han: ”Det här måste verkligen vara den gamla världen”. Vi hade bilat tillsammans genom många antika städer på kontinenten, den ena mera museal än den andra. ”Här är husen mera verkliga för vanligt folk, och inte dekorationer skapade för turister att komma hit för.” Jag tror att han hade fått tag i en vettig tråd. ”Bergen grundlades redan 1070”, tillade han.

”Hur i all världen vet du det?” undrade den som redan hade varit här en gång och alltså trodde sig veta allt.

”Det stod i vägboken”, förklarade Ed.

Mätta och belåtna strövade vi sedan runt i en timme eller två, både vid hamnen och i de gamla kvarteren där runtikring.

Söndag i inre hamnen, Bergen (1967)

”Nej, nu ska vi ge oss ut till Edvard Griegs hem, för det vill jag gärna se”, sade jag så småningom. ”Här inne stan kan vi traska runt sen hela kvällen”.

Vi gick tillbaka till vår tillfälliga boning och hämtade bilen. Griegs hem kallades Trollhagen, och på vägen dit stannade vi till vid en stavkyrka i Fantoft. Den var helt omgiven av skog, så vi fick gå omkring och söka innan vi fann ett ställe där vi kunde få en vettig bild.

Fantoft stavkyrka, Bergen (1967)

Den här var, i likhet med den i Torpo, från 1150-talet, men den var större och mycket mera dekorerad med drakhuvuden och sådant. Vi gissade att den skulle vara lika tom inuti som Torpo, så vi brydde oss inte om att kalla dit någon tant i filttofflor.

Trollhagen var något helt annat. Om du vill komma i stämning innan jag berättar om vårt besök där, så klicka här för Griegs ‘Bröllopsdag i Trollhagen’, exekverad med en sådan lätthet att den avslöjar en otrolig fingerfärdighet hos den unge pianisten.

Published in: on 2011/02/05 at 07:53  Kommentera  

Inlägg 1.044: 16 jul 1967

Vattenfallsobefintligheten

Skylten gav oss namnet Stendalsforsen, och jag sade att vi skulle skriva till bokförlaget och hjälpa dem med vad de hade missat, så att de kunde hjälpa de arma bilisterna bättre nästa år. Det blev naturligtvis ingenting av med den saken.

Vi ställde undan bilen vid vägkanten och gick upp till vattenfallet. När stigen kom intill fallet hade man ett enkelt järnräcke som säkerhet mot att drulla i och slå ihjäl sig, men annars var det hela ren, oförstörd natur. Man fick skrika för att göra sig hörd.

Ser liten ut bredvid Stendalsforsen, Norheimsund (1967)

Stigen med räcket fortsatte in emot vattenfallet, och det fanns gott utrymme för oss att gå rätt under fallet till andra sidan utan att ens bli beskvättade av vattnet som rasade ner några meter längre ut. Vi tog våra bilder helt utan kontakt med varandra, för vi kunde inte höra ett ord i allt vattendundret.

Ed är väl skyddad under Stendalsforsen, Norheimsund (1967)

Jag stod under själva vattenfallet och tog en bild rätt utåt och fick då undersidan av det fallande vattnet på halva bilden och den fina utsikten över dalen på andra halvan. Detta var för mig en makalös upplevelse.

Utsikten från inunder Stendalsforsen, Norheimsund (1967)

Småungarna på den här bilden bodde förstås i husen däromkring och måste ha varit vana vid att jämt se turister gå upp till vattenfallet, men de hade aldrig sett en turist som såg så konstig ut som den här, så Ed fick en bild av dem alla uppställda på linje utan att alls ställa upp dem. Han hade allt sina gudsförlänade fördelar.

Lokala småungar, Norheimsund (1967)

Vägen hade nu övergett sitt sällskap med fjorden och gett sig av rätt inåt land. Strax efter Stendalsforsen blev det vild natur med branta stup och hoppande bäckar. Ända fram till Bergen gick vägen av nödtvång genom många små tunnlar. Naturen var otroligt komplicerad med omöjliga berg och bottenlösa fjordar i alla riktningar, en vägbyggares nattmara – eller, kanske rättare, hans yrkesdröm.

Från Trengereid blev det återigen asfalt, nu in till Bergen. Vår väg nummer 7 svängde söderut ner till Nesttun och sedan norrut in till Bergen – jag ser på nyare kartor att stora vägen i dag har omlagts, så att man tar en sväng norrut för att sedan köra söderut in i Bergen. Två lösningar på samma problem: ett bergsmassiv rakt i vägen för den som vill köra rätt in till Bergen från öster.

Det första vi gjorde i Bergen var att tanka vår trogna lilla – förlåt, medelstora – bil. Den ville ha 23,5 liter bensin och slukade 20,30 kronor för det. Klockan var 11.30, vi hade kört 306 kilometer sedan senaste tankningen i Gol, och 201 kilometer sedan vi startade klockan 03.40 från Dyranut för 7 timmar och 50 minuter sedan. 38 kilometer i timmen, om vi borträknar 2½ timmar för färjan och väntetiden.

Published in: on 2011/02/05 at 06:39  Kommentera  

Inlägg 1.043: 16 jul 1967

Överfärjningsfartygsspecifikationsdatatillgången

Färjan hade gott om plats i fjorden att svänga runt innan den backade in till färjeläget i Kvanndal, så att vi alla kunde köra våra bilar framåt och därmed bekvämt komma av båten akterut.

Avkörning från färjan Skånevik, Kvanndal (1967)

Given alla de resurser som internet i dag erbjuder har jag just nu i skrivandets stund hittat vår m/s Skånevik. Fartyget hade byggts på ett norskt varv år 1967, och det hade alltså gått i trafik på sin höjd i några månader när vi erbjöds att få provåka det. Dimensionerna  var 44,31 meter gånger 9,91 meter gånger 3,65 meter. Avser det sista måttet hur djupt det gick under vattenytan, månntro? Två dieselmotorer med en effekt på 671 kilowatt. Högsta fart 12 knop. Tog upp till 350 passagerare och 27 bilar. Kom att säljas år 2004 som museifartyg och återfinns troligen i hamnen Skånevik nära Bergen. Här är ett fotografi av fartyget som beledsagade uppgifterna.

M/S Skånevik (internet)

Så snart vi hade kört av Skånevik och befann oss i Kvanndal, svängde vi till vänster in på vår väg nummer 7 mot Bergen. Och den var asfalterad. Ed var inte begeistrad.

”Jag tror att det måste vara skönt för dig som kör”, sade han. ”Men jag var van vid gruset – det var så inte-Nya-York att jag faktiskt saknar det.”

Den underbara vägen slingrade sig fram nere vid fjorden med en kilometerhög fjällsida på insidan. Man behövde inte tänka på korsande trafik. Och när vi hade passerat samhället Ålvik en kvart senare slutade alfalteringen och Ed fick njuta hejsan landet igen. Men grusvägen här var lättare att köra på är uppe på högfjället:  inget löst grus och betydligt mera utrymme för bilmöten.

I en vägkorsning i samhället Norheimsund ville min kartläsare att vi skulle stanna och ta en bild. Det var faktiskt en vacker idyllisk utsikt över en havsyta som var så stilla och blank som en trädgårdsdamm , och Ed fick en riktigt vacker bild.

Fjordutsikt, Norheimsund (1967)

”Ser du vattenfallet där borta? Det ser ut som om det föll rätt ner på huset där inunder!” utbrast jag. Jag sade inte vad min första tanke var, att genast köra dit och rädda människoliv. Det låg strax till höger om vår raka väg ditåt, och Ed tittade frenetiskt i sin vägbok men fann ingenting.

”Det måste ha kommit till sedan boken trycktes, för det finns inget vattenfall här”, sade han auktoritativt.

Allt eftersom vi kom närmare blev vattenfallet allt mäktigare, och tack och lov så makade sig huset undan åt höger och var nu utom direkt fara. Det stod en oansenlig skylt vid en gångväg ditupp, men det fanns ingen ordnad parkeringsplats.

Published in: on 2011/02/05 at 06:21  Kommentera  

Inlägg 1.042: 16 jul 1967

Färjeöverfartsbilkörningsuppehållstillfället

Klockan var 05.15 och det var söndagsmorgon. Jag hade kört bil i ett par timmar, och därför var all form av dagsrytm helt upp och ner. Jag var inte van vid dessa klockslag. När jag en gång i tidernas begynnelse hade spelat mitt spratt med Stephan Örn och fått honom upp ur sängen och in till skolan genom att sätta fram alla klockorna tre timmar, då var det i alla fall en vardag. Nu var det söndag, så det var ett helt nytt territorium för mig.

Men färjekontoret var minsann öppet, och det skulle gå en färja alldeles snart, klockan 06.45. Jag köpte biljetterna. Vad hade jag för en bil? Han sade att den vägde 840 kilo så snart jag hade nämnt bilmärket. Man betalade efter vikt som du ser i den här tabellen som jag snodde med mig, eftersom alla Norges färjor fanns med på den.

Avgiftslista för norska färjor, 1967 (trycksak)

Jag hade tyckt att Volkswagenbubblan var en liten bil, fram till dess att en hälften så stor bil kom och parkerade sig näst intill vår en gång i Österrike (se inlägg 699). Därför var jag med på att vi hade en mellanstor bil, även om det sannerligen inte märktes inuti. Det blev 9,05 kronor för bilen och 2,90 kronor per person.

Kvittot, Färjan Kinsarvik – Kvanndal (1967)

”Är det vår färja Skånevik som ligger därborta?”, undrade jag och pekade på en stor båt som låg vid en kaj några hundra meter bort. Jo, det var det, men den skulle komma hit och ta upp passagerare och bilar just före avgången. Inte därborta.

Men Ed och jag gick i alla fall bort dit och tog en närmare titt på Skåneviks sjövärdighet och fann den tillfyllest. Den här bilden tog vi intill fartygets bog, och i bakgrunden ser man Kinsarvik och färjeläget.

Bogen på färjan Skånevik vid sin nattningskaj, Kinsarvik (1967)

Vi satte oss sedan i bilen, för det var kyligt i morgonskuggan – bergen runtom var för höga för att solstrålarna skulle kunna nå ner hit i vattengropen. Vid 06.30 gav sig Skånevik iväg från sin nattplats och lyfte upp fören så att hon kunde gå rätt in i färjeläget utan att först svänga runt.

Färjan Skånevik går över till färjeläget, Kinsarvik (1967)

Det hade då samlats en förfärlig massa bilar, och man dirigerades att köra in i storleksordning för att fylla ut alla tillgängliga ytor på däcket. Och iväg kom vi klockan 06.45, i rätt tid. Överfarten tog tre kvart i anspråk och till vår stora glädje hade de en restaurang ombord, så att vi kunde få en riktig norsk frukost, som vi nu var vana vid. De två jättemackorna på hotellet var härliga, men vi var redan hungriga igen.

Matsalen, Färjan Skånevik (1967)

Halvvägs över lade Skånevik till vid Utne, en liten ort på en udde i Hardangerfjorden. Här ser du en besättningsman som står vid den redan upplyfta fören färdig att kasta över förtöjningsvajern till Utnes landkalle.

Besättningsman på färjan Skånevik redo att lägga till vid Utne (1967)

Published in: on 2011/02/05 at 06:01  Kommentera  

Inlägg 1.041: 15 – 16 jul 1967

Högplatåavslutningsvägkonstruktionerna

Det gick så bra så. Hon packade in fyra stora mackor med pålägg i vaxpapper och lade dem på ett bord i matsalen tillsammans med en termos med kaffe, och på så sätt kunde vi komma ner och äta precis efter behag och sedan ge oss iväg.

Vi betalade vår räkning. Rummet kostade 15,95 kronor, gårdagens middagsmål gick också på 15,95 kronor för oss tillsammans, och frukosten – som inte var en hel måltid som i Oslo utan stora mackor med massor med pålägg – kostade sammanlagt 6,40 kronor. 10% dricks på allting var inkluderad i de olika beloppen.

Räkningen, Tråastølens fjällstuga, Dyranut (1967)

Vi sov säkert redan vid 20-tiden – och vaknade bägge klockan 03, precis som vi hade trott. Det var förstås fullt dagsljus, och nu kunde vi ta oss an världen. Smörgåsarna och kaffet var precis lagom efter all mat kvällen före, och klockan 03.40 rullade bilen iväg.

Det visade sig att vi hade bott så nära kanten av Hardangervidden att vi lätt kunde ha trillat av. Vägen upp till natthärbärget hade gått rakt och mjukt uppför i lugn takt. Vägen ner kollapsade i en enda röra, med tunnlar och hårnålskurvor och hundrameters stup alldeles intill vägen. Här gällde det att ta det lugnt. Grusvägen var välhållen, men man ville inte onödigtvis ge sig ut från vägmitten. Och vad jag minns mötte vi inte en enda bil i hela den här passagen. Nåja, det var väl inte så konstigt klockan 04 på en söndagsmorgon.

Den enda bild jag har av denna invecklade vägkonstruktion satt som en 4½ centimeter hög och 3½ centimeter bred prydnadsteckning i vägboken, men den ger faktiskt en rätt bra uppfattning om vad vi hade för oss den morgonen.

Vägbokens skiss av vägen ner till Måbødalen (bokillustration)

När vi var halva vägen ner från Hardangervidden fick vi nära byn Fossli ett par fina bilder uppifrån av ett 200 meter högt lodrätt vattenfall, som hette  Vøringforsen. Vi hade säkert inte sett det bland alla kurvorna, om det inte hade stått ordentliga skyltar och erbjudits plats för att ställa bilen.

Vøringforsen, Fossli (1967)

Den 200 meter höga Vøringforsen, Fossli (1967)

Men strax efter den forsen märkte vi något, alldeles utan skylthjälp: vägen blev igen asfalterad.

”Och jag som just hade börjat vänja mig vid allt dammet”, klagade Ed.

”Ja, resten av landet är helt asfalterat”, ljög jag.

Det var förstås lättare att köra på asfalten. Den fina vägen gick alldeles utefter Eidfjorden, som var en gren av den stora Hardangerfjorden. Vi kom till vårt primära mål fortare än kvickt nu. Det var färjeläget Kinsarvik, och här skulle vi åka över till Kvanndal, som låg långt borta vid själva Hardangerfjorden. Eländiga söndag – men vi hoppades att det skulle gå en färja åtminstone vid högmässotid.

Published in: on 2011/02/05 at 01:14  Kommentera  

Inlägg 1.040: 15 jul 1967

Hardangerviddsaftonstämningen

Gissningsvis skulle genomsnittsfarten ha visat sig vara 50 kilometer i timmen, om vi inte hade räknat in de många, och ibland långa, stopp vi gjorde längs vägen, men även det var oväntat sakta. Jag hade inte kört avsiktligt långsamt. Vägen lämpade sig bara inte för högre fart. Så snart man mötte en bil måste man på de flesta håll sakta ner och passera varandra försiktigt. Det var ingen fara å färde och inte många djupa stup, men  det var bäst att köra försiktigt. Jag fraktade ju en dyrbar och oersättlig last.

Vi låg på våra sängar utan att sova i väntan på maten. Klockan hade blivit 18 och solen stod så lågt att den sken rätt in genom hela rummet. Vi mådde gott, Ed och jag, och vi var så där lagom hungriga.

”Kanske vi skulle köpa med oss ett litet förråd av kex och sånt, när vi är i Bergen”, föreslog jag. ”Man vet ju aldrig precis när man ska få mat. Och litet dricksvatten.”

Ed höll med mig om det. ”Men jag är bara så där lagom hungrig nu.”

Snart kom de och knackade på dörren. Matsalen var rustik och trivsam. Kaffepettern stod uppe på kaminen och sjöd och doftade upp hela huset. Vi älskade det här stället. Det var ljust nog för oss att ta en bild inne i matsalen.

Matsalen med kaffet på kaminen, Tråastølens fjällstuga (1967)

Vi fick korv och potatismos och sådant, så mycket vi ville ha, och sedan satte vi på oss de tjocka tröjorna för att ta oss en liten promenad och röra på kroppen. Det fanns bara ett mål: byn Dyranut en kilometer ner för backen på en liten sidoväg. Ed tog en bild av mig sittande på en stolpe innan vi gav oss av dit ner.

Sitter invid vägen ner till byn från Tråastølens fjällstuga (1967)

Men sedan gick vi inte dit, trots allt. Vi gav upp tanken på vandring och bara donade en stund kring huset och njöt av den friska luften. Vi var mitt ute på Hardangervidden, helt platt och utan träd så man kunde se miltals bortigenom. Vi kunde också skönja litet av husen därnere, men de lockade inte. Vi gick snart in igen. Vår tidsförskjutning spökade fortfarande.

”Vet du, jag är så trött att jag skulle kunna somna på fläcken”, sade jag till Ed. ”Bara att om vi lägger oss nu kommer vi att vakna mitt i natten och inte kunna sova längre.”

”Jag är också sömnig”, sade Ed. ”Men vi kan väl köra vidare när vi vaknar och det är ljust nog.”

Det var en utmärkt idé! Varför sitta här på morgonen och bara titta på varandra tills frukosten är färdig? Vi lade fram detta för värdinnan och frågade om vi kunde få några smörgåsar som vi kunde äta på morgonen i stället för frukost och på så sätt ge oss iväg så tidigt vi ville.

Published in: on 2011/02/04 at 22:19  Kommentera  

Inlägg 1.039: 15 jul 1967

Högfjällsplatåövernattningsbeslutet

Jag stannade naturligtvis. Du kan se bilen parkerad precis mitt i den här bilden, just till vänster om en stuga i bakgrunden. Du ser landsvägen därifrån mot höger mellan de kantiga stenblocken, som jag tror var där för att markera vägen om det ligger litet grann snö på marken. Och här intill låg Eds snö. Mycket av den – och detta var mitt i juli månad!

Vår bil vid resans första snö, Fagerheim (1967)

Och här har du en bild till från samma ställe, där Ed har fått tag i en ordentlig snöboll att leka med. Det slog mig hur bortskämd jag hade blivit med höjder i Amerika. Jag landade ju med mamma i Denver i juli, och där var det stekhett. Och det var på 1.500 meters höjd. Och här var det exotiskt med snö i juli på bara 1.150 meters höjd. Men Denver ligger ju på Mallorcas breddgrad, och vi befann oss här en hel del längre norrut.

Ed med resans första snöboll, Fagerheim (1967)

Nu började jag känna att jag hade kört lagom långt för en dagsetapp. ”Det vore väl kul om vi kunde övernatta här uppe på högfjället? Vad tycker du?”, frågade jag Ed när vi satt i bilen igen och hade satt på oss våra tjocka ollar som vi hade i baksätet. Snön suger.

Han tittade i sin vägbok. ”Snart kommer vi till vägens högsta punkt, och där finns ett litet hotell”, sade han. Och dit körde vi. Det tog bara ”Halne 1.200 meter” och ”Dyranut 1.250 meter” eller, med andra ord, 20 minuter, att komma till vårt avsedda natthärbärge. Vi var alltså ytterligare hundra meter högre upp, och här fanns det inte ens några buskar. Detta var kalfjäll i sin prydo. Och där låg något som kallades Tråastølens fjällstuga, och den såg hur inbjudande ut som helst.

Tråastølens fjällstuga, Dyranut, 1967 (vykort)

På det här vykortet är fjällstugan fullpackad med gäster och hade många bilar parkerade utanför.  Men när vi kom dit fanns det inte en bil i sikte, och vi blev mottagna med öppna armar. De behövde säkert gäster, för klockan var redan 17.30. Solen stod lågt – se bara på Eds långa skugga utanför ingången!

Ed framför Tråastølens fjällstuga, Dyranut (1967)

Vi skulle få både middag och frukost – och det fanns inga andra matställen här i Dyranut. Det låg bara ett fåtal andra hus långt nere i byn vid en sidoväg. För oss räckte det med ett enda hus på platsen – vi behövde inte alls en by. Vi var helt enkelt utkörda. Nu ville vi vila.

Det var härligt att få flytta in och ta av ollen och ligga på sängen och koppla av. Ed räknade ut att vi hade kört 303 kilometer sedan Oslo och hållit i gång i 7½ timmar, vilket betydde 40 kilometer i timmen, inklusive alla uppehåll som vi hade gjort för stavkyrkor och jordgubbar.

Published in: on 2011/02/04 at 21:57  Kommentera  

Inlägg 1.038: 15 jul 1967

Uppfartsupplevelsen

Det var underbart skönt att glida med handen över de välpolerade träytorna inne i stavkyrkan. Man visste ju inte vad som var kvar från 1100-talet och vad som hade bytts ut vid restaureringar, men det gjorde ju ingenting. Allt var perfekt, ingenting på sned eller trasigt. Förstklassigt underhåll.

Fortfarande i Torpo samhälle stannade vi vid en hög obelisk, som var något slags krigsmonument. Den hade vackert planterade blommor runt om. Det satt en skylt, men den sade ingenting, så vi visste inte om det var för den tyska ockupationen för 25 år sedan eller för något äldre krig. Men det stod ingenting om det i vår vägbok, och det fanns inte en själ att fråga – och då spelade det ju egentligen ingen roll.

Ed studerar krigsmonumentet, Torpo (1967)

Mera intressant var i sanning skördetröskan alldeles intill krigsmonumentet. Den hade naturligtvis åtskilliga år på nacken, men den var så komplicerad att jag varken begrep hur den fungerade eller hur man hade använt den. Men den hade säkert varit till stor nytta.

Skördetröska, Torpo (1967)

Vi fortsatte på vår väg uppför, och nu var det ibland riktigt brant. Inte kurvigt alls – vägen smekte bergskanten på dalens norra sida och Ed satt och läste upp för mig ur vägboken vad det var som vi tittade på. Vilken lycklig händelse att vi hade hittat boken och inte bara hade haft kartan!

”Ål 450 meter. Hol 600 meter. Geilo 800 meter”, sade Ed, med 20 minuter sådär mellan varje uppgift. Namnet Geilo kände jag igen, för det var Norges Åre. Undra på att vi nu kunde se massor av snö uppe på bergen på bägge sidorna. Men det var långt dit upp och nu sov samhället sin sommarsömn. Vi stannade inte, för vi kunde se allt vi behövde se medan vi körde genom den lilla byn med de stora hotellen.

”Ustaoset 1.000 meter”, sade Ed. Nu hade vi en sjö på vår vänstra sida, och järnvägsspåret var forfarande med nere vid sjökanten. Men det kom nästan inga tåg. ”Haugastøl 1.000 meter”.

”Ja, det är ju klart, vi är ju vid samma sjö som förra platsen du nämnde”, sade jag, ”och sjön ligger väl på samma höjd i bägge ändarna.”

Men nu var det slut på sjön och vi fortsatte uppåt. Här var det ingen dal – nu var vi uppe på den flata toppen på berget. Det låg kvar fläckar av vintersnö långt bort från vägen. Här och där växte det buskage, särskilt nere i bergsskrevorna, men det fanns inga träd så här långt upp.

”Fagerheim 1.150 meter”, läste Ed och tillade, ”Stanna här nånstans, för här är det snö alldeles intill.”

Published in: on 2011/02/04 at 07:58  Kommentera  

Inlägg 1.037: 15 jul 1967

Stavkyrkeciceroniseringsfilttoffletanten

Mat? Vi var inte alls hungriga. Det var väl efter lunchtid, men då vi hade börjat dagen på vårt hotell med en ‘förstärkt frukost’ – som det kallades på T1 – så ville vi inte alls stanna och äta i Gol. Det fick vara så länge.

Nu äntligen började vägen att gå uppför. Jag hade väntat på det hela dagen och hade börjat frukta att Norge hade grävt en dal igenom hela landet tvärsöver. Gol låg på 200 meters höjd och det var ju ingenting. Men nu fick bilen bli nerväxlad då och då och ha litet roligt på bilars vis.

Bara 15 minuter senare sade Ed att vi strax skulle komma till Torpo som hade en stavkyrka från tolfte århundradet. Jag hade ännu inte lärt mig att automatiskt översätta de engelska århundradeuttrycken. Jag var tvingad att multiplicera med 100 och sedan subtrahera 100 för att komma fram till 1100-talet. Och det var inte krångligt – tänk bara om Amerikas århundraden hade varit 92 år långa och börjat år 486, då hade det kunnat bli lika komplicerat som att omvandla Fahreheitgrader till riktig temperatur!

”Vad är en stavkyrka?” undrade Ed. Stavkyrkor hade jag ju sett tidigare, så det var ju inte en svår fråga. Men jag fann att jag inte hade en aning om var dessa stavar satt, och då kunde jag alltså inte svara. Jag visste att stavkyrkor var mycket äldre än vanliga kyrkor, men var det just det som gjorde dem till stavkyrkor? Hmmm.

Vi stannade naturligtvis vid Torpo stavkyrka. Den var lätt att finna, för den reste sig över allting annat i nejden.

Stavkyrkan, Torpo, 1967 (vykort)

När vi hade parkerat bilen och gått fram till kyrkan såg vi att den var i riktigt gott skick. Kyrkporten var stängd, men det satt en ringklocka med en liten lapp: ”Tryck på knappen och vänta i 10 minuter.” Den tiden kunde vi minsann kosta på oss, så vi satte oss på en av gravstenarna – i brist på bänk – och väntade på vad som nu skulle hända. Någon skulle troligen komma och visa oss kyrkan.

Stavkyrka från 1100-talet, Torpo (1967)

Det var en tant i filttofflor, och hon var väl snäll som tanter i filttofflor plägar vara, men hon låste egentligen bara upp porten för att släppa in oss. Kyrkan var från 1100-talet, sade hon, och det visste vi ju redan.

Vår cicerontant inuti stavkyrkan, Torpo (1967)

Vi fann därinne att det hette stavkyrka för att den var byggd av trä och taket därför bars upp av stolpar som på norska hette stavar. I en stenkyrka använde man sig av pelare för att hålla upp taket. Trästolpar – stenpelare. Så enkelt var det. Det lärde vi oss från ett anslag, inte från ciceronen.

Published in: on 2011/02/04 at 07:27  Kommentera  

Inlägg 1.036: 15 jul 1967

Landsvägsobeläggningesöverraskningsmomentet

Mannen på bilden stod där och väntade på tåget, och när jag ställde in kameran för att ta en bild ville han hänsynsfullt flytta sig undan, men jag bad honom att stanna kvar och ge liv åt min bild. På så sätt blev jag en människofotograf, precis som Ed – fast kanske bara tillfälligt.

Alltsedan Hønefoss hade det varit slut med den asfalterade vägen – nu var det en obelagd grusväg. Det var något som jag var van vid sedan barnsben, men Ed fick dåndimpen för han hade aldrig ens sett en obelagd landsväg.

”Ska det bli så här ända till Bergen?” undrade han med fasa i rösten.

”Jag vet inte – jag har aldrig kört den här vägen”, svarade jag sanningsenligt. Jag var själv förvånad men visade det inte. Och Ed vande sig snart nog vid väglaget.

Tio minuter efter Bårnås station stannade vi igen, nu för att köpa färska jordgubbar. Det var en bonde som hade ett stånd vid vägen, och vi köpte en liter härliga stora bär. Ed tog en bild av mannen och hans torgstånd , och den lilla dottern ville också vara med på bilden som den där underliga mörka mannen tog.

Köper jordgubbar av bonde, Sokna (1967)

Jag hade tänkt att Ed skulle mata mig med ett bär i taget medan vi åkte vidare, men det blev för kladdigt. Vi stannade därför en gång till, utom synhåll för jordgubbsmannen, tog bärkartongen och gick upp i en hage och stod där en stund och njöt av mellanmålet. Tvätta bären? Äsch, litet risk får man väl ta här i världen, och Norge var ju ett hyperrenligt land. Trodde vi i alla fall.

Jag tog en naturbild därifrån med en stor gård bortom fälten på andra sidan landsvägen, och när vi gick tillbaka till bilen hörde vi en rälsbuss passera på spåret bakom oss. ”Där är hans tåg”, tänkte jag om fotomodellen i Bårnås.

Vy från hagen där vi åt jordgubbarna, Sokna (1967)

Vägen gick vidare, ofta med en smal sjö på ena eller andra sidan. På ett ställe, i Flå, försökte skyltar locka oss med en avgiftsbelagd bro över vattnet till ett ‘björnrikt’ samhälle på andra sidan. Det hade nog varit kul, men inte tillräckligt för att stjäla en av våra dyrbara timmar.

Vägen gick rätt norrut ända till en by som hette Gol, där vägen abrupt vek av rätt västerut. I Gol var det dags, tyckte jag, att tanka bilen för säkerhets skull. Vi hade då kört 198 kilometer på 4½ timmar, alltså 44 kilometer i timmen, inklusive småstoppen. Vi fyllde på med 13,2 liter bensin och betalade för det 11,65 kronor. Liksom Bårnås had Gol en järnvägsstation på Bergensbanan – som hade följt med längs vår väg ända sedan Hønefoss. Samhället Gol var tröstlöst trist och jag nöjde mig med Bårnås som stationsbild för hela Bergensbanan.

Published in: on 2011/02/04 at 07:05  Kommentera  

Inlägg 1.035: 15 jul 1967

Järnvägshistoriedokumenteringsbidraget

Vår bilresa från Oslo till Köpenhamn hade nu börjat. Närmare bestämt var det vår resa i en röd Volkswagen från Oslo till Bergen som hade börjat, och det är det som du ser på den här bilden. Du skall veta att de svarta prickarna på omslagspapperskartan utvisar våra övernattningar.

Vår körning från Oslo till Bergen (1967)

Ed fann till sin bestörtning att vägboken beskrev vår första sträcka åt ‘fel’ håll, nämligen från Bergen till Oslo. Efter litet skrämselhicka tog han sig an utmaningen och vande sig vid att leva i en upp och nervänd värld. Kilometerbegreppet hade han redan i blodet sedan våra tidigare resor på andra latituder. Med sin gula filtpenna märkte han i vägboken ut alla platser som kom att betyda något för oss, vad det vara månde. Han skrev också upp i en anteckningsbok vad vi gjorde på de gula platserna, och det är det som gör att jag kan beskriva hela denna härliga resa i såpass uttömmande detalj.

Tanken var full, så det gällde bara att hålla ögonen på bensinmätaren. Vi hittade lätt ut ur Oslo. Det var mycket få bilar på vägen, men det var ju lördag – och så var det år 1967. Helt oväntat fick vi motorväg med delade körbanor, något som jag hade uppskattat på vägen till Montreal men inte alls här i Norge. Här ville jag ha det smalt och krokigt.

Men efter tjugo minuter av denna ‘lyx’ tog vår väg nummer 7 av åt höger och norrut och det var en vanlig tvåfilig asfaltväg med gult streck i mitten. Den bar också brant uppför, och på vägbokens anmodan stannade vi till på en utsiktspunkt benämnd Skaret på 300 meters höjd.

Det var vackert nog, men vi bestämde oss dock för att vara mera kräsna på vad vi stannade för – annars skulle vi aldrig komma till Köpenhamn. Så när vi efter ett tag körde igenom Hønefoss, en mäktig stad på 5.000 själar, så stannade vi därför inte alls.

Därifrån hade vi på vår högra sida ett järnvägsspår, som såg ut som en liten sidobana, elektifierad som den var. Senare visade den sig vara stora järnvägen mellan Oslo och Bergen – på samma sätt som den här smala landsvägen var stora bilvägen mellan dem. Och de var Norges två största städer!

När jag såg däruppe vid järnvägsspåret ett skjul som verkade vara en station, så var jag förstås illa tvungen att fotografera det. Ed stannade kvar i bilen för att utföra nödiga sekreteraruppgifter, medan jag tog de få stegen upp till spåret. Jo, det var alldeles riktigt en station, och den bar namnet Bårnås. Jag kunde ju inte veta att jag nu tog en bild som skulle få historiskt värde så snart som inom tio år, men i min norska tågtidtabell från år 1977 existerar inte Bårnås. Detta kan därför vara den sista bild som någonsin har tagits av Bårnås station!

Järnvägsstationen med väntande passagerare, Bårnås (1967)

Published in: on 2011/02/04 at 06:27  Kommentera  

Inlägg 1.034: 15 jul 1967

Biltillbehörsöverseendehögremaktsåkallandet

Vi hade kommit till Oslo flygklädda – blazer och slips – och vi hade besett Oslo stadsklädda – blazer utan slips – och nu skulle vi lämna Oslo bilklädda – utan blazer och utan slips. Det blev nu bara en tröja, och med en tjock olle i baksätet ifall vi skulle möta kyla någonstans.

Vi gick ner i frukostrummet. Ed tog med sig den nya kartan och vägboken för att bekanta sig med dem. De skulle ju nu bli hans arbetsredskap.

Det var ett stadigt mål vi fick. Den norska frukosten är ett ordentligt mål mat, och nu skulle vi stå oss ett slag. Ed hittade vår väg till Bergen, väg nummer 7, och ville märka ut den men kom då på att han inte hade någon gul filtpenna för det. Det var han van vid från jobbet, så en sådan ville han köpa.

Vi gjorde upp notan för hotellet, 31,90 kronor för rummet och 11,60 kronor tillsammans för frukosten inklusive 10 procent dricks.

Vår räkning, Atlas Hotell, Oslo (1967)

Var låg Avis biluthyrning någonstans? De fick söka upp det i telefonkatalogen, för de hade ingen aning. Jag har heller ingen aning nu när jag skriver detta, men vi fick gå till planen framför stationen och ta en spårvagn dit.

”På det här sättet får vi se mer av Oslo ”, sade den alltid positive Ed.

Bilen visade sig vara samma röda Volkswagenbubbla som vi fick i Luxemburg förra året. Den var ny och fin, skinande renpolerad – och den hade inga säkerhetsbälten. Nu kom fan lös i garaget. Nej, det var inte obligatoriskt att använda säkerhetsbälten i Norge. Det var det inte i Amerika heller, men i Nya York hade Avis säkerhetsbälten i alla sina bilar.

Jag var ju helt fixerad på säkerhetsbälten efter krakelet om Mustangens trepunktsbälten, så jag släppte loss dödskallar att flyga omkring bland hyresbilarna, alla med korslagda benknotor inunder.

Flygande dödskallar och korslagda benknotor (internet)

”Kolliderar inte bilar i det här landet – ‘det här landet’ lät bättre än ‘Norge’ när det skulle spottas fram – så att folk flyger genom vindrutan och blöder till döds?” undrade jag retoriskt.

Det spelar ingen roll vad de svarade, för detta var den enda bil i vår klass som de hade inne – vi hade helt enkelt inget val. Jag svalde djupt, lugnde ner fan och alla hans attrapper och lovade mig själv och Ed att jag skulle köra extra försiktigt. Men jag var ilsken på Avis och hyrde inga flera bilar från dem förrän nästa gång.

Jag var van vid den här bilen, och handväxling var jag också van vid från Sverige. Vi hittade lätt tillbaka till hotellet och stannade till på vägen vid gårdagens bokhandel och köpte Eds gula filtpenna.

”Välkommna tillbaka”, vinkade hotellet av oss. Men vi kom tyvärr aldrig tillbaka dit.

Published in: on 2011/02/04 at 05:51  Kommentera  

Inlägg 1.033: 14 – 15 jul 1967

Högremaktspåminnelseslagssömnavbrotten

Det började nu snurra för ögonen där vi satt på bryggan efter att ha inmundigat den sista räkan.

”Vad ska vi göra nu?” frågade jag Ed, fast det var ju inte alls någon fråga.

Vi drog oss sakta mot vårt hotell. För sista gången gick vi förbi rådhuset, vilket får mig att här smygkika litet i den nya, fina vägboken. Jag vill nämligen ur den använda en liten 3½ centimeter bred och 4½ centimeter hög marginalteckning. Här har du denna sista bild av Oslos rådhus.

Vägbokens skiss av Oslo (bokillustration)

En kvarts timme senare i den vackra eftermiddagssolen var vi tillbaka på vårt hotell. Det var fortfarande för tidigt att lägga oss. Alltså lägga oss ‘på allvar’, för vi föll omedelbart ner på våra sängar när vi kom in på rummet. Ett par timmar återstod tills det var dags.

Vi hade nu varit vakna sedan klockan 12.30 i går, Oslotid, alltså i långt över 24 timmar. Kanske vi hade slumrat till litet på planet, vem vet? Men nu somnade jag faktiskt, med kläder och skor på, för jag vaknade med ett ryck av fem dova klämtningar från domkyrkan mitt över gatan.

Oslo domkyrkas slående torn (internet)

”Klockan är fem”, sade Ed.

”Vi skulle kunna gå och äta litet middag, för om vi vaknar klockan fyra mitt i natten och är hungriga så kan vi inte få någon mat. Det här är inte Nya York”, sade jag klokt och vaket.

”Ja, det vore gott med lite riktig mat”, tyckte Ed. ”Inte bara croissanten på planet och så lunchsmörgås och räkor.”

Vi masade oss upp, begav oss ut, frågade förbipasserande om var vi skulle äta, följde deras råd och hamnade på en rätt fin restaurang, som inte brydde sig om att vi inte hade slips. Jag var för sömnig för att minnas restaurangen och maten och kostnaden, bara att vi sedan hittade tillbaka till vårt rum på Atlas hotell och föll i dvala. Före klockan 19 men det må vara oss förlåtet.

Några gånger vaknade jag av att den förbannade domkyrkans klocka slog och slog .. och slog. Ibland höll den på så länge att jag räknade till tio eller tolv slag innan jag gav upp att räkna och somnade om. Ibland slutade den abrupt så fort den hade väckt mig. Men jag visste att tiden gick under den natten – något som den kanske inte hade gjort annars.

När det kom sju slag – eller kanske åtta – och jag lyckades hålla mig vaken till sista slaget, ja då var det liksom dags att börja leva igen. Ed var vaken, och vi förhörde oss inte om hur vi hade sovit, för det visste vi redan. Oslos domkyrka.

Published in: on 2011/02/04 at 01:51  Kommentera  

Inlägg 1.032: 14 jul 1967

Havsvattensnäringsmedelstillsättningen

Och nu var det vi som var turisterna som passerade förbi dessa arma borgares boningar. Så är det förstås om man bor mer eller mindre på ett museum: Man får det trångt om saligheten, men när trängseln är skapad av något kulturellt och historiskt känns det kanske bara gott.

Sicksackgatorna till vikingaskeppen hade bra vägvisarskyltar, och det var naturligtvis värt mödan många gånger om. Byggnaden rymde ett antal 1.000 år gamla båtar, och här ser du en i förgrunden som helt uppenbart var bibehållen i det tillstånd i vilket det hade hittats. I bakgrunden kan du se ett som var mycket bättre bevarat, och det hade säkert restaurerats i mycket högre grad. Återställts till sina forna dagars glans men samtidigt förlorat en del av sin historiska autencitet. Bra gjort att blanda samman dessa två museiprinciper, för då kom kritiskt folk att uppskatta åtminstone en av dem. Ed och jag uppskattade båda.

Vikingaskeppen, Bygdön, Oslo (1967)

Som du ser på bilden var detta museum inte plottrigt med småkrafs i montrar – man fick se de antika träfartygen upphängda på metallstolpar mitt i sina salar, och man gick omkring dem för att se dem från alla håll, och ville man se dem uppifrån – vilket man ville – så fanns det små balkonger uppe i hörnen. Och ingenting annat. Strikt och stilfullt, med fokus på vad man var här för att få se.

Detta nöje kostade oss 1,10 kronor per person.

Nu var det dags att återvända till Oslo och så småningom till den väntande slafen. Vi fick vänta på färjekajen en stund, och här sitter jag, propert utstyrd som bekom en stadsturist, med Oslos mörka rådhus långt bakom mig.

Väntar på färjan tillbaka, Bygdön, Oslo (1967)

Innan jag reste till Norge på min skoter många år tidigare hade jag läst om räkorna i Oslos hamn i svenska tidningar, och det var nog orsaken till att jag hade funnit denna gudagåva och fått tillfälle att avnjuta den.

Svensk tidningsbild av räkförsäljning invid rådhuset,Oslo (tidning)

Jag såg räkförsäljningen redan när vi var på väg ut till Bygdön, men jag sade inte något till Ed om det, för jag visste ju inte om det skulle vara slut för dagen när vi äntligen kom tillbaka.

Räkförsäljning från fiskebåt, Oslo (1967)

Men det var det inte. Vi köpte en liter räkor var och satt nu som alla andra och skalade och njöt. Skalen slängde man i havet som välkommen mat för fågel och fisk. Räkorna var kokta ombord i väl saltat vatten med dill, och de smakade himmelskt gott.

Alla runt omkring avnjöt räkor, Oslo (1967)

Ed hade aldrig skalat en räka – i Amerika säljs bara maskinskalade räkor, kokta utan salt, och de smakar därför ingenting. Med tomatsås smakar de tomatsås. Amerikas räkindustri tycker inte om Oslos hamn, för där blir deras kunder kräsna.

Published in: on 2011/02/03 at 10:51  Kommentera  

Inlägg 1.031: 14 jul 1967

Flytetygsupplevelserna

Färjeöverfarten betingade det facila priset av 1,45 kronor var. Jag tyckte det var ohyggligt billigt, men så kom jag på att i Nya York kunde man åka tunnelbana hur långt och hur länge man ville för bara 1,04 kronor. Och då kändes det plötsligt inte lika billigt. Men så är det med främmande pengar – man vet egentligen inte vad de betyder, och då kan man ju betala vad som helst.

På Bygdön låg det flera muséer alldeles intill färjebryggan. Det som berörde Roald Amundsens resa till Sydpolen år 1910-1912 var det intressantaste.

Roald Amundsen (internet)

Jag hade tidigare inte vetat något om hans båt Fram och egentligen aldrig brytt mig särskilt mycket om hur han kom till denna ogästvänliga plats. I dag vet jag det, eller rättare sagt: jag visste det år 1967 och kom att få det inbultat i huvudet en gång till år 2006, men det vill liksom ändå inte fastna. Jag är uppenbarligen inte ämnet till en polarforskare.

Amundsens polarskepp Fram (internet)

Det var spännande att stå rätt framför polarskeppet och inbilla sig vad den stackars isen kände när denna starka träbåt nalkades för att bryta sönder den.

Polarskeppet Fram, Bygdön, Oslo (1967)

Man fick gå ombord på Fram också. Den här bilden uppe på däcket tog Ed av mig – om du kan hitta mig där, gömd bakom en trappstege som jag är.

Gömd för kameran bakom trappstegen, Skeppet Fram, Bygdön, Oslo (1967)

Den här skylten satt på en vägg på muséets utsida. Den var inte bara 34 år gammal utan också nerklottrad av annat än tidens tand. Men den var så typiskt amerikansk att vi måste ta en bild av den. På sådana minnesskyltar står det i Amerika alltid mera om den som har satt upp skylten och hans ställning i samhället än om det som skylten gäller. Vi kände oss för ett ögonblick helt hemma, Ed och jag.

Amerikansk minnesskylt för Amundsen, Bygdön, Oslo (1967)

Snett emot Frammuséet låg ett museum om Thor Heyerdahl och hans expeditioner, framför allt Kon-Tiki år 1947. Det var bara 20 år tidigare och var något som jag som barn hade följt när det hände – det var inte något förhistorskt som upptäckten av Sydpolen. För inträdesavgiften på 70 öre fick vi se kopior i naturlig storlek av alla de flottar som Heyerdahl hade rest runt på ute på världshaven.

Thor Heyerdahl framför Kon-Tikiflotten (internet)

Men efter alla dessa fartyg var det nu hög tid för de verkligt gamla båtarna. Vikingaskeppen, det som mest hade lockat Ed och mig hitut, fanns inte bland de andra muséerna utan en kilometers promenad därifrån förbi mängder av fina och trevliga villor.

Villa på Bygdön, Oslo (1967)

Det slog mig att det måste vara en annorlunda tillvaro för dem som bodde här i sin fridfulla villastad – de hade varenda dag sin gata fylld med turister på väg till och från muséet därbortigenom.

Villa på Bygdön, Oslo (1967)

Published in: on 2011/02/03 at 10:24  Kommentera  

Inlägg 1.030: 14 jul 1967

Rådhusenvirongsrenhållningsarbetareosynligheten

Hur vackert det än var inne i rådhuset så tog det oss inte lång tid, och vi stod snart på den stora öppna platsen på rådhusets sydsida. Jag tog en bild av en fontän strax intill rådhusets sydvästra hörn. Jag tyckte då att fontänen hade en intressant konstruktion och vattenföring, men i dag kan jag inte för mitt liv begripa vad det var för intressant med den. Men det kanske du gör, så här är bilden.

Fontän utanför rådhuset, Oslo (1967)

Ed tog också bilder av fontäner på det torget, men han tog ju hellre bilder av människor, så hans kom att visa renhållningfolk i arbete med fontänerna. Jag är sådan att jag inte ens lägger märke till killen i gummistövlarna utan bara stenskulpturerna – såvida jag inte anstränger mig.

Renhållning av fontän invid rådhuset, Oslo (1967)

Och här ser jag med intresse de stora varvanläggningarna alldeles invid rådhuset, medan sopgubben helt förbigår mina ögon. Jag antar att jag på något sätt ser det som är avsett att ses och därmed ignorerar sådant som inte är avsett att ses, även om jag har det rätt framför ögonen.

Sopgubbe med kvast och tunna, Utanför rådhuset, Oslo (1967)

Vid vissa teaterförställningar ändras scenuppsättningen inför öppen ridå. Svartklädda scenarbetare kutar då omkring däruppe och flyttar möbler hit och dit. Om jag inte speciellt tänker på att jag skall följa med i vad de gör så märker jag dem överhuvud taget inte – min hjärna vilar tills ljuset kommer på igen och spelet forsätter. Nåja, så mycket om min hjärnas psykologi.

Själva rådhusbyggnaden var förstås imponerande, fast jag själv hade alltid tyckt att den var väl fyrkantig, även för att vara modern. Men Ed skulle förstås ta en bild, även om jag sade att det fanns professionellt tagna vykort av rådhuset att köpa. Han ville inte köpa – han ville framkalla. Och naturligtvis skulle han göra det. Vad roligt jag hade åt att Ed verkligen njöt av det Oslo som jag serverade honom!

Rådhuset, Oslo (1967)

Jag pekade ut för honom Västbanestationen, som låg bara ett hundratal meter väster om oss, och det var bra, för han hade inte tänkt på det. Men nu gick vi inte dit igen, för vi hade fått ögonen på något helt annat. Det gick en liten färjebåt därifrån till Bygdön, och där fanns det både vikingaskepp och polarfartyg. Här i Oslotrakten? Det hade jag inte alls vetat om, och nu blev jag verkligt nyfiken.

”Är det de riktiga fartygen?” frågande den dumme svensken. Och det sade de att det var.

”Orkar vi?” frågade jag Ed, för jag visste att han skulle säga ja.

”Hur lång sjöresa är det?” Och då det bara gällde tio minuter hoppade vi genast ombord.

Published in: on 2011/02/03 at 07:18  Kommentera  

Inlägg 1.029: 14 jul 1967

Kartläsarjobbsarbetsmaterialskraven

Vi frågade också på SAS om de hade vägkartor över Norge, men de hänvisade oss till en bokhandel alldeles intill runt hörnet. Där hittade jag en härlig, inbunden vägkarta med hundra kartbilder och varje grind inprickad. Den liknade min barndoms bilkarta i klotband från Motormännens Riksförbund i pappas bil, så det var ett självklart köp.

Och så föll mina ögon på en liten smal häftad bok, liten som en pamflett, 12 centimeter bred och 21 centimeter hög och med bara 128 sidor. Den var tryckt år 1967 och beskrev i detalj alla Norges huvudvägar och hade alla orter längs vägarna medtagna och allting av intresse för varje ort. Vilken guidebok! Enkel och simpel, och den var dessutom på engelska, så Ed kunde läsa den.

Vägbok för bilister i Norge, 1967 (bokomslag)

Nu hade vi det allvarliga samtal som inte blev av på Riksdagsterrassen. Jag visade Ed vad jag hade funnit och sade att det var viktigt att han sade vad han tyckte, för han skulle ju bli kartläsaren i bilen. Han tyckte att vägboken verkade alldeles utmärkt. Och vad tyckte han om kartboken? Han sade att det fanns en del kartskisser i vägboken, och det skulle räcka för honom.

Jag höll inte med, för jag hade ingen aning om hur vägarna gick i landet. Vi behövde absolut en kartbok. ”Ja, men inte så detaljerad”, protesterade Ed. ”Då måste jag sitta och läsa karta hela tiden i stället för att titta ut.”

Han hade förstås rätt. Hade de något enklare? Och si, det hade de. En karta av den enkla sort som bensinstationerna i Amerika delade ut gratis som reklam. Här kostade den 1,80 kronor över disk. Den tyckte Ed var alldeles perfekt.

Bilkarta över Norge, Före 1967 (kartomslag)

Vi hade nu köpt allt vi behövde för en lyckad körning genom Norge, och båda sakerna fick utan vidare plats i min bruna orienteringsväska, som jag bar med mig över axeln – inte nödvändigt att gå och lämna böckerna på hotellet och riskera att bli förförd av sängen. Jag började känna mig litet sömnig men nämnde det inte för Ed.

Nu skulle vi gå och titta på rådhuset, för det hade jag sett tidigare och ville att Ed nu också skulle få se. Jag hoppades att det var öppet – och det var det med besked. Som så mycket vid den tiden kunde man gå in och titta av hjärtans lust, och det fanns inte en officiell själ därinne. Vi fick skjuta upp den tunga dörren själva och sedan skjuta igen den efter oss, och så var vi inne bland freskerna. Alldeles underbart vackert med dessa väggmålningar. Ed var verkligen imponerad, och han kunde inte fatta att vi var därinne utan att någon bevakade oss när vi traskade omkring och fotograferade. Jag höll med honom, för det skulle inte kunna fungera så i Nya York.

Stora salen, Rådhuset, Oslo (1967)

Published in: on 2011/02/03 at 06:52  Kommentera  

Inlägg 1.028: 14 jul 1967

Smörgåslunchtillräckligheten

Vid Majorstua såg vi att det fanns en station för Holmenkollståget – välbekant från Holmenkollsspillet, fast i verkligheten utgick det inte från Majorstua. Det bara gjorde ett uppehåll där efter att ha dykt upp ur en tunnel från någonstans i Oslos centrum, och det fortsatte sedan upp mot slalomspåret. Där hade Holmenkollsspillet alltså haft fel – fast tåget kanske utgick från Majorstua när spelet kom till?

”Nu måste vi gå till en bokhandel, för vi behöver en vägkarta”, sade jag, när vi satt på spårvagnen ner mot staden.

”Och vi borde få i oss litet lunch”, sade Ed. Vad jag tyckte mig höra honom säga var: ”Kan vi sitta och vila litet någonstans?” och jag höll med honom om båda sakerna.

Spårvagnen gick inte på Karl Johann, men i stället på parallellgatan. I parken emellan dem låg det en uteservering fylld med parasoller, och där steg vi av och åt lunch. Jag är inte svår att övertala. När jag själv tycker likadant.

Eftersom Tingterrassen låg mitt emot riksdagshuset, Stortinget, så kliar det i mig att kalla den för Riksdagsterrassen. Vår lunch bestod av smörgåsar med pålägg, därför att det var allt som serverades. Mera än så vet jag inte om vår lunch, men jag har deras meny, och den ger dig din enda chans att kunna gissa dig till vad vi åt och drack. Den är så lång att den skulle bli oläslig om jag förminskade den i vanlig ordning, så här kommer den, huggen i två läsbara halvor.

Övre delen av lunchmenyn, Tingterrassen, Oslo (1967)

Nedre delen av lunchmenyn, Tingterrassen, Oslo (1967)

Över lunchen hade Ed och jag ett allvarligt samtal. Han sade att allting här i Norge var så vackert och intressant att han tyckte att vi skulle ta det litet lugnare i våra planer. Han föreslog att vi skulle bestämma oss redan nu för att flyga till London från Köpenhamn – som ju redan var ett av våra alternativ – och inte längre tänka på att köra ända till Hamburg och Amsterdam – vilket var det andra alternativet. Sade jag allvarligt samtal? Allvarligt var det, men samtal – nej, inte alls. Jag var genast med på noterna och hade själv tänkt i samma riktning.

På morgonen hade vi passerat SAS-kontoret på Karl Johann, så det var lätt att hitta dit. Där ändrade vi, utan några som helst problem, vår bokning mellan Amsterdam och London med British European Airways till:

  • 02 augusti 1967 09.35 Köpenhamn – London (Scandinavian Airlines System)

Nu var våra planer helt bestämda, och det kändes skönt att inte behöva spekulera under hela resan om vi skulle hinna med Amsterdam eller inte. Nu skulle vi inte dit, och så var det med det.

Published in: on 2011/02/03 at 06:32  Kommentera  

Inlägg 1.027: 14 jul 1967

Holmenkollsspillslivslärdomarna

Nu ville vi spara litet på krafterna och ta spårvagnen tillbaka. För det fick vi gå till Majorstua en bit åt vänster. Majorstua! Det var första gången på säkert 25 år som jag hörde det ordet. Det förekom på ett tärningsspel som jag hade som liten pys, och som jag aldrig hade glömt.

Det var ingenting elegant. Det hette Holmenkollsspillet, och någon hade uppenbarligen hittat det i mitten av en veckotidning av stort format och klistrat de två halvorna på stadig kartong med tyghopsättning i ryggen. Allt som behövdes för spelet var en tärning och några spelpjäser.

Man började i nedre vänstra hörnet och flyttade sina pjäser i tur och ordning en till sex rutor framåt enligt tärningskast. Rutorna, som egentligen var runda, var numrerade och sammanbundna med ett skidspår. Det svepte uppåt på vänsterhalvan och sedan neråt på högerhalvan mot målet på ruta 140 eller så i nedre högra hörnet. Vissa rutor var större, och om man hamnade på en av dessa aktionsrutor hände det saker, för det mesta ohägn. På vissa aktionsrutor måste man ta av skidorna och vila – alltså missa sin tur i nästa omgång – och andra rutor var etter värre.

Alldeles i början, vid ruta 10 eller så, låg Majorstua, och där hoppade man på tåget upp till Holmenkollen. Där var rutorna sammanbundna med ett järnvägsspår, och halvvägs upp fanns det en aktionsruta som sade att man hade stigit på fel tåg och därför var tvungen att återvända – med tärningskast – till Majorstua och försöka igen. Det djävulusiska var att man måste komma exakt ner till Majorstua igen, och där kunde man sitta tre rutor ovanför och bara vänta på en tärningstrea medan de andra redan var uppe i Holmenkollen.

Däruppe fanns det både skidhopp och slalom. Slalombacken var hemsk med många svängar på tre eller fyra rutor var. Varje flaggport på bägge sidorna var en aktionsruta, kanske åtta av dem, och allihopa betydde att man hade missat porten och måste börja slalomet från toppen igen. I den backen satt man ofta obönhörligt fast medan de andra vann spelet.

Den värsta rutan var nummer 125 – den siffran minns jag väl. Man hade segern i sikte, men aktionsrutan 125 sade: ”Tar feil på løypa” och visade en bild av en skidåkare på väg mot den närbelägna rutan 8 – alltså tillbaka till början av alltihop.

När jag tänker tillbaka på Holmenkollsspillet så tror jag att det hade mycket att säga om hur livsspillet går till. Mycket i livet måste man göra om och om igen för att till slut lyckas – och ibland lyckas man inte alls. Det kanske djupt därinne var detta som gjorde Holmenkollspillet så fascinerande för en liten pys.

Published in: on 2011/02/03 at 06:11  Kommentera  

Inlägg 1.026: 14 jul 1967

Frognerparkvigelandsanläggningstjusningen

Det var en härlig nordisk sommardag. Ingenting av den amerikanska kvävande fuktigheten utan just så som det borde vara. Det kunde ju ha regnat, och det har förstås hänt på resor, men jag har aldrig sett fram emot den möjligheten. Jag har alltid varit beredd på alla eventualiteter för att inte bli chockerad ifall att, men jag har alltid tänkt vackert väder och det har nästan alltid slagit in. Goda tankar har ett gott inflytande, även på vädrets makter.

”Nu skall vi till Frognerparken”, sade jag, för jag hade varit där en gång och ville nu absolut visa Ed min favoritskulptör. ”Tror du att du kan mäkta med att gå två kilometer bortöver?” frågade jag min vandringspartner från många oändliga strapatser på Manhattan. ”Eller vill du ta spårvagn?”

Frognerparken skulle ligga ett dussin kvarter bortom slottet, men jag hade aldrig gått dit, bara kört skoter, och med den var det bara ett vips ditbort. Vi gick i rätt riktning, för jag har haft nytta av en inbyggd kompass hela mitt liv, men vi frågade för säkerhets skull en tant efter stund. Jo, vi var på precis rätt väg, och det skulle stå en skylt litet längre fram. Och det gjorde det.

Vi kom fram rätt emot huvudgrindarna till Frognerparken. Jag skall inte tråka dig med mycket därifrån, för du har säkert själv varit där, och det såg precis likadant ut år 1967 som nu. Men dessa fyra bilder har du aldrig sett, för dem tog vi själva.

Först en av den stora fyrkantiga fontänen mitt i parken, kryllande med Gustav Vigelands nakna figurer. Bilden togs i riktning mot stadens centrum och bron över parkdammen, som vi just hade gått över.

Den stora fontänen mitt i Frognerparken, Oslo (1967)

Och så en detalj av samma fontän – några figurer i ett mindre plaskigt hörn. Den tog jag åt andra hållet, upp mot den jättelika monoliten av hopslingrade människokroppar. Detta låter kanske hemskt för dem av er som inte har varit där, men tro mig, det är underbart vackert och mäktigt alltihop. Ed kunde inte få nog av allt detta. Vi hade med oss rullar av film, men man måste vara selektiv.

Detalj av fontänfigurer, Frognerparken, Oslo (1967)

Här har du en närbild av en av skulpturerna just vid bron över dammen, och här ser du den otroligt speciella konststil som präglar alla Gustav Vigelands verk.

Typisk Vigelandskulptur invid bron, Frognerparken, Oslo (1967)

Och till slut en grind upp mot monoliten – den kunde tack och lov bara öppnas på sidorna och var därför stängd just så här som den skulle ses.

Vigelands monolit och grind, Frognerparken, Oslo (1967)

Parken var, som nästan allting i Oslo, otroligt välansad och skött, särskilt för oss två som var vada vid allt trasigt och smutsigt som man stötte på överallt i Nya York. Vi njöt av underhållet mer än alla nordbor som ju är vana vid det. Här ser du en av dem som satt och klippte gräskanterna med en broderingssax för att det skulle bli precis jämnt.

Gräskantklippning med broderingssax, Frognerparken, Oslo (1967)

Published in: on 2011/02/02 at 23:03  Kommentera  

Inlägg 1.025: 14 jul 1967

Karljohannpromenadsunderhållningen

Vårt hotell låg ju på själva ‘Karl Johánn’, Oslos paradgata, även om det inte var på dess fashionabla del. Därför var det helt naturligt att vi strövade uppåt på just vår gata. Jag kände inte alls igen den, smal och mörk som en gränd. Men efter några kvarter och en liten krök blev den bred och rak – och elegant. Där kom riksdagshuset till vänster och litet längre fram Grand hotell till höger, men innan vi kom fram dit upptäckte Ed något i hans tycke uppseendeväckande, något som han inte kunde tänka sig i bilkulturens Amerika.

Det var en tvärgata på bara ett kvarter, och den hade affärsmännen helt sonika stängt av för biltrafik. De hade placerat ut dekorativa skottkärror och stora pyttor med blommor mitt i gatan, och sedan sålde de sina varor överallt från diskar ute på gatan med markiser över som skydd mot solen. Och det var gott om kunder med papperskassar, så detta var säkert populärt. Ed hade alldeles rätt i att det verkade vara gjort på en ingivelse, för det fanns ingen skylt om att trafiken var avstängd – man kunde bara inte få plats med en bil mellan allting. Gatstumpen hette Lilla Gränsen, och det kanske betydde någonting. Jag tog en bild med honom i, och han tog en bild själv litet längre in på gatan.

Ed på sidogata till Karl Johann, Oslo (1967)

Försäljningsdisk på Lilla Gränsen, Oslo (1967)

Vi fortsatte uppför Karl Johann med sina patricierhus på höger sida och parker på den vänstra och med kungliga slottet hägrande långt däruppe i slutet.

”Bor kungen där?” undrade Ed och fick då höra allt om kung Olav och hans hustru Märtha – dotter till prins Carl av Sverige – som hade dött i en trafikolycka medan den gamle kung Håkon levde och därför aldrig blev Norges drottning.

Kung Olav V (internet)

Under hela vår väg upp till slottet underhöll jag sedan Ed med Norge under krigtiden och kungafamiljens liv i exil i England och Amerika. Jag hade tillräckligt med material i huvudet för en säkert tjugo minuter lång promenad.

Jag tog bilden av det ståtliga stottet och han bilden av den ståtlige högvakten vid sin kur. Jag tog saker, han tog folk, som alltid.

Kungliga slottet, Oslo (1967)

Högvakt vid kungliga slottet, Oslo (1967)

”Hur känner du dig?” frågade jag. ”Du vet ju att vi inte får lägga oss förrän tidigast klockan 19, för annars vaknar vi mitt i natten och då blir allt på sned.”

Detta var ingenting nytt för oss, men man kunde inte påminna om det tillräckligt ofta.

Published in: on 2011/02/02 at 22:42  Kommentera  

Inlägg 1.024: 14 jul 1967

Järnvägsstationstransformationen

Gårdvaren gillade det svaret med ett stort grin, stämplade våra pass, och så var vi inom de lagliga råmärkena för vårt första land på den här resan.

Fornebu låg ute vid kusten på en halvö i skärgården rätt väster om Oslo. Flygplatsen skulle komma att användas fram till år 1998 och sedan helt läggas ner för att efterhand ersättas av förstadsbebyggelse. Det som var användbart från den gamla flygplatsen står fortfarande kvar och det hela ser i dag ut som på den här bilden – det verkar alldeles förfärligt övergångsbetonat så här uppifrån.

Platsen för Fornebu flygplats, Oslo (internet)

Medan vi väntade på vårt bagage växlade jag till mig norska pengar mot resecheckar för vad jag tror mig minnas 200 dollar. Man fick 7,16 norska kronor för varje dollar, så nu hade vi över 1.400 norska kronor – över 1.000 svenska kronor – att spendera. För att göra det enklare för dig kommer jag förstås att som alltid ge dig alla prisuppgifter från resan omräknade till svenska kronor.

Sedan gick flygbussen in till Oslo nästan omedelbart. Det var en kort resa, bara 8 kilometer, och den kostade oss 2,55 kronor var. Vi släpptes av i västra delen av centrum, vid Västbanestationen, vilken jag aldrig hade sett, trots att jag hade varit i Oslo flera gånger förut. Den var byggd i rött tegel, men den är i dag inte använd som järnvägsstation utan har blivit till Nobels Fredscenter och rappats i en beige färgsättning. I övrigt ser huset ut precis som det gjorde år 1967, och här är en internetbild av det i dag.

Vestbanestationen fast numera Nobels fredscenter, Oslo (internet)

Vi gick in på stationen för att uppsöka hotellförmedlingen, så som vi alltid gjorde i Europas storstäder, men det fanns ingen sådan där. Vi hänvisades i stället till Östbanestationen, och den kände jag till och visste var den låg. Det gick en spårvagn direkt dit – 60 öre per person – och där kände jag mig hemma. Även på den stationen var det röda teglet barlagt vid vårt besök.

Det som var Østbanestationen vid vårt besök, Oslo (internet)

Snart hade vi vårt hotell i fickan. Det låg på Karl Johansgatan 12 och det var nära nog att gå till fots, bara ett par kvarter. Domkyrkan låg alldeles mitt emot, och den skulle komma att bli en minst sagt nära bekantskap under natten.

Hotell Atlas gav oss precis vad vi ville ha: en något bättre plats för att sova än en park – och dessutom var rummet tillgängligt redan så här dags på morgonen. Efter att ha blivit av med bagaget, duschat och lättat litet på stassen begav vi oss ut för att titta på Oslo. Vi var bägge helt pigga trots att vi knappast hade ens slumrat till på planet. Men klockan var ju egentligen inte mera än 04 enligt vår Nyayorkrytm, så detta var än så länge bara en mycket sen kväll för oss.

Published in: on 2011/02/02 at 22:20  Kommentera  

Inlägg 1.023: 14 jul 1967

Passogiltighetsavvisningshotsöverhängandet

För att nu poängtera att vi reste in i ett nytt land på vår Skandinavienresa ger jag dig den första bilden av trapphusväggen på 351:ans tak. Att texten är på utrikiska beror på att när Ed och jag skapade dessa försättsbilder hade vi ingen aning om att vi en gång långt framgent skulle få en svensktalande publik.

Titel för Del 1: Norge (1967)

Och inför vårt besök i Norge så kommer också den norska flaggan med av bara farten.

Norges flagga (1967)

Nu var det närmast ankomstformaliteterna att ta hand om, jag med mitt svenska pass – jag var fortfarande svensk med svenskt pass och stolt för det – ”Det är så trevligt att vara svensk!” – och Ed med sitt ogiltiga amerikanska pass.

Hur – vafförnånting?!?

Ja, vi visste inte att hans pass hade överskridit sin giltighetstid, så det var ingenting som vi var bekymrade över när vi vandrade genom alla dessa flygplatskorridorer och broar – Suckarnas bro – på hans väg mot sitt grymma öde vid passkontrollen.

Ponte dei Sospiri, Venedig (internet)

Här ser du själv att passet var utfärdat den 1 juli 1964, att det står tryckt att ‘Detta pass utlöper tre år efter dagen för utfärdandet. Om förnyat utlöper det fem år efter dagen för utfärdandet’, och att rutan för passförnyelse är helt blank. Du vet också att det i dag var den 14 juli 1967. Så – hade Ed ett giltigt pass?

Eds pass vid ankomsten till Oslo den 14 juli 1967

Undra på att han åkte fast i passkontrollen. Men vår resa blev inte inställd å det snöpligaste. Han åkte fast, inte för att hans pass var förfallet utan för att han inte hade något hotellrum bokat i Oslo.

När det var vår tur lät jag honom gå fram först så att jag kunde vara till hands om det skulle bli några problem. Det blev det.

”Vilket hotell skall ni bo på?” frågade gårdvaren.

”Vi har inte bokat något rum”, svarade Ed.

”Men ni måste ha någonstans att bo”, sade gårdvaren. Och så pekade han på mig: ”Är ni två tillsammans?”

Han vinkade åt mig att komma fram till dem och jag gav honom mitt pass.

Mitt pass 1967

”Ni måste ha ett hotell att bo på. Vi kan inte riskera att ni kommer att sova i en park.”

”Nej, det kan vi inte göra. Där finns det inga galgar att hänga upp våra kostymer på.” – Vi var så propert klädda i kostym och slips att det verkligen var en nödvändighet att ha galgar.

Published in: on 2011/02/02 at 21:54  Kommentera  

Inlägg 1.022: 13 – 14 jul 1967

Sextiotalsaviationslyxlivet

Jag hade förstås placerat Ed vid fönstret – det var ju hans resa, och där satt han på sin plats när jag kom in i planet. Platserna var på vänster sida för att vi inte skulle få solen rätt i ögonen på morgonen. Detta visade det sig vara komplett fel, och det borde jag ha kunnat begripa. Att solen mitt i sommaren stiger upp klockan 02 på de nordiska latituderna var ju något som var mig bekant, och att den inte står i öster  klockan 02 var mig också bekant. Men ibland dummar man sig.

I stolsfickan hittade vi den stora, eleganta middagsmenyn för den väntande måltiden.

Middagsmenyn, Flygplanet New York – Oslo (1967)

När middagen serverades efter en stunds flygning ville jag så gärna jämföra vad vi fick och hur vi fick det med vad som är gängse i våra dagar. Men jag kunde ju inte göra det, eftersom vi då ännu inte hade upplevt den dag som i dag är. Men trots att flygmåltiderna var härliga på 1960-talet så klagade folk i högan sky över hur förfärlig mat man fick när man flög.

Den serverades på porslin – inte från Limoges – med bestick av rostfritt – inte silver – och dricksglas av glas – inte kristall – och med servetter av bomull – inte linne. Måltiden inkluderade vitvin – inte champagne – en förrätt med skalade räkor i mängd – inte rysk kaviar – en välstekt chateaubriandfilé – den kunde man helt enkelt inte klaga på – kokta brytbönor – inte sparris – och en helstekt tomathalva ovanpå alltihop. Och en halv inlagd persika med vispgrädde till efterrätt. Och till det en liten chokladkaka från Marabou. Och så kaffe – och minsann gick inte flygvärdinnan runt med en stor likörflaska och fyllde på det mindre vinglaset som stod tomt på våra brickor!

Brynt potatis (internet)

Detta var i ekonomiklass – och du som trodde att detta var en middagsupplevelse från första klass!

När vi flög in över Norge hade Ed roligt åt all snö som låg på de norska bergen. Han hade inte väntat sig att få se snö så här mitt i sommaren, men jag lugnade honom med att vi inte skulle köra i snö och is på vår resa. Vi tänkte inte köra upp på någon fjälltopp.

Planet gick brant ner när vi förberedde landningen, och sedan flög vi så nära havsytan att jag satt och hoppades att de utfällda hjulen inte skulle doppa i vattnet. Vi flög sakta förbi massor av små sommarstugor i skogen utmed havsstranden. Nu var det bra att vi satt på fel sida i planet, för på andra sidan hade de bara öppet hav att titta på. Man såg folk vid sina stugor och man kunde titta rätt in i fönstren, så nära var det. Och så tog havet slut och landningsbanan började. Vi var på Fornebu flygplats i Oslo, och de här fyra länderna skulle jag nu visa upp för min älskade Ed.

De skandinaviska flaggorna (1967)

Published in: on 2011/02/02 at 11:00  Kommentera  

Inlägg 1.021: 13 jul 1967

Dubbelbeläggningsomöjlighetsgarantimetoden

Nu när du har fått veta allt om hur vi hade planerat vår resa och också hur jag tänker låta dig följa oss, så återvänder jag till Ed och mig på vår väg till Osloplanet i Nya York.

Vi kom till Kennedyflygplatsen klockan 16.45 efter en snabb tunnelbaneresa med E-tåget till stationen Union Turnpike och därifrån med stadsbuss till flygplatsen. Jag tror att du vid det här laget vet att detta alltid var vårt första val av transportmedel – snabbt och billigt, och som det mesta i Nya York oftast rätt kul. Vi kom till flygplatsen onödigt tidigt, men det var för att vi tyckte om att vara ute i mycket god tid för viktiga saker, att ha rymliga marginaler ifall ‘något’ skulle inträffa på vägen.

SAS flygplatsterminal var belägen i den internationella ankomstbyggnaden. Vad jag minns från vår incheckning är hur man fick sin sittplats bestämd. Man valde den själv, kantänka! De hade en två meters vertikal skiss av DC-8:an med varje sittplats utmärkt. Det satt en avdragbar, gummerad, blå, rund, numrerad lapp på varje stol, och man pekade på eller gav numret på just den plats man ville ha. Incheckningskvinnan – alltid kvinnlig då för tiden – drog då loss lappen och satte fast den på ombordstigningskortet. Enkelt och simpelt! Ingen plats kunde bli dubbelbokad, för det fanns bara en lapp med dess nummer, och den satt antingen på planskissen eller på någons ombordstigningskort.

Vårt plan skulle gå direkt till Oslo, men där var det bara en mellanlandning, för det fortsatte sedan till Stockholm. Vi hörde nästan bara svenska bland medpassagerarna – knappast någon norska, och Ed och jag verkade vara de enda som talade engelska. Ed såg ut som en upptäcktresande, vilket han alltid gjorde när han kom till nya nejder, och visst var det härligt att han såg fram mot resan till mina gamla jaktmarker. Vilket det knappast var, för jag hade bara varit i sydligaste Norge förut, och i Sverige hade jag aldrig varit norr om Umeå. Och aldrig i Finland.

Vi köpte ut vår liter skattefri sprit var för att ge till mina föräldrar, och sedan satt vi och bara slöade. Jag tänkte frenetiskt igenom vad jag hade glömt att göra eller att ta med – en meningslös syssla, för jag skulle ju inte kunna göra ett dugg åt saken ändå. Och efter en ordentlig stund var det dags att gå ombord.

De polletterade väskorna gled sakta men säkert upp på sitt transportband till bagageluckan på vårt plan för att därinne stuvas alltefter destination.

Bagaget glider ombord, New York (1967)

Ed lät mig gå ombord först – med spritkassen – medan han stannade kvar på plattan för att ta en bild av mig vid detta viktiga tillfälle.

Stiger ombord, New York (1967)

Published in: on 2011/02/02 at 10:35  Kommentera