Inlägg 1.021: 13 jul 1967

Dubbelbeläggningsomöjlighetsgarantimetoden

Nu när du har fått veta allt om hur vi hade planerat vår resa och också hur jag tänker låta dig följa oss, så återvänder jag till Ed och mig på vår väg till Osloplanet i Nya York.

Vi kom till Kennedyflygplatsen klockan 16.45 efter en snabb tunnelbaneresa med E-tåget till stationen Union Turnpike och därifrån med stadsbuss till flygplatsen. Jag tror att du vid det här laget vet att detta alltid var vårt första val av transportmedel – snabbt och billigt, och som det mesta i Nya York oftast rätt kul. Vi kom till flygplatsen onödigt tidigt, men det var för att vi tyckte om att vara ute i mycket god tid för viktiga saker, att ha rymliga marginaler ifall ‘något’ skulle inträffa på vägen.

SAS flygplatsterminal var belägen i den internationella ankomstbyggnaden. Vad jag minns från vår incheckning är hur man fick sin sittplats bestämd. Man valde den själv, kantänka! De hade en två meters vertikal skiss av DC-8:an med varje sittplats utmärkt. Det satt en avdragbar, gummerad, blå, rund, numrerad lapp på varje stol, och man pekade på eller gav numret på just den plats man ville ha. Incheckningskvinnan – alltid kvinnlig då för tiden – drog då loss lappen och satte fast den på ombordstigningskortet. Enkelt och simpelt! Ingen plats kunde bli dubbelbokad, för det fanns bara en lapp med dess nummer, och den satt antingen på planskissen eller på någons ombordstigningskort.

Vårt plan skulle gå direkt till Oslo, men där var det bara en mellanlandning, för det fortsatte sedan till Stockholm. Vi hörde nästan bara svenska bland medpassagerarna – knappast någon norska, och Ed och jag verkade vara de enda som talade engelska. Ed såg ut som en upptäcktresande, vilket han alltid gjorde när han kom till nya nejder, och visst var det härligt att han såg fram mot resan till mina gamla jaktmarker. Vilket det knappast var, för jag hade bara varit i sydligaste Norge förut, och i Sverige hade jag aldrig varit norr om Umeå. Och aldrig i Finland.

Vi köpte ut vår liter skattefri sprit var för att ge till mina föräldrar, och sedan satt vi och bara slöade. Jag tänkte frenetiskt igenom vad jag hade glömt att göra eller att ta med – en meningslös syssla, för jag skulle ju inte kunna göra ett dugg åt saken ändå. Och efter en ordentlig stund var det dags att gå ombord.

De polletterade väskorna gled sakta men säkert upp på sitt transportband till bagageluckan på vårt plan för att därinne stuvas alltefter destination.

Bagaget glider ombord, New York (1967)

Ed lät mig gå ombord först – med spritkassen – medan han stannade kvar på plattan för att ta en bild av mig vid detta viktiga tillfälle.

Stiger ombord, New York (1967)

Annonser
Published in: on 2011/02/02 at 10:35  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: