Inlägg 1.029: 14 jul 1967

Kartläsarjobbsarbetsmaterialskraven

Vi frågade också på SAS om de hade vägkartor över Norge, men de hänvisade oss till en bokhandel alldeles intill runt hörnet. Där hittade jag en härlig, inbunden vägkarta med hundra kartbilder och varje grind inprickad. Den liknade min barndoms bilkarta i klotband från Motormännens Riksförbund i pappas bil, så det var ett självklart köp.

Och så föll mina ögon på en liten smal häftad bok, liten som en pamflett, 12 centimeter bred och 21 centimeter hög och med bara 128 sidor. Den var tryckt år 1967 och beskrev i detalj alla Norges huvudvägar och hade alla orter längs vägarna medtagna och allting av intresse för varje ort. Vilken guidebok! Enkel och simpel, och den var dessutom på engelska, så Ed kunde läsa den.

Vägbok för bilister i Norge, 1967 (bokomslag)

Nu hade vi det allvarliga samtal som inte blev av på Riksdagsterrassen. Jag visade Ed vad jag hade funnit och sade att det var viktigt att han sade vad han tyckte, för han skulle ju bli kartläsaren i bilen. Han tyckte att vägboken verkade alldeles utmärkt. Och vad tyckte han om kartboken? Han sade att det fanns en del kartskisser i vägboken, och det skulle räcka för honom.

Jag höll inte med, för jag hade ingen aning om hur vägarna gick i landet. Vi behövde absolut en kartbok. ”Ja, men inte så detaljerad”, protesterade Ed. ”Då måste jag sitta och läsa karta hela tiden i stället för att titta ut.”

Han hade förstås rätt. Hade de något enklare? Och si, det hade de. En karta av den enkla sort som bensinstationerna i Amerika delade ut gratis som reklam. Här kostade den 1,80 kronor över disk. Den tyckte Ed var alldeles perfekt.

Bilkarta över Norge, Före 1967 (kartomslag)

Vi hade nu köpt allt vi behövde för en lyckad körning genom Norge, och båda sakerna fick utan vidare plats i min bruna orienteringsväska, som jag bar med mig över axeln – inte nödvändigt att gå och lämna böckerna på hotellet och riskera att bli förförd av sängen. Jag började känna mig litet sömnig men nämnde det inte för Ed.

Nu skulle vi gå och titta på rådhuset, för det hade jag sett tidigare och ville att Ed nu också skulle få se. Jag hoppades att det var öppet – och det var det med besked. Som så mycket vid den tiden kunde man gå in och titta av hjärtans lust, och det fanns inte en officiell själ därinne. Vi fick skjuta upp den tunga dörren själva och sedan skjuta igen den efter oss, och så var vi inne bland freskerna. Alldeles underbart vackert med dessa väggmålningar. Ed var verkligen imponerad, och han kunde inte fatta att vi var därinne utan att någon bevakade oss när vi traskade omkring och fotograferade. Jag höll med honom, för det skulle inte kunna fungera så i Nya York.

Stora salen, Rådhuset, Oslo (1967)

Annonser
Published in: on 2011/02/03 at 06:52  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: