Inlägg 1.033: 14 – 15 jul 1967

Högremaktspåminnelseslagssömnavbrotten

Det började nu snurra för ögonen där vi satt på bryggan efter att ha inmundigat den sista räkan.

”Vad ska vi göra nu?” frågade jag Ed, fast det var ju inte alls någon fråga.

Vi drog oss sakta mot vårt hotell. För sista gången gick vi förbi rådhuset, vilket får mig att här smygkika litet i den nya, fina vägboken. Jag vill nämligen ur den använda en liten 3½ centimeter bred och 4½ centimeter hög marginalteckning. Här har du denna sista bild av Oslos rådhus.

Vägbokens skiss av Oslo (bokillustration)

En kvarts timme senare i den vackra eftermiddagssolen var vi tillbaka på vårt hotell. Det var fortfarande för tidigt att lägga oss. Alltså lägga oss ‘på allvar’, för vi föll omedelbart ner på våra sängar när vi kom in på rummet. Ett par timmar återstod tills det var dags.

Vi hade nu varit vakna sedan klockan 12.30 i går, Oslotid, alltså i långt över 24 timmar. Kanske vi hade slumrat till litet på planet, vem vet? Men nu somnade jag faktiskt, med kläder och skor på, för jag vaknade med ett ryck av fem dova klämtningar från domkyrkan mitt över gatan.

Oslo domkyrkas slående torn (internet)

”Klockan är fem”, sade Ed.

”Vi skulle kunna gå och äta litet middag, för om vi vaknar klockan fyra mitt i natten och är hungriga så kan vi inte få någon mat. Det här är inte Nya York”, sade jag klokt och vaket.

”Ja, det vore gott med lite riktig mat”, tyckte Ed. ”Inte bara croissanten på planet och så lunchsmörgås och räkor.”

Vi masade oss upp, begav oss ut, frågade förbipasserande om var vi skulle äta, följde deras råd och hamnade på en rätt fin restaurang, som inte brydde sig om att vi inte hade slips. Jag var för sömnig för att minnas restaurangen och maten och kostnaden, bara att vi sedan hittade tillbaka till vårt rum på Atlas hotell och föll i dvala. Före klockan 19 men det må vara oss förlåtet.

Några gånger vaknade jag av att den förbannade domkyrkans klocka slog och slog .. och slog. Ibland höll den på så länge att jag räknade till tio eller tolv slag innan jag gav upp att räkna och somnade om. Ibland slutade den abrupt så fort den hade väckt mig. Men jag visste att tiden gick under den natten – något som den kanske inte hade gjort annars.

När det kom sju slag – eller kanske åtta – och jag lyckades hålla mig vaken till sista slaget, ja då var det liksom dags att börja leva igen. Ed var vaken, och vi förhörde oss inte om hur vi hade sovit, för det visste vi redan. Oslos domkyrka.

Annonser
Published in: on 2011/02/04 at 01:51  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: