Inlägg 1.080: 19 jul 1967

Färjesvanesången

När vi hade sett allt och fotograferat en del hämtade vi smörgåsarna ur bilen och åt dem på en bänk. Det var inga dåliga smörgåsar heller! Det var två dubbla sandvikare för oss var, och Ed hade valt påläggen. En med rostbiff och en med, hör nu och njut med oss, räkor med majonnäs.

Vi satt där och pratade om hur skönt det var att vara borta från allting, helt utan kontakt med yttervärlden och inte en aning om vad som hände i världen. Vi kom att tänka på att det var just i världen som vi nu befann oss, och att det var vad som hände därhemma som vi inte hade en aning om. Vad som hände i världen såg vi ju med våra egna ögon runt omkring oss. Vi hade inte den minsta önskan att läsa tidning eller lyssna på radio. Det gjorde vi när vi var hemma.

Och så blev det dags att gå tillbaka ner till bilen och fortsätta. När skulle vi nå Narvik? Utan mera diskussioner om det hade vi bestämt oss för att inte bry oss om det. Det fick bli när det blev.

Skarberget var som väntat bara ett färjeläge och några hus, och efter bara tjugo minuters körning i en lång rad bland de andra bilarna från färjan var det dags för en färja till. Nu skulle vi korsa den smalare Efjorden, men eftersom jag kunde se en bro rätt över den frågade jag biljettkillen hur det låg till.

Jo, bron som vi såg gick bara till en ö ute i fjorden, och det behövdes två broar till för att komma över. Man höll på att bygga dessa två broar, och de skulle ersätta färjan om ett par år. Just nu användes den färdigbyggda första bron bara av brobyggarna för att komma till sin arbetsplats. Man skall alltid fråga lokalbefolkningen.

Biljetterna för färjan från Sætran till Forså kostade 5,45 kronor för bilen och 1,45 kronor styck för oss själva.

Medan vi väntade hade vi tillfälle att gå ut på själva färjebryggan. Den var av trä, och den höjdes och sänktes av tidvattnet. Så ofattbart rent vattnet var! Jag tog en bild lodrätt ner vid bryggan, för man såg bottnen utan vidare i djupet där färjan skulle lägga till. På bilden ser det kanske litet suddigt ut på botten, men i verkligheten såg man varje tångblad därnere.

Klart vatten under färjebryggan, Sætran (1967)

”Hur djupt är det under bryggan?” frågade jag biljettkillen när jag stötte på honom en stund senare.

”Tio meter ”, trodde han.

Jag hade trott fem meter. Men jag hade ju bara Hudsonfloden i Nya York att jämföra med och där såg man ingenting.

Efter en stund av stillhet och ro nalkades färjan därute på fjorden. Den hade alltså bara ett par år kvar att leva, men den verkade lika obekymrad som alla andra färjor.

Färjan från Forså anländer på Efjorden, Sætran (1967)

Annonser
Published in: on 2011/03/06 at 09:51  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: