Inlägg 1.086: 20 jul 1967

Naturgraffitiuppvisningen

De första kilometrarna gick österut längs fjorden Rombacksbotten, allra först på asfalt men sedan tog grusväg vid, vilket ju var det normala. Och efter bara en kvart körde vi över fjorden på en bara tre år gammal graciös hängbro – som räddade oss från ytterligare en färja. Den första bilden har jag kvar från en broschyr från år 1964, och den visar stolt upp den nya bron med allt byggnadsbråtet kvar runt om den i naturen. När vi själva körde över bron var allt detta förstås iordninggjort, och på den andra bilden, hämtad från internet, ser allt precis så snyggt och propert ut som det skall vara.

Den nybyggda Rombaksbron, 1964 (broschyr)

Rombaksbron (internet)

Det var en avgift på 4,35 kronor att betala för att få köra över bron. De hade lärt sig knepet från George Washingtonbron i Nya York – och de använde förstås ingen kedja här som på Slådalsvägen.

Vårt broavgiftskvitto, Rombaksbron (1967)

Efter bron följde vi samma fjord i västlig riktning och efter en stund var vi tillbaka där vi startade – fast på andra sidan vattnet. Där såg vi litet av Narvik igen, fast själva centrum var gömt bakom en liten bergsrygg. Och sedan blev Narvik till blott ett minne.

Vi körde i fyra timmar utan att se något ‘nämnvärt’. Efter all vägdramatik under resan hit upp var det bara ‘snäll’ natur och ingenting värt att sätta på pränt. Man fick jämt hålla ögonen öppna för får och getter på vägen – kor fanns det ibland också, men dem kunde man inte missa – och de var alla så vana vid bilarna att de inte ens klev åt sidan.

Medtrafikanter på stora vägen (1967)

Vid 15-tiden hade vi konsumerat fru Hoffs frukost och behövde något mera, så vi svängde in till ett samhälle vid sidan som hette Storsteinnes och köpte litet proviant – det fanns matställen, men vi hade börjat dagen så sent att vi inte ville ta oss tid med det. 5,45 kronor kostade den maten.

Kvittot på vårt matinköp, Storstensnäs (1967)

Bara 15 kilometer efter Storsteinnes såg vi en stor sten rätt framför oss, kanske den som hade gett samhället sitt namn? Det var en platt stenhäll på hög kant rätt bortom en T-formad vägkorsning, där vägen till Tromsø gick till vänster och vår väg mot Nordkap gick till höger.

Gästboken med graffiti invid vägen, Nordkjosbotn (1967)

Hällen var fullständigt nedklottrad med graffiti, synbarligen av trafikanter som ville lämna ett visitkort efter sig. Och det var inte någon liten meterhög sten heller – på bägge bilderna råkade vi av en ren slump få med något mänskligt som hjälp med stenens storlek. Intill vänstra kanten ser du på ena bilden en person i röd tröja och kortbyxor och på den andra en barnvagn.

Gästboken litet närmare, Nordkjosbotn (1967)

Här är samma häll från internet av i dag: vad man karvar i sten är för alltid – vad man målar på sten målas snart över.

Gästboken som den ser ut i dag, Nordkjosbotn (internet)

Annonser
Published in: on 2011/03/08 at 02:40  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: