Inlägg 1.109: 23 jul 1967

Entrecôteåterupplevandet

Deras meny var avsedd främst för analfabeter och utlänningar, vilket passade in på oss två – den bestod av fotografier av maträtterna. För mig gjorde dessa bilder att jag omedelbart visste vad jag skulle beställa – precis det som låg på bildens tallrik kallades för ‘Entrecôte med vitlökssmör på avlångt fat’ på den lilla lunchrestaurangen på Östra Larmgatan i Göteborg, när jag där under min studietid åt denna sagolika rätt tusen gånger om.

Vårt val av varmrätt ur menyn, Domus restaurang, Luleå (1967)

Så när analfabeten såg den bilden var varmrätten genast utvald, och utlänningen följde med av bara farten.

Medan vi väntade på maten tog jag fram portmonnän med de svenska  pengarna och visade Ed. I Norge och Danmark hade det varit annorlunda, och likaså i alla de olika europeiska länderna året före. Där hade vi tillsammans trängt in bland de rätt obekanta mynten och sedlarna, men vid de svenska var jag ju sedan ‘barnsben’ helt hemmastadd. Femkronesedeln var en dollar, femtilappen var en amerikansk tia, och femtioöringen var en ‘dajm’. (Att det sedan kostade bara två tioöringar att ringa i Sverige jämfört med en dajm i Amerika ändrade inte på saken. Fast vem vet – nu hade kanske Sverige blivit dyrare än sist?)

Sveriges pengar (broschyr)

Från vårt bord plockade vi också med oss diverse reklamgåvor från Domus, som detta vykort – som var så fyllt av reklam på baksidan att det fanns utrymme för bara adressatens namn och frimärket – och ett dricksglasunderlägg av poröst papper.

Reklamvykort, Domus restaurang, Luleå (1967)

Dricksglasunderlägg, Domus restaurang, Luleå (1967)

Maten var underbart god, väl i klass med den i Göteborg, trots att den inte serverades på ett avlångt fat. Och hela måltiden för oss båda gick på 19,50 kronor. Vad hade min favoriträtt kostat i Göteborg på 50-talet? Två eller tre kronor någonting vill jag minnas.

Vår måltidsräkning, Domus restaurang, Luleå (1967)

När vi kom ut på torget igen klockan 20.30 var det nästan helt folktomt. Luleås centrum var byggt så att staden verkade vara betydligt större än vad den egentligen var, och Ed slogs av skillnaden i folkliv jämfört med Nya York. Vilket förstås var helt orättvist – det är ju framför allt för det vilda och varierande folklivet som folk kommer till Nya York. Man reser inte till Luleå för att uppleva trängseltrivsel.

”Nu tycker jag att vi kan köra en bit söderut innan vi tar in för natten”, föreslog jag, och Ed var med på noterna. Den här goda maten hade gett oss båda mera energi. Så vi körde i en timme och kom till Piteå. Ed tyckte att svenska ortnamn var lustiga: ha-pa-ran-da, lule-å, pite-å. Jag hade aldrig tänkt på den saken – jag var född med dem. Men vad jag inte var född med var gula och vita markeringar kors och tvärs på asfalten – på väg ut ur Luleå råkade vi ut för dem, precis som tullaren hade sagt. Men det gick bra, och efter några gånger vande jag mig vid att strunta i de vita linjerna.

Annonser
Published in: on 2011/03/21 at 22:44  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: