Inlägg 1.111: 24 jul 1967

Björkstadssläktsförbipasserandet

”Lule-å, Pite-å, Skellefte-å, Ume-å”, rabblade Ed upp. Han hade lärt sig namnen utantill. ”Vad betyder ‘å’? Är det ‘stad’?”

”Nej, det betyder ‘å'”, sade jag.

”Men det är ju namnen på städerna”, protesterade han. ”Har städerna och åarna samma namn?”

”Inte samma, men liknande.”

Jag hade faktiskt aldrig funderat över den saken, för jag var ju född med norrlandsstädenas namn ingraverade i min benstomme: ”Luleå ligger vid Luleälven, Piteå ligger vid Piteälven, och så vidare.”

Jag tyckte själv att detta var egendomligt, nu när jag upptäckte det.

Han mumlade något om brist på fantasi, och önskade att han hade haft en vägbok för Sverige till hands för detta. Jag sade till Ed att jag aldrig förut hade varit norr om Umeå, så allt det som vi nu hade sett av Sverige var för mig lika nytt som för honom.

Han tyckte att det var egendomligt: ”Men Sverige är ju ett så litet land! Med bara 7 miljoner invånare. Bara själva staden Nya York har mer än det.”

Jag medgav att jag nog hade sett mera av Nya York på fyra år än av Sverige på tjugonio: ”Och det är därför jag hittade dig”.

Och så höll vi på tills vi körde in bland Umeås björkar. Jag berättade för Ed att jag hade avlägsna släktingar där, Kalle och Vera, och att det var bara för deras skull som jag hade varit så långt norrut som i Umeå. Jag reste upp till dem en gång när jag var förlagd med militären häruppe i Sollefteå.”

”Jaså, Sollefte-å vid Sollefteälven?”

Han fattade galoppen men hade fel ändå, därför att svenska språket har undantag precis som engelskan: ”Nej, det ligger vid Ångermanälven”, och efter det gav han upp.

Men inne i mitt huvud hörde jag om och om igen denna härliga sång om älven – som du kan klicka här och också få höra.

Vi skulle inte alls besöka dessa avlägsna släktingar, lugnade jag honom, och sedan körde vi runt i Umeå i en halvtimmes tid. Jag hade bara sett Umeå i snö men hört talas om alla björkarna. Och de fanns faktiskt – på varenda gata. Mycket trevligt såg det ut där, rent och snyggt, och björkarnas vita stammar är ju så dekorativa. Här är rådhuset, vilket var den enda bild vi tog. Vi fotograferade rådhuset och fick med mest bara björkar, och inget fel med det.

Rådhuset bakom björkarna, Umeå (1967)

Klockan 11 lämnade vi Umeå, och för att komma till Örnsköldsvik gick det åt halvannan timme. Mesta delen av den tiden gick åt till att få Ed att uttala ‘Örnsköldvik’. ‘Skellefteå’ hade han lärt sig nästan på egen hand, men ‘Örnsköldsvik’ var stört omöjligt. För mig tycktes de två namnen vara jämnsvåra, men så var det då inte alls.

Annonser
Published in: on 2011/04/04 at 08:54  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: