Inlägg 1.131: 26 jul 1967

Svärföräldramötesoroupplösandet

Ed noterade från vägmätaren: ”Vi har kört 268 kilometer i dag, och 4.854 kilometer från Oslo.”

Han gjorde allt för att inte behöva tänka på vad som förestod. Nu skulle han träffa sina svärföräldrar för första gången. Och de visste ju inte ens att han var deras måg. Stackars Ed!

Jag för min del tänkte på att nu efter nära 5.000 kilometer var det hög tid för oljebyte på bilen.

Precis som på motellet i Finland tog vi med oss väskorna och ringde sedan på dörren. Det blev genast stora famnen. Jag vet inte vem som var ivrigast att visa upp sina dyrgripar: jag Ed eller pappa Mustangen. Jag tyckte ju att det var alldeles uppenbart att Ed var min make. Men trots att de inte visste eller ens anade det, så kände jag genast att det skulle bli mycket lättare här med Ed än det hade varit med DaNi år 1965 – av alla möjliga anledningar.

Dels var ju Ed en ny bekantskap för dem, medan de redan hade känt DaNi från sitt besök i Amerika år 1964. Dels var DaNi och jag här på vår skilsmässoresa, och då gällde det ju att dölja både det och att vi var bögar. Med Ed var rasskillnaden en stor fördel – den dominerade deras intryck av honom så överväldigande att det inte lämnade något rum för dem att ha några misstankar om hans läggning. Och dels var Ed så charmig att han kunde få vem som helst att bara tycka om honom och inte misstänka honom för någonting.

Så snart som alla var bekanta med varandra satt vi vid det stora matbordet i vardagsrummet och åt en lätt kvällsvard. Vi fick redogöra för vår resa genom Norge, och jag tyckte att det var bra att Ed gjorde det mesta av det. Mamma klagade alltid på sin dåliga engelska, men hon kom genast igång med språket.

Till slut kunde inte pappa bärga sig längre: ”Nu ska du få se på Mustangen!”

Och med det gick vi ut i det fina nybyggda garaget, och där stod den och sken. Den var mycket blankare än i Nya York, där den ju hade haft transportvax ovanpå de målade ytorna. Vad pappa såg lycklig ut med den bilen! Det var värt allt besvär som jag hade haft med att få hit den.

Pappa insisterade på att vi genast skulle ta en sväng med den. Den fungerade lika fint som när jag körde den på kajen i Brooklyn. Det kvällades litet nu, och när vi såg Svampen upplyst stannade pappa till så att Ed kunde ta en bild av det vackra vattentornet.

Vattentornet Svampen i skymningen (1967)

Ed fick hålla till på dyschan bakom ritborden på konstruktionsrummet bredvid pappas kontor på nedre våningen, medan jag placerades i gästdyschan framför öppna spisen i hallen. Det var skönt för oss båda att dra oss till sängs i tid den här kvällen. Och Ed behövde inte längre oroa sig.

Annonser
Published in: on 2011/04/11 at 03:37  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: