Inlägg 1.145: 31 jul 1967

Negerbeteendeomdömesavslöjandet

Så var det slut med semesterresans semesterdagar. På måndagsmorgonen var vi uppe tidigt. Mamma lagade till oss en stadig frukost så att vi kunde klara oss till Göteborg utan att stanna för lunch på vägen. Ed hade verkligen gjort sig till en son i huset, och det kändes för alla litet vemodigt när vi gav oss av. För mig hade det också varit en verkligt trevlig tid – det hade inte kommit ett enda dugg av det som jag vanligen retade mig på.

Kanske det jag hade sagt i mina brev när jag pratade allvar med mamma hade haft en god effekt, eller kanske det var omsorgen om Ed som gjorde att de glömde att spela mamma-pappa för mig. Men hur som helst så hade detta besök i Örebro varit mitt i särklass angenämaste. Lika bra som när de besökte Nya York år 1964, men där var de ju på min mark och där fungerade inte föräldrainstinkterna på samma sätt.

Vi slet oss från Skyttegatan klockan 09.00 och tankade vid utfarten. Det blev 34,0 liter för 30,95 kronor, så bilen var törstig efter sin långa vila och sitt rutinbesök hos doktorn.

”Hur gick det?” undrade Ed så snart vi var utom hörhåll.

Han ville veta vad mina föräldrar verkligen hade tyckt om honom. Han hade ju varit utom sig av fasa inför hur Örebrobesöket skulle gå. En sak är ju att behandlas värdigt i ett vitt land och en helt annan sak vad folk säger när man inte är med. Sådant folk som det verkligen spelar en roll vad de egentligen tänker.

”De tyckte alldeles förfärligt mycket om dig”, försäkrade jag honom. Mamma hade faktiskt sagt till mig upprepade gånger att han betedde sig så fint och artigt att det var en ren fröjd. Allt de hade sett av negrer var ju egentligen på TV i Amerika – och i Sverige från Amerika – i samband med rasupploppen, och det var ju oftast inte så värst trevliga intryck som de hade fått den vägen. Och de svarta människor som mamma och pappa hade kommit i kontakt med vid besöket i Amerika år 1964 hade ju alla varit i tjänsteställning i butiker och sådant, vilket var en helt annan sak. Ed var den förste neger som de verkligen hade umgåtts med, och de hade verkligen varit nöjda med honom, både som en husgäst och som en uppenbart god vän till deras son.

Jag talade om detta för Ed, och det gladde honom ordentligt. Och dessutom hade ju både Ed och jag, liksom för övrigt DaNi år 1965, varit tvungna att spela förställningsteater i Örebro. God vän: javisst; mycket god vän: johoda; älskare: åh, gud förbjude! Det hade gått över hövan – de hade ingen aning om hur landet egentligen låg till, vare sig innan vi kom dit eller sedan vi hade rest vidare.

Annonser
Published in: on 2011/06/13 at 10:31  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: