Inlägg 1.165: 2 aug 1967

Yttrandefrihetsnästantotaliteten

Genom att vandra norrut till det onämnbara tornet kom Ed att få se mängder av de otaliga kvarter som utgör centrala London men som inte direkt hör till det som endagsturisterna i allmänhet får ta del av. Jag hade ju själv inte på långa vägar varit överallt trots månader i London, så det var en upptäcktsfärd för mig också. Vi kom så småningon ner till Oxfordgatan (eng. Oxford Street) och på den hoppade vi in på en pub och fick oss litet lunch.

Sedan fortsatte vi på Oxfordsgatan till Marmorbågen (eng. Marble Arch) i hörnet av Hydeparken (eng. Hyde Park). Där visade jag Ed Talarhörnet (eng. Speakers’  Corner), vilket var det enda ställe i Storbritannien där vem som helst hade rätt att stiga upp på en trälåda – som skulle medföras – och tala till den eventuella publik, som samlades framför honom, om precis vad som helst och vad han tyckte. Det fanns bara ett enda undantag: inga negativa omdömen om det brittiska kungahuset.

Jag berättade att jag hade varit omåttligt imponerad över denna institution när jag först visades den år 1950 – maken till dennna frihet fanns ingenstans i Sverige såvitt jag visste. Och numera bodde jag i ett land där det var inskrivet i grundlagen att jag hade rätt att säga precis vad jag ville om vad eller vem jag ville var jag ville – och utan trälåda!

Vi gick en stund genom Hydeparken för att påminna oss om Nya Yorks Centralpark som vi snart skulle få återse. Vi lämnade Hydeparken i ett annat hörn och passerade då Wellingtonbågen (eng. Wellington Arch) och fortsatte sedan genom Gröna parken (eng. Green Park) till Buckinghampalatset (eng. Buckingham Palace).

Buckinghampalatset, London, 1967 (vykort)

Buckinghampalatset och Victoriastatyn, London (1967)

Precis som vid Vita Huset i Washington kunde man inte komma närmare byggnaden än ett högt omgivande svart järnstaket. Skillnaden var att man i Washington kunde se en välansad park mellan staketet och huset, medan Buckinghampalatset bara bjöd på en oändlig grusplan. Men det brittiska staketet hade mera prydnadsdetaljer. Allt jämnar ut sig i de små detaljerna.

Högvaktsposter, Buckinghampalatset, London (1967)

Grindprydnader, Buckinghampalatset, London (1967)

Grindlåsanordning, Buckinghampalatset, London (1967)

Nästa park, S:t Jamesparken (eng. Saint James Park), hade något verkligt intressant att komma med: svarta svanar. De hör hemma endast i Australien, och dessa svanar hade placerats som dekoration i just denna Londonpark. De var inte inhägnade som i en zoologisk trädgård utan sam omkring i parkdammen bland änder och andra vattenfåglar. De trivdes som synes gott nog för att ha skaffat sig barn där.

Svart svan med unge, S:t James park, London (1967)

Annonser
Published in: on 2011/06/26 at 06:06  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: