Inlägg 1.174: 3 – 4 aug 1967

Mellanlandningspåökningen

Uppehållet varade en timme, precis som de hade sagt, och sedan var det dags att gå ut till planet igen. Där stod det, i ensamt majestät, parkerat ute på betongen rätt framför terminalutgången i ensamt majestät – det var det enda plan vi såg i Halifax.

Vårt plan färdigt för avgång, Halifax (1967)

På väg dit tog Ed en närbild av en av de fyra jättestora motorerna. Den såg spännande ut, för jag var fortfarande inte helt inne på idén att flyga helt utan propeller.

En av vårt plans motorer, Halifax (1967)

Och sedan flög vi den lilla biten som var kvar till Nya York. Eller – gjorde vi det? Vi lade så småningom märke till att den nedgående solen dansade en ringdans runt planet, och sedan var det kaptenen i högtalaren igen: ”Detta är er kapten som talar. Kennedyflygplatsen i Nya York har så mycket inkommande flygtrafik att vi nu har stått i kö och cirklat i en halvtimme. Vi vet inte hur länge det kommer att ta, och i stället för att fortsätta så här kommer vi att mellanlanda i Boston tills det blir lugnare i Nya York. Jag beklagar dröjsmålet.”

Jaha, ett uppehåll till. Och jag var rädd för att flyga.

Men fem minuter senare var kaptenen tillbaka igen: ”Detta är er kapten som talar. Boston visade sig vara fullsatt, så vi har nu i stället arrangerat att få gå ner på Bradley militärflygbas utanför Hartford i Connecticut. Jag beklagar både dröjsmålet och de många ändringarna.”

Nå, det var ju bättre än Boston, för från Hartford skulle de säkert sätta oss på buss eller tåg den lilla biten in till Nya York. Då skulle vi inte behöva flyga mera.

Trodde vi dårar. Det gick ju inte alls för sig. Eftersom det var militärt område fick vi inte ens gå ut för att få en nypa frisk luft, utan vi satt därinne i planet och det blev både hett och kvavt. Vi borde egentligen ha varit tacksamma för att de inte satte upp skärmar framför våra fönster för att skydda sina militära hemligheter.

Det tog ända till klockan 23.45, innan vi kunde komma iväg igen. Vi det här laget var det inte bara jag som tyckte att det var obehagligt att flyga.

En kvart efter midnatt anlände vi till Kennedyflygplatsen, 12 timmar och 15 minuter efter avgången från London och ungefär vid samma tid som då pappas försenade plan kom till Nya York år 1964 (se inlägg 244). Och när vi gick ner var det minsann åska och ösregn nu också, och det var förstås orsaken till förseningarna. Men det var förståndigt att de inte hade skrämt upp oss med vädret i förväg, tack och lov.

Så där mitt i natten var det glest mellan bussarna och tunnelbanetågen, så vi kom inte i säng förrän klockan 03. Men tro mig – det var underbart att vara hemma igen.

Annonser
Published in: on 2011/07/03 at 08:11  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: