Inlägg 1.178: 5 – 6 aug 1967

Ångrökstemperturavvikelsekonsekvensen

Nåja, tillräckligt med upplevelser, både de hemska och de underbara, som råkade glida förbi oss utan att vi deltog i dem. Det är vad som händer när man gör en resa: man missar en del hemmating i utbyte mot allt det nya man får uppleva på resan.

På lördagsmorgonen vaknade vi sent efter en lång, vederkvickande sömn. Vi hade kunnat återgå till vad vi var vana vid, att somna hopslingrade, efter tre veckor i var sin säng vid var sin vägg på hotellrummen. Jag vet av erfarenhet att man sover mycket bättre hopslingrad. När man vaknar på morgonen ligger man där emellertid alltid helt oslingrad – jag undrar varför?

Hela det här veckoslutet tillbringade vi ute i Riisparken. Vi hade längtat dit, till friheten, till solen, och till den gudomliga röran av bögar i alla tänkbara skepnader, som alla åtnjöt sina regelbundna avbrott i den svettiga tillvaron i sommarstorstaden. Vi stötte på en del – inte alltför många, tack och lov – av Eds tidigare bekantskaper, så vi fick redogöra för vår resa till midsommarkölden om och om igen.

Vädret var inte perfekt. För det mesta var solen bakom moln, men det var nog bara bra för oss – även Ed – som inte hade haft mycket solande under den här sommaren. Men det var varmt och skönt, och även vattnet gick att använda.

När vi korsade en gata på väg hem från tunnelbanestationen på söndagen pyste det som alltid rök ur manhålen, ånga från fjärrvärmerören i helvetet därnere. Den ångan hade i början skrämt mig när jag var ny i Nya York, men jag hade ju lärt mig att den inte var ett dugg varmare än luften och brydde mig alltså inte om att undvika den.

Vanlig ånga ur vanligt manhål, New York (internet)

Men den här gången ville det sig att ett av manhålen inte alls följde reglerna – ångan därifrån var kokande het, och jag i sandaler och bara fötter skrek till och hoppade undan eländet. Jag hade aldrig upplevt maken till brännsveda. Ed hjälpte mig linka hem, och där satt jag med foten i badkaret för att kyla ner den litet. Så smorde jag in den med vaselin, och efter en timme kändes det litet bättre.

Nästa dag gjorde det inte alls ont och huden var inte öm heller. Men jag hade två ordentliga brännblåsor. En av dem var fyra centimeter stor – jag var ibland otroligt noggrann, och det gällde till exempel brännblåsor – men den gjorde inte ont ens när jag tryckte på den. Eftersom blåsorna inte satt under foten kunde jag gå rätt obehindrat, och linkade bara när jag ville ha tröst.

Efter denna incident började jag undvika ångpys på gatorna, trots att det för det mesta var helt oskyldigt. Jag tycker inte om vaselin.

Annonser
Published in: on 2011/07/10 at 02:07  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: