Inlägg 1.195: 11 sep 1967

Dagstidningsläsningsfuskeriet

På måndagen fick jag en avhämtningsnotis från posten, och det visade sig vara sju – 7 – exemplar av Dagens Nyheter, från den 15 till den 22 augusti. De kom som separata rullar som hade fått plats i vår lilla brevlåda om de hade varit en eller möjligen två men absolut inte sju. Nöjet hade kostat så mycket att jag kände mig tvungen att åtminstone ögna igenom varenda artikel för att gottgöra utgiften, men det tar en enorm tid att läsa en hel tidning. När jag verkligen tog mig tid att läsa Nya Yorks Tidender ordentligt, så tog det två timmar. Dagens Nyheter var förstås litet tunnare, så ge den en timme. Att använda sju av mitt livs timmar till att läsa månadsgamla tidningar, där det mesta var välbekanta världsnyheter och resten Stockholmspetitesser, visade sig vara något som jag inte var beredd på. Jag kompromissade och gjorde ifrån mig hela arbetet på en enda timme.

Ed hade suttit och slagit i ‘Svenska för utlänningar’, boken som han hade köpt i Göteborg, för att skriva sitt planerade tackbrev till Örebro på klingande svenska. Men han fann att det helt enkelt inte gick. Inte ens med hjälp av mitt fina gamla svensk-engelska skollexikon från år 1947, vilket alltså var färdigtryckt just när jag började med engelska språket i tredje klassen i realskolan. Ed skrev i stället, förståndigt nog, sitt brev på engelska.

Mamma blev rörd av att få Eds tackbrev: ”Det skulle han inte ha behövt göra – det är ju en så typiskt svensk sed att tacka för senast.”

Jag skulle naturligtvis ha gjort likadant. Fast inte tycker jag att Eds brev föll under rubriken ‘tack för senast’. Jag tyckte mig minnas att ‘tack för senast’ var benämningen på en tacksamhetsbetygelse som östes över värdfolket närhelt man råkades igen efter det att man redan en gång hade tackat på ett eller annat sätt. Det är mycket med det jordiska …

Pappa hade fått en lång lista av sin doktor med mat som han inte fick äta med tanke på sitt hjärta, och då skrev jag och berättade om kalkonbiffen som vi hade hittat i vår affär vid Sheridantorget. Det var kalkonkött som hade formats till en stek, med snören runtom. Man stekte den i ugnen och skar den sedan i skivor, allting precis som en vanlig kalvstek, bortsett från att det inte fanns något krånglig ben i mitten. Djupfrysta kalkonstekar på cirka 2 kilo kunde vi köpa i kartonger för 11 kronor kilot, och de räckte till många middagar för mig – jag skrev inte ‘för oss två’, eftersom Ed ju inför mina föräldrar bodde uppe i Bronx hos sin familj.

Annonser
Published in: on 2011/07/22 at 08:59  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: