Inlägg 1.197: 13 – 17 sep 1967

Orkanirrandet

På onsdagskvällen gick jag med Ed på bio och såg en alldeles ny film med Sidney Poitier i huvudrollen. Den hette på engelska ”To Sir with Love” (och eftersom det verkar som om titeln aldrig översattes när filmen visades i Sverige så ger jag mig inte på att översätta den här heller), och i den spelade han en folkskollärare i London. Du kan se en liten bit av filmen om du klickar här och också höra titelsången. Filmen var fin, medan sången lämnade mig helt oberörd.

Sidney Poitier i filmen ‘To Sir with Love’, 1967 (internet)

På vägen hem genom Washingtontorgparken såg vi ett scenuppträdande av en mexikansk danstrupp, liknande Ballet Folklorico Mexicano som vi hade sett på Metropolitanoperan tillsammans (se inlägg 1.008). Enligt konferencieren hade de uppträtt i Europa, både i Madrid och i Stockholm minsann, och då sade folket här i parken ”Åh” och ”Ah”. Han fortsatte då med att han i Stockholm hade sagt till publiken att truppen hade uppträtt i Nya York, och då hade åskådarna i Kungsträdgården sagt  ”Åh” och ”Ah”. Detta uppskattade Washingtontorgparken och applåderade vilt. Ed och jag fortsatte hemåt.

Nu när det äntligen var dags för ett soligt veckoslut hade orkanen Doria sina vägar förbi. Den följde kusten på avstånd men vek efterhand av ut mot öppna havet. Skönt! Men därute vände den plötsligt och tog fart rätt emot Nya York. Hemskt! Nu blev det att den gick den rätt västerut istället och klev iland på gränsen mellan Virginien och Nordkarolina. Men det var tillräckligt nära oss för att göra vår klarblåa hösthimmel grå och vår stilla luft blåsig och elak under båda veckoslutsdagarna. Riisparken fick inställas den här gången också.

Orkanen Dorias spår, 1967 (internet)

Nu hade jag själv ändå inte kunnat vara därute mer än på lördagen, för jag hade fått något uppdrag som tvingade mig att arbeta på söndagen i IBM:s datacentral i Time/Lifebyggnaden vid 50:e gatan. Jag var där i sju normala dagstimmar och tog i stället ledigt hela måndagen. Och när jag arbetade på söndagen var Ed uppe i Bronx med sin familj, trots att det var väldigt farligt där.

Väldigt farligt i Bronx? Ja, visst kunde det vara farligt på vissa ställen vid vissa tillfällen i Bronx – det kände ju alla Nyayorkbor till och undvek faromomenten. Men eftersom Ed hade sin familj däruppe och mamma därför trodde att jag ofta vistades i Bronx, så hade hon skrämts upp alldeles förfärligt av något som de hade sett på TV. Pappa hade, tack och lov, tagit saken lugnt. Och vi fick oss ett gott skratt åt hela historien – trots att den verkligen var tragisk.

Annonser
Published in: on 2011/07/23 at 05:57  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: