Inlägg 1.198: 16 sep 1967

Flygskräcken

Ett litet plan, en Cessna 320 på väg från Nya York till Expo 67 i Montreal, störtade på lördagen i en liten park i Bronx. Den svenska televisionen hade lagt in ett nyhetsavsnitt om detta, och hade sagt att två personer som promenerade i parken hade dödats. Mamma kände genast på sig att det var Ed och jag som var dödsoffren. Ingen av oss arbetade ju på lördagen, så jag var säkert uppe i Bronx och hälsade på Ed. Vi hade då gått till just den där parken för att få litet frisk luft, och då hände detta förfärliga. Pappa hade mera sans och försökte att få henne att begripa att det vore mera troligt att vi hade blivit påkörda på en gata än att vi hade blivit påflugna i en park – men att ingetdera hade befallit oss. Hon fick dock ingen frid i själen innan hon hade skrivit och frågat mig om det var vi som hade dött.

Cessna modell 320, 1961 (internet)

Hon hade dock lämnat öppen möjligheten att vi hade överlevt, för i samma brev skrev hon också det följande: ” Jag hoppas att du snart träffar någon med vem du vill dela allt. Att aldrig mera känna dig ensam.”

Jag undrade varför hon just nu hade skrivit detta, för det brukade hon faktiskt inte göra. Troligen kom hon i samband med flygolyckan att tänka på hur mycket lugnare det skulle kännas om jag gifte mig och fick barn, för då skulle jag förstås sluta att promenera i parkerna i Bronx.

Men jag lade också märke till att hon skrev ‘någon’, inte ‘någon flicka’. Jag masserade hennes ordval ordentligt för att få reda på den verkliga meningen. Tänkte hon, månntro, undermedvetet att Ed kunde vara denna ‘någon’ för mig? Tanken slog mig om hur mycket enklare och bättre och lugnare allting hade varit om jag hade kunnat tala med mina föräldrar om hur landet egentligen låg till!

Men det gick ju inte alls. Det är en sak att ha föraningar eller till och med kännedom om att sonen i huset var homosexuell – då hade man ju i alla fall hoppet kvar att man hade fel. Men så snart ordet hade uttalats så bleve det till ett fullbordat faktum med all den vånda som det skulle innebära. Så det var absolut nödvändigt att fortsätta skådespeleriet så länge föreställningen pågick.

Att jag var ‘ensam’ visste hon alltsedan Biskopsgården, och det visste hon att jag fortfarande var, trots att jag inte hade känt mig ensam en enda minut alltsedan jag seglade iväg med Kungsholm.

Att den svenska TV-rapporten hade fått detaljerna litet fel var faktiskt oväsentligt. Piloten och alla fem passagerarna i planet dödades. Tre personer på marken skadades lätt, bland dem en polis och en brandman, som kom till vraket efter kraschen.

Annonser
Published in: on 2011/07/23 at 05:59  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: