Inlägg 1.220: 19 okt 1967

Stjärnupplevelseintrycken

När ridån gick upp satt vi nästan på scenen. Jag upptäckte att man på en teater med orkesterdike befinner sig närmare scenen när man sitter långt ut åt sidan än när man har perfekta mittplatser. Scenens kant är rak medan bänkraderna är placerade i en halvcirkel – nåja, i en åttondelscirkel om man skall vara noggrann. Orkesterns utrymme är därför störst i mitten och smalnar till ingenting längst ut åt sidorna.

Och vi satt ju längst ut till vänster, jag i ytterstolen och Ed näst intill. Jag kände i ryggraden att det här var som när jag som tio- eller tolvåring en gång var på ett trolleriuppträdande på Nyköpings lilla teater och blev upplockad på scenen för att assistera i något obegripligt trolleri – då satt jag som nu längst ut i kanten långt fram. Att sitta på en sådan plats hade sina risker, för jag kände mig ohyggligt generad av att stå däruppe i rampljuset, och jag hoppades då intensivt att ingen skulle se mig i mitt predikament, särskilt om jag inte lyckades med det som herr trolleristen ville att jag skulle göra.

Teatern, Nyköping (internet)

 Skulle Marlene Dietrich nu plocka upp mig på scenen för att sjunga en duett ihop? Nej, det verkade faktiskt inte särskilt troligt – fast min kostym var ren och välpressad just ifall att.

Marlene Dietrich, Lunt-Fontanneteatern, New York, 11 nov 1967 (internet)

Och där stod hon, mitt på scenen, iklädd ett ljust fodral från huvud till fot, inställd på kärlek, ty det var hennes värld, och i övrigt ingenting. Jag satt i min stol på tredje bänk och översatte till svenska orden i hennes sång så som de hade sjungits om hon hade använt tyska språket. Vilket hon inte gjorde. Men om du klickar här får du orden på tyska ur filmen Blå Ängeln (tys. Der Blaue Engel) från 1930. Att jag tar till sådana medel för att få dig att uppleva vår kväll på Lunt-Fontanneteatern beror på att jag inte kan finna några tillgängliga inspelningar från Marlene Dietrichs Broadwaydebut 1967. Och då gör man annat. Man kan sabotera det hela genom att lägga in en svensk version av samma sång med Zarah Leander, även den från 1930. Klicka här för den. Och hör på en friare översättning av samma tyska ord.

Och så en till, tills vidare. Om du klickar här, så kommer La Vie en Rose, Edith Piafs signatursång, sjungen av Marlene Dietrich – fast med bilder från Edith Piafs bröllop i Nya York år 1952 att titta på. Egendomligare kan det inte vara. Och jag brer på med Edith Piaf som sjunger medan vi ser på en film från hennes eget bröllop, där den ståtliga Marlene Dietrich var brudtärna för den minimala Edith Piaf. Klicka här för den videon.

Annonser
Published in: on 2011/08/15 at 08:53  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: