Inlägg 1.260: 23 – 25 dec 1967

Julnattsruntflängningstraditionen

En grupp människor, som har samlats för att de har något gemensamt, diskuterar gärna det ämne som förenar dem. Det kan vara läkare, som då gärna pratar om nya medicinska rön, eller fotbollsälskare som då dissikerar spelade matcher i detalj. Och det kan vara bögar, som då relaterar veckans erövringar och vad som då hände. Alla närvarande, i alla dessa grupper, har naturligtvis också andra intressen. Kanske ett par golfspelare byter ord om sin sport en stund, men det allmänna ämnet är ändå det som är gemensamt för alla närvarande.

Så ämnet vid glöggpartyt var sex. Men naturligtvis var själva glöggen ett samtalsämne i sig, för de flesta hade aldrig smakat något så vilt och gott förut. Vad i all världen var det? Hur gjorde man det? Men sedan var det tillbaka till sexhistorierna. Det var ju dessa som förenade oss alla.

Ed och jag hade plockat fram vårt lilla julpynt. Det röda julträdet med äpplen på pinnarna, de fem uppstoppade kyckligarna, och på tegelväggen årets bevis på hurpass populära vi var.

Julkorten på tegelväggen, 351:an, New York (1967)

Gran var det inte frågan om – den kvadratmetern hade vi inte råd med. Radion hade vi ställt in mycket dämpat på en station med litet mjuk musik – inte jullåtar som alla hade fått sig till döds i en hel månad överalltifrån.

Glögg i glas och brasa (internet)

Brasan var tänd i öppna spisen. Som alltid vilade det på värdarna att hålla brasan vid liv, att värma upp och fylla på glöggen, att sätta fram de små tilltuggen, och att samtidigt få i gång samtal som hade tynat bort. Det är så sant som det är sagt, att en bjudning aldrig är och skall inte heller vara ett nöje för värdfolket. Vårt nöje var att våra gäster fick en trevlig kväll. Tills de gav sig ut på kvällens jakt.

På söndagsmorgonen hade det blivit smällkallt ute, men vi hade ändå tänkt stanna hemma hela dagen och vila som förberedelse för den långa natten som väntade. Vi skulle följa samma repertoar som förra året: upp till Eds familj i Bronx klockan 22 och med dem till midnattsmässan i kyrkan, följd av mat och julklappsutdelning hemma hos dem fram till 04-tiden. Då skulle Ed och jag ge oss iväg ner till svenska kyrkan för julottan. Förra året hade vi ju kommit dit klockan 06.00 och missat den med en timme (se inlägg 802), så nu skulle vi se till att vara där i tid.

Det var glesare mellan tunnelbanetågen än vi hade räknat med, och sakta gick de också. Vi halvsprang i den kalla natten och kom flåsande till svenska kyrkan klockan 05.05. Tyst det var i huset, för julottan skulle inte börja förrän klockan 06.00! Efter en oändlig timme ute i kylan fick vi en högkyrklig präst till livs, så det blev synd och skuld och straff för de hundratals svenskar som satt där för att få julens glada budskap. Ed klarade sig helskinnad, för han begrep ju ingenting.

Published in: on 2011/09/24 at 12:30  Kommentera  

Inlägg 1.259: 23 dec 1967

Samtalsämnesvalsvariationssvårigheterna

Julfirandet började med ett glöggparty hemma hos oss på lördagen före julaftonen. Vi blev faktiskt tio fullvuxna karlar i den lilla lägenheten, vilket visade sig gå bra men också tjänade som ett mått på den absoluta maximikapaciteten för framtiden. Ett glöggparty är visserligen inte samma sak som ett cocktailparty, men givet det tillgängliga utrymmet satt nog inte alla de tio stjärtarna ner på en och samma gång.

Glögg i glas (internet)

Det var enbart vänner från vår fritid – varken Ed eller jag bjöd hem några av dem som vi arbetade med. Om de visste att vi bodde tillsammans, så var det helt normalt, för det gjorde man ofta i det dyra Nya York. Men om de sedan kom hem och fick se den lilla enrummaren, då skulle det ju bli uppenbart att vi inte bara delade lägenhet utan att vi dessutom var ett homosexuellt par. Då bleve det inte längre något som man kanske misstänkte men inte låtsades om. Och 1967 låg decennier före den tid då man kunde avslöja den komprometterande sanningen utan nämnvärda konsekvenser.

Vi valde båda att över huvud taget inte umgås privat mera än absolut nödvändigt med arbetskamraterna – det är en god regel att undvika personligt umgänge med såväl arbetskolleger som grannar, därför att om vänskapen skulle skära sig så vore man ju tvingad till att ändå fortsätta att träffas. Det skall erkännas att både Ed och jag någon enstaka gång var hembjudna till våra respektive arbetskollegers familjer, men det var alltid ensidigt så – de kom aldrig någonsin upp till oss.

Liksom alla de bögar som vi hade lärt känna umgicks vi så gott som uteslutande med andra bögar, inte alls för att ha sex med dem utan helt enkelt för att vi då kunde vara oss själva och inte spela rollen av goda vänner som ännu inte hade råkat bli bortgifta. Och vi pratade inte alls om samma saker som heteromän gjorde. För dessa var det sport och arbetsliv och släkt och barn för hela slanten, och sådant var inte ett dugg intressant för oss. Sanningen om vad samtalen i våra krestar rörde sig om är nog inte så värst smickrande, men de hade mestadels med sexuella eskapader att göra, såväl rapporter från verkligheten som utläggningar om drömmar och fantasier.

Även när någon – som vi själva – hade rest någonstans och berättade om det, så var det killar som de hade sett eller träffat eller haft sex med  som var det enda av intresse, inte kyrkor och museer och fjälltoppar. Jo, vi pratade gärna om mat och restauranger, men hur servitören såg ut diskuterades mera än hur maten smakade.

Published in: on 2011/09/24 at 12:26  Kommentera  

Inlägg 1.258: 16 – 26 dec 1967

Kalenderledighetssnickeriet

Medan fredagskvällen helt var hängiven åt andra människors frenetiska julklappshandel i den ohyggliga trängseln i affärerna, så var lördagen mitt  tillfälle att syssla med julklapparna. Först skickade jag ett par klappar i mitt julbrev till Örebro: till mamma ett år av månadstidningen Ladies Home Journal (en amerikansk Damernas Värld), och till pappa ett år av veckotidningen USA:s Nyhets- och Världsrapport.

Mamma hade bara önskat ett enda nummer, men jag skrev som sanningen var att det skulle kosta nästan lika mycket att köpa ett strönummer och själv skicka det med flygpost som att prenumerera för ett helt år. Pappa njöt av att ligga i sin säng och läsa den amerikanska nyhetstidskriften. Jag skrev att jag hade börja tycka att den var litet ensidigt konservativt lagd. Allt som stod där var nog sant, men de verkade att mycket omsorgsfullt välja vad de skrev om. detta för att det skulle blåsa rätt sorts vindar över bladet. Jag föreslog att han skulle börja välja vilka artiklar han läste och hoppa över de mest politiska.

Jag gav mig sedan ut klockan 18 för att jaga julklappar, främst på Macy’s varuhus. Jag visste att alla människor var ute och handlade på lördagen, men jag visste också att de gick hem klockan 18 för att äta lördagsmiddag, och då skulle jag bli nästan ensam i affärerna. Och det gick så bra i lås att efter ett par timmar var allt klappat och klart.

Det var viktigt att ha fått detta gjort redan nu, för nästa veckoslut skulle det bli tjockt med sistaminutenköpare överallt. Man måste alltid ha koll på kalendern i december.

Decemberkalendern med ramadan, jul, kwanza och hanukkah, 1967 (internet)

Det här året kom juldagen på en måndag, så den lilla ynkliga amerikanska julhelgen – ibland med bara en dags ledighet – skulle nu med hjälp av lördagen och söndagen förstärkas till tre dagar. Och den 23:e och 24:e skulle bli förfärliga om man inte hade handlat i tid.

IBM hade gjort så goda affärer under 1967 att de hade beslutat att ge tisdagen efter jul, alltså den dag som var Annandagen i Sverige, som en extra ledighet till alla sina hundratusentals anställda världen runt. Så jag skulle få fyra dagar ledigt – vad jag nu skulle ha för glädje av tisdagen utan Ed, som då skulle arbeta i vanlig ordning.

Och så en liten ledighet till: mitt på julaftonen – eller, rättare sagt, den sista arbetsdagen före julledigheten – ordnade IBM alltid till med en liten informell jullunch på kontoret, och efter den var det en osagd kutym att alla försvann hem.

Published in: on 2011/09/23 at 05:39  Kommentera  

Inlägg 1.257: 15 – 23 dec 1967

Julstämningsskapandedetaljerna

Vartenda kontorshus hade sin entré dekorerad med granar, kransar och blommor. I entréhallen till PanAm-byggnaden var en golvyta på 15 gånger 5 meter inhägnad med rep. Där låg det mängder av vackert inslagna julklappspaket, avsedda för ensamma barn på barnhem – de hade lagts dit av vem som helst, fast naturligtvis mest av företag i den 60 våningar höga byggnaden och av folk som arbetade där.

PanAm-byggnaden, New York, 1963 (internet)

Att vi gick in just i den entréhallen berodde på att jag nu äntligen kunde få se hur PanAm-byggnaden såg ut inuti – dels var den nästan jämnårig med mig i Nya York, där jag steg iland bara fyra månader efter det att byggnaden hade invigts, och dels var det ju i den som DaNi arbetade när jag strax därefter träffade honom.

Parkavenyn var nog den mest juldekorerade gatan i Nya York. I mitten hade den en några meter bred plantering som var inhägnad med ett ordentligt järnstaket. Där växte det gräs och blommor och små buskar i ostörd ro. På det här drömlika gamla vykortet kan du se vad jag försöker beskriva.

En drömlik bild av Parkavenyn, New York (vykort)

Där fanns det nu massor av upplysta julprydnader, allt förstås bekostat av de många jätteföretag som hade sina lokaler i skraporna längs gatan. Ed och jag bara gick och gick, kvarter efter kvarter, och tittade på ståten, tills vi slutligen beslöt att ta tunnelbanan hem.

Så snart vi kom upp igen ur underjorden och gick de få stegen till vårt hus, så var det redan jul också där  Precis som året före hade vi en försäljare som hade valt ut just vår husfasad som försäljningsplats för sina julgranar. Jag skulle gissa att han hade ett avtal med affärerna däromkring – granarna drog väl dit en del köpare, som också kunde tänkas passa på att hoppa in och köpa något hos dem på samma gång.

När vi litet småfrusna hade kommit hem efter fredagskvällens långpromenad tände vi på i brasan, och det kan du se på den här bilden – om du kan se någonting alls. De julkort som vi redan hade fått var upptejpade på tegelväggen, och om du anstränger dig kan du skönja både TV-apparaten och det runda kaffebordet på den illa vulna bilden.

Brasa i öppna spisen före jul, 351:an, New York (1957)

Och som varje kväll under hela december månad hade vi adventsstjärnan tänd, till uppbyggelse för oss själva men knappast någon annan runt den lilla bakgård som ingick i vår fönstervy.

Vår adventsstjärna, 351:an, New York (1967)

Några dagar senare tog vi en mera acceptabel bild av vykortsväggen. Brasan var då släckt men det fanns fler julkort, så det ena fick väl ta ut det andra.

Öppna spisen med årets julkort, 351:an, New York (1967)

Published in: on 2011/09/22 at 06:53  Kommentera  

Inlägg 1.256: 15 dec 1967:

Julvandringsvattenfallsupptäckten

Det var inte första gången som Ed och jag hade vandrat runt bland affärerna på Manhattan före jul och känt storstadens pulserande julstämning. Men den här gången var det inte i samband med inköp av julklappar utan helt enkelt en rundtur till fots för sin egen sak. Det var bara något som vi kände att vi ville göra. Nu fick andra köpa saker, de som fyllde gatorna och butikerna till brädden.

Det var kyligt men inte kallt, nollgradigt ungefär, och det blåste litet snålt om man gick på fel sida av gatan. Vi var klädda tjockt nog för att inte behöva vara igång i ett kör för att hålla värmen uppe.

Rockefellercentret hade sin jättegran på plats och tänd, just ovanför den guldene Promethusstatyn nere i hålet intill skridskobanan med sin blandning av ekvilibrister och pladaskare. Något som var nytt för året var tre meter höga julfigurer placerade i rabatterna i gågatan in från Femte avenyn. Internetbilden här är nyare och julfigurerna är inte desamma som 1967, men ungefär så här såg det ut för oss i alla fall.

Julgranen, Rockefellercentret, New York (internet)

På flygbolaget KLM hade de använt inte bara sina stora skyltfönster utan också halva golvytan till en julscen med ett dubbelspann i naturlig storlek mitt i ett holländskt jullandskap. I ett av Cartiers små skyltfönster fick vi se en engelsk fruktkaka, där några av de små kanderade fruktbitarna ovanpå egentligen var gnistrade juveler. I ett annat av sina fönster hade de pepparkaksgubbar med ädelstenar i stället för pepparkorn till ögon och mun.

Cartiers butik en decemberkväll, New York (internet)

Av en ren händelse fick vi se något alldeles nytt: en liten park, inte större än en hustomt, som hade skapats på 53:e gatan strax öster om Femte avenyn. Den hade varit öppen bara sedan sju månader tillbaka och var helt privatägd men avsedd för allmänheten att få sitta där och vila benen en liten stund. Hela den bortre sidan av parken bestod av ett sex meter högt vattenfall, som nu på kvällen var upplyst bakifrån. Väggarna på båda sidorna var klädda med murgröna, och marken var belagd med stora skifferskivor. Falska akacior (eng. locust trees) var planterade överallt, och de hade hundratals, ja tusentals miniatyrlampor glittrande längs grenarna. Under de på sommaren skuggande träden stod det nätta trädgårdsmöbler av metallnät, och det fanns, tack och lov, ingen servering, åtminsone inte nu på vintern. Parken hette Paleyparken efter donatorn.

Paleyparken, New York (internet)

Vi gick fram till vattenfallet, och det var otroligt så tyst blev när stadens buller ersattes av det fallande vattnet. Mitt i centrum av en jättestad en verkligt rogivande plats på bara 390 kvadratmeter, och vi hade inte ens sett den förut!

Published in: on 2011/09/22 at 00:58  Kommentera  

Inlägg 1.255: 15 dec 1967

Julglädjeuteblivandet

En fredagskväll någon vecka före jul gav oss Ed och jag ut för att titta på julskyltningen och allt som därtill hör. När vi kom upp till trakten av 34:e gatan var det en brand på gång där någonstans – brandbilar bölade upp och ner för avenyerna och det låg en omisskännlig odör av brandrök över nejden. Medan detta knappast berörde oss ett dugg i vårt uppsåt att avnjuta Nya Yorks julutsmyckning, så kom branden emellertid att beröra oss litet mera längre fram.

Det visade sig ha varit en brand i ett postannex, där 5 miljoner försändelser brann upp, efterhand justerat till 9 miljoner. Det var i ett kontor för utlandspost, med bland annat post för trupperna i Vietnam och, som det under de följande veckorna kom att visa sig, också ett julpaket från Sverige.

Efter veckor av spekulerande fram och tillbaka om chanserna att paketet skulle komma fram eller inte fick jag och mina föräldrar acceptera att deras julklappar till mig aldrig kom fram. I ett brev i slutet av januari talade mamma om för mig vad jag skulle ha fått om inte elden hade kommit i vägen:

  • Ett par skor av märket ‘Master’. Jag kände väl till det märket. Det var förstklassiga kontorsskor i kraftigt utförande, randsydda med en ordentligt tilltagen sula – med andra ord, en solid och långlivad sko. Skorna på bilden försöker likna Masterskor men når inte riktigt upp. Jag hade aldrig ägt en Mastersko – jag hade alltid tyckt att den låg en klass ovanför min ringa person. Pappa hade köpt dem som julklapp åt mig, därför att de hade sålts på realisation, något som aldrig förut en Mastersko skulle ha nedlåtit sig till. Men nu var det hårda tider för Sveriges skoindustri, och nio olika fabriker i Örebro hade just slagits ihop till en enda – och den som då blev kvar flyttade snart därefter till något billigare utland. Det blev många stora fabriksbyggnader friställda i centrala Örebro – många kom att användas till andra ändamål och resten fick helt sonika rivas,

    Skor som påminner om Masterskor (internet)

  • En ostbricka gjord av teak, kanske liknande denna fast i 1967 års stil,

    Ostbricka av teak (internet)

  • Ett ‘gilleljus’, som jag tills nu inte har vetat vad det var och som jag alltså gick miste om. Nu vet jag det från internet, men ett gilleljus från 1967 såg säkert inte ut som det på bilden,

    Gilleljus (internet)

  • En fin bag, som jag inte ens kan gissa hur den hade sett ut, och
  • Hembakade mandel- och nötkakor.

Det är egentligen rätt märkvärdigt att den gåva som kommer bort på vägen alltid känns som en större förlust än uppskattningen av den gåva som verkligen kommer fram. Men så är det bara, och så blev det för mig vid julen 1967. Jag repade mig dock.

Published in: on 2011/09/21 at 08:43  Kommentera  

Inlägg 1.254: 9 dec 1967

Hyresgästutbytesarrangemanget

En sak till skrev pappa ingenting om i sitt brev. Jag hade meddelat honom redan i mitten av november att Ford hade återkallat alla Mustanger av 1967 års modell för ett fel i styrinrättningen. Naturligtvis skulle Ford i Sverige meddela detta till alla sina Mustangägare där, men jag tänkte att det kunde hända att Fordservicefirmorna bara notifierade dem som hade köpt bilen hos dem. Skulle jag påminna pappa om detta i nästa brev? Nej, jag bestämde mig för att en gång räckte – han var gammal nog att få göra som han tyckte. Och dessutom glömde han nog bara att nämna det i brevet till mig.

Men han ordade desto mera om det nya kontoret på övervåningen. Det var nu färdigt så när som på några små detaljer här och där. Hans eget kontorsrum låg nu rätt över hans sovrum, medan Mattson, hans högra hand, skulle få sitt kontor rätt över mammas sovrum. Mattson hade för länge sedan tagit ledigt för att studera till ingenjör, men när hans examen var överstökad på våren skulle han komma tillbaka till arbetet hos pappa. Till dess fick det gå med bara de två unga ritarna som pappa hade. Men nu skulle Gyttorp ge honom ett nytt stort uppdrag ovanpå allt det andra, så han skulle kanske få anställa ytterligare en eller två, åtminstone för tillfället.

De två gamla kontorsrummen på nedervåningen var nu omgjorda till en bostadslägenhet. Den måste nu besiktigas av staden, och sedan gällde det att få tag i en hyresgäst. Allting hade gått så fint i lås, när den gamla hyresgästen på övervåningen gav sig av. Mina föräldrar var nöjda och belåtna.

Jag var verkligt glad över att det gick så bra för pappa, särskilt som han ju nu inte fick arbeta för hårt och länge för sitt hjärta. Men hans tekniska arbete var hans liv, och jag visste på mig att han var lyckligare nu i sin egen lilla firma med några få medarbetare än han hade varit när han satt vid rodret för alla de stora företagen med personalstyrkor i hundratal, i Halmstad, i Gusum, och i Nyköping.

Jag kände hans lyckliga uppträdande som ytterligare bevis på att jag hade gjort rätt, när jag bestämde mig för att inte vilja avancera till chefspositioner på mitt eget arbetsområde. Om man inte är pressad till att utföra ett arbete som kräver skicklighet på flera områden än man egentligen behärskar, så leder ens väg aldrig till toppbefattningar och stora pengar – men den leder till sinnesro och stressfrihet och, framför allt, den underbara vetskapen om att utan vidare kunna utföra sitt arbete till allas belåtenhet.

Published in: on 2011/09/20 at 07:59  Kommentera  

Inlägg 1.253: 9 dec 1967

Stänkskyddsnödvändighetsbedömningen

På lördagen fick jag ett långt brev från pappa. Han tackade mig för den halva radion, som jag hade gett honom i födelsedagspresent. Mamma skulle ha gett honom den andra halvan, men han nämnde inte om han hade fått den. Nåja, en halv radio är ju bättre än ingen alls, och han lät glad och nöjd.

Han berättade att hans käraste leksak hade fått stänkskydd påsatta bakom framhjulen . Det hade inte bilarna i Amerika, men i Sverige var det nödvändigt med alla grusvägarna. Pappa körde till Gyttorp hela tiden, och det undras mig ifall hela vägen dit var asfalterad.

Bara tjugo år bak i tiden, när jag åkte med mina föräldrar från Nyköping mot Stockholm – och mådde tjuvtjockt bak i den sakta gungande bilen – så var det mesta av Riksettan en tvåfilig grusväg – om man nu kan tala om filer på en grusväg – nästan ända fram till Södertälje. Vägen var bred nog för att man oftast inte skulle behöva sakta ner när det kom en mötande bil. Sommartid var vägen ofta behandlad med sulfitlut, så att den inte skulle damma så förfärligt när det var en torrperiod, och jag minns hur gräsligt det stank, när de just hade sprutat på eländet! Vintertid var vägbanans kanter utmärkta med smala enbuskar som var nedstuckna i gruset på var femtionde meter eller så – om det hade snöat och vägen inte hade plogats kunde man inte utan dessa avgöra vad som var väg och vad som var omgivande terräng. Och på våren var det tjälskott överallt, så då fick man köra extra försiktigt – dessa eruptioner av smältande tjäle skedde så fort att vägverket ofta inte hann sätta ut varningar i tid.

Tjälskott men troligen inte på Riksettan (internet)

De främre stänkskydden var till för att förhindrad snömodd och sulftitlutad lera från vägen att sprätta upp från framhjulen och packas fast under bilens chassi. Alla bilar, både i Amerika och Sverige, hade stänkskydd för bakhjulen för att skydda efterkommande fordon från att bli smutsbesprutade på samma sätt. Jag vet inte varför stänkskydd inte används alls i dag. Antingen sprätter dagens hjul inte längre upp något från vägen, eller också bryr vi oss inte så mycket om andra människors välbefinnande i största allmänhet.

Ett inifrån bilen öppningsbart lås på motorhuven hade pappa ännu inte fått installerat, för hans Fordservicefirma ville inte befatta sig med något sådant. Kanske det var mera tjuveri i Sverige än i Amerika: svenskarna måste ha stulit löstagbara delar av varandras bilmotorer, som därför måste låsas in. Likadant med bensintankslocket, som alltid var låsbart på bilarna i Sverige – i Amerika brydde man sig inte om detta, för bensinen var ju så billig att det inte var mödan värt att stjäla bensin ur andras tankar.

Published in: on 2011/09/20 at 07:56  Kommentera  

Inlägg 1.252: 4 – 5 dec 1967

Konstsalongsupprättandet

Trots alla protesterna – eller kanske just tack vare dem – så verkade nyheterna om Vietnam litet mjukare vid den här tiden.  Kanske Amerika äntligen började visa tecken på att vilja lämna moraset där och komma hem? Var man villig att acceptera Viet Cong, kommunistarmén som i Sydvietnam kämpade på Nordvietnams sida, som förhandlingspartner i Genève, nu när man hade erkänt att den över huvud taget existerade? President Johnson hade sagt att han var villig att träffa Ho Chi Minh, Nordvietnams president, på en neutral båt utanför Vietnam.

Johnson visste naturligtvis att vem som än blev hans Republikanske motståndare vid nästa års val skulle bli farlig för honom. Amerikanarna var vid det här laget så grundligt trötta på Vietnamkriget att de skulle rösta på vem som helst som lovade att avsluta Amerikas inblandning i konflikten.

Nu när jag var frisk igen kunde Ed och jag hänga upp vår nya tavla från San Juan. Den hade fått stå i ett hörn och vänta på att bli återupptäckt, medan jag nös och frös. Precis som jag hade tänkt mig när vi köpte den passade den perfekt mitt över dyschan. Samtidigt hängde vi upp de två gamla reproduktioner av nordisk konst som jag hade köpt för en spottstyver redan i Biskopsgården. De hade hängt till beskådande i Peter Warren men inte ännu i 351:an.

Det var dels en målning från 1955, benämnd ‘Havsbild’, av Jens Søndergaard (1895-1957), en dansk expressionistisk målare. Internet talar om för mig att han specialiserade sig på att med starka färger måla landskap, där han visade upp de starka krafterna i natur och hav. Det var en exakt beskrivning av min gamla reproduktion, och efter att nu ha sysslat med den en stund för att inkludera den här kommer jag nog att släppa den in igen i huset efter att ha låtit den pryda upp mitt garage här i Palm Springs under många år.

Reproduktion av målning av Jens Søndergaard, Palm Springs (2011)

Och dels var det en målning från 1931, benämnd ‘Vårkväll Stockholm’, av Sven Erixson (1899-1970, alltså fortfarande i livet). Han har gjort åtskilliga målningar med motiv från Slussen i Stockholm, och min reproduktion hänger nu i mitt gästrum, för att svenska besökande vänner skall känna sig hemma där.

Reproduktion av målning av Sven Erixson, Palm Springs (2011)

Dessa två medelstora (ungefär 60 gånger 50 centimeter) reproduktioner hängde vi upp i hallutrymmet och över skrivbordet, och vi frågade oss själva varför vi hade väntat i två hela år med det. De hade stått undanskuffade baktill i en garderob i stället för att erbjuda det nöje som god konst ger, helt oavsett om det är original eller reproduktioner.

Published in: on 2011/09/20 at 00:13  Kommentera  

Inlägg 1.251: 4 dec 1967

Lydstatsmöjlighetsfunderingarna

Som du vet brukade jag bara gå till mitt IBM-kontor någon eller några gånger i veckan – vanligen gick jag hemifrån direkt till min kund-för-tillfällets lokaler. Vilket var precis vad jag skulle göra, för sådant var en systemingenjörs arbete. Men efter sängliggningssnuvan ville jag att ErFi skulle få se min nuna och att den återigen var acceptabel i sällskapslivet – det var ju han som hade skickat mig hem.

Han tog mig in på sitt rum och stängde dörren. Sådant brukar enligt sägnen vara fyllt med fasa inför vad som nu komma skulle, men så var det inte för mig. Min erfarenhet innefattade inte ett enda exempel på något otrevligt i vardande efter en sådan inledning, och inte heller nu blev jag missräknad.

”Du har nu 6.025 kronor i månadslön, det vill säga 400 kronor mera än förut”, sade ErFi, rakt på sak.

”Tack”, sade jag, lika rakt på sak.

Med det överstökat småpratade vi om San Juan och Shearson, Hammill och vädret och Vietnam, och efter allt som allt tre minuter kunde jag gå tillbaka till min väntande kund. Jag krävde inte mycket chefande för att hålla mig i gång – jag tänkte just säga att så var det nog med de flesta av mina kolleger, men stopp där! Den saken hade jag inte den minsta aning om. Eller intresse av. Du vet ju att jag inte var chefsmaterial och hade, på min egen begäran, fått detta inskrivet in min personaldossié för att inte framgent behöva  riskera någon för mig olämplig och därför obehaglig befordran. Min vänskap med mina kolleger sträckte sig inte till deras personliga förhållande till företaget. Inte nyfiken. Inte ens intresserad.

Mamma hade nämnt för mig många gånger i sina brev att det var minst lika mycket Vietnamprotester i Sverige som det var i Amerika under den senaste tiden. Det hade inte förvånat mig ett dugg. Men nu fick jag höra att Svenska Dagbladet hade skrivit att Amerika även på officiellt håll hade märkt en skillnad i Sveriges neutralitetsställning: i Sverige protesterades det hela tiden mot USA, Grekland, Spanien och Portugal men aldrig någonsin mot Sovjetunionen. Protestmarscher är ju inte utrikespolitik, så observationen av detta förhållande var inte på något sätt officiell – det gällde bara att Amerika hade lagt märke till det.

Om hon inte hade skrivit till mig om detta hade jag säkert aldrig fått veta om det, för det skrevs nästan aldrig någonting om Sverige i de amerikanska tidningarna då för tiden. De hade fullt upp med att hålla reda på vem som protesterade mot vad på amerikansk mark. Nej, jag hade inte en tanke på att Sverige var på väg att annekteras av Sovjetunionen, men jag kunde mycket väl tänka mig att Amerikas utrikesdepartement hade sina funderingar åt det hållet.

Published in: on 2011/09/19 at 00:59  Kommentera  

Inlägg 1.250: 29 nov – 3 dec 1967

Förkylningshemmavistelsen

Jag hade ingen feber men hostade och snörvlade och var eländig. Ed gav mig mat och kärlek – och det var allt jag ville ha. Hur han klarade sig undan mina baciller begrep jag aldrig, men det var bara jag som fick ha nöjet av dem. Redan efter några dagar mellan lakan var jag på bättringsvägen – på lördagen låg jag inte längre i dyschan och ynkade mig.

Men jag var försiktig med att gå ut under veckoslutet. Jag var faktiskt bara ute i några minuter på söndagen, och då var det inte mera än uppe på taket för att få en nypa luft. Ed fångade en bild i decemberljuset av mig, av Sjätte avenyn nedanför, och av Imperiedelstatsbyggnaden långt borta i diset. Litet annorlunda miljö än stranden vid Lutèce en vecka tidigare!

Står ett ögonblick uppe på taket, 351:an, New York (1967)

Men vi tog också några bilder inne i lägenheten på söndagen. Här är en bild av mig, tillräckligt kry för att kunna laga till en sen frukostlunch i vårt lilla kök.

Lagar till frukostlunch i vårt lilla kök, 351:an, New York (1967)

Ed tog en mycket bra bild av öppna spisen, och den visar också vår läderlappsfåtölj tydligare än på alla de andra bilderna – om jag nu bara inte hade ställt mig rätt framför kameran och skymt det mesta som Ed ville fånga.

Skymmer en annars bra bild av öppna spisen och läderlappsfåtöljen, 351:an, New York (1967)

Ja, han fick ju ta om den bilden oskymd. Här syns den öppna spisen i sin helhet, men läderlappsfåtöljen kom tyvärr inte med den här gången. Detta blev faktiskt en bild av samma typ som jag använde för att visa upp andra delar av vår lägenhet (se inlägg 1194, 1207 och 1208).

Lägenheten sedd mot bokhyllan och öppna spisen, 351:an, New York (1967)

Här är de saker som du ser på bilden – några av sakerna är återbekantskaper från de tidigare bilderna:

  • Eldstadsutrustningen, som vi köpte till 351-an den 22 december 1966 (inlägg 795)
  • Örnen, som vi köpte till 351:an i januari 1966 (inlägg 524). Vi hängde den först över entrédörren och flyttade den sedan till tegelväggen.
  • Kaffebordet, som hade kommit i paket från mina föräldrar till Peter Warren den 2 april 1964 (inlägg 181)
  • Bokhyllan, en av de två som hade levererats till Peter Warren från Sverige den 31 december 1964 (se inlägg 272)
  • Svenska Dagbladets Årsbok (1929 och 1951-1963), som jag hade samlat i alla år och INTE fick för 1964 (inlägg 269)
  • Anno (1964-1966), som jag fick för 1964 i julpaket från mina föräldrar 1964 (inlägg 269) och sedan fortsatte att samla.
  • Fyra isländska Eddaböcker, som jag köpte med Ed i Reykjavik den 10 september 1966 (inlägg 633)
  • Bäddsoffan, som DaNi köpte i januari 1964, när jag var på kurs i Newark (inlägg 166)
Published in: on 2011/09/18 at 23:08  Kommentera  

Inlägg 1.249: 22 – 29 nov 1967

Musikdistributionsföretagsintresset

Efter dessa hotande dagar kändes halsen sakta bättre på planet, och när den varma sommarluften slog emot mig i San Juan var jag helt kurant. Inte ett spår av någon förkylning, inget näsdropp, ingenting. Hela min förkylningsattack i Nya York var ett minne blott under hela vår tid i Puerto Rico, både när vi vandrade i de backiga gatorna i Gamla San Juan och när vi hoppade i vågorna utanför Lutèce.

Men när jag vaknade på måndagsmorgonen efter hemkomsten så rev det igen i halsen precis som det hade gjort före vår avresa, och under dagens lopp blev det bara värre. Som den tappra krigare jag var, fortsatte jag att gå till arbetet ända tills jag på onsdagseftermiddagen stegade in till min chef ErFi och visade upp mig i mitt eländiga tillstånd. Jag har alltid föredragit att bli ombedd av min chef att gå hem än att göra det på eget bevåg – för då behöver man inte bevisa att man verkligen är sjuk genom att låta ynkligare i telefon än man egentligen är.

Men innan jag gav mig iväg hem på stapplande ben så ringde jag till min börsmäklare och köpte aktier, den här gången i ett företag som hette Handleman. Det hade startats 1934, samma år som jag var född, av en viss herr Filip Handleman och hans fyra söner för att distribuera medikamenter och sjukvårdsartiklar till apotek och sjukvårdsaffärer. Tre år senare gjorde de firman till ett aktiebolag, och efter andra världskriget gick pappa Filip i pension och lät de fyra sönerna sköta affärerna.

Sonen Joe Handleman blev firmans chef, och när han en gång 1953 ville köpa en grammofonskiva i present till en god vän blev han i butiken chockad över det dåliga skivurvalet och den undermåliga försäljningsmetodiken. Han kände på sig att med sin långa erfarenhet i distributionsbranschen kunde Handleman bli ännu framgångsrikare om de gav sig på musik i stället för sjukvårdsartiklar.

Av en ren slump skedde Handlemans byte av produktinriktning samtidigt som ett nytt fenomen, som kallades ‘Rock-n-Roll’, svepte över världen. Ungdomarna köpte grammofonskivor med rock-n-roll som tokiga, och det gjorde att Handlemans försäljningskurvor sköt i taket.

Handlemans firmamärke (internet)

Tio år senare, 1963, släppte de ut sina aktier på marknaden, och redan 1967 var de introducerade på Nyayorkbörsen. Och det var snart efter det som jag ville pröva på aktier i ett litet företag som hade gått såpass starkt framåt varje år. Jag köpte 22 aktier i Handleman för 5.899 kronor och gick sedan hem och bäddade ner mig varmt i dyschan.

Published in: on 2011/09/18 at 22:46  Kommentera  

Inlägg 1.248: 22 – 27 nov 1967

Semesterhemresedagshändelseförloppet

Eftersom vårt plan inte skulle gå förrän klockan 23.30 på söndagskvällen, så blev den dagen litet spännande. Rummet skulle enligt reglerna lämnas före klockan 12.00 på avresedagen, men vi fick löfte att behålla det till klockan 15.00. Längre än så gick det inte, för rummet skulle ju städas och göras redo för nya gäster medan städerskan var kvar.

Men det löste sig – och det gör ju faktiskt allting här i världen, när man tänker efter. Ägarinnan lät oss ställa in vårt lilla bagage – och tavlan – på hennes kontor efter klockan 15.00, ifall det skulle behövas. Hon hade trots allt en gång i tiden haft oss som sina allra första gäster på sitt nya strandpensionat.

Vi plaskade och höll i gång på söndagen fram till på eftermiddagen, och sedan duschade vi och bytte till reskläder på vårt rum. Eftersom vi hade planerat att äta middag ute på flygplatsen och att ge oss massor av tid för att klara av transporten av den stora tavlan, så tänkte vi ge oss av ganska snart. Vi ställde därför inte in vårt bagage hos värdinnan utan satt helt enkelt ute i frukostserveringen med våra saker i några timmar. När det mörknade vid 18-tiden gav vi oss i väg till bussen.

Huvudbyggnaden sedd från havssidan just före avresan, Lutèce, San Juan (1967)

Det blev inga som helst svårigheter med den meterlånga, bräckliga och nästan oförpackade tavlan. Vi fick själva ta med den till kabinen, och flygvärdinnorna placerade den där i säkert förvar någonstans. Vi skulle bara stanna kvar på våra platser när vi hade landat i Nya York, tills alla andra passagerare hade gått av. Då kom en flygvärdinna i mittgången med tavlan och gav oss den. Visst skulle jag ha velat veta var den hade stått, men jag frågade inte – klockan var 01.00 och jag var mera trött än nyfiken. Men jag fick ett bestämt intryck av att vår tavla inte var den första som de hade tagit hand om.

Vi låg på örat en stund före klockan 03.00 och hade inga problem med att vakna och gå till jobbet – i varje fall inte mera än på vilken annan novembermåndag som helst.

Under dagarna före vår resa till San Juan hade jag gått och förkylt mig. Det rev i halsen som ett fackeltåg, och jag gurglade mig med saltvatten så mycket jag kunde – fast i tysthet. Jag ville ju inte skrämma upp Ed, för då skulle han, precis som jag själv, ha blivit rädd att vi inte skulle kunna resa. Jag lät väl inte så värst nasal, för han anade inga ugglor i mossen utan reste helt lycklig i sin ovetskap om mitt lidande. Jag dolde det bäst jag kunde för mig själv också, för jag vägrade att ge upp. Och därför var det ingenting att skriva om här heller före vår avresa.

Published in: on 2011/09/18 at 19:29  Kommentera  

Inlägg 1.247: 22 – 26 nov 1967

Semesterresetypskategoriseringen

Tavlan var målad av ‘Scarpentino’, utan tvekan en av de gamla mästarna, även om han var helt obekant för mig och också för galleriinnehavaren. Något som förvånar mig är att inte heller internet nu 40 år senare tycks ha hört talas om honom. Antagligen producerade Scarpentino bara några få målningar, kanske rentav bara en enda. Om då denna enda målning har hängt hemma hos Ed och mig i alla år – undra då på att denna stora konstnär har förblivit så allmänt okänd genom tiderna.

Scarpentinomålningen, Palm Springs (2011)

Vår lilla semester var nu i stort sett slut. Kom ihåg att vårt strövtåg genom Gamla San Juan företogs i två etapper, vardera på kanske ett par timmar, och detta av de sammanlagt fem dagar som vi den här gången tillbragte i Puerto Rico. Vi var därför den ojämförligt längsta tiden kvar på Lutèce och stranden därintill – att beskrivningen av våra äventyr i stadens centrum är så mycket längre beror helt på att vår lata tillvaro inte förtjänade många ord. Men detta Söderhavsbesök var avsett för lättja och inte nya upptäckter.

Jag kom att göra många resor med DaNi (en) och med Ed (resten), och de alla redovisas förstås här allt eftersom. Något som jag snart kom att upptäcka var att alla våra resor följde två mönster, helt olika varandra:

  • antingen var vi lata och hade det skönt på ett enda ställe under hela bortavaron,
  • eller också yrde vi runt som torra löv och tillbringade aldrig mera än en enda natt på ett och samma hotell.

Den första resan till Puerto Rico och S:t Thomas (se inlägg 451) hörde nog till kategori 2, trots att vi då var litet mera stationära än tillåtet för den kategorin. Den andra resan till Puerto Rico (den som jag just nu beskriver) hörde absolut till kategori 1. Och veckoslutet på Expo 67 (se inlägg 850) hörde förstås också till kategori 1.

Alla resorna i Europa, den första med tåg (med DaNi – se inlägg 299) och de två följande med bil (med Ed – se inlägg 629 och 1019), hörde lika avgjort till kategori 2. Att vi stannade till mera än en natt när vi passerade Örebro betraktar jag inte som något som stör den klassificeringen.

Och vi njöt lika mycket av resorna, vilken kategori de än hörde till. Vi kom tillbaka till arbetet efter en resa i kategori 1 och var fyllda med energi att sätta igång igen. Efter en resa i kategori 2 skulle vi egentligen ha behövt en veckas ledighet för att vila upp efter strapatserna – men ofta landade vi på måndagsmorgonen och gick direkt till arbetet. Och det gick faktiskt, det också.

Published in: on 2011/09/14 at 06:48  Kommentera  

Inlägg 1.246: 22 – 26 nov 1967

Gallerinyfikenhetskonsekvensen

Ed och jag hade nu kommit ner till södra delen av Gamla San Juan. Här fanns det ingen skyddande stadsmur – södra delen av den hade för länge sedan rivits för att ge svängrum åt hamnverksamhet och dess östra del likaså för att erbjuda öppen kommunikation in och ut ur den tidigare omringade inre staden. Detta hade varit nödvändigt för att Gamla San Juan inte skulle bli ett regelrätt museum, men för oss som turister var det ju den orörda gammaldags stadsbilden som lockade. Så vi gav sjutton i hamnen och begav oss rätt in i gatunätet norr om oss.

De små bakgränderna var roligast. Det kunde se litet slumartat ut på en del ställen, men det intrycket var baserat enbart på oreparerade byggnader, inte trasiga människor. Vi upptäckte att även små butiker, som nästan såg ut att vara övergivna, förde fina varor – synd bara att vi inte var här för att shoppa.

Men vi gick in i några butiker här och där, särskilt när vi såg att de var öppna men inte hade någon skylt som klargjorde vad de sålde. En var en järnhandel som bara sålde spikar och skruvar och muttrar – ingenting annat. Ett par visade sig vara juvelerarbutiker och en var ett fotogalleri med bara ett tjog små konstnärliga fotografier upphängda hur som helst på väggarna.

Fotogalleri med Scarpentino, Gamla San Juan (1967)

”Är det allt ni har att sälja?” undrade jag, mest för mig själv.

”Nej”, sade försäljaren. ”Vi har några tavlor också. Vill ni se på dem?”

Vi var då sannerligen inte i San Juan för att köpa tavlor! Vi bodde ju mitt i en av världens största konstutställningar, den på gatorna i Greenwichbyn. Jag mindes min återkomst till Nya York från bilresan i Södern 1963, när alla trottoarerna var fulla med folk som avnjöt all den konst som belamrade husväggarna överallt. Att köpa an tavla i San Juan skulle sannerligen vara att gå över ån efter vatten.

Men det vore ju rent ohövligt att säga nej tack till den här försäljaren, så vi tillät honom att öppna dörren till ett inre rum, där det hängde ett dussin tavlor på väggarna. Fler fanns det inte plats för.

”Du, skulle inte den där vara snygg ovanför dyschan”, viskade jag till Ed. Han tyckte som jag – vilket han nästan alltid gjorde och därmed visade att han hade god smak – och en stund senare fortsatte vi vår promenad försedda med ett väl inslaget paket och tog raka vägen till buss nummer 17 invid Kolumbusstatyn.

På väg till bussen efter inköpet, Gamla San Juan (1967)

Tavlan i paketet hade kostat 465 kronor, och i det ingick den ordentliga träram som den redan var försedd med, när den hängde därinne. Tavlan var alltså med andra ord väggfärdig. En av anledningarna till att vi så snabbt föll för just detta konstverk var tvivelsutan storleken: det mätte 60 centimeter i höjd och 120 centimeter i bredd.

Published in: on 2011/09/14 at 05:34  Kommentera  

Inlägg 1.245: 22 – 26 nov 1967

Kanonadolägenhetsproblemlösningen

S:t Johannesporten utnyttjades relativt sällan – det fanns varken begravningsplatser eller fängelser utanför den. Den tjänstgjorde som stadens officiella ingångsdörr från yttervärlden, det vill säga för de besökare som anlände med båt. Det var bara en några meter bred landremsa mellan muren och havet på utsidan, och strax utanför porten hade man anlagt en kaj för fartyg att lägga till vid. Det var alltså hit som träskeppen från Spanien kom efter sin äventyrliga seglats över de sju haven. Efter ankomsten var det så väl ordnat, att det bara var ett par kvarter att gå upp till S:t Johannes Döparens katedral, där det då hölls en tacksägelsemässa för resans lyckliga fullbordan.

Som du nyss såg på bilderna av S:t Johannesporten, så fanns det inte mycket utrymme där anländande passagerare kunde samlas innanför porten – bara några steg framåt, och så stod man mitt i korsningen av Västergårdsgatan (spa. Calle Recinto Oeste), som följde murens insida, och den lilla gatan som gick rätt fram till katedralen. Nåja, biltrafiken var ju inte så farlig på den tiden.

Klicka gärna här för en kort video (dämpa din högtalare för videon bara knakar och brakar). Den visar S:t Johannesporten – målad i kinesiskt rött av någon obegriplig anledning – och rör sig sedan sakta runt i en full cirkel över vattnet för att slutligen komma tillbaka till porten. Som du kan se på videon är det i dag en promenadväg anlagd intill utsidan av muren längs hela dess sträckning på västra sidan av Gamla San Juan. Den har kommit till efter vårt besök 1967 men verkar rätt lockande.

Vi gick uppför backen tillbaka till S:t Johannes Döparens katedral och svängde där till höger för att fortsätta vår täckning av hela Kristusgatan. Från hörnet av Fästningsgatan (spa. Calle Fortaleza) såg vi till höger i slutetpå gatan guvernörsresidenset i vad som från början hade varit en fästning. Den hade förstås byggts om många gånger under åren och efterhand övergått från militär till civil användning. Nu såg det minsann inte alls ut som något citadell, inte från gatan i varje fall.

Fästningsgatan, Gamla San Juan (1967)

Men skulle man råka se det från havssidan, så såg guvernörens residens allt annat än fredlig ut. Här är en internetbild där guvernören verkligen visar tänderna trots den påsmetade pastellblåa färgen.

Guvernörsresidenset sett från havssidan, Gamla San Juan (internet)

Det sista kvarteret av Kristusgatan avslutades med Kristuskapellet (spa. Capilla del Cristo), som var placerat precis mitt i gatan. Det hade tidigare stått närmare fästningen men 1634 fått flytta en bit, sten för sten, till sin nuvarande plats för att inte vara i vägen för kanonerna.

Kristuskapellet, Gamla San Juan (1967)

Published in: on 2011/09/13 at 08:43  Kommentera  

Inlägg 1.244: 22 – 26 nov 1967

Ungdomskälleeftersökandeförgävligheten

När vi kom tillbaka till Kristusgatan svängde vi till höger och gick norrut en bit för att se vad vi hade missat genom vår avvikelse. Jo, vi hade missat en katedral och ett kloster.

De låg snett emot varandra som tillbörligt är – bara att Klostret (spa. El Convento) hade förvandlats till ett lyxhotell, sedan det forna nunneklostret hade flyttat därifrån. Vi gick inte in på lyxhotellet, för det intresserade oss inte över hövan. Men här är en internetbild av det utifrån.

Klosterhotellet, Gamla San Juan (internet)

Vi vek av där från Kristusgatan för att gå runt Klostret. På andra sidan om det gick det en liten gata som var så brant att den delvis bestod av trappsteg. Byggnaden på höger sida var alltså Klostret, och den lilla gatan hette, passande nog, Nunnebäcksgatan (spa. Calle Caleta de las Monjas).

Nunnebäcksgatan, Gamla San Juan (1967)

(Bild) Den här lilla pittoreska butiken, låt vara att den var tom, passerade vi just på Nunnebäckgatan.

Tom butik vid Nunnebäcksgatan, Gamla San Juan (1967)

S:t Johannes Döparens (spa. San Juan Bautista) katedral ute vid Kristusgatan, snett emot det forna klostret, hade en lång historia. Den byggdes 1521, med träväggar och halmtak, men förstördes helt av en orkan redan 1526. Katedralen återuppbyggdes 1540, plundrades 1596 och förstördes igen av en orkan 1615. Och så fortsatte det genom tiderna fram till 1917 – katedralen genomgick då en omfattande restauration och har inte behövt byggas om sedan dess.

S:t Johannes Döpares katedral, Gamla San Juan (internet)

Juan Ponce de León hade en gång utrustat en expedition till ön Florida, där folkmunnen sade att det fanns en ungdomskälla, som skulle ha kunnat återställa till ung vitalitet den som drack dess vatten. Men ack, han hittade aldrig det han sökte.

Entrén till Ungdomskällan, Florida (internet)

Vid en attack av Floridas urbefolkning vid ett senare besök ådrog han sig en förgiftad pil i låret. På sin fortsatta resa avled han på Kuba av pilgiftet 1521, 47 år gammal. Hans kropp fördes till San Juan och vigdes till ro i S:t Josefskyrkan. Men efter restaurationen av S:t Johannes Döpares katedral 1917 flyttades Juan Ponce de León till en marmorsarkofag i dess nyinrättade krypta.

Vi gick inte in i katedralen, och för den delen inga andra kyrkor heller. I stället gick vi nedför den lilla branta gatan som gick rätt västerut från katedralens dörr till den enda stadsport som fanns kvar av de ursprungliga sex i muren runt staden. Den var benämnd S:t Johannesporten.

S:t Johannesporten, sedd inifrån, Gamla San Juan (internet)

Det hade funnits en port här ända sedan 1520, men den nuvarande porten var byggd på sent 1700-tal och stod nu kvar i sitt mer eller mindre ursprungliga skick. Av min närbild får du en uppfattning om hur stadig stadsmuren var – jag har tidigare nämnt att den var sex meter tjock, och det tycks stämma rätt bra av mitt foto att döma.

S:t Johannesporten, sedd utifrån, Gamla San Juan (1967)

Published in: on 2011/09/13 at 08:32  Kommentera  

Inlägg 1.243: 22 – 26 nov 1967

Gamlasanjuanskorsochtvärsandet

Det fanns ingen högre punkt i Gamla San Juan än Citadellet S:t Filips Nos. Därför bar det utför därifrån i vilken riktning vi än gick, något som faktiskt kändes skönt efter alla uppförsbackarna.

Vi kom först till S:t Josefsplatsen (spa. San José Plaza) med sin skulptur av Juan Ponce de León, en av de tidigaste namnen i den spanska karibiska historien. Han var en av de 200 män som följde med Kolumbus på hans andra seglats till Västindien 1493 och efterhand hade lyckats tillskansa sig posten som guvernör för Puerto Rico efter en maktkamp med sonen till Kolumbus.

S:t Josefsplatsen med Ponce de Leóns staty, Gamla San Juan (1967)

Här är en närbild från internet av Ponce de Leóns staty. Den var framställd av nedsmälta kanoner från brittiska krigsfartyg, som  1797 hade gjort ett fruktlöst försök att inta San Juan.

Juan Ponce de Leóns staty, Gamla San Juan (internet)

Den vita byggnaden bakom statyn var S:t Josefskyrkan, Puerto Ricos äldsta kyrka och samtidigt den näst äldsta kyrkan på västra halvklotet. Ponce de León låg begravd där i 400 år fram till 1917. En bit av S:t Josefskyrkan skymtar också till vänster om detta bostadshus på S:t Josefsplatsen.

Ett bostadshus vid S:t Josefsplatsen, Gamla San Juan (1967)

Därifrån gick Kristusgatan (spa. Calle de Cristo) söderut rätt genom staden, och vi följde den ända till slutet, om än med några små avvikelser. Jag har nyligen läst att Kristusgatan i gamla tider hade dåligt rykte med allsköns prostitution och dryckenskap, men jag kan försäkra att Ed och jag inte löpte några som helst faror när vi gick nedför den smala gatan.

Kristusgatan, Gamla San Juan (1967)

Den första avvikelsen från Kristusgatan gjorde vi när vi korsade Solgatan. Det var Ed som lade märke till namnskylten: ”Det var på den här gatan som vi gick i morse på vår väg till S:t Kristofferscitadellet. Kom med så går vi och knyter ihop gatan!”

Bra förslag – när man är ute och ser sig om skall man följa sina intuitioner. Solgatan följde vi österut mer än halvvägs genom staden, tills vi var nästan tillbaka där vi tidigare hade varit – precis som Ed hade sagt.

”Nej, inte ända dit bort igen”, tyckte han och knäppte en bild framåt – på vilken du kan se citadellet i bakgrunden.

Solgatan mot S:t Kristofferscitadellet, Gamla San Juan (1967)

Och så svängde vi av mot söder ett par kvarter och gick sedan västerut bland affärerna på San Franciscogatan. Vi tog inga bilder där, för det fanns bara butiker. Därför lägger jag nu in två intressanta internetbilder av San Franciscogatan. Först en uppenbart gammal bild, som jag verkligen tycker ser kul ut, och sedan en bild från i dag, på vilken jag ser att hela affärslivet på San Franciscogatan är borta och att det nu bara finns burgna bostadshus där. Uppenbarligen är folk i dag lika bilburna här på Puerto Rico som i Amerika och handlar vad de behöver i köpcentra långt ute i förstäderna.

San Franciscogatan i gamla dagar, Gamla San Juan (internet)

San Franciscogatan i våra dagar, Gamla San Juan (internet)

Published in: on 2011/09/13 at 08:15  Kommentera  

Inlägg 1.242: 22 – 26 nov 1967

Citadelletsanktfilipsnosbesöket

Nu var vi nästan framme vid stadens andra citadell, S:t Filips Nos. Men ‘nästan’ betydde att vi först fick traska tillbaka hela den väg som vi hade gått på begravningsplatsen och sedan klättra uppför trapporna till Valleboulevarden. Begravningsplatsen låg sannerligen utanför ringmuren, precis som avsikten hade varit från allra första början.

På den här flygbilden av citadellet ser du till vänster den guldfärgade – ja, faktiskt, en färg till! – kupolen på gravkapellet Maria Magdalena. Om vi hade kunnat komma upp till bastionen som stack rätt in på begravningsplatsen, så hade det gått kvickt och enkelt att komma upp till citadellet, men det gick inte alls.Vi fick alltså gå tillbaka bland gravarna ända till bildens vänstra kant innan vi återfann de branta trapporna upp till boulevarden. Och sedan ledde boulevarden oss så småningom fram till Nosgatan (spa. Calle del Morro), som gick rätt fram till citadellets huvudport.

Citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (internet)

Jag minns inte alls denna stora öppna äng som i dag skiljer citadellet från resten av staden. Min gissning är att det fanns nog en del bebyggelse där 1967 och därför inte verkade så  ödsligt, men att den hade rivits 1983 för att skapa ett bättre blickfång av citadellet. Det var då som Gamla San Juan och i synnerhet citadellet S:t Filips Nos förklarades vara en fornlämning i världsklass i Förenta Nationernas regi. Här har du en internetbild av den branta gågatan fram till citadellet, så som den ter sig i dag.

Vägen över ängen fram till citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (internet)

Jag undrar förstås hur mycket citadellet pyntades upp 1983, men för oss 1967 var det i stort i samma skick som S:t Kristofferscitadellet. Fast Ed lade genast märke till att alla kanonkulorna här låg ordnade i en perfekt pyramid, så att han inte behövde hjälpa till med den saken.

Väl upplagda kanonkulor, Citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (1967)

Ett kombinerat bevaknings- och fyrtorn hade byggts i början av 1900-talet, och det bröt mot resten av citadellet som stammade från 1600-talet. Men i samband med förändringarna 1983 kanske det nu har tagits bort?

Fyrtornet, Citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (1967)

Samma små vaktkurer som i S:t Kristofferscitadellet var upphängda i befästningshörnen överallt – de fanns på så många ställen att de har blivit en turistsymbol för San Juan som helhet. Här ser du dem som vi fångade med våra kameror på citadellet S:t Filips Nos.

Vaktkur, Citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (1967)

Vaktkur därnere, Citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (1967)

Vaktkur i skottgluggen, Citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (1967)

Vaktkur på långt håll, Citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (1967)

Och här är tre bilder, alla med valv av någon sort i blickfånget.

Utomhusvalv, Citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (1967)

Inomhusvalv, Citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (1967)

Fönstervalv, Citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (1967)

Det var mycket mera att se här än på S:t Kristofferscitadellet, men nu hade vi båda fått vårt lystmäte på befästningskonstruktioner. Nu var det hög tid att få se litet av själva staden Gamla San Juan.

Published in: on 2011/09/12 at 06:14  Kommentera  

Inlägg 1.241: 22 – 26 nov 1967

Befästningsgatupromenaden

Kristoffercitadellet blev alltså en kortvindig historia, och vi kom snart iväg därifrån. Vi tog till höger utanför citadellporten och gick uppför Valleboulevarden (spa. Bulevar del Valle), som följde stadsmuren längs dess norra sida. Vi hade alltså muren till höger om oss, men den syntes inte – vi var egentligen uppe på murens krön och hade dess tio meter höga yttervägg stupande lodrätt ner strax till höger om oss. Utsikten så högt över havet därifrån var härlig.

Valleboulevarden, Gamla San Juan (1967)

Strax efter citadellet låg Sebastianbastionen (spa. Bastión Sebastián), vilken bestod av en stor utbuktning av stadsmuren, där man hade skydd av låga stenväggar med gluggar för att kunna skjuta på fienden där nedanför.

Detta var bara den första av bastionerna längs boulevarden, och vi såg ytterligare fyra liknande bastioner på vår vandring bort mot citadellet S:t Filips Nos. Mellan bastionerna var boulevarden bara en vanlig, obefäst gata med hus till vänster och tom rymd till höger. Bebyggelsen sade oss att det inte var en gata med några anspråk på elegans. Det hade nog att göra med slumområdet Pärlan i grannskapet.

Stadens ringmur hade haft sammanlagt sex portar, stora öppningar som nattetid var spärrade med enormt tjocka, armerade trädörrar. Själva staden låg helt innanför muren, med undantag för sådant som man inte ville ha därinne, som till exempel fängelse (utanför en av portarna) och begravningsplats (utanför en annan). När fientliga anfall på 1800-talet blev mera ovanliga, så började också en del fattigt folk att bygga sina bostadsskjul utanför stadsmuren för att kunna bo gratis och skapade på så sätt en ny stadsdel.

På vår väg på Valleboulevarden kunde vi blicka ner över slumstadsdelen Pärlan, och på den här internetbilden kan du få en uppfattning om hur det hela såg ut. Där ligger Sebastianbastionen i förgrunden, följt av slumbebyggelsen Pärlan och därbortom begravningsplatsen, och i fjärran citadellet S:t Filips Nos.

Sebastianbastionen och slumområdet Pärlan, Gamla San Juan (internet)

Pärlan lockade oss inte, men när vi kom förbi begravningsplatsen där intill, så var vi tvungna att ta trapporna och klättra dit ner. Uppifrån hade det sett ut som om både Pärlan och begravningsplatsen låg alldeles nere vid vattnet, men så var det inte alls – allt låg högt upp på en gräshylla med en obegränsad fri utsikt över havet. På begravningsplatsen tog vi denna bild av gravkapellet Maria Magdalena med sin mörka kupol.

Gravkapellet Maria Magdalena, Gamla San Juan (1967)

I dag är samma kupol tegelröd, vilket du kan se på den här internetbilden. På den kan du också se hur nära det var mellan begravningsplatsen och citadellet S:t Filips Nos uppe på kullen i bakgrunden.

Nyare bild av gravkapellet Maria Magdalena, Gamla San Juan (internet)

Published in: on 2011/09/10 at 07:15  Kommentera  

Inlägg 1.240: 22 – 26 nov 1967

Sanktkristofferscitadellsbesöket

Det var oväntat litet att titta på i S:t Kristofferscitadellet. Man kan alltid debattera hur hårt man bör restaurera gamla byggnadsverk – rengör man dem och sedan bara reparerar sådant som uppenbart har gått sönder, då skapar man något lika ointressant som en omöblerad lägenhet, och pyntar man upp dem för mycket, så tar man lätt bort känslan av historiens vingslag.

S:t Kristofferscitadellet hade restaurerats på det första sättet, och det blev därför inte mycket att fotografera där. Detta fick man se om man stod uppe på en av försvarsmurarna och såg ut åt öster över citadellets tömda innanmäte och försvarsmuren på den andra sidan. Vad hade funnits i den stora gropen? Byggnader av trä?

Utsikten över det tomma innanmätet av S:t Kristofferscitadellet, Gamla San Juan (1967)

I bakgrundens mitt ser du Puerto Ricos parlamentsbyggnad med sitt kupolformade tak, men den hörde ju inte alls till citadellet.

Den här lilla vaktkuren, som var upphängd i ett ytterhörn av försvarsmurarna kan du också se på den förra bilden, inte långt in från högerkanten. Den hade det uppenbara värdet att vakten kunde se fienden från vilket håll han än närmade sig citadellet. Vad han sedan kunde göra åt saken är en annan historia.

Vaktkur på försvarsmuren, S:t Kristofferscitadellet, Gamla San Juan (1967)

I ett hörn av citadellet hade man prydligt travat upp kanonkulor i pyramidform, men där bredvid hade man slarvat med en liknande pyramid när man upptäckte att det inte fanns tillräckligt med kulor. Ed gav sig genast på uppgiften att lägga de kulor som fanns i snygga rader. Med sin bokföringsbakgrund var Ed lika noga med kanonkulor som med siffror.

Ed lägger kanonkulorna i ordning, S:t Kristofferscitadellet, Gamla San Juan (1967)

Slutligen en bild av utsikten söderut över S:t Kristofferscitadellets västra borggård. De tre flaggorna var det enda som gjorde bilden en aning intressant.

Utsikt söderut över en utskjutande fästningsmur, S:t Kristofferscitadellet, Gamla San Juan (1967)

Två av flaggorna, Amerikas och Puerto Ricos, var lätta att identifiera, men den tredje, den vita duken med det röda Andreaskorset var desto knepigare. Det visade sig att den hade använts av den spanska marinen som nationsidentifikation fram till 1701, då man beslöt att övergå till en helt annan flagga. Orsaken var att Bourgognekorset, som den kallades, lätt kunde förväxlas med den brittiska flaggan. Bourgognekorset såg, i stilistiskt utförande, ut som här på bilden.

Bourgognekorset (internet)

Published in: on 2011/09/09 at 07:20  Kommentera  

Inlägg 1.239: 22 – 26 nov 1967

Kolumbusåldersantagandeomvälvningen

Bussen tog oss de sex kilometerna ända in till vad som i gamla tider var den befästa staden San Juan – men inte längre. Biltrafik var tillåten på gatorna därinne, men de var alla smala och alldeles för trånga för busstrafik. Därför var det ordnat med ändhållplatser för många busslinjer just utanför det som hette Gamla San Juan. Det syntes ingenting av någon stadsmur just där, men Gamla San Juan hade en gång i tiden varit omgärdat av en enorm försvarsmur av sten, 12 meter hög och 6 meter tjock, och det mesta av den stod ännu kvar.

Staden – det är Gamla San Juan som jag nu kallar ‘staden’ – utgjorde den västra tredjedelen av en 5 kilometer lång och ½ kilometer bred ö. Den östra delen var normalt modern med mestadels statliga förvaltningsbyggnader, och det var den delen av ön som hade broar till resten av San Juan. Bussen körde genom denna del fram till det ställe där Gamla San Juan tog vid.

Bussens ändhållplats, Gamla San Juan (1967)

Alldeles intill busshållplatsen hade vi då ett torg med en gubbe högt uppe på en sockel i mitten. Man är så van vid att folk som står staty på höga pelare skall ha stora skägg, men den här gubben verkade vara en ung man med lockigt hår. Det var Kristoffer Kolumbus, och torget hette Kolumbusplatsen (spa. Plaza Colón). Den statyn hade rests för 74 år sedan, på 400-årsdagen av hans ankomst till Västindien 1493.

Staty av Kristoffer Kolumbus, Gamla San Juan (internet)

Här ser du mig invid en enorm blomstersamling vid sockelns fot. Jag undrade om blommorna kunde ha stått kvar alltsedan Kolumbusdagen i mitten av oktober, men för det verkade de alldeles för fräscha. Jag kom därför att tro att staden försåg Kolumbus med blommor året runt.

Står vid den blomsterprydda sockeln till Kolumbusstatyn, Gamla San Juan (1967)

Vi kom snart att få känna av i benen att hela klippan, som staden vilade på, lutade ordentligt – den var högst i norr och lägst i söder. Detta var bra för stadens säkerhet – det öppna havet låg mot norr, och det var alltså därifrån som eventuella fiender skulle komma. Den höga klippan var lättare att försvara, och det var på nordsidan som man byggde de två citadellen S:t Kristoffer (spa. Castillo de San Cristóbal) och S:t Filips Nos (spa. Castillo San Felipe del Morro). ‘Nos’ antyder för mig att borgen låg på en klippudde som stack rätt ut i havet – men vad vet jag?

S:t Kristofferscitadellet, Gamla San Juan (internet)

Citadellet S:t Filips Nos, Gamla San Juan (internet)

Nu började Ed och jag att röra på oss. Från busshållplatsen gick vi norrut, ett kvarter uppför den branta Odonellgatan och tog därifrån en bild av gatans fortsättning i stället för att gå vidare uppåt.

Odonellgatan, Gamla San Juan (1967)

Vi svängde i stället till höger, och Mångatan (spa. Calle Luna) ledde oss rätt fram till stora porten in till citadellet S:t Kristoffer.

Published in: on 2011/09/09 at 03:58  Kommentera  

Inlägg 1.238: 22 – 26 nov 1967

Sjöfartsfotograferingsrisktagandet

Dessa våldsamma havsäventyr kan ha förefallit upplevda i total ensamhet ute på den kokande oceanen långt borta från iakttagande ögon, för att inte säga hjälpande händer. Låt då denna bild komma till undsättning – varje kritisk nödsituation föregick rätt framför linsen på en alltid närvarande kamera.

Tjänstgör som skeppsbrottsfotograf, Lutèce, San Juan (1967)

Att det råkade vara jag som håller i kameran på bilden var en ren slump – Ed tog lika många av bilderna som jag. Vi turades om i bägge rollerna, fotograf och sjökapten. Fotografen hade det faktiskt lika prekärt som den kapsejsande kaptenen – så som det skvätte från vågorna var det viktigt att undvika att få vatten på kameran och, gud hjälpe, att bli omkullslagen av en oväntad våg. Det gällde alltså att alltid hålla ögonen öppna, mera öppna än vad som erfordrades av själva sjökaptenen.

Bortsett från allt vårt härliga plaskande ute i vattnet var den här stranden lika ointressant som den såg ut på bild. Det lilla som fanns av strandliv bestod till största delen av barnfamiljer, precis så som överallt annars och precis så som det skall vara. Ed och jag var allt bra bortskämda med Riisparken – fast då glömmer jag ju bekvämt nog att Riisparken till största delen också var fylld med barnfamiljer – jag borde ha sagt ‘vårt lilla hörn av Riisparken’ för att vara korrekt.

Men vem som vistades på stranden bekymrade oss inte alls. Vi var ju inte där för att träffa folk. Vi var i San Juan för att koppla av i novembervärmen, och vi var i vågorna för att svalka oss och ha kul. När vi vistades uppe på stranden var vi alltid på väg någonstans, till eller från vattnet eller på upptäcktsfärd år öster eller väster.

Den här bilden tog vi en liten bit öster om Lutèce, där några trädgårdar hade byggts mycket längre ut mot vattnet – man hade gjutit en kant av betong för att hålla stånd mot elementen. Det fanns dock en smal remsa sand mellan vattenbrynet och trädgårdsstaketet, men den inbjöd inte till vidare vandring.

Badstranden litet öster om Lutèce, San Juan (1967)

Vandra gjorde vi i stället inne i Gamla San Juan, och nu kommer våra bilder därifrån. Som jag redan har sagt var vi därinne två gånger under våra fem dagar, men jag har här arrangerat båda strövtågen till en enda runda, oavsett i vilken ordning vi hade fotograferat de enskilda bilderna.

Vi följde pensionatets lilla gata, Atlantplatsen, några kvarter söderut till McLearygatan för att ta buss nummer 17, som gick där på sin väg från flygplatsen. Atlantplatsen var kantad med små välskötta villor, och på den här bilden passerar jag en av dem.

Passerar en villa nära Lutèce, San Juan (1967)

Published in: on 2011/09/08 at 22:22  Kommentera  

Inlägg 1.237: 22 – 26 nov 1967

Surfäventyrsfantasierna

Jag har ingen aning om varför jag lade ifrån mig luftmadrassen på en av solstolarna som stod travade utanför Lutèce. Men det gjorde jag uppenbarligen, för Ed tog en bild av händelsen.

Har tillfälligt lagt luftmadrassen på en trave solstolar, Lutèce, San Juan (1967)

Vi använde aldrig dessa tunga träåbäken – vem de nu egentligen tillhörde – för vi ville vara på benen och hoppa omkring i havet hela tiden. Och slappa kunde vi ju göra rätt i sanden hur som helst när vi ville. Behövde vi vila ordentligt, så stod ju vår egen säng till tjänst bara en minut därifrån.

Jag tyckte som alla andra om att bli brun – eller solbränd som det heter för att man skall förstå att man bränner sönder huden. Jag visste förstås att det var olämpligt och till och med farligt att gå till överdrift i den avdelningen. Men jag använde aldrig solkrämer. Det värsta jag visste i livet var kletigt och smetigt, och det var just vad dessa solkrämer var. Så jag var hellre ute i solen en halvtimme utan insmörjning än en timme med sololja över hela kroppen. Jag såg alltid till att skaffa mig en grundsolbränna på våren genom att sola med exakt tidskontroll – uppe på taket på 351-an till exempel. Det gjorde jag så ofta vi fick en vacker veckoslutsdag, med litet längre tid varje gång. Sedan, när sommaren kom, så kunde jag vistas ute i Riisparken och steka mig i solen hela dagarna utan att någonsin bli bränd.

Naturen hade naturligtvis gjort det lättare för Ed, men till min förvåning kunde han också bli bränd om han inte på samma sätt tog det så smått i början av säsongen.

Här på bilden kämpar jag med vågorna för att komma ombord på luftmadrassen. Det var ständigt en viss sjögång vid den här stranden. Havet låg på alldeles öppet – det fanns inga öar eller korallrev någonstans för att bryta vågorna. I samband med vårt första besök i Puerto Rico berättade jag om den oändligt djupa gravsänkan i havet just utanför Lutèce (se inlägg 451), så jag bryr mig inte om att tjata om den saken nu igen.

Kämpar med att komma ombord i surfen, Lutèce, San Juan (1967)

Här är det Ed som hade vissa svårigheter att komma ombord efter att ha vurpat av luftmadrassen. Men det var bara kul att få kämpa för livhanken – särskilt när det ju inte alls gällde livhanken utan bara att vara barn på nytt.

Ed har vurpat av luftmadrassen, Lutèce, San Juan (1967)

Både Ed och jag visade här att vi suveränt behärskade våra jobb som sjökaptener.

Ed har full kontroll över luftmadrassen, Lutèce, San Juan (1967)

Klarar kaptensjobbet när havet är lugnt, Lutèce, San Juan (1967)

Och det gällde ännu mera när våra skepp var ute på öppna havet med fräsande bränningar runt om.

Ed kämpar i surfen, Lutèce, San Juan (1967)

Hotas av en annalkande våg, Lutèce, San Juan (1967)

Den sista sjöfartsbilden tillägnar jag Ed, som sakta gungade på ett fält av vågskum. Vad vi bägge njöt av den känsla av frihet som kommer med en luftmadrass ute på den vilda Atlanten! Så glad som Ed ser ut på bilden borde man alltid vara!

Ed ser lycklig ut mitt i surfen, Lutèce, San Juan (1967)

Published in: on 2011/09/08 at 09:41  Kommentera  

Inlägg 1.236: 22 – 26 nov 1967

Badstrandspolisnödvändighetsifrågasättandet

Ed kom just då runt hörnet, och jag passade på tillfället att fotografera honom i samma tropiska undervegetation som jag nyss hade använt som förgrund för en ren utsiktsbild.

Ed i trädgården, Lutèce, San Juan (1967)

En morgon, när vi satt och åt frukost al fresco, kom det en polis ridande på stranden förbi Lutèce. Jag hade alltid undrat över varför Amerika så ofta hade poliser utposterade på badstränderna – det hade jag aldrig sett i Sverige. Varför var de egentligen där? De enda brott som jag kunde tänka mig att avklädda människor kunde tänkas begå var stöld av andra avklädda människors attiraljer. Men sådant skulle då inte någon uniformerad polis på långt avstånd ha en chans att se och dessutom beivra. Och folk fick väl i all fridens namn tänka på att inte ta oersättligt arvegods med sig ut i sanden.

Beriden polis på stranden en morgon, Lutèce, San Juan (1967)

Men här kom han alltså i full regalia på sin frustande hingst. Han red nära oss för att hästen inte skulle råka trampa på badlakanen och läskedryckerna och, så hjälp mig, de soldyrkande kropparna, och tack vare det passade Ed på att få en ståtlig bild av lagens väktare.

Senare på dagen tog han en bild till av samma bit av stranden – utan polis och häst – och utan folk blev den mycket mera fridsam.

Stranden bredvid pensionatet mot kvällen, Lutèce, San Juan (1967)

I korridorerna på övre våningen på Lutèce fanns det några mindre fönster, som enkelt nog bestod av oglasade öppningar i väggen. De var försedda med träluckor som kunde stängas i händelse av regn (se bild i inlägg 478). Genom ett av dessa fönster fick jag en dag denna helt oskyldiga bild av pensionatets frukostkille i samspråk med en av städerskorna. Nej, detta är inte någon sorts undersökande journalistik, bara en oskyldig liten flört under en ledig stund mitt på dagen.

Personalrast ute på gatan, Lutèce, San Juan (1967)

Jag har nu presenterat allt det bildmaterial som jag hade samlat ihop om själva pensionatet i min fatabur. Vi ger oss därför ut på stranden, där Ed och jag vistades nästan jämt under den här semestern, ofta med eller på vår kära luftmadrass. Den hade vi haft med oss, väl hopvikt,  i packningen, för den hade ett rent ikoniskt värde för oss – det var ju på den som vi hade mötts en gång i tidernas begynnelse (se inlägg 331).

Strandbildserien börjar med att jag kommer ut genom entrédörren med luftmadrassen uppblåst och redo – vi lät den stå fylld med luft i ett hörn på vårt rum en gång för alla för att inte behöva pumpa upp den på nytt varje dag.

Stiger ut med luftmadrassen redo för surfen, Lutèce, San Juan (1967)

Published in: on 2011/09/08 at 06:50  Kommentera  

Inlägg 1.235: 22 – 26 nov 1967

Strandnärhetsinflytandet

Apropå balkongerna mot havet, så sitter på den här bilden ägarinnan på räcket till en av dem på bottenvåningen och samtalar med en av sina gäster. Det är faktiskt den enda bild av henne som jag över huvud taget äger.

Pensionatsägarinnan med en gäst, Lutèce, San Juan (1967)

Och samtidigt sitter Ed på en av de två balkongerna på övervåningen tillsammans med en annan pensionatsgäst och delar på en ranson av nötter eller godsaker och njuter av den underbara utsikten över havet.

Ed delar matsäck med en annan pensionatsgäst, Lutèce, San Juan (1967)

Jag tog också en närbild av Eds ansikte vid samma tillfälle och på samma balkong. Kalla det gärna för en porträttstudie, för det låter mycket mera sofistikerat.

Porträttsstudie av Ed, Lutèce, San Juan (1967)

Jag nämnde nyss utsikten från övervåningens balkonger, och den har du här. Jag skulle gissa att huvudparten av de badande människorna här på bilden bodde på Lutèce, som nu hade upp emot ett tjugotal gästrum.

Utsikten från övre våningen över stranden och havet, Lutèce, San Juan (1967)

Om man på samma balkong vred huvudet åt vänster så fick man en helt annan bild av stranden och havet. På den bilden ser man då på avstånd en del av höghotellen halvvägs in mot stadens centrum, och på stranden verkar man att spela boll av någon sort.

Utsikten åt vänster från övre våningen, Lutèce, San Juan (1967)

Eller rentav flygande disk som på den här internetbilden?

Fångande en flygande disk med en viss ansträngning (internet)

Själva pensionatsbyggnaden stod kvar på samma plats som sist, men inte den vita snäckformade namnskylten som välkomnande hade hängt i sina kedjor från en vit stålrörsram framme vid gatan. Vår guidebok hade 1965 lett oss till ett pensionat på samma adress men med ett annat namn. Skylten för Lutèce hade då stått just där du nu mitt på bilden ser ett stort buskage (se bild i inlägg 456), och vi visste därför att vi skulle få att göra med en ny ägare, när vi steg på.

Huvudbyggnaden sedd från gatusidan, Lutèce, San Juan (1967)

Vid det här besöket hade skylten flyttats bort till stranden för att där identifiera pensionatet för de badande. Vid gatan hade skylten nu ersatts med en delvis vertikal text på en ledningsstolpe. Huruvida vi hade sett den texten när vi kom dit 1965 må vara osagt.

Men här ser du den gamla snäckformade skylten där den nu var placerad för att locka till sig potentiella gäster från stranden.

Den snäckformade skylten på sin nya plats vid stranden, Lutèce, San Juan (1967)

Och här är det jag själv som föreställer en gäst som hade sett skylten på sin nya plats och lockats till att komma och bo på Lutèce pensionat.

Poserar som en gäst som har lockats till pensionatet av skylten på sin nya plats, Lutèce, San Juan (1967)

Från frukostserveringen kunde kameran i samma riktning få med en del storväxt tropisk vegetation i den smala trädgårdsremsan framför huvudbyggnaden, och nu tycker jag mig se på stranden därbortom att den tjoande leken med den flygande disken fortfarande höll igång.

Utsikten mot staden från frukostserveringen, Lutèce, San Juan (1967)

Published in: on 2011/09/07 at 08:40  Kommentera  

Inlägg 1.234: 22 – 26 nov 1967

Semestervistelsebeskrivningsformgivningen

Frukosten sköttes av en ung kille, som arbetade halvtid på Lutèce fram till klockan 12.00. Han kunde laga till omeletter och skinka och ägg i ett nafs, men bortsett från frukosträtternas namn begrep han inte ett skvatt på engelska.

När Ed och jag besökte San Juan 1965 så var allting nytt och spännande för oss. Jag berättade då om allt som vi gjorde i kronologisk ordning. Nu var vi ju här för andra gången, det mesta var gammalt och bekant, och vi hade ingenting som måste göras. Nu var vi här bara för att vila upp i värmen och må gott.

Största delen av våra fem dagar i San Juan tillbringade vi nog på vår pensionat och i Atlanten rätt framför det, för vi var inne i det centrala Gamla San Juan bara två gånger på hela tiden. Vilket faktiskt var mera än 1965, då vi inte hade tid att syssla med en och samma sak i mera än tio minuter innan vi måste ge oss på nästa sak på vår lista.

Därför kommer jag nu den här gången inte att redogöra för vår vistelse i tidsordning. Med hjälp av de bilder som vi själva tog kommer jag att redogöra för vad vi gjorde, men utan hänsyn till kronologin och sammanhangen. Jag gjorde samma manöver när jag berättade om vårt besök på Expo 67 och tyckte att det fungerade bra då. Vi får väl se hur det passar in på en semester i Västindien.

Naturligtvis lämnade vi vårt pensionat mer än för de två besök inne i centrum som jag just nämnde. Vi var ju tvungna att äta mera än frukost under vistelsen, och för det fick vi hitta diverse matställen. Det fanns många enkla serveringar som låg på bekvämt gångavstånd – och du minns väl hur mycket Ed och jag tyckte om långpromenader. Vi kunde ha hoppat in på Sheraton hotell eller liknande också, men då kunde vi lika gärna ha stannat i Nya York.

Först skall jag visa upp några bilder av vad som var nytt på själva Lutèce  den här gången.

Från frukostborden kunde man se hur pensionatets tidigare bakgård hade pyntats upp i och med att tre gästrum hade inretts i annexlängan. Efter vad jag hade förstått var dessa rum av en mycket högre klass än de i huvudbyggnaden. Men dem fick vi aldrig se, för de var alla belagda med gäster under hela vår vistelse på Lutèce. Allt som syntes var att de hade små privara verandor, liknande de fyra gästrumsbalkonger som huvudbyggnaden hade mot havet. Här sitter jag och drömmer om att en gång ha råd att bo i dessa fina rum – något som jag hoppas att du inte ett ögonblick skall tro på.

Sitter intill annexlängan, Lutèce, San Juan (1967)

Published in: on 2011/09/07 at 07:15  Kommentera  

Inlägg 1.233: 22 nov 1967

Midnattsinkvarteringsprocedurslättvindigheten

Bagaget kom snabbt, och lika snabbt därefter satt vi på vår kära buss nummer 17, för den avgick ju från samma plats  som förr. Det betydde att vi kom till Lutèce mycket tidigare än jag hade räknat med. Allt vi såg där i mörkret var sig likt, fast buskarna runt huset hade vuxit sig mycket större under dessa två år. Entrédörren var som alltid öppen, och precis klockan 00.45 kunde vi med litet darrande fingrar trycka på ringklockan intill kontorsdörren. Skulle vi få vårt rum?

Ägarinnan – jag använder det ordet, för jag kom aldrig att känna till hennes namn – öppnade i badrock och rufsigt hår, tittade på oss och utbrast: ”Ah, mina första gäster är tillbaka!”

Vi hade inte ens tänkt på att vi en gång hade varit det. Det var vi som hade fått hennes pensionat att komma igång. Men lustigt nog verkade det inte som om hon hade fått mitt beställningsbrev: ”Vill ni ha ett rum med en dubbelsäng?”

”Javisst, gärna!” sade jag glatt. Om hon hade frågat om vi ville ha en eller två sängar hade vi sagt att det inte spelade någon roll – det gällde ju i dessa dagar att aldrig i ord avslöja att man var homosexuell, men om man fick en antydning serverad på ett silverfat så kunde man gärna bekräfta den.

Ingenting mera sades mellan oss, vi fick nyckeln till ett rum på andra våningen, gick upp dit och somnade bums i varandras armat i den tropiska värmen. Nej, inget nattdopp i havet – det var vi för trötta för.

På morgonen fick vi se vad som var nytt på Lutèce sedan förra gången. Rörelsen hade alldeles uppenbart gått bra, och i den tidigare oanvända längan vid sidan om huvudbyggnaden hade hon byggt både en frukostservering al fresco och några flera gästrum. Detta var ingen överraskning för oss, för det var precis vad hon för två år sedan hade sagt att hon tänkte göra.

Serveringens kök hade hon placerat under trappan upp till solaltanen på annextaket. När köket stängdes kunde man låsa in köksutrustningen genom att dra för en komplicerad, skickligt gjord vikdörr.

Frukostköket med vikdörren öppen, Lutèce, San Juan (1967)

Men allt annat blev kvar utanför, det vill säga serveringsdisken och alla de rustika bord och stolar, där gästerna satt och avnjöt sitt morgonmål. Trots att det var helt utomhus så var det dock under ett ordentligt tak, för det kan regna ordentligt i San Juan, och man vill ju inte försaka frukosten bara för att det råkar regna. Och där kunde naturligtvis gästerna sitta när som helst om dagarna och äta sin egen picknickmat och i största allmänhet umgås.

Här sitter Ed vid ett bord, rätt klädd för frukostmålet.

Ed väntar på sin frukost, Lutèce, San Juan (1967)

Published in: on 2011/09/07 at 06:49  Kommentera  

Inlägg 1.232: 11 – 21 nov 1967

Högreboningsbyggnadsverksamhetsinställandet

Jag blev mäkta generad över att det var en nyhet för mig när mamma skrev att Ingrid Bergman just uppträdde på Broadway i huvudrollen i Eugene O’Neills ‘Bygg dig allt högre boningar’. Ingrid Bergman var ju så gott som en släkting till alla svenskar, och Eugene O’Neill hade varit stamgäst på den långt tillbaka i tiden rivna baren Gyllene Svanen snett över gatan från där jag bodde på Sjätte avenyn (se inlägg 822).

Programmet till Ingrid Bergman på Broadway, 1967 (internet)

Och jag hade inte ens lagt märke till annonserna för denna föreställning i Nya Yorks Tidender, som jag lusläste varje dag! Mamma undrade vad jag tyckte om Ingrid Bergman i sin roll i den pjäsen, men det fick hon aldrig veta. Jag kom nämligen aldrig att se den. Varför inte? Kanske att Ed inte var intresserad av O’Neill – och eftersom jag aldrig hade sett någonting av honom, så hade jag väl inte haft någon anledning att insistera.

Den svenske kungen fyllde 85 år den 11 november. Gustaf VI Adolf kallades Herr Pliktén efter sitt valspråk ‘Plikten framför allt’, och han var verkligen älskad av det svenska folket. Så jag satt där i 351:an med brevet i hand och hurrade litet lågmält för mig själv på svenskars vis.

Kung Gustaf VI Adolf (internet)

Ed och jag inriktade oss nu bara på vår resa till San Juan den 21 november. Vi hade mycket mindre resfeber den här gången, för vi hade ju varit där en gång tidigare (se inlägg 453). Det kändes ungefär som att resa ut till sommarstugan. Att inget svar hade kommit från vårt strandpensionat Lutèce, dit vi förstås hade tänkt återvända, kändes inte alls oroande. Jag hade skrivit och bokat ett rum för oss i god tid, och nu skulle vi bara flyga dit ner och ringa på dörren och hoppas på det bästa. Annars skulle vi alltid klara oss på något sätt. Om man inte är flexibel när man reser så blir man bara missräknad hela tiden.

Den här gången behövde vi inte anlända dit i dagsljus för att orientera oss och arrangera husrum, utan nu kunde vi snällt stanna kvar på arbetet till dagens slut och sedan åka ut till Kennedyflygplatsen. Planet skulle gå klockan 20.00, så vi gav oss iväg hemifrån med tunnelbanan omkring klockan 18 och checkade in i god tid. Det var fem plusgrader och en snål vind, och vi såg fram emot ljummare brisar i Puerto Rico. Planet lyfte i rätt tid, och eftersom vi hade vetat att vi skulle få middag på planet så hade vi gjort oss ordentligt hungriga och njöt därför av flygmaten. När måltiden var över var det nästan tid att landa i San Juan – tre timmar går fort – och hjulen tog mark precis vid midnattsslaget. Det visade sig vara 26 grader varmt, precis som vi hade väntat oss.

 

Published in: on 2011/09/05 at 04:03  Kommentera  

Inlägg 1.231: 7 – 13 nov 1967

Transistorradiofödelsedagspresenten

Ja, men det var väl skönt! Nu hade jag i alla fall fått litet hjälp. Det hade tidigare varit så himla lätt med julklapparna – när jag kom till Amerika för bara fyra år sedan fann jag så oändligt många ting som var helt okända i Sverige, och då var det bara att köpa och packa så mycket man fick plats med i paketet. Det var ordentliga badhanddukar och det var elektriska filtar, det var teflonbehandlade stekpannor och det var elektriska förskärarknivar. Och tusen andra ting.

Men nu fanns allt det där på NK i Stockholm – om kanske inte ännu i butikerna i Örebro. Med rätt sorts strömstyrka, så att man inte behövde använda transformator. Livet hade nu blivit mera komplicerat för mig – och mindre lönsamt för postverket. Men med den här önskelistan skulle jag nu i alla fall kunna få iväg ett litet paket. Tack, mamma, för den!

Och till pappas födelsedag den 4 december blev det också enklare den här gången. Mamma och jag skulle tillsammans ge honom en bärbar transistorradio. De hade blivit så nätta nu, 25 centimeter breda, 15 centimeter höga, och bara 5 centimeters djupa att stå och balansera på. Och trots det hade de ett förvånansvärt bra ljud. Mamma kunde köpa den för 212 kronor, och jag skulle därför sätta in 106 kronor på deras konto i Irving Trust. Perfekt!

Bärbar Luxor transistorradio, 1967 (internet)

Den såg i stort ut som på den här bilden av en svensk Duxradio, fast jag vet inte vilket märke det var. Handtaget tvärsöver gjorde att det skulle bli lätt för pappa att bära med sig radion när han gick omkring på kontoret, och då skulle han inte längre vara tvungen att sitta still när han hade något intressant föredrag att lyssna på.

Jag fick i samma brev också veta att den svenska regeringen hade föreslagit att vinsten på försäljning av fastigheter från och med den 1 januari 1968 skulle fördelas med 75% till staten och 25% till husägaren. Alltså 75% skatt på vinsten, som dessutom nästan helt berodde på inflationen och därför egentligen inte var någon förtjänst alls. Mamma var chockad – hmm, tänkte de sälja huset nu mitt i alltihop? – och hon undrade om jag kanske skulle ”ta över” huset och sedan sälja det till pappas ingenjörsfirma, som var ett aktiebolag. Fast skulle jag då få skatta för det i Amerika, månntro? Hon skrev brevet innan pappa hade kommit hem från ett föredrag och kunde rätta till hennes vimsiga tankar. Nej, jag hade ingen aning om husaffärer och skulle inte komma att ge mig på något sådant på decennier framöver. Jag svarade genom att inte skriva ett ord till svar på detta.

Published in: on 2011/09/02 at 08:22  Kommentera