Inlägg 1.246: 22 – 26 nov 1967

Gallerinyfikenhetskonsekvensen

Ed och jag hade nu kommit ner till södra delen av Gamla San Juan. Här fanns det ingen skyddande stadsmur – södra delen av den hade för länge sedan rivits för att ge svängrum åt hamnverksamhet och dess östra del likaså för att erbjuda öppen kommunikation in och ut ur den tidigare omringade inre staden. Detta hade varit nödvändigt för att Gamla San Juan inte skulle bli ett regelrätt museum, men för oss som turister var det ju den orörda gammaldags stadsbilden som lockade. Så vi gav sjutton i hamnen och begav oss rätt in i gatunätet norr om oss.

De små bakgränderna var roligast. Det kunde se litet slumartat ut på en del ställen, men det intrycket var baserat enbart på oreparerade byggnader, inte trasiga människor. Vi upptäckte att även små butiker, som nästan såg ut att vara övergivna, förde fina varor – synd bara att vi inte var här för att shoppa.

Men vi gick in i några butiker här och där, särskilt när vi såg att de var öppna men inte hade någon skylt som klargjorde vad de sålde. En var en järnhandel som bara sålde spikar och skruvar och muttrar – ingenting annat. Ett par visade sig vara juvelerarbutiker och en var ett fotogalleri med bara ett tjog små konstnärliga fotografier upphängda hur som helst på väggarna.

Fotogalleri med Scarpentino, Gamla San Juan (1967)

”Är det allt ni har att sälja?” undrade jag, mest för mig själv.

”Nej”, sade försäljaren. ”Vi har några tavlor också. Vill ni se på dem?”

Vi var då sannerligen inte i San Juan för att köpa tavlor! Vi bodde ju mitt i en av världens största konstutställningar, den på gatorna i Greenwichbyn. Jag mindes min återkomst till Nya York från bilresan i Södern 1963, när alla trottoarerna var fulla med folk som avnjöt all den konst som belamrade husväggarna överallt. Att köpa an tavla i San Juan skulle sannerligen vara att gå över ån efter vatten.

Men det vore ju rent ohövligt att säga nej tack till den här försäljaren, så vi tillät honom att öppna dörren till ett inre rum, där det hängde ett dussin tavlor på väggarna. Fler fanns det inte plats för.

”Du, skulle inte den där vara snygg ovanför dyschan”, viskade jag till Ed. Han tyckte som jag – vilket han nästan alltid gjorde och därmed visade att han hade god smak – och en stund senare fortsatte vi vår promenad försedda med ett väl inslaget paket och tog raka vägen till buss nummer 17 invid Kolumbusstatyn.

På väg till bussen efter inköpet, Gamla San Juan (1967)

Tavlan i paketet hade kostat 465 kronor, och i det ingick den ordentliga träram som den redan var försedd med, när den hängde därinne. Tavlan var alltså med andra ord väggfärdig. En av anledningarna till att vi så snabbt föll för just detta konstverk var tvivelsutan storleken: det mätte 60 centimeter i höjd och 120 centimeter i bredd.

Annonser
Published in: on 2011/09/14 at 05:34  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: