Inlägg 1.248: 22 – 27 nov 1967

Semesterhemresedagshändelseförloppet

Eftersom vårt plan inte skulle gå förrän klockan 23.30 på söndagskvällen, så blev den dagen litet spännande. Rummet skulle enligt reglerna lämnas före klockan 12.00 på avresedagen, men vi fick löfte att behålla det till klockan 15.00. Längre än så gick det inte, för rummet skulle ju städas och göras redo för nya gäster medan städerskan var kvar.

Men det löste sig – och det gör ju faktiskt allting här i världen, när man tänker efter. Ägarinnan lät oss ställa in vårt lilla bagage – och tavlan – på hennes kontor efter klockan 15.00, ifall det skulle behövas. Hon hade trots allt en gång i tiden haft oss som sina allra första gäster på sitt nya strandpensionat.

Vi plaskade och höll i gång på söndagen fram till på eftermiddagen, och sedan duschade vi och bytte till reskläder på vårt rum. Eftersom vi hade planerat att äta middag ute på flygplatsen och att ge oss massor av tid för att klara av transporten av den stora tavlan, så tänkte vi ge oss av ganska snart. Vi ställde därför inte in vårt bagage hos värdinnan utan satt helt enkelt ute i frukostserveringen med våra saker i några timmar. När det mörknade vid 18-tiden gav vi oss i väg till bussen.

Huvudbyggnaden sedd från havssidan just före avresan, Lutèce, San Juan (1967)

Det blev inga som helst svårigheter med den meterlånga, bräckliga och nästan oförpackade tavlan. Vi fick själva ta med den till kabinen, och flygvärdinnorna placerade den där i säkert förvar någonstans. Vi skulle bara stanna kvar på våra platser när vi hade landat i Nya York, tills alla andra passagerare hade gått av. Då kom en flygvärdinna i mittgången med tavlan och gav oss den. Visst skulle jag ha velat veta var den hade stått, men jag frågade inte – klockan var 01.00 och jag var mera trött än nyfiken. Men jag fick ett bestämt intryck av att vår tavla inte var den första som de hade tagit hand om.

Vi låg på örat en stund före klockan 03.00 och hade inga problem med att vakna och gå till jobbet – i varje fall inte mera än på vilken annan novembermåndag som helst.

Under dagarna före vår resa till San Juan hade jag gått och förkylt mig. Det rev i halsen som ett fackeltåg, och jag gurglade mig med saltvatten så mycket jag kunde – fast i tysthet. Jag ville ju inte skrämma upp Ed, för då skulle han, precis som jag själv, ha blivit rädd att vi inte skulle kunna resa. Jag lät väl inte så värst nasal, för han anade inga ugglor i mossen utan reste helt lycklig i sin ovetskap om mitt lidande. Jag dolde det bäst jag kunde för mig själv också, för jag vägrade att ge upp. Och därför var det ingenting att skriva om här heller före vår avresa.

Annonser
Published in: on 2011/09/18 at 19:29  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: