Inlägg 1.290: 18 feb 1968

Brodersamstämmighetspopulariteten

Vinterolympiadens dagliga entimmessändningar på TV hade jag på grund av arbetet bara kunnat se på veckosluten, men då var det verklig spänning på gång. Sådant, och så lätt underhållning, behövdes det mycket av i denna dystra tid. Tet-offensiven fortsatte att blöda ur TV-apparaten varenda dag och känslorna hos det amerikanska folket växlade dagligen mellan ilska och sorg. Därför hade TV-bolaget CBS som ren underhållning på söndagskvällarna ett program som hette Smothersbröderna (eng. Smothers Brothers). Dessa var två riktiga bröder som hette Tom och Dick Smothers, mycket olika i både utseende och uppträdande, men de var otroligt väl samspelta.

Tom och Dick Smothers (internet)

Som de uppträdde var Tom uppenbart långsam i sin fattningsförmåga medan Dick var den smarte som satte Tom på det hala. De var båda musikanter och uppträdde gärna enkelt och okonstlat som i sången om sin far – klicka här för den.

De program som Tom och Dick bjöd på gav åskådarna en motvikt till tidens dysterhet. Inte bara genom att vara allmänt roliga och underhållande utan också genom att vara starkt kritiska i sina kommentarer om sådant som Vietnamkriget, vilket gick hem bättre och bättre i takt med att kriget bara gick sämre.

Här är en av deras sketcher. En militärhjälm säger till en annan hjälm: ”Sergeant, de vill förhandla!” – Den andra hjälmen säger till en tredje hjälm: ”Kapten, det är möjligt att de vill förhandla.” – Den tredje hjälmen säger till en fjärde hjälm: ”Överste, det är en osannolik möjlighet att de vill förhandla.” – Den fjärde hjälmen säger till en femte hjälm: ”General, det är osannolikt att de vill förhandla.” – Den femte hjälmen säger till en cowboyhatt: ”Herr President, de vill inte förhandla. – Cowboyhatten säger: ”Vi måste öka bombningarna, men jag beordrar detta med tungt hjärta.”

Eller helt enkelt: ”Under dessa besvärliga dagar bör hela det amerikanska folket sluta upp bakom president Johnson – och knuffa till.”

Och till slut deras sång om de rika krösusarna på Murgatan. Den skulle passa in precis lika väl nu när jag år 2011 skriver dessa rader. Smothersbröderna sjunger i den om mutor till kongressmedlemmar, atomraketer till Saudiarabien, oljespill i haven, och all sorts aktiemanipulation på Murgatan. Du missar en mycket aktuell sång om du inte klickar här.

Det kunde emellertid vara farligt att vara skarp i sin framtoning i de stora amerikanska TV-kedjorna – de var ju trots allt annonsföretag. Redan följande år gjorde sig CBS av med Smothersbröderna på grund av deras politiska och samhällssatiriska kritik. Men de överlevde detta och frodades gott i många år till.

Published in: on 2011/10/17 at 06:15  Kommentera  

Inlägg 1.289: 17 feb 1968

Utförsskidåkningsbeklädnadsinköpsorgierna

Ed och jag var helt överens om att gå in för utförsåkning, för det var vad man gjorde i Amerika – terrängåkning, som var det enda jag kände till från Sverige, var helt lagd på undantag här. För utförsåkning köpte man en biljett för att åka skidlift upp till toppen och sedan bar det iväg av sig själv utan svett och möda nerför backen.

Skidorna för utförsåkning var mycket bredare än terrängskidorna och samtidigt en bit kortare. Pjäxorna var dubbelt så stora och kraftiga som doningarna för terrängskidor – och de kostade därefter: 300 kronor för ett par! Undra på att vi tänkte hyra både pjäxor och skidor till att börja med. Men kläder måste vi köpa, och nu gällde det att få tag i plagg som vi egentligen inte visste något om. Vi gick först till Alexanders, fast beslutna att inte köpa någonting där, innan vi också hade tittat in på Korvette och kanske ännu något varuhus för att jämföra priser och kvaliteter.

Skidbyxorna kallades för slalombyxor vare sig man skulle åka slalom eller ej. De hade kostat omkring 100 kronor i den lilla butiken, och hos Alexander kostade liknande kvaliteter 75 kronor – där såg man redan en massa pengar att spara in. En genuin skidjacka med stoppning hade kostat hela 150 kronor i butiken och här hos Alexander kunde man få en ungefär likadan för omkring 100 kronor.

Så kom turen till Korvette inte långt därifrån i avstånd räknat, men mycket långt därifrån i fråga om priser. Det var så mycket billigare att vi blev misstänksamma, men även när vi tittade noga efter verkade det vara precis samma kvaliteter. Det första vi bägge köpte var slalombyxor från Japan – för 25 kronor paret! I stället för en varm, stoppad skidjacka köpte jag en vattentät anorak utan stoppning för bara 30 kronor att använda antingen med en olle inunder när det var kallt eller utan olle när det vårades.

E. J. Korvettes firmamärke (internet)

Vi var så imponerade av hur billigt allting var hos Korvette att vi var nyfikna på vad deras pjäxor kostade. Oändligt mycket mindre, och om man valde en modell med snörning i stället för spännen så fanns det precis lika stadiga, tyska modeller för bara 100 kronor. Jag köpte ett par av dessa, och Ed gjorde likadant. Så fyllde vi på med solglasögon, vantar och luvor och hade då allt vi behövde.

Efter att ha burit hem alla inköpen gick vi tillbaka till sportaffären och köpte bussbiljetter för resa på söndagen den 25 februari. Vi hade först tänkt åka redan nästa dag, men då ville vi hellre se på avslutningen av olympiaden i Grenoble på TV. Och det var bra, för morgondagens buss var redan utsåld.

Jean-Claude Killy med sina tre olympiska guldmedaljer, 1968 (internet)

Published in: on 2011/10/17 at 06:08  Kommentera  

Inlägg 1.288: 16 – 17 feb 1968

Bussbekvämlighetsskidåkningsfrestelsen

På fredagskvällen sade Ed till mig att det gick en buss för skidåkare varje söndag från Greenwichbyn upp till Catskillsbergen. Skulle vi pröva på det?

Jag blev genast eld och lågor. Den här månaden hade börjat gå mig på nerverna – visserligen var jag helt fascinerad av det arbete som jag kämpade med hos Shearson-Hammill, men jag började bli utsliten av alla dessa sena kvällar. Jag behövde koppla av med någonting som var mera aktivt än att bara slöa, och det som Ed föreslog verkade vara just rätt.

Jag hade inte haft en tanke på att åka skidor alltsedan jag just hade träffat Ed i Riisparken och vi stötte på ett par av hans vänner där. De pratade med oss om att åka upp till Catskillsbergen tillsammans (se inlägg 338), men det hade förstås inte blivit av – i småprat bögar emellan dök det alltid upp en massa idéer om att göra saker och ting, sådant som sedan bara rann ut i sanden.

”Kan man bara gå till bussen eller måste man boka i förväg?” undrade jag intresserat.

”Jag har ingen aning, men vi kan väl kolla i morgon”, tyckte Ed.

Lördagen bjöd på mycket utforskning. Först gick vi till den sportaffär där Ed hade sett affischen om bussen i skyltfönstret. De sade att bussen startade från gatan rätt utanför butiken precis klockan 07.00 på söndagsmorgnarna och körde till skidbacken Windham. Klockan 16.30 gav den sig iväg tillbaka, så man fick åka skidor i hela sex timmar. Jo, det var här man bokade och betalade för bussresan, helst i förväg för att vara säker på att komma med.

Ingen av oss hade någon skidutrustning, och inte kläder heller för den delen. De sade att vi kunde hyra skidor och stavar i Windham, och likaså skidpjäxor. Beklädnad kunde man köpa här hos dem, men de sade också att man inte nödvändigtvis behövde använda speciella skidkläder. Vanliga jeans och en vanlig vindjacka med en olle inunder kunde duga till att börja med. Men ordentliga skidhandskar behövdes. Och solglasögon. Och en luva som kunde dras ner över öronen.

Jag var så ivrig att jag ville boka bussen med en gång, men då sade Ed stopp. Det vore ju att börja i fel ända, och han hade alldeles rätt. Först måste vi se till att vi hade alla de kläder som vi behövde – sedan kunde vi köpa bussbiljetterna.

Vi tittade på vad butiken hade att erbjuda – och hur ohyggligt dyrt allting var! Det fanns nog bättre priser uppe hos Alexanders eller Korvette, två av de stora lågprisvaruhusen. Så vi antecknade litet diskret butikens priser på det som vi behövde och gav oss iväg för att söka upp grönare nejder.

Published in: on 2011/10/17 at 06:03  Kommentera  

Inlägg 1.287: 14 feb 1968

Sophämtningsstrejkrapporteringskonsekvenserna

Så kom det ett brev från Örebro. Jag hade väntat på det i flera dagar, för jag visste att vår ‘sophämtningsstrejk’ – samma begrepp som Amerikas ‘renhållningsstrejk’ men mera direkt – skulle i Sverige rapporteras i detalj ner till minsta råtta, och jag räknade med att mina föräldrar nu skulle ställa Nya York till svars för sina synder. Mamma svek mig inte.

De hade nästan ringt till mig för att be mig att ta semester och komma ‘hem’ så länge strejken varade, men så hade de tänkt på att det kanske var överdrivet. Nåja, en drastisk begäran som hade hållits inne, det var ju rätt hyggligt.

Men så fortsatte brevet, och här citerar jag verbatim: ”Men ändå. Amerika av i dag är inte Amerika som du reste till 1963. Vietnamkriget har ändrat på mycket. Det talas och skrivs mer och mer om det förestående kriget mellan två kontinenter, där de krigande skall vara Amerika kontra Asien. Och då skall du inte vara i Amerika, åtminstone inte i Nya York som blir den farligaste punkten på hela jordklotet. Du har rest till Amerika för att lära dig en del. Du har lärt dig mycket.  För att se dig om i den nya världen. Det har du gjort. För att tjäna en del pengar. Det har du också gjort. Kanske ingen förmögenhet, men är pengarna värda kanske livet???? Om du åtminstone kunde flytta från storstaden med dess teatrar, konserter o.s.v. men samtidigt från dess mördande klimat, dito luftföroreningar och den stora stadens (alla stora städers) ensamhetskänsla. … Det ser så oroligt ut i världen nu att vi kan inte låta bli att ängslas. Du är ju allt vi har.”

Det säger sig självt att jag inte sprang och köpte mig en flygbiljett till Sverige nästa morgon, men jag förstod så väl hur farorna med ‘sophämtningsstrejken’ kunde leda tankarna till vätebomber och andra obehagligheter som kunde drabba Nya York. Men lugnet var nog återställt i Örebro redan när det här brevet kom fram och våra gator åter var i ganska gott skick.

Ed hade inte gjort mycket på alla vardagskvällarna när jag arbetade med Shearson-Hammill på planeringen för deras framtid med IBM:s fina maskiner. Han hade varit uppe hos sin familj i Bronx bara en gång, men det hade börjat lukta pyton även i tunnelbanan, så han stannade hellre hemma om kvällarna. Han påpekade för mig att TV-programmen hade börjat bli bättre nu igen. TV-bolagen hade inte brytt sig mycket om programkvaliteten i flera år nu, och han visste orsaken – folk var så överväldigade av färgerna i rutan att de inte brydde sig ett skvatt om vad de tittade på. Men nu var färgen ingen nyhet längre, så nu fick de skärpa programmen för att inte förlora sina tittare.

Published in: on 2011/10/16 at 09:37  Kommentera  

Inlägg 1.286: 14 feb 1968

Skatteaccisåterbäringsmatematiken

Jag hade tänkt ge mig iväg till skatteverket alltsedan jag kom på idén få tillbaka den amerikanska bilaccisen som Ford hade betalat in för pappas Mustang (se inlägg 1277). Det hade bara varit så hektiskt varenda dag sedan dess. Dels mina oändliga arbetsdagar, dels det ymniga nyhetsflödet från Vietnam, och dels den stinkande soptippen på gatorna – allt kom i vägen för detta. För det kan väl aldrig ha varit så att jag ansåg det vara mindre viktigt än allt det andra?

Hur som helst så tog jag mig tid till att gå till skatteverket nu på onsdagen, och de lyckades trassla fram en kvinna som hade gåvan att kunna begripa vad jag talade om. Hon var en ‘aktuarie’, och det var nog första gången i mitt liv som jag hade träffat på en sådan. Aktuarien var trevlig och tillmötesgående, vilket alltid hjälper när man skall diskutera något krångligt – är det inte egendomligt att det alltid är bottenskrapet hos myndigheterna som är vresigt och avogt, medan man mestadels träffar på riktiga människor när man klättrar upp litet på stegen?

Jag behövde bara lägga fram logiken i mitt tänkande för att hon skulle vara med på tråden. Hon visste allting utan att behöva slå upp något eller ringa någonstans. Hon sade att om fabriken exporterar bilen så betalar de ingen skatt på den, och om de har gjort det av misstag så får de genast pengarna tillbaka.

I mitt fall hade fabriken levererat bilen till en återförsäljare inom Amerika och hade därför betalat skatten i vanlig ordning. För att dessa skattepengar skulle kunna återbetalas, måste bilens klassificering ändras till exportvara, och för detta måste jag visa fabriken att bilen verkligen hade exporterats som ny. Om fabriken ginge med på omklassificeringen så skulle de få skatten återbetalad och kunde då överlåta pengarna till mig.

Det är möjligt att fabrikens tillverkningspris för en exportbil inte var detsamma som för en bil för hemmamarknaden med skatten borträknad. I så fall kunde min återbetalning av skatten komma att justeras med skillnaden mellan de två tillverkningspriserna.

”Om det skulle visa sig”, tillade hon, ”att fabrikens tillverkningspris för export är högre än det inhemska tillverkningspriset inklusive skatten, då skulle det faktiskt kunna hända att ni får betala en slant till dem i stället för att få pengar tillbaka. Men, oss emellan,  är min gissning att det inte kommer att bli så.”

Fords firmamärke (internet)

Under dagen skrev jag ett koncept till ett brev till Ford med min begäran att få bilen omklassificerad, baserat på att jag hade skickat iväg bilen till Sverige omedelbart efter det att jag hade tagit emot den, och när jag sent på kvällen kom hem maskinskrev jag det.

Published in: on 2011/10/16 at 06:01  Kommentera  

Inlägg 1.285: 13 feb 1968

Marknadsföringsmetodsuppskattandet

Med tisdagsposten fick jag ett brev som högeligen imponerade på mig. Som du vet hade vi en Harman-Kardon radiomottagare (se inlägg 831), och bland alla tusen finesser på den fanns det på framsidans kontrollpanel en pytteliten röd text som sade ‘STEREO’, när man hade fått in en station som var tillräckligt stark för att ge ett perfekt stereoljud. Det var uppenbart att det var en liten glödlampa bakom just den texten på glasskivan, eftersom den kunde tändas och släckas allteftersom.

På senare tid hade den varit släckt hela tiden – glödlampan måste ha bränts ut. Jag skrev då till Harman-Kardon och bad dem att skicka mig adressen till någon firma nära mig i Nya York som var auktoriserad av dem att sätta i en ny glödlampa, och nu på tisdagen fick jag deras svar.

De sände mig namnet på en lämplig firma, men de lade också med en ny glödlampa av den rätta sorten och instruktioner för hur jag kunde byta ut lampan på egen hand. Och en liten sak till låg med i brevet – ett motstånd, också med instruktioner för att själv kunna installera det. Det var inte nödvändigt att använda det nya motståndet, men med det på plats skulle glödlampan hålla mycket längre. Brevet sade att om jag gjorde utbytet själv så skulle jag spara in kostnaden för en reparatör.

Jag tyckte att det var otroligt fint av Harman-Kardon att bry sig om att hjälpa sin kund så mycket, men jag antar att ju mindre deras apparat måste in på service, desto bättre rykte skulle den få. Och det är så sant – den här lilla självreparationen på matbordet tog kanske en kvarts timme och föll sedan totalt i glömska. Vår radio fortsatte alltså att fungera utan att vi någonsin hade haft något krångel med den. Bra gjort, Harman-Kardon!

Harman-Kardons firmamärke (internet)

Tet-offensiven skapade ett otroligt politiskt tryck från hela världen på president Johnson att sluta upp med att sända mera amerikanska trupper till Vietnam. Det talades inte om något annat än kriget på TV just nu. Jag fick klart för mig att kriget i Vietnam skulle vara helt slut för Amerikas del inom två månaders tid, alltså den 15 april, och det sade jag i klara ord till Ed och det skrev jag i klartext till mina föräldrar, för jag ville stå för det och få äran av att ha varit den förste som hade vetat om det på förhand när så skedde.

Nåja, det skedde ju inte så som jag hade förutspått, så jag gick miste om äran, men ingen pekade heller finger åt mig för att ha haft fel i mina förutsägelser. Men jag lärde mig av detta att beträffande politik och krig kan man i motsats till vädret aldrig förutsäga någonting.

Published in: on 2011/10/15 at 08:59  Kommentera  

Inlägg 1.284: 11 feb 1968

Verklighetsinformationsomöjligheten

Naturligtvis berörde filmen ‘Gissa vem som kommer på middag’ oss båda starkt. Vi pratade en massa om den under den närmaste tiden därefter, och vi kom också varandra närmare rent fysiskt. Jag menar inte att vi hade sex oftare – det hade vi hela tiden. Men vi blev påtagligt kelsjukare, kysstes djupare när vi möttes i köksdörren, och låg oftare med huvudet i varandras sköte när vi såg på TV. Filmen hade påmint oss om hur nära vi stod varandra och hur bräckligt omvärldens stöd för vår gemenskap bevisligen var. Det var bara för våra bögvänner som vi var vi ett stadigt par för livet – men, handen på hjärtat, hur stadig var deras vänskap?

Jag fick också ut något annat av filmen än känslan av gemensam sak med det unga paret. Jag fick bestyrkt att jag hade gjort alldeles rätt i att inte låta mina föräldrar få veta något om mitt verkliga förhållande med Ed. Visserligen ledde vedermödorna i filmen under den kritiska dagen till ett åtminstone synbarligen gott slut för alla, med välsignelser och förhoppningar om framgång och lycka för de giftaslystna, men det hade minsann hängt på ett hår – och en skicklig manusförfattare.

Om jag skulle tala om för mina föräldrar att Ed och jag i alla avseenden fungerade som ett äkta par, så stod det skrivet i skyn hur de skulle reagera. Precis som i filmens roller var ju Ed svart och jag vit, men för att göra det ännu pikantare var ju både Ed och jag män. Om jag plötsligt en dag skulle konfrontera mamma och pappa med denna bistra sanning vore det inte alls otroligt att de antingen skulle explodera i vrede eller sjunka samman i hopplös förtvivlan. Rasblandade äktenskap var inte längre helt otänkbara på den tiden, särskilt inte för svenskar som då oftast aldrig hade ens sett en neger i levande livet. Men att vi båda var homosexuella och inte hade valt att dölja detta för dem – och för varandra – skulle de nog ta som helt oförsvarbart tanklöst. Och att, som i filmen, på några timmar förvandla en sådan kris till skär harmoni kunde jag inte ens drömma om. På några år kanske, men skulle jag verkligen vilja gå igenom några år av sådana själsstrider?

Nej, jag hade gjort alldeles rätt. De visste att jag förde ett mycket ensamt liv i min lilla enrummare på Sjätte avenyn. De hade träffat Ed i Örebro och funnit honom vara en ”rar pojke”. De visste att vi var goda vänner som träffades rätt ofta och gjorde resor tillsammans. Men hoppet för mig var fortfarande en rar flicka, helst en svenska, för äktenskap och barn. Att ge dem vårt bögförhållande i stället för detta vore alltför grymt – det kunde man bara inte göra.

Published in: on 2011/10/15 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 1.283: 10 feb 1968

Middagsbjudningskomplikationen

Filmen hade visats sedan jultiden och fått strålande kritik från alla håll. Vad som mest av allt hade fångat mitt intresse var att handlingen i så hög grad gällde Ed och mig. Filmen rörde sig om en vit flicka som hade träffat en neger under ett semesterbesök på Hawaii. De hade genast blivit kära i varandra och beslutat att gifta sig, vilket han endast kunde göra med hennes föräldrars godkännande. De flög därför tillsammans tillbaka till fastlandet och hennes föräldrars hem i San Francisco, där han bara kunde stanna över dagen fram till sitt nattplan till Nya York. Hon visste att hennes föräldrar var stenhårt fritänkande liberaler, som utan minsta tvekan skulle acceptera deras liaison.

Scen ur ‘Gissa vem som kommer på middag’ (internet)

Så enkelt blev det inte. De blev totalt chockade, och dagen blev minst sagt besvärlig. De bjöd in också hans föräldrar från Los Angeles till en gemensam middag på kvällen, och deras reaktion var likadan. I väntan på måltiden samlades de alla på samma sätt som i slutet av en Agatha Christiedeckare, där detektiven långsamt avslöjar vem boven är. I det här fallet var boven rasfördomarna.

En otroligt stark film som verkligen grep tag i ens hjärta. Ed och jag satt och höll varandra i handen hela filmen igenom, och på så vis kände vi precis hur vi båda levde med i handligen. Det var inte bara filmens gedigna innehåll som gjorde den så bra i mina ögon. Att tre av mina favoritskådespelare hade huvudrollerna hjälpte ju också till – jag hade sett många filmer med dem tidigare, dock inte i en och samma film.

Filmen hade spelats in på våren 1967. Spencer Tracy was då sjuklig och kunde ibland inte alls medverka, så det blev en besvärlig inspelning. Filmen blev färdig för biograferna i maj, men så snart som 17 dagar efter att filmningen hade avslutats dog Spencer Tracy. Man höll då tillbaka filmen ett halvår innan den släpptes ut. Katharine Hepburn såg aldrig den färdiga filmen – det skulle göra henne för ont att se Spencer Tracy i den strax före hans död.

Affisch för ‘Gissa vemsom kommer på middag’ (internet)

Jag är glad att ha hittat filmen på internet – inte bara små klipp utan hela filmen från börja till slut. Du kan därför se den här i sin helhet. Det enda bökiga är att den två timmar långa filmen är bruten i nio videoavsnitt. Missa inte denna fantastiska film som fångar tidsandan på 60-talet på kornet.

Klicka här för första avsnittet, klicka här för andra avsnittet, klicka här för tredje avsnittet, klicka här för fjärde avsnittet, klicka här för femte avsnittet, klicka här för sjätte avsnittet, klicka här för sjunde avsnittet, klicka här för åttonde avsnittet, och klicka här för nionde avsnittet.

Published in: on 2011/10/14 at 01:30  Kommentera  

Inlägg 1.282: 2 – 10 feb 1968

Maktutövningskollisionen

På strejkens sjunde dag fick Lindsay i sin nöd vända sig till delstaten Nya Yorks guvernör Nelson Rockefeller och be honom att kalla in civilförsvaret för att göra rent i staden. Men Rockefeller hade haft starkt stöd inför sitt omval 1966 av DeLurys fackförening, och han ville inte gärna nu spela rollen som strejkbrytare. Men han hade också rent opolitiska skäl för att neka: civilförsvaret skulle komma att kosta staden avsevärt mycket mera än det högre lönekontraktet, trupperna hade ingen träning i arbete med avfall, så de skulle inte bli särskilt effektiva, och dessutom låg det ett hot i luften att alla Nya Yorks fackföreningar kunde gå ut i sympatistrejk. Du kan klicka här och se några sekunder av Rockefeller i den här videon om strejken.

Rockefeller hjälpte i stället Lindsay med att överta förhandlingarna och lade då fram ett bud på 2.195 kronor och det accepterade DeLurys delegater omedelbart. Men Lindsay vägrade att gå med på det. Trots att skillnaden var mycket liten mellan hans och Rockefellrs bud menade han att en liten utpressning i alla fall var en utpressning.

Avfall utspritt på Manhattans gator, New York, 1968 (internet)

Under de följande två dygnen hände ingenting annat än att ytterligare 20.000 ton avfall samlades på Nya Yorks gator. Då meddelade Rockefeller att med tanke på hälsofaran hade fackföreningen gått med på att avblåsa strejken för den föreslagna lönehöjningen på 2.195 kronor. Om staden vägrade att betala skulle delstaten tillfälligt ta över stadens renhållningsfunktioner med man och allt – och sedan kräva staden för alla kostnaderna. Men hur lönerna än betalades så var moralen av Rockefellers ingripande klar för alla: det lönar sig att strejka.

Själv arbetade jag just då så långa timmar att jag knappast hade något ohägn av det hela. Bara i kvarteren runt vår bostad var det stora högar med avfall – nere vid Murgatan hade alla skyskraporna privat avhämtning, så där syntes ingenting av strejken.

Överfulla soptunnor, New York, 1968 (internet)

Men på TV-nyheterna såg vi ju röran i staden varje morgon när vi steg upp, och det var jag som föreslog att vi skulle hyra oss en bil och ta en sväng ut på den stinkfria landsbygden över veckoslutet den 10-11 februari. Men när vi kollade vädret på fredagsmorgonen så skulle det bli tio minusgrader och halt på vägarna, och det var inte lockande, så vi avstod från det nöjet och stannade hemma.

I stället gick vi och såg en ny film med Katharine Hepburn, Spencer Tracy och Sidney Poitier. Den hette ‘Gissa vem som kommer på middag?’ och handlade om Ed och mig.

Published in: on 2011/10/13 at 08:23  Kommentera  

Inlägg 1.281: 2 – 10 feb 1968

Avfallsoavhämtningslivskvalitetspåverkandet

Det gällande löneavtalet mellan staden Nya York och dess 10.000 renhållningarbetare hade utlöpt vid slutet av det gångna året, och så som alltid skedde så fanns det inte ännu något nytt avtal, så arbetet fortsatte som vanligt enligt det gamla. De segdragna förhandlingarna fortsatte, och borgmästare John Lindsay trodde att han redan hade en underförstådd överenskommelse med fackföreningsledaren John DeLury om en vettig lönehöjning. Beloppet skulle höjas med 1.810 kronor från de 41.135 kronor, som en renhållningsarbetare med tre år på nacken hade haft i årslön. Men DeLurys män krävde mera och han kom därför plötsligt med ett motbud på 3.100 kronor i stället.

John DeLury (internet)

När 7.000 renhållningsarbetare samlades till ett vilt strejkmöte framför stadshuset på fredagskvällen den 2 februari krävde de att gå i strejk för sina högre krav. DeLury försökte lugna dem med att lova mera förhandlingar, men de vägrade och började bombardera honom med ägg. Han gav med sig och så var strejken ett faktum. På lördagsmorgonen syntes det inga renhållningsbilar i Nya York – bortsett från ett litet antal som fortsatte att hämta avfall från skolor, sjukhus och vårdhem.

Lindsay kämpade emot med de medel han hade till buds, rättsliga åtgärder och övertalning. Han hade bestämt sig för att den här gången inte ge efter för ännu en strejk, som på sistone, trots att de var olagliga, framgångsrikt hade använts för att utverka fina lönekontrakt: ”Äntligen skall staden visa vad den är gjord av”, sade han.

John Lindsay under renhållningsstrejken, New York, 1968 (internet)

Lindsay satte DeLury i finkan för brott mot strejkförbudslagen, men detta enade bara hans män i sitt uppsåt. Han bad andra fackföreningsledare om att få ta deras folk för att tillfälligt hjälpa till med avfallsavhämtningen, men där fick han ett blankt nej. Soptunnor överfyllda med avfall började snabbt samlas utanför alla småaffärer och mindre bostadshus överallt i Nya York – stora byggnader som företagsskrapor, bostadskomplex och storhotell hade privat avfallsavhämtning och berördes inte.

Efter några dagar med uppemot 100.000 ton av avfall i allt högre travar överallt började det bli otrevligt värre. Stora och små råttor hade middagsfest, och avfallet tog också eld då och då och sände stinkande rök svepande i vinterblåsten längs gatorna. Lyckligtvis var det ordentligt kallt, och inte en enda snöflinga föll ner på avfallet under hela denna tid.

Stinkande avfall, Brooklyn, New York, 1968 (internet)

Men man talade med största allvar om hotande epidemier av tyfus och dysenteri – Nya York hade inte haft något sådant elände sedan en polioepidemi 40 år tidigare.

Published in: on 2011/10/13 at 08:16  Kommentera  

Inlägg 1.280: 1 – 29 feb 1968

Övertidarbetskompensationsmatematiken

Det var ett rätt lustigt sammanträffande. Ed hade för bara några dagar sedan nämnt att jag arbetade så mycket övertid, och nu råkade jag dra på mig ett ordentligt planeringsarbete för Shearson, Hammill. Det tvingade mig att stanna kvar och jobba den 1 februari ända till klockan 23.00. Hade Ed några övernaturliga gåvor som gjorde att han så lätt kunde förutsäga vad som skulle hända?

Och det blev inte bara den dagen. Till att börja med arbetade jag ensam med planeringen, och därför kunde jag stanna tills jag blev trött, gå hem, och sedan fortsätta samma dag. Men det gjorde att jag jobbade så länge jag kunde för att bli färdig så snart som möjligt. Jag lade in 14 till 16 timmar om dagen.

Sedan skulle mina uppgjorda planer justeras till verkligheten tillsammans med Shearson, Hammills folk och andra IBM-are, och när de såg hur fort jag hade kommit fram med mitt första förslag så ville de hålla takten uppe, så de långa dagarna fortsatte.

I slutet av februari var planeringsarbetet över, och då hade jag varit hos Shearson, Hammill i 14 timmar i genomsnitt varje dag under hela månaden! Utom veckosluten vill säga – inga lördagar och bara till en enda söndag. Litet fritid måste man ju ha.

Under planeringens gång blev det i mitten av februari uppenbart – vilket jag hade vetat hela tiden – att de skulle installera Mäklar-CCAP (se inlägg 580) under det kommande halvåret eller så, mycket beroende på inköp och installation av nya datamaskiner. Jag gjorde klart för alla att sådant här dygnetruntarbete skulle jag inte acceptera under installationen, inte under några omständigheter. Litet övertid då och då fick man ju räkna med men inte planera för. Mitt förarbete nu under februari var en helt annan sak, men sedan ville i stort kunna räkna med vanliga arbetstider. Ibland måste man säga till på allvar – för att bli tagen på allvar.

Jag hade inte ännu bokat den planerade tvåveckorsresan till pappas födelsedag, men nu med all den här övertiden under februari stod det helt klart att jag skulle kunna ta den frånvaron helt utan att använda några av mina semesterdagar. Så nu diskuterade Ed och jag vart vi skulle resa tillsammans under 1968.

Eftersom Ed bara hade två semesterveckor skulle vi kunna göra något finurligt: ta en treveckors resa till Peru och Bolivien i Sydamerika över jul och nyår. Då skulle Ed kunna ta den tredje veckan från sin ranson för 1969. Vi var helt överens om att en såpass dyr resa borde sträcka sig över minst tre veckor, och därnere vid ekvatorn spelade inte årstiderna någon roll. Eller gjorde de det? Vi visste ju ingenting.

Published in: on 2011/10/13 at 01:27  Kommentera  

Inlägg 1.279: 31 jan – 10 mar 1967

Vietnamkrigsupptrappningsmotståndet

Kriget i Vietnam fortsatte i sitt lugna mak med hundratals militärer och civila på båda sidorna dödade vareviga dag, något som bara gjorde det hela mer och mer hopplöst. Själv var jag inte det minsta rädd att bli inkallad och skickad dit – det var jag alldeles för gammal för – men det gjorde ju inte detta krig mindre meningslöst. Och den 31 januari blev det ännu värre – nordsidan gick till attack överallt i något som kallades Tet-offensiven, så benämnd efter det lokala namnet på dagen då det hela startade, den första dagen av apans år. På Vietnamkartan härnedan syns alla de ställen där Nordvietnameserna gick till attack mer eller mindre samtidigt.

Karta visande alla Tet-offensivens attacker, 1968 (internet)

 De allierade hade haft nys om att något var på gång, men när det skedde var det med mycket mera styrka än man hade räknat med – man blev helt överrumplad. Huvudstaden Saigon fylldes med fientliga trupper som blev kvar där i två veckors tid innan de kunde drivas ut – till och med den amerikanska ambassaden intogs och hölls i fiendehand i åtta timmar. Hela offensiven varade i över en månad, men nordsidans hopp om att den lokala befolkningen skulle bli så överväldigad att den gav upp och gjorde sak med Nordvietnam förverkligades dessbättre inte.

Tet-offensiven gjorde det amerikanska folket ännu tröttare på sitt lands inblandning i Vietnam än förut. Vi hade nu mera blod strömmande ut ur TV-apparaterna under middagsmålet än någonsin förut. Det var just den här upptrappningen av kriget som svängde majoriteten av folket över till att bli motståndare till fortsatta amerikanska trupptillskott. Försvarsminister Robert McNamara, som hade planlagt de amerikanska truppinsatserna i Vietnam under 1964 och 1965 men efterhand ändrat uppfattning om det hela, avgick i protest den 28 februari.

President Lyndon Johnson och Robert McNamara (internet)

Stackars president Lyndon Johnson! Han hade råkat ordentligt i kläm på grund av Vietnamkriget, och allt det goda, som han hade gjort på hemmaplan för att fullfölja president Kennedys intentioner, var nu bortglömt för det förfärliga som pågick i Vietnam.

För mig var det intressant att märka hur mina föräldrar, som tidigare hade varit helt Amerikafrälsta, med sina besök hos mig 1964 och sin glädje när jag lyckades på IBM, nu verkade mer och mer avoga mot Amerika. Det var smutsigt, farligt, bråkigt, osäkert. Mamma ville mera är tidigare att jag skulle komma ‘hem’ till Sverige igen och gifta mig och få barn. Detta på grund av Vietnamkriget – och dess påverkan på hur den svenska pressen med en viss rätt hade kommit att betrakta Amerika.

Published in: on 2011/10/12 at 10:03  Kommentera  

Inlägg 1.278: 31 jan 1968

Biosalongskuslighetsupplevelsen

På januari månads sista kväll gick Ed och jag på bio och fick se en fantastisk uppsättning av kända skådespelare i en och samma film. Först var det Richard Burton och Elizabeth Taylor, och med bara dem blev ‘Vem är rädd för Virginia Wolff?’ en jättesuccé – det var ju den filmen som fick mig att högeligen gilla Elizabeth Taylor.

Men i den här kvällens film fanns det ytterligare några toppnamn. Vad sägs om Alec Guinness, Peter Ustinov, James Earl Jones, Raymond St. Jacques, Paul Ford, Cicely Tyson – och Lilian Gish? Filmen hette ‘Den onda ön’ (eng. The Comedians) och den utspelades på Haiti under diktatorn Papa Doc’s regim.

Affisch för filmen ‘Den onda ön’ (internet)

Det var en av de kusligaste filmer som jag någonsin hade sett. Jag minns inte hela den komplicerade handlingen i dag, men jag kommer direkt ihåg den spöklikt nattsvarta hettan med takfläktarna snurrande, det ständigt pågående spionerandet av Papa Doc:s hemliga polis, Tonton Macoutes, genom de vidöppna fönstren, och känslan av en balansgång där minsta felsteg eller fel ord kunde leda rätt i fördärvet – och ofta gjorde det.

Ett fartyg anländer till Haitis huvudstad Port au Prince med Alec Guinnes, Paul Ford, Lilian Gish, och Richard Burton. Guinness är en brittisk affärsman som har inbjudits att göra affärer med Haitis regering, men gränspolisen Raymond St. Jacques märker att den som utfärdat inbjudningen har avsatts och kastats i fängelse, varpå han och hans män misshandlar Guinness och fängslar honom. Burton har ärvt ett hotell benämnt Trianon i Haiti och har just återvänt från Nya York där han förgäves hade sökt sälja det. Han har en kärleksaffär med Elizabeth Taylor, hustrun till den brittiske ambassadören Peter Ustinov.

Richard Burton och Elizabeth Taylor i ‘Den onda ön’ (internet)

Efter ett gräl med Taylor beger sig Burton till Moder Katarinas bordell, där han upptäcker att Guinness inte bara har släppts fri utan också har blivit St. Jacques gäst och som sådan just nu åtnjuter Burtons favorithora Cicely Tysons gästvänlighet. Guinness är i gunst med regimen därför att de väntar på en vapensändning, för vilken de har betalat handpenning. Guinness påstår att vapnen nu ligger i en lagerlokal i Miami, men regimen har blivit lurad av Guinness tidigare och vägrar honom att lämna Haiti tills de har bevis på att vapnen existerar.

Reklammontage för filmen ‘Den onda ön’ (internet)

Detta var den allra första början av filmen. Resten är fylld med vodoo, hämnd, mord med skalpel och pistol, och hela tiden ihjälskjutning av folk. Jag kan ju inte avslöja för mycket av detta drama, för du vill säkert en gång se det. Författaren till boken som filmen byggde på var Graham Greene. Klicka här för några representativa scener.

Published in: on 2011/10/12 at 09:59  Kommentera  

Inlägg 1.277: 23 jan 1968

Bilaccisrestitutionsmöjlighetsidén

Med så mycket ledighet under det nya året lekte jag med tanken på att resa till Örebro till pappas 70-årsdag i december. Det var oändligt lång tid dit, men det låg ändå inom 1968 års domän och kunde därför inverka på någon semesterresa som Ed och jag kanske ville göra tillsammans på sommaren.

Jag pratade med honom om det, och han tyckte bara att jag alltid fick så mycket extra dagar för allt mitt övertidsarbete att jag utan vidare skulle ha två veckor över för att resa någonstans med honom – som relativ nykomling på Allied Chemical skulle han bara få två veckor. Han var hur pigg och glad som helst, men när han sade detta lät det så sorgesamt att jag höll näsduken redo just ifall tårarna skulle börja flöda från någon av oss.

Jag tänkte alltså gå och boka två veckor runt pappas födelsedag. Att göra det betydde ju bara att man ställde sig i kö, och man kunde ändra och avbeställa sin bokning när som helst. Alltså två ärenden, stol och flyg.

Det var inte ovanligt att amerikanare på semesterresa till Europa köpte sig en ny bil när de kom dit, kanske en Volvo. De använde den där för att köra omkring under sin semester, och sedan skickade de den med sig hem när semestern var slut. Det stod en lång artikel om detta i tidningen, och jag lade märke till en av de många avgifter som de blev tvungna att betala när bilen kom fram – precis som pappa fick göra när han fick sin Mustang i Göteborg.

Pappa hade bland annat fått betala en svensk statlig bilaccis, precis som alla andra i Sverige fick göra när de köpte en ny bil. När amerikanarna kom hem med sin europeiska bil fick de också bland annat betala en amerikansk bilaccis – men i Amerika betalade man inte någon bilaccis när man där köpte en amerikansk bil. Artikeln berättade att i Amerika betalade bilfabrikerna direkt till skattemyndigheterna en statlig bilaccis på sju procent av tillverkningsvärdet av varje nytillverkad bil.

Detta fick mig att fundera litet. Uppenbarligen tog staten en accis på varje ny bil som skulle rulla på Amerikas vägar. På en amerikansk bil hade fabriken redan betalat accisen utan att köparen hade en aning om det, men om man själv införde en ny utländsk bil var det man själv som fick betala dessa sju procent.

Hmmm. Om man vände på syltan, skulle inte det motsatta förhållandet gälla för pappas Mustang? Ford hade tydligen betalat in sju procent av Mustangens värde i bilaccis. Artikeln nämnde inte om fabriken betalade accis även för bilar som tillverkades för export. Det ante mig att man inte gjorde det, och i så fall borde detta väl gälla även pappas Mustang?

Published in: on 2011/10/12 at 09:50  Kommentera  

Inlägg 1.276: 23 jan 1968

Bostadsödslighetsupphävningstankarna

”Vi borde allt fylla i med en stol där”, sade jag och pekade på den helt tomma kvadratmetern som vi hade mitt på den röda mattan.

”Nej, det går inte”, sade den alltid praktiske Ed. ”Tänk på vårt glöggparty – hur skulle det ha gått om vi hade haft en stol där?”

”Det var för många här då”, sade jag, som uppenbarligen tyckte mera om stolar än om människor. ”Det var allt litet svårt för alla att kunna sitta någonstans.”

Som vi resonerade kom vi fram till att det nog vore skönare att kunna ha två gäster utan att behöva sätta någon mitt i soffan än att ha tio personer stående med ett cocktailglas i handen. Vi hade inte så mycket umgänge hemma hos oss, och det var nästan aldrig mera än två gäster på en gång.

”Vi kommer att få flytta undan stolen därifrån varje kväll när vi fäller ut sängen”, påminde Ed.

”Och flytta tillbaka den igen på morgonen”, sade jag.

Vilket ledde till vad vi skulle se oss om efter. En liten fåtölj, helst snurrande på en pinne, lagom bekväm, och lätt att lyfta undan. Jag tyckte att jag hade sett tygfåtöljer stoppade med skumgummi, som nog skulle passa. Men jag lovade att jag inte skulle köpa någonting innan Ed var med på saken. Detta var ju självklart, och så gjorde vi alltid. Om två bor i ett enda rum så är det ju självklart att en av dem inte får bestämma någonting på egen hand.

Det här året hade jag arbetat på IBM i fem år – det kändes ibland som om jag hade stigit av båten i förrgår – och det betydde att jag nu hade rätt till tre veckors semester per år. Alltsedan jag hade börjat mitt arbete 1963 hade jag vetat att jag efter åtta års tjänst skulle få tre veckors semester. Men lyckan ville att de härliga inkomsterna som IBM åtnjöt under 1967 avspeglade sig inte bara i den extra ledighetsdagen som alla just hade fått nu till jul utan också i att treveckorssemester hädanefter skulle få åtnjutas redan efter fem års tjänst. Ibland har man en salig tur!

Nå, jag hade ändå aldrig behövt nöja mig med de bestämda två veckorna under något av mina första år. Det hade alltid funnits rum för treveckorsresor till Europa och andra tidskrävande övningar, och det berodde på att jag hade varit utsatt för så mycket övertidsarbete i tid och otid. Och då var det lätt för ToFa och ErFi att smussla till mig precis så mycket övertidskompensation som jag behövde. Och det fick de gärna fortsätta med, även ovanpå den tredje veckan. Jag hade en bestämd känsla av att de ville ha mig kvar.

Published in: on 2011/10/12 at 09:48  Kommentera  

Inlägg 1.275: 15 – 22 jan 1968

Telefonsamtalspresenten

Jag hade ingen aning om vad jag skulle ge mamma i födelsedagspresent, och därför hade jag inte sänt henne något paket. Ibland, när man inte vet vad man skall göra, så gör man ingenting, och sedan, när man äntligen har kommit på vad man borde göra, så är det för sent. Nu var det bara en vecka kvar, och det enda jag kunde göra var att be pappa att köpa något från mig till henne, något som han visste att hon skulle vilja ha. Jag var inte stolt över att på så vis ha överlastat mitt problem på honom, men det var mitt enda val vid det här laget.

Och det löste sig bättre än jag förtjänade. Så småningom fick jag veta vad han hade gjort. Han köpte henne en handväska som en gemensam present från honom och mig. Jag fick aldrig veta om det verkligen var så det hade gått till – i situationer som dessa kan man ju helt lagligt bolla med sanningen en hel del. Min gissning var att han hade köpt handväskan som sin present till henne, och sedan, när han fick brevet med sonen i nöd, så vips blev handväskan en gåva från oss båda. Jag kom ur knipan. Och pappa behövde inte svettas mera i butikerna. Och mamma blev glad. Och det var ju det som det hela gick ut på.

Jag antar att jag fortfarande var litet skuldmedveten, för på söndagskvällen den 21 januari satte jag väckarklockan på 03.00 för att ge henne ett telefonsamtal som en extra present – ja, jag var väl också litet nyfiken på om mitt brev hade kommit fram till pappa i tid och vad han hade hittat på. Hon var förstås litet yrvaken klockan 09.00 och blev som alltid helt förbluffad över det långväga samtalet, men vi satte snabbt fart på tungorna och höll fint i gång hela vägen genom de tre minuterna.

Jag poängterade för henne att vi faktiskt firade två födelsedagar på samma gång: hennes 63-årsdag och min tredjedelssekelsdag.

”Vaddåförnått?” undrade hon.

”Jag fyllde ett tredjedels sekel i går”, förklarade jag tålmodigt. ”Jag blev trettiotre och ett tredjedels år gammal. Trettiotre år och fyra månader.”

Jag kunde höra hur det knakande när morgonmaskineriet i hennes huvud drogs igång. Jooo .. det stämde nog .. men sådant firades inte i Sverige. Jag hade säkert glömt bort hur det var i Sverige. Jag hade bott för långt borta i för många år och var nu för amerikansk. Men så kom hon på något bättre för att inte låta så morgongnällig: ”Två sådana perioder till och då är du hundra!”

”Är jag inte duktig?” tillade hon. Jo, det höll jag allt med henne om.

När det kostade två timlöner för ett telefonsamtal så var det mycket mera värdefullt än nu när det är en gratisvara.

Published in: on 2011/10/11 at 07:26  Kommentera  

Inlägg 1.274: 14 – 15 jan 1968

Sorgesångerskan

Hon kom uppför trapporna, flåsande som ett ånglok som körde för första gången på ett nytt spår. Våra trappsteg var mycket högre än dem som hon hade i sitt hus! Hon fann sig emellertid snabbt tillrätta när hon väl hade kommit upp. Hon ville veta allting om pappas hjärta, och det var ju helt förståeligt, eftersom hennes man hade dött knall och fall av en hjärtattack.

Vi serverade henne en god lunch och satt sedan länge och pratade. Nästan uteslutande om allt det lidande som hon hade utsatts för som resultat av hennes älskade mans oväntade död. Det finns folk som gräver ner sig ända till halsen i alla världens förfärligheter i allmänhet och konsekvenserna av dessa för dem själva i synnerhet, och efterhand förstår man att de inte ens vill be tröstade. Om man bara tycker lika synd om dem som de själva gör, så är de helt nöjda. Det räcker för det mesta med stumma nickningar för att visa sin medkänsla.

Så satt vi i några timmar och lyssnade utan att egentligen lära oss mycket. Men det var på inget sätt en bortkastad dag, för att lära känna en människa på djupet är ofta värdefullt – bara man inte behöver göra det alltför ofta. Vi erbjöd oss att följa henne hem – nej, hon ville absolut inte ta en taxi, och hon föredrog att gå ensam i det milda vädret. Vi gick med henne ner för trapporna och sade adjö ute på trottoaren och sedan gick vi upp igen och vilade ut.

På måndagsmorgonen gjorde jag en del aktieaffärer. Jag sålde 54 av mina aktier i Holiday Inn för 14.305 kronor (se inlägg 1.018). Jag hade köpt 52 av dem i juli 1967 och de två övriga i samband med diverse krångliga nyemissioner i november som jag inte brydde mig om att ens nämna här. Sammanlagt hade jag betalat 10.591 kronor för de sålda 54 aktierna – och jag behöll, fortfarande helt idiotiskt, två aktier i Holiday Inn att leka med i fortsättningen. Vinsten vid den här försäljningen var rätt våldsam: 3.714 kronor.

Jag köpte sedan aktier i två olika bolag, Dielectric och Guerdon. Dielectric var ett bara två år gammalt företag, och det tillverkade diverse artiklar av plast, något som var ett rätt nytt och lovande område. Jag köpte 60 aktier i det bolaget, och för dem betalade jag 5.325 kronor.

Dielectrics firmamärke (internet)

Guerdon tillverkade husvagnar. Det företaget hade några få år på nacken och höll till i nordvästra delen av Amerika. I Guerdon köpte jag 120 aktier och betalade 9.469 kronor för dem.

Guerdons firmamärke (internet)

Alltså behöll jag inte några av alla de pengar som jag hade fått för Holiday Inn. Jag lade faktiskt till några hundralappar för de nya inköpen. Jag var en riktig börshaj vid det här laget. Trodde jag.

Published in: on 2011/10/11 at 07:08  Kommentera  

Inlägg 1.273: 6 – 13 jan 1968

Brevskrivningsnödvändigheten

Det var på den maskinen som jag skrev mina brev till Örebro, varje vecka under alla år, fast bara när jag var hemma. Den var bärbar men vägde i alla fall sju kilo, så den tog jag aldrig med när jag reste någonstans. På detta sätt korresponderade jag ända tills brevpostens soliditet  ersattes av telefonens lättvindighet, vilket tack och lov inte skedde förrän på 90-talet.

Människorna var helt beroende av skrivna brev då för tiden. Telefon fanns ju, men den användes bara för lokalsamtal – rikssamtal var alldeles för dyra för vanligt folk, och då i synnerhet internationella samtal. Därför betydde det en hel del för de flesta i Amerika att postportot, det vanliga frimärket för ett vanligt 28-gramsbrev inom landet, blev 19 procent dyrare nu på söndagen den 7 januari, upp från 26 öre till 31 öre. Inte för att det blev mycket dyrare – det kunde nog alla klara av – men man fick nu köpa och klistra på ett extra 5-öresfrimärke för att kunna använda upp sina gamla 26-öresfrimärken. Består inte livet av en enda rad besvärligheter? Borde man inte egentligen hoppa ner från taket på sitt hus och göra slut på alltihop?

Veckan därefter gick åt för att planera och förbereda för Fru Shalian. När vi var på Harvardklubben  hade vi insisterat på att hon skulle komma och hälsa på oss i vår lilla lya, och vi hade kommit överens om att det skulle ske på söndagen den 14 januari. Vi var inte alls bekymrade för alla våra trappor som hon skulle få klättra uppför – hon bodde själv i vindskupan fyra trappor upp utan hiss på Femte avenyn 188, och det var mera trappor än vi hade.

Lyckligtvis var det vettigt väder igen den dagen. Det hade varit nio dagar med minusgrader i ett sträck, och ända ner till minus 19. Nu var det milt och skönt och hon hade gått hela vägen till oss. Inte för att det var något märkvärdigt – vi gick ju mycket längre än så hela tiden – men hon var mycket äldre än vi och också mera bräcklig.

Hon var frisk nu efter att ha legat på sjukhus och varit nära döden under flera månader på hösten 1966. Då ville hon inte äta eller göra någonting (se inlägg 794). Det var ett par år efter det att hennes man hade dött – hon hade helt tappat lusten att leva och blev akut sjuk i kolit. Om detta visste vi ingenting, bara att hon hade lågt blodtryck och diarré och var mycket illa däran. Jag fick se att man verkligen kan sörja sig till döds.

Men nu hade hon så sakteliga repat sig och behövde bara en blodtransfusion då och då. Efter att ha lärt känna henne när hon var akut dålig, så tyckte jag att hon nu uppträdde som en riktig piggelin.

Published in: on 2011/10/11 at 06:26  Kommentera  

Inlägg 1.272: 6 – 7 jan 1968

Trettondagsklapparna

Det kom två paket till mig från Örebro just på trettondagen – ingen helgdag i Amerika. Inget av dem var julpaketet, som ju hade blivit lågornas rov, men bägge var faktiskt ‘bilagor’ till julpaketet.

Det ena var en skrivbordskalender, som pappa hade fått som julpresent från någon firma. Han hade redan vad han behövde i den vägen så han hade vidarebefordrat den till mig. Jag behövde egentligen ingen kalender heller, men det vad ju snällt av honom.

Det andra paketet kände jag väl till, men det hade både jag och mina föräldrar glömt bort mitt i all röran. Det var en bok som hade beskrivits på hösten i en av de Veckojournaler, som jag fick mig tillskickade då och då. Jag ville väldigt gärna läsa den boken, så jag hade då bett mamma att köpa den i bokhandeln och låta dem skicka den till mig. Det gjorde hon, och så blev den en för henne lättvald julklapp till mig. Och sedan gick livet vidare.

Bokpaketet var poststämplat den 17 november och hade alltså varit på väg i 50 dagar, och jag förstod genast vad det var för något i det. Nu skulle jag ha en bok till på lut att ta till när jag var färdig med den bok om Las Vegas, som jag just höll på att läsa.

Men det allra bästa med detta paket var att om det kunde ta 50 dagar, så kunde ett annat paket också ta 50 dagar eller kanske ännu längre tid för att komma fram. Då låg det väl inom rimlighetens gränser att det stora julpaketet trots allt kanske ändå inte hade brunnit upp utan en vacker dag skulle uppenbara sig?

Som tack för de två eftersläntrande julklapparna skrev jag till mina föräldrar ett brev, som blev extra vackert och tydligt. Jag hade nämligen satt ett nytt färgband i skrivmaskinen, något som skedde bara en gång vartannat år och som var litet mera komplicerat än för de flesta andra. Eftersom min maskin inte fanns i Amerika, köpte jag en färgbandsrulle av vilken sort som helst, och sedan spolade jag över bandet till den rulle som hörde till min skrivmaskin. Det gick enkelt och lättvindigt – man fick bara tvätta av händerna ordentligt efteråt.

Jag använde pappas gamla skrivmaskin, en svart Åtvidaberg av typen Scriva, som jag hade fått överta långt innan jag reste till Amerika.

Pappas gamla skrivmaskin, Palm Springs (2011)

Den syns i sitt svarta fodral bland de sex reseffekter som stod framför mig när jag fotograferades, redo att gå ombord på Kungsholm (se inlägg 2). Och det var den som vilade på pappas knän, när han satt i en fåtölj och skrev, och jag var så liten att jag satt på golvet under den och följde med ögonen valsvagnen där den gled fram och tillbaka.

Published in: on 2011/10/11 at 05:54  Kommentera  

Inlägg 1.271: 1 – 31 jan 1968

Polisrestriktionsdomslutsistruntandet

Bland våra göranden speciellt på nyårsdagen finner jag endast att Ed och jag, på inbjudan av Fru Shalian (se inlägg 794), deltog i de sedvanliga nyåräggtoddyfestligheterna på Harvardklubben i Nya York. Vi var såpass ofta inbjudna dit att jag inte speciellt erinrar mig just detta besök.

Senare under januari månad någon gång – ett exakt datum verkar vara svårt att uppbringa – utfärdade hovrättsdomaren Kenneth Keating i Nya York ett domslut att intim dans mellan personer av samma kön var tillåten. Av någon anledning förefaller det som om detta domslut över huvud taget inte blev publicerat för allmänheten. Först tre år senare kom det uppgifter, och då endast i bögpressen, om att ett sådant domslut hade fattats redan i januari 1968 och att Nyayorkpolisen hade valt att inte bry sig om det.

Hovrättsdomaren Kenneth Keating (internet)

Faktum är att när bögbaren Stonewall (se inlägg 544) redan på våren 1967 slog upp portarna i källaren till Kristoffersgatan 53 som en privat klubb, så var det fritt fram för killarna att dansa tätt sammantryckta precis på samma sätt som var tillåtet för män och kvinnor överallt annorstädes. Att baren var en brandfälla och att den serverade urvattnade drinkar i smutsliga glas gjorde alls ingenting, för det var ju en plats där män var tillåtna att utan vidare dansa intimt med varandra. Den enda alternativa möjligheten till intim dans var baren ‘Tiondelen av alltid’ (eng. Tenth of Always) uppe på andra våningen på Tredje gatan 82, men där spelade de snabbare musik, och så snart ett par dansade för tätt ihop så tände de takbelysningen – signalen till att omedebart sätta sig ner – och det dög ju inte när det sög i kroppen av erotik.

På Stonewall tände man aldrig takbelysningen – utom när man visste att polisen var på väg dit för att göra en räd. Denna känsla av lugn och säkerhet gjorde på ett enda år Stonewall till Greenwichbyns populäraste bögbar och en ren penningfabrik för dess maffiaägare. Baren utsattes naturligtvis för de sedvanliga polisräderna i likhet med alla bögbarer, men Stonewall hade råd att muta polisen ordentligt och fick därigenom förvarning varenda gång som de skulle få oinbjudna besökare. Och det var därför som de tillät intim dans utan avbrott – utom just när polisen hade gett varning om en nära förestående räd.

Och när Kenneth Keating i januari 1968 utfärdade sitt beslut att intim dans var lagenlig, så antar jag att Stonewall lyckades få detta att förbli helt okänt för att på så sätt få ha kvar sitt intimdansmonopol. Men låt denna uppfattning stå som en rent personlig gissning, för domslutet var ju fördolt för mig i lika många år som för alla andra.

Published in: on 2011/10/09 at 08:48  Kommentera  

Inlägg 1.270: 1 jan 1968

Revolutionsavstyrningsåtgärdena

Hur skulle det bli nu för oss systemingenjörer? Vi skulle alla få en och samma kvot, och den utgjordes av summan av kvoterna för alla försäljarna på kontoret. Skillnaden var förstås den att vi inte sålde någonting och därför, i motsats till försäljarna, inte kunde sträva efter att uppnå eller överträffa kvoten. Så här sammanfattade jag då det som var på väg att hända: ”Vi kommer att få i lön ett belopp som varierar beroende på sådant som vi inte har någon som helst kontroll över”.

Det enda som vi systemingenjörer kunde tänkas göra åt saken var att få våra kunder så nöjda med vårt arbete för dem att de köpte mera från IBM så där i allmänhet och på så sätt ökade kontorets totala försäljning. Och om jag genom mitt beteende höjde kontorets totala försäljning så skulle jag dela den resulterande kommissionshöjningen med alla kontorets systemingenjörer.

Du märker nog på det jag skriver att jag inte var över hövan pigg på den här förändringen. Jag var inte ensam om att tänka så, men många av mina kolleger såg bara pengar singla ner som konfetti från taket, så säkra var de på att detta var inledningen till ett liv på stor fot.

I reglerna för det hela tyckte jag mig märka att företaget inte var helt säkert på att detta försök till avlöningsrevolution skulle gå vägen. Därför skulle vi under de första tre månaderna av 1968 fortsätta att få ut hela vår vanliga lön, alltså utan avdrag av de 20 procenten. Och månadskommissionerna skulle inte underskrida ett visst minimum under det första halvåret. Allt detta för att vi inte skulle behöva ta några finansiella smällar innan vi var väl invanda vid hur systemet fungerade.

På så sätt blev det inte någon revolution av dem som hade sina dubier, som jag till exempel. Visst skulle det bli ett hasardspel, men det var jag själv redan van vid från aktiebörsen. Så jag lät avlöningsspelet börja, hur dumma jag än tyckte att premisserna var.

Jag skall rapportera om och när det skulle hända något på den här fronten – just nu säger jag bara att våra gamla tråkiga och enformiga avlöningsbelopp kom att fortsätta som vanligt under januari och februari.

”Får du kommission också när du är borta på semester och inte gör ett dugg för att förtjäna den?” undrade Ed. Han kom på underligheter som jag inte ens hade tänkt på.

”Javisst, för om de köper maskiner bara för att de tycker så bra om mig, så gör de det säkert också för att de saknar mig”. Det lät väl logiskt?

Published in: on 2011/10/08 at 23:45  Kommentera  

Inlägg 1.269: 1 jan 1968

Kommissionsavlöningsspökeriet

Nu återvänder jag från diskussionen om våra finanser sådär i största allmänhet till den bistra finansiella verkligheten på nyårsdagen 1968. Eller, kanske rättare uttryckt, den finansiella farsot som jag fruktade att det nya året skulle föra med sig. Denna årets första händelse inträffade just när tolvslaget förklingade. Då skedde något som skulle medföra en enorm osäkerhet beträffande min lön och därmed alla mina finanser.

Det som hände var att IBM plötsligt började ge mig min avlöning i form av försäljningskommission. Inte att man gjorde mig till någon sorts försäljare – en karriär som dörrknackare hade jag aldrig drömt om. Nej, jag fick fortsätta att göra mitt systemarbete precis som förr, men jag skulle bli betald för det som en försäljare. Jag tyckte inte om lukten av detta.

Låt mig berätta vad som hade hänt. Några dagar tidigare, på den sista arbetsdagen i december, hade vi alla på försäljningskontoret kallats till ett möte i vår samlingssal – alla IBM:s försäljningskontor hade en sal som var stor nog för att hela personalen skulle kunna samlas där, sittande på fällstolar, och lyssna på visa ord från pulpeten och applådera. Vi fick veta att från nyåret skulle alla systemingenjörer – utom de som var nya och höll på att lära sig yrket – få ut bara 80 procent av sin överenskomna lön men i gengäld få en månatlig kommissionsbetalning ovanpå lönen. Alltså i princip samma metod som gällde för försäljarna.

Försäljarna fick ut – och hade alltid fått ut – bara 50 procent av sin överenskomna lön och ovanpå den en kommissionsbetalning varje månad. Varje enskild försäljare hade blivit tilldelad en personlig ‘kvot’, vilken utgjordes av det försäljningsbelopp som han skulle sträva efter att uppnå under året – och naturligtvis överträffa så gott han kunde. Om han sedan lyckades sälja för precis lika mycket som sin kvot så blev hans kommission lika stor som den inte utbetalda halvan av hans lön. Om han sålde dubbelt så mycket blev kommissionen dubbelt så stor. Och så vidare.

Så gott som alla försäljarna sålde tillräckligt mycket under ett år för att åtminstone nå upp till sin årskvot, men deras resultat för varje enskild månad kunde fluktuera vilt. Detta betydde att försäljarna överlag tjänade stora pengar men aldrig visste hur mycket de skulle få ut under en given månad. Ibland kunde de, efter ett lyckat försäljningskap, få ut kanske fem gånger så mycket som sin kvot, medan de fick nöja sig med sina 50 procent och ingen kommission alls – om de inte hade sålt ett enda dugg.

Published in: on 2011/10/08 at 23:43  Kommentera  

Inlägg 1.268: 1 jan 1968

Finanssammanslagningsundvikandet

En gång, när Eds huslån nästan var helt avbetalat, satt jag och tittade i detalj på hans tabell för avbetalningarna. Något verkade inte riktigt rätt. Det tog mig en bra stund att finna ut vad som var fel – tabellen ledde till att han skulle göra en avbetalning för mycket. Ed ringde upp husmäklaren och förklarade vad som var fel, men mäklaren insisterade att tabellen var helt riktig. Ed sade då till honom att han skulle ta ärendet till sin advokat och återkomma. Nästa dag fick Ed ett samtal från mäklaren, som var alldeles uppskärrad och full av ursäkter och beklaganden. Han hade aldrig vetat om detta fel – han hade fått tabellen från sin organisation, och han hade litat på att den var riktig.

Ed slapp naturligtvis att göra den extra inbetalningen, men ingen av oss trodde ett ögonblick på att felet var ett misstag – avsikten var naturligtvis att få köparen att göra en betalning för mycket. Vi visste att världen var full av kvalificerat lurendrejeri och att detta var bara en manifestation av detta.

Nu när du vet litet om hur vi två såg på våra pengar, så förstår du nog att vi inte brydde oss om allt krångel som gemensamma bankräkningar och andra sådana samlevnadsbevis medför. Vi skötte våra egna pengar ungefär så som vi hade varit vana vid, innan vi flyttade ihop. Om det otänkbara hade inträffat, att vi en gång skulle bryta upp vår gemenskap, så hade det kanske varit praktiskt att ha en lista på vilka stolar som hörde till vem. Med det hade vi inte, och så blev det inte – och vi hade ju hela tiden vetat att det aldrig skulle bli så. Våra finanser kom aldrig och bet oss i stjärten. Vi levde alldeles underbart harmoniskt tillsammans, Ed och jag, även vad pengarna anbelangade.

För mig var det egentligen ingenting nytt. Jag hade ju bott ihop med DaNi i två år, och vi gjorde inga finansiella sammanslagningar – ingen av oss hade haft tillräckligt med konventionellt vett att ens tänka på den saken. Och skönt var det, för vår separering blev ju hur enkel som helst, finansiellt sett – inte det känslomässiga, men det är ju inte det som vi nu diskuterar.

Och för Ed var omställningen till att få betalt som en normal människa för sitt arbete säkert mera av en finansiell revolution än omställningen till att leva ihop med mig.

Allt som jag hittills har sagt om nyårsdagen 1968 har ingenting alls att göra just med den dagen. Jag ansåg emellertid att ett årsskifte var ett lämpligt ställe att orda litet om mitt liv med Ed ur finansiell synpunkt, så där litet i allmänhet.

Published in: on 2011/10/07 at 10:02  Kommentera  

Inlägg 1.267: 1 jan 1968

Husavbetalningspliktsuppfyllandet

Vi gick nästan aldrig och handlade mat tillsammans – slöseri med tid – så vi turades om att göra det, och då betalade förstås den som handlade. På restauranger var det i allmänhet jag som betalade notan, men ibland var det Ed som agerade värd för måltiden. Och om det någon gång skulle bli litet lågt med sekinerna efter något stort inköp, så höll vi bägge igen på onödiga utgifter ett tag, tills kassorna hade fyllts på igen till normal nivå. Jag minns inte ett enda tillfälle då vi behövde be varandra om pengar för att vi inte hade vad vi behövde.

På långresor köpte båda av oss resecheckar och hade dem åtskilda så att vi inte skulle stå barskrapade om en av kassorna försvann. Men det var ingenting som någonsin försvann.

Eds oanvända pengar gick inte till aktier och han sparade inte heller på banken. I stället bidrog han stort till sin familj i Bronx. De hade ‘kostat på’ universitetsutbildningen för honom som det enda av de sju syskonen, och för detta visade han sin tacksamhet i alla sina år. När han hade kontanter kvar vid ett avlöningstillfälle så gav han allt som han hade till till sin mamma och sina småsystrar.

Och mer än så. När vi träffades höll han på att avbetala på lånet för familjens hus – jag tror att det var han som var den formella ägaren till det. Lånet var på sammanlagt 30.000 kronor, och han avbetalade det med 600 kronor i månaden. Jag fattade ingenting – av de omkring 1.800 kronor, som han fick från bokförlaget efter det att skatten var dragen, gick omedelbart en tredjedel till avbetalningen på huset. Men han bodde ju förstås gratis i det.

 Han hade en betalningsbok med ett kvitto för varje månad att använda när han gick till banken för att göra sin betalning. Ibland passade han på med det när vi var ute och gick tillsammans, och då stannade jag kvar utanför. Första Nationella Stadsbanken var inte min favoritbank (se inlägg 107) och jag vägrade att sätta min fot därinne.

Han gjorde alltid sin inbetalning på banken med kontanter, precis som jag alltid betalade hyran på bostadskontoret med kontanter. Vi skulle förstås ha kunnat skicka dessa betalningar med check, men varken Ed eller jag höll oss med privat checkräkning. Det var så gott som ingenting annat som vi kunde ha använt checkar för, så det var både enklare och billigare att klara oss kontant. Och var det något som absolut skulle skickas så kostade en bankanvisning bara 78 öre i avgift.

Published in: on 2011/10/06 at 09:37  Kommentera  

Inlägg 1.266: 1 jan 1968

Ålderdomsfinansproblemsavsaknadsantagandet

Den statliga folkpensionen började också normalt att betalas ut från 65 års ålder. Storleken på den avgjordes av ens arbetsinkomst under ens tio eller femton bästa inkomstår, och dessutom på ens civilstånd: var man gift när man pensionerades fick man mera än om man var ensamstående. (Min egen folkpension uppgick till 20% av min lön just före pensioneringen.) Man kunde få påbörja sin folkpension från så tidigt som vid 62 års ålder, men i så fall reducerades pensionsbeloppet med upp till 20%. Folkpensionen var indexreglerad i takt med konsumentprisindex och justerades uppåt en gång om året.

Jag räknade med att det skulle gå alldeles utmärkt att efter min pensionering leva på 60% av min lön, särskilt som jag ju då mot slutet borde ha uppnått en mycket högre lön än vad jag hade nu efter bara några få år i arbetslivet. Jag skulle kanske inte få råd att resa runt i världen lika mycket – sådant kostar alltid mycket pengar – men efter 65 års ålder ville man nog inte resa lika mycket ändå. Och därmed slutade mitt fem minuters tänkande på min stundande ålderdom.

Du märkte säkert att jag inte tog med min älskade livspartner i dessa funderingar. Jag räknade nämligen med att Ed skulle komma att vara i samma situation som jag när vi nästan samtidigt uppnådde pensionsålden – han var just två år yngre än jag. Och då skulle hans företag, om det nu var Allied Chemical eller något annat, ta hand om hans pensionsbehov lika väl som IBM skulle ta hand om mitt. Om vi då fortfarande bodde ihop skulle det då bara bli ännu bättre. Så det var ingen idé att oroa sig för honom heller.

Men hur låg det då till med Eds finanser? Jag har med avsikt inte skrivit något om vem av oss som betalade vilka av våra utgifter, helt enkelt därför att vi inte hade några regler för sådant. Det var helt beroende på omständigheterna vid betalningstillfället: vem som hade mest pengar, vem som lättast kunde få tag i pengarna, eller kanske rentav vem som kände sig mest upprymd. Men trots att vi inte hade några sådana regler, så skall jag nu försöka att reda ut vem som betalade för vad.

I början av vår tid tillsammans arbetade ju Ed för en spottstyver, 2.070 kronor i månaden, på bokförlaget på Nyayorkuniversitet, och då betalade jag för nästan allting. Men när han senare bytte till ett jobb på Allied Chemical och fick en riktig lön, så kunde han skjuta till mera och ville naturligtvis göra det också. Så därefter tog jag hand om hyran medan Ed svarade för strömmen och telefonen.

Published in: on 2011/10/06 at 09:35  Comments (3)  

Inlägg 1.265: 1 jan 1968

Ålderspensionstankarna

Du har nog märkt att jag i samband med varje årsskifte har skrivit ner exakta uppgifter om resultatet av mina vilda börsspekulationer under det just gångna året. Och för varje gång jag fick en löneförhöjning så har jag också rapporterat om den. På så sätt har jag hållit dig à jour med inkomstsidan av mina finanser.

Det kunde kanske tyckas att jag borde ha inkluderat pengarna på banken också, men det rörde sig aldrig om några stora belopp. Men å andra sidan levde jag heller aldrig ur hand i mun – det skulle ha varit mig alltför skrämmande – utan jag försökte alltid att på banken hålla mig med en buffert på några månadslöner för oförutsedda utgifter. Och när vi hade en långresa i sikte, lade jag undan litet mera än vanligt för de extra utgifter som den skulle kräva. Men jag sparade ingenting för att ha på gamla dar. Jag tänkte faktiskt aldrig på gamla dar – de existerade inte i min tillvaro.

De pengar som blev över för mig gick ut på aktiemarknaden, och det kan väl på sitt sätt kallas långsiktigt sparande. Vilket ju blir till en form av sparande för gamla dar, även om man då inte tänkte så.

Över huvud taget ägnade sig människorna på 1960-talet betydligt mindre åt att tänka på sina finanser efter pensionsåldern än vad de gör i dag. Om man hade ett arbete som man klarade av kunde man då för tiden räkna med att behålla det ända fram till pensionsåldern. De flesta firmorna stod för en ålderspension, åtminstone för sina tjänstemän.

För att få rätt till en sådan ålderspension, måste man på många företag ha arbetat där i minst ett specificerat antal år, när man uppnådde pensionsåldern. (På IBM var det 10 år som gällde.) Man kunde i unga år gärna hoppa mellan olika arbetsplatser för att skapa sig bättre villkor, men senare i livet var det viktigt att man stannade kvar på samma företag för att få rätt till att få sig en ordentlig ålderspension utbetalad varje månad för resten av livet efter det att man hade pensionerats.

Man slutade vanligen att arbeta vid 65-årsstrecket, och då ersattes lönen av ålderspensionen. Varje företag hade sina egna regler för hur stor den skulle bli och om den skulle stiga i takt med levnadskostnaderna. (Min pension från IBM uppgick till ungefär 40% av min lön just före pensioneringen. Och det beloppet justerades aldrig, så samma belopp har kommit i alla år – ingen höjning har skett som kompensation för den stigande prisnivån.)

Published in: on 2011/10/06 at 09:33  Kommentera  

Inlägg 1.264: 29 dec 1967 – 1 jan 1968

Nyårspartyöverflödet

Andra partyn i detta års jul- och nyårshelg skall jag bara nämna i förbigående, och enbart för att visa att Ed och jag inte var bortglömda av den del av världen som ställer till med sådant.

På fredagen ett party hos killarna i Queens. De visade den här gången färgbilder från sin semester i Kabul i Afghanistan, som låg någonstans långt borta i Asien.

På lördagen ett dansparty i Brooklyn. Nej, vanlig pardans med män och kvinnor! Hemma hos en av Eds arbetskamrater som jag förstås inte kände. Sådana partyn hörde inte till mina favoriter, men jag var ju Eds gode vän som de hade pockat på att han skulle ta med sig.

Och på söndagen ett sexparty hemma hos StCu. Det var något som jag verkligen uppskattade – se, det jämnar alltid ut sig till slut – och även om man egentligen bara minns det första partyt av en given sort, så vet jag att det blev en lyckad kväll. Det första sexpartyt i mitt liv upplevde jag ju hos StCu strax efter det att jag hade lärt känna Ed, och han tog mig med dit (se inlägg 363 till 374). Sexpartyt nu på nyårsaftonen följde i stort samma beskrivning som det första – hur olika kunde de vara?

Nyårstolvslaget firade vi som vanligt hemma. Året före hade vi varit för kåta att sitta uppe och se på den sjunkande bollen på toppen av Nya Yorks Tidenders byggnad vid Timestorget, så vi hade i stället krupit ner under täcket tillsammans. Men nu, uttömda efter all extas på sexpartyt, satt vi där och stirrade på eländet, och så som bilden på vår TV flimrade blev det till och med litet festligt den här gången. Och ett nytt år blev det, för Ed och mig liksom för alla de andra goda människorna i samma tidszon.

Den sjunkande bollen alltsedan 1907, Timestorget, New York (internet)

Mitt hasardspel på aktiebörsen under 1967 hade resulterat i en otroligt stor vinst. Vid årets början hade jag haft aktier värda 17.440 kronor liggande under vår röda golvmatta, och nu vid årets slut låg det aktier värda 57.595 kronor där, en ofattbar uppgång med 40.155 kronor.

Det var naturligtvis inte vad jag hade vunnit under året. Jag hade lagt ut ett nettobelopp på 7.988 kronor på aktiemarknaden vilket gjorde årets vinst till 32.167 kronor. Av det utgjordes 518 kronor av solid förräntning på mina investerde pengar i form av utdelningar, medan de resterande 31.659 kronorna var ren hasardspelsvinst som jag borde skämmas för i anständigt sällskap. Fast det här var ju Amerika, och här accepterade man utan vidare även ett sådant illa vulet sätt att tjäna sina pengar.

Och eftersom jag under året dessförinnan hade förlorat över 4.000 kronor på aktiebörsen, så tog jag min stora vinst under detta år med jämnmod. Det jämnar alltid ut sig i det långa loppet.

Published in: on 2011/10/04 at 10:15  Kommentera  

Inlägg 1.263: 28 dec 1967

Konstkritikercocktailpartyupplevelseminnesavsaknaden

Nu skall jag berätta om något som jag inte minns ett enda skvatt om. Sådant undviker jag att göra så långt det går. Det vanliga är att jag i mina gamla brev läser om något, som inte alls stämmer med vad jag kommer ihåg från det tillfället, men som jag ändå vagt känner igen. När jag då skriver om det, så litar jag naturligtvis på den tidpunkt, som jag då hade angivit i mina brev och broderar där in mina minnen.

Men nu talar mina brev om för mig, att Ed och jag på torsdagskvällen var inbjudna till ett cocktailparty hos Charlotte Willard, som var tidningen Nyayorkpostens (eng. New York Post) konstkritiker, och att vi hade träffat henne i San Juan en månad tidigare.

Att namnet är riktigt vet jag, för jag hittade på internet en detaljerad redogörelse för en essay från 1973 om den litauiske konstnären Adomas Galdikas. Till den hade Nyayorkpostens konstkritiker Charlotte Willard bidragit med huvudparten av forskningsarbetet. Jag fann på internet också att en Charlotte Willard, troligen hon, hade 1972 skrivit en bok om den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wright.

Ed och jag höll oss mest för oss själva när vi var ute på våra resor, och de få människor vi slog oss i slang med brukar jag minnas rätt väl. Från de fem dagarna i San Juan 1967 minns jag egentligen bara värdinnan på Lutèce och en äldre dam som, i likhet med oss själva, var gäst på Lutèce. Jag tog faktiskt en bild av henne, där hon sitter på sin rumsbalkong med Ed och mumsar på nötter eller någonting (se inlägg 1235). Kunde det vara hon?

Jag fann på internet ett porträtt av en Charlotte Willard, målat 1967 av Alice Neel, en porträttartist (1900-1984) med ett rikt utbud bakom sig. Ingenting mera än namnet på porträttet binder modellen för målningen till vår konstkritiker. Men när jag jämför de två bilderna, målningen och fotografiet, båda från 1967, tycker jag mig minsann se en viss likhet. Jag undrar om du ser samma sak?

Charlotte Willard på en målning av Alice Neel, 1967 (internet)

Hur som helst, jag vet ju att Ed och jag var inbjudna till Charlotte Willards cocktailparty men inte om vi gick dit. Jag nämnde emellertid i ett brev på onsdagen att ”torsdag är det cocktailparty hos Charlotte Willard…”, så vi hade det åtminstone i vår kalender så sent som dagen före och måste då alltså ha avsett att gå dit. Om det sedan verkligen blev av är det ingen som vet. Hade cocktailpartyt varit så förfärligt som jag vanligen räknade med hade jag troligen kommit ihåg det, och likaså naturligtvis om vi där hade träffat några intressanta människor – sådana som Charlotte Willard. Men nej, minnet är helt blankt, och min gissning är att vi inte gick dit alls.

Published in: on 2011/10/04 at 06:40  Kommentera  

Inlägg 1.262: 25 – 26 dec 1967

Religionsläroståndfasthetsriskabiliteten

När Ed och jag slutligen vaknade upp ur vår dvala var det redan mörkt igen. Vi åt en matbit, fast vi inte alls var hungriga efter all maten i Bronx – de åt alldeles för mycket fet mat, och vi fick förstås också mer än vi borde ha. Sedan gick vi på bio. Nära oss hade vi fått årets sensationsfilm, ‘En man för alla tider’, belönad med sex Oscarsstatyetter.

Bioaffisch för En man för alla tider (internet)

Allt jag visste var att den rörde sig om den engelske kungen Henrik VIII, han som på 1500-talet var gift med en rad av sex kvinnor, som i tur och ordning slutade sina äktenskap som frånskild, halshuggen, avliden, frånskild, halshuggen och änka. Filmen handlade inte om detta, även om det kanske hade varit intressant, utan om kungens lordkansler Thomas More och hans ståndfasthet.

Thomas More (internet)

Vad kunde man vänta sig av en uppbyggande film om rikspolitik på 1500-talet om inte tuggande om religion och påbud och dödsstraff och korruption? När kungen ville skiljas från sin första fru vände han sig till sin lordkansler för att få dispens för det från påven. Men Thomas More vägrade att hjälpa till – skilsmässa var något helt förbjudet i den katolska kyrkan. Filmen handlade just om detta och om hur denna affär till slut ledde till att Thomas More halshöggs på kungens order.

Jag tyckte att filmen var mycket bra regisserad och spelad, men hela ämnet var mig så motbjudande, att jag efteråt sökte att glömma bort den så fort jag kunde. Jag minns inte vad Ed tyckte, men trots att han hade växt upp som katolik var han inte ett dugg kyrklig, så jag tror att han tyckte lika illa om filmen som jag gjorde. Men det var en film som nog skulle ha kunnat visas i Sverige på juldagen i min barndom, när annars alla biograferna låg mörka.

Dagen efter juldagen var jag ledig från IBM och lämnad ensam hemma av Ed som gick till sitt jobb i vanlig ordning. Jag pysslade med småsaker därhemma, och då märkte jag att TV:n höll på att bli gammal på TV-apparaters vis. Dels sprakade den otäckt när jag satte på den och stängde av den – den lät precis som om det var elektricitet i farten. Bilden flimrade också till då och då, och jag fick föraningar om att apparaten snart skulle ha tjänat ut.

Färg-TV-apparaterna, som jag tidigare inte hade gillat därför att färgerna var så dåligt återgivna, hade nu blivit riktigt bra – efter vad jag hade sett i affärerna. Därför hade jag redan planerat att köpa en sådan framemot hösten 1968. Men om den gamla nu skulle paja, så vore det knappast värt att reparera den utan då fick det nog bli en färg-TV-apparat med en gång. Framtiden fick väl bestämma hur det skulle gå.

Published in: on 2011/10/03 at 09:18  Kommentera  

Inlägg 1.261: 25 dec 1967

Juldagsbortsovandet

Det var fortfarande mörkt när Ed och jag vid 07-tiden kom ut ur kyrkan, och det var så kallt att det bet till i nästippen – men det gjorde ingenting, för nu efter vintersolståndet hade det redan svängt om och vi var på väg mot sommarens ljusa dagar. Vi kunde ha åkt hem de två stationerna med tunnelbanan, men det hade bara varit skönt att gå till och från kyrkan i Bronx några timmar tidigare, så vi valde att gå hem till fots också.

Vi gick de 16 korta kvarteren – 45 sekunder vartdera – ner för Femte Avenyn och hade hela tiden den upplysta Washingtonbågen rakt framför oss i gatans slut. Precis som på alla andra jular så stod det en jättestor gran framför bågen, så att den på avstånd verkade vara placerad rätt under valvet. Den var dekorerad med hundratals röda lampor, som fick granen att synas även i mörkret.

Julgranen framför Washingtonbågen, New York, 2005 (internet)

Vi passerade min första Nyayorksadress, Femte avenyn 30 – tänk vad den låg långt bak i tiden! Ed visste ju om hur jag levererades dit direkt från Eldön för miljoner år sedan (se inlägg 47) och hur pösig jag sedan hade känt mig med den hemadressen. Men allting förändras, både man själv och allting omkring en, och för mig var allting nu så oändligt mycket bättre. Jag gav Ed en sidokram, rätt där på Femte avenyn, när vi passerade under byggnadens baldakin.

Vi sneddade genom Washingtontorgparken och nådde äntligen vårt gemensamma hem, åt en bulle och stupade i säng. Vi hade inte sovit en blund sedan söndagsmorgonen, så vi sov som stockar genom hela juldagen.

Senare fick jag med posten från Örebro några bilder av hur det såg ut på Skyttegatan just under dessa juldagar.

Pappa på julafton, Skyttegatan, Örebro (1967)

Granen 1967 såg  rätt så tanig ut, men det var alltid lättare med gott om plats mellan grenarna, så att det löst hängande glittret hade gott om utrymme därinunder.

Mamma på julafton, Skyttegatan, Örebro (1967)

(Bild) En del av klapparna hade de redan packat upp, men det låg fortfarande en del kvar ‘under granen’.

Igen pappa på julafton, Skyttegatan, Örebro (1967)

Det var också en bild av den öppna spisen, som var så tokigt placerad i hallen, att man inte kunde sitta framför den och njuta av värmen. Det fick bara plats för en dyscha där i det smala rummet, och därför tändes det nästan aldrig en brasa där.

Öppna spisen i julsolen, Skyttegatan, Örebro (1967)

De hade också öppnat dörren till sin trevliga sommarveranda för att ta en bild och sedan kvickt stängt till dörren igen. Värmen var påslagen därute för att undvika frysgrader, och alla de hundra små rutorna var dubbelglasade, men ändå var verandan vintertid bara till för att ses genom den stängda dörren och leda tankarna till att det i alla fall så småningom kommer en sommar.

Den iskalla verandan på julaftonen, Skyttegatan, Örebro (1967)

Published in: on 2011/10/03 at 00:20  Kommentera