Inlägg 1.262: 25 – 26 dec 1967

Religionsläroståndfasthetsriskabiliteten

När Ed och jag slutligen vaknade upp ur vår dvala var det redan mörkt igen. Vi åt en matbit, fast vi inte alls var hungriga efter all maten i Bronx – de åt alldeles för mycket fet mat, och vi fick förstås också mer än vi borde ha. Sedan gick vi på bio. Nära oss hade vi fått årets sensationsfilm, ‘En man för alla tider’, belönad med sex Oscarsstatyetter.

Bioaffisch för En man för alla tider (internet)

Allt jag visste var att den rörde sig om den engelske kungen Henrik VIII, han som på 1500-talet var gift med en rad av sex kvinnor, som i tur och ordning slutade sina äktenskap som frånskild, halshuggen, avliden, frånskild, halshuggen och änka. Filmen handlade inte om detta, även om det kanske hade varit intressant, utan om kungens lordkansler Thomas More och hans ståndfasthet.

Thomas More (internet)

Vad kunde man vänta sig av en uppbyggande film om rikspolitik på 1500-talet om inte tuggande om religion och påbud och dödsstraff och korruption? När kungen ville skiljas från sin första fru vände han sig till sin lordkansler för att få dispens för det från påven. Men Thomas More vägrade att hjälpa till – skilsmässa var något helt förbjudet i den katolska kyrkan. Filmen handlade just om detta och om hur denna affär till slut ledde till att Thomas More halshöggs på kungens order.

Jag tyckte att filmen var mycket bra regisserad och spelad, men hela ämnet var mig så motbjudande, att jag efteråt sökte att glömma bort den så fort jag kunde. Jag minns inte vad Ed tyckte, men trots att han hade växt upp som katolik var han inte ett dugg kyrklig, så jag tror att han tyckte lika illa om filmen som jag gjorde. Men det var en film som nog skulle ha kunnat visas i Sverige på juldagen i min barndom, när annars alla biograferna låg mörka.

Dagen efter juldagen var jag ledig från IBM och lämnad ensam hemma av Ed som gick till sitt jobb i vanlig ordning. Jag pysslade med småsaker därhemma, och då märkte jag att TV:n höll på att bli gammal på TV-apparaters vis. Dels sprakade den otäckt när jag satte på den och stängde av den – den lät precis som om det var elektricitet i farten. Bilden flimrade också till då och då, och jag fick föraningar om att apparaten snart skulle ha tjänat ut.

Färg-TV-apparaterna, som jag tidigare inte hade gillat därför att färgerna var så dåligt återgivna, hade nu blivit riktigt bra – efter vad jag hade sett i affärerna. Därför hade jag redan planerat att köpa en sådan framemot hösten 1968. Men om den gamla nu skulle paja, så vore det knappast värt att reparera den utan då fick det nog bli en färg-TV-apparat med en gång. Framtiden fick väl bestämma hur det skulle gå.

Annonser
Published in: on 2011/10/03 at 09:18  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: