Inlägg 1.273: 6 – 13 jan 1968

Brevskrivningsnödvändigheten

Det var på den maskinen som jag skrev mina brev till Örebro, varje vecka under alla år, fast bara när jag var hemma. Den var bärbar men vägde i alla fall sju kilo, så den tog jag aldrig med när jag reste någonstans. På detta sätt korresponderade jag ända tills brevpostens soliditet  ersattes av telefonens lättvindighet, vilket tack och lov inte skedde förrän på 90-talet.

Människorna var helt beroende av skrivna brev då för tiden. Telefon fanns ju, men den användes bara för lokalsamtal – rikssamtal var alldeles för dyra för vanligt folk, och då i synnerhet internationella samtal. Därför betydde det en hel del för de flesta i Amerika att postportot, det vanliga frimärket för ett vanligt 28-gramsbrev inom landet, blev 19 procent dyrare nu på söndagen den 7 januari, upp från 26 öre till 31 öre. Inte för att det blev mycket dyrare – det kunde nog alla klara av – men man fick nu köpa och klistra på ett extra 5-öresfrimärke för att kunna använda upp sina gamla 26-öresfrimärken. Består inte livet av en enda rad besvärligheter? Borde man inte egentligen hoppa ner från taket på sitt hus och göra slut på alltihop?

Veckan därefter gick åt för att planera och förbereda för Fru Shalian. När vi var på Harvardklubben  hade vi insisterat på att hon skulle komma och hälsa på oss i vår lilla lya, och vi hade kommit överens om att det skulle ske på söndagen den 14 januari. Vi var inte alls bekymrade för alla våra trappor som hon skulle få klättra uppför – hon bodde själv i vindskupan fyra trappor upp utan hiss på Femte avenyn 188, och det var mera trappor än vi hade.

Lyckligtvis var det vettigt väder igen den dagen. Det hade varit nio dagar med minusgrader i ett sträck, och ända ner till minus 19. Nu var det milt och skönt och hon hade gått hela vägen till oss. Inte för att det var något märkvärdigt – vi gick ju mycket längre än så hela tiden – men hon var mycket äldre än vi och också mera bräcklig.

Hon var frisk nu efter att ha legat på sjukhus och varit nära döden under flera månader på hösten 1966. Då ville hon inte äta eller göra någonting (se inlägg 794). Det var ett par år efter det att hennes man hade dött – hon hade helt tappat lusten att leva och blev akut sjuk i kolit. Om detta visste vi ingenting, bara att hon hade lågt blodtryck och diarré och var mycket illa däran. Jag fick se att man verkligen kan sörja sig till döds.

Men nu hade hon så sakteliga repat sig och behövde bara en blodtransfusion då och då. Efter att ha lärt känna henne när hon var akut dålig, så tyckte jag att hon nu uppträdde som en riktig piggelin.

Annonser
Published in: on 2011/10/11 at 06:26  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: