Inlägg 1.281: 2 – 10 feb 1968

Avfallsoavhämtningslivskvalitetspåverkandet

Det gällande löneavtalet mellan staden Nya York och dess 10.000 renhållningarbetare hade utlöpt vid slutet av det gångna året, och så som alltid skedde så fanns det inte ännu något nytt avtal, så arbetet fortsatte som vanligt enligt det gamla. De segdragna förhandlingarna fortsatte, och borgmästare John Lindsay trodde att han redan hade en underförstådd överenskommelse med fackföreningsledaren John DeLury om en vettig lönehöjning. Beloppet skulle höjas med 1.810 kronor från de 41.135 kronor, som en renhållningsarbetare med tre år på nacken hade haft i årslön. Men DeLurys män krävde mera och han kom därför plötsligt med ett motbud på 3.100 kronor i stället.

John DeLury (internet)

När 7.000 renhållningsarbetare samlades till ett vilt strejkmöte framför stadshuset på fredagskvällen den 2 februari krävde de att gå i strejk för sina högre krav. DeLury försökte lugna dem med att lova mera förhandlingar, men de vägrade och började bombardera honom med ägg. Han gav med sig och så var strejken ett faktum. På lördagsmorgonen syntes det inga renhållningsbilar i Nya York – bortsett från ett litet antal som fortsatte att hämta avfall från skolor, sjukhus och vårdhem.

Lindsay kämpade emot med de medel han hade till buds, rättsliga åtgärder och övertalning. Han hade bestämt sig för att den här gången inte ge efter för ännu en strejk, som på sistone, trots att de var olagliga, framgångsrikt hade använts för att utverka fina lönekontrakt: ”Äntligen skall staden visa vad den är gjord av”, sade han.

John Lindsay under renhållningsstrejken, New York, 1968 (internet)

Lindsay satte DeLury i finkan för brott mot strejkförbudslagen, men detta enade bara hans män i sitt uppsåt. Han bad andra fackföreningsledare om att få ta deras folk för att tillfälligt hjälpa till med avfallsavhämtningen, men där fick han ett blankt nej. Soptunnor överfyllda med avfall började snabbt samlas utanför alla småaffärer och mindre bostadshus överallt i Nya York – stora byggnader som företagsskrapor, bostadskomplex och storhotell hade privat avfallsavhämtning och berördes inte.

Efter några dagar med uppemot 100.000 ton av avfall i allt högre travar överallt började det bli otrevligt värre. Stora och små råttor hade middagsfest, och avfallet tog också eld då och då och sände stinkande rök svepande i vinterblåsten längs gatorna. Lyckligtvis var det ordentligt kallt, och inte en enda snöflinga föll ner på avfallet under hela denna tid.

Stinkande avfall, Brooklyn, New York, 1968 (internet)

Men man talade med största allvar om hotande epidemier av tyfus och dysenteri – Nya York hade inte haft något sådant elände sedan en polioepidemi 40 år tidigare.

Annonser
Published in: on 2011/10/13 at 08:16  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: