Inlägg 1.282: 2 – 10 feb 1968

Maktutövningskollisionen

På strejkens sjunde dag fick Lindsay i sin nöd vända sig till delstaten Nya Yorks guvernör Nelson Rockefeller och be honom att kalla in civilförsvaret för att göra rent i staden. Men Rockefeller hade haft starkt stöd inför sitt omval 1966 av DeLurys fackförening, och han ville inte gärna nu spela rollen som strejkbrytare. Men han hade också rent opolitiska skäl för att neka: civilförsvaret skulle komma att kosta staden avsevärt mycket mera än det högre lönekontraktet, trupperna hade ingen träning i arbete med avfall, så de skulle inte bli särskilt effektiva, och dessutom låg det ett hot i luften att alla Nya Yorks fackföreningar kunde gå ut i sympatistrejk. Du kan klicka här och se några sekunder av Rockefeller i den här videon om strejken.

Rockefeller hjälpte i stället Lindsay med att överta förhandlingarna och lade då fram ett bud på 2.195 kronor och det accepterade DeLurys delegater omedelbart. Men Lindsay vägrade att gå med på det. Trots att skillnaden var mycket liten mellan hans och Rockefellrs bud menade han att en liten utpressning i alla fall var en utpressning.

Avfall utspritt på Manhattans gator, New York, 1968 (internet)

Under de följande två dygnen hände ingenting annat än att ytterligare 20.000 ton avfall samlades på Nya Yorks gator. Då meddelade Rockefeller att med tanke på hälsofaran hade fackföreningen gått med på att avblåsa strejken för den föreslagna lönehöjningen på 2.195 kronor. Om staden vägrade att betala skulle delstaten tillfälligt ta över stadens renhållningsfunktioner med man och allt – och sedan kräva staden för alla kostnaderna. Men hur lönerna än betalades så var moralen av Rockefellers ingripande klar för alla: det lönar sig att strejka.

Själv arbetade jag just då så långa timmar att jag knappast hade något ohägn av det hela. Bara i kvarteren runt vår bostad var det stora högar med avfall – nere vid Murgatan hade alla skyskraporna privat avhämtning, så där syntes ingenting av strejken.

Överfulla soptunnor, New York, 1968 (internet)

Men på TV-nyheterna såg vi ju röran i staden varje morgon när vi steg upp, och det var jag som föreslog att vi skulle hyra oss en bil och ta en sväng ut på den stinkfria landsbygden över veckoslutet den 10-11 februari. Men när vi kollade vädret på fredagsmorgonen så skulle det bli tio minusgrader och halt på vägarna, och det var inte lockande, så vi avstod från det nöjet och stannade hemma.

I stället gick vi och såg en ny film med Katharine Hepburn, Spencer Tracy och Sidney Poitier. Den hette ‘Gissa vem som kommer på middag?’ och handlade om Ed och mig.

Annonser
Published in: on 2011/10/13 at 08:23  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: