Inlägg 1.320: 31 mar 1968

Stenblocksstyckningen

Det var fortfarande så tidigt på söndagsmorgonen att vår bil var nästan den enda i hela Försynen, och vi gav oss iväg utan frukost. Jag hade fortfarande Torskudden som diffust mål för vår utflykt men hade inte sagt det till Ed för att inte göra honom besviken om vi inte skulle lyckas komma ända dit. Vi körde emellertid österut, och efter någon timme var vi i Plymouth, en småstad vid kusten söder om Boston.

Det var dit som skeppet Vårblomman (eng. Mayflower) år 1620 anlände efter sin seglats från England. Det var där som passagerarna skapade sitt första samhälle. Och det var där som man alltsedan dess hade bevarat det stenblock, på vilket passagerarna på Vårblomman hade stigit i land på sin nya kontinent.

Kopia av skeppet Vårblomman, Plymouth (internet)

Man stod där och begrundade stenen – någon meter stor – som låg där inbäddad i sandstranden, och man kände historiens vingslag. Men sedan fick man veta

Stenblocket, Plymouth (internet)

  • att det inte alls var säkert att denna sten hade haft något att göra med invandrarna år 1620,
  • att den troligen inte alls från början hade legat på sin nuvarande plats,
  • att den tidigt hade tappats och brutits i två bitar under en transport,
  • att dessa bitar sedan hade flyttats omkring till olika ställen i samhället,
  • att den övre halvan i sin tur åter hade tappats och brutits i flera mindre bitar,
  • att ingraveringen av årtalet ‘1620’ i stenen hade gjorts först i slutet av 1700-talet, och
  • att delar av stenen hade huggits i småbitar och gjorts till souvenirer.

Efter detta nöje åt vi vår försenade frukost på den historiska platsen och vände sedan nosen hemåt. Någonstans i delstaten Connecticut fick vi se en stor skylt om ett spårvagnsmuseum.

Skylt för Connecticuts Spårvagnsmuseum (internet)

Det  var jag ju absolut tvungen att ta en titt på. Lyckligtvis var det öppet, antagligen för första gången det här året.

Det var ingenting elegant eller vetenskapligt, inga gångvägar, ingen information av någon sort, bara en samling väl använda spårvagnar och hjälpfordon, placerade på järnvägsspår på ett stort fält ute på vischan. Vi fick oss en kul timme därute, och de här bilderna får tala för sig själva.

Tittar in i en väl bibehållen spårvagn, Spårvagnsmuséet, Connecticut (1968)

Spårvagnar och servicevagnar, Spårvagnsmuséet, Connecticut (1968)

Öppen spårvagn för ett varmare klimat, Spårvagnsmuséet, Connecticut (1968)

Ed försöker förgäves att köra en gammal spårvagn, Spårvagnsmuséet, Connecticut (1968)

Servicevagn av någon sort, Spårvagnsmuséet, Connecticut (1968)

På väg mot en undanstucken spårvagn, Spårvagnsmuséet, Connecticut (1968)

Vi var hemma igen just till kvällsnyheterna på TV. De sade att presidenten skulle hålla ett tal till nationen klockan 21.00. Han skulle nog återigen med sorg i hjärtat meddela oss att ytterligare trupper skulle skickas till Vietnam. Men vi var hungriga efter all körningen, så vi gick ut och åt en ordentlig middag. Om vi kom tillbaka hem i tid skulle vi få se vad president Johnson hade att säga, men annars finge det lika gärna vara.

Published in: on 2011/11/24 at 23:10  Kommentera  

Inlägg 1.319: 31 mar 1968

Bötesbeloppsringhetsoväsentligheten

På morgonen satt det en lapp under bilens vindrutetorkare. Jag trodde först att det var en reklamlapp, men nej, det var något ytterst allvarligt. Det var mitt livs första parkeringslapp.

”Men jag såg ju som alltid efter att man fick parkera här”, sade jag till den som ville veta det.

Det råkade vara Ed, och han fick en god idé: ”Vi får väl se om det står nån skylt nånstans.”

Vi gick tillbaks och letade i alla dunkla vrår, men av ett anslag fann vi ändå inte något spår.

”Det finns inga skyltar nånstans”, summerade Ed situationen. ”Hur mycket vill de ha i böter?”

Jag tittade på lappen: ”Jag måste inställa mig i domstolen här i Försynen på onsdagen den 8 maj 1968 klockan 10.30 för att inför en domare stå till svars för min försyndelse. Men jag kunde också skicka in bötebeloppet, så att det kommer Försynens trafikavdelning tillhanda minst tre veckor före det angivna domstolsdatumet – men om jag gjorde det så skulle det medföra att jag erkände min skuld och skulle förlora min rätt att överklaga straffet.” – Jag läste upp allt detta högt för Ed, som stod bakom mig och läste det från lappen på samma gång.

”Fem kronor!” utbrast han. ”Det gäller bara fem kronor.”

Uj! Menade Ed att de skulle få sina böter trots att det inte fanns någon skylt? Skulle den ringa summan göra det acceptabelt att erkänna oss vara bovar och förbrytare? Aldrig i livet – inte så länge jag hade ett ord med i laget!

Jag frågade på vårt hotell var polisstationen låg – alldeles i närheten – och dit körde vi genast. Där fick vi veta att man inte fick parkera sin bil på allmän gata i hela Försynen mellan klockan 01.00 och 07.00, att det var klargjort med en skylt på varenda väg som ledde in till staden, att det inte fanns några andra skyltar om saken, och att jag bekvämt kunde betala bötesbeloppet nu här på polisstationen.

Jag tackade för upplysningen men avstod från att göra det lätt för mig. Jag hade nämligen redan i huvudet börjat komponera mitt svaveldrypande brev till Försynens potentater. Oj, vad de skulle komma att bli generade över denna dumma lag! De skulle säkert omgående annullera den.

Några dagar senare skickade jag, precis som planerat, ett brev till Försynens trafikavdelning – och en kopia av brevet till Försynens borgmästare – där jag lät höga vederbörande lida pin för sitt lurendrejeri. Jag skickade båda som certifierade brev med mottagningsbevis för att vara säker på att de hade fått dem. Konstigt nog fick jag inte något svar om att de tacksamt hade mottagit mitt påpekande och avskaffat sin lag.

Published in: on 2011/11/24 at 07:32  Kommentera  

Inlägg 1.318: 30 mar 1968

Lyckouppnåendestrapatspåminnelsen

Filmen skulle börja om bara en kvart. Ingen av oss visste någonting om filmen mera än titeln, och ingen av oss visste någonting om Försynen mera än namnet, och därför missade vi ju ingenting genom att gå på bio i stället för att traska runt i staden. Med andra ord: vi var rätt trötta efter Mystic.

Det var en ny film, och den hette Mandomsprovet (eng. The Graduate). I den spelade Anne Bancroft, vars namn jag kände igen utan att veta vem det var, och Dustin Hoffman, som jag aldrig hade hört talas om. Men regissören, Mike Nichols kände jag genast igen. Bland det första som DaNi år 1963 hade underhållit en helt obevandrad invandrare med var en sketch, i vilken denne Mike Nichols hade försökt att få ett telefonnummer från telefonisten Elaine May utan att helt lyckas – och detta var helt underbart roligt (se inlägg 126). Så det här skulle bli en bra film, det visste jag!

Affisch för filmen Mandomsprovet, 1967 (internet)

Detta var ju bevars en långfilm och inte en sketch, så det var ju något helt annat. Men det visade sig vara en verkligt bra och djuplodande film. Du kan faktiskt få se hela filmen här, om du är beredd att klicka 11 gånger – men det är den värd. Klicka här för del 1, klicka här för del 2, klicka här för del 3, klicka här för del 4, klicka här för del 5, klicka här för del 6, klicka här för del 7, klicka här för del 8, klicka här för del 9, klicka här för del 10, och klicka till slut här för del 11.

Här satt jag i en främmande biograf i en främmande stad och såg en film tillsammans med den man som jag älskade över allt på jorden, och i takt med filmen blev jag allt lyckligare över att jag redan hade gått igenom de utvecklingsstadier som filmen berättade om. Min stora vilsenhet om vad jag skulle syssla med hade lösts genom att automatisk databehandling just i tid dök upp som ett nytt yrke, vilket för mig blev en passion. Min totala vilsenhet beräffande kärlek hade lösts när efter ett par stapplande misstag under ett par års tid min stora, livsbejakande kärlek satte sig ner på min luftmadrass. Och under alla dessa äventyr hade jag aldrig ett ögonblick känt någon panik.

Ed, krama min hand hårt här i biomörkret! Tack för vem du är och vad du är för mig! Och tack, Dustin Hoffman där uppe på duken, för att du får mig att tänka på hur oändligt lycklig jag är!

Jag kramar Eds hand i biomörkret, 1968 (internet)

Published in: on 2011/11/21 at 10:13  Kommentera  

Inlägg 1.317: 30 mar 1968

Sommarstugeförbipasserandet

Museiadministrationsbyggnaderna för Mystics hamn låg litet för sig själva, en bit bort från den autentiska delen. Det var klokt gjort, för de hörde definitivt inte in i denna hamn från gamla tider.

Museiadministrationsbyggnaderna, Mystics hamn (1968)

I en av dem fanns det ett litet sjöfartsmuseum, och där fångade Ed den här lilla bogprydnaden på en utriggarkanot. Det var minsann på tiden att man fick lära sig vad en utriggarkanot är för någonting.

Bogskulptur på en utriggarkanot, Muséet, Mystics hamn (1968)

Mystics hamn hade ett enda fyrtorn som hjälp för fartygen i nattens mörker. Det var inte alls högt, och här ser du det med Ed sittande på den lilla omgivande kantmuren.

Ed vid fyren, Mystics hamn (1968)

Och slutligen en bild av något som absolut inte hörde till en gammal fiskhamn och som därför låg en bra bit bort från den historiska miljön: en småbåtshamn för moderna segelbåtar. Sådant fanns ju överallt, men jag fotograferade den här i alla fall medan jag var i farten. Och trots att Ed bara blev en silhuett är jag så nöjd med motljuseffekten att jag låter den komma med här, för den var ju i alla fall en del av Mystics hamn.

Segelbåtshamnen med Eds silhuett hitom vänstra masten, Mystics hamn (1968)

Vi åt lunch – fiskgratäng efter gammalt recept enligt vad de sade – i Mystics lilla hamnrestaurang, och fortsatte vår resa vid 14-tiden. Det var bara en kort körning till den större hamnstaden Nyhamn i delstaten Rhodeön (eng. Rhode Island) – som inte alls är någon ö utan bara en pytteliten delstat.

Det var hit som de smått förmögna drog sig bort från storstaden under de heta sommarmånaderna, och deras sommarstugor låg i en rad utmed stadens östra strand. Ed kände till detta och visste därför vad vi skulle fråga efter för att hitta dem. De var betydligt större än svenska sommarstugor, men allting i Amerika var ju större, så det passade ju in. Vi fick ett intryck av att de inte längre användes för sitt avsedda ändamål utan numera visades för allmänheten på samma sätt som slott och muséer. Här är två av Vanderbilts sommarstugor i Nyhamn som vi svepte förbi.

Breakers, Vanderbilts sommarstuga, Newport (internet)

Marmorhuset, en annan av Vanderbilts sommarstugor, Newport (internet)

Ingen av oss var tillräckligt intresserad för att vilja stanna och gå ut och titta på dem, så det tog inte många minuter innan vi var på väg ut ur Nyhamn igen. Den lilla biten kvar till Försynen, Rhodeöns huvudstad, gick fortare än väntat. För ovanlighetens skull ville vi stanna över inne i staden i stället för att söka upp ett litet motell ute på vischan. Vi parkerade bilen på gatan rätt framför ett litet hotell och fick utan vidare ett rum för natten.

Det var skönt att dimpa ner på sängen och vila upp ett tag, men sedan gick vi ut för att titta på staden. Bara något kvarter därifrån var det en kö till en biograf. Vi såg efter vad det var för film och kände igen titeln från bioannonserna i Nya York. Och så ställde vi oss i kön.

Published in: on 2011/11/21 at 09:44  Kommentera  

Inlägg 1.316: 30 mar 1968

Fiskhamnsmuseet

Så kom det efterlängtade veckoslutet. Vintern hade varit lång och fylld med strapatser, som till exempel mitt arbete från morgon till sena kvällen varenda dag utan avbrott hela februari månad – vilken till råga på allt hade 29 dagar eftersom det ju var skottår. Vi skulle nu ut på landet i bil, om än bara på två dagar, och de var helt oplanerade – vi bara körde rakt fram. Att det skulle bli Nya England hade vi förstås gjort upp, för annars hade vi inte vetat hur vi skulle ge oss ut ur Nya York.

Vi körde österut längs kusten. Jag hade kanske vaga planer på Provinsstaden ute på Torskudden, för det var något inuti mig som pockade på att tillsammans med Ed få återuppleva allt från mitt tidigare liv. Jag vet egentligen inte alls vad detta berodde på, för jag själv hade inget behov att uppleva Eds tidigare liv.

Men på Torskudden hade jag varit en gång med DaNi (se inlägg 258), och jag är säker på att bilen den här gången styrdes ditåt helt automatiskt. Vi kom emellertid inte såpass långt den här gången, för efter ett par timmar såg vi stora skyltar om något sevärt som hette Mystics hamn. Det skulle finnas fartyg där från gamla tider, och sådant lockade ju alltid en göteborgare. Skulle vi ge oss dit?

Ed hade liksom jag aldrig hört talas om den platsen, så vi svängde av ditåt. Och det visade sig att vi hade gjort ett trevligt val. Detta var något i stil med Gamla Sturbrobyn, som vi en gång hade upplevt tillsammans (se inlägg 402), fast här var det båtar i stället för kor. Jag sitter här  under skylten för att göra den litet mera personlig.

Sitter under skylten för Mystics hamn (1968)

Om hamnen var autentiskt sådan som den hade varit på 1800-talet var svårt att avgöra, men det låg en rad gamla handelsbodar utmed den lilla gatan och en rad gamla sjöbodar utmed vattnet. Ett stort antal gamla fiskebåtar och lastfartyg låg och guppade ute i vattnet. De flesta, om inte alla, hade ståtliga master för många segel. Just för den här bildens skull vågade sig Ed ut på en skranglig brygga med en ståtlig tremastare i bakgrunden.

Ed på en skranglig brygga framför en tremastare, Mystics hamn (1968)

Man fick gå ombord på varenda båt, och det var ingen trängsel – över huvud taget var det förvånansvärt få besökare så här på en lördagsmorgon på våren. Vi tog oss gott om tid och gick ombort på allt som flöt på vattnet.

Står på däcket på en tremastare, Mystics hamn (1968)

Ed i bogen på en tremastare, Mystics hamn (1968)

Detta fartyg hade transporterat passagerare över Atlanten. Jag var tacksam för att Kungsholm hade åtminstone verkat vara mera förtroendeingivande än denna spinkiga skepnad.

Passagerarfartyg, Mystics hamn (1968)

Även i gamla tider drog man upp sina småbåtar på land under vintern för att skydda dem från isbildning och annat elände. Här är en byggnad med småbåtar parkerade inunder.

Byggnad med småbåtar parkerade inunder, Mystics hamn (1968)

Published in: on 2011/11/20 at 10:50  Kommentera  

Inlägg 1.315: 22 – 29 mar 1968

Polisbataljen

Förståndiga yippies tillråddes att komma till Stora centralstationen försedda med filtar och kuddar att sitta på. Och eftersom byggnaden hade 25 olika ingångar anmanades man att söka andra ingångar ifall någon skulle vara låst eller avspärrad.

Man planerade att i gryningen ge sig av till Fårängen i Centralparken för att dät yippa upp solen. Sedan under veckan skulle det ges många tillfällen till ytterligare yippning av olika slag. Genom allt detta skulle man samla in pengar och skapa publicitet för yippiedemonstrationer vid det Demokratiska partiets konvent i Chicago i augusti.

Detta yipp-in skulle visa upp fred, kärlek och harmoni och utgöra en förövning för resan till Chicago. Man hängde en svart anarkistbanderoll på väggen, man spelade musik och sjöng, och allt var fridsamt. Det var fullt med poliser där, beredda på upplopp, men bortsett från några skämt fram och tillbaka höll sig de två grupperna åtskilda. Men när två yippies klättrade upp till en klocka mitt i hallen och tog bort dess visare, då grep polisen in. De körde med kraft ut alla de hundratals yippies och även de närvarande reportrarna oavsett deras klart synliga identifikationsdokument – här är en journalist som fick sys ihop med fem stygn efter att ha knuffats genom en glasruta av en polis.

Journalist skadad av polis vid yipp-in, Stora centralstationen, New York, 1968 (internet)

Bataljen fortsatte ute på gatorna tills alla yippies hade gett sig av. Genom denna förövning lärde sig ledarna var gränsen gick för acceptabelt beteende – i en välvillig stad.

Nej, Ed och jag var inte alls med i dessa aktiviteter, men vi såg förstås allt av det som visades i TV. Och det blev en hel del, för när pressen – och med det ordet avser jag alla rapporteringsorganen, inklusive televisionen – av poliserna behandlades på samma sätt som demonstranterna, så blev den mera benägen att visa upp för världen hur allt gick till. Vi beslöt oss för att lämna den dystra politiken åt sitt öde och boka en bil för nästa veckoslut ute i Nya England.

Följande fredag kom äntligen februaris kommissionscheck, efterlängtad mera för dess nyhetsvärde än för pengarnas skull. Det förra kommissionsbeloppet hade uppgått till 1.205 kronor – men det var ju uppenbart bara ett schablonbelopp i stället för en riktig kommission. Nu för februari var beloppet i stället 3.192 kronor, vilket med säkerhet var den riktiga kommissionen för båda månaderna minus de 1.205 kronor som hade schablonerats ut för januari.

Så det blev alltså 2.199 kronor i kommission för vardera månaden – och det var faktiskt uppmuntrande. Jag kom på mig med att tycka bra om det nya avlöningssystemet – trots att det rent principiellt var helt vansinnigt.

Published in: on 2011/11/20 at 02:42  Kommentera  

Inlägg 1.314: 18 – 22 mar 1968

Julklappsersättningsförvandlingen

En sak till ur mammas brev – sedan övergår vi till något annat än brevläsning.

Hon skrev att hon var förstås lycklig över att deras julpaket till slut hade kommit fram och inte brunnit upp. I slutet av februari hade hon köpt en ny likadan bag som den ‘uppbrunna’ för att skicka mig som påskpresent. Så på söndagen den 10 mars gjorde pappa ett ordentligt paket med oceanpapper och allt. Mamma skulle gå till posten med det på måndagen, men det var just då som mitt brev med den goda nyheten damp ner i deras brevlåda. De packade då upp bagen och bytte den mot en annan sorts bag för pappa att använda på en tripp till Mallorca som de hade planerat att göra i april. Jag var himla glad över att jag hade skrivit till dem omedelbart när paketet kom fram!

Kanske det var deras Mallorcaresa som gav mig eld i stjärten till att äntligen boka min resa till Örebro för pappas 70-årsdag. Jag rutade in mig för att flyga med SAS på onsdagen den 27 november, dagen före tacksamhetsdagen, och tillbaka på onsdagen den 11 december, dagen efter nobeldagen. Avresan före tacksamhetsdagen gav mig de första fyra dagarna utan att kosta mig en enda semesterdag, och avresan efter nobeldagen gav mig tillfälle att avnjuta den intellekuella massagen av att via TV få träffa alla pristagarna, något som jag aldrig hade lyckats med i Nya York.

Nobelprismedaljen (internet)

På torsdagen den 21 mars sålde jag 115 av mina 120 aktier i L’Aiglon Apparel för 12.779 kronor. Jag hade i november köpt dem för 10.497 kronor (se inlägg 1.227), vilket gav mig en vinst på 2.282 kronor. Denna vinst betalade hela den bokade resan till Sverige, men jag sålde aktierna inte för att jag behövde pengar till biljetten – jag skulle ändå inte köpa den förrän senare på hösten – utan försäljningen utlöstes av min relativitetsteori  (se inlägg 843). Jag var rätt glad över att ha börjar rita dessa kurvor för att styra mina impulser – det tycktes minsann fungera!

Nästan utan att Ed och jag hade märkt något av det i vår arbetsamma och skidupptagna värld i den undandragna Greenwichbyn, så hade förra årets blomsterbarn och hippies levt kvar och förändrats till ‘Internationella ungdomspartiet’ (eng. Youth International Party) YIP – eller i daglig mun ‘yippies’. Nu annonserade de för världen att det skulle bli ett ‘yipp-in’ i Stora centralstationen i Nya York vid midnatt efter fredagen den 22 mars. Minst tusen kroppsmålade yippies iförda blommor, klockor och pärlor förväntades att infinna sig.

Stora centralstationen, New York (internet)

Published in: on 2011/11/20 at 02:28  Kommentera  

Inlägg 1.313: 18 mar 1968

Simultantolkningsledningsavslitningen

Pappa skrev om mera i sitt brev än pendlingstiden från Lindesberg. Sverige skulle ju gå till val inom ett halvår, och den socialdemokratiska regeringens inställning till Amerika i allmänhet och dess deltagande i Vietnamkriget i synnerhet hade klart visats av Olof Palmes deltagande i fackeltåget och fördömande ord om Amerika. Och när Amerika hemkallade sin ambassdör i Sverige ”sattes de unga sinnena i Sverige i svallning”, som pappa uttryckte det i sitt brev. När det kastades ägg på amerikanska diplomater fördömde statsminister Erlander naturligt nog detta i TV, men han avslutade sitt uttalande med att säga att ”om sanningen skall fram måste jag säga att jag sympatiserar med de demonstrerande”. Pappa tyckte att det var något oerhört att en regeringschef kunde säga något sådant. På TV fick man se hur poliser med schäfrar i koppel avpatrullerade området runt den amerikanska ambassaden i Stockholm för att skydda den mot angrepp.

De borgerliga tyckte inte heller om Vietnamkriget men uttalade sig inte alls på samma sätt. När högermännen Holmberg i andra kammaren och Boman i första kammaren skulle tala i riksdagens utrikesdebatt, så var någon framme och slet av ledningarna till simultantolkningen. – ”De ville inte att USA-representanten på läktaren skulle få höra vad svenska folket verkligen tyckte om USA”, som pappa formulerade saken.

I samma kuvert hade mamma lagt in ett brev om mera närliggande problem. Hon och pappa hade varit på Mösseberg i februari för att kolla hälsan, och deras läkare hade sagt att hennes hjärta hade undergått en påtaglig försämring. Några dagar efter hemkomsten fick hon ett brev med besked om att hon hade ‘astmatiska hjärtbesvär’ och ‘blodöverkänslight’. Hon fick recept på sex olika mediciner enbart för hjärtat.

Både mamma och pappa blev rädda. Mamma satt på kvällen och brände alla sina gamla brev i öppna spisen och gjorde ordning i sina lådor. De kände att deras dagar nu var räknade.

Men så talade de med sin gode vän doktor Stendahl – som du kanske minns från Eds och mitt senaste besök i Örebro (se inlägg 1.142) – och han rådde henne att låta en lokal läkare undersöka sig. Hon fick tid hos sin doktor Palmborg två veckor senare, och han lyssnade på hjärtat, tog EKG i vila och EKG i arbete, och han fann att det fungerade fint. För säkerhets skulle fick hon också röntga hjärtat, men inte heller där kunde man finna något som var fel. Hon kastade alla sex hjärtmedicinerna i soptunnan. Det hade varit några förfärliga veckor, och ingen av dem hade skrivit en rad om det till mig.

Published in: on 2011/11/18 at 23:49  Kommentera  

Inlägg 1.312: 18 mar 1968

Arbetspendlingstidsredogörelsedetaljen

Två brev av intresse kom på måndagen – gömda bland allt annat reklamskräp som alltid fyllde den lilla brevlådan till bristningsgränsen. Det ena kom från Ford som svar på min förfrågan om bilaccisen, som skatteverket hade sagt inte skulle ha betalts för Mustangen och som jag därför borde få tillbaka (se inlägg 1.286). Ford höll med skatteverket – det skulle inte betalas bilaccis om bilen hade sålts till utlandet, och de bifogade en blankett som återförsäljaren skulle fylla i om detta och skicka tillbaka till Ford. Sedan skulle Ford ta hand om allt och jag skulle få en återbäring.

När jag kontaktade Yonkers Ford så fick jag veta att de inte längre existerade. Nu låg där något som hette Thomas Motors. De hade inte tagit över Yonkers Ford, men de skulle ”se vad vi kan göra”, som det ju heter när ingenting kommer att hända.

Men minsann! Snart därefter fick jag en kopia av ett brev som deras kamrer hade sänt till Ford den 23 mars, bara för att hjälpa mig. Vilka änglar!

Det andra brevet kom från pappa, som glatt berättade om hur mycket han hade att göra i sin firma och hur mycket personal han hade fått skaffa.

Bland annat hade han anställt en äldre man som råkade bo i Lindesberg och reste till och från med tåg. När de en gång satt och pratade kom det upp hur mycket tid detta resande tog för honom varje dag. Pappa hade då nämnt att Ed använde en och en halv timme för att komma till sitt jobb i Nya York, och det gjorde att mannens 45 minuters resa till Lindesberg plötsligt blev mycket lättare att uthärda för honom.

Järnvägsstationen, Lindesberg (internet)

När jag läste detta undrade jag vad i all världen Ed hade sagt till pappa? 1½ timme? Jag var tvungen att fråga honom om han hade sagt något sådant till pappa när vi var i Örebro.

”Jodå, det är vad det kunde ta mig att gå ner till Freemansgatans station i Bronx och sedan åka med två tunnelbanetåg för att komma till arbetet. Det tog naturligtvis såpass lång tid bara när allting gick på sned i förbindelserna, men det hade det faktiskt gjort ibland.”

Detta om något visar hur ordentligt Ed hade levt sig in i sin roll som endast god vän till mig och därför tänkt på alla detaljer som skulle stämma. I det ingick ju att han bodde hos sina föräldrar i Bronx och inte delade sitt liv med mig i lyan i Greenwichbyn. Jag hade inte ens tänkt på den saken, och lyckligtvis hade jag inte trampat i klaveret.

Det var så mycket jag beundrade hos Ed – och jag tror att det var lika mycket som han beundrade hos mig. Jag tror att det var en av de många anledningarna till att vi passade så otroligt väl ihop.

Published in: on 2011/11/18 at 08:06  Kommentera  

Inlägg 1.311: 14 – 17 mar 1968

Regnskidåkningsupplevelsen

Den 14 mars sålde jag alla mina 100 aktier i United Canso Oil & Gas, som jag hade köpt bara två månader tidigare. Jag vet precis lika litet om varför jag nu sålde dem som varför jag en gång köpte dem – och också varför jag inte fortsatte med min dumhet att alltid behålla några aktier varje gång jag sålde något. Hur som helst så fick jag 2.005 kronor för dem, hade en gång betalt 1.718 kronor för dem (se inlägg 805) och gjorde därmed en vinst på 287 kronor på dem.

Den 17 mars blev vår sista skidsöndag för den här vintern. Bussbiljetterna var som vanligt bokade och betalda – om de inte hade varit det så hade vi nog inte åkt. Det var nämligen ren vår i staden, över 10 grader varmt, och då åker man inte skidor. Man plockar vitsippor i stället, fast jag vet ju inte om det fanns vitsippor att plocka i Amerika.

Till råga på allt duggade det litet när vi kom till Windham. Men vi var där, vi kunde konsten att åka skidor, även om vi inte ännu var duktiga på det, och alla andra kom schussande nerför backen och såg glada ut, så vi köpte våra liftbiljetter och åkte direkt upp till toppen. Det gick faktiskt riktigt fint trots duggregnet, föret var bra och det fanns gott om snö överallt. Man fick vara noga med att inte falla, för snön var våt och då hade man blivit riktigt blöt tvärsigenom.

Med ett väl tilltaget uppehåll för lunch åkte vi ner från toppen hela dagen, kanske en sju eller åtta omgångar, och för varje gång kände vi oss allt säkrare. Regnet blev alltmer ihållande och vi blev allt blötare genom alla kläderna, fast vi gick in ibland och torkade upp litet framför den goda brasan. Om det inte hade regnat hade vi nog gett oss på de litet brantare och mera äventyrliga sektionerna av backen, men det här vädret inbjöd inte till sådana excesser.

Vid 15-tiden hade vi och våra kläder fått nog med vatten. Förståndigt nog hade vi packat med oss en omgång varma flannellskjortor just ifall vi skulle bli våta under dagen, och vi bara önskade att vi hade haft med oss torra dubbletter av alla våra plagg. Men med den torra skjortan kändes det gott nog. Skidor skall åkas i lämpligt väder, det hade nu lärt oss. Inte i storm, inte i pinkallt väder och inte i regn. Att man inte skall åka när snön inte täcker hela marken var kvar för oss att lära, men eftersom vi nu avslutade vår skidsäsong lade vi det inlärandet på framtiden.

Published in: on 2011/11/18 at 02:59  Kommentera  

Inlägg 1.310: 12 mar 1968

Presidentvalsinledningen

Jag har nämnt här flera gånger hur impopulär president Johnson hade blivit på grund av att han hade bragt Amerika in i det lokala kriget mellan Nordvietnam och Sydvietnam. Detta efter att ha varit otroligt populär under de första åren efter John Kenndys död – han stod ju bakom lagstiftningen om medborgarrätt för landets färgade befolkning, såväl som den automatiska sjukförsäkringen för landets pensionärer.

President Lyndon Johnson, 1968 (internet)

På grund av denna kvardröjande popularitet var det ingen partikamrat som vågade ge sig på att utmana honom, när det var dags för Johnsons omval 1968. Ingen utom senatorn Eugene McCarthy från delstaten Syddakota. Denne hade den 30 november 1967 officiellt ställt upp som ett alternativ till president Johnson för de medlemmar i det Demokratiska partiet som ogillade Amerikas inblandning i Vietnam.

Eugene McCarthy valtalar, New Hampshire, 1968 (internet)

Det första primärvalet dem emellan skulle äga rum den 12 mars 1968 i Nya Hampshire, vilken alltid var den delstat i vilken presidentvalen började. McCarthy hade ingen stor valkassa, så han anslog det mesta av allt han hade till att göra så bra ifrån sig som möjligt just där. Tusentals högskolestudenter, som tidigare hade anlagt ett ovårdat utseende för att visa sitt avsky mot Vietnamkriget, rakade nu av sig sitt skägg och kortklippte sitt hår för att inte skrämma folk när de gick från dörr till dörr i Nya Hampshire för att lägga ett gott ord för Eugene McCarthy.

Eugene McCarthy skakar händer, New Hampshire, 1968 (internet)

När rösterna i Nya Hampshire hade räknats den 12 mars, så förlorade president Johnson stort – trots att han matematiskt sett vann primärvalet. Han fick nämligen bara 49% av rösterna, en skrämmande låg siffra för en sittande president, mot 42% för den dittills helt okände Eugene McCarthy.

Eugene McCarthy på valdagen, New Hampshire, 1968 (internet)

Det blev en otrolig segeryra för krigsmotståndarna i hela landet, och Eugene McCarthy blev genast ett känt namn och en potentiell president. Han reste genast runt i Nya Hampshire och tackade folket för sin seger, och sedan valtalade han på olika ställen i landet – i hela fyra dagar. På lördagen den 16 mars kastade nämligen Robert Kennedy, president Kennedys bror och justitieminister och nu senator från delstaten Nya York, sin hatt in i ringen som presidentkandidat.

Robert Kennedy valtalar, 1968 (internet)

Eftersom Kennedy redan i många år hade varit välkänd i hela landet, tog han omedelbart ifrån McCarthy rollen som fredsalternativet till president Johnson. Men samtidigt upprörde hans senkomna inhopp McCarthys anhängare, som slöt leden allt fastare runt sin modigare hjälte. Det Demokratiska partiet bestod nu av tre separata grupperingar, alla i luven på varandra.

Affisch för Eugene McCarthy, 1968 (internet)

Published in: on 2011/11/17 at 03:52  Kommentera  

Inlägg 1.309: 10 mar 1968

Skidåkningsfullfjädringsprocessen

Där fick vi i oss grunderna för parallellskidåkning, och när vår lärare sakta åkte några svängar såg vi genast att detta var riktig skidåkning, sådan som vi hade sett den på TV utan att tänka på hur den gick till. Olympiadens guldmedaljörer visste nog inte ens vad en snöplog var för någonting. – ”Åjo, det visste de allt”, skrattade läraren, ”men inte offentligt.” – Och nu skulle vi bli lika bra som de.

Det blev vi nog också, även om vi inte märkte det. Hur det gick till kommer jag inte ihåg, men före lunchuppehållet åkte alla i gruppen utför med skidorna ihop och svängde med skidorna ihop. Nu kändes verkligen njutningen av utförsåkning. Det hade tagit oss två några omgångar av tveksamhet, men nu visste jag, lika väl som Ed, att detta var underbart roligt.

Nu kunde vi svänga med skidorna ihop (internet)

Vi åt vår lunch kvickt för att få en chans att åka upp till toppen av backen och ner helt utan att tillgripa snöplogen en enda gång, innan eftermiddagspasset i skidskolan började. Jo, vi bägge fastnade några gånger på vägen ner och kom till fullt stopp, så att vi måste sprattla oss ur knipan manuellt – men när vi nu visste att vi alltid kunde bromsa och stoppa så var det inte alls otrevligt att fastna någonstans.

Ungefär så här åkte vi hela vägen ner (internet)

Det var Ed som först uttryckte vad vi gjorde fel: ”Jag planerade inte mina svängar tillräckligt långt i förväg, och då kom jag hit och blev fast.” – Det gällde alltså att titta förbi nästa sväng och veta ungefär vart man sedan skulle ta vägen. Men detta kom av sig själv ganska snart.

Planera svängarna långt i förväg (internet)

Tro nu inte att vi åkte skidor bra nu. Vi var med avsikt försiktiga och rätt långsamma, för om vi skulle tappa balansen och falla, så fick det inte orsaka skador och sträckningar. Andra bara susade förbi oss, och det fick de gärna göra – så småningom skulle vi säkert också susa.

En dag skulle vi också susa ner (internet)

På eftermiddagspasset åkte vi upp till toppen och samlades där. Vi åkte sedan inte hela vägen ner, så som Ed och jag just hade gjort. I stället körde läraren ensam ner en hundra meter och stannade där. Sedan gällde det för oss att en i taget åka ner till honom medan han tittade på och sade till oss vad vi skulle göra bättre. Några föll omkull på den lilla biten, och då visste läraren exakt vad de hade gjort fel  för att tappa balansen.

Läraren visste precis vad han hade gjort fel (internet)

Så fortsatte vi till klockan 16.00, upp och ner, upp och ner. För Ed och mig blev detta slutet på den formella utbildningen i Windham. Det fanns de som fortsatte att låta skidskolan bli deras hem, vinter efter vinter, i hopp om att få bättre teknik. Dessa fick nog aldrig några olympiska guldmedaljer. Men när jag tänker på saken så fick Ed och jag inga heller.

Ingen olympisk guldmedalj (internet)

Published in: on 2011/11/16 at 22:25  Kommentera  

Inlägg 1.308: 5 – 10 mar 1968

Ambassadörshemkallandet

På tisdagen var jag klar i huvudet, tillräckligt för att våga mig ut och smitta ner det dussin arbetskolleger och kunder som jag kom i kontakt med. Det var som alltid mödosamt med krafterna, men det sporrade mig ju att de alla sade att jag var duktig som höll igång trots att jag uppenbart inte ännu var helt frisk.

På fredagen kallade Amerika hem sin ambassadör från Stockholm som en protest mot den svenska regeringens fackeltåg och fientliga uttalanden mot USA på grund av Vietnamkriget. Det var första gången jag kände att en av de två stolarna som jag satt på försiktigt drogs undan – vilket land hörde jag till egentligen?

Olof Palme i fackeltåg mot USA, Stockholm, 1968 (internet)

Det var en knepig fråga. Jag var en opponent mot den amerikanska  regeringen i vad beträffade det amerikanska deltagandet i konflikten, och jag var samtidigt opponerad mot den svenske undervisningsministern Olof Palmes omfamnande av Nordvietnams ambassadör i Moskva. Att som Palme hålla ett tal vid en demonstration mot Vietnamkriget i allmänhet var en sak, men att som representant för ett neutralt land tala till förmån för ett av de länder som deltog i ett pågående krig, och det med en representant för detta land vid sin sida – nej, det var något som inte var rätt. Så jag var allt en opponent mot den svenska regeringen också.

Olof Palme i demonstration för Nordvietnam, Stockholm, 1968 (internet)

Det var alldeles underbart att få ha en hel vecka utan att arbeta till midnatt varje dag, så som det hade varit under största delen av februari. Det var ju avsikterna att installationen hos Shearson, Hammill skulle ske i lugn och ro under ett halvår, men att detta lugn skulle föregås av en enorm kraftanspänning för att visa att IBM kan ta i när det behövs – det var litet svårt att förlika sig med. Men nu var det över, och nu skulle jag få mera tid åt mig själv.

Följande söndag var det dags för Windham igen. Nu var det underbart solsken och inte alltför kallt. Bussen lyckades komma dit redan klockan 09.50, på skiduthyrningen gav de oss kvickt samma skidor som den förra söndagen, och klockan 10.00 på slaget var vi färdiga för skidskolan.

Läraren tog sin grupp – på säkert 15 personer – upp till högsta toppen, och därifrån ordnade han oss i en orm för att åka snöplog utför med honom i spetsen. Vi stannade till bara två gånger för att han skulle kunna rätta till fel som några gjorde.

En orm av snöplogsskidåkare (internet)

När vi hade kommit halvvägs ner stannade vi till på ett öppet fält. Där lärde vi oss att parallellsvänga. Allt man egentligen behövde lära sig i skidåkning var att svänga – att köra rätt ner var ju ingen konst, men för att bromsa måste man kunna svänga.

Published in: on 2011/11/16 at 08:53  Kommentera  

Inlägg 1.307: 4 mar 1968

Gulknivsromantiken

Förutom Rubiks kub, som bevisligen inte var någon Rubiks kub, låg i paketet allt det som mamma hade beskrivit i brev till mig när vi hade blivit säkra på att julklappspaketet hade brunnit upp. Masterskorna var en aning för små, men jag tänkte låta tänja ut dem så att de passade. De var för fina att gå till spillo. Bagen var mycket snygg och skulle passa både för resor till Karibiska havet och för att transportera omkring saker här i Nya York. Den vackra ostbrickan av teak passade bra, eftersom vi nyligen hade hittat en ostbutik med hundratals avsmakbara ostar bara ett par kvarter från 351:an. Julljuset var vackert men ohjälpligt för sent för den här julen, så det skulle jag lägga undan för nästa år. Mammas knapriga kakor hade blivit mjuka under världsomseglingarna, men de var lika underbart goda som i gamla dar.

Om detta lät som ett tackbrev så var det faktiskt det, fast bara litet sammandraget för dig som ju inte var den som jag tackade.

Under sjukdagen kollade jag aktiepriserna i Nya Yorks Tidender från söndagen och fann där att mina 44 Handlemanaktier  inte hade betett sig så som jag hade avsett att de skulle göra. Jag beslöt då att göra mig av med 39 av dem och ringde upp min börsmäklare. Jag fick 4.331 kronor för dem, och då de hade kostat mig 5.229 kronor (se inlägg 1.249) så förlorade därmed 898 kronor på affären. Sådant händer.

I stället gav jag mig på ett gruvföretag, Giant Yellowknife Mines, som ägnade sig åt gruvdrift i det lilla samhället Gulkniven (eng. Yellowknife) oändligt långt upp i Yukonterritoriet i nordligaste Kanada. Företaget hade många gruvor i trakten däromkring, de flesta huvudsakligen för utvinning av guld och diamanter – och det måste ju vara lönande.

Guldutvinningsbyggnader, Giant Yellowknife Mines, Gulkniven (internet)

Gruvhålet Diavik, nära Gulkniven, under sommaren (internet)

Samma bild under vintern (internet)

Jag bestämde mig redan från första början att avstå från att resa dit upp för att inspektera min egendom. Gulkniven hade i januari 20 minusgrader som den högsta genomsnittliga dagstemperturen och 28 minusgrader som den lägsta. I juli hade de visserligen i genomsnitt 20 plusgrader som högst och 13 som lägst – men då måste man gå omkring med myggnät över sig.

Samhället Gulkniven, 2008 (internet)

Även om inte många syns på den här bilden, så fanns det också åtskilliga bilar här i Gulkniven, inte bara båtar och flygplan.

Småbåtshamnen och flygplanshamnen, Gulkniven (internet)

Frostbett eller ej, nog kunde det ha varit intressant att få se så mycket norrsken som de verkade ha däruppe på vintern. Här är ett par norrkensbilder från Gulkniven som jag har hittat på internet.

Norrsken, Gulkniven (internet)

Norrsken, Gulkniven, 2006 (internet)

Jag köpte 60 aktier för 4.765 kronor för att se hur jag skulle trivas med så mycket guld och mygg. Jag fick väl se tiden an.

Published in: on 2011/11/15 at 09:10  Kommentera  

Inlägg 1.306: 4 mar 1968

Rubikskubskronologibedrägeriet

Det var faktiskt mera brevbäreri på måndagsmorgonen än vad jag just beskrev. Först var det nämligen en brevbärare som ringde på nerifrån för att säga att jag hade fått ett rekommenderat brev. Jag tog på mig morgonrocken och gick ner och kvitterade brevet, som kom från pappa. Det innehöll brev och dokument om bilinköpet som bevis på att pappa stod som köpare av Mustangen, vilket kunde behövas för en eventuell accisåterbäring (se inlägg 1.286).

Den brevbärare som hade paketet med sig kom senare, framemot tolvslaget, och det var då jag kände mig såpass dålig att jag inte ville traska ner igen för att hämta upp något paket. När han då kom upp med det och jag såg vad det var, så skulle jag förstås ha gått ner ifall det hade behövts. Men jag visste ju inte vad det var, och han kom ju upp med det, så vad är det egentligen jag yrar om?

Precis som du gissade var det det ‘uppbrunna’ julklappspaketet som kom, och det innehöll precis vad mamma hade skrivit om när det började stå klart att det hade brunnit upp. Det låg också en sak till i paketet, och om den skrev jag det följande till dem i ett brev som jag skickade iväg till dem samma dag:

”Och så skickade ni tillbaka klotet med en bit fel insatt. Jag ser att ni har lagt ner en hel del arbete på det. Faktum är att jag lade undan beskrivningen för att ni inte skulle förledas att fuska. Om jag inte har lagt den på ett ställe där jag inte kan finna den, så skall jag skicka den. Ni har ju numrerat alla bitarna – det gör man inte om man löser problemet på en halv timme…”

Detta var förstås Rubiks kub, den enormt populära pusselgrunkan under ett eller två års tid. Jag kommer ihåg att jag hade skickat dem något helt olösbart, och nu kom det tillbaka, fortfarande olöst.

Rubiks kub var en fantastisk uppfinning, och en del folk som hade tredimensionellt sinne klarade av att få ihop den rätt. Men de flesta kunde det inte alls. Inte heller jag. Och jag hade försökt ordentligt. Säkert i en halv timme.

Rubiks kub, uppfunnen 1975 (internet)

Nu när jag skriver detta, slog jag just upp ‘Rubiks kub’ på internet för att få veta litet mera om den. Jag fann där att den uppfanns av en ungrare i Budapest 1975. År 1975? Den började säljas utanför Ungern 1980. År 1980! Vad jag kallade ‘klotet’ kan därför knappast ha varit en Rubiks kub. Men vad var det då? Allt jag har är mitt brev, skrivet den 4 mars 1968, innehållande avsnittet härovan. Jag nämner inte ‘Rubiks kub’ vid namn – säkert därför att det inte var någon Rubiks kub. Jag minns att jag arbetade hårt med den riktiga Rubikskuben, men uppenbarligen var det som jag skickade till Örebro 1967 något annat, fast av liknande sort.

Published in: on 2011/11/14 at 04:56  Kommentera  

Inlägg 1.305: 3 – 4 mar 1968

Bortresesjukdomsbotemedelsohållbarheten

På kvällen, när vi var hemma och upptinade, skrev jag ett långt brev hem till föräldraskapet. Jag nämner detta därför att jag i slutet av brevet sade det följande:

”Så nu ett officiellt tack för julpaketet som inte kom. Ni vet att jag vet, att gåvorna betyder mindre än omtanken, och den brann ju inte upp. Ingenting har ju tidigare kommit bort, så bry er inte om att lacka och krångla för att försäkra nästa paket ni sänder.”

Det gällde förstås julpaketet till mig som de hade skickat i november och som blev lågornas rov när Nya Yorks utlandspostkontor brann ner i december (se inlägg 1.255). Jag hade länge hoppats att mitt paket trots allt inte skulle ha varit med i branden, men efterhand hade jag övergått till att diskutera försäkring av paket och annat ovidkommande. Men nu var det alltså dags att avsluta kapitlet om det försvunna paketet. RIP.

Nästa morgon gjorde det inte ont i kroppen på samma sätt som efter den första skidåkningen i Windham. Då värkte det i varenda muskel över hela kroppen, men den här gången värkte det inuti kroppen i stället. Och inne i huvudet. Och i lungorna som hostade i ett kör. Och i näsan som bara rann. Och det värsta av allt: Ed var pigg som en mört.

Detta var förstås fortsättningen på min lördag. Under hela skidutflykten på söndagen hade jag inte känt av någonting – och nu såg jag plötsligt ett mönster i det hela. Innan vi reste ner till Puerto Rico i november var jag också förkyld, men nere i värmen var jag fullt frisk ända tills jag kom hem till kylan igen och då blev ordentligt sjuk. Nu var jag förkyld igen, men uppe i den bittra kölden i Windham kände jag ingenting av det. Inte förrän jag kom hem – och se, vad som hände då!

Jag visste alltså nu att jag kunde omedelbart stoppa en pågående förkylning genom att resa bort, kvitt lika om det var till värme eller köld, men att eländet skulle fortsätta där det hade blivit avbrutet så snart jag kom hem igen. Hur drar man nytta av att veta detta, tro?

Jag var för eländig för att göra någonting, så Ed gjorde i ordning sjukbädden – det var dyschan, det – så att han kunde fälla ihop bäddsoffan för dagsbruk. Sedan gick han till jobbet och tog med sig mitt brev och postade det. Jag låg kvar hemma i min snuva, och på förmiddagen ringde porttelefonen nerifrån. Det var brevbäraren, och han hade ett paket att leverera. Jag sade att jag var för sjuk för att komma ner, och då kom han upp med det i stället. Gissa nu vad det var för ett paket!

Published in: on 2011/11/14 at 01:56  Kommentera  

Inlägg 1.304: 3 mar 1968

Snöplogningsintränandet

Vi hyrde våra skidor och använde de två timmarna som vi hade kvar till lunch med att öva oss i snöplogsåkning, den nya konsten som vi hade lärt oss förra söndagen.  Vi gled först fram till skidliften upp till den lilla skidskolegläntan, men den var inte i gång, säkert därför att det inte hölls några nybörjarklasser i dag på morgonen. Därför gav vi oss på den mindre av de två riktiga skidliftarna, den som gick halva vägen upp i backen.

Det fanns samma sorts hjälpande händer vid både på- och avstigningarna, men nu klarade vi alltihop med vederbörlig elegans. Det var enmansstolar, precis som i Villard sur Ollon, så vi var proffs på dem. Och nu med snöplogskunskaperna var det inga som helst problem att komma ner därifrån. Kanske inte direkt snyggt, men vi visste i alla fall vad vi skulle göra, och allting var under kontroll hela vägen ner.

Skulle vi ta en tur på försök upp till toppen? Vem av oss det nu var som undrade detta var inte vid sina sinnens fulla bruk: ”Är du inte klok? Det är 21 grader kallt däruppe och halv storm.” – Vederbörlig avsnäsning, och så tog vi den halva liften upp igen.

När klockan närmade sig 13.00 åt vi lunch, satt sedan en stund framför elden och så gick vi, nu fyllda av hopp, till skidskolan. Jo minsann, det fanns en liten nybörjargrupp, som kom att bestå av fyra elever, varav Ed och jag utgjorde hälften. Läraren var en ung schweizare eller österrikare, och med honom åkte vi upp till skolgläntan med den minsta liften – som nu var igång igen. Vi fick oss först en repetition av snöplog, och så fick vi lära oss att hoppa upp i luften och samtidigt svänga skidorna runt, en variation på det som Ed hade uppfunnit förra söndagen och som därför inte var oss helt främmande. Ed fick lovord för att vara så duktig.

För den andra uppresan fick vi ta den lift som Ed och jag hade använt före lunch. Nu ordnade läraren att vi åkte i procession, med honom först och vi fyra efter honom som en svans, alla förstås med snöplog. Han tittade hela tiden bakåt på oss, och när han såg något fel stoppade han processionen och skidade kvickt upp till den felande – det var aldrig vi två – och rättade till vad som hade gjorts fel. Han var så himla smidig på sina skidor, uppåt eller neråt lika lätt. Och så var han god att se på också – vi hade det riktigt trevligt. Det gjorde ingenting alls att det nu hade börjat snöa ordentligt.

Omkring klockan 15.30 var skidskolan över, så vi hade gott om tid före bussen. Den här gången var vi mindre svettiga och vi kände oss inte alls utschasade, bara så in i själen kalla.

Published in: on 2011/11/13 at 07:09  Kommentera  

Inlägg 1.303: 1 – 3 mar 1968

Väderleksanpassningarna

Så äntligen blev vår lilla försäljningsgrupp färdig med sitt förslag till Shearson, Hammill beträffande deras installation av allt som behövdes för att modernisera deras orderbehandling. Förslaget var naturligtvis hopsatt av våra försäljare, men det byggde i mycket på det som jag och de andra systemingenjörerna hade räknat fram och tänkt igenom under den arbetsamma februarimånaden. Finutskrivningen fullbordades under natten och tidiga morgonen den 1 mars. Detta var inte mitt arbetsområde, så jag låg hemma och sov. På fredagen var jag med när vi presenterade förslaget för Shearson, Hammill – men detta var inte heller mitt arbetsområde, så jag satt vid konferensbordet och sov.

På lördagen rev det i halsen och jag kände mig precis så nyter som man gör när en förkylning är i antågande. Jag skickade Ed hem till sin familj i Bronx – han hade planerat att åka dit ändå, men det lät bättre på det här sättet – och jag stannade hemma med fötterna i en balja med varm honungslösning, med en schal om halsen, och med en Läkerol i munnen. Detta är förstås ren lögn, för Läkerol fanns inte att uppbringa i Amerika, åtminstone inte då. Men hur det än var så kände jag mig mycket bättre när vi steg upp i ottan på söndagen och steg upp i bussen en timme senare. Vi hade litet extra kläder med oss, för det var både svinkallt och blåsigt.

Den här gången kom bussen till Windham tio minuter efter 10, det vill säga tio minuter efter det att skidskolan hade börjat. När vi steg av bussen ville vi stiga på den igen, för trots att det satt en blek sol däruppe så stack det till av små iskorn som piskades in i ansiktet av den hårda vinden.

Med ”Måste vi göra det här?” uttryckte Ed sin uppfattning.

Med ”Jag vill inte heller, men nu är vi här – plikten framför allt!” fick jag slut på gnället, fastän jag faktiskt kände mer av kölden än Ed.

Biljettrisen gjorde slut på vår misär. Det var bara de avancerade klasserna som hade skola nu på morgonen i det här vädret. Hon sade att det var 10 grader kallt härnere och 21 grader kallt uppe på toppen. Hon kunde ha tillagt: ”Nybörjare som ni är alldeles för ömtåliga för tuffa förhållanden” och med det gjort en korrekt bedömning. Men i stället sade hennes varma hjärta: ”Det blir nog klasser klockan 14.00, när det blir litet varmare.”

Vad skulle vi göra nu? Öva snöplogsåkning på egen hand eller gå in och värma oss? Vi satte oss förstås därinne framför den stora brasan, lättade på kläderna och drack litet varmt. Sedan kändes det bättre och solen fanns kvar bakom iskornen.

Published in: on 2011/11/13 at 07:07  Kommentera  

Inlägg 1.302: 29 feb 1968

Kommissionsbeloppsskidbussreseanvändningen

Medan jag var i Poughkeepsie hade Ed gått och bokat bussresan till Windham följande söndag. Han var helt chockad över att enbart bussen kostade hela 70 kronor för oss två, men jag lugnade honom med att jag ju skulle få extra kommission nu ovanpå lönen, så om vi bara slutade äta i några dagar så skulle vi nog klara den utgiften. Men inne i själen tyckte jag också att det var hutlöst dyrt.

Och minsann fick jag inte en separat kommissionscheck för januari månad tillsammans med min halvmånadslönecheck i slutet av februari! Så det var alltså på det viset som dessa kommissionsutbetalningar skulle komma att fungera! Kommissionsbeloppet för en viss månad var inte färdiguträknat i tid för lönekuvertet i mitten av den följande månaden – och det kunde man lätt förstå – utan kom med först i slutet av månaden.

Och det gjorde det i form av en sorts förskottsbetalning. I nästa lönekuvert, i mitten av månaden därefter, skulle kommissionsbeloppet läggas ihop med det vanliga lönebeloppet, och då med avdragen för skatt och aktieinköp på alltihop, och förstås också med det redan utbetalade förskottet avdraget.

Förskottsbeloppet, före skatt, löd på 1.205 kronor – och det var ju nu ett rent tillägg ovanpå på min vanliga inkomst, eftersom IBM hade gått med på att inte dra av de regelmässiga 20 procenten av den vanliga lönen under de tre första månaderna av 1968, för att vi systemingenjörer inte skulle bli alltför chockade.

Något lustigt, som jag förstås genast upptäckte, var att kommissionsbeloppet ‘råkade’ uppgå till exakt 20 procent av min månadslön! Jag undrade förstås, men frågade naturligtvis inte, vad det berodde på. Det kunde ju knappast vara en ren slump. Min gissning var att IBM inte i tid hade fått klart det nya dataprogrammet som skulle räkna ut systemingenjörernas kommissionsbelopp, och att man då hade löst problemet genom att ge alla deras 20-procentiga löneavdrag ‘tillbaka’ i form av ‘kommission’ – trots att inga avdrag gjordes under de tre första månaderna av 1968.

Så vi systemingenjörer fick en tillfällig löneförhöjning på exakt 20 procent för januari månad – hela lönen plus den 20-procentiga schablonberäknade kommissionen. Nu blev det hela ännu mera spännande: vad skulle de hitta på nästa månad? Även om jag principiellt var emot denna kommission för oss systemingenjörer (se inlägg 1.269-1.270) så hade jag då rakt ingenting emot att få mer betalt.

Published in: on 2011/11/12 at 09:01  Kommentera  

Inlägg 1.301: 26 – 28 feb 1968

Träningsvärksaffärsresan

Nästa morgon var vi så mörbultade att vi knappast kunde stiga upp. Jag talar nu om mig själv, för Ed förnekade bestämt att han kände något av gårdagens heldagsgymnastik. Han steg upp med en gång medan jag låg kvar och bara kved. Det blev snart mycket bättre, men jag kände av träningsvärken i flera dagar.

Jag lämnade kvar Ed i storstaden och reste tillbaka till Windham. Nej, nu överdrev jag det litet grann – jag körde upp till Poughkeepsie, vilket var bara två tredjedelar av vägsträckan till Windham. Det var ingenting som plötsligt hade kommit på – jag hade vetat om den här resan långt i förväg. Det gällde samordningen av Shearson, Hammills inköp av datamaskiner och annan utrustning för deras nya system. Inte mycket att orda om resan – jag hade ju varit i Poughkeepsie många gånger förr. Det ovanliga var bara att köra bil när det värkte i hela kroppen efter söndagens eskapader. Men det var ungefär så som man känner sig efter första gången tillbaka till gymmet efter ett längre uppehåll. Då njuter man av träningsvärken, för den visar ju att musklerna har fått sig en omgång. Också det hade jag ju varit med om flera gånger.

IBM-fabriken, Poughkeepsie (internet)

Vad som skulle göras i Poughkeepsie kunde ha tagit upp till en vecka, och det var jag beredd på, men jag kunde köra tillbaka redan på onsdagen. Den dagen fick jag veta att Soss Fabriker gav en tioprocentig fondemission, det vill säga att man fick en aktie för vart tiotal aktier man ägde. Och mina 40 aktier i Soss Fabriker hade jag köpt bara fem dagar tidigare! Nu ägde jag plötsligt 44 i stället för 40 aktier. Inte för att det egentligen gjorde någon skillnad – det blev bara ett ark papper till att lägga under den röda mattan.

I tidningen läste jag om en ny gallupundersökning som visade att 35 procent av det amerikanska folket gillade president Johnsons skötsel av Vietnamkriget medan 50 procent ogillade den. Men man kunde inte läsa in vad man ville i dessa siffror, för en annan undersökning höll fram att 23 procent av folket ansåg sig själva vara ‘duvor’ (det vill säga att de var emot kriget) och hela 61 procent var ‘hökar’ (som betydde att de var för kriget).

Vad jag förstod av detta var att de flesta tyckte att att Amerika gjorde rätt i att vara med och slåss i Vietnamkriget men samtidigt tyckte att presidenten inte skötte det på rätt sätt. Och jag som hade trott att majoriteten ville att han skulle dra oss ur kriget och skicka hem de amerikanska soldaterna. Detta var för mig minst sagt en besvikelse.

Published in: on 2011/11/12 at 08:21  Kommentera  

Inlägg 1.300: 25 feb 1968

Utförsåkningsbegynnelsedagsavslutningen

Fastän jag var så trött i kroppen att det gjorde ont överallt fortsatte jag att öva snöplog under skidlärarens tillsyn ända till lektionens slut, och Ed var till synes lika ‘pigg’. Eftersom jag redan kunde åka skidor så hade jag på morgonen trott att utförsåkning bara skulle vara en variant som jag lätt kunde anamma – och det hade varit frustrerande att upptäcka att det var en helt annan konstart som måste läras in från grunden. Vad Ed hade tänkt djupt inne när han var vittne till min totala förnedring kom jag aldrig att få veta, men jag hoppas och tror att mitt anseende inte drabbades alltför hårt. I varje fall visade han ingenting av det.

Klockan 16.00 var både jag och lektionen slut, och det var skönt att få av skidorna och lämna dem tillbaka i uthyrningslokalen. Vi frågade dem där hur vi skulle kunna komma med i morgonkursen i skidskolan nästa gång, då vår charterbuss från Nya York inte kommer till Windham förrän klockan 10.00 och vi då först måste hyra skidor.

”Hmm .. jaa .. de börjar klockan 10.00, fast ni behöver ju inte vara där precis i tid – ni kan nog gå och hoppa in i gruppen när ni kommer hit”, sade han. Men så ändrade han sig: ”Nej, fråga dem som säljer biljetterna när ni kommer till Windham nästa gång”, och så blev han kvitt bryderiet.

Vår buss gick tillbaka till Nya York klockan 16.30, och nu var det bara skönt att det var trångt så att Ed och jag kunde krypa samman och vila våra utschasade muskler mot varandras. Vi var rätt svettvåta under alla lager av kläder, och man huttrade mindre när mas satt tätt ihop. Vi hade avsett att tala med dem i affären om svårigheten med att hinna till skidskolans förmiddagsklass, men butiken var stängd och mörk.

Vi släpade oss tillbaka till lägenheten – vad det gjorde ont att gå! – duschade och bytte om och gick ut och åt litet mat, nej, mycket mat, för vi var alldeles för trötta för att kunna tänka på kök och matlagning själva.

Dagen hade utvecklats litet annorlunda än vi hade tänkt oss, och detta trots att vi egentligen inte alls hade haft en aning om hur det gick till i en kommersiell skidbacke. Att jag hade fått ordentlig motion var då alldeles säkert, mycket mera än en hel dags terrängåkning i Härjedalsfjällen. Vi visste att vi ville fortsätta med detta, åtminstone tills vår skidskoleutbildning var fullgjord och vi hade lärt oss allt som kunde läras. Nu, när vi visste hur det hela fungerade, skulle nästa söndag bli mycket bättre organiserad. Men den här dagen hade varit vårt första stapplande steg in på något nytt och spännande.

Published in: on 2011/11/11 at 09:27  Kommentera  

Inlägg 1.299: 25 feb 1968

Skidskolelärdomsinhämtandet

Däremot brydde vi oss inte alls om alla de andra skidåkarna som ständigt korsade våra sicksackspår utan att någonsin utgöra en risk – de som satt på liftbänkarna ovanför oss. De måste ha trott att vi var komiker anställda av Windham. Men det rörde oss inte ett dugg.

På en del ställen gick backen så brant utför att vi var tvungna att helt enkelt ställa oss i sidled i kanten av backen och sedan stiga ner åt sidan med en skida i taget och sedan med den andra, liksom om vi gick ned för en trappa och inte kunde böja ena knät.

Det tog oss två timmar att komma ner till vårt mål, huvudbyggnaden, och vi var rätt möra vid det laget. Nu var det inga problem alls att glida runt på den platta marken därnere. Vi flög fram med stavarnas hjälp och njöt av hur enkelt detta nu hade blivit. Vi var helt överens om att ta kursen i skidskolan klockan 14.00, så vi gled över till biljettluckorna och köpte oss biljetter – nybörjare, tack! Nu hade vi tre kvart på oss för lunch, och vi ställde upp våra skidor utanför matsalen så som alla andra gjorde och klampade in.

Parkerade skidor (internet)

Det var kafeteriadisk med brickor och vi fick oss en ångande lunch med varm choklad. Det behövdes för vi var rätt utkylda och utkörda – vi hade nog arbetat hårdare än några andra på hela Windhamkomplexet den här morgonen. Men ändå kände vi att vi måste gå igenom skidskolan och lära oss det som vi saknade för att göra vår ‘åkning’ mindre ‘besvärlig’.

Skidskolan samlades i rätt tid, och det var ett tiotal elever i vår nybörjarklass. Alla de andra var barn och tonåringar, men vi var alla lika okunniga. Det vill säga ‘nästan lika’, för Ed och jag hade ju två timmar på skidor i brant backe bakom oss, och de små krypen hade aldrig stått på skidor förr. Så den första halvtimmen gällde det bara att lära oss att stå på skidorna och böja knäna och sådant. Men sedan togs vi till en liten lift – man kunde ju inte åka någonstans alls på dessa skidor utan att använda lift – med separata stolar och bara ett hundratal meter upp till en glänta avsedd bara för skidskolan.

Där fick vi lära oss att göra ‘snöplogssvängar’, och om vi hade känt till bara den detaljen så hade vi kunnat komma ner från bergstoppen på en halvtimme och utan att ta till alla våra komplicerade improvisationer. Man ställde sig bara bredbent i backen  med spetsen på skidorna ihop längst fram och sedan gled man neråt, saktare ju mer man lutade skidorna inåt. Man hade alltså full kontroll och kunde bromsa och styra – för att ge gas använde man tyngdlagen. Det här var minsann kul!

Snöplogsskidåkning (internet)

Published in: on 2011/11/10 at 11:01  Kommentera  

Inlägg 1.298: 25 feb 1968

Nedfärden

När vi hade tillfullo avnjutit det löjliga i situationen så fortsatte vi att fylla vår uppgift – att komma ner från berget. Nu vilade vår kunskap i inbromsning helt på Eds idé att hoppa och vrida skidorna för att få dem horisontella. Vi kravlade oss upp, riktade skidorna att glida så svagt neråt som möjligt – och så bar det iväg. Det gick faktiskt rätt bra, och när vi nådde vänstra kanten av den upplogade pisten så gled skidorna upp på snökanten och stannade där – utan hopp och vridningar – genom att de då helt enkelt inte längre lutade neråt.

Nu gällde det att åka över till högra kanten av pisten. Jag visste hur man gjorde heltom på terrängskidor, även om jag i detta berättande ögonblick inte kan exakt erinra mig manövern i detalj. Man stod på den ena skidan och lyfte och vred den andra foten så att båda skidorna igen var parallella fast i motsatt riktning, och sedan vred man runt den andra skidan på liknande sätt. Vad vig man var då!

Skulle det fungera också med dessa klumpiga utförsskidor, månntro? Jo, det gjorde det faktiskt – jag lutade mig på stavarna, och även om det inte blev graciöst gjort så gick det i alla fall. Ingenting värre kunde hända än att misslyckas, för jag kunde alltid kasta mig ner på marken och där klara upp situationen.

Ed gjorde efter mig, men hans ena skida hamnade litet ovanpå den andra. Jag var förstås där med en hjälpande hand och redde ut det hela. Efter det var vi klara för den långa trippen över till högerkanten.

Jag kunde nu ha sagt att vi fortsatte att långsamt korsa pisten hela vägen ner, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men vi blev litet djärvare för varje korsning och prövade på alla upptänkliga metoder för att bromsa upp. Vissa lyckades och andra blev helt fel. Vi ramlade ibland, men det hörde till inlärningsprocessen. Genom att arbeta ihop var det två hjärnor som tillsammans nyuppfann skidåkningskonsten från nolläget. Så småningom kunde vi öka glidvinkeln, och på så sätt avverkade vi litet mera höjd varje gång.

Faktum är att vi nu efter några minuters övning redan kände oss mycket mindre hjälplösa än när vi just hade fått ut skidorna från uthyrningen. Vi hade en viss kontroll, och efterhand lyckades vi också att på något vis styra skidorna litet upp mot backen och på så sätt sakta farten.

Med flera skidåkare i backen än det var hade vi nog haft det besvärligt för att inte kollidera med dessa jäktande människor. Utan att kunna stanna fick vi ibland vänta innan vi gav oss iväg från en kant tills fältet ovanför var klart. Jag började faktiskt längta efter den dag då Ed och jag skulle åka rätt ner precis som alla de andra.

Published in: on 2011/11/10 at 10:55  Kommentera  

Inlägg 1.297: 25 feb 1968

Fallinbromsningsmetoden

”Nu ger vi oss iväg neråt”, tyckte jag. ”Vi åker ner till de där granarna och stannar där.” – Jag pekade på en grupp småträd 50 meter bort och en aning lägre än där vi befann oss. Jag ville ta det litet lugnt i början för att vänja Ed vid skidåkningen. ”Stanna kvar här och titta på mig hur jag gör ända tills jag står därborta och vinkar. Är du med på det?”

Ja, visst var min älskade Ed med på det. Han var med på allting – han var så himla positiv.

Eftersom det gick utför – även om det bara var litet grann – så gled skidorna iväg alldeles av sig själva. Jämfört med terrängskidor rörde sig dessa stora klumpiga skidor som på såpa. Bra när det gick utför och förfärligt arbetsamt när det gick det minsta uppför. Halvvägs till granarna var det dags att sakta in och jag gjorde en effektiv telemarksbromsning. Den fungerade inte alls. I stället för att sakta in svängde skidorna en aning åt vänster – inte alls bra. Och så ökade farten, och det var ännu värre. Allt jag nu kunde göra för att bromsa var att kasta mig omkull åt vänster. Det fungerade. Jag hade lyckats stanna.

”Jag vet inte hur man bromsar på de här skidorna”, hojtade jag till Ed. Total förnedring.

”Skall jag komma till dig?” ville han veta.

”Ja, försök med det, men låt det inte gå för fort. Gör som jag om du inte heller kan bromsa.”

Vad jag ångrade allt det som jag hade ställt till med! Att ge oss upp i backen utan skidskolans kunskaper och att åka ända upp till toppen. Att över huvud taget åka hit till Windham. Jag skämdes som en hund.

Där kom Ed. Han gjorde något annat än jag – han hoppade upp i luften med skidorna och vred dem då ett kvarts varv åt vänster, så att han landade så att skidorna inte längre pekade neråt. Detta stannade upp honom helt, men han tappade balansen och föll pladask åt sidan. Det rörde sig inte om någon fart, så vi slog oss inte alls av att falla ner på den packade snön, avsiktligt som jag eller oavsiktligt som Ed.

Där låg vi ett tiotal meter från varandra och jag vet inte vem som först såg det komiska i situationen, men vi började gapskratta åt vår prekära situation. Tänk om vi hade haft en kamera med oss – det hade blivit många bilder att ha roligt åt i framtiden. Men kamerorna var stora och tunga på den tiden, så dem kunde man inte ha med på skidor.

Så här skulle jag ha velat plåta Ed liggande på marken (internet)

Andra skidåkare gled elegant förbi oss med jämna mellanrum allteftersom de steg at skidliften. De hade full kontroll, hjälpte till med stavarna för att öka farten och försvann snabbt nerför backen. Och ingen bromsade så att vi kunde se hur de gjorde det. Vi var helt utlämnade åt vårt öde på Windhams bergstopp.

Published in: on 2011/11/09 at 06:56  Kommentera  

Inlägg 1.296: 25 feb 1968

Uppfärden

Vi var alldeles för sena för skidskolan, som hade klasser från klockan 10.00 till 12.00 och sedan på eftermiddagen från klockan 14.00 till 16.00. Men jag visste ju hur man åker skidor sedan barndomen, så vi behövde alldeles säkert inte någon skidskola. Och jag skulle minsann lära Ed hur man gjorde.

”Är du säker på att vi kan klara av det?” undrade Ed och såg en aning vettskrämd ut.

”Det kommer att gå bra”, sade jag kaxigt. ”Och ner kommer vi ju alltid.”

Vi tog oss åbäkigt fram till liftstationerna. Jag saknade terrängskidorna alldeles oerhört, för de var så lätta att manövrera på alla sätt och vägde heller ingenting. Men jag visste att det var bara min ovana som spelade in.

Den här bilden visar Windhams liftstationer så som de kom att se ut långt efter vårt första besök. Nu 1968 fanns det bara två skidliftar: den ena, med enkla stolar, gick ungefär upp till mitten av backen, och den andra, med dubbelbänkar, gick ända upp till toppen. De andra liftarna på bilden fanns inte alls då.

Skidliftarna, Windham (internet)

Jag ledde Ed till den större skidliften – ska de va så ska de va. Och trots att vi bägge bara hade erfarenhet av en enda skidlift, den i Villard sur Ollon i Schweiz (se inlägg 670-671), och den dessutom i enkla stolar och på barmark och utan skidor, så hjälpte det enormt att förfarandet inte var alldeles nytt den här gången. Vi fick hjälp och stöd av pålastaren att snabbt komma på rätt plats, så vi stod svagt knäande sida vid sida när bänken traffade oss bakom knäna och vi sjönk ner på den. Pålastaren vred ner en tvärslå framför oss, vilken skulle förhindra oss att falla av bänken under resan upp. Och så satt vi där bredvid varandra med skidorna dinglande från pjäxorna, och flög genom rymden högt över skidåkarna inunder. Snart skulle vi vara därnere bland dem.

Stora anslag sade till oss att hålla skidspetsarna uppåt när vi nalkades toppstationen och också att lyfta upp tvärslån. Snart kände vi mark under skidorna.

”Res er upp nu!” sade avlastaren, och då blev vi plötsligt skidåkare. Marken sluttade svagt utför och vi gled lugnt och stilla ett tiotal meter framåt innan skidorna stoppade av sig själva – det var inte vi som stoppade dem. Men vi hasade oss genast framåt en bit, för vi kände instinktivt att det snart skulle komma andra skidor och stanna på samma plats, så det gällde att inte vara i vägen.

Toppstationen såg ut ungefär så här (internet)

”Det här gick utan att trilla omkull”, konstaterade Ed med ett brett grin.

Det var mycket kallare däruppe, och jag drog ner mössan över öronen medan vi studerade hur andra gav sig iväg från liften och utför backen. Det verkade hur enkelt som helst – det här skulle bli en barnlek.

Published in: on 2011/11/08 at 21:51  Kommentera  

Inlägg 1.295: 25 feb 1968

Utförsåkningsförberedelsearbetet

Vi begav oss genast till uthyrningslokalen för att få skidor och stavar för dagens övningar. Det var ingen trängsel där, för alla som kom med bil hade egna skidor med sig, och många på vår buss likaså. Så småningom skulle vi själva naturligtvis skaffa oss egna skidor, men först tänkte vi hyra dem ett tag, tills vi var säkra på att vi verkligen gillade det här nöjet.

De hyrde ut inte bara skidor utan också pjäxor och kläder i alla färger och storlekar. Man kunde komma till Windham utan att ha med sig ett endaste dugg – fast då fick man ju offra timmar av den dyrbara åktiden för att välja och prova.

De var väldigt hjälpsamma, och det var ju helt naturligt, för annars skulle de få dras med oss i säkert en halvtimme medan vi stod och valde ut våra skidor – och då säkert valde fel. Nu gick det hela på två röda minuter – de bara frågade oss om vi var nybörjare, vilket de borde ha kunnat se med en gång, och sedan gav de oss skidor som var en aning kortare än vi själva. De justerade bindningarna så att de exakt passade våra pjäxor och så var det klart. Men de fick också visa oss hur man tog av och på skidorna, för vi hade ingen aning om hur man bar sig åt med det.

Skiduthyrningen såg ut ungefär så här (internet)

20 kronor för oss var kostade skidor och stavar för dagen. Fint – vi var förberedda på att Windham inte skulle bli direkt billigt. Nu var vi klara för äventyret. Mat behövde vi inte just då – det skulle ju snart bli lunchdags. Så vi gav oss iväg på våra korta och breda skidor över den platta snön framför huvudbyggnaden.

Vad konstigt det kändes i dessa hårda pjäxor! De var mycket högre än de vanliga terrängpjäxorna och de var snörda hela vägen upp. Men framför allt kunde man inte lyfta upp hälen när man gick på skidorna – hela pjäxan satt avsiktligt fast nere i skidans bindning. Man måste därför skjuta på med stavarna för att glida fram på skidorna. Så gjorde de flesta andra, fast några åkte skridskor på sina skidor – den konsten lade vi på framtiden. Jo, vi trillade båda några gånger tills vi hade fått in stavrytmen.

”Det var mycket lättare att ta sig fram med terrängskidorna”, sade jag. ”De var ju avsedda för platta spår. Men de här skidorna är naturligtvis de bästa när man åker nerför backarna. Vi får väl se.”

”Nu måste vi köpa liftbiljetter”, sade Ed som hade ögonen med sig. Det fanns en kiosk med två luckor, där man köpte dyrgriparna – de kostade 40 kronor styck! – och sedan var det en kille som använde en speciell tång för att sätta fast dem ordentligt med en metalltråd genom blixtlåsdragtappen på skidjackorna.

Liftbiljetten såg ut ungefär så här (internet)

Published in: on 2011/11/08 at 09:58  Kommentera  

Inlägg 1.294: 24 – 25 feb 1968

Skottdagsfarolurandet

Lördagen den 24 februari hade i den svenska namnsdagskalendern kallats ‘Skottdagen’, men i Amerika fanns inte ens begreppet. Det var den dag i Sverige vart fjärde år då kvinnorna var tillåtna att fria till männen i stället för tvärtom, men i alla mina år där hade ingen kvinna fallit på knä för mig med en guldring i en liten ask i handen. Tack och lov för det, skulle jag säga, för jag hade aldrig varit lockad av tanken på att vara gift, och detta utan att ens med säkerhet ha känt till min sexualitet.

I Amerika undrade man varför den extra dagen var placerad mitt i månaden och inte i slutet, men utan att ens ha namnsdagar att peka på var det helt lönlöst att försöka förklara detta fenomen. Och själv var jag lycklig med Ed under täcket och vid min sida i det mesta som livet bjöd på, så jag klarade mig gott utan att ens oroa mig för att bli plockad bort från honom – och lika glad att han inte heller skulle bli bortplockad från mig.

Jo, visst kunde vi ha sagt nej till den friande kvinnan, men jag kunde inte med att fundera på något så ociviliserat som att vara avog mot en spröd liten försvarslös varelse. Nu var vi i alla fall i Amerika och hade inga tankar på att vistas i Sverige i februari – och det är ju för den delen inte heller en trevlig turistmånad i Sverige.

I stället för att vara ute mycket nu på skottdagen var vi mest hemma och kollade att vi hade allt i ordning för den stora söndagshändelsen, resan till Catskillbergen och skidåkning där. Vi hade brasan tänd och mådde gott inomhus i det råa vädret. Vi skulle få nog av vinter nästa dag.

Vi steg upp klockan 05.30, en otänkbarhet även på en vardagsmorgon, och efter en regelrätt arbetsdagsfrukost stod vi redan och väntade utanför sportaffären då bussen kom dit klockan 06.45. Och så bar det av några minuter över sju.

Vi satt och småsov som man gör i en långfärdsbuss med alldeles för smala säten. De kallades flygplansfåtöljer, men de som gav dem detta namn hade aldrig flugit – i ett flygplan behöver man inte sitta på tvären för att få plats. Vi småsov tätt ihop för att glömma trängseln, och då solen så småningom gick upp blev det genast behagligare.

Firmamärke för Windham skidbacke (internet)

Det var ungefär 250 kilometer till Windham på den norra sidan av Catskillbergen. Fördelen med den norra sidan är att solen inte tär så mycket på snön på norrsluttningarna, och vi märkte att det var mycket mera snö på marken däruppe. Vi var framme ganska precis klockan 10.00. Luften var helt klar och det var väl några få minusgrader. Nu skulle jag åka skidor för första gången sedan trängen 1959, och det var hela nio år sedan dess!

Published in: on 2011/11/07 at 10:25  Kommentera  

Inlägg 1.293: 19 – 23 feb 1968

Gångjärnsfilosofitillämpningen

Nu var det emellertid en måndag och fredagens börskurser hade publicerats redan i lördagstidningen. Därför behövde jag inte svära ve och förbannelse igen nu på min väg till arbetet. Jag visste redan vad jag skulle göra så fort börsen öppnades klockan 09.30 – jag skulle sälja mina fina nya aktier i Dielectric. De hade fallit från de 85 kronorna, som jag hade betalt för dem bara en månad tidigare, till långt under 70 kronor – ett kursfall på 20 procent! Nu gällde det för första gången att rädda skinnet. Jag hade aldrig sålt något så snart efter inköpet, men jag visste att man inte skulle vara rädd för att medge att man hade gjort fel – man skulle hoppa av och inte följa med hela vägen ner.

Så jag sålde 52 av mina 60 aktier – jag behöll som vanligt 500 kronor värt av allt jag sålde – och fick för dem 3.424 kronor. Jag hade betalat 4.469 kronor för dem och led därför en förlust på 1.045 kronor. Det sved, men jag hade ju haft ett så bra år 1967 att jag verkligen inte fick lov att oja mig.

Ett par dagar senare hade Handleman fondemission, och i det här fallet betydde det att för varje aktie man hade fick man en likadan aktie från företaget. I och för sig innebar detta varken vinst eller förlust – bara att Handlemans totala firmavärde delades upp på dubbelt så många aktier, vilka därför skulle vara värda exakt hälften så mycket vardera. Jag hade köpt 22 aktier i november 1967 och skulle nu snart få ett kuvert med 22 aktier till. Med 44 aktier, värda hälften så mycket vardera, under den röda mattan skulle det kännas precis lika tryggt som det kändes i dag, varken mer eller mindre.

På fredagen köpte jag några nya aktier som ersättning för de olycksaliga Dielectricaktierna. Nu gav jag mig på ett företag som tillverkade gångjärn. Firman hette Soss Manufacturing och hade startats i början av 1900-talet av en immigrant från Rumänien vid namn Josef Soss. Han hade under en oceanöverfart 1903 råkat snubbla på ett gångjärn som stack ut på däck från en lastlucka. Detta inspirerade honom till att uppfinna ett ‘osynligt’ gångjärn, som inte hade några utstickande delar. I dörrar var det dessutom säkrare – det kunde inte skruvas loss av ohederliga fingrar.

Skiss av Soss osynliga gångjärn (internet)

Soss gångjärn kunde man snart därefter finna i Singers symaskiner, Otis hissar, Burroughs räknemaskiner, Players pianon och Fords modell T automobiler. De tillverkades också starka nog för att hålla upp en 200 kilos dörr, och används därför i många välkända byggnader, som Vita huset, Buckinghampalatset, och Saltsjöstadens (eng. Salt Lake City) mormontempel. Fast allt detta hade jag ju ingen aning om när jag köpte mina 40 aktier för 5300 kronor.

Soss osynliga gångjärn, stängt, halvöppet, helöppet (internet)

Published in: on 2011/11/07 at 03:25  Kommentera  

Inlägg 1.292: 19 feb 1968

Morgonrutinen

Morgnarna för Ed och mig var, som för de flesta människor, rätt lika varandra. Medan Ed duschade lagade jag till frukosten, vad den nu bestod av. Under olika perioder hade den olika beståndsdelar, om det nu var kaffe, mjölk, gröt, ägg, smörgås med ost, eller fralla med marmelad. De tidigare använda ingredienserna hade vi avsatt som onyttiga eller ledsamma, och de nya betraktade vi alltid som räddningsplankorna för ett gott och hälsosamt liv.

Medan jag sedan duschade, diskade Ed upp och fällde också ihop sängen till den bäddbara soffa som under dagtid prydde lägenheten. Det var härligt att inte behöva ‘bädda säng’ utan bara att ‘fälla ihop säng’.

Vi var färdiga i stort sett samtidigt, men det var nästan alltid Ed som gav sig iväg först. Visserligen åkte vi med samma tunnelbanetåg alltsedan han hade börjat arbeta på Allied Chemical, men vi brukade inte åka tillsammans. Det var inte lönt den lilla extra ansträngningen som erfordrades för att hålla ihop, när vi ändå inte kunde prata i trängseln och slamret på tåget och det vi skulle prata om ändå redan hade blivit sagt. I början, när Ed arbetade på universitetet, hade han gått till fots de två kvarteren och då alltid gått hemifrån en kvart efter mig.

Jag gav min femtioöring till kioskgubben mitt på Sheridantorget för min dagliga Nya Yorks Tidender, korsade Sjunde avenyn och klev ner till tunnelbanan – du ser skylten med ‘Interborough Downtown’ över trappan allra längst ner i högerkanten på bilden.

Min tunnelbanenedgång, Sheridantorget, New York, 1970 (internet)

Därnere på perrongen ögnade jag igenom huvudrubrikerna innan jag gav mig på börskurserna. Denna tidning var dåförtiden mitt enda rimliga medel för att hålla kontroll på min lilla aktieportfölj, och det var här nere i underjorden som dagens första emotioner kröp fram ur den fortfarande sömndruckna nya dagen. Allt hittills hade gått på rutin, morgonkyssen, kaffet, vädret (ifall det inte var halv storm), tågpollettinköpet, allt utan att hjärnan hade haft något att syssla med. Men nu klev aktiemarknaden in i bilden, och om någon av mina aktier hade gått märkbart upp eller ner, då vaknade hjärnvindlingarna till livs och registrerade dagens första tilldragelse – ve och förbannelse eller lyckorus. Det vara bara om alla aktierna låg mer eller mindre oförändrade som jag släppte in förstasidan med politiken och Vietnam och filmpremiärerna och olyckorna och allt annat som erbjöds mig, där jag stod vid min stolpe i den skakande vagnen.

Published in: on 2011/11/06 at 22:14  Kommentera  

Inlägg 1.291: 19 feb 1968

Bruksvallarnaerinringarna

Darrande av spänning inför söndagens skidåkning klarade jag mig genom den följande veckan genom att arbeta så guförbannat att jag inte hade tid att tänka på vad jag hade gett mig in på. Egentligen hade jag aldrig varit särskilt road av att åka skidor, även om jag hade haft en hel del nöje av det när det ingick i det som skulle göras – som i det militära (se inlägg 339).

Jag tänkte också på min (enda) fjällresa. Det var under sportlovet som trettonåring eller så, kanske i februari 1947, då jag fick resa med skolklassen på en vecka till Härjedalen. Skidåkningen däruppe var nog så rolig, och tågresorna dit och tillbaka var underbara. Det tog en hel natt dit upp, och vi hade en inhyrd sittvagn, som kopplades till och från diverse tåg, så att vi småpojkar kunde stanna där hela natten från Nyköping till Hede utan att behöva stiga av och byta. Vi satt och låg huller om buller i den gammaldags sittvagnen, på bänkarna och på golvet, och en av oss – nej, det var inte jag – kravlade sig upp och sov på bagagehyllan, som var gjord av längsgående träribbor och bekvämt rundad. Mitt i natten vaknade jag när tåget gjorde ett långt uppehåll på Borlänge station, och jag hade det festligt värre med alla godsvagnarna som rangerades rätt utanför tågfönstret.

Från Hede fraktades vi med buss upp till Bruksvallarna, och där var det bara att spänna på skidorna. Det var nog fjäll gunås, men inga branter av betydelse, så terrängskidorna klarade av allt utan strapatser. Vi togs ut på heldagsutflykter med ryggsäckarna fyllda med choklad i termos och så bredda smörgåsar. Vi gled fram i spåret i en enda lång rad, uppför i en timme och så utför i en kvart och så uppför igen.

Så här branta backar hade Bruksvallarna (internet)

Dagarna var sköna med några minusgrader, men på kvällen sjönk temperaturen ordentligt. Vi hade en bra bit att gå för att äta kvällsmat, och lustigt nog räckte det till med den vanliga skolkavajen trots att det en kväll var 33 grader kallt. Jag kunde inte fatta att det kunde vara så torr luft att man inte ens frös när man gick kilometern dit på den upplogade vägen.

Vid veckans slut fick vi alla en silverskida med säkerhetsnål att sätta fast på skidmössan. Tillbakaresan gjorde vi under dagtid, och då hade vi ingen privat vagn utan fick byta tåg i Stockholm. Därifrån fick vi en liten fyrahjulsvagn med öppna verandor i var ände. Lita på att jag stod därute i blåsten mest hela tiden och njöt – tills ett vinddrag grep tag i brättet på min skidmössa och kastade ut den på banvallen. Där låg den och försvann ur syne och silverskidan med den. Då gick jag in i vagnen och satte mig.

Från en sådan vagn flög min mössa iväg (internet)

Published in: on 2011/11/05 at 20:23  Kommentera