Fallinbromsningsmetoden
”Nu ger vi oss iväg neråt”, tyckte jag. ”Vi åker ner till de där granarna och stannar där.” – Jag pekade på en grupp småträd 50 meter bort och en aning lägre än där vi befann oss. Jag ville ta det litet lugnt i början för att vänja Ed vid skidåkningen. ”Stanna kvar här och titta på mig hur jag gör ända tills jag står därborta och vinkar. Är du med på det?”
Ja, visst var min älskade Ed med på det. Han var med på allting – han var så himla positiv.
Eftersom det gick utför – även om det bara var litet grann – så gled skidorna iväg alldeles av sig själva. Jämfört med terrängskidor rörde sig dessa stora klumpiga skidor som på såpa. Bra när det gick utför och förfärligt arbetsamt när det gick det minsta uppför. Halvvägs till granarna var det dags att sakta in och jag gjorde en effektiv telemarksbromsning. Den fungerade inte alls. I stället för att sakta in svängde skidorna en aning åt vänster – inte alls bra. Och så ökade farten, och det var ännu värre. Allt jag nu kunde göra för att bromsa var att kasta mig omkull åt vänster. Det fungerade. Jag hade lyckats stanna.
”Jag vet inte hur man bromsar på de här skidorna”, hojtade jag till Ed. Total förnedring.
”Skall jag komma till dig?” ville han veta.
”Ja, försök med det, men låt det inte gå för fort. Gör som jag om du inte heller kan bromsa.”
Vad jag ångrade allt det som jag hade ställt till med! Att ge oss upp i backen utan skidskolans kunskaper och att åka ända upp till toppen. Att över huvud taget åka hit till Windham. Jag skämdes som en hund.
Där kom Ed. Han gjorde något annat än jag – han hoppade upp i luften med skidorna och vred dem då ett kvarts varv åt vänster, så att han landade så att skidorna inte längre pekade neråt. Detta stannade upp honom helt, men han tappade balansen och föll pladask åt sidan. Det rörde sig inte om någon fart, så vi slog oss inte alls av att falla ner på den packade snön, avsiktligt som jag eller oavsiktligt som Ed.
Där låg vi ett tiotal meter från varandra och jag vet inte vem som först såg det komiska i situationen, men vi började gapskratta åt vår prekära situation. Tänk om vi hade haft en kamera med oss – det hade blivit många bilder att ha roligt åt i framtiden. Men kamerorna var stora och tunga på den tiden, så dem kunde man inte ha med på skidor.
Så här skulle jag ha velat plåta Ed liggande på marken (internet)
Andra skidåkare gled elegant förbi oss med jämna mellanrum allteftersom de steg at skidliften. De hade full kontroll, hjälpte till med stavarna för att öka farten och försvann snabbt nerför backen. Och ingen bromsade så att vi kunde se hur de gjorde det. Vi var helt utlämnade åt vårt öde på Windhams bergstopp.
Gymbrats liv 
Lämna en kommentar