Inlägg 1.305: 3 – 4 mar 1968

Bortresesjukdomsbotemedelsohållbarheten

På kvällen, när vi var hemma och upptinade, skrev jag ett långt brev hem till föräldraskapet. Jag nämner detta därför att jag i slutet av brevet sade det följande:

”Så nu ett officiellt tack för julpaketet som inte kom. Ni vet att jag vet, att gåvorna betyder mindre än omtanken, och den brann ju inte upp. Ingenting har ju tidigare kommit bort, så bry er inte om att lacka och krångla för att försäkra nästa paket ni sänder.”

Det gällde förstås julpaketet till mig som de hade skickat i november och som blev lågornas rov när Nya Yorks utlandspostkontor brann ner i december (se inlägg 1.255). Jag hade länge hoppats att mitt paket trots allt inte skulle ha varit med i branden, men efterhand hade jag övergått till att diskutera försäkring av paket och annat ovidkommande. Men nu var det alltså dags att avsluta kapitlet om det försvunna paketet. RIP.

Nästa morgon gjorde det inte ont i kroppen på samma sätt som efter den första skidåkningen i Windham. Då värkte det i varenda muskel över hela kroppen, men den här gången värkte det inuti kroppen i stället. Och inne i huvudet. Och i lungorna som hostade i ett kör. Och i näsan som bara rann. Och det värsta av allt: Ed var pigg som en mört.

Detta var förstås fortsättningen på min lördag. Under hela skidutflykten på söndagen hade jag inte känt av någonting – och nu såg jag plötsligt ett mönster i det hela. Innan vi reste ner till Puerto Rico i november var jag också förkyld, men nere i värmen var jag fullt frisk ända tills jag kom hem till kylan igen och då blev ordentligt sjuk. Nu var jag förkyld igen, men uppe i den bittra kölden i Windham kände jag ingenting av det. Inte förrän jag kom hem – och se, vad som hände då!

Jag visste alltså nu att jag kunde omedelbart stoppa en pågående förkylning genom att resa bort, kvitt lika om det var till värme eller köld, men att eländet skulle fortsätta där det hade blivit avbrutet så snart jag kom hem igen. Hur drar man nytta av att veta detta, tro?

Jag var för eländig för att göra någonting, så Ed gjorde i ordning sjukbädden – det var dyschan, det – så att han kunde fälla ihop bäddsoffan för dagsbruk. Sedan gick han till jobbet och tog med sig mitt brev och postade det. Jag låg kvar hemma i min snuva, och på förmiddagen ringde porttelefonen nerifrån. Det var brevbäraren, och han hade ett paket att leverera. Jag sade att jag var för sjuk för att komma ner, och då kom han upp med det i stället. Gissa nu vad det var för ett paket!

Annonser
Published in: on 2011/11/14 at 01:56  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: