Inlägg 1.410: 29 jun 1968

Hotellbalsalsinbjudningen

Lördagen blev något helt annat än vad jag hade förutsett. Det kom bara ett tjugotal operatriser, inte hundratals som jag hade trott. Vi hade en gemytlig arbetsförmiddag från klockan 09.00 till 12.00 och gick sedan alla på en 2½ timmars lunch på en fin tysk restaurang. Sedan fortsatte vi att arbeta i ett par timmar till. Vi fick då veta att Shearson-Hammill skulle ha en stor firmafest i stora balsalen på Statler-Hilton hotell på kvällen, och att inte bara de inresta operatriserna utan också vi deltagande IBM-are var välkomna att vara med.

Den inbjudningen kom minst sagt överrumplande. Klockan var 16.30 och festen skulle börja klockan 21.00, och ville jag vara med? Det kanske låter som en svår fråga, och det var den nog – ifall man har mer än en sekund på sig att svara. Nu hade jag bara tillfälle att nicka och tacka och bocka. Gulp! Detta var minsann annat än en affärslunch, sådant som jag hade varit med om många gånger, och då och då även varit den som stod för den – på IBM:s räkning förstås.

Fyra timmar! Hur skulle man vara klädd? Statler-Hiltons balsal! Högtidsdräkt? Nej, det kunde det absolut inte vara, för då skulle de inte ha kunna avfyra inbjudningen med så kort varsel. Vad skulle de som bodde ute i förorterna i så fall ha kunnat göra? Och sådana som jag som inte ägde någon smoking utan skulle vara tvungen att hyra? Nej, vi skulle säkert alla kunna gå dit och festa i våra vanliga kontorkläder. När jag pratade med de andra tyckte de likadant.

Men jag gick ju hem, och där bytte jag till min mörkaste kostym och finaste slips, som det anstår ett fint hotell. Ed visste att jag inte alls var road av sådana tillställningar och tyckte att det hela verkade skumt, men jag sade som det var att i affärslivet får man ibland offra sig för sitt arbete. Och det höll han med mig om, van som han var vid att få ge sig iväg till Buffalo utan någon som helst förvarning.

Detta hotell med sina 2.200 rum hette från början hotell Pennsylvanien (eng. Hotel Pennsylvania), eftersom Pennsylvanienjärnvägen (eng. Pennsylvania Railroad) hade byggt det år 1919 på Sjunde avenyn mitt emot den gamla ståtliga Pennsylvanienstationen (eng. Pennsylvania Station) – den som hade rivits år 1963 (se inlägg 360). Hotellet såldes år 1948 till Statlerhotellkedjan, som hade skött hotellet redan från början, och det omdöptes då till hotell Statler. Och när alla Statlerhotellen sex år efter det såldes till Hiltonkedjan, fick detta namnet Statler-Hilton. Det var på hotell Statler-Hilton som festen skulle äga rum.

Pennsylvanienhotellet, New York, 1919 (internet)

Annonser
Published in: on 2012/02/27 at 22:50  Kommentera  

Inlägg 1.409: 23 – 28 jun 1968

Kommissionscheckuteblivandebestörtningen

Det kändes precis som att komma hem från en lång semesterresa, med längtan tillbaka till jobbet, med en massa post att bli öppnad, med alla vänner krävande en utförlig reseskildring. Och ändå hade vi bara varit hemifrån i 39 timmar – timmar, inte dagar. Vi hade inte tagit oss tid till att träffa en enda människa, så att vi skulle få ha tillräckligt med tid att verkligen se Washington, ytligt men grundligt. I brevlådan låg det ett vykort och ingenting mer, och vännerna visste inte ens att vi hade varit någonstans. Ingen hade saknat oss. Hade vi verkligen varit ute och rest?

Men alltsedan gårdagens morgon var det förstås mycket som skulle vänta mig på arbetet nästa morgon – detta var i alla fall slutspurten av installationen av mäklar-CCAP (se inlägg 580) hos Shearson-Hammill. Du vet att det inte var min första installation och inte den andra heller för den delen, men det var som alltid viktigt att allt skulle gå bra. På den kommande lördagen skulle många av operatriserna från deras kontor runt om i landet komma till Nya York, för att vi skulle lära dem hur de skulle sköta sin del av orderbehandlingen efter omläggningen. Detta var något nytt för oss alla, både från IBM och Shearson-Hammill. Vid de tidigare installationerna hade firmorna inte gjort fullt så stora föranstaltningar, men Shearson-Hammill ville göra det på allra bästa sätt.

Så det blev en hel del extragöra med att förbereda ‘undervisningen’, men litet kvällar då och då var jag ju van vid.

På fredagen var det dags för min halvmånadsavlöningscheck och kommissionschecken för maj månad. Hur stor skulle kommissionen visa sig vara? – Men hoppsan då! Det fanns ingen kommissionscheck!

Tursamt nog var jag inte alldeles ensam på IBM-kontoret, så jag kunde fråga en av försäljarna vad som hade hänt. Ingenting – han hade minsann fått sin kommission för maj: ”Men det har hänt att kommissionen inte var uträknad i tid, och då kom kommissionschecken ihop med halvmånadslönen i stället mitt i nästa månad”, förklarade han och såg ut som om det var rätt likgiltigt vilket. Och det var det ju egentligen – om man inte levde ur hand i mun, vilket många tyvärr var tvungna att göra. Och inte heller var en sådan som jag som tyckte att dessa kommissionsbelopp, som hoppade upp och ner, hade blivit till ett av livets lotterier.

När jag senare frågade en av de andra systemingenjörerna om saken, så sade han att han hade inte heller fått någon kommissionscheck. Men han hade känt till att de kunde bli sena ibland. Då tvingade jag mig till att inte längre uppträda som ett nervöst vrak.

Published in: on 2012/02/27 at 22:38  Kommentera  

Inlägg 1.408: 23 jun 1968

Fastersavslutningsfotografiet

Som du kanske minns, lovade jag före våra vandringar runt om i Washington att jag skulle visa upp endast bilder som vi själva hade tagit med våra små stereokameror (se inlägg 1.390). Jag höll det löftet stenhårt, trots att det pockade i mig att också lägga in en internetbild här och där i samband med vad vi såg. Men nej, jag gav inte vika – alla bilderna från dagarna i Washington var tagna av oss själva, varenda en!

Men nu, när Washingtonvisiten är undanstökad, så är det ju fritt fram för internet, och här kommer utbölingarna, alla sex av dem.

Den första bilden visar Washingtonmonumentet som det såg ut från 1856 till 1876, då byggnationen hade avstannat, först på grund av brist på pengar och sedan på grund av inbördeskriget och dess ramifikationer.

Den färdiga tredjedelen före byggnadsuppehållet, Washingtonmonumentet, Washington, Cirka 1860 (internet)

Nästa bild visar skillnaden i färg mellan marmorn använd före och efter uppehållet.

Färgskillnaden mellan marmorn före och efter byggnadsavbrottet runt 1860, Washingtonmonumentet, Washington (internet)

Så kommer det otroligt berömda fotografiet av flaggresningen på Iwo Jima år 1945.

Det berömda fotot av flaggresningen på Iwo Jima, 1945 (internet)

De följande två bilderna visar hur den statliga handelskommissionen hus var byggt. Arkitekten valde att runda av den annars knivskarpa spetsen mot korsningen av Pennsylvanienavenyen och Grundlagsavenyen. På den första bilden, tagen från bortre sidan av gatukorsningen, ser man ingenting annat av huset är den lilla tempelliknande avrundningen på hörnet – och på den andra bilden, tagen litet mera från vänster framgår det med all önskvärd tydlighet att detta hus var ännu en av Washingtons statliga byggnadsmastodonter, av vilket det grekiska templet bara utgjorde en mjuk avrundning.

Byggnaden för Statens handelskommission sedd från hörnet, Washington (internet)

Byggnaden för Statens handelskommission sedd från Grundlagsavenyn, Washington (internet)

Till slut ser du en bild av rotundan inne i nationalarkivet, där man kan få se originalen av sådana viktiga handlingar som Amerikas oavhängihetsförklaring från 1776, och Amerikas grundlag från 1787 med de första tio ändringarna till den från 1791.

Rotundan med Oavhängighetsförklaringen och Grundlagen, Nationalarkivet, Washington (internet)

På samma dag som Ed och jag avslutade vår tripp till Washington, alltså den 23 juni 1968, tog någon den här bilden av min då 79-åriga faster Lily i sin trädgård i Ålsten. Eftersom det var söndagen efter midsommardagen och hon uppenbarligen hade någon liten tillställning, var hon utstyrd i en festlig sockendräkt, gissningsvis från Halland där hon hade växt upp. Att hon kunde spela dragspel visste jag, men först nu på bilden fick jag se att det var ett knappdragspel. Tänk att kunna spela på ett så komplicerat instrument, med massor av knappar för båda händerna att hitta rätt bland! Att hon hade bevarat dessa gamla kläder förvånade mig inte alls – precis som jag själv behöll hon allting som inte hade fallit sönder.

Faster Lily spelar midsommardragspel, Brötvägen, Ålsten (23 juni 1968)

Detta är för mig en värdefull bild – den sista av henne, innan hon gick bort år 1971.

Published in: on 2012/02/27 at 09:26  Kommentera  

Inlägg 1.407: 23 jun 1968

Avenyomdöpningssignifikansen

På väg tillbaka till Grundlagsavenyn fann vi på 17:e gatan en riktigt vacker liten byggnad som visade sig tillhöra den Panamerikanska unionen (eng. Pan American Union), den organisation som hade gett det officiella namnet på vår gata i Nya York.

”Sjätte avenyn?” hör jag nu väl påläst folk misstroget mumla.

Nej, Sjätte avenyn var enkom ett öknamn som någon hittade på bara för att den låg mitt emellan Femte avenyn och Sjunde avenyn och detta namn därför var lätt att komma ihåg. Men lättja bekommer ingen, och därför hette vår gata egentligen Amerikanska ländernas aveny (eng. Avenue of the Americas) – att uttala det kräver mycket mera arbete, vilket som bekant befordrar hälsa och välstånd. Den Panamerikanska unionen krånglade år 1948 till sitt eget namn och blev Organisationen av amerikanska länder (eng. Organization of American States), och det var i samband med detta evenemang som vår egen gata fick sitt utdragna och omöjliga namn.

Panamerikanska unionens hus, Washington (1968)

I detta trivsamma hus från 1910 sköttes samordningen av sådana affärer som var av intresse för alla länder i Nord- och Sydamerika – inklusive rent fientliga länder som Kuba. Och varje lyktstolpe längs Amerikanska ländernas aveny i Nya York var försedd med en stor rund tavla med riksvapnet av ett av medlemsländerna, inklusive Kubas. Ed och jag hade alltså en avgjort imponerande officiell adress.

Tvärs över 17:e gatan från den Panamerikanska unionen stod ett minnesmärke som råkade bli föremålet för vår allra sista bild från vårt veckoslut i Washington. Minnesmärket gällde de soldater i den andra infanteridivisionen av Amerikas armé som hade stupat i strid. Det bestod av ett flammande, förgyllt svärd som av en guldhand var vertikalt hållet för att skydda en symbolisk öppen portal. Det hade invigts år 1936 och var försett med inskriften ”Till våra döda 1917-1919” och med ett senare gjort tillägg för att inkludera andra världskriget och Koreakriget.

Andra divisionens minnesmärke, Washington (1968)

Vi tog oss därifrån direkt tillbaka till hotellet och vår väntande bil. Det började inte direkt kvällas – detta var ju i alla fall midsommardagen även om vi var på den 39:e breddgraden – men vi hade i alla fall en rätt ordentlig körning framför oss. Ed ville att jag skulle köra, därför att han inte tyckte att han ännu hade haft tillräckligt mycket övning i mörkerkörning. Visserligen hade han kört litet grann i mörker tidigare i veckan uppe i Buffalo, men jag förstod honom och hade förstås ingenting emot att ratta oss på motorvägen. Vi kom hem strax före klockan 23.00 och kunde bli av med bilen samma kväll.

Published in: on 2012/02/26 at 10:29  Kommentera  

Inlägg 1.406: 23 jun 1968

Statsfunktionsfotograferingsförsöken

Återuppståndelsestaden var avsedd att framkalla medkänsla för fattiga människor ute i landet. Men med det mesta i Återuppståndelsestaden i upplösning och kaos var det inte underligt att myndigheterna i stället funderade på att slå igen det hela. När vi stod där vid Återuppståndelsestaden visste vi – lika litet som folket där – att redan följande morgon, måndagen den 24 juni, schaktningsmaskiner skulle komma dit för att jämna allting med marken. Men faktum är att Ed och jag besökte Återuppståndelsestaden just på den sista dagen före förintelsen av Martin Luther Kings allra sista dröm.

Här kan du klicka för att få ett hopkok av filmstumpar om Återuppståndelsestaden 1968, bitvis med ljud, bitvis utan. Alla delar, utom nummer 6 och 7, är självständiga enheter som du kan se i vilken ordning som helst. Alla är sevärda. Klicka här för del 1, klicka här för del 2, klicka här för del 3, klicka här för del 4, klicka här för del 5, klicka här för del 6, klicka här för del 7, och klicka här för del 8.

Vi korsade sedan Nationsparken, gick runt de förfallna bostadslängorna från första världskriget, och svängde in på Grundlagsavenyn. Där tog vi en bild av riksbankens (eng. Federal Reserve) stilrena trevåningshus. Tanken slog mig att riksbankschefen måste ha varit upprörd när den vackra parken mitt emot hans kontor plötsligt ersattes av ett helt fält av provisoriska bostadslängor – tills jag nyktrade till och kom på att dessa nödbostäder redan hade legat där i 20 år innan hans bank byggdes år 1937.

Riksbankshuset, Washington (1968)

Allt vad jag vet om firman därinne i huset är att jag i alla tider dagligen har använt dess produkter, nämligen sedlarna som jag bär på mig i min portmonnä.

(Bild) Vi svängde bort ett kvarter från Grundlagsavenyn för att få se inrikesdepartementets (eng. Department of the Interior) enorma byggnadskomplex – jag hade uppenbarligen inte sett nog av sådana, och den snälle Ed följde med utan protester. Detta var byggt 1936, och jag hade trott att jag skulle kunna få en bra bild av det. Pyttsan heller! Det hade 2.200 rum, och vartenda ett av dem hade fönster mot utsidan för att släppa in ljus och luft. Det hade 5 kilometer av korridorer, central luftkontionering, och dessutom gemensamt dammsugningutsug överallt. Vi vick nöja oss med en liten hörnbild av detta jättehus.

Inrikesdepartementet, Washington (1968)

Och allt som de sysslade med därinne var att förvalta Amerikas naturtillgångar och att sköta samröret med indianerna, landets utbefolkning. Det mesta som man gjorde i andra länders inrikesdepartement, sköttes i Amerika lokalt av de 50 delstaterna. Så vad gjorde man i alla de 2.200 rummen, månntro?

Published in: on 2012/02/26 at 02:02  Kommentera  

Inlägg 1.405: 23 jun 1968

Återuppståndelsestadenestraden

Återuppståndelsestaden hade varit planerad att starta i maj 1968, men så mördades Martin Luther King den 4 april. Detta gjorde att många av dem som skulle bege sig till Washington i maj började strömma dit redan i april. De kom med tåg, de kom med buss, och från sydstaterna kom många med kärror dragna av mulåsnor. Tusentals människor strömmade in.

Ingenting var färdigt för dem som kom så tidigt. De fick tältplatser anvisade, och hjälpsamma firmor i Washingtontrakten sågade till plywoodskivor som kunde lutas mot varandra och bli till A-formade hyddor att bo i. Det sågades och hamrades dygnet runt när folket justerade plywooden till att passa samman, men det regnade också en hel del, och det som hade varit en gräsmatta blev till en enda gyttjepöl. Man kunde säga att den fattigdom som skulle visas upp blev ännu mera uppenbar under dessa förhållanden, men samtidigt blev livet i Återuppståndelsestaden ganska förfärligt.

Återuppståndelsestaden, Washington (1968)

Upp emot 7.000 människor levde där inklämda i sina hopsnickrade hyddor under två månaders tid. Under dagen gav de sig ut och besökte olika statliga departement för att tala om vilka sorts understöd de behövde, och på kvällen hade de ibland underhållning hemma i Återuppståndelsestaden på en estrad som de hade snickrat ihop.

Estraden, Återuppståndelsestaden, Washington (1968)

Dit kom kända och okända förmågor för att, förstås gratis, underhålla de fattiga demonstranterna, till exempel

  • Peter, Paul och Mary – klicka här för att se dem på en mera professionell scen med en sång vars titel passade väl in på Återuppståndelsestaden, nämligen ‘Tidigt Morgonregn’ (eng. In the Early Morning Rain)
  • Pete Seeger – klicka här för att se honom uppträda i Stockholm 1968 med sin sång ‘Vart har alla blommor tagit vägen?’ (eng. Where Have All the Flowers Gone?), vilket du kan jämföra med hur Marlene Dietrich sjöng samma sång för Ed och mig i oktober året före (se inlägg 1196)

Ofta var det soligt och skönt, men så rullade molnen in och öste ämbar av regn över alltihop. Och med det kom osämja och gnäll, tvister och stölder och rån. Det är bara så mycket elände människor kan ta innan det sätter sig på humöret. När budet om Robert Kennedys död kom den 5 juni blev det etter värre. Till och med godhjärtade nunnor som hade kommit dit varje dag för att ge folket mat fick ta emot svordomar bara för att de råkade vara vita.

Published in: on 2012/02/26 at 01:36  Kommentera  

Inlägg 1.404: 23 jun 1968

Återuppståndelsestadsupptäckten

Och vad i all världen var det som Ed hade sett och fasat inför på den vänstra sidan av Nationsparken? Från obeliskens topp såg det ut som en kåkstad med träskjul som vi hade sett på slumbilder från Bombay och Rio de Janeiro. Det fanns ingen rimlig anledning varför det skulle finnas sådan slum mitt i centrum av Amerikas huvudstad. Visst fanns det slum i Washington. Inte för att vi hade traskat bort från de fina stråken vid det här besöket, men vi kände ändå till att Washington till en stor det var ohyggligt förslummat. Men det var amerikansk storstadsslum, trist nog men inte ändå träskjul som i de underutvecklade länderna. Vi nändes inte fråga vakten vad det var därnere, för han kanske bodde där själv.

I stället kastade vi våra blickar åt norr och tog en bild av Vita huset tillsammans med ett betydligt större kontorskomplex till höger om det. Den ståtliga pelarfasaden var vänd mot Nationsparken. Det visade sig vara vara finansdepartementets byggnad (eng. Department of the Treasury), och den fasad som vi såg från obelisken var bara fasaden mot söder – det fanns fasader i alla riktningar. Långt tidigare än de flesta gigantiska administrationsbyggnader i Washington var finansdepartementet byggt redan under 1800-talet. Undra på det, tänkte jag elakt, i Amerika är det ju pengarna som alltid kommer först.

Vita huset sett från Washingtonmonumentets topp, Washington (1968)

Det var byggnadens kärna och östra del som först hade byggts. Det skedde från 1836 till 1842. Därefter byggdes den södra delen till från 1855 till 1861. Från 1862 till 1864 byggdes den västra delen till, och slutligen den norra delen från 1867 till 1869. Efter det fanns det inga delar kvar att bygga till, och finansdepartementet hade alltså haft ro i själen i jämnt hundra år.

När vi hade kommit ner från obelisken utforskade vi genast vad slumstaden var för något. Vi fann då att den var en avsiktlig fattigstad, kallad Återuppståndelsestaden (eng. Resurrection City). Den hade skapats av Martin Luther King efter det att Robert Kennedy hade uppmanat honom att få uppenbart fattiga människor från Mississippi till Washington för att göra dem synliga för makthavarna. Detta hade passat väl in i hans kampanj för fattigt folk, och han planerade att skapa en tältstad rätt i Nationsparken och låta människorna bo där ända tills de statliga makthavarna hade reagerat med att förse dem med det minimum av livsuppehälle som de som amerikanska medborgare krävde. Där skulle inte finnas enbart svarta, eller spanska, eller indianer, eller asiater, utan också fattiga vita från runt om i landet.

Published in: on 2012/02/25 at 07:42  Kommentera  

Inlägg 1.403: 23 jun 1968

Femtioårsprovisoriet

Åt väster såg vi med lätthet Lincolns minnesmärke bortom slutet av den vackra spegeldammen och kände också igen Arlingtons Åminnelsebro ledande över Potomacfloden därbortom åt vänster. Iwo Jimamonumentet kunde vi inte alls se i avgasdiset, men det stod nog kvar på andra sidan floden en aning till höger om Lincolns minnesmärke och rätt bortom den gröna landtunga som från höger syntes sticka ut i floden.

Lincolns minnesmärke sett från Washingtonmonumentets topp, Washington (1968)

Men allt som vi såg i den här riktningen verkade att liksom inte stämma in. Den metikulöst välhållna spegeldammen hade ett ordentligt trädbuskage på båda sidorna, och det var vad jag tyckte mig se på utsidan av dessa träd som inte stämde ihop med den i övrigt så välskötta lilla nationalparken.

”Ser du alla de där militärbarackerna därnere till höger om spegeldammen?” frågade jag Ed. Jag hade räknat dem – det var 18 längor av trevåningshus, och jag kunde inte tänka mig vad de hade att göra där, inne i eller just intill Nationsparken.

Ed hade inte lagt märke till dem, för han hade med fasa fått syn på vad som fanns på andra sidan, bakom träden till vänster om spegeldammen: ”Det där till höger ser väl snyggt ut jämfört med slummen på campingplatsen till vänster”, sade han. ”Jag kan inte begripa att de tillåter något så fult mitt i staden.”

”Tror du att vi över huvud taget hade fått se det där om vi inte hade kommit hit upp?” undrade jag. ”Kanske staden inte ens känner till hur det ser ut bakom träden i sin paradpark. Jag undrar om vakten häruppe vet något om det.”

Jo, vakten hade nog sett det, och han hade uppenbarligen svarat på våra frågor många gånger förut. De 18 huslängorna skulle rivas redan under hösten, och sedan skulle det göras om till ett parklandskap med gräsmattor, trädklungor och så en stor damm med rundade former, och allt det skulle bli till en del av Nationsparken. Den bryske vakten lät riktigt lyrisk och öm när han lekte med sina framtidsbilder. Han tillade att huslängorna bara var provisoriska och hade smällts upp i all hast för att folk som staten temporärt anställde under första världskriget skulle ha någonstans att bo.

”Men .. första världskriget .. det var ju för .. femtio år sedan”, sade jag och kippade efter andan. Men så kom jag på att provisorier alltid brukade bli kvar alldeles för länge. Jag tänkte då speciellt på Strömbron i Stockholm (se inlägg 1122).

”Jo, det är nog så”, sade vakten.

Published in: on 2012/02/25 at 06:25  Kommentera  

Inlägg 1.402: 23 jun 1968

Sommardisutsiktsavnjutningen

Det var en härlig utsikt från Washingtonmonumentets topp åt vilket håll man än tittade. Men man kunde inte se långt – allting längre bort än några kilometer försvann i vad som kallades sommardis. Det var ett ord som man använde för att vara snäll, fast alla visste att det var ren lögn. Det var avgaser från bilarna, och när det var hett och inte blåste så blev diset bara tjockare och tjockare. Enda trösten var att trafiken nu hade blivit så tät att det inte kunde få plats med flera bilar på gatorna, så värre än så här kunde luften inte bli.

Men det var inte bara bilarna som gjorde luften i storstäderna så tjock. Det var också förbränningen av sopor. Visserligen hade vi inget sopnedkast i vårt lilla hus på Sjätte avenyn, men på både Femte avenyn 30 och Peter Warren hade det varit väldigt bekvämt att bli av med skräpet. Så fort man kastade ner en påse hamnade den i en ‘kakelugn’ i källaren, och det mesta förvandlades genast till litet snäll rök. Litet rök betyddde ingenting, men när alla människors soppåsar förvandlades till rök så blev luften precis så tjock som den vi såg från Washingtonmonumentet.

Åt öster kunde vi skönja riksdagshuset kupol resa sig två och en halv kilometer bort i slutet av Nationsparken. Byggnaderna med litet kyrkligt utseende som trängde sig in i Nationsparken från höger var högkvarteret till den stora Smithsoniska institutionen (eng. Smithsonian Institution), som med sina nu omkring 20 olika muséer ursprungligen hade skapats i enlighet med testamentet efter en brittisk vetenskapsman på 1840-talet. Han hade aldrig satt fot i Amerika, men hans Smithsoniska institution har i dag Amerikas i särklass förnämsta samling av muséer – även om de ibland tillåts tränga ut en del grönska.

Riksdagshuset sett från Washingtonmonumentets topp, Washington (1968)

Den stora byggnaden med kupoltaket på vänstra sidan av Nationsparken mitt emot den Smithsoniska institutionen var just ett av deras muséer, och nästa byggnad som vi kunde se därbortom, också det med ett kupoltak, var det Nationella konstgalleriet, som vi just hade sett och fotograferat på vår väg hit till obelisken.

Åt söder fotograferade vi Jeffersons minnesmärke (eng. Jefferson Memorial) invid Tidvattensbassängen (eng. Tidal Basin), en utbuktning av Potomacfloden. Allt vatten du ser här befann sig nere på havsytans nivå och var därför varken en flod eller bassäng utan helt enkelt en vik av själva oceanen.

Jeffersons minnesmärke sett från Washingtonmonumentets topp, Washington (1968)

Den ena av de två broarna som vi kunde se utgjorde en del av motorvägen som hade byggts mellan 1961 och 1964 runt hela Washingtonområdet och därför kallades bältvägen (eng. Belt Way). Den andra bron var en del av riksväg nummer 1 som vi hade kört på till Vernonberget tidigare på dagen.

Published in: on 2012/02/25 at 04:03  Kommentera  

Inlägg 1.401: 23 jun 1968

Upptransportssäkerhetsrisksöverflyttandet

Jag har inte nämnt ett ord om vad vi hade för väder i Washington. Det var hett som i en bakugn, precis som det är i hela östra Amerika på sommaren. Inte varje dag, men för det mesta. Så Ed och jag var vana vid att det är svettigt vad man än gör – skillnaden är att när man är turist med ett begränsat antal timmar på sig för att få se det man är där för, så blir det till att vistas ute i den goda värmen mer än man annars skulle ha gjort. Av just den anledningen kände vi mer av värmen än vanligt. Men av samma skäl var vi också beredda på att lida litet mer utan att klaga, när vi gick omkring i det fuktiga 30- eller 35-gradiga solskenet.

Det var en ordentlig kö till hissen, och när man står still i gassande sol känner man av värmen mer än när man rör sig. Om det hade funnits någon form av soltak eller bara några skuggande träd hade det varit mycket bättre. När obelisken kom till hade några arkitekter föreslagit just det – små byggnader runt foten och även träd inskissade för att mjuka upp linjerna. Men allt sådant pjåk avstyrdes med bestämdhet – man ville med avsikt låta det strikta Washingtonmonumentet sticka upp direkt ur marken.

Könummer hade förstås varit det bästa, men sådana moderniteter var inte uppfunna år 1968 och finns för övrigt knappast heller i dag för någonting i hela Amerika. Det hade sagts att det skulle ta en halvtimme i kö, och det tog minsann precis en halvtimme. Det hade nog gått lika fort om vi hade gått till fots ditupp de 900 trappstegen – och då hade vi dessutom fått vara inne i skuggan.

Att gå upp till fots vore inte så omöjligt som det kanske låter. Under monumentets första sex månader fanns det ingen hiss, så alla de 10.000 besökarna fick då gå upp till toppen för egen maskin. Den första hissen drevs av ångkraft och tog 20 minuter att nå toppen, och ost och vin serverades under resan upp. Emellertid ansågs hissen vara alltför riskabel för kvinnor och barn, och därför var det bara herrar som tilläts att avnjuta vinet och osten – och bekvämligheten. Kvinnorna och barnen fick fortsätta att använda trapporna.

Tiderna hade förändrats, och när vi var i Washington var det trapporna som var för riskabla – man kunde ju ådra sig hjärtattack och annat elände av ansträngningen – så nu tvingades alla besökare att ta hissen upp till toppen för att vara på säkra sidan.

Vi åkte upp på väsentligt mindre än 20 minuter och tog däruppe som planerat fyra bilder, en i vardera väderstrecket, precis som vi hade gjort dagen före från obeliskens bas.

Published in: on 2012/02/24 at 23:44  Kommentera  

Inlägg 1.400: 23 jun 1968

Nationalmuseumsmotsvarigheten

Det är rent otroligt vad det tar tid och energi att följa en ciceron när han leder en turistgrupp för att bese ett muséum eller annat sevärt! Går man på egen hand missar man förstås en massa underhållande och upplysande bakgrund till vad man ser, men i gengäld använder man sin tid oändligt mycket bättre. Och framför allt har man friheten att se och göra vad man själv vill. Vi hade inte tänkt oss att det skulle ta fyra av våra dyrbara timmar under detta veckoslut att bese George Washingtons lantställe, men att bli guidad tar alltid mycket mera tid än man räknar med. Klockan var redan 13.00 när vi kom tillbaka till vårt hotell. Där packade vi genast ihop våra pinaler och lade dem i bilen. På så vis fick hotellet tillbaka sitt rum, och vi fick gärna ha bilen kvar på deras gård tills vi skulle ge oss av hemåt.

Nu gällde det att komma upp i toppen av Washingtonmonumentet. På vår väg dit passerade vi domstolen för Washingtonområdet (eng. United States District Court for the District of Columbia). Huset var rätt nytt, byggt år 1950, och såg i stort sett lika mäktigt och förtroendeingivande ut som alla de andra statliga byggnaderna i den delen av staden. Vi knäppte snabbt en bild av ingången till domstolen och fortsatte mot obelisken.

Domstolen för Washingtonområdet, Washington (1968)

Strax innan vi kom dit gick vi förbi det nationella konstgalleriet (eng. National Gallery), Washingtons svar på Stockholms nationalmuseum. Trots att det var byggt av samma typ av sten som alla administrationsbyggnaderna runt omkring, så gav det ändå inte ett intryck av samma tunga stil. Nu får jag vara försiktig, för det kan mycket väl hända att det var just vetskapen om vad det var för en byggnad som fick oss att tycka att den såg trevligare ut – vem vet?

Nationella konstgalleriet, Washington (1968)

Allt som du ser på den här bilden hör till detta museum, inklusive den stora takkupolen av glas. Denna klassiska byggnad av skär marmor från delstaten Tennessee hade fullbordats år 1941, just innan Amerika drogs in i andra världskriget. När vi nu år 1968 var i Washington, så var detta muséets enda byggnad. Man kunde kanske tycka att detta jättestora hus skulle räcka till för all framtid, men redan år 1978 skulle det komma att utökas med en ny byggnad – i modern stil för modern konst – och år 1999 skulle det också komma att förses med en skulpturträdgård. Men nu pratar jag ju om rena framtidsfantasier, som vi inte visste ett dugg om när vi nu var där.

Trots att detta var ett av Amerikas förnämsta muséer, så hade vi inte tid nog för att gå in. Vi samlade på oss många skäl till att komma tillbaka till Washington en annan gång med massor av tid till förfogande.

Published in: on 2012/02/24 at 21:41  Kommentera  

Inlägg 1.399: 22 – 23 jun 1968

Forntidshistoriebesöket

Utrustade med kameror gav vi oss iväg ut och klarade livhanken på någon av alla de barserveringar som vi fann vara öppna överallt. Sedan var vi pigga nog att ta oss en sväng ner till Nationsparken, och det var bra, för där badade alla offentliga byggnader i strålkastarljus. Här ser du Washingtonmonumentet – vi gick så nära det som möjligt utan att tillåta kameran att kapa av toppen. Och sedan tog vi oss tillbaka för att sova på riktigt.

Washingtonmonumentet vid midnatt, Washington (1968)

I vettig tid på söndagsmorgonen var vi på väg till George Washingtons lantställe vid havet utanför den lilla staden Vernonberget i Virginien, en halvtimmes väg från huvudstaden. Ed ville inte köra nu när det inte var några roliga motorvägar inblandade. Så det var jag som körde på vår välbekanta riksväg nummer 1 som ledde oss hela vägen från hotelldörren, genom Washingtons gator, förbi flygplatsen, och vidare ut till Vernonberget. Jag lekte med tanken att köra fel och fortsätta till slutet av riksväg nummer 1 som jag hade gjort på egen hand fem år tidigare (se inlägg 83) – för då hade vi hamnat i Västra Revet i sydligaste Florida. Men det var ju bara en tankelek – vi svängde i stället in på den av Vernonbergets gator som ledde rätt till president Washingtons lantställe.

Det visade sig vara en stor, vit tvåvånings herrgård med två ordentligt tilltagna flyglar och det otal andra byggnader som hörde till skötseln av en större lantgård på 1700-talet. Allt hade bevarats så pietetsfullt som det går när tusentals fötter travar där vareviga dag – detta var ett av Amerikas mest besökta turistmål.

Försöker orientera mig framför George Washingtons herrgård, Vernonberget (1968)

Vi parkerade bilen och såg oss först omkring på ägorna. Det fanns mycket att se. Lantbruksbyggnaderna var väl restaurerade och intressanta, särskilt slavkvarteren. Men tyvärr var det för mycket helt moderna turistbekvämligheter överallt, och det störde. Det fanns förstås trädgårdsodlingar med frukt och grönsaker för familjens dåtida behov, men sådant hade vi ju sett nog av på platser som Gamla Sturbrobyn i Massachusetts.

Beser grönsaksträdgården, George Washingtons herrgård, Vernonberget (1968)

Huvudbyggnaden fick vi se genom att följa med i en visningsgrupp. Man fick inte gå där för sig själv – förståeligt nog – men allt annat tittade vi på utan hjälp. Något som jag aldrig hade sett förr var att man kunde komma från huvudbyggnaden till bägge flyglarna genom kurvade baldakingångar med torra golv och tak över huvudet.

Baldakingången till en av flyglarna, George Washingtons herrgård, Vernonberget (1968)

Published in: on 2012/02/24 at 08:40  Kommentera  

Inlägg 1.398: 22 jun 1968

Skulpturvisdomsflödet

Men att vi inte tog oss tid för att gå in i nationalarkivet betydde inte att vi genast jagade vidare. Ed blev lika betagen av två statyer, vilka flankerade stora entrétrappan, som jag en stund tidigare hade varit av Iwo Jimaskulpturen. Han fotograferade dem båda noggrant, och visst hade vi tid för det.

  • Den ena symboliserade ‘Arvedelen’ (eng. The Heritage) och bar inskriften ‘Arvet från förgången tid är den säd som frambringar framtidens skördar’ (eng. The Heritage of the Past is the Seed that Brings Forth the Harvest of the Future).

    Arvedelens symbol utanför nationalarkivet, Washington (1968)

  • Den andra symboliserade ‘Förvaltarskapet’ (eng. The Guardianship) och bar inskriften ‘Ständig vaksamhet är priset för vår frihet’ (eng. Eternal Vigilance Is the Price of Liberty).

    Förvaltarskapets symbol utanför nationalarkivet, Washington (1968)

Vackra och viktiga tankar, som vi emellertid var för trötta för att utgrunda på platsen.

Den tredje och sista av våra avbildade byggnader längs Pennsylvanienavenyn kom faktiakt i kläm på grund av vår trötthet. Om vi hade haft mera energi kvar skulle vi säkert ha fotograferat den statliga handelskommissionens byggnad en hel del bättre än vi gjorde. Allt vi fick med var en entrédörr och den var verkligen inte alltför imponerande.

Entréporten till den statliga handelskommissionens byggnad, Washington (1968)

Huset var byggt 1938, och det fyllde helt sin anvisade tomt som låg inklämd vid sammanflödet av Pennsylvanienavenyn och Grundlagsavenyn (eng. Constitution Avenue). Detta mycket spetsiga gatusammanflöde gav nämligen tomten – och därmed huset – formen av en rätvinklig triangel i vilken sammanflödeshörnet var utomordentligt spetsigt. Detta var orsaken till öknamet ‘Apexbyggnaden’.

För att fotgängarna skulle undvika att skära sig på detta vassa hörn hade arkitekten rundat av det och försett det med sex joniska pelare och på så sätt fått huset att likna ett forngrekiskt tempel. Om man stod rätt framför denna avrundade spets såg man inte resten av byggnaden med sina långa, enformiga väggar, utan man trodde, precis som avsikten var, att byggnaden enbart var ett litet runt tempel för statlig administration.

En stund senare kom vi äntligen tillbaka till vårt hotellrum, litet hungriga men mera trötta. Vi tog av oss skorna och lade oss ovanpå i förvissningen om att magarna skulle väcka oss efter några timmar med sina hungerskrik. Och det gjorde de, fast senare än vi hade räknat med. Först klockan 22.30 var vi uppe igen, och nu skulle det bli äta av – om det gick för sig såpass sent i den här lilla staden.

Published in: on 2012/02/24 at 07:35  Kommentera  

Inlägg 1.397: 22 jun 1968

Pennsylvanienavenystatsadministrationstråkigheten

Från Vita huset till riksdagshuset gick en av Washingtons mest bekanta gator, Pennsylvanienavenyn (eng. Pennsylvania Avenue) – om du tänker skriva ett brev till presidenten så skall du använda adressen Pennsylvanienavenyn 1600 på kuvertet. Man kan nog inte kalla den gatan ‘vacker’ eller ens ‘intressant’, för den är fylld nästan uteslutande med statliga administrationsbyggnader. Oändliga stenfasader från tiden före glasfasaderna under den senare hälften av 1900-talet. En ständig strävan efter att ge ett gediget och förtroendeingivande intryck. Omöjligt att fotografera dem alla, för det skulle bara resultera i många kopior av samma foto.

Enligt våra planer skulle vi följa denna breda aveny, passera riksdagshuset, och sedan snart vara tillbaka på hotellet. Och varför skulle vi inte följa planerna – visserligen såg vi snart att vi hade valt en tråkig gata, men det var ju i alla händelser en gata med ett Välkänt Namn. Vi fotograferade faktiskt också tre byggnader längs Pennsylvanienavenyn.

Den första av dessa bilder visar ett hörn av justitiedepartementets byggnad (eng. Department of Justice). Där hade Robert Kennedy haft sitt kontor, när John Kennedy var president och han själv justitieminister. Huset hade byggts år 1935 i sju våningar och med en sammanlagd golvyta av 110.000 kvadratmeter. De joniska pelarna som hade lagts in vid husets hörn var det enda som bröt jättebyggnadens oändliga tristess.

Justitiedepartementet, Washington (1968)

Näst intill justitedepartementet låg på Pennsylvanienavenyn nationalarkivets byggnad (eng. National Archive). Där förvarades rikets alla dokument. Fram till år 1934 hade varje statligt departement skött förvaringen av sina egna handlingar och dokument – och dessa hade då jämt och ständigt kommit på avvägar eller försvunnit. Nu skulle alla statens dokument, oavsett vems de än var, förvaras av en separat myndighet och på ett enda ställe. Detta gällde alla sorter av läsbara dokument, vare sig på papper eller mikrofilm, och även bilder av alla sorter, kopierade på papper likaväl som originalnegativ och diapositiv – ja, även rörliga bilder i form av filmrullar.

Nationalarkivet, Washington (1968)

Precis som grannen justitiedepartementet stammade nationalarkivets fönsterfria byggnad från år 1935. I en stor hall mitt i byggnaden kunde besökare få se sådana dyrgripar som Amerikas oavhängighetsförklaring och grundlag, väl skyddade i säkrade montrar. Vi kunde ha gått in där, men vi var nu så vana vid att inte hinna detaljgranska någonting vid vår vandring att vi inte ens övervägde att titta på dessa dokument.

Published in: on 2012/02/24 at 03:13  Kommentera  

Inlägg 1.396: 22 jun 1968

Iwojimaskulpturöverväldigandet

De blodiga striderna om Iwo Jima pågick allt som allt i 40 dagar och kostade japanerna 20.000 liv – så gott som hela Japans militärstyrka på ön – och amerikanerna 7.000 liv. Tre av de sex som gemensamt reste flaggan omkom senare under de fortsatta striderna om ön.

Med ledning av detta fotografi göt man år 1954 en tio meter hög bronsskulptur – med en 18 meter lång flaggstång – och placerades den strax norr om Arlingtons militärbegravningsplats som ett minnesmärke för alla de marinkårssoldater som hade deltagit i Amerikas krig alltsedan år 1775.

Iwo Jimaminnesmärket, Washington (1968)

För att komma till skulpturen hittade vi en sidogrind ut från begravningsplatsen och var då genast invid Iwo Jimaskulpturen, ett verkligen överväldigande stycke av konstnärligt skapande. Vi var tvungna att sakta gå runt verket, för varje vinkel erbjöd nya intryck och flera detaljer.

Vi gick sedan rätt ner för backen till floden, som vi följde tillbaka till Arlingtons Åminnelsebro. På andra sidan gick vi mer eller mindre på måfå norrut från Lincolns minnesmärke och hamnade på 23:e gatan. Från den svängde vi sedan in på G-gatan – öst-västliga gator i Washington hade bokstavsnamn. Min mamma hade berättat att i Haag i Holland hade busslinjerna bokstäver i stället för nummer, så hennes väninna hade sagt till henna att ta buss G för att komma till hennes bostad. Den som känner till hur holländarna uttalar den bokstaven förstår nog att mamma blev helt konfunderad av den upplysningen.

G-gatan ledde oss med hjälp av vår medförda karta rätt till Vita huset. Detta sandstenshus hade byggts i nyklassisk still under åren 1792 till 1800, och det var omgärdat av höga svarta järnstängsel och posterade vakter, som var beväpnade till tänderna. Det var därmed helt otillgängligt för vanliga turister – men man var ändå hjärtligt välkommen in på något sätt för att bese huset i små visningsgrupper en gång i halvtimmen. Det sades att presidentfamiljen gömde sig bakom strategiskt placerade skärmar därinne när dessa turistgrupper passerade genom deras bostad. Du kan tro på det om du vill.

Vi gick förstås inte med på att stå i kö för att gå in – vår tid räckte inte alls till för sådant. Dessutom hade huset fotograferats så mycket att vi inte ens brydde oss om att själva ta en bild av det genom staketet. Vi började faktiskt bli litet trötta. Vi hade kört hela vägen från Nya York och sedan traskat runt en 10 eller 15 kilometer på gatorna, så nu började det bli dags för en bit mat och sedan hem till vårt hotell.

Published in: on 2012/02/23 at 08:56  Kommentera  

Inlägg 1.395: 22 jun 1968

Kennedygravsamlingen

Tillsammans med många andra människor gick vi sedan upp till begravningsplatsen med dess tusentals markeringsplattor i oändliga rader genom naturen. Det var egentligen bara mängden av dessa vita plattor som gjorde stämningen på denna plats så olik en välansad skogsbacke ute i naturen.

Arlingtons militärbegravningsplats, Washington (1968)

Det var bara att följa strömmen av de andra människorna för att finna vägen till Robert Kennedys grav – alla var på väg dit. Man passerade graven på ett diskret avstånd, inte alldeles intill bakom ett litet vitt staket som hade varit fallet år 1963, när jag var där bara fem dagar efter president Kennedys död (se inlägg 141). Det var också ljusare och varmare nu i juni månad, i jämförelse med de mörka novemberdagarna den gången.

Robert Kennedys grav, Arlingtons militärbegravningsplats, Washington (1968)

John Kennedys grav hade nu gjorts om, men den eviga flamman brann som alltid. Förmodligen skulle Robert Kennedys grav med tiden också komma att få ett mera permanent utseende.

President John Kennedys grav, Arlingtons militärbegravningsplats, Washington (1968)

På bergknallen rätt ovanför bröderna Kennedys gravar tronade general Lees bostadshus, och vi gick förstås upp dit för att se på utsikten över Washington därifrån. På vår bild kan du lätt urskilja Lincolns minnesmärke rätt bortom bron, som ju avsiktligt hade placerats så att den direkt skulle förbinda de två byggnadsverken. Till höger på bilden ser du Washingtonmonumentet, medan resten av huvudstaden är alltför suddig för detaljgranskning. Men du kan se den stora folksamlingen rätt nedanför oss i närheten av Robert Kennedys grav. Hans död hade verkligen rört det amerikanska folket.

Utsikten från general Robert Lees hus, Arlingtons militärbegravningsplats, Washington (1968)

Medan vi ändå var i Virginien passade vi på att se en skulptur av Amerikas intagande av stillahavsön Iwo Jima under andra världskriget. Öns läge mitt ute i havet hade möjliggjort för japanerna att där anlägga en flygbas, något som gjorde att de kunde attackera amerikanska plan på väg att bomba Japan. Amerika såg sig tvunget att på vintern 1945 söka erövra Iwo Jima för att få ett stopp på detta, och också för att senare kunna använda ön som amerikansk flygbas vid en planerad invasion av Japan.

Det första målet i kampen om Iwo Jima var att ta det 160 meter höga berget Suribachi i den södra änden av den 20 kvadratkilometer stora ön. Efter fyra dagars strider kunde sex marinsoldater gemensamt resa den amerikanska flaggan på bergets topp, och en pressfotograf lyckades ta en bild av detta med sin åbäkiga kamerautrustning.

Published in: on 2012/02/23 at 07:55  Kommentera  

Inlägg 1.394: 22 jun 1968

Styxöverbryggningen

Lincolns minnesmärke restes i stil av ett grekiskt tempel mellan åren 1914 och 1922. Det byggdes av marmor från delstaten Colorado, det var 58 meter långt och 36 meter brett, och höjden uppgick till 30 meter. En kolonnad med 36 doriska pelare löpte runt om det, och på frisen ovanför pelarna var namnen på alla Amerikas delstater ingraverade. Och i byggnadens mitt, omgiven av tre solida väggar, satt Abraham Lincoln i en stol med höga armstöd, en sex meter hög staty. Även den kände jag igen från TV-sändningen.

Lincolns staty inne i hans minnesmärke, Washington (1968)

Härifrån hade vi en fin utsikt över Potomacfloden och på dess andra sida Virginien. Floden korsades av en bro som därmed skapade en rät linje från Lincolns minnesmärke till Arlingtonhuset (eng. Arlington House) mitt i Arlingtons militärbegravningsplats. På bilden kan du i förlängningslinjen från bron ana en byggnad därborta bland träden. Detta var en gång, långt före inrättandet av en begravningsplats där, sydstatsgeneralen Robert Lees bostad, byggd i nygrekisk stil med sex pelare framför fasaden.

Arlingtons Åminnelsebro sedd från Lincolns minnesmärke, Washington (1968)

Bron benämndes Arlingtons Åminnelsebro (eng. Arlington Memorial Bridge), och efter 40 års planering och sju års byggande hade den år 1932 öppnats för trafik. Den var alltså bara 35 år gammal, men genom att den bestod av många smärre brovalv av huggna stenblock verkade den vara flera sekel äldre än så.

När Ed och jag gick över den 700 meter långa bron kände vi båda hur den symboliskt förenade de två kontrahenterna i det amerikanska inbördeskriget – med sydstaternas general Lee på ena sidan och nordstaternas president Lincoln på den andra.

Det första byggnadsverk som vi såg när vi kom till begravningsplatsen var en vacker stenvägg byggd i en halvcirkel runt en blomstergård. Detta arrangemang hade jag lagt märke till vid tidigare besök här utan att då ha en aning om vad det hela egentligen rörde sig om. Nu fick jag veta att det var ett minnesmärke för de kvinnor som hade stupat i amerikansk militärtjänst.

Minnesmärket för kvinnor som stupat i Amerikas militärtjänst, Arlingtons militärbegravningsplats, Washington (1968)

På en av grindarna som ledde in till begravningsplatsen var ett sigill inlagt med texten: ”Det är ljuvt och rätt att dö för fäderneslandet” (lat. Dulce et decorum est pro patria mori). Jag hade sällan någon omedelbar nytta av de latinkunskaper, som med så mycket svett och tandagnisslan hade inhämtats under gymnasieåren – men detta var ett sådant tillfälle. Jag begrep nämligen genast inskriften utan hjälp av lexikon, och i euforin över detta var jag naturligtvis tvungen att fotografera sigillet.

Det är ljuvt och rätt att dö för fäderneslandet, Arlingtons militärbegravningsplats, Washington (1968)

Published in: on 2012/02/23 at 06:50  Kommentera  

Inlägg 1.393: 22 jun 1968

Kompassfotograferingen

Vid foten av obelisken stod det ett bord bemannat av medlemmar av sammanslutningen ‘Folkets förespråkare för lagstiftning om skjutvapenkontroll’. De ville att man skulle skriva på deras petitionslistor för att få slut på det enorma privata innehavet av pistoler och småvapen. Både Ed och jag skrev våra namn på alla de ställen som de kunde hitta för oss på sina listor, och vi hoppades förstås att de skulle bli till nytta. Och vi var inte ensamma vare sig på listorna eller vid bordet – Robert Kennedys död var fortfarande ett mycket färskt minne.

Folkets förespråkare för lagstiftning om skjutvapenkontroll, Washington (1968)

Eftersom vi hade planerat att åka upp med hissen i obelisken först på söndagen så gick vi nu bara runt den och tog bilder av vad man kunde se i de olika riktningarna. Fyra bilder, en i vart väderstreck.

Långt bort åt öster hade vi riksdagshuset, som vi just hade kommit ifrån. På den bilden ser du flera vidbrättade solhattar. Hela Nationsparken sköttes organisatoriskt som en nationalpark, och i alla Amerikas nationalparker använde guiderna denna sorts hattar.

Riksdagshuset sett från foten av Washingtonmonumentet, Washington (1968)

Nästa bild tog vi mot söder, och på den ser du på en kilometers avstånd minnesmärket för Thomas Jefferson, som var president från 1801 till 1809.

Jeffersonminnesmärket sett från foten av Washingtonmonumentet, Washington (1968)

Åt norr kunde vi 750 meters bort se Vita huset, presidentens väl inhängnade tillhåll för både officiellt arbete och privat vila. Vi skulle senare komma att passera det på närmare håll.

Vita huset sett från nära foten av Washingtonmonumentet, Washington (1968)

Och till slut tog vi en bild åt väster av vårt nästa vandringsmål, minnesmärket för Abraham Lincoln, som var president från 1861 till 1865. Det låg i slutet av Nationsparken, och dit var det en kilometer för oss att gå.

Lincolns minnesmärke sett från foten av Washingtonmonumentet, Washington (1968)

Vår väg till Lincolns minnesmärke gick delvis längs en smal spegelblank damm med massor av parkbänkar utmed kanten, där folk satt och hade det skönt i den stilla och tysta parkmiljön. Du kan se denna damm så som vi såg den när vi hade kommit fram till Lincolnminnesmärket, och du ser också Washingtonmonumentet i bakgrunden. Det här var samma vy som Martin Luther King hade framför sig när han höll sitt jag-har-en-dröm-tal där 1963 (se inlägg 87). Jag kände så väl igen utsikten över spegelbassängen från TV-utsändningen, som jag då på kvällen såg i Neapel i Florida. Enda skillanden var att vi nu inte hade de tusentals människor framför oss, som då andäktigt hade samlats och fyllt parken runt spegeldammen.

Washingtonmonumentet och spegeldammen sedda från Lincolnminnesmärket, Washington (1968)

Published in: on 2012/02/23 at 02:17  Kommentera  

Inlägg 1.392: 22 jun 1968

Upptittningsmångfalden

Så kom vi då fram till riksdagshuset. Så här såg dess västliga fasad ut från den angränsande lilla parken. Vi gick in i den 88 meter höga byggnaden och stod där mitt i den stora rotundan med den väldiga kupolen rätt över oss – otroligt imponerande. Uppförandet av riksdagshuset hade påbörjats redan år 1793, och det mesta av det fysiska byggnadsarbetet hade då utförts av slavar.

Riksdagshuset, Washington (1968)

I den byggnad där vi nu stod fanns det dock inte mycket kvar av det ursprungliga riksdagshuset. I början hade det till exempel inte funnits någon kupol, och de två plenisalarna för senaten och representanthuset hade då bara varit en bråkdel så stora som de nu var. Dessutom hade en del av byggnaden bränts ner år 1814 vid en brittisk attack.

Riksdagshuset hade faktiskt under alla tider varit under reparation, ombyggnad eller tillbyggnad. Det allra senaste tillbygget hade avslutats bara fem år före vårt besök.

Det bjöds förstås på visningsturer, men det hade vi inte alls tid för, och några bilder fick man inte lov att ta därinne. Efter att ha gått längs väggarna i rotundan och granskat de stora porträtten av viktiga politiker genom åren var det hög tid att ge oss av igen.

Vi fortsatte rätt västerut genom den fyra kilometer långa och 500 meter breda Nationsparken. Mitt i den, två och en halv kilometer från riksdagshuset, stod den höga obelisken som vi redan hade bestämt oss för att åka upp i nästa dag. Den var omgiven av en ring av flaggstänger med amerikanska flaggor. Obelisken kallades Washingtonmonumentet (eng. Washington Monument), därför att det egentligen var ett minnesmärke för George Washington, som var president från 1789 till 1797. Med sina 167 meter var den stadens högsta byggnadsverk.

Washingtonmonumentet, Washington (1968)

Den byggdes av marmor, granit och blå gnejs från 1848 till 1884. Arbetet avbröts under många år först av brist på pengar och sedan under inbördeskriget och dess återverkningar på landet. När man till slut återupptog byggandet kunde man inte längre få tag i marmor av samma färgschattering som man tidigare hade använt. Därför fick det bli en litet annorlunda färg på de övre två tredjedelarna av obelisken.

Washingtonmonumentet öppnades för allmänheten år 1888. Det var då världens högsta byggnadsverk, aningen högre än domkyrkan i Köln. Men redan året därefter slogs rekordet av Eiffeltornet i Paris.

Published in: on 2012/02/22 at 23:44  Kommentera  

Inlägg 1.391: 22 jun 1968

Järnvägsstationsnedgångenheten

På femton röda minuter tog vi rummet i besittning, duschade och bytte mundering. Iklädda kamera, karta och detaljerad vandringsplan gav vi oss ut på vårt uppdrag att utforska huvudstaden.

Hotellet låg på bara tio minuters gångväg från Washingtons järnvägsstation, Unionstationen (eng. Union Station), så dit gick vi först. Den var sextio år gammal, byggd i nyklassisk stil, och hade en 200 meter långa fasad i marmor, bladguld och vit granit.

Unionstationen, Washington (1968)

Vi tog en snabb titt på den inuti, och arkitekturen var likadan där, med välvt tak över den pampiga stora hallen. Men stationen hade sett bättre dagar, när folk fortfarande åkte tåg. Nu gick det därifrån bara några få tåg om dagen till Nya York och ett par söderut till Florida, och därför verkade hela den här vackra klassiska byggnaden stå i kö för att bli demolerad – samma öde som hade åsamkats den ståtliga Pennsylvaniastationen i Nya York bara ett par år tidigare (se inlägg 360). Vi gick snabbt ut därifrån, för på utsidan var stationen underbar, och renputsad var den också.

Från Kolumbusplatsen (eng. Columbus Circle) framför stationen kunde vi skönja kupolen på det enorma riksdagshuset genom bladverket i parken runt Delawareavenyn (eng. Delaware Avenue) och det var ditåt vi nu riktade våra steg.

Riksdagshuset sett från Delawareavenyn, Washington (1968)

Vi gick emellertid inte raka vägen till riksdagshuset. Vi valde med avsikt en gata litet mera åt höger, Louisianaavenyn (eng. Louisiana Avenue), därför att den ledde oss förbi ett av Washingtons många minnesmärken. Dessa utgjordes av skulpturer och byggnadsverk, utplacerade enbart till åminnelse av någonting, för det mesta framstående presidenter. Många var så kända att de utgjorde riktpunkter i geografin, medan andra var mera gömda i parker och på små torg.

Vårt första minnesmärke var tillägnat president Robert Taft och var väl undanstucket i en park nära riksdagshuset. Om jag inte hade funnit det under vår planering för den här resan hade jag aldrig kommit att ens känna till det. Det hade byggts bara tio år före vårt besök och bestod av ett 30 meter högt, rektangulärt marmortorn med klockspel i toppen och med en 3 meters staty av president Robert Taft nere på marken framför. Taft var president från 1909 till 1913 – och därefter hade han, märkligt nog, tagit på sig ett underordnat arbete som chefsdomaren i högsta domstolen från 1921 till sin död 1930.

Tafts minnesmärke, Washington (1968)

Published in: on 2012/02/22 at 20:02  Kommentera  

Inlägg 1.390: 20 – 22 jun 1968

Washingtonankomsten

Nu var jag verkligen glad över all den träning som Ed hade fått under den långa bilkörningen i slutet av maj. Hans affärsresa skulle gå som smort. Och det gjorde den. Ed flög med United Airlines från La Guardiaflygplatsen redan vid 08-tiden på torsdagen, så det var upp och hoppa klockan 06.00 – det krävs disciplin för att roa sig. Nästa dag när han kom tillbaka till Nya York gick han direkt till sitt jobb och kom hem i vanlig ordning på kvällen. Som det ville sig hade han haft gott om tid över för att köra till vattenfallen. Men han hade inte brytt sig om att göra det utan lämnade den upplevelsen till en annan gång, när vi båda var där. Var det inte hjärtknipande, så säg?

Min nyfikenhet om blanketterna kom aldrig upp i vår diskussion. Vi pratade förstås om allting som hade att göra med flygresorna, hyrbilen, vädret, hur det såg ut däruppe – men aldrig om dessa blanketter. Jag glömde helt enkelt bort att fråga. Och som jag hade undrat! Nu får jag leva med mina frågetecken. Och det går så bra så.

Efter att med avsikt ha fortsatt med tidiga morgnar och tidiga kvällar kom vi lätt upp klockan 06.00 på lördagsmorgonen. Vi fick vår bil som planerat klockan 07.00, och Ed ville att jag skulle köra den första biten, det vill säga genom Hollandtunneln. – ”Ingen fara”, tänkte jag, ”han kommer att göra det när han känner att han är mogen för det.”

Men på Nya Jerseysidan bytte vi, och Ed körde sedan hela vägen till Washington. Han var litet tveksam om att köra in i storstaden och till vårt hotell, men det var inte mycket trafik, så jag fick honom att klara av den svårigheten. För bilen fanns det en utomhusparkering på en innergård bakom motellet. Vårt rum var fullt acceptabelt och hade till och med en TV – som vi inte satte på en enda gång.

Jag har nu för avsikt att berätta om vad vi såg och upplevde i Washington och att visa upp det vi såg med hjälp av endast de bilder som vi själva tog. Våra små stereokameror gav oss naturligtvis inte lika skarpa bilder som du i dag kan finna på internet, och inte heller ger de ett representativt urval av allt som finns att se i Washington. Men det är ju inte avsikten – jag skildrar bara vårt eget turistiska besök där och ingenting annat. Dessutom kan jag garantera att allt som du ser på bilderna från Washington verkligen visar hur det såg ut där år 1968 just under detta veckoslut i juni.  Jag hoppas att du nu får ett trevligt besök i Amerikas huvudstad tillsammans med oss. För vi hade det själva verkligt trevligt.

Published in: on 2012/02/22 at 10:25  Kommentera  

Inlägg 1.389: 17 – 18 jun 1968

Niagarafallsplaneringshotet

På söndagen tänkte vi börja med att ta bilen och köra till Vernonberget (eng. Mount Vernon), en liten stad 25 kilometer söder om Washington för att titta på president George Washingtons privata herrgård ute på landet. Sedan skulle vi åka upp till toppen på Washingtonmonumentet, en hiskeligt hög obelisk mitt i Nationsparken framför Vita huset. Efter det skulle vi ha gott om tid kvar för att gå runt i huvudstaden så länge det var dagsljus – och sedan köra hem på kvällen.

Redan nästa dag utsattes våra Washingtonplaner för ett allvarligt hot. Ed kom hem från arbetet och berättade att han skulle ut på en revisionsresa igen, den här gången till, av alla platser, Niagarafallen! De låg i västligaste delen av delstaten Nya York och på gränsen till Kanada. Såpass mycket visste jag – men jag hade inte haft en aning om att det fanns någonting annat där än ett vattenfall, till exempel något som Eds företag Allied Chemical ville skicka min älskling till som del av hans arbete.

Niagarafallen (internet)

Det var ett ställe som ingen av oss någonsin hade tänkt på, trots att det ju var ett av Amerikas största turistmål. Varför hade vi inte kört dit någon gång under våra tre långa år tillsammans? Jo, trots att det låg i delstaten Nya York var det alldeles för långt att köra dit över ett veckoslut. Och för en långhelg låg det för nära – vid sådana tillfällen lockade oss söderhavet betydligt mera.

Ed skulle flyga till Buffalo redan på torsdag morgon, hyra en bil där och köra 50 kilometer till Niagarafallen för att, som han sade, ”godkänna några blanketter”, bo över natten och sedan flyga tillbaka på fredagsmorgonen. Jag undrade i mitt stilla sinne om det verkligen skulle behöva flygas någonstans bara för att godkänna blanketter – det gick väl post i fridens namn? – men det rörde mig ju inte ett dugg. I stället för att bekymra mig om Allied Chemicals administrationsutgifter gladde jag mig åt att Ed skulle få en härlig resa och ett praktiskt tillfälle att öva sig i bilkörning på egen hand, nu när han äntligen hade fått sitt riktiga körkort.

”Tycker du att vi skall inställa Washington, eller tror du att du orkar med det redan dagen efter dina strapatser?” undrade den försiktige generalen.

Så klart att han skulle orka med det – Buffaloresan var spännande men skulle inte ta död på honom. Oj, vad jag hade velat få uppleva vattenfallet tillsammans med honom. Men han bara skrattade – han skulle vara upptagen med sitt arbete hela dagen där, så det skulle inte alls bli tid för något vattenfall.

Published in: on 2012/02/22 at 10:03  Kommentera  

Inlägg 1.388: 17 jun 1968

Huvudstadsbesöksplaneringsnoggrannheten

Eds körkort hade kommit helt oceremoniöst med posten i ett vanligt brev, och nu ville han ut på vägarna igen för att pröva det. Det gladde mig, för jag hade sett fram emot att få sitta vid sidan ibland och låta honom sköta trafiken. Så vi pratade om vart han skulle köra mig. Han tyckte om att köra på motorvägar och jag längtade efter att få se Washington ordentligt – det hade alltid varit så bråttom där. Dessa önskningar kunde faktiskt kombineras rätt bra – det skulle bli Washington nästa veckoslut.

Jag beställde en bil som vanligt på Universitetsplatsen, och dessutom ringde jag och bokade ett rum nära infarten till Washington. Det blev ett relativt billigt motell som hette Travelodge. Det var en stor kedja av motell, alla nybyggda och likadana – men eftersom vi inte avsåg att tillbringa tiden i Washington med att sitta på rummet och beundra gardinerna så var Travelodge precis rätt för oss.

Vi läste på ordentligt om Washington så att vi skulle kunna hålla igång så effektivt som möjligt när vi väl var där. Med karta och broschyr över staden satt vi och valde och vrakade bland sevärdheterna – vi hade två dagar på oss allt som allt, och fem timmar gick bort från vardera dagen för bilkörningen. I stora drag såg våra planer ut så här.

Det var cirka 400 kilometers väg dit, så med en genomsnittsfart på 80 kilometer i timmen borde det räcka med fem timmar att komma dit. Om vi alltså startade vid 07-tiden på lördagsmorgonen kunde vi räkna med att vara där vid 12-tiden och ha halva dagen kvar för att se oss omkring. Vi tänkte börja med att ströva genom Nationsparken (eng. National Mall), en lång, smal park som löpte tvärs genom staden västerut från riksdagshuset (eng. Capitol building), och sedan fortsätta över bron till Arlingtons militärbegravningsplats. Där hade ju Robert Kennedy just lagts till vila intill president John Kennedy – vars grav jag ju råkade komma till bara några dagar efter det att han hade mördats 1963 (se inlägg 141). Jag hade också sett den året därefter tillsammans med mina föräldrar.

Efter det tänkte vi gå tillbaka till vårt hotell men då välja andra gator än på utvägen. Om vi kände oss pigga nog kunde vi gå ut och uppleva staden på kvällen – fast vi var ju rätt blaserade, då vår egen stad var många gånger större. Vad vi inte tänkte göra var att söka upp några bögtillhåll – varför skulle vi göra det i Washington, när vi nästan aldrig gjorde det i Nya York?

Published in: on 2012/02/22 at 09:46  Kommentera  

Inlägg 1.387: 17 juni 1968

Skjutvapenkontrollslagstiftningskraven

Med Robert Kennedy hade det plötsligt blivit en för många. Mordet på Martin Luther King två månader tidigare ledde till kravaller och demonstrationer, många ord och mycken sorg, men frågan om överflödet på gevär och pistoler kom aldrig med på dagordningen den gången. Han var ju neger, och det var mot dem som man måste kunna försvara sig, och för det behövde man ju ha ett skjutvapen, inte sant?

Men nu plötsligt var det en vit man som hade skjutits ner, och det var något helt annat. Och då hände det ofattliga, att det på bara ett par veckor växte fram en formlig folkrörelse mot våld i alla former. Den vände sig mot våldshandlingar, mot TV-underhållning med våld, mot skjutvapen, mot agressivitet, mot krigiska leksaker, mot kriget i Vietnam, mot polisens våldsmetoder, mot allt som inte var ‘snällt’.

Folk insåg nu, som om det var något nytt, att om det inte skedde en helomvändning så skulle det bara bli värre och värre. Kongressens ledamöter drunknade i brev som alla krävde kontroll av privata skjutvapen – jag själv skrev tre av dem. CBS, vår favorit bland TV-stationerna, började att varje dag i kvällsnyheterna ta med statistik över hur många människor som hade skjutits ihjäl sedan dagen före, inordnade i tre kategorier: mord, självmord och olyckshändelser, och man baxnade över siffrorna. Alla TV-nätverken lovade att sovra i sin repertoar – om inte av god vilja så därför att deras publik inte längre skulle vilja se på skottlossning för nöjes skull.

Jag var säker på att det snart skulle bli lagar för att förhindra onödigt vapeninhav. Eftersom Amerika ofta drar sig för att göra saker och ting så länge det går och sedan plötsligt slår om och går längre än andra länder, så räknade jag med att det så småningom skulle bli förbjudet att inneha vapen överhuvudtaget.

Man hade redan börjat så smått. Hemliga polisen, som hade till uppgift att skydda presidenten och vicepresidenten och deras familjer, skulle nu också följa alla dem som kämpade för att bli valda till president – som till exempel Robert Kennedy. Detta började tillämpas så gott som omedelbart efter skotten i Los Angeles.

Så hur gick det då? Jo, federala lagar kom till så snart som i oktober 1968, men som de flesta federala lagar rörde dessa enbart kontroll av frakten av skjutvapen mellan delstaterna, men inte någonting som gällde enbart inom en given delstat. Och det var främst där som skon klämde.

Propagandan mot skjutvapenkontroll var som alltid enorm. I de flesta delstaterna var det stört omöjligt att få igenom några stränga bestämmelser, och i takt med tiden kom människornas minne av allt det otäcka som hade hänt 1968 att blekna bort.

Lyft upp er högra hand om ni vill ha vapenkontroll (internet)

Published in: on 2012/02/07 at 09:19  Kommentera  

Inlägg 1.386: 9 – 17 jun 1968

Tältningsidéavstyrandet

Jag hade läst Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning lika noga och med samma intresse under tidigare år, men i den stod det bara en fjärdedel så mycket, så den tog bara en halv timme att avverka.

Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (internet)

Undra då på att världen hade verkat vara så mycket mera rikhaltig nu under de senaste åren! Det var ingen skillnad på världen – det var bara jag som inte tidigare hade känt till så mycket om allt det som hände därute. Om jag hade läst Nya Yorks Tidender redan i gymnasiet så hade jag säkert blivi (1) ännu sämre i latin, men (2) mycket bättre på den årliga nutidsorienteringen. Det var ett prov som man frivilligt deltog i, om jag minns rätt. Man fyllde i en blankett – samma blankett och samma klockslag för hela Sverige – med svar på ett hundratal frågor, allt om sådant som hade stått att läsa i tidningen under året och som inte hörde till läroplanen i skolan. Frågorna rörde sådant som politik, jordbävningar, sport, affärsvärlden, bilmodeller, maträtter, schlager, epidemier, priser, filmer, olyckor, klädmode – ja, allt sådant som aldrig betygsattes och som man därför inte kunde ägna mycket av sin tid åt.

På måndagen fick jag ett brevkort från pappa, där han sade att han hade köpt räknesnurran för mig i pappershandeln. De skulle skicka den direkt, så att jag inte behövde betala den svenska omsättningsskatten. Det var väl fint, tänkte jag, för då behövde han inte heller gå till posten och skicka paketet heller. Man skulle allt ha föräldrar litet här och där i världen – det vore jättepraktiskt.

Brevkortet hade han frankerat med 65 öre – tänk vad allting hade gått upp i pris! Och ännu mera porto satt det på ett brev från mamma som kom en vecka senare. Hon tyckte inte alls om att vi skulle ut och tälta. Nej, inte för att vi skulle bli rånade av banditer eller uppätna av vilda djur här i det konstiga landet – men för allt det arbete som behövs för att sätta upp och ta ner ett tält, och är det soligt ute så är det hett i tältet och är det kyligt ute så fryser man i tältet, och om tältet är vått av regn så måste man sätta upp det därhemma så att det kan torka ordentligt och för det krävs det plats. På taket? – Oj då! Jag är så lättpåverkad, och när jag pratade med Ed om saken så var han också sisådär. Alltså: inget tält.

Tältet som inte blev (internet)

Att bli rånad av banditer kanske inte längre skulle förbli något som man behövde tänka på när man tältade ute i naturen. Amerika hade ju i alla tider varit Vilda Västern, men nu efter nedskjutningen av Robert Kennedy hade det plötsligt blivit en fantastisk omsvängning i folks syn på privata skjutvapen. Se bara på omslagssidan av tidskriften Time för den 21 juni 1968!

Omslaget till tidskriften Time, 21 juni 1968 (internet)

Published in: on 2012/02/06 at 09:15  Kommentera  

Inlägg 1.385: 9 jun 1968

Livsintensitetskontemplationen

På nyåret hade jag hoppats att livet skulle bli lugnare efter det stökiga år 1967, som just hade avslutats. Jag hade då lagt fyra och ett halvt intensiva år bakom mig sedan jag kom till Amerika år 1963. Hälften av allt det som hade hänt under den tiden var orsakat av mig själv och resten av den stora världen omkring mig. Jag tyckte då att det allt vore skönt med ett litet lugnare år som omväxling, men nej, så blev det inte alls. Redan från sin början hade år 1968 fortsatt att leverera mera upplevelser av skilda slag, och jag började då tro att det var livet ute i Den Stora Världen som ständigt ville visa mig hur spännande det kunde vara. Morden på Martin Luther King och Robert Kennedy var bara de stora akuta händelser som överallt trängde genom det tjocka molnet av allmän oro. Och så tog mitt jobb – som jag älskade – fortfarande lika mycket av min tid och energi i anspråk.

Och ändå, när jag tog mig tid att sitta still en stund och tänka igenom min situation – och särskilt om jag gav mig på att jämföra mitt nuvarande liv med ensamheten och monotonin i Biskopsgården dessförinnan – så förstod jag hur oändligt mycket bättre jag nu hade det. Kravet på ansvar för en annan människa, som jag kunde dela allt med, gjorde att jag aldrig kände mig trött bortsett från litet sömnighet ibland. Ja, det var i grunden min kärlek till Ed som gjorde livet gott – om jag inte hade haft honom skulle jag nog ha varit tillbaka i samma tomma tillvaro som i Göteborg. Med Ed visste jag att varje dag skulle bli till något helt nytt, från det att jag läste min Nya Yorks Tidender på morgonen – och fick uppleva den oroliga världen – och möttes av ständigt nya problem i mitt arbete – och fick kämpa med att lösa dem alla – och kom hem för kvällen tillsammans med min älskade – och fick ta del av hans sorger och glädjeämnen som då blev mina. Ja, det var ett underbart liv, och att kalla en del av det ‘1967’ och en annan del ‘1968’ och sedan försöka jämföra dessa med varandra var ju bara dumt. Det var inte åren som var olika, det var allt det som hände varje dag som var olikt, och tack och lov för det.

Att världen hade blivit så pockande på mitt intresse var förstås Nya York Times fel. När jag hade tillräckligt med tid till förfogande spenderade jag gärna två hela timmar varenda dag på att lusläsa tidningen – fast lyckligtvis hade jag sällan såpass mycket tid ledig. Jag tänkte ofta på att jag aldrig skulle kunna flytta till en annan ort och där försöka leva ett liv utan att ha Nya Yorks Tidender att ge mig min dagliga dos av vad som hände ute i världen.

New York Times (internet)

Published in: on 2012/02/06 at 09:05  Kommentera  

Inlägg 1.384: 8 jun 1968

Jordfästningsplatstillresan

Efter begravningen fördes Robert Kennedy på ett extratåg som mycket sakta tog sig de 350 kilometrarna till Washington, dit det efter 8 timmars färd anlände vid 21-tiden. Utmed hela linjen stod det folk i massor, kanske en hel miljon sammanlagt, och på sina ställen sjöng man improviserat just Republikens drabbningshymn, säkert efter att ha hört Andy Williams på TV från begravningen.

Folk längs begravningståget mellan New York och Washington, 1968 (internet)

Kistan stod längst bak i tåget i en turistvagn med stora fönster. Den hade placerats stadigt nere på golvet, vilket gjorde att folket längs spåret inte kunde se den. På eget bevåg lyfte därför bårbärarna upp den och placerade den på några stolar, så att den kunde ses utifrån. Litet vingligt, men det gick.

Längs spåret stod grupper av scouter och brandmän i givakt, nunnor i mörka glasögon och hemmafruar i tårar, och ingenstans på hela resan var det helt tomt på folk. Tågets tjugo vagnar var fyllda med släkt och vänner och medarbetare av alla slag. Katolikerna drack och berättade lustiga och sentimentala historier. Protestanterna visste inte riktigt vad de skulle göra mer än att ogilla dem som satt och hade det gott. Judarna grät, och om de hade kommit att tänka på det så hade de också slitit sönder sina kläder. Hustrun Ethel satt ensam i sista vagnen tillsammans med sin make, med huvudet lutat mot kistan och grät stilla med ett radband i handen. Så småningom gick hon, tillsammans med sin 16-årige son, genom hela det långa tåget för att tacka alla dem som hade haft med hennes make att göra och som nu hade tagit sig tid att komma med på hans sista resa. Klicka gärna här för att få se en video av järnvägsresan med alla de sörjande människorna längs linjen.

Två av dessa blev så tagna av vad de bevittnade att de glömde bort att det var dubbelspår och dödades av ett mötande tåg.

 I Washington passerade processionen justitiedepartementet, Robert Kennedys tillhåll mellan 1961 och 1964 då han var justitieminister, förbi Lincolnmonumentet, där Martin Luther King hade hållit sitt stora jag-har-en-dröm-tal fem år tidigare (se inlägg 88) och där nu en marinsoldatkör sjöng Republikens stridshymn, över bron till Arlingtons militärbegravningsplats, där en gravplats var iordningställd tjugofem meter från hans bror, president John Kennedy.

Det var den enda jordfästning som hade skett i mörker i Arligtons historia. Enligt hans egen önskan markerades hans gravplats endast av ett enkelt vitt kors och en liten marmorplatta i gräset.

Robert Kennedys grav, Arlingtons begravningsplats, Washington (internet)

Published in: on 2012/02/03 at 21:20  Kommentera  

Inlägg 1.383: 5 – 8 jun 1968

Begravningsmässan

Robert Kennedy överfördes sedan till ett sjukhus några kilometer därifrån och genomgick genast operation under fyra timmar. En av kulorna hade avfyrats bakom Kennedys öra på tre centimeters avstånd och splittrats inne i hjärnan. Han avled efter 26 timmar, klockan 01.44 lokal tid.

Robert Kennedy, 1964 (internet)

Efter den nödvändiga rättsmedicinska obduktionen flögs hans kvarlevor till Nya York dagen därefter, och på lördagsmorgonen ägde begravningsmässan rum i S:t Patrikskatedralen. Brodern Edward Kennedy höll griftetalet, och om du klickar här får du höra avslutningsdelen av detta.

Edward Kennedy ger griftetalet för sin bror Robert, S:t Patrikskatedralen, New York, 1968

Under begravningen sjöng popsångaren Andy Williams ‘Ave Maria’ och också ‘Republikens drabbningshymn’ (eng. Battle Hymn of the Republic). Här kan du klicka för att höra honom sjunga hymnen i en studioinspelning, som såldes i skivomslaget på bilden härnedan. Kom ihåg att genast klicka bort annonseringen som tyvärr föregår sången.

Andy Williams på ett skivomslag, 1968 (internet)

Eftersom det är en marsch för att egga upp soldaterna till drabbning är texten väl krigisk för min smak, men ändå griper melodin direkt tag i mitt inre. Här nedan  är båda sidorna av omslaget till den 45-rpm skiva som jag 1968 köpte för att ha som minne. Jag har den kvar i sitt omslag, helt oanvänd, för jag har aldrig haft någon grammofon att spela den på. Sådana finns nog inte längre att få tag i, men det finns ju numera så mycket annat att lyssna på. Fast min oanvändbara skivinspelning är den äkta varan, från själva begravningsmässan.

Skivomslag för sång vid Robert Kennedys begravning, S:t Patrikskatedralen, New York (1968)

Baksidan av skivomslag för sång vid Robert Kennedys begravning, S:t Patrikskatedralen, New York (1968)

Det finns otaliga inspelningar av Republikens drabbningshymn på internet, av solister, körer och orkestrar, med naturscener, historiska bilder och vajande fanor som bakgrund. Jag valde ut två av dem ovanpå Andy Williams stillsamma framförande, nämligen en med bara hymnens engelska text, så att du kan följa med och sjunga om du vill. För den videon klickar du här. Och sedan en pampig körversion med vackra höstbilder av Amerikas natur att vila ögonen på. Detta får du om du klickar här.

Jag tycker mig minnas samma melodi från mina barndomsår, då benämnd ‘Halta Lottas Krog’. Här är den enda inspelning av den svenska ‘versionen’ som jag kunde finna, och den är utförd på på munspel. Den passar inte alls in i sammanhanget mitt i begravningen, så jag rekommenderar dig inte att lyssna på den just nu. Åhörarna på videon verkar också mer än lovligt uttråkade. Men klicka gärna här om du vill ge dig på den.

Published in: on 2012/02/03 at 12:31  Kommentera  

Inlägg 1.382: 5 jun 1968

Skottlossningsdramat

Det var nämligen en otrolig röra i valrapporteringen från Kalifornien. Något hade hänt, men vi visste inte vad. Det tog en stund innan våra sömndruckna ögon hade samlat ihop alla nyhetstrådarna.

Först efter fyra timmar hade man räknat fram vem som hade vunnit Kaliforniens primärval. Klockan 00.10 lokal tid hade Robert Kennedy äntligen kunnat tala till sina valarbetare, så som alla i Amerika gör efter att ha vunnit en valseger. Detta hade skett på Hotell Ambassadören (eng. Ambassador Hotel) i Los Angeles.

Hotell Ambassadören, Los Angeles (internet)

Alla TV-nätverken hade sänt ut detta tal över hela landet som avslutning på kvällens valrapporteringar. Kennedy hade slutat sitt tal med att referera till nästa uppgift för dem alla, primärvalet i delstaten Illinois, med orden: ”Och nu till Chicago!” (eng. And now, on to Chicago!).

Applåder och applåder! – Robert Kennedy hade sedan begett sig till en annan lokal på samma hotell, där pressen väntade på att få intervjua honom. Hur skulle han komma dit? Det normala vore att gå genom trängseln i balsalen, men det skulle ha tagit en massa tid, och någon föreslog att de i stället kunde ta en genväg genom köket. Kennedys livvakt avrådde från detta, för köksregionerna kunde vara riskabla, men Kennedy valde ändå den vägen för att kvickt kunna komma till journalisterna.

Hela vägen genom köket lyckönskades Kennedy av personalen, och han tryckte alla deras händer. Just då han skakade hand med en 17-årig diskplockare vid namn Juan Romero smällde det tre skott alldeles intill Kennedy, som föll till golvet. Skytten var en 24-årig arabisk kristen palestinier vid namn Sirhan Sirhan. Denne ansåg att Robert Kennedy var alltför allierad med Israel och därför måste röjas ur vägen, gärna den 5 juni, årsdagen av början på föregående års sexdagarskrig mellan Israel och dess arabiska grannländer (se inlägg 1.007).

Sirhan Sirhan vid arresteringen, Hotell Ambassadören, Los Angeles, a968 (internet)

Juan Romero höll sin hand under Kennedys huvud och stack in ett radband i handen på honom, och här på bilden ser du dem båda på köksgolvet.

Robert Kennedy efter beskjutningen, Hotell Ambassadören, Los Angeles, 1968 (internet)

”Klarade sig alla de andra?” frågade Kennedy, och Romero svarade att allt skulle bli OK. Strax därpå kom Kennedys hustry Ethel dit. Kennedy vred på huvudet och verkade känna igen henne.

Robert och Ethel Kennedy efter beskjutningen, Hotell Ambassadören, Los Angeles, 1968 (internet)

När ambulanspersonal efter några minuter anlände och lyfte upp honom på en sjukbår protesterade han: ”Lyft inte upp mig!”, men sedan förlorade han medvetandet. På akutmottagningen nära invid fick läkarna igång livsfunktionerna och lät sedan Ethel höra hans hjärta slå med hjälp av ett stetoskop.

Tidning med beskjutningsnyheten, Los Angeles, 1968 (internet)

Published in: on 2012/02/03 at 11:44  Kommentera  

Inlägg 1.381: 3 – 5 jun 1968

Robertkennedystorsegern

Min kommissionscheck för april månad låg och väntade i min kontorsbrevlåda. Den såg helt annorlunda ut än den usla checken föregående månad. Jag trodde inte mina ögon: 4.710 kronor! Kommissionsbeloppet var nästan lika stort som de 80 procenten av min fasta lön som jag fick ut för hela månaden. Och jag som i början hade varit emot att gå över till kommissionsavlöning! Ibland får ens principer vika för vad som är praktiskt, och nu gick det faktiskt så. På det här viset blev livet litet mera spännande – jag var redan nyfiken på nästa kommissionscheck.

På tisdagen var det primärval i Kalifornien, och nu gällde det om Robert Kennedy skulle vinna den stora delstaten över sin konkurrent Eugene McCarthy. Denne levde främst på att han – och bara han – hade vågat ställa upp som Vietnamkrigsmotståndare mot president Johnson redan i november 1967. Han hade inte vunnit det första primärvalet, det i Nya Hampshire, men han hade nafsat presidenten i hälarna.

När presidenten den 31 mars backade ur att ställa upp till omval blev dock allting annorlunda. Då fick nästan automatiskt vicepresident Hubert Humphrey presidentens plats som ledande kandidat, och bara några dagar senare hoppade Robert Kennedy också in i ringen.

Stackars McCarthy, nu hade han hamnat långt efter – men den 28 maj hade han ändå minsann vunnit primärvalet i delstaten Oregon! Fastän jag som svensk medborgare inte kunde rösta, så hade jag ändå hållit stenhårt på Robert Kennedy, och både Ed och jag hade hållit tummarna för honom. Det var just honom som vi ville ha som president.

Men Eugene McCarthy fick 45% av rösterna i Oregon, Robert Kennedy 39%, president Johnson – trots att han hade backat ut två månader tidigare – hela 12% och vicepresident Hubert Humphrey ynkliga 4%. Detta var Robert Kennedys första valförlust i mannaminne.

Nu gällde det valet i Kalifornien, och på grund av den tre timmars tidsskillnaden från Nya York stängdes inte vallokalerna där förrän klockan 23.00 enligt vår tidräkning. Ed och jag gick därför till sängs utan att veta någonting, och det var extra spännande att knäppa på TV:n på morgonen för att få veta hur det hade gått.

Och minsann, Robert Kennedy hade vunnit med 46% av rösterna! Eugene McCarthy hade fått 42% och en tredje kandidat hade fått 12%. Men denna valseger presenterades inte förrän långt in i nyhetsprogrammet – och då bara som en oväsentlig parentes.

Published in: on 2012/02/01 at 10:28  Kommentera